”Hedebymynt” funna i Danmark

(inlägg från 25 Oktober 2018)

Åter har epokgörande fynd hittats i närheten av Ribe, får vi veta av Danska media. Men den här gången är det inga eländiga, kristna blyplomber man grävt fram, utan gediget, hedniskt silver och såkallade ”Hedeby-mynt” från 800-talet, som vi ska se. Amatörarkeologen Tommy Lybeckker hittade i Augusti 2018 det första av över 200 silvermynt, och sedan dess har man fortsatt med professionella undersökningar.

Overinspektør i arkæologi ved Sydvestjyske Museer, Morten Søvsø, tillkallades, och han konstaterar att det rör sig om vad man på den klassiske arkeologen och Numismatikern Bengt Thordemans tid kallade för ”Hedeby-Mynt” i Sverige. Mynten präglades på order av ingen mindre än Kung Harald Blåtand av Danmark, och anses ha börjat som imitationer av Karl den Stores och Frankernas mynt, som också var i lödigt silver.

 

Denne slags mønter er hysterisk sjældne, fordi de kun er brugt de få steder, der var kongens handelspladser, så det er helt enestående, siger Morten Søvsø og forklarer, at man i hele verden hidtil kun har fundet 11 af denne type mønter, som man mener er præget i datidens Ribe, hvor man altså nu har fundet flere hundrede ekstra.

Allt som allt ska man ha funnit 269 silvermynt, 11 av den mycket sällsynta ”ansikte och hjort” typen – Hjorten är ju inte för inte äringsgudens Frejs symbol – och i sammanhanget kan man erinra sig ”Thordemans lag” – en princip inom Numismatiken som säger att om ett mynt är otroligt sälsynt i fyndmaterialet, så var det också föga spritt eller cirkulerat under den tid just den myntsorten användes. Motsatsen, dvs att ett mynt är vanligt i fynd – likt de ”kufiska mynten” eller arabiska silvermynt på Gotland, till exempel; tyder på att det myntet var ovanligt kurant, eller ofta spritt.

Observera valknuten under hjorten – det här är ett HEDNISKT mynt – och korsen på ansiktets kinder är en utsmyckning eller ”solkors” – antagligen ingen kristen symbol. Om det här var Kung Haralds mynt, som präglades på hans kungsgårdar, gjordes det medan han var HEDNING !

I framtiden kanske någon arkeolog noterar, att präglingen av svenska 50-öringar helt upphörde omkring 2015, och då kommer framtidens arkeologer att kunna märka ut kulturlager efter det – före 2015, 50 öringar i bruk, efter 2015 – försämrat myntvärde för den svenska kronan, och inga öre-mynt längre, kommer de att säga..Och dra riktiga slutsatser, även om flera tusen år…

TV Östjylland berättade i mitten av denna månad om ett annat danskt skattfynd från 900-talet, med mer än 14 kilo utsökt arbetat silver – något som visar, hur rika de nordiska länderna var, innan kristendom och kolonialism från Hansan utarmade dem.

Min egen far hittade som pojke ett äkta ”Hedeby-mynt” av ”valv och hus” typen på åkrarna utanför Uppåkra i Skåne. Myntet är numera i min egen ägo. På hans tid fick man inte säga, att Uppåkra existerade, och att det var en hednisk stad, grundad av hedningar, med Gudahov och Hednatempel.

Istället fick han stryk och bannor av sin lärare, därför att han inte ljög, och påstod att myntet kom ifrån det kristna Lund, vilket det helt säkert inte gjorde. På min tid fick man också bannor och blev ”tillrättavisad” i skolan om man sa, att Birka existerade i verkligheten, och att det låg på Björkö i Mälaren. Detta var på Socialdemokratins och SAP:s glansdagar under början av 1970-talet, för man erkände inte att Birka fanns, på den tiden.

Också idag finns det sådana krafter i landet, som vill förneka vår historia, och all kunskap om Nordisk och Hednisk kultur. Men sanningen lever – och i Danmark tar man hand om det som är hela folkets skatter…

 

”Hon dansade en Sommar..” I vilket dagens Nyheter publicerar felaktigheter om Egtved-fyndet (inlägg från 24 Maj 2015)

Dagens Nyheter, fortfarande Sveriges största dagstidning, publicerade idag en inte särskilt vetenskapligt korrekt eller välskriven artikel, som är tänkt att redovisa de senaste rönen om Egtved-fyndet från Danmarks bronsålder. Dessa har nyligen redovisats i tidskriften ”Nature” (inte ”Scientific Reports” som DN skriver – detta är fel i sak). DN skriver redan i sin rubrik, att Egtved-kvinnan kom från Sverige, vilket är fel i sak det också, eftersom data som redovisas i artikeln med all säkerhet tyder på att hon kom från Sydtyskland eller Schwaben istället. Vidare var Egtved-kvinnan vist ingen flicka, som det står i artikeln.  (Hon bör rätteligen kallas för kvinna – hon var ungefär 20-22 år gammal vid sin död, baserat på antropometri och osteologiska data, sannolikt aningen äldre än den felaktiga datering baserad på enbart hennes tänder, som tidningen redovisar, och som också finns på Wikipedia.)

Bland de vidare sakfelen i artikeln finns också ett uttalande från en Kristian Kristiansen, professor vid institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Han påstår att Egtvedt-kvinnan fick en egen gravhög, vilket också är fel i sak. Det fick hon inte alls. Den gravhög – från ungefär 1400 fk. som hon låg begraven i, var ursprungligen rest över en helt annan manlig person i ca 45-50 års ålder, som dog minst 20 år före henne och som med all säkerhet knappast var samtida. Hon låg nedgrävd i utkanten på denna stormansgrav, som var minst 23 meter i diameter och mer än 8 meter hög när den restes, fast på 1920-talet, när Egtvedt-fyndet hittades, hade graven eroderats ned till ett djup av föga mer än metern. Detta har forskare känt till i minst 40 år nu, sedan Lone Hvass, en dansk arkeolog, skrev om fyndet under mitten av 1970-talet.

Såhär såg Egtved kvinnans mer än metertjocka eksarkofag ut, när den i februari 1921 blev framgrävd av en hänsynslös jordägare på jakt efter brytbar torv.

Dessutom påstår professor Kristiansen, att de brända ben av ett kremerat barn i åldern 5-6 år (bålet hade mer än 800 graders temperatur och var fackmannamässigt rest) som Egtved-kvinnan har med sig i ett bylte vid sitt ena ben, skulle vara en yngre släkting eller ett syskon. Detta är också närapå fel i sak, därför att det aldrig bevisats, att det rått den minsta släktskap mellan dem. Flera andra forskare har genom åren antagit, att precis som den döde stormannen i gravhögens mitt skyddat Egtved-kvinnan i det hinsides, kan barnet mycket väl ha placerats i hennes grav som ett slags följeslagare eller för att det skulle få beskydd. Sannolikt var det en medlem av samma stam, som dog strax före kvinnan i graven.

Inte heller den datering DN redovisar stämmer. Egtvedt-kvinnans träkista av ek är visserligen fälld sommaren eller hösten 1370 fk, men den tillverkades ursprungligen inte alls för henne, utan för en avsevärt längre person, som har en kroppslängd på mer än 1,85 – vilket inom parantes var ganska vanligt på bronsåldern. Ekkistan har dessutom ett fyrkantigt hål i botten, som vatten kunnat rinna ur. Antagligen skulle den mer än metertjocka ekstammen få en helt annan användning än att bli en gravkista när eken fälldes, och när Egtvedt-kvinnan dog strax före Midsommar, 1369 fk eller med andra ord året efteråt, hade någon antagligen köpt eller kommit över ekkistan för billigt pris, och med största hast ställt iordning den för att rymma Egtvedt-kvinnans kropp. Vid hennes fötter fanns ett extra utrymme, där minst 1,8 liter starkt Tranbärsvin (med en ursprunglig alkoholhalt på upp emot 18 %, det visste man redan på 1930-talet) förvarades i en svepask. Det var visst inte fråga om blott och bart mjöd, som det står i DN:s artikel.

Tysk rekonstruktion av Egtved-kvinnans ekkista, som inte alls var gjord för att passa henne, utan till för en mycket längre person

Vidare hade Egtved-kvinnan inte alls skor på fötterna, som DN hävdar, utan benlindor eller något som liknade 1980-talets benvärmare. Man vet också att de lindor som satt om hennes anklar och fötter kom från ett helt annat, kasserat plagg, antagligen en halvrund mantel avsedd för en man, med invikt fåll. De övriga detaljerna i hennes dräkt och utstyrsel skall jag kommentera så småningom, men låt mig först bara konstatera att vad DN idag publicerar, i och för sig inte är den värsta förvridningen eller vinklingen av de vetenskapliga fynd som nyligen gjorts i Danmark. Det har förekommit än mer osakliga och tendensiösa skriverier i Danmark, som bland annat påstår att det faktum att Egtvedt-kvinnan kom från sydtyskland och sannolikt hade de flesta av sina kläder tillverkade där, skulle vara ett argument för massinvandring till dagens Danmark, eller sk ”multikulturalism” vilket med all säkerhet Egtvedt-fyndet inte är – för sådana påståenden har strängt taget inte med saken att göra, och inte med någon vetenskap heller.

Men låt oss börja från början.

1921, när den danske jordägaren och feodalherren Peder Platz hade bestämt sig för att bryta torv, och helt förstöra den sk ”Storehöjen” som sedan urminnes tid låg på hans marker, visste hans arbetare och drängar inte vad de skulle sätta spaden i..

Den första teckningen av kistans innehåll, som visar hur välbevarad kroppen var. När den utsattes för luftens syre, förstördes den under loppet av några dagar, och övergick i en vit, fettliknande massa. 1921 skedde ingen som helst konservering ”av kostnadsskäl” och man hade inte heller några metoder för att bevara fyndet, t ex genom att frysa in det med flytande kväve.

En kall februaridag fann de ekkistan, som låg under grundvattennivån, och när de slog hål på den med spadar, sprutade det plötsligt upp en fontän med blodröd vätska. Arbetarna blev mycket rädda, och sprang därifrån. Så småningom lät dock Platz tillkalla expertis från Nationalmuséet i Köpenhamn, som dock inte alls var trakterad av att resa hela vägen till Jylland under en smällkall och vintrig februari. I närvaro av Thomas Thomsen, muséets äldste inspektör, lyfte man så sakta av eklocket till kistan, som bevarats i ett lager av blålera och därför fungerade som ett slags ”tidskapsel”. Chansen att göra liknande fynd är för alltid borta nu, eftersom försurning i marken och surt regn från EU ändrat den danska jordmånen, och när det 1947 konstaterades att det fanns 75 000 storhögar från Bronsåldern i Danmark – så fanns det bara ca 19 200 stycken kvar år 1973, och idag mindre än 12 000, enligt de senaste beräkningarna. Chansen att hitta en ny ”Egtved-kvinna”  i Norden är med andra ord nästan obefintlig. Hon är den enda i sitt slag, och vi kommer aldrig någonsin mer få möta någon som henne.

Den blodröda vätskan som sprutat upp ur graven, visade sig vara eklut och inte blod. Egtvedkvinnan låg invirad i en råhud från en oxe (inte en ko) som måste varit av en uroxes format, eftersom den var mer än 2 meter lång och väl räckte till att hölja hennes vidpass 1,60 m höga, späda och spensliga kropp. Egtvedkvinnan var inte undernärd, utan hade mycket god fysik, men var magerlagd sedan födseln. Hon bör ha vägt kring 50 kg, och hade B-kupa, enligt vad man räknat ut. Hennes mått i övrigt lär ha varit nära de klassiska ”36-24-36” och i dagens värld kunde hon mycket väl ha varit fotomodell eller fitness-instruktris. Hon åt en sund och välbalanserad kost, även om hon mot slutet av sitt liv kan ha upplevt perioder med mindre födotillgång, (hårda vintrar ?) men dock ingen regelrätt svält – vilket visas av de nya fynden – Strontium-analys på hennes naglar och tänder (benstomme och skelett kunde inte bevaras, vilket är typiskt för kroppar som legat i eklut) och har ingen karies, utan felfria vita tänder. Hon bet hårdare på höger sida, har man konstaterat, och var också högerhänt, som de flesta människor idag. Sk forensisk analys av rättsmedicinare på 1920 -talet visade att hon hade mycket välmanikyrerade och välklippta naglar, och man angav de numera utdöda yrkena ”maskinskriverska eller växeltelefonist” som en sannolik sysselsättning om hon levat på 1920-talet, eftersom hon inte hade några valkar i händerna, inga förslitningsskador alls; utan var vid mycket god hälsa vid sin död, efter vad det ser ut.

På 1920-talet, när hon hittades, fanns det dock ett allvarligt problem, som gjorde att hennes kvarlevor inte fick ställas ut, utan märktes som ”osedliga” av de kristna. Till Egtved-kvinnans utstyrsel hörde en ca 30-cm kort (vid bärandet, den är längre idag) mini-kjol av snören, ett sk ”snörskört” som hon bar utan några trosor under. Kjolen var nästan helt genomskinlig och mycket tunn, men har svällt under tidens lopp av gravläggningen, därför att de fina ylletrådarna i lammull (Merinofår från alperna, enligt vad forskare nu hunnit konstatera – riktigt mjuk kvalitet) nästan lösts upp. Mera om snörkjolen och hur den tillverkades, kan ni läsa här.

Egtved-kvinnans snörskjol var helt genomskinlig, bars utan trosor och antagligen gjord i mycket starka färger, för att synas på långt håll.

Nästan alla sentida rekonstruktioner av Egtved-kvinnans dräkt visar henne utan bar midja och med sedesam, knälång kjol, vilket hon inte alls hade i verkligheten. Man visar också tjocka, bylsiga ”ollar” på hennes överkropp i stället för den lätta sommardräkt hon i själva verket bar, och alla nutida rekonstruktioner visar oftast hennes kläder i en mörkbrun, tråkig, tobaksaktig färg, trots att man sedan åtminstone 1970-talet vetat, att de inte alls såg ut så i originalskick. Dessutom vet vi att hon var äkta blondin, även om hon nuförtiden blivit rödhårig, tack vare ekfärgningen av hennes tillhörigheter. Hennes pubeshår – som delvis var rakat (intet nytt under solen, ej heller under kjolen – minns det flickor !)  var nämligen rakat på sidorna, och lämnade bara en liten hårtott i en triangel upptill. Att raka könet gör man förmodligen inte så värst ofta, om man inte tänkt visa det offentligt, eller tänkt sig ha oralsex eller sex med flera olika partners, vilket Egtvedt-kvinnan antagligen kan ha haft, eftersom hon var ogift och inte alls bar de långa kjolar som användes av gifta kvinnor.

