VANVÅRD hotar Upplands Runstenar – SAMTLIGA Kommuner har misslyckats med sin uppgift.

2020-03-03 av Hedningen

 

Kring en Runinskrift från Bergen, Norge – en välsingelse, men ingen bön… (inlägg från 31 Juli 2018)

  Många är de felaktigheter om Runor och Asatro man kan hitta på nätet. En av del vanligaste är att det skall heta ”forn sed” – ett uttryck som kommer från den kristna medeltiden. Forn betyder något som för längesen upphört, något fullständigt inaktuellt, och sed en mekanisk upprepning, en utan eftertanke genomförd vana – direkta motsatsen till en levande tro. Ingen enda sann och verklig Asatroende skulle beteckna sig själv eller sin – just det – TRO – med de orden, varesig på Island, i Norden eller någonannanstans här i världen. En annan lögn, som kristet influerade personer inom Asatron ofta upprepar, är att vi skulle hålla på med ”böner” och annat i den stilen, fast ingenting kunde vara felaktigare. Den här inskriften, från en runkavel hittad i Bergens Hamn, från 1100-talet, har ofta felaktigt påståtts vara en ”bön” i kristen bemärkelse, fast det rör sig om en välsignelse, alltså en hyllning och välgångsönskan till en helt annan person än den som utförde ristningen, som alla kan se. Också Sigdrifumál i Eddan är en välgångsönskan, inte alls någon bön, och rena trollformler, som de i Merseburg-formlerna ska inte blandas ihop med böner de heller. Men – allt nog – såhär FELAKTIGT har den lilla inskriften från Bergen ofta översatts: BOGUS TRANSLATION. FELAKTIG ÖVERSÄTTNING. Det rör sig inte om en ”pinne” utan en runkavel. Ordet ”berest” saknas helt i inskriften, och ”I Hugen god” betyder visst inte vänlig… ”Haeil se Thu” betyder ”Hell Vare du” och innehåller inte ett enda dugg om ”beresthet” vilket är helt fel ord i sammanhanget. Istället betyder Hell som vi alla vet hälsa, lycka och välgång – inte så konstigt, eftersom inskriften är just en välsignelse eller välgångsönskan. ”Hugr”, eller hugum – i den yngre norska runraden har man inget g, utan h och g blir samma runtecken betyder som vi alla vet intellekt, intelligens, fattningsförmåga, och att ha ”god hug” betyder inte alls detsamma som någon ”vänlighet” utan tvärtom ”skärpt observationsförmåga, skärpta sinnen” vilket man alltid har nytta av – hemma såväl som borta. ”Tor Tage dig” och ”Oden dig äger” är mycket lätt att förstå, för alla sanna Nordbor – och observera att den här inskriften är daterad till 1100-talet, minst tvåhundra år efter det att Norge och Bergen påstods vara kristnat – vilket alltså bevisligen INTE var sant – för man gjorde ännu hedniska inskrifter också vid denna sena tidpunkt. Såhär enkelt kan också ett blot förrättas. Man använder en runkavel av den modell jag själv skurit till nedan, och ristar sin önskan om välgång på den. Sedan kan den blotas eller offras – men observera – det är blot eller offer det då handlar om, ”do ut des” eller ”gåva kräver att gengåva gives” som det står i Hávamál genom att grävas ned i jorden, sättas i ett mot norr rinnande vattendrag eller kastas i en eld och förbrännas – när det inte är eldningsförbud i Norden, förstås… I Bergen har det också hittats nätstickor och vantnålar från skepp med inskrifter på, och de ser ut som den sista bilden visar.  

”Förra årets viktigaste runfynd” enligt Runverket (inlägg från 19 Augusti 2018)

  16 Augusti  vimlade det av vinklade notiser i Metro och andra organ om att en tidigare väl dokumenterad och beskriven Runsten i närheten av Eskilstuna, Södermanland, plötsligt återfunnits. Tidningen Metro visar en bild på en helt annan sten, och säger att en ”cyklist” skulle ha funnit stenen, vilket är rent nonsens. Bara för att Eskilstunabon Erik Björklid varit ute och cyklat vid ett enstaka tillfälle, är han inte alls ”cyklist” till professionen, och heller inte idrottsman, till exempel – men slarvigt språk och brist på logik i TT:s och Metros referat är nu legio, och svensk journalistik uppnår sällan eller aldrig någon vidare ”verkshöjd”. Till och med SVT eller Statstelevisionen slarvar med rubrikerna, som många gånger förr. De påstår i sin rubrik att runstenen skulle vara en ”Upptäckt” vilket är fel i sak. Istället rör det sig om ett återfynd, och sådana görs faktiskt relativt ofta, vilket Runverkets expert Magnus Källström är väl medveten om. (Runverket är sedan länge en avdelning inom Riksantikvarieäbetet, RAÄ – ifall ni inte visste detta.) Johan Peringsköld tydde, dokumenterade och beskrev stenen i bild redan på 1600-talet, och att den kunnat försvinna utan spår och vara dold i jorden så länge, därför att okunniga personer vräkt ned den i diket, bevisar bara hur illa ställt det är med hågkomsten och bevarandet av vårt kulturarv. Inte heller är inskriften särskilt unik eller anmärkningsvärd, för den är bara en i raden av liknande inskriptioner från tusentalets slut i Uppland och Södermanland. Visserligen bör den bevaras och resas på sin ursprungliga plats, som det var tänkt från början, men man måste komma ihåg att det finns hundratals liknande stenar utmed moderna vägar i de nämnda landskapen, och förresten i hela Sverige. Tidningarna ger sken av att det skulle röra sig om något helt annat, vilket också är fel i sak. Det runfynd som har varit mest anmärkningsvärt i år – och 2017 – fortfarande enligt Magnus Källström, som ju är den ledande experten på området, till skillnad från många okunniga journalister, är istället det runbleck (skriver Folkbladet) som ska ha hittats nära Östra Eneby i Östergötland, och vara från tidig medeltid, fortfarande enligt ”Folkbladet” vilket väl lär betyda sent tusental eller elva-tolvhundratal ungefär, även om man slarvar med språket här också. Föremålet ser – som ni kan se – inte alls ut som något ”bleck” utan snarare som någon vävtyngd eller liknande, och är av solitt bly. Också sajten ”Affärsliv.com” citerar Magnus Källström, och skriver följande:

