Inför Vanadis-blotet – om verkligt Hedniska Kultskådespel, kontra vår tids dåliga teater

Vanadis-blotet eller Valborg närmar sig alltmer. De flesta forskare erkänner nu att Valborgs och Valborgseldarnas ursprung är helt och hållet hedniskt, och en sedvana som finns inte bara i vårt land, utan också på Kontinentalgermansk botten. Också i Baltikum, Finland och övriga Norden firas vårens inträde och sommarens början i Maj med väldiga eldar, liksom i Nederländerna, och detta har inte ett dugg med något kristet helgon att göra, lika lite som seden med ”Majdrottningar”.

I Valborgs eldar ser vi Freja – Vanernas Dis eller Vanadis, som härskar över Maj månad, den vackraste tiden på året

Det har också funnits och finns fortfarande andra hedniska traditioner än Valborgsfirandet och seden med Majdrottningar, som jag skrivit om förr om åren. Vi har kampen mellan sommar och vinter, illustrerad i en dust eller envig mellan ”Majgreven” och ”Vintergreven” – något det skrivit hela uppsatser om – men något av det mest partiska jag sett på senare år är Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet, en avhandling som helt förnekar alla källor före år 1500 och väljer bort dem – ett mycket underligt sätt att bedriva vetenskap på – ifall en forskare bara väljer källor hon ”gillar” är resultatet knappast vetenskap…

På kontinenten och i resten av Europa har man alltid tyckt, att den kamp mellan Vinterns och Sommarens representanter och Frejs gestalt, lätt kamouflerad till ”Majgreve” med gröna blad i sin krona, och ridande en yster häst är mycket mycket äldre än medeltiden, och snart är det också dags för Frösgången över åkrarna, och firandet av ”Sankt” Erik, som ju ursprungligen var Yngve-Frej han också.

Striden mellan Frej (Sommaren) och ”Vintern” enligt Olaus Magnus historia om de Nordiska Folken, 1555

Vad alla de här riterna har gemensamt, är iscensättandet av ett slags kultiskt skådespel, liksom vid Midsommar, då man firat Frej och Gerds bröllop – ni som är obevandrade inom Asatro måste observera att det är Frej och Jordgudinnan det gäller, inte hans syster Freja – men det är hon som ensam äras vid Vanadisblotet….

Själv tycker jag det är synd att några sådana hedniska skådespel inte förekommer så ofta nuförtiden, särskilt inte detta oår, drabbat av Corona, men jag minns den tid då jag själv redan på 1990-talet satte upp ett slags pjäs om Gudarnas bröllop i Tyresta naturreservat söder om Stockholm – och det var med ett riktigt bröllopspar som skulle gifta sig den gången, även om det äktenskapet inte hörde till de bestående. Man säger ju att ”den som varit Blomsterbrud, ej bär riktig brudeskrud” eller att den som iklätt sig Frejas roll, har svårt att bli gift i Midgård eller i den rådande verkligheten – något av det gudomliga kommer alltid att låda vid henne, och det stämde också vad den kvinna det gällde den gången nu anbelangar.

Frej och Gerds bröllop om våren, Iduns äpplen och Skörden, illustrerade av en engelsk konstnärinna

Jag minns att jag i mina teaterplaner den våren fick hjälp av en man, som kallades Kardinal Kaos, ty han var känd för att driva med de kristna, och för övrigt en icke oäven teaterregissör. Han led av en obotlig sjukdom, som fick honom att åldras i förtid och bli sjukpensionär, och numera finns han sorgligt nog inte bland oss längre – själv saknar jag honom – för han var en sann vän och som vänner skall vara.

Kanske återses vi bortom Midgårds dalar, kanske inte – men efteråt sa åhörarna att min pjäs och jag själv varit vacker – mycket har man i sanning kallat mig för, och mycket blir jag kallad än av de som är kristna moralister innerst inne och hedningar bara till namnet, men aldrig till gagnet – och deras sort finns ju nog och övernog.

Emellertid, för någon vecka sedan fick jag mig snabbt tillsänd Vilhelm Mobergs ”Gudens Hustru” från ett känt antikvariat, och det är en hednisk kultkomedi som heter duga. Det är mycket synd att den pjäsen inte spelas numera, för den är både välskriven och respektfylld emot hedendomen, vilket få om ens någon pjäsförfattare är numera, men Vilhelm Moberg skrev sina texter med stor känsla för poesi, svenska språkets inneboende skönhet – när det behandlas rätt – och framförallt med en stor kärlek till Asatron och det hedniska, eftersom han framställde det på ett helt annat sätt än det vanligen brukar framställas i teatervärlden.

”Riksteatern” satsar detta år på ”Christian Belittlement” eller kristet förminskande när det är som värst…

Jag har skrivit för er om begreppet ”Christian belittlement” eller Kristet Förminskande, och hur moderna teatermakare hela tiden försöker förlöjliga våra gudar och vår tro, och utsätta den för öppet hat och hån. Ofta görs det här under en mask av självpåtagen ”modernitet” eller såkallad ”fri bearbetning” – något som blir allt vanligare och vanligare på teatern nuförtiden.

Man skarvar, kortar ned och vanställer kända pjäsförfattares texter till rent vansinne, lägger till än mer själv – repliker utan kvalitet – och låter sedan William Shakespeares ”Hamlet” till exempel, spelas av feta Etiopiska Dvärgar i 50-tals kostymer med miljön hämtad från en bensinmack utanför Säffle, och sedan säger man ”jamen detta är Shakespeare, detta är stor teater” fast vad man hittat på, är ren djävla dumhet.

Jag har redan tagit upp fjollifieringen av ”Arnjot” eller hur Wilhelm Petterson Bergers nationella opera först blev till en tafflig buskis-pjäs med tycke av Marcoolios ”Hem till Midgård” och sen fjollifierades alldeles, så att den totalt urartade, och blev något helt annat, än vad dess skapare avsett. Detta är att förgripa sig på författarnas intentioner, och behandla dem som kreatur, snarare än kreatörer.

Ett av de allra värsta exempel jag sett i år utgörs av någonting, som man inbillar oss skall vara ”Riksteater” och som nu dessvärre spelas via Internet – jag tänker inte länka till skiten, därför att den innehåller ren, rå rasism riktad emot oss Nordbor – Pjäsen ”Innan Jorden blev rund” innehåller lögn på lögn, förvridningar och vanställningar av vår tro – man påstår redan i inledningstexten att ”Gudarna skapar problem” vilket är ett uttalande fyllt av kristna fördomar – och dessutom insåg Nordborna mycket väl att Jorden är rund och inte platt – det var de kristna som kom med den lögnen – för som alla sjöfarande folk såg de skepp försvinna ned bakom horisonten när de var till sjöss, och kunde förstås dra den självklara slutsatsen att jorden var krökt utifrån det – dessutom beräknade matematiker som ”Stjarnar Oddi” och Erathostenes jordens omkrets med häpnadsväckande precision.

Det kunde man också göra redan från Stenålderns megalitmonument, om ni vill veta…

”Vi hade tänkt att sätta upp en PJÄS på Stora Teatern – detta är till exempel en LUFTVÄRNS-PJÄS, men den STÄLLER BARA TILL EN SJUDJÄKLA SCEN… ”

Vilhelm Mobergs pjäs, däremot innehåller så mycket hedniskt stoff, att den är det närmaste man kommer en ren lovsång till herren Yngve-Frej själv. Handlingen tilldrar sig i Värend, den del av Småland Vilhelm Moberg själv kom ifrån, och är hämtad från den Isländska sagatåten om Gunnar Helming och hans resa till Sverige.

Vilhelm Moberg undgår också skickligt den fallgrop, som mängder av pjäsförfattare före och efter honom hela tiden fallit i – Hedendomen och Asatron framställs alltid som ond eller enfaldig, och kristenheten hyllas på ett ensidigt och förljuget sätt – redan Petterson-Berger gjorde det misstaget i ”Arnjot” – ofta är man inte långt borta från 1800-talets skolplanscher, med sin Ansgar-idyll, så menlös att den bräker…

I Nära 200 år har vi tvångsmatats med förljugna, idylliserande skildringar av kristnandet, som inte har det minsta med sanningen att göra… Gudahov brändes och skövlades hänsynslöst, människor mördades för sin hedniska tro…

Istället innehåller Mobergs skildring av en torr och mycket kall vår i Värend mycket som kan betraktas som äkta, både galdrar och ”majvisor”, hedniska ramsor och ordstäv, men utan att vara skrivet på bygdemål, utan på allmängiltig, hög och naturlig svenska. Han skrev pjäsen under andra världskriget, och låter Gunnar Helming vara en högst motvillig kristen missionär, som blivit utsedd att offras till Frej efter att ha motsagt Sveakungen på tinget, efter vad vi – åhörarna – förstår – och i pjäsens början dyker han oförmodat upp i en skog i Värend, där fem Smålandsjäntor går och letar efter sina kor…

Här syns pjäsen i första upplaga med dedikation från författaren…

Kvinnorna berättar om Frej, den store guden, och Moberg sjunger ut om vad som också måste ha varit hans egen tro, för särskilt kristen var han ju aldrig:

Lyss ! Lyss nu noga !

Om våren stiger han med det stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar och hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen…

Så går sommarn, han sjunker och krymper och kallnar. Hösten kläds naken i frost, hans mark hårdnar och hans åker gulnar. Och alla strömmar stannar. Då är han borta. Och borta är det stora ljuset. Det begynner sin kringfärd under jorden. Den färden räcker tusende raster genom mörka natten, den räcker från västan ända till östan.

Men när det stora ljuset hunnit fram där östanom, då stiger han åter opp i sin härlighet. han växer och värmer och glänser. Han kommer tillbaka till oss i sin ungdom. Så är hans kringfärd, den strålandes !”

Moberg skildrar i sin pjäs hur Ingegärd, den yngsta av flickorna, ”omedveten om mannens älskog” efter vad de äldre av dem säger, träffar på den flyende Gunnar, och säger insiktsfullt att han ändå inte kan undgå Frej, för ingen undgår sitt öde. Så blir det också. I byn kastar Locke, en korrupt gode – Ville Moberg hatade präster och överhet – lott om vem som ska bli Frejs brud, och lotten faller förstås på Ingegärd, vilket får hennes mor att närapå spricka av stolthet – för se sådana är Småländskorna…

Gunnar gömmer sig inuti Frejs heliga bild, och kommer – medan han funderar vad som är värt att offra livet för – alltid får man offra sitt liv ändå – antingen via ond bråd död inför sin fiendes vapen, eller genom ett långt liv fyllt av mödor och arbete – att bli buren in till det brudgemak där Ingegärd väntar, vilket får Moberg att skriva både sant Hedniska besvärjelser, bröllopskväden värda att minnas, och på sidorna 118 – 121 – som han tydlige fäste stort avseende på i sin personliga dedikation (se bevisen ovan !) detta:

Vår Frej ! I frukt och korn har jag smakat ditt blod !