Man har länge vetat om, att Egtvedt-kvinnans kläder var i klara naturfärger, och att hennes ”top” eller T-shirtliknande plagg var i ljusare färg än kjolen.

1920-talets kristna moralister ville inte veta av, att Egtvedt-kvinnan skulle ha varit danska.

Den allra första dräktrekonstruktionen, gjord av utgrävningsledaren Thomas Thomsen, år 1924 visar en sedesam, censurerad flicka i mer än knälång kjol… originalet var betydligt djärvare och friare..

De pekade på hennes skallform och ansikte – nästan helt runt, med höga kindknotor, ganska fylliga kinder, svag uppnäsa, utan markerat hakutskott och med bred mun – som antydde att hon var av Östbaltisk ras, eller kom söderifrån, från Alpområdet. Denna åsikt, som tyska forskare på 1930-talet delade, har numera också visat sig var alldeles riktig, och 100 % korrekt.

Det har aldrig gjorts någon riktig ”forensisk” ansikts-rekonstruktion av Egtvedt-kvinnan vad jag känner till – trots att man hade ett perfekt avtryck av hennes ansikte i graven. I modern frisyr och klädsel skulle hon se ut ungefär såhär… Typiskt östbaltiska, ”finska” drag som synes (modellen på bilden är 50 % finska)

Att Egtvedt-fyndet ändå blivit så känt som det blivit, får nämligen tillskrivas den tyska ockupationen av Danmark. Först under 1930-talet hade man kommit så långt, att hon inte blev ”barnförbjuden” utan att det var tillåtet att se henne och hennes kostymering utställd på museum…

”Miss Egtved” som Germansk ideal-kvinna, ca 1932

Efter andra världskriget hade Egtved-kvinnan förvandlats till ett slags symbol för ”Danskhet” och nu gjordes allt för att betona, att hon var en ”Dansk pige” vilket var den gängse bilden av henne under 1950-talet. Hennes dräkt – som bevisligen var mycket exklusiv, och inte alls bars till vardags – blev nu antagen som ”allmän sommardräkt för alla ogifta kvinnor på bronsåldern” trots att det aldrig fanns det minst bevis för det, och att bevisen istället pekar åt ett helt annat håll, som vi snart ska få se.. Peder Platz, jordägaren som grävt upp kvinnan ur graven, blev på 1950-talet kort före sin död spiritist, och tyckte sig ha fått budskap från andevärlden från den döda. Han krävde att kroppen skulle återbegravas genast, eftersom Egtvedt-kvinnan klart och tydligt var ond på honom, och annars nog skulle hämnas efter hans död, men av detta blev förstås inget, eftersom Platz mestadels antogs ha blivit fullständigt ”tåssed” som det heter på danska. För det materialistiska 1950-talets danskar var detta med ”budskap från andevärlden” inte inne alls, utan ratades. Gravhögen blev dock återuppbyggd till originalstorlek, och en gravsten över Egtvedt-kvinnan – rubricerad som äkta danska – sattes ut..

50-talets rekonstruktion, med alldeles för tjock tröja och kjol i ”jämnbrun” färg, täckt mage och för stor bältesplatta…

På det frigjorda 1960-talet och under hippie-eran ansågs Egtved-kvinnan vara ett bevis för ”fri kaerlighed” och gruppsex på bronsåldern, och man påpekade att hampa hittats i Oseberg-fyndet, vilket inte alls hade med saken att göra, och dessutom inte alls bevisar, att hampfrön förekom annat än för att odla hampa till rep, eller möjligen som bedövningsmedel i skeppsapoteket, vilket är en minst lika giltig teori.

1960-talets rekonstruktion. Märk den lätt afro-inspirerade frisyren, vilken inte alls finns hos originalet (Egtvedt-kvinnan hade högst ca 23 cm långt hår i klassisk ”page”. Dessutom hade hon ingen lång lugg…)

Under 1970-talet skulle Egtvedt-kvinnan förklaras vara ”proletär” och dessutom renlärig Marxist-feminist, vilket hon absolut inte kan ha varit, eftersom inget av dessa begrepp alls existerade på bronsåldern. Nu skulle hennes dräkt bortförklaras som att hon var en 100 % hårt arbetande hantverkskvinna, som tillverkade sina kläder helt själv, och dessutom gjorde den benkam och den märlspik som finns i graven. Att hennes dräkt inte alls är lämpad för t ex bronsgjutning (man går inte barbent och arbetar med het metall) och att hon skulle fått träspån eller hornbitar rakt upp i skrevet, ifall hon suttit och täljt eller karvat i trä eller horn, bortsåg man också helt ifrån. Praktisk arkeologi och försök med dräktrekonstruktioner visade helt klart, att Egtvedt-kvinnans utstyrsel var till för dans – och nu hade man hittat bevis för den saken i staty-form, men 1970-talets vänstervridna forskare ville förstås inte ens nämna det fula ordet ”religion” ihop med Egtvedt-kvinnan. De senaste rönen visar att Egtvdt-kvinnans kam, bältesplatta och dräkt sannolit var köpt, och inte alls egentillverkad. Dessutom anser man numera, att hon helt klart tillhörde åtminstone den övre medelklassen i bronsålderns samhälle, eller var en person med mycket speciella funktioner.

Så kom 1980- och 1990-talen. Nu fick Egtvedt-kvinnan dåligt sällskap av en del danska nationalister, men det skulle bli ännu värre…

På 2000-talet blev hon föremål för bland annat en musical – som genast ”floppade” i Köpenhamn samt ett mycket grovt rasistiskt serialbum, gjort av en fanatisk ”multikulturalist” som skildrar alla danskar som en sorts blonda, människoätande apor, helt utan förstånd och som ett slags sämre ras av halvmänniskor, medan en superintelligent svarthårig (!) Egtvedt-flicka (ungefär som ett slags ”Ayla” i Jeanne M Auels bedrövliga ”Grottbjörnens folk” )  offras och hängs i närmsta träd, vilket är ren lögn och ett slags kristen hat-propaganda…

Det är faktiskt så, att ingen forskare någonsin fastställt Egtved-kvinnans dödsorsak, och hon dog absolut inte som ett offer, eller av något yttre våld. Det finns inget enda spår av något sådant i hennes grav, och heller inte av några invärtes sjukdomar. En outgiven roman på nätet (som jag tyvärr tappat bort länken till) lanserar tanken att hon skulle kunna ha lidit av epilepsi eller ett medfött hjärtfel, magerlagd, tanig och smal som hon var – men det borde också ha visat sig i alla de ytterst detaljerade medicinska undersökningar som genomförts under årens lopp. Gift kan också uteslutas. Hennes kropp var visserligen nästan helt förruttnade när hon efter mer än en månad ovan jord kom på undersökningsbordet i Köpenhamn år 1921-1924, men man kunde ändå ta vävnadsprover från henne. För något år sedan konstaterade man att hennes DNA tyvärr inte går att extrahera, så vi kan inte ”klona” henne och låta henne födas på nytt vilket en del människor faktiskt föreslagit på det största allvar. En klon, tillverkad på hennes gener, har såklart inte samma minnen, och kommer heller inte få samma personlighet (därför att den växer upp i dagens värld, och inte för över 3000 år sedan) men vi får åtminstone veta, om hon var 100 % fri från sjukdomar, vilket faktiskt är fullt möjligt. De flesta forskare tror fortfarande, att Egtvedt-kvinnan levde ett sundare och friskare liv än dagens genomsnittsbefolkning…

De senaste rönen visar, att hon minst två, tre gånger deltagit i långa handelsfärder söderut, utanför Danmark, och till Suebernas land i Schwaben, där hon antagligen var född.

Dagens bild: En tuffare, sexigare, sjöfarande, stark och självmedeveten Egtved-kvinna (enda felet här är att hon inte hade skor på fötterna)

Faktiskt ger de nya rönen en hel del ökad trovärdighet åt vad Cornelius Tacitus och andra romerska författare skriver om Suebernas urnordiska ursprung – Romarna var nämligen helt säkra på att Sueber och Svioni, samt Danii, som de sa, sedan urminnes tider hört ihop och haft ett mycket nära handelsutbyte längs bärnstensvägen. Än idag finns det många ljusblonda Schawbiskor – och jag själv har faktiskt sällskapat med minst en av dem – så jag känner till deras egenskaper… Bärnstensvägen är bara ett samlingsnamn för en handelsväg som ibland gick längs Rhone, ibland längs Rhen och Donau ned till Norditalien, och vidare ut i Medelhavsområdet. Man har hittat bärnsten i Egyptiska gravar från Egtved-kvinnans tid, och Egtved ligger vid en havsvik på Jylland, där handelsvägar korsas. På ena sidan ligger Nordsjön, och härifrån kom Britanniens tenn, och mötte Bergslagens koppar. Bärnsten från Baltikum såldes också här, och trakten kring Egtvedt var en blomstrande ängsmark med inslag av björkskog och odlad åker, enligt vad man konstaterat.

Egtveds storhög byggdes förresten av den finaste åkerjorden – två hektar röjdes av från den allra bästa matjorden, enbart för att skapa en monumental grav, vilket är intressant att veta.

Redan tidigt antog man att Egtvedt-kvinnan kan ha varit ett slags ”Majdrottning” eller en prästinna – men inte alls i någon ”solkult” som man felaktigt fått för sig. Tacitus berättar om de sk ”Nerthus-folken” på södra Jylland och de danska öarna – exakt samma trakt som Egtved-kvinnan kommer ifrån. Dessa dyrkade Herta, Nerthus, Njärd, Earth, Gefjon eller den givande jorden i kvinnlig gestalt, och kring Midsommar, skriver Tacitus, besökte gudinnan själv människorna och reste och färdades vida omkring hela riket – som Egtvedt-kvinnan helt säkert också gjorde. Även den sen-hedniska Isländska berättelsen om Gunnar Helming och Frejskonan, gudens Frejs hustru i mänsklig form pekar åt samma håll.

Seden att utse Majdrottningar är spridd över hela Nordeuropa, och förekom också i Danmark och Sydsverige tills början på 1900-talet. ”Majbrudar” var vanligast kring Valborg, men förekom också kring Midsommar, och att bli vald till Majbrud var oftast ett slags hedersbetygelse – men av tvivelaktigt slag, i alla fall enligt de kristna. På min farmors tid – hon ska också ha varit ”majbrud” i sin ungdom – sa man att man helst skulle ta ”en rikti dansekatta” eller en så illa beryktad kvinna som möjligt, som var van vid det här med sex; till majbrud, och ”den som varit majabrud, får aldrig någon brudeskrud” – för hade man spelat Gudinnan Freja själv inför allt folket, och uppfört Frejas roll, så att säga, kunde det vara svårt att bli gift på ”normalt” sätt efteråt.

Många har påpekat att Egtvedt-kvinnans grav inte innehåller något guld, vilket är ytterst märkligt. Alla andra Ekkiste-begravningar man hittat innehåller massor av guldföremål – några med enorma guldhalskragar – och alla kvinnor (oavsett ålder) är också klädda i långkjol, oavsett när på året de gravlagts. Skrydrups-kvinnan, med sitt mer än 80 cm långa, rikt flätade hår är bara ett exempel. Hon skall ha varit ungefär 18 när hon dog, och är minst 15 cm längre och mycket kraftigare än den taniga och alldagliga Egtved. Hon har mer än ett hekto guld med sig i form av stora, tunga örhängen – men Egtvedt kvinnan har bara en liten bronsring i ena örat, och en inte särskilt fint gjord bätesplatta – bland annat är ornamentens linje-mönster ”fel” gjorda har man konstaterat, och ser ut att vara tillverkade av en ganska klumpig bysmed.

Sedan länge har man förstått att Egtved kvinnans klädsel gjorde henne utvald, och att hon sannolikt var en helig prästinna…

Väldigt få forskare har uppmärksammat bältesplattans storlek – den är ganska liten, ca 20 cm – och placering – rakt över skötet ! Den är gjord för att vara blank, och dra åskådarnas uppmärksamhet till sig – man kan tänka sig vilken effekt den gjort i fackelsken – ungefär som en modern ”disco-kula” eller strobe light… Allas blickar kom automatiskt att dras nedåt, emot Egtvedt-kvinnans mage eller rättare sagt in mellan hennes ben.. Det enda dyra föremål Egtvedt-flickan har med sig i graven är faktiskt hennes mycket fint arbetade benkam, som antagligen var ett högstatus-objekt. Överhuvudtaget hade bronsålderns toppskikt mycket konstfullt utarbetade frisyrer – fröken Skrydskrup är bara ett exempel – för kunde man ha råd att låta andra ansa och arrangera ens hår dagligen, var man självfallet mycket rik. Också så långt bort som i Japan (geishas!) signalerar fina kammar en speciell ställning i samhället, och inte bara det… På 1960- och 1970-talen gjordes många fynd i Danmark av små ”danserinde figuriner” i samma snörkjol som Egtved-kvinnan (fast ännu kortare) som gör baklänges-volter, där de visar skötet och vad de har mellan benen…

Bronsålderns kvinnor var med all säkerhet inte blyga. Sexualskräck, eller rättare sagt rädsla för kvinnlig sexualitet, är något som kommit med kristendomen. Det här var 1600 år före kristus. På svenska hällristningar från Bohuslän har man hittat sk ”voltigör-figurer” eller kvinnliga och manliga akrobater, som hoppar från ett skepp till ett annat – eller över ett skepp – med exakt samma rörelse som i de danska figurinerna…

Manliga figurer har alltid klart utsatt kön, och oftast någon form av (Tors)hammare eller vapen, vilket de kvinnliga figurerna (utan synligt kön) inte har. Samma förhållande råder också på norditalienska ristningar från Val Camonica vid samma tid, och många tror att de också skulle vara gjorda av nordbor, som kommit farande längs bärnstensvägen.  Vid ungefär samma tid som gravläggningen i Egtved, gjordes den här monumentala fresken på Kreta. Bildade och väl utbildade läsare känner säkert igen den…

Det ”kretensiska tjur-hoppet” rekonstruerat…

Man vet, att i stort sett alla bronsålders-civilisationer (eller ännu äldre kulturer) ägnat sig åt vighets-uppvisningar, akrobatik eller vissa gymnastiska lekar. På Kreta var dessa säkert förbehållna en viss utvald elit, och så var antagligen också fallet i Norden. Den kvinna kunde väljas till Nerthus- eller Freja prästinna som kunde dansa längst, hårdast och snabbast. Att förkroppsliga gudinnan vid Midsommar och uppträda för en hel stam på en centralt belägen plats som till exempel Egtvedt var helt säkert inte för envar – det var en mycket stor ära, och något bara ytterst få, kanske sedan barnsben tränade kvinnor kunde komma ifråga för. Dagens massajer skall ha en liknande vana – männen där hoppar jämfota upp och ned framför kvinnorna i flera timmar, för den som är uthålligast och vigast, måste också vara den bästa jägaren, med de friskaste generna..