– Den oskadade raden lyder ungefär ”komma oskadd från förbannelser”. Sedan kan man på raden under utläsa vad som kan tolkas som ”flickors hån” eller ”skymf” vilket är fantasieggande när man funderar över hur det kan hänga ihop med den övriga texten.

Någon återgivning av hur hela inskriften lyder, eller varför man tror att just den texten skulle stå där, redovisas inte alls i den undermånliga artikeln, men Runologiskt är det här föremålet av mycket stort intresse, vilket framgår av fortsättningen..

– Det innehåller också sällsynta runformer som stunget M vilket är väldigt ovanligt. — — – När det gäller sådana här formler med skyddsvärde är det vanliga att det är ristat på latin men här är det fornnordiska, påpekar Magnus Källström som alltså nu går vidare med att försöka få fram mer ur det unika runblecket – bland annat med att tolka ordet ”RÄHIN” som skulle kunna vara ett namn men även ett ord för ”hedniska gudar” vilket också skulle vara spännande med tanke på kristnandet som skedde just före denna tid.

Tolkningen är alltså oklar, även för experterna – men vad tidningen INTE skriver är att ”RÄHIN” väl ska utläsas ”Regin” som inte bara är namnet på en gestalt i Völungasagan, men också betyder ”Makter” eller med andra ord Gudar i allmänhet, för så används ordet i Eddan. se till exempel Völuspás sjätte strof eller Vaftrudnismál. Vad Källström menar med ”flickors hån” framgår inte, och det vore intressant att få veta hur man nu skulle ha kommit fram till den tolkningen. SVT har publicerat mer om samma fynd, och då lagt till vad som verkar vara delvis andra tolkningar från andra forskare.

– Det handlar om en van runristare, som är väl bekant med tekniken, säger Karin Lindeblad och berättar vidare att runorna är svårtolkade. Men en del av texten som finns inristad kan tolkas som ”komma oskadd från förbannelserna” eller möjligen ”från banemännen” — — – Man har också kunnat se att det står någonting om mö, flicka, jungfru. Så man kan ju fundera om det är hon som skulle helas eller botas, hävas ur förbannelse, säger Karin Lindeblad.

Folkbladet går så långt som att jämföra med det kända stycket ur Egil Skallagrimssons Saga, där Egil är i Värmland och griper in för att rätta en oskickligt skriven kärleks-formel, som en dräng ristat för en piga, och kastat in under hennes säng. Nu använder han en runa på fel sätt, och resultatet blir att pigan får häftig kramp och feber, och inte alls blir kärlekskrank, som menat var – men denna sjukdom hävs genast av den vida mer runkunnige Egil, som karvar bort den felaktiga runan. Runor är förvisso nyttiga för de som förstår att tolka dem rätt, och att rista dem, men utan gagn för trolls och jätttars avföda – det står också i Eddan – och torde vara självförklarande… ”Det är så sant som det är sagt”  

Kring ett vikingatida Vävsvärd från Irland… (inlägg från 1 Oktober 2018)

  26 September i år rapporterade media på Irland om ett ovanligt svärdsfynd, som vid närmare påseende inte alls visade sig vara något vanligt Vikingatida svärd överhuvudtaget. Det är nämligen gjort av trä, men den arkeologiska expertisen har ändå bedömt det som ett ytterst betydelsefullt fynd. Svärdet är heller inte alls någon leksak, om nu någon trodde det, men har tolkats som ett vävsvärd, alltså ett redskap för att slå samman en vikingatida, upprättstående väv med. Liknande fynd har också hittats i Dublins gamla stad, säger The Irish Times, men detta exemplar är i perfekt skick och med utsökta detaljer. Antagligen var det väl en ”fästmansgåva” likt flera senare nordiska träslöjdsarbeten långt in i modern tid. Fyndet får mig att tänka på Darraljod, ett kväde som finns med i inte mindre än fyra versioner av Njalssagan, och som skildrar en syn, som en man vid namn Dǫrruðr eller Darrad, som inte var nordman utan kom från Katanäs eller Caithness i Skottland fick se, då han tittade in i en liten vävstuga långt ute på en irländsk hed strax före slaget vid Clontarf 23 april 1014, fortfarande ett ytterligt viktigt datum i Irlands historia. Lars Lönnroth, den gamle Lönn-rotaren har översatt kvädet alldeles fel, och satt in flera partier i sin egen översättning med ord som överhuvudtaget inte finns med i originalet, och som inte finns där, men såhär lyder det, i några väsentliga passager:

Sjá’s orpinn vefr

ýta þǫrmum

ok harðkléaðr

hǫfðum manna;

eru dreyrrekin

dǫrr at skǫptum,

járnvarðr yllir,

en ǫrum hrælaðr.