Du som spräcker åkerns tjäle ! Du som väcker kornets groe ! Du som spränger kvistens knopp – Du som öppnar blommans krona – du skall öppna mig, din brud !”

Varpå Gunnar Helming, som förstås också är Moberg själv, får svara;

”Du kvinna – av jordens saft, av mullens djup; av åkerns alv – av kornets gyllene kärna – du offrar mig din mark, dina fält , de jungfrugöna, bröstets korg med de hullmjuka frukter, och skötets röda dunkel. Det är kvinnans gåva, som du bjuder. Så säger du i månans natt till min ungdom att stanna..”

Mobergs högstämda text, om mannens och kvinnans förening – Himlens och Jordens makter – fortsätter sida upp och sida ned i en verklig Frejs och Gerds besvärjelse, som endast sanna Asatroende kan förstå och fatta – och till slut träder Gunnar – nu i den tidigare gudabildens kläder – fram inför folket och BLIR verkligen Frej i allas uppenbara åsyn, medan Locke – den korrupte goden – blir påkommen med att ha ätit av Frejs offrade blotmat, men storsint nog skonas, mot att han avstår från sitt ämbete – för gudar måste, förklarar den i guden omskapade Gunnar, vara storsinta och givmilda – och efter ett livgivande vårregn slutar pjäsen med att Frej och Gerd i människors gestalt drar vidare i vagn, under hoppets skimrande regnbåge.

Bara en Hedning skulle kunna skriva sådant, och det är allt bra synd att Mobergs pjäs inte spelas betydligt oftare, som sagt. Mycket av vad som ingår i den, skulle kunna ingå i hedniska ceremonitexter rätt av, och överglänser allt vad ”modern teater” och de vrak som ägnar sig åt den kunnat skapa. Pjäsen förblir en klassiker.

Segerfull och Engelbrekts-dag

En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så gör också vilda djur förvisst,
Nu märk, vad du bör göra!
Gudarna gav dig sinne och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!

Frihet är det bästa ting
Som sökas kan all världen kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig själv vara huld,
Så älska frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.

  • Ur ”Frihetsvisan” från 1430-talet, något moderniserad

 

Idag är dagen för Segerfullet, den fullmåne som kommer mellan Segerblotet i början på April, då alla de som är Asar och Vaner trogna firar vårens inträde, och Vanadisblotet vid Valborg, som firar sommarens början. Våren har låtit vänta på sig i år och varit kall och torr, och även på andra sätt har det varit ett svårt oår.  Som den hedning jag är låter jag mig inte skrämmas av det, utan fortsätter min kamp för människosläktets befrielse. Det dillas en del i media och av new age folk om en ”Supermåne” i April på detta datum, men förutom att månen står ovanligt lågt på himlen och därför verkar större om morgonen samt orsakar en springflod eller en tillfällig höjning av vattenståndet om 50 cm på sina håll, medför detta fenomen knappast några märkbara effekter.

Det är med Supermånen som med Per Bolund, ni vet Regeringen Löfvéns stolpskott till Miljö- och Energiminister, han som ljugit rätt ut om sitt påstådda, men aldrig hållna ”öppningsanförande” vid FN:s klimatmöte, och samme Per Bolund lär också ha sagt att ”Av människan orsakade klimatförändringar skulle ha påverkat jordaxelns lutning” vilket är ren gallimatias. Jordaxeln har visserligen förskjutit sig ungefär 6 cm sedan 1920-talet, då man för hundra år sedan först uppmärksammade att jorden faktiskt gyrerar något i sin bana, som alla större himlakroppar. Detta har inte ett enda förbannat dugg med mänsklig påverkan att göra, och som de flesta någotsånär bildade människor lätt inser, så betyder en förskjutning av jordaxeln med 6 cm ingenting för klimatet överhuvudtaget, eftersom det tar årmiljoner för jordaxelns ytterst långsamma progression att alls göra sig påmind.

Viktigare för många är att vi firar Dagen Engelbrekt i den svenska almanackan, efter Engelbrekt Engelbrektsson från Bergslagen, den store folkhjälten och upprorsmannen, som blev dyrkad som helgon efter sin död och svekfullt mördad, precis som de flesta som kämpar för oberoende och rätt. Idag firar ingen honom officiellt längre, påminner oss vännen Mohamed Omar på sajten ”Det Goda Samhället” men Engelbrekts historia är alltjämt giltig, också i vår egen tid.

Under Engelbrekt gjorde hela vårt folk gemensam sak emot utländska legoknektar och främlingsvälde i form av fogdar och adelsmän. Och främlingsväldet och det rasistiska övervåld, som hela tiden drabbar oss svenskar har vi tyvärr kvar, fast nu i en annan form. Nomenklaturan tillsätter inte män som Jösse Eriksson – han som enligt krönikorna lät oskyldiga bönder ”i rök upphänga” och spänna gravida kvinnor framför plogen, och Johan Vale, ståthållare på Stegeborgs slott, under vilken uttrycket ”Tvi Vale !” myntades av Östgötarna, är också ett minne blott.

Men ”ensamkommande” kriminella, som torterar och våldtar svenska män på kyrkogårdar utvisas inte, utan får stanna i landet. Mord kan nu ostraffat begås av 16-åringar, och nya undersökningar visar att minst 60 % av alla våldtäkter emot svenska kvinnor begås av utländska medborgare eller män med invandrarbakgrund, vilket till och med Statstelevisionen uppger kan förklaras med kulturella faktorer. Ändå lever vi i ett land, där en viss Märta Stenevi kan stå rakt fram i Riksdagens plenisal och utpeka ”alla” män i Riket som skyldiga, trots att 90 % av gruppvåldtäkterna och överfallsvåldtäkterna begås av samma utländska förövare, som öppet säger att de ”krigar” emot svenskarna.

Vi lever också i ett land, där en viss Utrikesminister Linde vägrar att erkänna folkmordet på Armenierna, därför att det utfördes av Turkiet eller Ottomanska Riket på sin tid, och vi har ett gammalt vrak till Statsminister, som säger att han ”aldrig kommer att kritisera Islam”, samtidigt som hans Regering numera godkänner Barnäktenskap, Mång-gifte och Sharia-lagar enligt ”synnerliga skäl” som det så vackert heter... Stick i stäv med vad som uttryckligen hävdas i FN.s Konvention om de Mänskliga Rättigheterna, och stick i stäv även med FN:s Barnkonvention..

Är då mordet på Engelbrekt verkligen så långt borta ?

Enligt vissa historiker skall det ha inträffat den 2 Maj, vilket beror på en sammanblandning av datumen i den dåtida Julianska och den sentida Gregorianska kalendern, men alla är överens om hur det gick till, mördarens identitet och motiv, liksom det faktum att han gick helt fri från straff, och slutade som adlig Lagman i Närke så småningom. Nomenklaturan skyddar sina egna, då som nu.

Engelbrekt var en gammal man är 1436, och stödde sig på en krycka. Mördaren högg först av tre fingrar på honom när han försökte värja sig med kryckan, högg honom sedan bakifrån och i ryggen, och krossade slutligen hans skalle, innan hans lejda hantlangare sköt Engelbrekts lik fullt med pilar. Vid Riksdagen i Arboga – det första Ting eller Riksdag med full folkrepresentation sedan den hedniska tiden – valdes Karl Knutsson till Kung med Adelns och Stormännens gillande, men folkets röst ignorerades helt.

Sven ”X:et” Erikssons berömda målning av Engelbreks död visar mördaren Måns Bengtsson som en feg adelsman, vilket han också var..

Men Engelbrekts folk glömde honom aldrig. Frihetsfacklan, som tändes i Bergsmännens gårdar, brinner ännu – och män som Vilhelm Moberg skrev en hel del om Engelbrekt i sin svenska historia, samtidigt som samme Engelbrekt fick stå som enande symbol för kampen emot nazisterna på 1940-talet. Idag är hotet emot vårt folk och land ett helt annat, och som vi alla kan se, har vi fienden mitt ibland oss, mitt inne i landet – då som nu. Engelbrekt var ”then lilsta man” står det i Erikskrönikan, vilket har tolkats så att han antingen var kortväxt eller en enkel man av folket, men fler statyer har rests av honom än av alla svenska Kungar, i alla fall om man får tro Ville Moberg, som ska ha räknat efter. Vackrast i mitt tycke är kanske Bror Hjorts Engelbreksmonument – den namnlöse skäggige mannen med den knutna näven höjd emot skyn – En ensam Hedning, skuren i sten… Snart är det den 1:a maj, och den dagen kan vi fira till minne av en nu tandlös arbetarrörelse, som i grunden svikit inte bara sina egna ideal, utan hela det folk den en gång skulle representera.

Hedniskt monument – till minne av en folkets befriare..

I Falu Stad utbröt det i början en ”skulpturstrid” om förslagen till en Engelbrekts-skulptur på Stora Torget – och ett kanske mindre lyckat förslag av en konstnär vid namn Karl Hultström antogs 1919 – men en rik bankkamrer i staden gav sitt eget bidrag till staty-insamlingen med enbart följande villkor:

Ni får bidrag på ett villkor: Att ni lagar så att gubben på torget vänder aschölä åt Kristine Kyrka”.

På ett sätt är det helt följdriktigt. Man kan aldrig någonsin vara en fri människa, om man inte vänder ryggen åt ”Svenska” Kyrkan, och alla Monoteistiska slavreligioner med sina ”allsmäktiga” gudar överhuvudtaget, för under dem har man ingen frihet, varken andligen eller kroppsligen, utan bara diktatur.

Det visste Engelbrekt Engelbrektsson på sin tid. Och i sitt hjärta och sitt sinne var han nog hedning, trots att han levde på den kristna medeltiden.

Värt att MINNAS: Endast den, som VÄNDER RYGGEN åt ”Gud” och Kyrkan kan få någon Frihet – och FRIHETEN är ALLTID värd att FÖRSVARA !

Ur ”Kalevala” om Björnen…

Ur en gammal översättning av Kalevala, det finska nationaleposet, om björnens väsen och natur, dess tillkomst, gravöl och födelse..

Vackre Otso, skogens äple,
O min honungstass, du trinde!
När du hör att jag mig närmar,
Att jag stolte man dig nalkas.
Göm då klorna in i ramen,
Tänderna uti ditt tandkött.
Att de aldrig mig beröra,
Ej af hast ens vid mig snudda.

Du min ende, vackre Otso,
O min honungstass, du sköne!
Slå dig ner i ro på tufvan.
Lägg dig på den sköna klippan,
Der omkring dig furor buga.
Granar kring ditt hufvud susa;
Så du der må röra på dig,
Så, du honungstass, dig vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder!