Modern holländska, som försöker ta efter Egtved-kvinnan i rekonstruerade original-kläder.. Inte helt lätt, som synes…

När man säger att Egtved-kvinnan är i 100% god hälsa, är det faktiskt inte helt sant. Man vet från gravfyndet, att hon har en läkt spricka på vänster skenben, som hon fick vid ungefär 16 års ålder. Antagligen var det när hon sprang eller hoppade – foten kan ha snubblat på en rot i skogen – men hon bör ha haft ganska god kroppskontroll – eftersom hon inte bröt benet helt, utan sannolikt skuttade till, vred benen fria eller landade på händerna, utan att något besvärligt benbrott eller någon svårläkt skada inträffade. Vi förstår nu också varför hon hade benvärmare om anklarna i graven – som dansare alltid haft i alla tider… Ta dessutom hennes tranbärsfärgade, rosa vin (inte mjöd !) 1,3 liter är mer än tillräckligt för hennes egen konsumtion. Hade hon druckit allt det på en gång, skulle hon sannolikt inte ha kunnat dansa eller uppträda alls.. Kom ihåg att vinet innehöll mer än 18 % alkohol, samt skvattram och pors, vilket lär verka som afrodisiakum och ge erotiska drömmar… Detta – plus massor av honung och fruktos, alltså fruktsocker – vilket är mycket bra i kombination med alkohol, om man vill bli okänslig för träningsverk och kunna dansa hela natten.

Det har påpekats att Egtvedt kvinnans kostymering inte vore helt omöjlig på dagens Rejv-fester i Köpenhamn heller, och att hon hade flera roller. Dels akrobat, dels kärleks-prästinna. Dessutom märlspiken i hennes grav, vilket tyder på att hon var segelkunnig, och de senaste rönen om hennes resor. Räcker detta inte till för att göra henne nog spännande för dagens kvinnor, så finns ju alltid kläderna.

Sk ”epic fail”

Många av dagens femininer har nämligen velat bli Miss Egtved. De har försökt klä sig som henne, gå som henne, dansa som henne, leva som henne. En av många, som uppenbarligen svårt fascinerats av Egtvedt-kvinnan är Anni Brögger, en danska som säger sig ha mottagit telepatiska budskap från henne, och även sett hennes danser i en dröm, varför hon numera utför exakta – säger hon – rekonstruktioner av dem. Anni Brögger uppfattar Egtvedt kvinnans danser som påminnande om orientalisk dans (ofta kallad ”magdans” ) och tror att de dansades sakta, med sensuella, svepande och kvinnliga rörelser, fast bevisen i form av figuriner och ristningar tyder på att de kan ha varit mycket snabbare, vildare och mer fysiskt krävande. Den enda motionsform våra dagars civilisation har som tillnärmelsevis påminner om hur originalet kan ha sett ut vore i så fall sk ”Pole Dance” – en konstform som de flesta fördomsfullt nog associerar med striptease och skumma barer.. I Nyhavn, eller någon annanstans.

Anni Brögger som extatisk prästinna i den vanliga ”brunsåsiga” dräkrekonstruktionen… Som aldrig var sann….

Andra – mer tillförlitliga rekonstruktioner – tar sin utgångspunkt från nyfunnet statymaterial – och visar hur Nerthus- eller Freja-kultens prästinnor antagligen bad, eller påkallade makternas uppmärksamhet.

Nej, Egtved-kvinnan utövade inte en solkult, men var en jordisk fruktbarhetsgudinna…

Kort sagt – Egtvedt-flickan har aldrig helt låtit sig fångas in av forskningen. Många har helt missuppfattat henne, och hon fortsätter att intressera och förbrylla. Än idag har hon sina fans och tillbedjare, och fast hon varit död i mer än tre tusen år, är hon ändå på ett märkligt sätt levande… Hon fortsätter att vara en vild liten sak helt enkelt, i sin alldeles för korta, genomskinliga kjol, sin inte speciellt skickligt gjorda bältesplatta och sin tröja, som mest ser ut som en avklippt T-shirt. (rekonstruktionen här ovan har fel urringning, och är helt enkelt för lång)

Vild sak – du gör var spak rak !

För övrigt är hennes klädsel inte heller unik. Man har hittat flera exemplar av liknande snörkjolar och stretchiga ”toppar” av ”avklippt Tshirt” karaktär, liksom Egtvedt kvinnans dräkt. För övrigt var toppen – mycket tunt stickad ull – också halvt genomskinlig, och kunde dras ned, så att den kunde stoppas in under det brickbandsvävda bältet av tyg kvinnan hade på sig, det som avslutades med två långa tofsar. Effekten var mer som en nätbrynja än en tung och otymplig, bylsig ylletröja, och antagligen var både bröst och bröstvårtor fullt synliga genom tyget – även om sena tiders pryda forskare censurerat bort det också…

Figuren från Grevens Vaenge är faktiskt ”topless” och har ingen tröja alls…

Egtved kvinnan i en ”städad” söt liten version av Royal Danish Copenhagen porslin…

Dessutom finns minst tre liknande dräkter i Sverige. I Skåne har man – nära Glumslövs backar och Öresund samt Kattarp och Väsby – hittat minst två gravar med bronsbleck till snörkjolar vilket också hittats i en grav från Södermanland som heller inte visas för allmänheten – kanhända därför att den anses för ”porrig” och alldeles för utmanande, vilket en del kristna kritiker tyckt om Egtvedt-kvinnan alltsedan hon hittades. Bronsrören eller bronsblecken måste ha fungerat ungefär som ett rassel-instrument, eller givit ett klirrande ljud ifrån sig, kanske inte olikt en kvinna i högklackat, som går omkring på ett hårt stengolv. Alltsammans för effekt-sökeriets skull, eller för att helt enkelt egga och retas. Sådan var kanhända Egtved-kvinnan – kanhända inte !

Själv träffade jag henne för första gången i original på Nationalmuséet i Köpenhamn för många år sedan, och även om hon inte kan tala eller ge ljud ifrån sig, så kan man så att säga samspråka med henne ändå. När hon dog, hade hon mängder av blommor med sig i graven. Detta – inklusive den lilla mänskliga detaljen med Rölleke-blomman som blev nedpressad av kistlocket, och som lades i graven ögonblicket före kistan stängdes – av någon som antagligen kände henne mycket väl – har också fått folk att fundera…

Hennes död måste ha kommit mycket oväntat, och nästan som en chock för alla runtomkring henne. Det visar bland annat den hastigt iordningsställda ekkistan, samt mängden av blommor hon hade med sig. Helt säkert var hon mycket uppskattad samt sörjd och saknad – man lägger henne inte som den andra gravläggningen i en storhög gjord av mer än 2 hektar högvärdig åkerjord inte för inte, och nära en storman som dött cirka tjugo år tidigare (och aldrig kände henne ens som barn, eftersom hon bevisligen var i sydtyskland då) om hon på något sätt vore oviktig, eller bara ett viljelöst litet kräk, som diverse multikulturalister velat få det till. Allt tyder på att hon var en individ av mycket hög status – utvald och närmast speciell – på grund av vad hon gjorde, eller den roll hon spelade i Bronsålderns samhälle. Det har funnits en tid när jag själv teoretiserat att hon kanske inte velat ha den rollen, och därför varit deprimerad mot slutet av sitt liv – men det motsägs helt av de fynd som nu kommit fram.

Egtvedt-kvinnan var bevisligen mycket rörlig, glad och reste ofta. Hon bör ha tillhört ett litet skrå, eller ett slags elit av prästinnor, som verkligen förkroppsligade Frejas roll på jorden, och det var nog ytterst få förunnat att ens se henne dansa, eller närma sig henne. Dioskorides, den romerska arméläkaren som var ”Surgeon general” eller chef för fältläkarkåren på Augustus tid, noterar att avkok på rölleka är bra för bland annat skavsår och småsår på fötterna, och örten kalldes därför ”Achillea” eller ”tusenbladig soldatört” av honom, liksom den idag lär heta ”herbe militaire” på franska.

I 90-tals musikalen om Egtvedt-kvinnan, lär man ha antagit att rölleke-blomman i graven gavs av en hemvändande älskare, kanske, som kom allt för sent och fann henne död i någotslags tragiskt triangeldrama – men verkligheten kan ha varit tvärtom. Egtvedt-kvinnan var den somr ests ut i världen långväga med skepp, medan hennes älskare – allraminst en hövdingason, faktiskt stannade hemma och styrde och ställde i det egna landet. I nga artiklar ur DN, valhänt skrivna och kanske utan de mer spännande teorierna, samt dessutom i flera fall felaktiga, kan ge oss dem minsta upplysning därom… Det gäller att inte slarva med detaljerna när man undersöker eller diskuterar fornfynd !

 

”Svinestien” i Danmark avslöjar hur PK-eliten förvrider historien… (inlägg från 3 Augusti 2015)

 

Arkeologi – 2000 år gamla guldfynd från Norge – som inte passade in… (inlägg från 2015-12-06)

Julen är en tid för gåvor, sägs det – och en Jul för över 2000 år sedan, gav någon i Östfold, Norge – nära den svenska gränsen – sin kvinna en utsökt berlock av guld.  Inte mindre än 28 sådana fynd från år 50 till 150 har hittats i Södra Norge, men kristna forskare har förtigit deras existens ända tills nu. Kultursajten Thor News avslöjar hur fynden först i vårt årtusende kommit fram i ljuset, och hur man först nu vågar tala och skriva om dem.

Fynden har detaljer, som är mindre än en tiondels millimeter stora, och än idag kan forskare inte räkna ut hur smyckena gjorts, precis som vad gäller detaljer på de Öländska guldhalskragarna. Tidigare spekulerade forskare om att barn skulle ha utarbetat de finaste detaljerna – bara för att de skulle ha haft godare syn än de vuxna – men numera tror man att linser i bergkristall och kvarts var uppfunna, och att de nordiska guldsmederna hade mycket mer sofistikerad teknik än vad någon kunde ha anat, när de framställde sina oerhört exklusive praktsmycken. Fynden i Norge har hemlighållits ända sedan 1945. Istället kom fynden att bevaras i en vanlig norsk familjs ägo ända fram tills nu, berättar Thor News.

Ingen har vågat säga eller skriva sanningen om dem, för fynd som dessa stämmer inte med de kristna vedertagna historiesyn, som rackar ned på allt Nordiskt. Om det visar sig, att man redan år noll hade kapacitet nog att framställa saker som dessa i Norge och handelsförbindelser ända ned till romarriket, måste man ju helt ändra synen på våra förfäder och deras kultur. Här fanns redan statsbildningar och riken, specialiserade tekniker, och en blomstrande materiell kultur, som inte på något sätt var underlägsen vad man hade nere på kontinenten. Idag, när främmande folkslag försöker ta Nordeuropa i besittning, kan den vetskapen vara särskilt viktig att minnas.

Tiondels millimeter stora detaljer på ett smycke, omsmält av erövrat romerskt guld…

Jämför också vad Thor News skriver om den mer än 2,5 kg tunga guldskatten från Hoen och vad en enda norsk hövdingagård kunde innehålla av dyrbarheter.

Hedningagravarna i Katedralen.. (inlägg från 2015-12-08)

I Frankfurt am Main, mera känt som Bankfurt eller Krankfurt, gjorde arkeologer ett epokgörande fynd för mer än 20 år sedan, berättade nyhetssajten ”The Local” i September. Fyndet vänder nämligen upp och ned på en god bit Europeisk – och – Tysk – historia, och det är kanske orsaken till att det inte blivit så omtalat ännu. Rakt under högaltaret i Frankfurts Domkyrka – Bartolomeuskyrkan – ligger nämligen två hedniska barn begravna.

Mitt under Frankfurts katedral finns arkeologiska bevis, som stökar till Europas historia…

Katedralen har grävts ut många gånger förr, ända sedan 1800-talet eller så länge det funnits modern arkeologi, men först 1992 hittade forskarna två gravar från AD 700 – 730 som ligger nära ett hus som tolkats som ett slags prästgård eller i varje fall en bostad, inte långt från den extremt lilla ”sockenkyrka” (med plats för sådär 20 personer – fler kristna fanns det inte) som var den äldsta på orten… Frankfurt fanns som en romersk stad, och var inte en obetydlig ort under folkvandringstiden, men några kristna fanns inte där förrän inemot år 700. Redan detta vänder upp och ner på mycket av konventionell historieskrivning, som insisterar på att i alla fall Frankrike, Tyskland och Beneluxområdet skulle ha varit kristet redan på 500-talet, vilket dock är en betydande överdrift. Långt in på Karl den Stores tid – alltså inemot 790-talet och på 800-talet fanns inte några kristna i större antal norr eller öster om Elbe. Och Widukind, den siste hedniske ledaren för Sachsarna, lät inte sitt hedniska kungadöme erövras förrän under Karl den Store. Den alldeles utmärkta bloggen ”The Norse Mythology Blog” har skrivit två faktaspäckade och läsvärda artiklar om det hedniska tyskland – första delen hittar ni här – och den andra här. Undantar vi Rhenlandet, delar av Schwaben och Bayern, så var Tyskland aldrig kristet förrän in på 800-talet, och Polen – längre österut – var inte kristnat förrän långt efter år 1000, medan Litauen till exempel först kristnades på 1400-talet, och som bekant var det land där hedendomen höll sig längst… Men låt oss återvända till Frankfurt, under tidigt 700-tal…

Det ena barnet – en liten flicka – är begravet i den klädstil och med sådana smycken som användes av den Merovingska kungaätten, men hon bär ett halsband med Nordiska hängsmycken om sin hals. Och de har inte alls tillverkats i Europa, utan i Norden. Barnet i graven intill – antagligen en pojke – har kremerats efter hednisk sed, och är lagd på en björnhud, vars klor bevarades efter kremeringen. Skulle de två gifta sig med varandra ? Ja, antagligen. Båda var högstatus-individer, och man vet att Frankfurt hade ett kungligt palats under denna tid. Senare, under Kung Ludvig den II:e, eller närmare bestämt år 855 – minst 120 år efter det att bägge barnen begravts – blev deras gravar högaltaret i en ny kristen kyrka, fast minst en av dem bevisligen var Hedning, och antagligen Nordbo, efter vad man nu tror. De två barnen – ett kungapar som aldrig hann härska, men som kanske insjuknade och dog redan vid tidig ålder, och som trolovade – var uppenbarligen ihågkomna långt efter sin död, i alla fall i Frankfurt.