[skulum slá sverðum

sigrvef þenna].

Vad Darrad får se, är nämligen en grupp Valkyrior, som också nämns i Eddan. De sitter och väver med verkliga svärd av metall att slå samman väven med, avhuggna huvuden som vävtyngder, och tarmar som varptrådar för den ödesväv av krig, blod och ond bråd död, som de håller på att väva. Som man förstår, vacklar den anonyme Darrad djupt skakad därifrån, och inser att hårda tider väntar för hela landet, en varning som nog också kan vara på sin plats i nutiden.. Lönnroth översätter helt felaktigt strofens avslutning som ”med våra vapen väver vi död” – men detta är rent ”hittepå” eller ord som han gripit ur tomma luften, och som inte alls står där. Vad det står, däremot är att ”Det syns, att vävens varp (orpinn) är gjord av tarmar, och härklädda mäns (harðkléaðr) huvuden är vävtyngder (dreyrrekin) vävbommen är järnskodd (yllir, härav ylletyg, som man alltså vevar upp på en bom) och åror håller varpen (ladr är en rem, som håller något, jämför ”huvud-la” om hörband på skånska – hrae betyder egentligen lik, död kropp)) med svärd ska vi slå denna segerväv !” Valkyriorna, som sitter inne i vävhuset, och som har olika sysslor, presenteras för oss i nästa strof:

Gengr Hildr vefa

ok Hjǫrþrimul,

Sanngríðr, Svipul

sverðum tognum;

skapt mun gnesta,

skjǫldr mun bresta,

mun hjalmgagarr

í hlíf koma.

Hild – vars namn betyder strid – går att väva, och Hjortrimul (Jor betyder häst, alltså ”den hästtrimmande”) – inte alls ”svärdskämpe” som Lönnroth löjligt nog hasplar ur sig på Wikipedia – valkyrior är kvinnor, inte män) Sanngrid och Svipul (Grid betyder skydd, värn, frid och är ett i Asatron centralt begrepp, vilket Wikipedia helt missar – Svipul eller den svepande är ett bra namn för en långhårig kvinna, som sveper med håret, om hon inte är ”svepningen”, alltså den sista skrud man bär i döden) har tagit till svärden, skaft månde gnistra, sköldar må brista, månde hjälmkrossarn (alltså en stridsyxa, likt Danyxorna jag skrivit om tidigare) i liv komma. När Valkyriorna vävt färdigt sin väv, sliter de sönder den och behåller varsin bit – sex rider iväg åt söder, och sex åt norr, och så är blodsväven färdig, inför det stora slag som snart ska tima..   Darrad betyder också bågsträng, inte spjutskaft (ett spjutskaft skälver knappast, om det är väl gjort, men det gör bågsträngar, som vi alla vet) och år 2007 fanns det en arkeolog vid namn Kristina Svensson, som utan belägg ur fynd trodde, att riktiga Gydjor inom Asatron skulle ha suttit och utövat någotslags vävd magi, ungefär som Nornorna, innan större slag i Norden. Men allt sådant är tomma spekulationer, och inget som finns belagt i Asatrons värld, varesig förr eller senare. Vad som däremot är sant, är att Darraljod är en mycket gammal hednisk dikt, mycket äldre än Njals Saga, och kanske skapad långt, långt innan slaget vid Clontarf verkligen stod, ja kanske redan på 6-700 talet, eftersom goteerkungen Ermanarik också nämns i kvädet, och ”vävsvärd” av trä fanns, redan på folkvandringstiden.

Om en mycket ÄKTA runsten från Nordmaling

(Inlägg från 2016-06-04 av Hedningen)

Om det nu finns falska runstenar i USA, som Kensington-stenen, till exempel så måste man säga att det finns många äkta runstenar i Sverige och de övriga Nordiska länderna, fast de blivit resta i modern tid, det vill säga på 1900-talet eller 2000-talet. Mest äkta – verkligen äkta på ett sådant sätt att den involverar äkta känslor, och därför framstår som mycket gripande – tycker jag denna sten från Nordmaling, långt norrut i Sverige är. Västerbottens-Kuriren berättade redan 2014 historien om hur Ingemar Fällman reste en sten över sin hustru Tyra, död vid 84 års ålder, efter att ha levat nästan ett helt liv tillsammans med henne.

Så lönas trogen kärlek !

Ett hedniskt solkors – men inget kristet kors – finns också med på stenen, och länge hade Ingemar det 850 kg tunga stenblocket liggande hemma på sin egen gård, innan sorgen drev honom till att arbeta, och ta upp mejsel och hammare vid 81 års ålder. Vad som står på stenen, ville han inte avslöja exempelvis för SVT, men 2014, då hans verk gjordes, blev det mycket omskrivet. Också kvällstidningarna skrev om det. 

Stenen är dessutom numera vårt lands Nordligaste, eftersom bara Frösöstenen i Östersund annars räknas som den mest nordliga runinskriften.

Man kan jämföra med Rökstenen, som runmästaren Varin skrev över sin döde son – och hur människor också tusen år senare skulle få veta, vad Varin en gång kände, när hans egen son hade tagits ifrån honom. Kanske tänker den för mig okände Västerbottningen också på samma sätt – och kanske kan hans sten överleva honom också så länge. För egen del ristar jag inte i sten, men skriver ett och annat, som alla vet.

Och trohet lönar sig, det är jag säker på.