Månne han på halmen föddes,
Vexte upp på badstu-golfvet?
Nu den gamle Väinämöhien
Tog till orda sjelf och sade:

Otso föddes ej på halmen, men vid himlens mittpunkt.
Ej på agnar i en lada.
Der är Otso född och boren.
Der är honungstassen fostrad:

 

Nära månen, invid solen,
Uppå Karlavagnens skuldror.
Uti luftens jungfrurs närhet,
Hos naturens sköna döttrar.

-Gick vid luftens rand en jungfru,
Vandrade vid himlens navel.
Utmed kanten af en molnsky,
Längsmed himlafästets gränsor,
Klädd i himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,

Bar en korg med ull i handen,
Höll en hår-ask under armen.
Ullen fällde hon i vattnet.

Släppte håret ner i vågen;
Detta skvalpades af vinden,
Gungades af vädrets fläktar.

Vaggades af vattnets ångor,
Drefs af vågor upp mot stranden
Af den saftuppfjllda skogen.
Af den honungsrika udden.

 

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Ryckte håret upp ur vattnet,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg af lönnträd,

I en prydlig, vacker vagga.
Lyfte sedan lindebanden.
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största qvist af trädet,
Vid den lummigaste grenen.

Nu hon vaggade den käre.
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona.
Under tallens vida grenar:
Der hon fostrade sin Otso,

Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.

 

Otso frodades och vexte,
Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna.

Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurfvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med klor och naglar.

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tog till orda sjelf och sade:
Klor jag ville honom gifva,
Skulle honom tänder skaffa,
Om han icke skada gjorde,
Onda dåd med dem bedrefve.

Otso nu med ed försäkrar,
Uppå. skogsfruns knän han svärjer.
Inför Ukko, den uppenbare,
Under blixtnedslungarns anlet’.
Att ej någon skada göra.
Att ej onda dåd föröfva.

Mielikki, den goda skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Vandrade att tänder hemta.
Gick att söka klor åt björnen,

Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar.
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor af dem hon erhöll.
Fann ej heller några tänder.

Vexte uppå mon en fura,
Reste sig en gran på kullen.
Fanns en silfverqvist i furan.
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor deraf åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.

Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
För att skogar genomströfva,
Tåga fram vid svedjebranter,
Irra kring de öde moar;

Vackert bjöd hon björnen vandra,
Sedigt sig på färden skicka,
Och förnöta fröjdetiden,
Glädjens dagar genomlefva
Uppå kärr och uppå höjder,
Fjerran hedars tummelplatser,

Utan skor om sommarn vandra,
Utan strumpor under hösten,
Men den sämre tiden vistas.
Under vinterkylan dväljas
I en stuga, byggd af häggar.

Vid en rand af skogens barrslott,
Vid den sköna granens fötter.
Uti enrissnårets gömma.
Under täcken fem af ylle,
Under åtta mjuka mantlar

Det är der jag fått mitt byte,
Der jag detta vildbråd hemtat
Så det unga folket sade.

Så det gamla folket talte:
Hur var skogen nu så gifmild ?
Skogen gifmild, färden gynnsam,

Hur bevektes Otso, skogens herre ?
Blidkades den gode Tapio,
Att han gaf sin egen älskling.
Att sin honungsskatt han afstod;
Fälldes Otso med ett jagtspjut,
Eller blef med pil han träffad?

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:
”Mycket gifmild var oss skogen,
Gifmild skogen, gynnsam färden,
Ljuvt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.

”Mielikki, den vana skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,

Skogens lilla tjensteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan.

Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pels-öns stränder.
När till slut jag hunnit stället,

När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blef ej träffad utaf skottet:
Sjelf han halkade från grenen,
Snafvade mot barrträdsqvistar;
Bröstet refs af granrisruskor,
Buken blef af qvisfar uppfläkt.”

Delta talte han derjemte.
Fällde dessa ord och sade:
O min Otso, du min älskling,
Du min fogel, du min kårlek!

 

Gif oss nu din hufvudbonad.
Låt nu dina betar fara,
Lemna dina glesa tänder,
Gif oss dina breda käftar!
Blif ej heller alltför ledsen
Om du kanske nu far höra
Benen i ditt hufvud braka,
Dina tänder häftigt skallra!

Näsan tar jag nu af björnen
Till min förra näsas fromma,
Tar den icke hel och hållen.
Icke heller till min enda.

örat tager jag af björnen
Till mitt förra öras båtnad,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Ögat tager jag af björnen
Till mitt förra ögas bistånd,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Pannan tager jag af björnen
Till min förra pannas tillhjelp,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Munnen tager jag af björnen
Till min förra muns förstärkning.
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Tungan tager jag af björnen
Till min förra tungas fyllnad,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjelte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin jemhand!

Icke kom der någon annan,
Icke fanns en sådan hjelte:
Sjelf han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin jernhaud.

Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:

0 min Otso, skogens äple.
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,

Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning.
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist.
Till en rymligare bostad.

Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja förden.
Gå förbi vår svinhjords vägar,
öfver gårdens grisars stigar.

Till den skogbevuxna kullen,
Upp emot det höga berget
Till en tall med yfvig krona,
Till en fura, hundragrenig!

Godt det är dig der att vara,
Ljufligt att din tid förnöta:
Boskapshjordens klockor klinga,
Skällor ljuda i din närhet.

Gamle trygge Wäinämöiuen
Återvände nu till hemmet,
Och det unga folket sade,
Så den sköna skaran talte:

”Säg oss, hvart du bragt ditt byte,
Hvart du förde villebrådet:
Har du det på isen lemnat.
Har du dränkt det uti stöpet
Kastat det i kärrets gyttja,
Eller gräft det ner i sandmon?

Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrar dessa ord och säger:
”Ej jag det på isen lemnat,
Icke dränkt det uti stöpet:

Hundar hade då det bortfört.
Luftens foglar det besudlat;
Ej jag kastat det i kärret,
Eller gräft det ner i sandmon:
Maskar hade der förstört det.
Svarta myror ätit upp det.

Dit jag bragte villebrådet.
Dit jag fört mitt ringa byte:
På den gyllne kullens kummel,
Upp på koppar-åsens skuldror,

I det rena trädets krona,
I en fura, hundragrenig ,
På den största, bland dess qvistar.
På den yfvigaste grenen,
Till en fröjd för alla menskor,
Till förnöjelse för vandrarn.

Tänderna jag vändt mot öster,
Riktat ögonen mot vester,
Men ej alltför högt i toppen —

Vore de för nära toppen,
Kunde de af stormen skadas,
Genom vårens vind förderfvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken.
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.

Gamle trygge ”Wäinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,

Till ett glädtigt slut på dagen.
Sade gamle Wäinämöinen,
Fällde sjelf ett ord och talte:

Håll nu eld, du pertbloss-klyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.

Derpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje qvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt qväde,
Yttrade till sist i sången:

Gif, o Ukko, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna.
Att på samma vis man fröjdas
Och på lika sätt sig skickar
Vid den starke gossens bröllop,
Vid den ludnes glada högtid!

”Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare förunna,
Att i skogen vägar stakas,
Att i träden märken huggas
För vårt goda jägarfölje,
För vår stora mannaskara!

Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare, förunna.
Att här Tapios horn må ljuda,
Skogens pipa må förnimmas
Uppå dessa ringa gårdar.
Dessa trånga boningsplatser!

Dagen om man så må sjunga,
Qvällarne igenom jubla
Här på detta stora fastland.
Här i Suomis vida bygder.
Bland den skara som nu vexer.
Bland den ungdom som nu uppstår !

Om VILDA DJUR och MÄNSKLIG DUMHET

Enligt kristendomen skulle människan vara skapelsens krona, men frågan är om hon inte är dess klave istället, eller en enorm black om foten för den övriga naturen.

I svenska media har vi i veckan kunnat läsa om ”måndagsexemplaret” Camilla Björklund, 51 som under vintern lade ut mat till rådjur på sin tomt i Hälsingland.

Nu framträder hon i Aftonbladet och andra tidningar och ojar sig över att flera dagar i rad ha fått besök av hungriga björnar i sin trädgård, en björnmor och tre fjolårsungar, som troligen övervintrat tillsammans med henne. Björnarna är ”obehagliga” tycker Camilla, och efter att ha besökt platsen tre kvällar i rad, har björnarna lämnat tomten och helt sonika gått därifrån, eftersom maten tagit slut. Men om hon inte ville ha björnbesök i sin trädgård, varför då alls lägga ut djurmat, eller låta sopor och matrester stå kvar o-omhändertagna ?

”Du Nalle – om människorna tycker vi är ”Obehagliga” – VARFÖR lägger de då ut mat åt oss ??”

 

Nu besannas åter vad jag skrev i min krönika från den 15 april i år. Människorna får exakt de björnar de förtjänar. Lägger man ut mat, tidigt om våren, så får man skylla sig själv om någon hungrig nyvaknad stackars björn håller sig framme. Men ändå – nu följer den ständiga björnfrossan i pressen, hetsjakt emot oskyldiga djur och stora tidningsrubriker om att Los i Hälsingland blivit ett ”tillhåll” för björn, samt att björnarna där skulle blivit ”närgångna” efter att man lockat dit dem med åtel och krav på avskjutning från Länsstyrelsens viltvårdsexperter och kommunalt inhyrda jägare.

Säg, hur dumma får människor alls bli, kära läsare ?

Från trakten av Älvdalen rapporteras om att två björnar blivit skjutna, alldeles i onödan. De skulle ha ”stressat” en renhjord, skriver manatt björnar tar en och annan renkalv eller dräktiga vajor om Våren är inget nytt precis – det har alla björnar gjort i urminnes tider, för så fungerar det i naturen. Länsstyrelsens representant Marie Edvall påstår att avlivandet av de två björnhannarna skulle vara ”humant” eftersom man inte jagat dem från helikopter den här gången, utan bara hetsat hundar på dem. Och de två avlivningarna påverkar inte björnstammen i länet så mycket, säger hon också.

Nej, tacka fan för det ! säger jag. Men – i ärlighetens namn – vilka djur var det egentligen som blev ”stressade” ?? Om björnen tagit en och annan ren, så hade det inte gjort så mycket skada för den industriella ren-näringen, eftersom nästan alla renägare har sina djur väl försäkrade numera.

Det är hårt att vara björn i riket numera. Man blir betraktad som brottsling, därför att man äter om man är hungrig…

Länsstyrelsens uppgift är att skydda de stora rovdjuren, och inte särintressen för en liten, kapitalstark grupp av renägare. Det finns inga ”samebyar” i landet numera, och det har heller inte funnits några sådana på minst hundra år –  redan ordet frammanar ett slags idylliserande bild av ”kåtatomter” eller dylikt – men inga samer eller renägare bor i renodlat samiska bosättningar, och nomadlivet har upphört för länge sen, till förmån för storskalig rovdrift på naturens resurser.