Så vad hände här egentligen ?

Europa år 700 var inte kristet alls. Förutom i delar av Italien, delar av England och i det frankiska riket (rosa) fanns ingen ”kristenhet”

Det tidiga 700-talets Merovinger, och den frankiska kungaättens välde var inte alls så välordnat som man kunde tro. Frankerna – indelade i Saliska franker längst västerut, i vad som en gång hade varit deras urhem längs Maas och Schelde och Ripauriska franker längs Rhenstranden, hade redan under 600-talet flyttat in i det som kallades Nestruia, alltså landet runt Seine, och Austrasien, alltså delar av det som hade varit Övre Germanien runt Rhen och Main, men något ”Tyskland” fanns inte, ens som geografiskt begrepp. Och inte förrän långt in på 800-talet, blev det någon vidare expansion alls för kristendomen in på området öster om Rhen… Under de här åren styrdes Frankerna av svaga kungar, ” rois fainéants” har man kallat dem på franska, och Marskalkar och Rikshovmästare, vilka visade sig betydligt mer livaktiga..

Före Karl den Store, 768, fanns inga kristna i dagens Tyskland, utom vid Rhen och i Schwaben

Kungar som Childebert III eller Dagobert III var knappt erkända utanför Franskt område alls, och under perioden 715-719 fanns det i realiteten ingen Frankisk ”kung” alls. Germanska furstar som Theudoald och andra härskade istället, och hur det egentligen var ställt med deras förmodade ”kristenhet” vet man inte. Till och med Karl Martell, som under medeltiden framställdes som ett kristet riddarideal, eller det kristna Europas räddare emot araberna – i slaget vid Tours var de ju långt inne i våra dagars Frankrike, och dit har de återkommit, men först under vårt eget 2000-tal 🙂 skulle faktiskt ha haft en hednisk hustru. Och hur var det egentligen med hans hammare – var det en Torshammare, eller vad ? Barnen i Frankfurts katedral hade i alla fall hedniska smycken båda två, och ingen bar något kors – trots att den lilla Merovingiska prinsessan man hittat, kanske var kristen till namnet, men inte mer..

Karl Martells andra hustru, Svanhild är en ännu mer omstridd person. Ingen vet var hon egentligen kom ifrån. Franska kristna historiker på 1800-talet gissade på någonstans i det hedniska Tyskland, men andra har trott, att också hon var Nordbo. Barngravarna i katedralen visar i alla fall en sak – det är tyska arkeologer nu eniga om. De lokala Germanska furstehusen hade mycket mer utbredda handelskontakter – och kontakter via giftemål och släktskap med Norden än man tidigare har velat tro. Hela Böcker har nu börjat skrivas i ämnet. Det måste också ha funnits kungadynastier i Norden vid denna tid, och ordnade förhållanden i form av politiska stater – i alla fall tillräckligt ordnade för att man skulle kunna ”importera” prinsar och prinsessor norrifrån…

Tänk på Nibelungenlied, med sina berättelser om Volund Smed – på tyska Wieland – som gifter sig just med en svanjungfru, en av tre systrar – de övriga gifter sig med hans kungliga bröder, också från Eddan är denna berättelse känd – detta kan faktiskt vara minnen från ”riktiga” furstehus, även om Nibelungenlied för det mesta berättar om Atle, alltså Attilla, Brynhild och andra sagogestalter från vad som snarare var 300-tal och ännu äldre figurer… Äldst är förresten Sigurd, drakdödaren eller Siegfried, som kan vara en rest av Arminius, eller Herman – romarnas besegrare i slaget vid Teutoburger wald år 9 AD.

I och med de senaste arkeologiska upptäckterna, får allt det här sagostoffet – som förut bara var myter, om ett fjärran nordanland där Svanjungfrur och andra töckniga gestalter kom ifrån, för att ge upphov till nya släkten och riken nere i Europa – förnyad aktualitet, och en kärna av sanning.

Också i dagens värld, förresten, finns massor av fantastiska ”Svanhilds” – fast det är förstås en annan historia…

Och vad blev det av de inflyttade Nordborna – Sveber och andra – vid Rhen ? Vet vi det ??

Minst 3 nya Vikingabosättningar i Amerika upptäckta (artikel från 25 April 2016)

CBS News och andra mediakällor rapporterar den 23 Mars om hur minst 3 nya Vikingaboplatser upptäckts i amerika tack vara fjärranalys av satellitfoton och annat material. L´anse aux Meadowes, upptäckt redan på 1950-talet, var långtifrån den enda boplatsen, eftersom man redan förut upptäckt en boplats på Newfoundlands sydspets, kallad Point Rosée, som redan blivit föremål för utgrävningar och därför är belagd även genom arkeologiska bevis. Även vid en plats kallad Sop’s arm, belägen mitt på Newfoundland och på en annan plats kallad Nanook på Baffin Isle finns otvivelaktigt lämningar efter Vikingatida husgrunder, alltså långhus och annat.

Eftersom man redan vet, via tolkningar av Vinlandssagorna, att Helluland och Baffin isle är ett och samma, och att Markland är Labrador, samt att L’ance aux Meadowes troligen är ”Leifsbudir” eller Leof Erikssons övervintringsplats, medan Vinland måste ligga långt söder därom (eftersom sagan innehåller uppgifter om dagens längd vid Midsommar, och därmed om den ungefärliga höjdgraden eller latituden) så stärker detta den svenske forskaren Mats G Larssons hypotes om att Vinland är Nova Scotia, eller möjligen delar av det som nu är Maine, USA.

Ännu återstår massor av satellitfoton och flygbilder att granska för forskarna, och även om datorer kan känna igen vissa strukturer från luften, finns det ännu inte något mekaniskt eller elektroniskt hjälpmedel som slår mänskliga bildtolkare, och en tränad arkeologisk experts förmåga att tolka bilder. Bilderna måste också helst vara tagna sommartid vid snöfri terräng, eller med infrarött ljus, och under olika vegetationsperioder för att man skall kunna jämföra och från luften se spår efter stensträngar, stolphål och andra bebyggelselämningar under marken. Allt detta är saker, som bara en väl utbildad expert klarar av, och det skall man ha fullkomligt klart för sig.

Här till exempel är en satllitbild från the Point Rosée Project – ser ni de två rektangulära husgrunderna i övre delen av bilden, och det kvadratiska gårdstun som finns rakt söder om dem ? Det hela är inte så lätt att upptäcka, eftersom det kräver en pixelstorlek av 10 cm eller bättre, ungefär. Inte alla satelliter klarar detta, inte ens de som vanligen används för försvarsändamål. Vetenskapen har emellertid nu klart bevisat, att den vikingatida och Nordiska bosättningen i Amerika inte alls var temporär, utan mycket större och mycket mer stadigvarande än man hittills trott. Vi leds framåt av denna vetenskap – och inte bakåt ! Bakåt leder ingen vettig väg, och vi Asatroende säger nej till allt meningslöst ”fornsederi”. Vår kultur och civilisation måste växa, precis som redan våra förfäder sökte mer livsrum och större, nyare och bättre världar…

”Remember Lindisfarne !” (9 Juni 2016)

Igår var det den 8 Juni. Ett datum som kanske inte väcker någon större genklang i de flesta moderna svenskars kalender. Men ändå är detta ett datum av Världshistorisk betydelse, som de flesta Hedningar, Asatrogna och Nordbor borde komma ihåg, och fira varje år. Anno Domini 793, den 8 Juni, enligt kristen tideräkning ägde nämligen Angreppet på Lindisfarne, och St Cuthberts kyrka på den Northumbriska kusten av England rum, och därmed inleddes vad som dess kallats Vikingatiden av all världens historiker…

Våra förfäder hade all anledning att anfalla klostret. De Northumbriska klostren grundades redan på 600-talet, och bedrev en aggressiv mission, stödda av svärdet. Många historiker har anmärkt, att vikingarna snarast slog tillbaka emot kristna missionärers räder emot den norska kusten, liksom de försvarade sig Karl den Stores och Tyskarnas aggressiva krigspolitik gentemot Danmark.

“They (the Vikings) were not ignorant barbarians. They knew exactly what kind of military and ideological pressure they were up against.”

                                                     (Bjørn Myhre)

Danevirke, den väldiga försvarsvallen vid Danmarks sydgräns – stödd av kanaler och vattenfyllda diken – hade fullbordats redan på 720-talet. Och det var ett absolut nödvändigt försvarsverk, för att skydda Norden emot de imperialistiska inkräktarna från Syd. I lite mer än 400 år av ständig försvarskamp – ända till Uppsala-templets brand 1087 – kristna mordbrännare förstörde ju alltsammans – varade Vikingatiden, även om några historiker vill sätta dess slutdatum på Engelsk eller kontinental botten till år 1066. Egentligen skedde motanfallet emot Lindisfarne – vi får komma ihåg att kristna sjörövare och friser härjade på den norska kusten – den 16 Januari – eftersom man senare infört den Gregorianska kalendern istället för den Julianska – som munkarna på Lindisfarne faktiskt använde.

Krönikor berättar om fruktansvärda stormar och järtecken innan Vikingarnas ankomst, och hur klostret – ”det heligaste i hela Britannien” förstörts i grund, och hur all inredning konfiskerats av de ”gudlösa hedningarna” som alltså ville behålla kontrollen över det danska näset – där det mesta av silvret från Arabien lastades om – och som bara tog tillbaka lite av vad de kristna redan roffat åt sig… Alltsammans skedde inte alls så mycket till följd av en religiös konflikt, som på grund av klara politiska och ekonomiska skäl, och det måste vi också ha klart för oss, när vi diskuterar det hela. Hedningen ”Angerboda” (vars blogg ni bör läsa) har citerat en annan kröniketext, som är än mer avslöjande:

”I 350 år har vi och våra förfäder bebott detta underbara land men aldrig tillförne har ett sådant skräckvälde rått i Britannien som det vi nu utsätts för, vi trodde inte att det var möjligt att göra en sådan sjöresa”.

I ovanstående passage så kan man nästan uppfatta att det bara var det geografiska avståndet som gjorde att munkarna trodde att de var säkra. Jag tillhör de som anser att angreppet mot Lindisfarne inte var en slump. Man hade goda skäl att angripa Lindisfarne, eftersom klostret bedrev aktiv mission. —

Vi har mycket att vara tacksamma för gentemot de namnlösa hedningar som anföll templet i Lindisfarne! De fördröjde sannolikt bara ett oundvikligt händelseförlopp- men tack vare angreppet så lyckades de köpa tid. De lyckades också säkerställa att kristendomen kom till Skandinavien under aning fredligare former jämfört med hur kontinenten kristnades. Om de anonyma vikingarna inte anfallit Lindisfarne, och om man inte hade byggt Danevirke; så hade sannolikt kunskapen om hedendomen här bara varit en skugga! Den kontinentala hedendomen blev totalt utrotad, och kunskapen om den kontinentala hedendomen har i stort sett varit beroende av komparativa studier mot Isländska litterära källor. Dessa litterära verk har sannolikt enbart lyckats bevaras eftersom vi aktivt försvarade oss mot kyrkan!

Vi hedningar har inte glömt historien- och det är på plats att vi idag minns det som skett! Vi hedrar även våra föregångare som kämpade för hedendomen.

-Signaturen Angerboda, 2016-06-08

Låt oss så granska de förutsättningar som angreppet skedde under. På 12-16 timmar kan en väl utrustad flotta slå från Norges västkust emot Engelska kusten – om vinden är gynnsam… I andra fall kan det ta 2-3 dygn, och besättningen måste vara rask och vältränad nog för att snabbt ro in emot sitt anfallsmål, och ännu snabbare vada i land – med full utrustning. De flesta militärhistoriker som granskat Vikingarna, är helt eniga om att det är precis som idag – en väl försvarad kust, där försvararna redan vet var och när landstigningen ska äga rum, samt har sin egen fottrupp – eller ryttare – nere på stranden, gör landstigningen i princip omöjlig. Likaså är det knappast möjligt, att företa sig landstigningsoperationer om fientliga fartyg – av samma storlek – finns i närheten.

Det här var den syn som mötte de fåtaliga krigarna i landsstigningsstyrkan, när de närmade sig ön Lindisfarne. Idag finns det en uteroderad vik framför klostret, och en enorm 1500-talsfästning på en naturlig borgklippa – som med all säkerhet redan var befäst redan på Vikingatiden – ca 2-3 km längre utåt öns östligaste udde. Tidvattensstränder och ”mud flats” gjorde stranden svår att nå – då som nu… Oavsett om anfallet skedde nattetid – vilket alltså krävde noggrann planering av färdtid, och lika god uppskattning av tidvattnet – eller dagtid, så fanns det helt klart en stor risk för att anfallet skulle kunna ha observerats från fästningen. Med all säkerhet kom man inte inseglande med bjärta segel och målade sköldar, utan tyst, ljudlöst och försiktigt. Det gällde att forcera lera eller grunt vatten i ett bälte på 300-500 meter, innan man ens var framme. Sådant gör man inte oövad, ifall det ska ske snabbt och tyst. Vill man dessutom ro hela vägen in, krävs det en ordentlig kraftansträngning, och noga utkik för att se var grunden är.

Den höga förstäven ger ”pansarskydd” upp på stranden. Två stycken stridskolonner formeras på babords och styrbords sida – avsittning – ANFALL !!

Å andra sidan hade man också mycket bra odds. Lindisfarnes borgklippa har än idag bara en väg upp och en väg ned – och man visste helt säkert var fienden befann sig – alltså uppe på klippan ! Detta var en stark taktisk fördel, och visst ingen nackdel – som man kanske kunde tro… Enbart ett litet antal man kunde ju spärra av fiendens utfallsport, och där satt han sedan, isolerad uppe på sin borgklippa – och under tiden anföll man det verkliga anfallsmålet – dvs klostret !