I det stora som i det lilla. Asatro innebär att vara sina gudar och gudinnor trogna, för det finns makter som inte sviker oss, där människorna gör det. Mannen i Nordmaling välsignades med någon som var honom trogen, och som tog emot hans vänskap och kärlek på rätt sätt. Alla har vi inte samma tur, men vi kan minnas ristarens omsorg, hans känslor och hans glädje.

 

BBC påstår att en ”Vikingatida Gravsten” flyttats i Edinburgh (inlägg från 15 December 2017)

Vad allt av dumheter får man inte läsa i utländska media ! Idag läste jag om ett inslag från BBC i Storbritannien – annars en välinformerad och väl ansedd källa, som den 15 November i år påstod att en ”vikingatida gravsten” skulle ha flyttats till en mer framträdande plats på St George’s Square, Edinburgh.

Det rör sig förstås om en Runsten och inte alls en gravsten, som ni kan se av bilden ovan. Men hur hamnade den i Skottland, förresten ? Den restes inte där under Vikingatiden, men förefaller utgöra en typiskt uppländsk sten från 1000-talets senare hälft. Ursprungligen stod den på Edinburghs kända paradgata ”The Royal Mile” men senare flyttades den till en park i Edinburgh Castle, där den stått sedan dess, bortglömd och gömd bakom läktarna för the Edinburgh Tatoo, rapporterar BBC.

Stenen blev troligen stulen på 1700-talet, eller rättare sagt plundrad, och tagen till Skottland utan lov. Sverige hade redan då en fornminneslag, skriven redan 1666, och enligt den fick man inte föra runstenar eller fornfynd ur landet. BBC uppger att en Alexander Seton, en av grundarna bakom the Society of Antiquaries of Scotland (som finns kvar än idag) fått tag i stenen på något sätt, och fraktat den till Skottland, där den absolut inte hör hemma.

Så vad står det på stenen ? Och är det verkligen en Uppländsk sten, som man har starka skäl att misstänka av ristningen att döma, eller kommer den någon annanstans ifrån ? Ja, detta klargör inte BBC för oss, men Riksantikvarieämbetets experter borde verkligen ta kontakt med sina skotska kollegor och undersöka det här.

Nu skall stenen stå framför ett Nordiskt Kulturinstitut, och skottarna tar säkert väl hand om dem, för de är stolta över sin hemstad och dess historia. Men – rätt ska ändå vara rätt. Själv anser jag att stenen borde få komma hem till det land där den är rest, och där den rätteligen hör hemma, precis som dess ristare ursprungligen avsåg.

Skotska myndigheter borde verkligen ha ett intresse av att reparera sitt misstag, och lämna tillbaka stenen till det land de tog den ifrån – nu när det talas så mycket om Skottlands självständighet och kultur. Vi svenskar och Nordbor har också vår egen kultur och historia, fast man på sista tiden börjat förneka oss den, och till och med förstört kultplatser och fornminnen som Gamla Uppsala, genom att resa katolska altare på dem.

Som framgår av bilden finns det ett sk ”Solkors” på stenen – och det finns det som bekant på väldigt många Uppländska stenar från 1000-talets senare hälft – det är ofta så man känner igen dem. Men betyder alltid ”Solkorsen” att det här skulle vara kristna stenar, som rests av nyligen omvända ristare ? – Så har man tolkat det – för det mesta – eller rättare sagt i några få decenniers tid – men man kan inte alltid vara säker på den saken. Det är klart, att när somliga runstenar innehåller klart kristna formuleringar eller fraser som ”Kudh hialpi önd hans” eller liknande är det oomtvistligt, för någon ”Gud” finns inte i den hedniska eller nordiska kultursfären.

Såhär kan en välvårdad Uppländsk runsten se ut. Jämför med det sorgliga och nedsvärtade skick som den skotska stenen befinner sig i.

Men solkorset var en hednisk symbol, som förekommer redan på Kiviksgraven – och då fanns det bevisligen ingen kristendom alls. Så vad betyder egentligen korsen på de uppländska stenarna ? – Ja, det vet vi inte med säkerhet, för det kan lika gärna röra sig om hedniska som kristna inskrifter. Jag frågade själv Magnus Källström, en av vårt lands absolut ledande runforskare om detta.

Fler och fler runstenar vandaliseras av fanatiska kristna i vårt land. Här har de klottrat Jehovas ”allseende öga” mitt på en runsten från Bro, som totalförstördes vid det angreppet.

Han var rörande enig med mig om EN sak: Stenarna berättar oftast inte om någon religion alls. Vad som alltid kommer fram, däremot, är det genuint Hedniska tänkesättet. Nästan alla senare runstenar, från 800-talet och framåt, innehåller formuleringar som ”X latu raisa stain thensa aftir.. Y” eller att X, far till, son till, dotter till, syster till, bror till – och så vidare och så vidare lät resa runstenen efter en kär och älskad anförvant och nära släkting eller vän, som man hade mist.  Det var släktskapen, den egna ätten, det egna folket, lojaliteten, samhällsbanden som var det viktiga, och det var just DET som alla runstenstidens människor och medborgare trodde på.

Så är det i viss mån fortfarande i vårt land. Nu i Juletider känner vi alla det extra starkt, och mäktigt. Det är med vår släkt och våra vänner vi firar, med dem som betyder något för oss, de som visat kärlek till oss eller i varje fall lojalitet.

Så är det, så måste det vara. Så har det nog alltid varit, och detta är stenarnas dolda budskap till hela mänskligheten.