Aldrig någonsin har det funnits så många renar i landet som nu, och i  Älvdalen och övriga Dalarna fanns inga samer alls, förrän på 1600-talet. Följaktligen är inte ren-näringen där något som funnits ”sen urminnes tid”, men däremot finns det otvivelaktigt svenska och Nordiska järnåldrersgravar också på kalfjället, hur det nu kan komma sig. Vilka var då ”urbefolkningen”  och vilka var det som bodde där först ?

Man har däremot hela tiden sänkt ”minimi-värdena” för de stora rovdjuren genom just Länsstyrelsernas försorg, och fastän vi har 2900 björnar i riket, ungefär, vill man nu avliva mer än hälften av dem, och påstår ändå att björnstammen skulle vara ”bärkraftig” i så fall – trots att Världsnaturfonden fortfarande betraktar brunbjörnen i Sverige som en rödlistad art. Själv föreslår jag att vi tar bort överskottet av renar och boskap istället inte ens en majoritet av de 8500 samer eller så som skulle ha rösträtt på Sametinget, är renägare – de flesta lever av helt andra näringar, och de kan de övertaliga renägarna – som inte är någon ”urbefolkning” också ta och göra.

Jag har själv tillbringat 2 år av mitt liv som yrkesverksam på Länsstyrelsen i Jämtlands län, men det var på 1990-talet, om någon av er vill veta.

Redan då drev man ett stort länsgemensamt fiskeprojekt för tiotals miljoner skattekronor i bland annat Åre, Krokoms och Bergs kommuner, enligt vad jag tydligt minns. Projektet gick ut på att man skulle återplantera öring, röding och annan ädelfisk i de vattendrag där de en gång funnits, men så kom en del klåfingriga individer av båda könen, som den gången kallade sig för ”Skogs-samer” och inte Sydsamer med i bilden, och det visade sig snart att flera av dessa ägnat sig åt såkallat ”granat-fiske” eller rättare sagt slängt handgranater och sprängladdningar i vattendragen, så att all ädel-fisken flöt upp död, med buken i vädret.

Och det var inte för att vederbörande ville fånga fisk – för de åt inte själva av fisken. Anledningen var att man ville förstöra för ”sörlänningarna” som man sa, och hindra alla andra från att komma dit, särskilt då ”turister” eller Stockholmare. Alltså slängde man lite granater i sjöarna – allt i en stämning av ”Bällt du Luur’n !” som man säger i Jämtland (”Kunde du lura honom” – en attityd, som samer och därmed likställda uppvisat emot svenskar och svenska staten i närmare tusen år)

Inget trevligt sjöfynd…

Men nu skall det alltså plötsligt finnas sk ”sydsamer” som ska ta alla delar av vårt land i besittning, för så säger de själva – ungefär som om dessa 8000 eller så hade större rätt till hela landet än 10,3 miljoner andra medborgare… De ska också ha väl juridiskt pålästa ombud, som även är historiskt intresserade och skriver bloggar numera, och jag tvivlar för min del inte på att det är en stor framgång i civilisatoriskt hänseende, för skickliga jurister kan mycket väl behövas, när man har med slikt folk att göra.

Jag kunde föredra några fler episoder, som jag själv bevittnat eller hört andra bevittna. Under 1980-talet inträffade som de flesta vet den berömda Chernobyl-katastrofen i Ukraina. Extremt höga strålningsvärden uppmättes inte alls i de delar av vårt land som låg närmast olycksplatsen, utan just i Hälsingland, Jämtland och Härjedalen – av någon konstig och mystisk anledning – man skyllde på meteorologerna – och det befanns till slut på Länsstyrelsens miljöenhet, att de samer man anställt, som snällt skulle förses med Radiak-mätare uppe i fjällbygden, bara fortsatte och fortsatte att rapportera in de siffervärden de angett i början, utan att alls låta dessa avklinga… Ni förstår, de fick ju betalt i reda pengar oavsett om de läste av sina mätare eller ej, så de skrev bara ned samma siffror om och om igen i pappren, och så slapp de gå ut på fjället…eller till skogs..

Länsstyrelsen i Norrbotten gjorde under samma tid en utredning om de ”trafikskadade renar” eller rättare sagt hela renhjordar, som på något mystiskt sätt råkat komma ivägen för Lapplands-pilen och Malmtågen till Narvik – flera gånger – med flera sk ”samebyar” inblandade (läs industrikorporationer för renuppfödning i industri-skala, för det är ju vad det handlar om) Med bevis från renarnas öronmärkning visade det sig tydligt – ännu mera ”samisk mystik” – att det inte var de byar eller renägare genom vars ”urminnes trakter” järnvägarna gick, som fick sina renar uppdrivna på spåret, och som därför fick frikostig ersättning för staten, tidvis mer än vad sagda renar betingat i pris som slaktkroppar per styck… Det var de byar eller ägare, vars marker låg längst bort från banan, som på mycket underliga vägar förlorade djur efter djur, eller hela hjordar..

Månne det förhåller sig på samma sätt med den nu observerade ”stressade” renhjorden i Älvdalen, eller vad tror ni ? Renar kan bli ”stressade” av lite vad som helst, korm också för den delen, om ni vet vad ”korm” är för något..

Korm kan bli ”flugan” direkt…också hos människor…

Slutligen har jag själv fått uppleva, hur ett antal ”skogs-samiska” (eller snarare totalt skogs-tokiga) aktivister eller personer anno 1990 krävde att de skulle få ta över minst halva Länsstyrelsen, trots att deras lilla folkspillra inte utgjorde mer än 2 % högst av länets befolkning, allt på alla andra 98 % bekostnad, genom att själva utse Länsarkitekt, Länsantikvarie, och allt annat kunnigt och utbildat folk som behövs för att sköta en sådan myndighet.

De som intet vet, skall ej stifta lagar för andra..

 

Jag råkade vara ofin nog att fråga de församlade herrarna och damerna om någon av dem möjligen hade utbildning som byggnadsingenjör, kanske civilingenjör, eller akademisk examen i åtminstone någon form. Eller någon vana vid skrivarbete, exempelvis också såsom lantbrevbärare eller dylikt.  Det hade ingen av dem, visade det sig… Men ändå trodde de, att de skulle få ”ta över” alltsammans – därför att de representerade enskilda kapitalintressen… och en kapitalstark ren-näring, som sagt..

Jag tvivlar som sagt inte på att ”Same-jurister” behövs, och det i stort antal, med tanke på vad detta slags folk allt som oftast ställer till med. Men uppfattningen om dem som ”ett rent naturfolk” eller ”nomader” är det dags att en gång för alla förpassa till sagornas värld – och såsom varande Hedning, tror jag icke på deras sagor.

Själv säger jag ungefär som Marlon Brandos rollfigur Colonel Walter E Kurtz i ”Apocalypse Now!” av Mr Coppola.

”Exterminate all the brutes !” – Utrota varenda djävel !

”Bomb them back to the stone age – Use Napalm, Armor Brigades, Sarine gas, the Nuclear Option if you have to…”

och det gäller både åtel-utläggande villa-ägare åt Hälsingland till, eller dessa märkliga typer vid namn ”Sydsamer”, ”skogs-dito”, Trottoar-samojeder, Eksjö-Nåjder, Söndags-Schamaner, Fornsedare, Hökarängs-romer och Fritids-Nomader.

I SAY WE KILL THEM ALL – AND LET THE VALKYRIES SORT THEM OUT !!

Björnar, Älgar och andra vilda djur, däremot, vill jag gärna lämna ifred och ha kvar. De har, så vitt jag vet – aldrig gjort något ont, utan bara försökt överleva i sina marker, liksom oss svenskar och hedningar.

Extra-vits till den som bryr sig: ”The better angels of our nature ??”

 

Ännu en vårdag att vårda

I am just a Swedish heathen,
But my story’s seldom told.
I have volunteered for many causes
But I still remain as poor, for such are promises
As all our leaders lie,
Still the christian men hear what they want to hear
And disregard the rest.

When I left my home and family
I was just sixteen years old
And then I joined the Army
And I never left it since.
I’m a part of the resistance
Though I serve the state as well.

And my Gods have never failed me
Though my country often has
So I go where all my brethren go,
Looking for the places only they would know.

And we’re only asking workman’s wages
As we do the job at hand.
And as sure as fortune favors us
There might be better times to come
In this our land
I do declare….

– Aningen fritt efter ”The Boxer” av Simon & Garfunkel

 

Igår hade Allan respektive Glenn namnsdag, på den vackra dag, som i år vart helgad åt Tor. Självklart har jag två vänner med just de namnen, och de är naturligtvis Hedningar båda två – för i vårt yrke blir man sällan något annat än just Hedning med tiden.  Idag är åter en annan dag, och då det är en Fredag, är den i Västnorden helgad åt Frigga, men i Nordens östliga trakter helgad åt Freja själv, vilket alla sanna troende vet, för Asatron är ingen tom sed, utan just en levande tro och inget annat, och de som inte ens har begripit så mycket, borde faktiskt hålla käften, sluta läsa denna blogg och för evigt gå härifrån.

41 år är en lång tid i en människas liv, och det slår mig att jag faktiskt tjänstgjort i exakt samma yrke och Sveriges största frivilligrörelse under hela den tiden, ända sedan jag var 16 år gammal ända fram tills nu. Jag har ytterligare minst tio år till pensionen att se fram emot, och under den tiden fortsätter jag att tjäna mitt samhälle, folk, stat och land som alltid.

Efter blodproppar i ben och lungor, samt en knäskada – jag har gått på kryckor under två perioder denna vinter – lämnar jag en viss befattning, men fortsätter i en annan; och jag tänker på alla de gånger jag anmält mig frivillig för än det ena, än det andra. Jag har hunnit med att vara ordförande i en del politiska partier – på områdesbasis, företrätt Länsstyrelser, Kommuner och mycket mera. Idag avslutar jag ett kapitel i livet och lämnar in vapen, kroppsskydd och en massa annat efter de senaste tio åren som frivillig i en enhet av ett vist slag, och i hagel och regn står jag framför ett förråd någonstans, var det nu kan ligga. Av en slump möter jag min före detta bataljonschef i förrådskön – han var med när den senaste enheten byggdes upp, nyuppsatt i Mälardalen, och det var jag också. Men – nu står den nya enheten på säkra ben, efter tio år, och vi kan lugnt överlämna den till yngre bröder och systrar; den bästa ungdom vårt land har.