Hur en engelsk tecknare föreställer sig att anfallet på Lindisfarne gick till.. I själva verket fanns inte den halvmåneformade havsviken då… den eroderades ut på 1700-2000 talet..

Dessutom vet vi att ingen undkom anfallet. Så gott som hela klostrets befolkning dödades – och det kunde endast ske om man spärrat av eller säkrat landsidan innan man anföll. Bilden här ovan är missvisande, eftersom den visar klostret som det såg ut på 1500-talet – den anläggning som fanns vid 700-talets slut var helt säkert beskedligare, och kanske helt utan omgivande murar. I vilket fall som helst, måste man tänka sig att det funnits en huvudstyrka (för inbrytning ) och en flankstyrka (för ”säkring” och infångst av flyende – man ville ju se till att ingen kom undan med klostrets dyrbarheter). Vi vet ju att resultatet blev mycket lyckat, och en hård lektion för de kristna – så kringgång, med flera enheter, är vad jag anser är sannolikt.

Slå snabbt – Slå hårt – och fort tillbaka !

Än idag finns den sk ”Lindisfarne-stenen” – en liten gravsten i kalksten – på ett lokalt museum i trakten. Sannolikt, säger historiker, restes den långt efter det lyckade anfallet på försommaren 793, efter det att andra kristna nått fram till platsen. Lindisfarne är idag, som förr en isolerad liten ö, och ligger långt från allfarvägarna. Förr kunde man bara nå platsen sjövägen, och det måste också ha skett ett noggrant ”rek” eller spaningsföretag för att säkerställa, att inga engelska fartyg var i närheten, eller kunde nå fram i tid...

Såhär gick det med säkerhet INTE till… Strid i vattenbrynet emot en jämnstark fiende, skulle ha fört till stora förluster..

Så, för att summera. Raiden mot Lindisfarne var INTE ett slumpvis, eller oorganiserat verk av omedvetna barbarer eller ens pirater. Hela företaget skedde i försvarssyfte – anfall är bästa försvar – det gäller att slå fienden på hans eget territorium, och innan han ens kommer till ditt land.. Kännedom om seglingstider, tidvatten, lokala förhållanden, terräng, väder och tidpunkt ingick i planeringen för alltsammans. Fienden ”låstes” sannolikt inne i Lindisfarne Castle – och flera styrkor – minst en huvudstyrka och en flankstyrka – samverkade emot klostret, alltså det egentliga anfallsmålet.

Allt det här krävde noggranna förberedelser – och en samlad ledning, bakom alltsammans. Det var ett verk av vana yrkessoldater, som mycket väl visste vad de gjorde – och kunde planera för den saken

Vi har skäl minnas våra fäder – med stor glädje. De utförde inte sina handlingar förgäves, och vår försvarskamp går vidare – med andra medel – än idag..

Ovedersägliga Bevis för en ny, Andra Vinlandsboplats… (inlägg från 3 April 2016)

När vi nu är inne på det här med vetenskapliga fakta – BBC News och andra väl ansedda nyhetssajter har nyligen börjat kabla ut en ny Världsnyhet: Leif Erikssons boplats – som i sagorna kallas ”Leifsbudir” eller Leifsbodarna – på L’Anse aux Meadows på Newfoundlands nordspets i Amerika var inte den enda Vikingaboplatsen där – det var bara en första ”mellanlandningsplats” eller en bosättning i en mängd Vikingatida amerikanska kolonier…

Nej – L’Anse aux Meadows var inte den enda Vikingaboplatsen i Amerika – bevis finns för minst en till…

Arkeologerna Sarah Parcak och Douglas Bolender hittade förra året ovedersägliga bevis för en Vikingatida bosättning också på Newfoundlands sydspets – något forskare länge misstänkt. Man vet – enligt den senaste forskningen på 2000-talet – att Vikingarna nådde så långt söderut som till Nova Scotia eller kanske rent av det som nu är Maine – USA:s nordligaste delstat förutom Alaska – och att de säkerligen seglade in i Bay of Fundy, flera hundratals kilometer söder om newfoundland, vilket man kan veta exakt på grund av Vinlandssagornas uppgifter om tidvatten, och ungefär hur långt ut från kustlinjen vid högvatten tidvattnet gick – tidvattnet vid Bay of Fundy är inom parantes sagt det högsta i Världen – och det finns även böcker skrivna på svenska sedan flera år – som redovisar dessa nya rön.

Se till exempel den svenske forskaren Mats G Larssons bok ”Vinland det goda” från 1999 – där han för övrigt rekommenderar, att framtida forskare använder sig av satellit-foton, fjärranalys och GIS system för att hitta fler Vikingatida boplatser i Amerika. Vad forskare nu gjort, är precis vad Mats G Larsson förutspådde. Washington Post har också nyligen tagit upp ämnet.

Bilderna på de husgrunder och annat man kunde se från omloppsbana och satellit är kanske inte så klara annat än för experters ögon – man måste ha vana inom bildtolkning för att upptäcka sådant här – men när man väl grävde på platsen har man hittat bevis inte bara för vikingatida långhus utan också smältugnar för järnframställning – och sådant hade inte de lokala indankulturerna tillgång till överhuvudtaget. Där finns också härdstenar och spår av myrmalmsframställning som visar på att en otvivelaktigt Nordisk kultur etablerats på platsen – alla fynd är visserligen inte publicerade än – mer kommer ! – men redan i morgon, kl 2030 engelsk tid – kommer BBC sända ett halvtimmeslångt Tv-program om saken.

En van analytiker kan utan vidare avslöja de vikingatida husgrunderna och spåren efter järnugnar på platsen – se nära de röda pilarna ! Kan du upptäcka dem ?

I åratal har vi svenskar vant oss vi att vi ska se ned på oss själva. Svenska media har hittills inte skrivit ett enda ord om den här spännande upptäckten – och i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och vanliga tidningar får läsarna inte läsa ett enda ord om vad man nu upptäckt – men utomlands är intresset stort. Kan just undra varför ?

De styrande i Sverige har hittat en strategi för att hålla det egna folket nere. De vill inte att vi ska få veta vilka vi är, och vad vi kommer ifrån – helt enkelt. Ett folk utan ursprung, utan egen medvetenhet och egen kultur är lätt att styra, eftersom det aldrig kan stå upp för sig själv. Därför har de styrande alltid försökt undertrycka den egna kulturella och nationella identiteten.

Utomlands, däremot, finns en mycket större medvetenhet om att också våra förfäder hade en egen, helt unik kultur som i mycket var överlägsen hela det samtida Europas – och därför är intresset stort – över hela den övriga världen…

Bild på en exakt kopia av ett historiskt skepp – som jag själv seglat från Norge till Danmark – ”We are our deeds” heter det ju enligt somliga…

I Vilket ”Thor News” berättar om ett av Norges många Gudahov (inlägg från 16 Maj 2016)

I anslutning till vad jag skrev om Jim Lyngvild och Danmarks nya Gudahov igår, kommer nu den norska sajten ”Thor News” – Supplier of Norwegian Culture med en intressant notis om ett av Norges många Asatrogna Gudahov från gamla tider, närmare bestämt det ”Hov” som ligger beläget på ön Jöa nära Namsos, Norr om Tröndelagen. Där fann man redan på 1960-talet en obruten följd av begravningar inom samma ätt och familj, som sträcker sig bakåt från cirka år 1000 till 600 talet enligt vår tideräkning. Det ovanliga med begravningarna är att minst sju kvinnor och fyra män har begravts sittande i upprätt ställning, vilket skall vara Världsunikt, påstår den norska sajten.

Detta är dock fel i sak, och inte världsunikt alls. Redan på 1800-talet, och vid den svenska arkeologins början kunde arkeologen Hjalmar Stolpe konstatera att många av adelsgravarna inom borgområdet i Birka, allihop sk ”Kammargravar” efter den modell svenska vikingar gjorde i Gårdarike eller Ryssland, innehöll en eller flera personer, som begravts just i sittande ställning. Mycket berömd är exempelvis krigarbegravningen i graven Björkö 581 – som en kvinnlig arkeolog i Sverige nu vill förklara som en kvinnlig begravning, trots alla vapenfynd som gjorts i precis den graven – det skall bli intressant att se vad man baserar denna omtolkning på så småningom… Ceremonivapen eller gravgåvor kunde också vara en del av förklaringen – om inte nu slitmärken och slöa eggar bevisar, att kvinnan i graven faktiskt använde vapnen – eller också inte…

Flera runverser innehåller också omtalanden som ”sitter i högen, högättad hövding” (se även Rökstenens Theoderik-strof, som jag berättade om nyligen ) och grav 851 från Birka är långtifrån unik. Man har också hittat en grav med en ung man och en ung kvinna, som måste ha dött av sjukdom, en kort tid efter varandra. Mannen har kvinnan sittande i sitt eget knä, och han håller hennes ena hand och håller om henne med andra armen, som för att visa att döden inte är något farligt, och att de alltid kommer att förbli tillsammans i nästa värld. De har sina ridhästar i ett annat utrymme i samma grav, precis som kavalleristen med komplett utrustning från grav 851, och mannen har en rik vapenutrustning, medan kvinnan har en kista med smycken och husgeråd intill sig.

Innan Birka-graven stängts har någon också kastat ett spjut snett ned i graven, i en gest av ”Oden äge er alla !” som det står i sagorna – ett vanligt sätt att viga någon åt döden, och rituellt ”stänga” en grav. Vad som gör den norska gården med namnet ”Hov” – visst inget ovanligt namn – man kan bara tänka på den berömda gården ”Hov” i Hackås i det närbelägna Jämtland, och många andra platser i Sverige där Gudahov bevisligen stått – unik är däremot följden av individer inom samma släkt, samt att man uppenbarligen haft ett lokalt gravskick just där. Det vanliga i järnålderns och vikingatidens hedniska gravar är annars brandbegravning, vilket är det vanligaste bland hedningar och Asatroende än idag, men i Vendel- och Valsgärdegravarna – som nästan helt säkert tillhörde en uppländsk kungaätt – har man ett undantag.

Hur Gudahov i Norge och Sverige en gång kunde ha sett ut

Männen i de norska gravarna är hela tio centimeter kortare än vad som var meddelängd på den tiden, och den äldste av dem är knappa 40 år, medan kvinnorna i samma ätt däremot levt till högre ålder, och är av större kroppslängd. Den norske arkeologen Marte Moklebust trodde på 1960-talet att dessa män varit Godar eller Frejs präster, och att detta förklarar varför de var så klena, ja klenare än kvinnorna i samma ätt, vilka otvivelaktigt var av nordiskt ursprung. I varje grav finns också rester efter ett rituellt bål, samt 20 cm långa knivar med avbruten udd – sådana ”ångerstål” användes i svensk och norsk folktro från långt senare perioder enbart för magiska ändamål, och i varje fall kan knivarna inte varit avsedda för hushållsbruk eller till att slåss med, medan varje begravning ligger kompassrätt orienterad åt antingen sydöst (mot centrala Norge) eller Nordnordöst (norrut längs kusten).

Själv har jag en helt annan förklaring till de sju identifierade manliga indivderna, och det är att det helt enkelt kan röra sig om samer, ingifta i en ätt med nordiska kvinnor, vilket förklarar deras genetiska karaktärsdrag – alla är kortväxta, krumbenta och kortskalliga individer, kvinnorna däremot långskallar, med typiskt nordiska drag. På 1960-talet fanns ingen DNA analys, så detta är bara en helt obevisad hypotes från min sida – arkeologen Gunilla Larsson i Sverige ansåg sig så sent som för en månad sen ha DNA bevis för att en (som i en endaste enda kvinnlig individ) från Tuna i Alsike faktiskt varit av samiskt ursprung – men vad bevisar i så fall allt detta ?

Ingen av männen från ön vid Namsos i Norge hade de ringaste samiska föremål eller något samiskt gravgods med sig. Det hade inte kvinnan från Alsike heller.

Dessutom var de alla ingifta i rent nordiska ätter, antingen verkliga adelsätter eller till och med kungafamiljer (om nu vendelgravarna verkligen har någon samisk individ, vilket är totalt obevisat till dags dato) Med andra ord – det fanns inga renrasiga samer, ens på Vikingatiden – och ingen självständig ”samekultur” heller

Allt som fanns, var emellertid den Nordiska och Asatrogna kulturen – både här i Sverige och i Norge. Alla föremål som hittats i gravarna tillhörde en nordisk kultur, och bevisar ovedersägligen och oomkullrunkeligen, att här skett assimilation, inte integration – en starkare kultur har helt enkelt tagit upp individer från en svagare, som helt övergått till den starkare kulturens vanor, gravskick, religion, kultur och antagligen också språk – medan inga rester av en självständig samekultur hittats i Norden före medeltiden…

Slutligen är det ju fascinerande att tänka sig, att gudahovet vid Hov varit i kontinuerligt bruk i flera århundraden, men också vid Trondheim hittade man ett sådant för några år sedan.. Och i det svenska norrland finns släktgårdar, som brukats av samma familj sedan minst 1300-talet – genom mer än 600 år av helt svensk bosättning och svensk historia – så det hela är egentligen inte så konstigt. Asatron har historiskt kontinuitet – den hör hemma i våra länder – här har den sitt starkaste fäste – både nu och i framtiden !

Nordens meste Hedning räddar ”Jernalderlandsbyen” vid Odense (inlägg från 1 Oktober 2016)

Överallt i de Nordiska länderna finns små museiparker, som visar fram och hedrar vår historia och den kultur, som såg Asatron födas. En av de största i Danmark är Jernalderlandsbyen vid Odense, som historielösa och hednafientliga lokala politiker velat lägga ned. Men nu får denna spännande museipark oväntad draghjälp av ingen mindre än Jim Lyngvild, den kände designern, affärsmannen och ägaren till Hednatemplet utanför den lilla byn Korinth, som också ligger på Fyn, där Odens egen stad och sjö också ligger… 30 Augusti i år blev det känt, att den ”röda” politiska majoriteten i form av Socialdemokraterna ville spara 25 miljoner kronor eller mer i Odense stads kulturbudget, och det ville man alltså göra genom att stänga en av de förnämsta muséer, som denna stad har. Men i Själva verket, avslöjar Danska TV 2, sparar man endast 1.9 miljoner Dkr på att stänga muséet – och det är knappast värt det !