 

Ett nytt försök till omtolkning av Rökstenen av Per Holmberg vid Göteborgs Universitet (artikel från 13 maj 2016)

Rökstenen, ett av hela Sveriges allra viktigaste kulturföremål och kultföremål, står fortfarande på sin plats nära det heliga Omberg vid Vättern. Ända sedan 1800-talet har tolkningsförsöken av denna kända runinskrift – en av Världens längsta – varit legio, och nu sällar sig Per Holmberg, annars professor i Nordiska språk vid Göteborgs Universitet, till skaran av tolkare. När jag själv fick ta del av det sätt, på vilket media tyvärr presenterar, blev jag allvarligt betänksam; och undrade om det här kunde vara någotslags PK-förvridning av vår svenska historia, som vi fått se så många gånger förr. Den kända runversen om Tjodrik den Djärve, ”Då rådde Tjodrik den Djärve, Märingars främste, vid Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med skölden i rem” skulle vara ”nationalistisk” får vi veta. Själv förstår jag inte vad ett omnämnande från 800-talets Östergötland om Theoderik, Östgoternas konung på 500-talet skulle ha med ”nationalism” att göra, och Holmbergs nytolkning – bara den senaste i raden av en rad häpnadsväckande tolkningar – är på just den här punkten eller detta textställe aningen svag…

Men – som vanligt – våra journalister ljuger, vinklar och förvränger varje litet vetenskapligt faktakorn till oigenkännlighet…

 

Rökstenen är inte bara ytterst viktig för Asatroende i Sverige, utan för människor från hela Världen. Vår Regering har – märkligt nog – inte velat UNESCO-skydda den. I sommar kommer Nordiska Asatrosamfundet hålla en enklare sammankomst på den heliga platsen.

När man väl läser Per Holmbergs avhandling, finner man att den är saklig, vetenskapligt korrekt och inte nedlåter sig till tendensiösa, allmänt politiserande yttranden av den typ, som en del forskare (Lars Lönnroth är det värsta exemplet !) som vi tyvärr sett alltför många prov på vad gäller just Göteborgs Universitet. En famös horrör bland doktorsavhandlingar, som kom för ett antal år sedan och som skulle handla om Adam av Bremen och Uppsalatemplet (alltså Gudahovet vid Gamla Uppsala) med sin starkt kristna bias kan också nämnas i sammanhanget, men Holmbergs avhandling är fri från allt sådant, och håller vid en genomläsning.

Här, för en gångs skull – behöver man inte erinra sig Frans G Bengtssons (”Röde Orms” författare) ord om att det inte finns något bättre sömnmedel än en rejäl doktorsavhandling och ett glas whiskey, men den bästa – och mest lätt-tillgängliga, populärt skrivna boken om Rökstenen är fortfarande Olle Hägers och Hans Villus bok ”Rök – gåtornas sten” som utkom redan 1976. I den får man läsa om hur stenen vandaliserats och skändats av de kristna, som försökte använda den som tröskel i en kyrka och helt utplåna dess inskrift, men hur vetenskapsmän och tidiga arkeologer trots hårdnackat motstånd från ”Svenska” Kyrkan lyckades rädda den åt eftervärlden, och hur den till slut flyttats till en värdigare och ursprungligare plats, långt bort från alla kristna kyrkor – även om man inte vet var den egentligen stod under den hedna tiden.

Fortfarande en mycket bra och läsvärd bok

Holmbergs avhandling har också publicerats i ”Futhark – journal of international runic studies” och är tillgänglig på Internet. Hans utläggning om vad ”social semiotik” ska vara, och om överhuvudtaget detta är ett användbart angreppssätt för studiet av världens längsta runskrift – med 760 tecken – vill jag lämna därhän, för vida viktigare är vad han skriver om runstenarnas rumsliga och geografiska aspekter. Han konstaterar själv, att inskrifterna ofta syftar på allt mellan Gårdarike, England och Särkland, och att då tänka sig att man inte skulle ha känt till Ravenna, samt det faktum att Theoderik faktiskt är begraven där, talar faktiskt emot vad han själv säger. Texten på stenen är labyrintiskt ordnad, skriver han också – men denna upptäckt är ingenting nytt, det har man vetat ända sedan 1800-talet och von Friesens tolkning, liksom att stora delar av texten är i form av mycket sinnrika chiffer- och lönnrunor, som visar att dess ristare var numerologiskt kunnig, och räknade med 3 stycken aettir eller åtta-grupper i en 24-typig äldre runrad.

Vissa delar av texten är också tecknad med bakåtvända runor, spegelvändningar, kvistrunor, runor som förenas av en enkel bistav och många andra suveränt använda konstgrepp, vilket Holmberg ibland inte alls förstår. Han skulle varit mera hjälpt av att noggrannare ha studerat vad tidigare forskare redan varit på det klara med, men då löpte han förstås risken att inse att hans egen tolkning kanske inte alls är så ”nyskapande” som man kan frestas att tro av Göteborgs Universitets hemsida.

Samtliga av Rökstenens ytor är fyllda med sinnrika chiffer

Han skriver att de delar av texten som ristats med kortkvistrunor är ”oproblematisk” (för vem ? den var aldrig avsedd att vara direkt läsbar för vem som helst, utan endast för de runkunniga) och missar helt det faktum att vissa runor kan läsas ”dubbelt” (se den nedersta F-runan med extra tvärstreck på bilden ovan) liksom den berömda inledningen ”sakumukminni” (ja, runorna står så eftersom texten likt alla äldre runtexter inte har några skiljetecken, och inte alltid ett tydligt mellanrum mellan ett ords slut och ett annat ords början) och förstår inte denna texts fulla innebörd, eftersom han verkar sakna Asatrons mycket viktiga andliga perspektiv.