Dem möter jag ändå i samma förrådskö, på väg till de sysslor de satts att sköta; det som är deras ”stund på jorden” för att använda Vilhelm Mobergs ord, och eftersom de har bråttom innan klockan slår åtta och inte 06.30 på morgonen, talar jag med dem låter jag dem gå före mig i kön. Man förmånsbeskattar dem numera för deras sängar och gratis mat, som om kalla fältransoner och en säng i en kasern vore en förmån, som man måste betala extra skatt för. Och en förmån är det kanske, men absolut inte ekonomiskt sett, det vill jag bara ha sagt, först som sist.

De berättar för mig att de inte ens har bussar att fara hem med, efter tjänstens slut, när det är fredag, utan får låna ihop vad fortskaffningsmedel och bilar de kan få tag på, ifall de nu inte vill gå en och en halv kilometer längs en större trafikled, som slutar i en motorväg. På min tid – för enbart åtta år sedan – hade de i alla fall en buss som gick in på området och hem på fredagskvällarna, det vet jag fuller väl, eftersom det var just jag som skötte förhandlingarna med kommunen och det regionala trafikbolaget den gången – och jag gav dessa unga män eller i en del fall kvinnor de tio bästa åren i mitt liv.

Det är för dem jag kämpar, det är dem – och de som verkligen är lojala gentemot mig och som jag i min tur är lojal emot, som jag skriver detta. Inte för de flesta av er, som råkar vara mina läsare. Inte för vår nuvarande Regering – som aldrig varit lojal emot mig, som aldrig gett mig någonting och som fortsätter ljuga, ljuga och åter ljuga för alla medborgare i det här landet – och som inte mindre än två gånger förklarats olaglig av Riksdagen, det enda nationella parlament vårt land någonsin haft, och ännu har. Man påstår nu, att man skulle ge alla medborgare fritt Covid-19 vaccin innan sommaren, men vi vet alla att det är en stor djävla lögn, det ocksåför bara 8,7 %  av alla medborgare har fått sina obligatoriska två doser, och med den takt man nu håller kommer det ta minst två år innan man kommer fullborda vad man på falska och missledande grunder utlovade inom två månader.

Jag själv, som också är i en sk riskgrupp pga ohälsa och ålder kommer naturligtvis sist i kön som vanligt, liksom alla som har ett samhällsviktigt jobb, det har man redan förklarat för oss, fast vi i alla andra länder skulle komma först, och stå i främsta ledet, högvuxna som Nordens furor, Sega som Malungs Läder och Hårda som svenskt stål. För egen del anser jag mig inte vara skyldig resten av samhället någonting, och knappt ens någon av er; mina läsare heller.

Jag har ändå betalat allt, av den snöda lön jag fått, utstått allt, dragit försorg om allt och ordnat allt till det bästa – ja – det kan jag ta på min ed – trots alla lögner och allt som påståtts om mig, eller andra i samma situation. Jag känner ingen tacksamhet emot just er, ska ni veta – ingen glädje, ingen lojalitet, ingenting – för glädje och lojalitet känner jag bara emot de kollegor jag haft och ännu har, eller de som är mina verkliga vänner.

Jag svor Krigsmans Erinran, som det hette på min tid, och den eden svor jag till Konungen och Nationen. Inte till någon regering, men till statschefen personligen.  Jag svor inte den eden inför ”gud” men inför mina egna gudar, och de har alltid stått mig bi och hållit sina löften; från den dag jag först anropade dem – och – jag ångrar ingenting, ingenting alls – för underligt nog är jag ännu ostraffad av lagen, och jag har aldrig beslagits med det minsta brott, utan har förhållit mig lojal emot min nation i allt, som det anstår en hederlig medborgare. Den som säger något annat är antingen ovetande om sanningen, eller också ljuger vederbörande rätt ut.

För min del anser jag det vore en klar förbättring av förhållandena i vårt land, och av medborgarskapet, om vi definierade detta begrepp som det såkallade sametinget gör, rörande de som får kallas ”samer” men som inte är någon Urbefolkning i detta land, eftersom det visat sig, både genetiskt och historiskt, att det endast och endast bara är vi svenskar; som är den verkliga urbefolkningen. Som ”Same” räknas enligt lagen bara dem som kan bevisa, att det i deras hem talats samiska under uppväxten, samt att vederbörandes föräldrar samt far- och morföräldrar också talat samma språk.

Analogt med det, och eftersom detta är rikets lag, borde man också kunna hävda, att endast den, i vars hem det talats svenska under uppväxten, och som bevisligen haft föräldrar samt far- och morföräldrar som stadigvarande talat samma språk, får lov att kallas svensk, eller svensk medborgare. Övriga, som råkar befinna sig här, har andra medborgarskap, och kan betraktas som invånare i landet, men för den skull behöver jag inte längre vara lojal emot just dem, utöver vad som är grundläggande mänskliga rättigheter, eftersom jag nu är löst från en sådan ed eller sådana förpliktelser, nämligen.

Och vet ni vad – det är jag väldigt glad för; trots allt – eftersom jag vet hos vem och var min verkliga lojalitet hör hemma.

Jag lämnar er alla med en visa, som ännu sjungs i Frankrike, och av Legionen.

Visserligen har den översatts till svenska förr, av en viss Stig Leopold Andersson, och framförts av Anita Lindblom  – hon som sjöng ”Basker Blå” – fast det egentligen var en amerikansk sång, ”Ballad of the Green Beret” som framförts av bland andra Barry Sadler.

Min version av den franska texten, är som ni kanske ser mycket trognare originalet.

 

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
Trots allt det onda, ni gjort emot mig
Och det goda, i och för sig
Saken syns nu egal

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
Jag har fått betala allting
Så håll käft och sluta ge hals !

Men de minnen jag har
Ska upptända en eld
För att rena vårt land
För allt som är kvar
Och för vänskapens band

För den kärlek som glömts
Och för strider som var
För den seger, som säkert är viss
– Låt oss börja på noll

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
Trots allt det onda, ni gjort emot mig
Och det goda, i och för sig
Saken syns nu egal

Nej, jag ångrar ingenting
Ångrar ingenting alls
I mitt hedniska liv
Idag och igår
Och det börjar med dig !

 

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal
Tout ça m’est bien égal

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé

Avec mes souvenirs
J’ai allumé le feu
Mes chagrins, mes plaisirs
Je n’ai plus besoin d’eux

Balayé les amours
Avec leurs trémolos
Balayé pour toujours
Je repars à zéro

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal
Tout ça m’est bien égal

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie
Car mes joies
Aujourd’hui
Ça commence avec toi

 

 

Åter en TORS DAG !

Idag är åter en vacker TORS DAG i det som är kvar av det Svenska Riket, eller – som det numera kallas – Landet Löfvén… Att hålla Tors Helgd om Torsdagarna, är att fira den manliga styrkan, och det är något vi behöver i vår tid och i vårt samhälle, som har förvekligats ända till fjantighetens grad. Men en frisk och stark kyla sprider sig över större delen av landet, i takt med att snö och snöblandat hagel vräker ned – och vinterns och jaktens stora gudinna Skade, hon som gett hela Skandinavien dess namn, skickar oss en hälsning – kanhända den sista denna vintersäsong, som varit lång och hård.

Själv är jag säker på att  snön och kylan är ett tecken från Vinterns och jaktens gudinna. Hon vredgas, för att det numera är tillåtet att fira ramadan offentligt, och önskar att alla personer som uppehåller sig i detta land, varesig de nu är riktiga svenskar eller inte – genast upphör med det. De föråldrade ökenreligionerna har intet i vår nation att skaffa, för den svenska demokratin är ingen självmordspakt. Den har rätt att försvara sig, och gripa till vapen emot alla dem, som önskar dess undergång.

Därför vredgas nu gudinnan, och sänder oss vinterns vita och friska snö tillsammans med kylan, för att driva ut allt skadligt och skicka tillbaka Monoteisterna till de ökenhelveten de kom ifrån. Sådan är min tro, och den står jag för – må de som tror något annat, tro vad fan de vill – men hedningar förblir de ändå.

Givetvis har jag förtärt min ÄRTSOPPA MED FLÄSK – som alla TORS DAGAR. I mer än 39 år har jag ätit den, av RELIGIÖSA SKÄL, medan jag tjänat mitt land, för jag har tjänar detta rike ända sedan 18 års ålder, och jag tänker inte heller sluta nu, om någon undrar. Vi Hedningar är som Särimner. För oss är varje dag ny, varje dag är en dag av arbete och kamp, av uppoffringar för det gemensamma goda. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON !!

Ni har väl inte GLÖMT att det PÅGÅR en HEDNISK RAMADAN ?

Den äktsvenska seden att fira en hednisk Ramadan, som jag själv lanserat, sprider sig som en löpeld på nätet och har redan engagerat många svenskar. Vi äter bacon, som vi har doppat i sprit, och vi gör det under dagtid medan vi är lättklädda. Detta är nu en svensk tradition, för den lanserades ifjol, och jag som skapade den är ju själv etnisk svensk, så något svenskare än att fira en Hednisk Ramadan i Asatrons namn finns inte !

”Det är så sant som det är sagt !”

Bloggen ”Målkonflikternas Tid” skriver såhär om den nya tradition, som vi svenskar tillsammans har skapat: Är man förresten annars intresserad av hur en alternativ, hednisk ”Ramadan” skulle kunna högtidlighållas, har hedersmannen bakom bloggen Hedniska tankar nyligen delat med sig av några nyttiga tips och trix, som jag gärna delar vidare här utan att för den sakens skull vare sig göra anspråk på eller ta ansvar för en annan fri mans ord: (https://hedniskatankar.com/2020/04/25/hur-man-bor-fira-en-hednisk-ramadan/)

Tilläggas bör också, att Ramadan faktiskt HAR ett hedniskt ursprung, eftersom seden går tillbaka på Polyteistiska Religioner på den arabiska halvön, långt innan den falske profeten Mohammed.

Nu lite nya hushållstips:

1. Som jag redan förklarat bör du köpa ditt bacon offentligt, och hålla upp bacon-paketet i luften medan du går hem, så att alla kan se att du köpt bacon, och berätta gärna högt och ljudligt för alla att du ämnar fira en Hednisk Ramadan, såklart..

2. När du steker ditt bacon, som du marinerat i SPRIT (brännvin, whiskey eller gin – allt går lika bra) kan du gärna lägga de två dagliga Bacon-strimlorna i ett kryss, som bilden ovan visar. Då bildar de ju en hednisk Gifu eller Gåvo-runa, som är den första av Frejas runor.

3. Låt gärna hushållets hund delta i den heliga bacon-måltiden – för ni har väl hund i hushållet, eller hur ? Om inte så skaffa en – hundarna är ju människans bästa vänner, och minns Gere och Freke hemma hos Oden !