Också i Sverige finns många liknande anläggningar. Vi har Järnåldershuset vid Körunda nära Ösmo söder om Stockholm, till exempel, eller den förnämliga bondgården ”Gunnes Gård” i Upplands Väsby norr om huvudstaden. Till sist har vi också Vikingabyn Storholmen, som tidigare i år drabbades av ett fegt brandattentat, eftersom det finns grupper inne i Sverige numera, som hatar vår egen svenska kultur och som vill utplåna allt svenskt. Alla dessa hatare sitter inte i fullmäktige, som i Odense, men i många fall rör det sig om människor, som driver historielöshet och identitetslöshet som en ideologi för att kunna behärska, göra ned och förslava.

Åter i dansk TV med ett viktigt budskap om kulturell förståelse och försoning i Asatrons namn !

Men – som väl är – både i Danmark och här hemma, finns det lyckligtvis människor som står upp emot denna ”PK-ideologi” och de historielösa galenskaperna. Enligt Jim Lyngvilds egen Facebook sida har han redan hunnit med att hålla föredrag om Jernalder-landsbyen för över 100 intresserade, och han har också arrangerat en rundvandring inne i utomhusmuséet för över 110 asylsökande och nykomlingar till Danmark – inte minst det en viktig markör och insats ! De borgerliga partierna i Odenses fullmäktige uppges redan ha ändrat sig vad gäller det felaktiga besparingsbeslutet, och Liberaler och Konservativa har tillsammans insett, att med dansk kultur och identitet som bas kan man bygga ett hållbart samhälle för alla grupper och religioner som vill vistas på dansk jord.

Just det – Odense tillhör Oden ! Och man får en god ny turistsatsning på köpet..

En namninsamling, inledd av en av Jim Lyngvilds kontakter i USA har startats på nätet, och bara efter 17 timmar, har denna samlat över 900 namn !

Jernalderlandsbyen kan få ett förnyat liv som turistmål, och faktiskt skaffa kommunen inkomster, som långt överstiger de planerade besparingarna. Istället för att avveckla sin egen identitet och historia kan man göra precis tvärtom, och ge både ortsbor och internationella turister en anledning att vara stolta över Odense och Danmark – och det är väl inget fel, eller hur ? I Sverige drivs de flesta liknande anläggningar nästan helt och hållet av entusiaster, nästan utan alla kommunala eller statliga bidrag överhuvudtaget, och ändå genererar anläggningarna vinst – liksom förresten den måleriska Vikingabyn Gudvangen i Norge, som jag tidigare skrivit om.

Mer än 15 mycket välgjorda byggnadsrekonstruktioner från järnålder och vikingatid – en ekonomisk tillgång – om man sköter dem rätt !

Oskattbart guldfynd från Danmark (inlägg från 9 December 2016)

Amatörarkeologer i Danmark hittade redan i somras en guldskatt på över 1 kilogram i form av utsökt bearbetade smycken av oskattbart värde, enligt uppgift kanske ett av de viktigaste fynd som alls har hittats i Norden. Allt dateras till omkring 950, och har otvivelaktigt hednisk härkomst.

Totalt rör det sig om över 155 – 160 smycken funna strax utanför Ribe på Jylland, och Ribes arkeologiska betydelse är sedan länge känd.

Det gør Fæsted-udgravningen til en af de største og mest betydningsfulde gennem alle tider. Og det løfter området vest for Sdr. Hygum op til et fuldstændigt centralt område i vikingetiden.

– Det har vi hidtil kun haft indikationer om. De er nu eftertrykkeligt bekræftet, fortæller museumslederen.

Filigranarbeten, armringar och vad som kan vara edsringar, infattade kristaller och annat ingår i fynden. En svensk arkeologblogg upger att skatten har uppenbara likheter med en guldskatt från Hiddensee i Norra Tyskland, vilken direkt tillskrivs Harald Blåtand, eller medlemmar av hans kungliga familj – åtminstone enligt ”Neues Museum” i Berlin.

Märk korphuvudet, som också igenkänns från Skånska Torshammare (detalj ur Hiddensee-skatten)

 

55 hektar stort läger för ”den stora armén” av Vikingar funnet i England (inlägg från 22 Maj 2017)

SCI News, flera andra vetenskapliga tidskrifter på nätet och Russia Today har under de senaste dagarna uppgett att arkeologer i England hittat ett mer än 55 hektar stort läger för vad som kallats ”den stora armén” vid Torksey i Linconshire. Anläggningen ligger på en hög platå vid floden Trent, och måste ha varit en lätt försvarad plats, som var större än nästan alla städer i det dåtida England, bland annat York.

Torksey innehöll naustar eller båthus, en ordentlig skyddsvall och många husgrunder med plats för kanske tiotusen man

Det faktum att ”den stora hedniska armén” permanent uppehöll sig i England sedan ca 865 och sedan övervintrade i flera år, bland annat vid Torksey vintern 872-873 har länge varit känt både av historiker och arkeologer, och de fynd som nu gjorts ger bara en ännu starkare bild av hur välorganiserad, systematisk och taktisk skicklig den Nordiska kolonisationen av England var. Det var under dessa år Danelagen upprättades, och lag och ordning infördes i ett splittrat, dåligt lett örike.

Fynd visar att man smält ned guld och silvertackor, och för första gången infört ett organiserat skattesystem – något som också var ett civilisatoriskt steg framåt. Brittiska krönikor från tiden talar mest om Daner, men i själva verket var Nordmännen också Norrmän, Svenskar och Skåningar, i en gemensamt ledd professionell armé, som kan ha räknat över 20 000 personer.

Mer än 350 mynt har hittats, silverpenningar från Angeln och sk ”Stycas” eller Stycken från Northumberland, ett dåligt myntslag gjort av en koppar och silverlegering. Därtill kommer 124 Dirhamer från kalifatets länder, som antagligen visar att det fanns svear och österledsfarare i vinterlägret 872-873, och utöver det har man hittat 350 spelpjäser av bly, samt fynd som visar att både kvinnor och barn också fanns på plats vid Torksey – som var avsett bli en permanent stad i ett nytt välde och ett nytt land. Då som nu gällde det att bygga upp – inte riva ned.

Fynden berättar om en unik civilisation, lika högtstående som de kristna engelsmännens

 

Repton-gravarna ”extremt viktiga” säger självaste SVT (inlägg från 21 Februari 2018)

SVT, vår kära Statstelevisionvågade faktiskt låta sin Vetenskapsredaktion ta upp den nya dateringen på Repton-gravarna, hela 16 dagar efter det att nyheten publicerats i Engelska Media, och att pålitliga facktidskrifter som Science Nordic givit mycket bättre och sakligare information, även om SVT:s rapportering om en arkeologisk händelse med betydelse för hela Nordens historia denna gång glädjande nog var fri från alla politiska vinklingar.

Redan på 1970-talet fann Engelska och danskättade arkeologer inte mindre än 264 döda kroppar i massgravar och enkelbegravningar vid Sankt Wystans kyrka i Repton, som ligger vid en biflod till Trent, nära Nottingham i Danelagen, och bara någon mil från den kända ölstaden Burton, där det gjordes öl redan på 1000-talet. Man förstod genast, att vad man såg var gravarna efter hedningar, som besinningslöst massakrerats av kristna, när den sk ”Stora Armén” övervintrade i England år 876. Myntfynd fastslog dateringen, men kristna forskare försökte blanda bort korten, och hittade på lögnaktiga hypoteser om att det skulle vara munkar från ett aldrig identifierat kloster i närheten som dött av svärdshugg, och de kristna försökte också med stor iver motbevisa de kol-14 dateringar som tagits av de viktiga fynden. Allt detta har nu definitivt motbevisats.

Redan 2013 visste forskare, att fisk och föda från marina miljöer kan påverka kol-14 dateringar med en felkälla på upp till 400 år, så Repton-fynden blev aldrig riktigt daterade, och man ansträngde sig för att ”mörka ned” dem. Men nu, berättar SVT, har nya dateringar gjorts, som slutgiltigt bevisar vad man vetat ända sedan 1979 – alla de döda var bevisligen Vikingar och Nordbor.  Man har också klarlagt att ca 20 % av de döda var kvinnor, som huggits ned och blivit slaktade som boskap tillsammans med sina män – ja de kristna skonade inte ens barnen. Minst 4 stycken barnskelett i 5-6 årsåldern har hittats, som bär klara spår av massivt yttre våld. Skador på kranier – somliga hugg har träffat bakifrån samt i mage och genitalier har också klarlagts, vilket tyder på att de kristna fullkomligt besinningslöst och mot alla krigets lagar huggit emot personer som redan låg ned, och som saknat sköldar eller vapen att skydda sig med.

Såhär behandlades våra förfäder av Englands kristna..

Den sk ”Stora Armén” var inte den första vikingahär som invaderade England, och långtifrån den sista, eftersom Danagäld togs av Knut Den Store, nära 200 år senare, och Danelagen var redan tidigt bebodd och koloniserad av fredliga kolonister från alla de Nordiska länderna. Kanske är det somliga av dessa, som hamnat i de massgravar som fick upprättas efter allt detta kristna våld och terror som oskyldiga hedningar var tvugna att värja sig emot av alla krafter – och anfall är, som vi alla vet – bästa försvar – särskilt när man har med Monoteister att göra. Tidigt på 1900-talet trodde man att skelettgravar måste vara kristna, medan brandgravar och kremering var en hednisk sed. Det senare påståendet är visserligen sant, men det finns många hedniska skelettgravar över hela Norden också – rikligast kanske på Birka.

Flera av de döda bar Torshammare, men låg ändå nedkastade i en grop på en kristen kyrkogård – vilket troligen får tolkas så, att det var kristna som begravde dem i en massgrav. Ingen av de döda är äldre än 45 år, vilket också gäller kvinnorna, och många av männen är påtagligt muskulösa och storvuxna, vilket får tolkas så, att det är fråga om krigare.I närheten av Repton hittade man redan på 1800-talet ett helt gravfält med över 50 brandgravar, där folk blivit ordentligt kremerade enligt hednisk sed, så vi vet att Repton-trakten med säkerhet hade en bofast hednisk befolkning (även om den kanske inte bodde där någon längre tid, hypotesen att det var en armé som under flera år från 865 och framåt hade sina vinterkvarter här verkar högst sannolik, och stöds också av myntfynden).

Särskilt en grav, den sk grav 511 – som SVT inte nämner med ett enda ord – har ansetts som ytterst intressant enligt Engelska forskare. Här vilar en man i 35-45 års åldern, som stuckits med ett vapen genom ögat, och fått ett svårt hugg i underlivet – vilket som sagt kan tyda på att han legat ned, eller varit utan sköld. Han hade en Torshammare runt halsen, och var otvivelaktigt både Hedning och Hövding, av gravgodset att döma. Helt säkert var han reslig, och minst 187 cm lång.Mellan benen hade han också beten av en ståtlig vildgalt, så att han även kunde bli den styvaste hedningen i nästa Värld, och förnöja Sessrumnirs Husdejor. Sådan är Särimner – det säger jag er – och Grymta månde grisarna, om de visste hur den gamle galten lider !

Engelska arkeologer sade redan på 1970 talet, med största bestämdhet och helt utan att tveka, att detta måste vara Ivar Benlös, en av Ragnar Lodbroks tre berömda söner, fast dt inte alls finns några tecken till osteoporos eller bensjukdomar hos den döde. En noggrann ansiktsrekonstuktion har gjorts, som visar att han hade regelbunda, Nordiska drag. Hövdingen begravdes också i kretsen av sina stupade män, som det anstår en härförare. Andra arkeologiska hypoteser har velat göra honom till Halvdan Ragnarson, en annan av Lodbrokssönerna, som 877 enligt sagan verkligen skall ha dött i England – och för de engelska forskarna är han en fullt historisk person, och inräknad i den Brittiska kungalängden dessutom, och visst ingen legendfigur, men detta kan man förstås inte bevisa enbart med arkeologins hjälp. Ett tecken av många, om visar på att detta kan ha varit en kunglig begravning, är att Kungarna av Mercia, ett av de småkungadömen i England som totalt krossades av Vikingarna och uppgick i Danelagen sedan, alltsedan 700-talet hade sin gravkyrka just vid Sankt Wystans i Repton, vilket man kan se av en bevarad krypta där. För övrigt finns det en bra pub i Repton också, kan jag försäkra er, men det är förstås en annan historia.

 

Norska Arkeologer tror att Skärvstenshögar var spår efter Forntida Bryggerier… (inlägg från 30 Okotber 2017)

”ABC Nyheter” i Norge – en nyhetssajt jag inte känner till, men som inte verkar vara av så hög kvalitet, då den också ”gått på” Annika Larssons fejk-nyheter om Vikingatida brickbandsmönster, skrev för en vecka sedan ett ganska intressant inlägg om fynd av skärvstenshögar från järnålderns Norge…

Norsk Arkeolog på spaning efter den öl som flytt, enligt vad ABC nyheter hävdar…

I Sverige har man tidigare ansett, att skärvstenshögar, alltså ansamlingar av stenfragment, som kommer från stenar som under lång tid utsatts för hetta från öppen eld och därför spruckit, är ett av de äldsta tecken vi har på mänskliga bosättningar överhuvudtaget. Man har hittat sådana lämningar från äldsta stenålder, eller så länge som människor känt till elden, och fram genom stenåldern och bronsåldern nästan upp till våra dagar, och stora ansamlingar av skärvsten eller skörbränd sten som det också kallas, har uppfattats som en viktig indikator på att det legat en forntida boplats i närheten.

Men i Norge går man nu ett steg länge. Den norske arkeologen Geir Grønnesby har undersökt inte mindre än 24 gårdar, som alla visat sig vara från vikingatid, eller ännu längre tillbaka i tiden, och alla har samlingar av skärvsten nära gårdstunet. Han antar, att detta är bevis på forntida bryggeriverksamhet, och att Vikingarna bryggde vad som idag kallas ”Stein-Bier” med hjälp av heta stenar i stora bryggkärl av trä. Bryggande med heta stenar är idag en teknik, som konkurrerats ut från alla moderna bryggerier, och som bara finns i några få ”reliktområden” nere i Europa. I Kärnten i Österrike, Oberfranken i Tyskland (där många hantverksmässga tekniker från järnålderns bryggeri finns kvar) och i Baden-Würtenberg och på några andra ställen använder man ännu de gamla teknikerna. 