”sakumukminni” har ibland tolkats som ”saku mukminni” dvs ”jag säger mågminnet” där måg är samma ord som menighet, allmoge, eller ”jag säger det folkminnet…” dvs det här är vad ristaren, Varin, vill säga till eftervärlden, och ibland som ”sakum ukminni” dvs ”säg till ungdomen, det uppväxande släktet…” alternativt, ”säg till den unge mannen…” vilket man tolkat som Varins uppmaning till en hämnare, som skulle hämnas hans döde son – en tolkning som övergavs redan på 1920-talet.

Enligt min mening är det nämligen ingen motsättning alls mellan de två läsarterna ”säg folkminnet” eller ”säg till det uppväxande släktet, vår eftervärld” – man måste använda ett helhetsperspektiv här, och utan att förstå Asatrons andliga dimensioner, eller uppdelningen i Urd, Skuld, Verdandi, eller Forntid, Nutid och Framtid (som är delar av samma helhet) kan man aldrig någonsin ens börja tolka själva texten. Holmbergs fördel, däremot, är att han tycks ha insett och begripit att textens olika tidsförhållanden, eller uppräkningar av ”säg för det andra…” vilket följs av ”säg för det tolfte” och ger en mycket spännande och plausibel – i mitt tycke alltså – förklaring av vad alla andra forskare hittils talat om som ”gåtor” eller ”saknade textfragment” när förklaringen faktiskt finns gömd i texten självt. (Jag ska inte avslöja ”gåtan” – läs själv och tolka !)

LÄSER man Holmbergs avhandling, framgår det att han inte kan tänka sig något annat, än att stycket om Tjodrik eller Theoderik måste tolkas som det faktiskt står, och som alla andra forskare läst det. Bevisen för det är ovedersägliga. Ovedersägligt är också att Holmberg helt fräckt hoppar över det kända krysschiffret, överst på stenen, när han vill lösa de olika gåtfragmenten mellan ”det andra” och ”det tolfte” vilket jag anser är aningen svagt, och inte riktigt ärligt mot läsarna. Säger man, att det här skall vara ett komplett nytt tydningsförsök, så skall det också vara just komplett, och inte en halvfärdig teori, som åtminstone delvis verkar motsägas av den faktiska verkligheten, trots att teoretiserandet kanske kan vara fruktbart i sig.

Holmberg inser inte heller, att ”Vilin” som två gånger nämns på stenen, motsvarar triaden ”Oden-Vile-Vee” eller Oden, Tor, Loke – Tor omtalas uttryckligen i chiffer från Eddans myter, bland annat den om Tjatse, och hämtandet av det första skaldemjödet. Just det faktum att Holmberg som enbart språkhistoriker hela tiden saknar den andliga och mytiska dimensionen, gör honom för evigt avstängd från asatrons begreppsvärld, som han inte riktigt förstår och inte kan dela – endast vetenskapligt orienterad som han är. Rökstenen är en uppenbarelse och en skapelse som måste kännas för att ens förstås, man måste stå inför det väldiga ljusröda granitblocket, som kommet från Särimner själv eller en jättes kött, läsa runorna med fingertopparna också, och kanske vaka en hel natt bredvid stenen, innan man alls upplever och förstår. Det gjorde våra förfäder, men det är inte så lätt för en akademiker, som kanske aldrig varit på platsen och inte verkligen känt eller upplevt stenen, att förstå allt detta.

Omtolkningen av Tjodrik-strofen, slutligen, bygger på en ny läsning av ett enda runtecken, ”iau” alltså ”jaur” eller unghäst istället för ”Thiau…” som i Tjodrik. På detta bygger Holmberg så en fantasifull teori om Dagen och Dags söner, ridande på sina hästar över himlavalvet, som inte alls har något samband med den Torstro stenen förmedlar, och som uttrycks i stroferna om jättars besegrande och Vilin, själva Tors namn – varför inte tolka det som ”viljan” om vi ska vara aningen spekulativa ?

Att stenen förmedlar delar av ett hedniskt kosmos, en världsuppfattning och en filosofi har Per Holmberg förstått, och på sätt och vis hedrar det honom – men han kommer aldrig någonsin förbi den akademiska nivån, och hans text ”lyfter” aldrig. Han förstår inte, att när stenen rent ut säger: ”Jag säger er det folkminnet – TOR !” är det en hyllning till Asatron, och ett budskap till oss idag om att fortsätta den och leva efter den han bevittnar. Döv och blind för landskapets och textens skönhet står han där, instängd som en stackars 1900-talsprofessor i sin vetenskap. Om han bara hade vågat känna, leva, älska, prova och försöka allt det vi Asatroende själva upplever, när vi står inför denna gåtornas sten.

Vet ni, jag tycker nästan synd om honom…

För övrigt – min favorit bland Rökstenens många textrader – och tolkningarna av dem – är stycket om ”Sibbevivari” vilket en del tolkar som Sibbe från Väversunda, en by mycket nära Rök, eller rent av Sibbe Vi-Vari, Vi-vårdaren, helgedomens väktare, som ”avlade 90-årig” enligt en tolkning. Visst, Sibbe var en ivrig dyrkare av Frej, eller Freja, få man förmoda, och ännu vid 90 års ålder var han så i sin fulla manbarhet och kraft, att han inte bara förmådde förnöja en och annan kvinna, utan rent av sätta ett barn i kroppen på henne, och det är sannerligen inte dåligt av en 90 års man. Detta, ansåg man i Sibbes samtid, var värt att rista och berätta om i sten, för alla evärdeliga tider, både för nuet och den fortsatta framtiden.