Glöm inte att din hund bör ha rikligt med vatten, om den får en bacon-bit av dig. Bacon är salt och kräver mycket vätska – själv kan du ju dricka öl och mjöd !

4. Medan du äter Baconet bör du anropa Freja, Hildisvin och SärimnerGalten är ju en av gudinnans heliga djur – och ett av Frejas binamn är ju Syr, som betyder Suggan.

Helt Naturligt och inget att vara RÄDD för – Och ändå SKRÄMMER detta Muslimerna och de Kristna…

 

Visste du förresten att enligt Guinness Rekordbok, så skall en vanlig galt i genomsnitt ha en orgasm eller en sädesavgång, som räcker i hela trettio minuter, medan suggans kanske varar i 10-15 eller enligt vissa andra källor sex minuterdet är ojämförligt mycket mer än hos människorna – och därför är det inte svårt att räkna ut, varför Suggor, Galtar och Freja hör ihop, som ler och långhalm…. Vissa forskare har betvivlat detta, men det är helt säkerställt att vildsvin och grisar som får leva fritt är mycket renliga djur och dessutom lyckliga (kanske pga de långa orgasmerna ?) – det är bara brist på utrymme och vätska som får dem att uppsöka lerpölar eller annat, och det påverkar inte födans kvalitet det minsta…

5. Bjud gärna dina muslimska grannar på bacon eller en skinksmörgås hemma i köket – och om de inte vill ha, så kan du ju försiktigt blanda pulveriserad bacon i deras föda, utan att tala om det. Med hjälp av en pepparkvarn kan du finfördela baconet till små små partiklar, som kommer att sprida sig överallt i grannskapet, lik röken från en utegrill – lägg en extra skiva nystekt bacon på en undanskymd plats i trapphuset, och känn hur den mjuka, goda lukten sprids…

Det smakar bättre än man kan trooo….

Något får man väl unna sig – också under Fastan !!

 

Också Kelterna och inte bara Germanerna hade en fruktbarhets- (och därmed även kärleks-) gudinna som hade grisar, katter och även fågeln som symbol, och som i likhet med Freja också var en gudinna för trolldom och magi – ibland också strid. Hon hette Ceridwen, eller ”den stora vita” enligt vissa – vilket också kan syfta på en enorm sugga – och även om Ceridwen bara hade en höna som symbol, istället för Frejas högt flygande falk, symbolen för den hedniska extasen och kärlekslyckan, så har de båda två gått tillbaka på ett gemensamt, Indoeuropeiskt ideal, spritt över hela det vita Europa.

Ur Ceridwens heliga kittel – liksom Medeas hos Grekerna – kunde gamla galtar återuppstå som skära kultingar – märk likheten med Andrimner, som i kitteln Eldrimner kokar Särimner åt Enherjarna. Det här är Indoeuropeiska myter, som ingen Monoteist, kristen eller islamist någonsin kommer att förstå innebörden av…

”Hildisvin” – strids-galten bär Freja på hennes resa emot underjorden och dödsriket…

I sydsvensk folktro finns också Gravson eller Gloson, ett hemskt, suggestivt och suggliknande monster, som med lysande ögon härjar på kyrkogårdarna, och äter upp de kristnas lik, så att de aldrig någonsin kommer återuppstå igen. Dessutom är gloson försedd med en sågtandad klinga på ryggen, och ger sig ofta på rika präster, roffare eller girigbukar, vilket grundas på hedendomens krav att dela mat, fläsk och öl, samt annan härlighet – och att dela allt detta goda lika, inte fasta och inte förakta Midgårds gåvorhär finns ett budskap, som få idag förstår – men som salig Bellman sa ”är jag född, så vill jag leva, och må väl på bästa vis” vilket är ett äkta hedniskt och epikuriskt ideal.

När alla är mätta råder harmoni, fred, frid och Frodefred. Då undviker man Monoteisternas ständiga förföljande av oliktänkande, deras häxjakt, deras korståg och deras Jihad, som de alltjämnt utövar och tillämpar, överallt på vår jord. Självförsvar är en nödvändighet för oss hedningar, men för den skull glömmer vi inte detta livets goda, eller Midsommarens budskap, som snart besannas. Vi ska hedna alla män, hedna alla kvinnor – och få dem att gå åter till sitt sanna, naturliga ursprung och åter bli vad de borde bli – i kärlek och frihet under Särimner, för Särimner och av Särimner !

Vi avvisar fastan, vi avvisar de kristnas ohyggliga nattvard och andra kannibal-ritualer, som är deras skenheliga travesti på allt vad som är gott, sant och riktigt – och som vi hedna  skapat och uträttat, långt före dem och deras fula förvanskningar. Må gloson ta er, om ni utövar sådant  – men fira en Hednisk och Asatrogen ramadan först som sist – för det hjälper och Freja Frälser, evinnerligen !

”Sic Semper Porcus – In Hoc Signo Vinces !”

”Sigrid Storrådas Tid” – En utmärkt Hednisk Historieblogg på svenska

Det är inte varje månad jag hittar nya bloggar i den hedniska bloggosfären numera, men bloggen ”Sigrid Storrådas Tid” är intelligent skriven, troligen av en historiskt kunnig man i kretsen kring Gokstad-kopian med samma namn – ”Sigrid Storråda” alltså – och med hemmahamn i Kinnevik. Det var nu över tjugo år sedan jag såg detta skepp för första gången, och bloggens författare är mycket meddelsam kring den person, som hos oss dömts ut såsom varande sagofigur under Kulturmarxismens stora 1970-tal, men vars existens anses fullt historiskt bevisad på hela den Europeiska kontinenten och även i Polen, där hon förekommer i den polska kungaättens regentlängd under namnet Sygryda Swietoslawa.

Något historiskt korrekt porträtt av Sigrid Storråda har aldrig gjorts av eftervärlden, mest beroende på att man inte vet exakt hur hon såg ut.

Det enda minuset med den nya sajten – som jag starkt rekommenderar för läsning – är att dess författare inte skiljer på sina egna hypoteser och historiskt bevisade fakta – det kunde vara bra och ärligt med en redovisning av vad som egentligen är vad – men mycket rik är den information du får här – om hela 900-talts historia, och hela den politiska utvecklingen i Norden under samma tid – inte bara händelser ur Västgötaperspektiv redovisas, för då är risken att det blev en Västgötaklimax…

Skeppet Sigrid Storråda, till exempel, är visst inte ”världens största havsgående” skeppsreplik, vilket man kan läsa på denna sida (se länk). Det är FEL I SAK, därför att den Danska Havhingsten från Glendalough, som jag själv seglat mellan Sandefjord och Roskilda är mycket större, liksom Draken Harald Hårfager och den nya kopian av Myklebust-skeppet – och Västgötarna har inte alltid rätt, men rätt att yvas över sig själva och sin stammoder har de onekligen.

HELL DE HEDNA OCH DE LUDNA !

Göteborgs-Posten – en tidning som är Liberal PÅ RIKTIGT…

Det finns flera tidningar i landet som kallar sig för ”oberoende liberala” och som faktiskt också ÄR det, istället för att bara vara ”låtsas-liberaler” som SvD och framförallt Dagens Nyheter, en tidning som ingen ärlig människa längre kan läsa. Jag vill fästa mina egna läsares uppmärksamhet på två alldeles utmärkta artiklar, som varit publicerade i Göteborgs-Posten den senaste veckan, men så är ju Göteborg också en stad på Sveriges framsida och inte dess baksida, som Tjockhult eller Stockholm…

I Göteborg sägs man dessutom ha humor, eller ett visst gemyt. Det stämmer också, som jag skall visa här nedan. Först ut blir dess Ledarskribent Mathias Bred, som recenserar en bok av Jesper Bengtsson, kallad ”reformismens väg”. Boken skildrar – omedvetet – hur svensk Socialdemokrati försökte ta över den sk ”Svenska” Kyrkan inifrån, och hur man också lyckades med sina lömska planer. Från att från början ha varit för det sekulära samhället, perverterade den svenska Arbetarrörelsen sina ideal, och sålde ut dem fullständigt. De sk ”broderskaparna” – numera omdöpta till ”Tro & Solidaritet” – en rörelse som varken har så värst mycket av varesig det ena eller andra av dessa två begrepp – med mörka figurer som Anna Ardin i spetsen, tog helt över – och förfaringssättet liknar det som ”Det muslimska brödraskapet” lyckats med nere i Egypten, där ”den arabiska våren” och alla försök till en lindring av den religiösa diktaturen fått ett omedelbart slut.

Lika illa är det kanske inte i vårt eget land ännu, men jag tycker ändå att Mathias Bred har rätt i sin analys. Från att ha försvarat det sekulära samhället, har svensk Socialdemokrati utvecklats i en mycket oroande och maktfullkomlig riktning. Man har gjort gemensam sak med både ”Tronen, Altaret och Penning-påsen” som man från början var emot, och använder ”Svenska” Kyrkan som ett maktinstrument för att trycka ned det egna folket. Islamister och andra ges ökat inflytande – en del i en medveten ”söndra och härska” politik.

Det hela syns, och har blivit alltmer genomskinligt för vanliga människor i Sverige – vilket visar sig i en alltmer politiserad kyrka, ledd av rena vänstermänniskor som Antje Jackelén, en ärkebiskop som har ett ovanligt skumt förflutet, och som lär ha utlöst sådana stridigheter, att vissa kristna bad till gud att hon INTE skulle få bli ärkebiskop, redan innan hon tillträdde 2014 – och snart kanske hennes tid vid makten är slut, innan hon byts ut emot ännu en partitrogen politruk av något slag. ”Gud” hörde alldeles uppenbart inte de kristnas böner den gången, 2014, för Jackélen blev ju Ärkebiskop i alla fall. Vi får väl se om det ständiga bönerabblandet och alla litaniorna hjälper denna gång, för snart är det sk ”Kyrkoval” – ett val som knappt 20 % av svenska folket alls vill rösta i. Mathias Bred i GP förhåller sig skeptisk, och det gör jag med..

Det är alldeles för många kyrkor i Göteborg” skriver en annan av GP.s krönikörer, komikern Marcus Bergman, i en annan artikel. Han föreslår att Göteborgs stad köper in 1000 pingis-bord, på stående fot, och gör om alla kyrkorna – utom en – den kan de kristna gärna få behålla i religionsfrihetens namn – till lokaler för Rundpingis, denna enligt honom så sorgligt undervärderade sport.

Marcus Bergmans frejdigt och humoristiskt skrivna krönika är så klart tillkommen på skämt, inte på allvar – ”de e la bare på sköj !” som man säger i Göteborg, men hans satir har ändå vissa givna poänger, och en alldeles klar koppling till den fysiskt existerande verkligheten. Det är inte rimligt, inte på långa vägar, att stadsbilden i Göteborg eller andra svenska städer helt och hållet skall domineras av vissa samfunds gudstjänstlokaler, särskilt som de inte längre representerar en majoritet, utan bara en bråkdel av befolkningen.