Steinbier från Leikeim-bryggeriet i Tyskland kan ge oss en god uppfattning om hur Vikingatidens julöl faktiskt smakade…

Steinbier serveras nuförtiden ofta i glaskrukor, istället för de kåsor och ölgäss som är kända från Norden och även Norge. Ölet får en helt egen karaktär och smak, för om man dumpar heta stenar i vörtpannan, avsätts ögonblickligen socker på dem, och karamelliserar på den heta stenen. Det räcker inte med att slänga i stenarna en gång, utan man måste ta upp dem igen och värma på dem minst två-tre gånger över öppen eld, eftersom man oftast tillverkar stora volymer öl på en gång, och eftersom det inte går med vanlig granit (som är sämre på att hålla värme) använder man ofta täljsten och liknande mjukare stenarter, som också finns i Norge. Ölet blir nästan svart och mycket starkt, samt får en tydlig smak av bränt socker.

Nuförtiden hettar man upp stenarna i korgar av järn. Det gjorde man inte förr, utan lyfte upp dem några i sänder ur elden.

Ölgäss och kåsor tillhör den nordiska dryckestraditionen, särskilt till Jul och höstens fester.

De norska arkeologerna baserar sitt arbete på gårdar som ligger förhållandevis isolerat, och som varit namngivna bosättningar med egna namn ända sedan Vikingatiden. Tidiga etnografer, som Norrmannen Eilert Sundt, som verkade i Hedmark år 1851, mötte bönder som kunde berätta att skärvstenshögarna på deras gårdar var från en tid när man inte hade bryggpannor av metall, utan använde stora kar av trä som man la heta stenar i. Här i Sverige avfärdade populärvetenskapliga författare som Dr Johan Pontén redan år 1967 talet om skärvstenshögarna som bryggeri-lämningar, men i Norge tror man uppenbarligen fortfarande, att det just var ölbrygd det var fråga om, och inte sten från kokeldar, brödugnar, metallbearbetning, ässjor eller annat sådant.

Metertjocka lager av skärvsten har hittats vid Norska tingsplatser

I den Norska Gulatingslagen står det beskrivet, att minst tre bönder måste samlas varje år och brygga öl av allt sitt korn, så att Domarna och Tingsmenigheten skall ha något att dricka. Gulatinget samlades på en och samma plats från 900-talet fram till reformationen, och mycket riktigt har man hittat väldiga massor sten, som bevisar spår efter ölbrygd. Rökt malt är en annan tysk specialitet idag, men att röka malt var också ett bra sätt att konservera och behålla kornmalten, om man inte ville göra öl av allt på en gång.

Också Gotlandsdricka görs som bekant på rökt malt, och en del forskare anser att seden att röka malt med Vikingarna kom till Skottland och Hebriderna, där den så småningom kom att användas för Whiskey-tillverkning – så är ju fallet än idag. Tanken att man redan på Vikingatiden hade så stor bryggeri-produktion att man kunde sälja öl, och till och med tappa ölet på tunnor för export, är inte så orimlig som det låter. Dock hade man ett stort behov att spara på kornmalten, och den mesta öl som fanns på medeltiden var indelad i flera sorter, som ”Herreöl” och ”Svenneöl” hos Gustav Vasa, och till och med de kristna skilde på riktigt Klosteröl eller Abbotsöl för biskopar och andra, och mycket sämre och vattnigare ”Kavent” eller ”Konventsöl” för de stackars uthungrade och utplundrade bönderna.

Mycket öl ökade kalori-intaget – ”bier ist fliessende brot” (öl är flytande bröd) säger man ännu i Tyskland, och även om man hade tillgång till rena källor med klart vatten, var det inte allt vatten som var drickbart i de senare, medeltida städerna.

 

 

Norskt Jul-öl från Lade Gård, där  Lade-Jarlen själv satt i högsätet på sin tid. Det erinrar mycket om hur Vikingarnas öl såg ut till färgen, men är antagligen mycket mindre smakrikt än förr.

Man vet att träldom infördes i Norden på bred front när de kristna kom, och kalori-intaget sjönk, främst i Norge. Från en rik kost, som tillåtit Norrmän och Nordmän att få en medellängd över 185 cm, krympte de kristna medeltidsmänniskorna ihop under svält, armod och umbäranden, så att de på 1350-talet inte var mer än 150 cm långa.  Dålig tillgång på öl, kan ha varit en starkt bidragande orsak, men än dricker vi svenskar och nordbor väldigt gärna just mörkt öl till Julen, och även om Svagdrickan nu närmast är utdöd, har vi ersatt den med julmust.

Merparten av Järnålderns öl var ändå svagdricka – och inget annat ! – till vardags…

Överhuvudtaget fanns det inget annat än Mörka öl i Norden förrän långt in på 1800-talet. Den ljusa lagern är en 1800-talsuppfinning från Pilsen, som hör industrialismen till, och innan man fick modern kylteknik, fanns knappt några ljusa öl alls, utom Vete-öl, som man gärna drack under sommaren. I Finland finns ännu öl, mältat på Råg istället för korn, sk ”Rågöl” eller Sahti på finska, men det räknades redan på Vikingatiden som fattigmans-dricka, som bara användes i de trakter, som var så kalla och karga att kornet inte ville växa där.

I Eddan finns verkliga öl-recept eller berättelser om Ölets Gudomliga ursprung, och när finnarna i Kalevala vill berätta om sitt öl, använder de fler strofer för ölets skapelse än för att berätta hur hela Världen skapades. Redan i Havámál berättar Oden själv om hur han förde ölet till Asgård, från Gunnlöd i den besuttne jätten Suttungs salar, och hela denna berättelse om mjöd eller öl, är helt fri från varje form av kristen påverkan, och lär i sin äldsta form finnas i Rigveda, 3000 år före kristus, men gemensam för alla Indoeuropeiska folk.

Oden i örnhamn förföljs av Suttung. Till höger syns de tre ölkärlen Bodn, Sodn och Odrörer, som han drack ur…. (Bild ur Brynjulfssons Edda från det isländska 1600-talet)

Oden drack ur de tre väldiga bryggkärlen Bodn, som är själva mäskbotten, där malten blandas med vatten, Sodn eller sjudpannan (den heter fortfarande sodpanne eller sodpfanne på norska respektive tyska) där malten kokar till vört, och socker frigörs i vattenlöst form – ofta med hjälp av heta stenar, som sagt. Odrörer är jäskärlet, som jäser över – de flesta öl var överjästa tills på 1800-talet, när den underjästa lagern kom – och i England (ett annat land med Vikingainflytande) dricker man ännu helst överjäst öl. Många tror felaktigt att ”överjäst” skulle betyda ett öl som fått jäsa alltför länge, men det betyder bara, att jästen samlas ovanpå ölet, och jäser vi något högre temperatur än annars. Man märkte redan tidigt, att underjäst öl (där jästen sjunker till botten av karet) bara kunde bryggas vintertid, i November eller December – som mörkt Julöl, eller när temperaturen var nere kring 5-6 grader som mest.

Asarna tände en eld, som Oden flög rakt igenom, men Suttung försökte landa på Valhalls gårdstun, och brann då upp i elden. Lite av vad Oden drack, gick ur honom baktill under den vilda flykten, och det skaldemjödet blev Skithuspoeternas och ”Fornsedarnas” lott – sanna mina ord !

Få vinner den sanna kunskapen, som icke har skådat Särimner !

”Ölet är bäst efteråt, när omdömet återvänder” säger Hávamál, men nu närmar sig snart den rätta tiden för att brygga öl inför Jul – för efter Alvablotet är det dags – inte FÖRE !

Minns nu detta, ack ni Hedna och Ludna…

”Allt är ICKE ÖL som GLIMMAR – det finns faktiskt FRUNTIMMER också…”

 

Danyxan från Langeid – Norge – och om goda verktygs bruk… (inlägg

från 17 November 2016)

Sedan länge är forskare som arkeologer och vapenhistoriker medvetna om existensen av Danyxan, det underbara Vikingatida vapen som efterträdde den nordiska skäggyxan från 700-800 talet. Den utmärkta bloggen Thor News – supplier of Norwegian culture – berättar om ett intressant fynd från Langeid i södra Norge, som gjordes redan 2011 och nu föreligger i form av en exakt, nysmidd kopia. Danyxans stora tid var från 900-talets mitt ända till långt in på 1100-talet, och den var ett mycket verksammare vapen än de hillebarder, runkor, bardisaner och andra stångvapen som efterträdde den, eftersom den inte alls var ett stickvapen, utan avsedd för synnerligen goda, kraftiga hugg – gärna uppifrån.

Vikingatida skäggyxa – bondevapnet per excellence – använt både för kast och hugg – här i modern, välsmidd handgjord kopia från Gränsfors Bruk.

Skäggyxan – som kunde vara liten och ha ett skaft upp till 40 cm – ifall man ville kasta den emot sin motståndare – efterträddes av ett ännu finare smitt praktvapen, med egg av härdat stål, och så en tung yxkropp i mjukare kolstål för den massiva tyngdens skull. Tillverkningsproceduren var nästan lika komplicerad som för japanska svärd – och de norska smeder som gjort kopian, har all heder av sina händers verk.

”Hon med onda hörn” eller den danska yxan – Skaftlängd 110 cm, vikt 3,5 kg massivt stål eller mer

Danyxan eller den danska yxan gjorde sig snabbt ett namn i England och hela Europa som ett synnerligen fruktat vapen, och det var sannerligen inte bara begränsad till Danmark, ty även Svenska och Danska vikingar använde den ofta. Om och om igen hör vi om ”Pellikoforoi Varangioi” eller ”De yxbeväpnade väringarna” i Byzantinska krönikor, och hela nordiska regementen blev kända som ”Pellikoforoi” eller till och med ”Keranoforoi” – alltså ”De blixbeväpnade”. På Gunne Hands gravmonument från Torna Hällestad i Skåne syns danyxan tydligt, i händerna på fadern till den man, inskriften handlar om. 

Gunne Hand från Hällestadsmonumentet. Observera att han inte bär yxan på axeln med eggen nedåt, som under marsch. Han har den färdig till hugg, med eggen uppåt, klar att användas = ”gående färdigställning” eller fullt stridsberedd. Också detta uttrycker något. ”Han flydde ej vid Uppsala, utan kämpade så länge han hade vapen” står det på en annan skånsk runsten.

På samma sätt som begreppet ”Dönsk Tunga” eller ”Dansk Tunga” stod för hela det norröna språket, inklusive svenskan och alla de västnordiska dialekterna, alltså Isländska, Danska och Norska så stod namnet ”Danyxa” också för svenska och norska yxtyper, som vi kan se. Det underlättar ju om man har samma redskap, samma teknik och samma stridssätt och träningsmetoder om man skall vara en här, en armé och en nation – och det visste redan Vikingarna. Alla måste också tala samma språk, och man kan inte ha det som i dagens Sverige, där arabiska – ett semitiskt språk ur en helt annan språkfamilj än den germanska – nu blivit det andra största språket, för då förbistras till slut hela samhället, och medborgarna – som också allesammans är soldater – kan inte längre förstå varandra.. Språket bär också vissa grundläggande värderingar och begrepp, och uttrycker egenskaper, som anses eftersträvansvärda.

Det fick man bland annat se vid Stamford Bridge 25 November 1066 – det slag som en del historiker felaktigt pekar ut som slutet på den hedna tiden. Harald Hårdråde med hela sin nordiska här – svenskar, danskar och norrmän tillsammans – stod mot Harald Godwinson eller Harald Nederlag som han senare skulle kallas – kungen som förlorade vid Hastings, sent i oktober samma år. Vad som hände var egentligen som hämtat ur Clausewitz – ifall det namnet nu är bekant. Nordmännen hade alldeles för lite kavalleri, och hade ryckt fram långt inåt land från sina skepp, förbi ”der Rückschlagspunkt” eller den logistiska omsvängningspunkten – det avstånd, där man inte kunde få fram mat, vapen, underhåll eller sjukvårdsresurser  – och de kämpade till stora delar helt utan brynjor eller hjälmar – men med sköldar, danyxor och sina personliga vapen – inget annat !

En enda Viking lyckades hålla bron i Stamford, beväpnad med enbart sin trogna Danyxa – och han dräpte ensam 40 man, den ena engelsmannen efter den andra, den dagen. Till slut stack en simmande fiende, som flöt ned i en tunna (se längst ned till höger i bild) ned honom med ett spjut, under bron och nedifrån – men genom ett beslutsamt agerande, hindrade en enda man en hel armé – och köpte värdefull tid för sina kamrater.

Erfarenheten visar, att en längd på 110 cm för skaftet är den optimala – det finns de som föreslagit Danyxor på 8 kg eller mer, och en skaftlängd på dryga en och en halv meter, men sådana vapen är svårhanterliga, utom för de starkaste och resligaste av män. Många tror kanske, att begrepp som ”Shield Walls” eller Sköldmurar och Danyxor är föråldrade begrepp i dagens Värld, men så är det inte alls…

Vid bron i Caglavica, Bosnien, 2004 visade återigen svenska och norska krigare vad de duger till, som ofta har omvittnats i media. Idag är de bräckliga sköldarna av lindträ – de var menade att gå sönder och fånga danyxorna – ersatta med sköldar av plexiglas, som både finns i rund eller fyrkantig modell. Våra danska bröder var inte med oss den gången, 2004; men det var norrmännen – och de utförde storverk de med. När det var som värst – och en svensk grupp på 7 man och en gruppchef fick hålla 2000 Kossovo-albaner och 4000 serber åtskilda, genom att ensamma hålla en bro i 11 timmar – fick man se vad vår taktik – samma som under vikingatiden – sköldmur och mothåll, nu med AK 4:or istället för yxor, men annars samma gamla metod – verkligen kunde uträtta. Somliga svimmade av utmattning och vätskebrist där de stod – anfallarna – från TVÅ sidor – kunde bytas ut, eftersom de var mångdubbelt överlägsna till antalet – men bron höll – liksom avspärrningarna.

Norsk sköldmur av gammal modell emot serber och albaner – märk ”huggpositionen” (bättre är att hugga ovanifrån och nedåt – därför hade Danyxor långa skaft)

Inte bara 1 mot 10. Inte bara 1 mot 100, utan 2 emot 2000 !