Eller – för att en smula vanvördigt travestera: ”En sak stod evigt klar – Sibbe var en sjutusan till karl ”

– ja ”Mannar allherliga Mannast” som det de facto står i Eddan, samma ställe ur Harbadsljod som Lars Lönnroth, denne överakademiserade idiot, denne fege E-mer-i-Thurs vill översätta med ordet ”pojkvasker” vilket uppenbarligen, bevisligen och för alla väl synligt betyder något helt annat än ”mannar, allherliga mannast !”

Även för allt sådant skönt, eller allt hedniskt livs drömmar och möjligheter är dessa torra Göteborgs-akademiker, goda socialister som de är, döva och blinda. Undrar vad våra gudar tycker om dem och hur deras tolkningarna mottas – i Valhall och Trudvang ?

 

Runverket skriver om Tullstorpsstenen – och bevisar Ragnaröksmytens äkthet (4 oktober 2016)

Runverket tillhör våra mindre kända myndigheter, men med tanke på hur många runstenar och runinskriptioner som finns i Sverige – världens runstenstätaste land – så är det faktiskt av nöden, att vi har en statlig myndighet som vårdar och förvaltar denna del av vårt kulturarv. Docent Mats Källström, Runolog och heltidsanställd forskare vid Runverket skriver också en blogg, denna gång om Tullstorpsstenen från Skåne, en av de verkligt klassiska Skånska runstenarna, känd inte bara för sin inskrift utan också för den vackra konst som pryder den.

Stenen satt en gång inmurad i Tullstorps kyrka på söderslätt, där den blev avtecknad så tidigt som 1627. Ole Worm – latiniserad Wormianus och andra danska lärda beskrev och ritade av den, och redan då kände man till att stenen avbildar Fenrisulven (överst) och Skeppet Nagelfar (underst) precis som det står beskrivet i Voluspá. ”Nagelfar lossnar … fjättern må brista och Fenrisulven ränna”. Samma Fenris syns också på den berömda stenen – av ursprungligen fem – från Hunnestad, där också Hyrrokkin, den stora häxan som medverkar vid Baldersbålet, finns avbildad – i alldeles samma stil och ornamentik.  Först 1716 blev stenen beskriven av en svensk – skåningen Magnus Rönnow beskrev den det året – och 1846 rev man äntligen den första kyrkan, samtidigt som man dumt nog murade in Tullstorpsstenen i kyrkogårdsmuren istället. Hur många andra runstenar som fanns inuti Tullstorps gamla kyrka lär vi aldrig få veta – men de kristna vandaliserade och vandaliserar ännu runstenar överallt där de drar fram, och det är bara tack vare en sällsynt tillfällighet och goda forskares framsynthet som vi alls har några stenar kvar, särskilt i sydsverige.

Stenarna från Hunnestad räddades till Kulturhistoriska Muséet i Lund, och har sen 5-6 år tillbaka flyttats inomhus – det finns för många främlingar i universitetsstaden nu…

Om samma mästare ristade stenarna vid Hunnestad och Tullstorp får vi aldrig veta, men de är gjorda i samma stil, med tydliga, lätt lästa runor – och nästan alla forskare är för länge sen överens om att de kommer från tidigt 1000-tal eller sent 900-tal, då Skåne inte ännu var kristet. Till och med på 1100-talet, långt senare, fanns det knappt några kyrkor på denna del av Söderslätt alls, och Tullstorp låg då långt ut emot Österlen, i vad som var ett kristet randområde, långt in på medeltiden. Mats Källström har gjort en helt ny tolkning av ristarens namn – han läser det som Glippe, inte som Klippe eller Wikipedias eländiga läsart Klibbe, vilket vore ett djupt nedsättande trälnamn, som i Rigsthula ungefär. Och Tuullstorpsstenen är inte unik. Fenrisulven finns avbildad på många fler stenar, också i ”oppsverige” och var därmed inte bara en isländsk företeelse, utan en samnordisk realitet.

Glipr eller Glapr, den glupande, glappande – ligger inte långt ifrån namnet Öpir, den ropande eller vrålande – detta är ju en känd runmästare från Upplands 1070-tal – och varför skulle inte en skånsk mästare förklara sig vara en ”loud proclaimer” likaväl som upplänningarna, en ordets förkunnare i sten, som hugfäste kvinnors, mäns och ätters minne så bra att det varade i tusen år eller mer – i sanning en märklig poesi, med oerhörd kraft – liksom berättelsen om Ragnarök. 2015 förklarade Skånska Akademin Tullstorpsstenen om ett omistligt folkminne, värt att bevaras för eviga tider – och idag står den på det kummel eller den stora gravkulle som inskriften nämner – den syntes ända ut till sjöss, och var ett viktigt märke för sjöfarten, men vattenytan då stod en meter högre än nu, och eftersom Skånes sydkust redan idag eroderar och sjunker i havet med någon centimeter per år, dröjer det nog inte länge förrän Tullstorpsstenen blir ett sjömärke igen pga den globala uppvärmningen, precis som det var i gamla tider.