HUMOR – ett djävulskt vapen i de LIBERALA skribenternas hand, som alla islamister, fundametalister och Ärke- någonting FRUKTAR (teckning från Charlie Hebdo i Paris)

Dessutom har det redan förekommit artiklar i ”Bohuslänningen” – en annan av tidningarna från Sveriges framsida – som handlar om Tanums Kommun, där man har hela 15 kyrkor i samma pastorat, 15 kyrkor som står tomma sedan länge, och inte längre kan drivas eller skötas av ”Svenska” Kyrkan till den lokale kyrkoherdens förtvivlan, eftersom detta visat sig fullständigt ekonomiskt ohållbart.

Om vi nu ska stödja det liberala samhället och den liberala tanken kan vi notera, att skötsel av kyrkor inte heller kan vara statens uppgift. I ett liberalt samhälle är religionen var och ens privatsak, och då får medlemmarna i diverse samfund bekosta sina gudstjänstlokaler själva – det är inte statens eller det allmännas ansvar. Abrahamitiska Ökenreligioner skall inte ha statsbidrag, eftersom de är förtryckande, och totalitära åsikter som att det bara finns en enda gud och att bara ett enda samfund som dyrkar den ”ende sanne” guden till varje pris skall ha rätt, är inte rumsrena, och hör inte hemma i ett multikulturellt samhälle – för multikulturalism, förutsätter automatiskt Polyteism.

Allt detta verkar komikern Marcus Bergman ha förstått, och han frågar sig om inte allaktivitetshus, ungdomsgårdar och pingis-lokaler inte kunde vara ett botemedel emot kriminaliteten, bilbränderna och knarket i Angered, till exempel – och själv tror jag att han har rätt.

Själv har jag många gånger – utan att vara ironisk, dra på munnen eller skämta det minsta påpekat, att svenska kyrkor kunde omvandlas till bibliotek, eller riktiga kunskapsbanker, istället för folktomma ”själasilos” som bara lär ut rena felaktigheter. Pensionärer kunde få data-center, och SFI-kurser eller ”svenska för invandrare” kunde få nya lokaler i de nedlagda, och avkristnade kyrkorna, som inte längre behövs.

Redan ”Bohuslänningen” säger att en avsäljning, och lokal nedläggning – inte bara i Tanum utan också Göteborg – faktiskt är nödvändig.... Och så har vi ju Feskekörka…

Sagt av OSBORN: ”De her du Kal lelle, det sulle vatt ett Herrans Tempel, men vi i GÖÖTLABORG, vi har då änna gjott de te e FESK-AFFÄR !

 

 

Misstänkt MILJÖBROTT – Hundra ekar fällda i Frankrike – alldeles I ONÖDAN !!

SvD eller Svenska dagbladet, en tidning som påstår att den skulle vara oberoende liberal och som falskt säger sig ha en värdegrund, där båda sidorna av en sakframställning skall få komma fram – i så gott som varenda artikel – upprepar idag papegojmässigt en väldigt ensidigt skildrad nyhet, som också stått i TT-elegram och andra svenska tidningsmedia.

TORS HAMMARE slog till år 2019 mot den kristna kyrkan. Man vet inte om det var elfel och kortslutning, blixtnedlslag eller vad som var orsaken, enligt SvD.

Det rör sig om det nya taket på katedralen Notre Dame de Paris, vars tak renoverats sedan det brann upp i en olycka 2019. Bland annat skall man bygga upp det lilla mitt-tornet, som är ett alldeles onödigt tillägg från 1860-talet, och Violet Le Ducs såkallade restaurering, vilken inte alls är historisk. Men om detta skriver SvD så gott som ingenting, liksom den skövling som nu inträffat – alldeles i onödan – i Frankrikes alla ekskogar. Nere på kontinenten är orörda ekskogar allt mer och mer sällsynta, men nu har man totalförstört en hel ekskog om tusen träd, bara för en enstaka kristen kyrkas skull.

Ska det här bli allt som blir kvar av Frankrikes sista naturliga ekskog ??

Vad som skett, kan närmast betraktas som ett miljöbrott, utövat av kristna. Notre Dame har som alla vet fortfarande kvar sina två ståtliga huvudtorn, och det hade inte alls behövts något ektimmer till de nya takstolarna och det lilla mitt-tornet. Limträ av svensk och finsk fura, som finns nog och övernog, hade gått alldeles utmärkt att använda. Limträ kan bära mycket tyngre konstruktioner än ek, och eftersom takstolarna är helt osynliga både utifrån, samt underifrån – där kyrkans murade valv helt skymmer bort dem – behövs det inget ekvirke, och den skogsskövling man satt igång, är alldeles onödig.

Rekonstruktionen skulle kunna göras lika hållfast och långt billigare, om limträ hade fått användas, och blivit brandsäker ändå. Långa, rakvuxna ekstammar är väldigt sällsynta, för ek som växer i hagmark och utanför naturskog har som alla vet en tendens att bli knotig och breda ut sig, medan ek som växer omgiven av andra träd i en naturskog blir rak och fin, fastän den tar flera hundra år på sig att nå rätt tjocklek. Nu har man förstört massor av vackra träd för hundratals år framåt, för ingen vettig anledning alls.

Före 1860-talet hade Notre Dame inget mitt-torn alls – och det behövs inte heller – kyrkan gick lika bra att använda då med..

I Sverige användes på 1700-talet såkallade ”Hårleman-huvar” – namngivna efter den svenske arkitekten Carl Hårleman – och bland annat har Uppsala Domkyrka haft sådana. Ingen kristen hade det minsta att invända, men sen kom den nygotiske Helgo Zetterwall och införde ett helt nytt och onödigt ”gotiskt” mode, där man tvunget skulle bygga höga tornspiror, som man alltsedan dess haft problem med. Zettervalls ombyggnad av domkyrkorna i Uppsala, Lund och Skara räknas nu som stora förvanskningar, och en kulturskymning utan like.

”Svenska” kyrkan – som inte har den minsta rätt att kalla sig ”svenskare” än något annat samfund, förstör och skövlar fortfarande ekar och värdefull skog på många platser i Sverige. En av de många ställen man gjort det på är vid Gamla Uppsala, där Kyrkan samvetslöst fällt stora, månghundraåriga ekar som stått på Riksantikvarieämbetets mark. Det står dessutom i Länsstyrelsens skötselplan från 2012, att gudalunden av ek som finns där inte skall fällas, utan bevaras, men jag har själv med egna ögon sett, hur man totalt negligerat den föreskriften.

Gamla Uppsala är viktigt för all världens Hedningar och Asatrogna, och vad var orsaken till skövlingen, som inträffade redan 2018 ? Jo, människor hade börjat med ”spontana offergåvor” till de hedniska gudarna. Små, små silverstatyetter av Tor och Frej hade av kärlek hängts upp i ekträdens grenar, men allt detta vägrade Svenska Kyrkan genast att tolerera, och så kom motorsågarna fram..

Inte ens en 2 cm liten Frejsbild, fick vara ifred vid Gamla Uppsala – genast fällde de kristna tio präktiga ekar… Så gick det till, anno 2018

Överallt där kristendomen tillåts komma in och behärska ett samhälle, skövlas naturen. Ekskogarna och stora ekar har alltid behandlats med ett särskilt hat av de kristna. Redan på 800-talet fällde Karl den Stores kristna missionärer Geismars Ek, till exempel, som var helgad åt Donar, eller med andra ord guden Tor, precis som eken alltid varit i Norden. Om detta har Dick Harrison – en av SvDs ytterst få ärliga medarbetare, som inte är kristen och som skriver objektivt, redan berättat i en av sina artiklar.  ”Fairy folks are in old oaks” säger ett talesätt från Engelsk folktro, och även i Sverige och övriga Norden, har man alltid tyckt att gamla ekar skall bevaras, för landskapsbildens och de öppna markernas skull… Men nu förstör de kristna frankerna, dessa katoliker alltsammans, allt för sin oerhörda dårskaps skull… Låt oss stoppa dem med Danyxan !

Stämningsbild från den såkallade ”Sankt” Bonifatius illdåd i Tyskland…anno 724— de kristna är sig alltid lika !

”Högg du ned vår Gudalund ? Det skall du få för, just i denna stund ! Dig själv du kunde sköta – Men här skall du få böta !” (Fin bild, med pedagogiska avsikter)

Stora Björnvaknandets Dag inföll igår

Igår var det som bekant den 14 April eller Tiburtius enligt den kristna almanackan, men den dag Sommarhalvåret började och Vinterhalvåret slutade enligt den gamla Nordiska och Svenska kalendern, som vi Asatroende och Hedningar följer. Vårt mål är ju, att kunna leva ett fritt och naturligt liv utan all Monoteism, utan all islam och utan allt kristet. Men än råder 6 minusgraders kyla varje morgon, då den Hedning som skriver dessa rader börjar sitt arbete, och ett snötäcke vilar ännu över mer än halva vårt land, från Hälsingland och vidare norrut.

Enligt folktron är den 14 April den dag björnarna vaknar och går ur sina iden, och enligt ”Det skandinaviska björnprojektet” som forskare bedrev 2018 i Naturvårdsverkets regi, är det faktiskt helt sant – i medeltal går de svenska björnarna ur sina iden den 14 April, även om många av dem förstås kan vakna till under varma vintrar, och sova än längre under kalla. Men allt står inte rätt till med den svenska björnstammen, som numera är betydligt mindre trygg än under rekordåren på 2000-talets början, då vi hade nära 3500 björnar i landet. Nu har man infört nöjesjakt på björn, och antalet björnar som blir dödade i denna licensjakt eller via tjuvskytte ökar år från år, som vi ska se. Tjuvskytte är all licensjakts baksida, för tillåter man det ena, sprider sig tyvärr också ofta det andra..

Populationen är fortfarande ”Nära Hotad” enligt Världsnaturfondens klassificering, och antalet björnar har sjunkit med ca 20 % ned emot 2900 – för så många var det sist man gjorde någon vetenskapligt säker inventering. Till skillnad från Hjort, Vildsvin och Älg, som finns i mycket stort antal och som representerar ett kommersiellt värde, har björnjakten nästan inget ekonomiskt värde alls, men ändå skjuts det björn i landet som aldrig förr, eller som inte sedan 1800-talet, då de sista stora ”Björnskallen” gick i Älvdalen med omnejd.