Opansrade fordon, och ibland inga sköldar alls…

Vad som kan läsas på runstenarna är sant än idag. Det gäller för alla folk, i alla tider. Man kan inte kämpa, utan goda vapen. Men med ett gott vapen i händerna på en enda väl motiverad människa, håller inte ens de värsta pöbelsamlingar eller de hårdaste diktaturer. En enda, väl motiverad, tränad och utrustad prickskytt, kan förändra läget i ett helt land eller en hel världsdel – om han står rätt placerad…Det är en värdefull slutsats, som man kan dra ur Danyxans historia – även om våra dagars krig – också de vi kanske snart får utkämpa – på Gotland eller någon annanstans måste vinnas med massiv eldkraft, och nödvändiga vapensystem. Tyvärr har vi en Regering, som ännu vägrar att inse den saken – men det kan man i värsta fall ändra på, ifall det visar sig nödvändigt. Exempel torde vara överflödiga, liksom nedslag i nutidens försvarsdebatt.

En enda artilleribataljon – med 12 ynka pjäser – ett norsk-svenskt system – för 450 295 kvadratkilometer terräng

Låt mig till sist i all ödmjukhet erinra om den gamla leken ”Kyssa Yxa” – ibland kallad ”Kyssa Slägga” – en gammal nordisk folksport, som bevarats i det svenska Finland och Österbotten. Man kan utföra den med en Danyxa också – om man vågar. Yxan hålles på rak arm, inte med omvänd fattning, utan rakt ut från kroppen. Sedan böjer man handleden – ingen annan led – tills att yxeggen är mitt för munnen – och kysser till. Tappar man yxan, eller slinter, klyver man sin egen skalle eller ”luftar sina bihålor” på kuppen – men detta är en sport för män, och ingenting för Fridolin eller kärringar.

Pohjanmaa – Österbotten – ”Love it or Leave it !”

Nu står det visserligen i Hávamáls 82:e strof att ”skeppet måste orka skrida, man har skölden till skydd, vapen till hugg och kvinnor till att kyssa” men kvinnor kan också hugga – med munnen – och man kan också ge och få kyssar med yxan, som sagt. Att bruka alla dessa ting – verktyg som vapen, med vett och vilja – är helt enkelt nödvändigt. Utan dem, inga nationer. Utan dem, ingen framtid.

”á skip skal skriðar orka, en á skjöld til hlífar, mæki höggs, en mey til kjossa.”

 

Inbrottet i Bergen på väg att klaras upp – Droger och ”fornsederi” ligger bakom ? (inlägg från 4 December 2017)

Tidigare i år stals över 700 ovärderliga föremål från Vikingatid och Järnålder från Bergens Universitetsmuseum i Norge. Ett helt kulturarv blev skändat, och några av Norges absolut finaste konstskatter någonsin blev förstörda och gick förlorade för alltid. Och först nu – i December månad – håller hela brottet på att klaras upp. Först grep och åtalade man två personer, och sedan grep och åtalade man två till. 400 föremål har nu kommit tillbaka till muséet, men många är i svårt skadat skick, och minst en tredjedel av allt stöldgodset saknas fortfarande.

Tjuvarna – allesammans narkomaner – sågade sönder, bröt av och förstörde hundratals ovärderliga fynd…

Redan i September hade polisen säkrat DNA-spår, och under den sista månaden har hela brottshärvan rullats upp i all sin förfärlighet. Narkotika ligger bakom. Det började i Oktober med att en 49-årig känd missbrukarehörde av sig till Polisen i Bergen. Han hade drabbats av stark och ihållande ångest över vad han gjort, och var senare enligt media i Bergen i så dålig form, att han fick tas in på psyket. 10 November var den gripne fortsatt i så dåligt skick, att han inte kunde förhöras. Samtidigt greps en 51-åring, som under två veckors tid fick sitta gripen för grovt häleri, eftersom ansenliga delar av skatterna och Norska folkets egendom hade hittats hemma i hans lägenhet. Den kriminelle, som mycket väl kan vara huvudman i ligan, nekade till allt och påstod att han skulle ha hittat skatten utomhus i plastkassar, men det förklarar inte varför han i så fall undvek att lämna in den till myndigheterna, och med flit bröt isär och förstörde stora delar av de föremål han kommit över.

Med i ligan var också en 41-årig och en 49-årig narkoman, och 41-åringen, som så sent som under våren 2017 satt i fängelse på 45 dagars dom har delvis erkänt brottet, och att han tagit befattning med stöldgodset i avsikt att sälja det – troligen med avsikt att köpa knark för alltsammans..

Man vet fortfarande inte hur många av dessa skatter som nu är borta för alltid…

Många detaljer återstår också ännu för domstolarna i Norge att förklara, exempelvis hur det kunde komma sig att NOKAS – den vaktfirma som skulle bevaka muséet – helt enkelt stängde av larmet när det utlöstes för andra gången, och helt struntade i att ingripa och kontrollera saken, natten då stölden skedde.

Så vad ska man säga, goda medborgare – vad ska man säga ?

Sånt här har hänt många gånger förr. I Hedendomens och Asatrons absoluta utmarker lurar ett samfund som kallar sig ”Forn Sed Sverige” och vars inställning till det här med droger och narkotika är minst sagt misstänkt. Under 2000-talets början stals hela det här samfundets sk ”Tempelkassa” – man hade lovat bygga ett Gudahov av en person, som helt utan tidigare erfarenhet hade valts in som kassör, och som genast köpte knark för alla insamlade medel – redan då över 12 000 kronor.

Senare har en viss Henrik Hallgren yttrat sig på samma samfunds hemsida, och sagt att han själv tycker att narkotika ger ”många värdefulla andliga erfarenheter” men vad det är för slags ”värdefulla erfarenheter” man i så fall skulle få ut av narkotiska växter och preparat, har han aldrig kunnat precisera. Jag själv har gång efter annan också blivit ”påhoppad” av diverse individer under pseudonym på sociala media – samtliga ”fornsedare” som hållit på med droger, och som försvarat sitt drogmissbruk med att det skulle vara religiöst motiverat.

Kommentarer torde vara överflödiga, men det kan mycket väl vara liknande individer som nu dykt upp i Bergen av alla platser, och svensk och norsk Polis bör nog hålla ögonen på de här personerna.

Vad är det för slags IDIOTER som ägnar sig åt ”Forn Sed” och liknande ? (teckning av Christopher Nielsen, norsk serietecknare i ”To Trötte Typer)

Tydligt är i alla fall, att vi seriösa Hedningar och Asatroende måste rensa upp framför egen dörr, och se upp så att vi inte blir infiltrerade av sådana här personer – för då kan vad som helst hända. I direkt motsats till ovanstående, så kan man notera att Nordiska Asa Samfundet – nu Sveriges största samfund för Hedendom, med över 750 medlemar – i somras på sitt årsmöte antog en resolution, som kraftigt fördömer allt bruk av narkotika vid varje form av sammankomst eller liknande i samfundet, och som INTE vill ha med den här sortens människor att göra.

Svensk lagstiftning skall helt enkelt följas – också den Norska Lagen säger samma sak – men i fallet ”Forn Sed” har det alltid varit lite si och så med laglydigheten, för där finns inga liknande stadgar antagna, och så har det varit i nu över tio års tid – trots de stölder man själv drabbats av.

Medlemsansvariga, som ”Hedniska Tankar” talat med, erkänner att ”Forn Seds” antal nu sjunkit till under 70 betalande medlemmar, och att man fortsatt har svåra problem med finanserna. Vi får väl hoppas att denna lilla fula rörelse i Hedendomens tassemarker helt dör ut så småningom, och att vi alla kan undvika de här ”trötta typerna” som helt oförtjänt ger oss andra dåligt rykte.

”Den som vill ODLA SIN TRÄDGÅRD tillåter INTE någon plats för OGRÄS !!” (Dag Hammarsköld)

Förglasad fornborg på Irland skövlad

2019-06-27 av Hedningen

En SEGER för SÄRIMNER: Bevis för Kung Harald Blåtands Julfirande har säkrats

2019-09-16 av Hedningen

 

Delvis missvisande blänkare i SvD och svensk press om nytt arkeologiskt fynd i Estland

2019-10-03 av Hedningen

Videnskap.dk skriver om Ölby-kvinnan

2019-12-01 av Hedningen

I Danmark TAR MAN HAND om folkets skatter – i Sverige FÖRSTÖR man dem – på ORDER från Kulturministern… (inlägg från 4 September 2018)

Goda nyheter har kommit från Danmark, där arkeologer just nu grävt fram 2,7 kilo utsökt arbetat Vikingasilver av oskattbart värde från en fyndplats sydöst om Randers på Östjylland, enligt vad en Dansk Museisajt vet att berätta. Antagligen är detta bara början och ett första fynd – mer finns förmodligen ute i markerna, säger privatpersoner till Östjyllands Museum.

Stavnsaker, där fyndet gjorts, har förledet ”Stavn” i ortnamnet vilket tyder på att detta är en plats som varit bebyggd sen minst förromersk järnålder, men fyndet som nu gjorts är från 900-talet. Fast – sådana här fynd är inte sällsynta i det lyckliga landet Danmark, där myndigheterna fortfarande vill bevara det egna landets och folkets historia.

I Danmark BEVARAR man vad som är folkets och landets skatter. I Sverige FÖRSTÖR man dem – på ORDER från Kulturministern !

Den danska sajten betonar, att detta är ”Danefae” som man skriver. Det Norröna ordet ”Fae” eller ”Fä” är som alla vet också namnet på F-runan, som står för lösöre, alltså lös egendom, och därför står SIST i den äldre runraden, med talvärdet 24.

Sølvskattefundet er danefæ, og det betyder, at det er statens ejendom og skal afleveres til Nationalmuseet. Museum Østjylland har imidlertid lavet en aftale med Nationalmuseet om, at sølvfundet først skal udstilles på museet i Randers. Når alle genstande er renset og gjort klar, kan museets gæster formodentlig allerede fra oktober se det imponerende fund udstillet. Herefter skal alle de 138 sølvgenstande sendes til Nationalmuseet. Museet skal vurdere fundet og afgøre, hvor stor en dusør finderne skal have.

Rikedomsrunan har talvärdet 24, och står sist i runraden. Man vill ju, att rikedomen ska bli så talrik som möjligt…

Ordet ”Danefae” kanske får någon mindre begåvad person att tro att detta är fråga om ”Danernas Fä” eller alla danskars gemensamma egendom, men se, det betyder ordet INTE. Enligt Danmarks mycket ändamålsenliga fornminneslagstiftning, som i praxis säger att föremålen alltid skall ställas ut lokalt först, innan de förs till Rikshuvudstaden Köpenhamn. I vårt eget språk förekommer också ordet ”Dana-arv” för fast egendom, eller med andra ord såkallad Odal, fast få vet nuförtiden vad Dana-arv betyder.

Det betyder visst INTE någon sommarstuga, som skulle ha ärvts av en dansk, eller liknande, ifall någon nu var dum nog att tro det…

Nej, Dana-arv betyder ett arv, utan kända arvingar – alltså något som gömts i jorden likt en skatt, exempelvis, men som senare hittas, utan att man vet vem den ursprunglige ägaren var. Redan i äldsta tid tillföll ett sådant arv Tinget, eller Folket gemensamt, och senare Kungen – under den kristna tiden, vill säga. Så är det fortfarande i Danmark, och så har det varit också i vårt land, men Allmänna Arvsfonden har på sista tiden börjat stödja extrem islamism med bidrag till det Salafistiskt influerade ”Studieförbundet Ibn Rushd” och andra liknande grupper.

Hon har BEORDRAT förstörelsen av hundratusentals fornfynd och oersättliga skatter. Hon har gett Allmänna Arvsfondens medel till Islamister. Hon har sagt att fattiga människor ”ska dö” i Sverige, samt på andra platser och att ”Gud” ska ta deras liv. Hon är en fanatisk kristen, som tillåtits bli svensk kulturminister på vägnar av Miljöpartiet (Mp)

Vad gäller Alice Bah Kunhke (tidigare ordförande i Disney-klubben och porr-aktris) som tillåtits bli Kulturminster i Sverige under Regeringen Löfvén är hennes handlande välkänt. Det finns anledning att återkomma till hennes sk ”kultur” och människosyn, som starkt avviker från vad som är vanligt i alla civiliserade länder. Bland annat då det här med hennes upprepade vana att genom ”Gud” försöka önska livet ur människor som är fattiga, eller som hon av något dunkelt skäl ogillar – väl närmast en sorts ”voodoo” i kristen form.

För tillfället räcker det med att uppmärksamma hennes ”Ministerstyre” vad gäller fornfynd – som den nu funna danska silverskatten i Randers – beträffar.

Den svenske kulturjournalisten Ola Wong har skrivit flera artiklar i Svenska Dagbladet om hur Ministern systematiskt beordrat förstörelsen av fornfynd – tvärtom mot i Danmark, alltså. Denna farliga och skadliga politik – en politik som bara kan ha ett enda syfte, dvs att beröva alla etniska svenskar deras gemensamma historia – har uppmärksammats även utomlands. Regeringen Löfvéns syfte är genomskinligt. Genom att beröva folket dess historia, tror man att det blir lättare att styra – för historielösa människor är rädda och svaga människor – som de kristna och miljöpartisterna domptera och styra dit de vill – sådan är principen.. Varningar om vad hon hållit på med, har kommit såväl från utlandet, som inuti vårt eget land. Ändå har man låtit detta ofattbara stolpskott med sin snedvridna människosyn fortsätta som just ”kulturminister”

Vad är det ens för ”kultur” hon representerar ? Kan man ens säga att en sådan människa vet vad det är för något ?

Med ett särskilt utstuderat KRISTET HAT har den sk ”Kulturministern” nu i snart fyra års tid vänt sig emot allt som liknar Vikingatid, Järnålder eller Asatro. Det är väl dokumenterat – av Ola Wong och många andra – hur man beordrat förstörandet av sk ”Torshammar-ringar” från Täby och Upplands-Väsby i Stockholms Län, till exempel.

Man skyller på att det skulle röra sig om ”gallring” men i själva verket utplånar man systematiskt historien i Stockholms norra ytterområden – där vissa ”nysvenska” folkgrupper numera vistas – och detta har sin orsak i politiska direktiv.

Tycker någon att vi ska fortsätta med en sådan Regering och sådana ”Kulturministrar” eller ska vi göra som Danmark – och våra fortfarande sunda grannländer ??

”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt (inlägg från 19 Oktober 2018)

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…