”En Misslyckad björnjakt” av Theodor Kittelsen…

Ett typexempel på hur det kan gå till numera kommer från Gävleborgs Län, där man ständigt höjt avskjutningskvoterna de senaste åren. Tidningen ”Svensk Jakt” rapporterar om hur Naturvårdsverket hade bestämt sig för att HÅLLA regeringens mål om hur de ”fyra stora” rovdjursstammarna för björn, varg, lo och djärv, vilket skulle innebära 40 dödade björnar i Gävleborg detta år – av totalt en stam på 400 – alltså 10 % avskjutning. Sen höjde Länsstyrelsen plötsligt avskjutningen så att bara 360 björnar skulle få lov att finnas kvar i länet, och så kom Jägarförbudet med sitt särintresse, och trimmade ned de överlevandes antal till 300 – medan 250 är den absoluta minimi-nivån för att björnstammen alls ska klara sig..

Då har man inte alls tagit hänsyn till tjuvjakten, eller illegala åtlar. Sådant har blivit ganska vanligt numera, och det har noterats att många jägare uppträder oseriöst, och försöker lura björnar med Marshmallows och annat, som inte är naturlig björnföda och inte nyttigt för björnar i gemen.

I Norrland är situationen för björnarna ännu värre. Också där tillåter man vissa särintressen att regera helt och hållet, och tänker inte mer på de nationella målen om ”Rovdjurspolitik”.  Redan 2020 kunde ”Jaktjournalen” visa hur 111 björnar dödats i såkallade ”Skyddsjakter” när de utmattade och hungriga kom ur sina iden på våren – i en natur där snön låg kvar. Våren 2019 sköt man 36 björnar ”på grund av önskemål från ren-näringen” enbart i Norrbotten direkt efter framkomsten ur idet, och i djup snö.

”Ingenting att äta…Ingenting att dricka…Ingenting att älska och att hålla kärt ?”

Jägarförbundet har krävt att man ska sluta jaga björn på våren och i snö, och istället fälla de björnar som alls ska fällas på hösten istället, vilket alltid varit god jaktsed och tradition sedan äldsta tid – då är björnen som fetast, men den har också i alla fall fått uppleva en sommar i frihet, som björnar bör få.

Aldrig någonsin har det funnit så mycket tamren som nu – och det måste bli slut på det eviga romantiserandet av Samerna i Sverige som ”ett naturfolk” vilket de inte längre är, och inte varit på flera sekel. Inga samer i Sverige lever nomadliv i lappkåtor längre. Stora renhjordar föds upp industriellt, och föses samman med helikopter och snöskoter. Samerna skiljer sig inte alls från den svenska genomsnittsbefolkningen, varken till klädsel eller levnadssätt, och de bor i bekväma hus och villor, precis som alla andra.

De utgör heller ingen ”ursprungsbefolkning” eftersom de kom hit för högst 4-5000 år sedan, och långt efter de första svenska kolonisatörerna i Norrland, och de var ursprungligen ren-jägare och inte ren-ägare, för de levde på vildren och fiske, och födde inte upp stora hjordar med boskap. Fler skribenter än jag har gång på gång uppmärksammat det ovedersägliga faktum, att den svenska skogen blivit en produktions-skog och ingen naturskog, och att det inte finns några stora, orörda skogsarealer ens i yttersta Norrland eller Norrbotten längre. Allt har blivit en öken av tall och gran, och där finns varken myrstackar att gräva ut om våren, eller något annat för björnarna att äta, när de hungriga och svultna går ur sina iden.

Är det då så konstigt att björnen tar sig några renar för att alls överleva, eller att enstaka björnar börjat fälla övertalig älg ?

Det finns inget annat att leva av för dem, och när renen inte går upp på kalfjället trots klimatförändringar, utan stannar i skogsmarken, dit den alltid och i tiotusentals år har vandrat ner av gammal vana ser björnen naturligtvis sin chans – kan vi ens klandra den för det ?

Ibland kan man undra – är det Björnarna eller Människorna, som behöver vakna upp ?

I det björnvänliga Finland och Österbotten – alldeles intill det Svenska Norrbotten – tar man bättre hand om sina björnar. Det kunde den svenskspråkiga versionen av YLE, den Finländska statstelevisionen, berätta om för tre dagar sedan. I Pedersöre, Purmo och det svenska Österbottens kustbygder, där man ännu talar svenska, lever bland annat den stora björnhannen Brutus, som björnforskaren Mattias Kanckos observerat inte mindre än 50 gånger, och är väl bekant med. Han är inget problem för de närboende, utan blir bortskrämd av hundar om han kommer för nära ortens bikupor, och får som finska björnar i gemen, lära sig veta hut.

(Se detta videoklipp från det inre av Finland  – Ingen äkta finne är det minsta rädd för en björn – här i Sverige gapas det om skyddsjakt och rings till kommunens ”viltvårdare” eller lejda björnmördare så fort en björn kommer inom en kilometer från någons hus..)

I Finland har Österbottningarna inga problem med björnen, för de har lärt sig leva med den. Minst 10-15 björnar finns i den svensktalande kustbygden, och 100 björnar i resten av Österbotten, medan Finland som helhet har minst 2500 vilda björnar i full frihet. Där skjuter man färre av dem, endast 255 på licens, vilket är ett mindre procenttal än på den svenska sidan av gränsen. Även för björnarna är Finland ett mycket bättre land, precis som för människorna nuförtiden.

I Finland skjuter man inte av stora Björnhannar – och därför mår hela björnstammen bra..

I Sverige begår vi ett allvarligt misstag, när vi låter nöjes-jägare skjuta ned de största och mest erfarna björnhannarna. Resultatet blir att det blir split och kiv i björnarnas Värld, och unga hannar börjar konkurrera, slå ihjäl varandras ungar och ge sig på alla honor i området, medan gamla och erfarna hannar känner alla honor i sitt revir väl, och honorna får ungar i lagom takt, ungefär en kull vartannat eller vart tredje år, så att inga små björnar kommer till skada. Dessutom bär de största och mest framgångsrika hannarna på de bästa generna, och garanterar att björnstammen blir frisk och sund..

I Ryssland finns numera ett statligt Björnforskningsinstitut, där moderlösa björnungar visat sig kunna födas upp, och återvända till vildmarken – på 20 år har man lyckats återbörda minst 200 björnar som annars skulle svultit ihjäl till ett liv i frihet, utan att de senare blir beroende av människor.. (se detta reportage från BBC)

Nyare forskning visar, att björnar är minst lika intelligenta som apor och hundar. Gåtan om deras Vintersömn är fortfarande olöst – man har framkastat de mest besynnerliga hypoteser om anti-oxidanter i blåbär som förklaring till varför björnarna inte får njursvikt, svag benstomme eller drabbas av urinförgiftning under vintern – vilket skulle hända oss människor om vi försökte ligga i dvala lika länge – eller sänkte kroppstemperaturen som björnarna

Något språk har de inte, men det har visat sig att björnar kan ge ifrån sig minst 30-35 olika brumningar och läten, vart och ett med sin speciella betydelse, att de kan tänka i flera led, konstruerade invecklade planer för att öppna lådor, ta sig in och ut i byggnader eller annars skaffa föda, och deras känsloliv är minst lika väl utvecklat som människans eller hundarnas – de kan uppleva sorg och glädje, saknad, vemod, entusiasm, vrede, igenkännande och mycket mer – och deras hjärna är nästa lika stor i förhållande till kroppsvikten som något intelligentare däggdjur.

Björnen, säger folktron, har en mans vett, men sju mans styrka. Enligt Kalevala skapades den första björnen av ”luftens jungfrur” eller Valkyriorna – och den sägs vittna inför Skade eller Rota – jaktens och Vinterns gudomligheter – om hur den blivit behandlad i människornas Värld. Om människorna dödade den på osportsligt vis, i eller nära idet, med skjutvapen, åtel eller fällor och gift, har den full rätt att hämnas; men om människan gick i närkamp med den, och den dräptes ärligt och framifrån, har den inget att klaga på när den kommer till att vittna vid gudarnas domstol vid Urdarbrunnen – för så sas det en gång.

De björnar du till äventyrs varit taskig mot idag, kommer alltså att vittna emot dig i morgon – vilket är väl tänkt, och i enlighet med Hedendomens principer..

Som vi sett, är det mytens och sagans sätt att berätta, att vi får exakt de björnar vi förtjänar – precis som nu, då vi missbrukar björnstammen, och felutnyttjar naturen, eller tycker att björnen skulle göra intrång på renuppfödning och areella näringar, inklusive all älg, som finns i landet.

Och ordet ”Björn” betyder dessutom fortfarande ”fodringsägare” på svenska – har då björnarna inget att fodra av oss ?

I Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken” från 1555 ägnas inte mindre än tio kapitel åt den nordiska björnen – och där berättas om alltifrån Isbjörnar, som kommer drivande på flak till Island – det nämns också i den isländska sagan om ”Audun med Isbjörnen” till björnar, som sägs göra tjänst med att trampa runt i väldiga hjul, som driver vattenpumpar i Svenska koppargruvor, sk ”husbjörnar” eller tama björnar och om Litauer, Vitryssar och därmed likställda, som tar sig in i landet som björnförevisare, men som i själva verket – säger Olaus – ofta är spioner åt ryska furstar och Tsaren, eller lurendrejare och bedragare, som behandlar björnarna illa, och utnyttjar dem för att tigga pengar av folk, särskilt kvinnor och förnäma hustrur – se bild här ovan !

Han berättar också, att det anses osportsligt och föraktligt om en jägare skjuter björnen i bakhåll med armborst eller skjutvapen, och att man i Litauen skulle dödat den genom att hänga upp en järnklubba som giller i de ihåliga träd, där vildbin håller till – björnen skulle då få klubban i skallen – samt att hästar i de Nordiska länderna är särskilt utsatta för björnar och mycket rädda för dem, därför skulle krigare i forna tider ha iklätt sig björnhud (jämför med Bärsärkar) som ett sätt att driva bort fiendens kavalleri, och få det att råka i fullständig förvirring. Ni kan se efter vad den gamle biskopen berättar själva.

Låt oss avsluta dagens krönika med vad som sägs i Kalevala om björnens hädanfärd, och om hur de goda och ädla björnarna slutligen kommer till Ukko, eller motsvarigheten till Oden och Valhall, efter det att deras skallar hängts upp i ett träd, och björnens ande far iväg upp emot himlen…

”Gack åstad, min vän, och vandra, dyrpäls, giv dig av resa, färdas förbi svinens stigar, där grisama ha trampat, luffa uppför lövträdsbacken, bort emot det höga berget, upp i tallens täta krona, i den riskvistrika furan! Där är det dig gott att vara, där är det dig ljuvt att dröja du får lyss till skällkons skälla, höra huru bjällran klingar”

”jesus” återuppstod bara en gång – möjligen två. BJÖRNEN gör det varje år, och nya björnar återföds, djupt inne i den skog som finns kvar..