Skeppet Nagelfar, som har en behornad figur vid styråran – antagligen Loke själv, som ju med Surts och Muspels söner skall komma seglande i Nagelfar, är förstås inget nordiskt skepp. Dess skrovform är helt annorlunda – titta på förskeppet ovan – och redan tidigt visste forskare att detta var en Dromon eller en Dromund, som våra förfäder sa, alltså en Byzantisk krigsgalär av ofantliga mått – i verkligheten kunde en sådan rymma 160 man och mer, och vara upp till 40 meter lång – men de skånska ristarna, som var beresta män och inte alls obekanta med ”grekisk eld” och andra liknande företeelser som då användes lika flitigt som Fosfor och Napalm nu används i Syrien, visste vad dessa kristna var värda. De gav Lokes och ohyrans skepp ett stort Råtthuvud, konstaterar Magnus Källström som Docent, eller i vart fall huvudet av en gnagare, inte en drake, och naglarna är antydda genom det vingformade mönster, som inte är klinkformade plankor utan någotslags skärm eller kanske rodersvärd, som syns på sidan av fören – se bild ovan !

I verklighetens sjöstrider utmanövrerade och utklassade de ryska flodfararnas skepp – med bara tio-tjugo man i vardera – alla dessa stora Dromons och praktgalärer. På de ryska floderna och över det Svarta Havet kom bara skepp norrifrån med en längd på 12-10 meter som mest, men de var vändbarare, snabbare på rodden och kunde slå åttor och cirklar kring de stora galärerna, innan dessa hann vända och sakta ned – en fullträff med grekisk eld eller katapulter skulle visserligen inte ett litet skepp överleva, men tusenskeppsräder, som det om och om och omigen står talat om i de Byzantiska krönikorna, kunde ingen sydlänsk motståndare stå emot, vore han aldrig så manstark.

För våra förfäder var myten om Ragnarök en realitet, skriver Magnus Källström i sitt inlägg. Fenrisulven – som betecknade den kristna fienden, på väg att slå i sönder en hel Värld var ingen trivial skämtfigur, eller något man gullade med. Och ”muspels söner” och Grekisk eld var en fruktansvärd realitet, ingen myt eller saga.

Det fodrades mod – mycket mod och stark beslutsamhet – för att gå rakt emot en sådan fiende, och besegra honom i grunden – men man tänkte sig att när den stora slutstriden till sist kom – ja då skulle Gudar och människor slåss tillsammans, för att värna livet och allt som är oss kärt… Kanske skulle de flesta av Gudarna också dö och stupa, men Loke, Muspel och Surt skulle gå under de med. Och efteråt skulle en ny och bättre Värld födas, grönt gräs skulle åter gro och spelbrickor med oerhörda ord och runor hittas i gröngräset – kosmiska byggstenar, som legat framför oss sen tidens början – allt enligt Voluspás ord.

Fenris lever och frodas, inte bara på de skånska runstenarna ! Titta er omkring i Världen, så får ni se… Men slutstriden, ja slutstriden kommer – och den behöver vi inte frukta ! Gudarna är med oss, och så länge vi tror på dem – vem kan då stå oss emot ?

Our Gods do not Pray, Kneel or Bend. Neither should we. We do not beg them to do things for us, Instead we share with them, and walk with them..

 

Vandalisering av fornminnen ? Jo, sådant förekommer tyvärr.. (artikel från 21 Mars 2016)

Den här våren har jag tipsats om en hel del händelser här och var i landet ( bland annat i Norra Storstockholm) av hedniska vänner.  23 februari i år kunde SVT berätta om hur en Runsten i Upplands Bro totalförstörts av grafitti.  Också Lokaltidningarna och flera andra media uppmärksammade händelsen, men vad ingen vågar skriva och vad ingen vågar erkänna är att det hela uppenbarligen är ett verk av en kristen person. Stenen (runinskrift U 620, belägen på fastigheten Bro 23:1 – se i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister)  har sprayats ned med ett öga i en triangel, symbolen för de kristnas ytterligt destruktive och hatiske gud JHVH-1.

 

För övrigt har jag själv med egna ögon sett flera ”tags” med exakt samma motiv och utförande i Upplands-Bro med omnejd, ofta med påskriften ”Gud” och liknande – ett exempel satt tills åtminstone någon dag sedan på väggen till ett bussgarage, beläget i korsningen Lilla Hagalunds väg 2 – Stockholmsvägen i Bålsta, så det hela är klart och tydligt ingen engångsföreteelse… Den kristne skitstövel eller fähund som gjort såhär är uppenbarligen inte särskilt hemma i vårt lands historia, eftersom U 620 ironiskt nog är en kristen sten – en hel del ruinskrifter från Upplands senare tusental är som bekant korsmärkta, även om korset lika gärna kan vara en hednisk solsymbol, och inte alltid tyder på något kristnande alls – men i U 620:s fall finns dock en kristen inskrift på stenen – och märkligt nog används ”ögat i triangeln” tecknet idag oftast av en del etiopiska kyrkor och andra  (”Svenska” Kyrkan eller Lutheranerna skyltar ju oftast med ett kors).

Nu har även RAÄ, Riksantikvarieämbetet till slut yttrat sig i det här ärendet. Anna Flodell Lindberg, boende i Upplands Bro som först upptäckte den kristna vandaliseringen för ett år sedan, ringde genast till RAÄ, berättar hon för SVT, Statstelevisionen i Sverige. Där fick hon tala med en enhetschef, som skulle se till att ansvariga i ärendet – Länsstyrelsen i Stockholm och Polisen – omedelbart skulle bli informerade. Men, ingenting hände. Istället sopades allt under mattan, och glömdes bort. Idag urskuldar sig RAÄ med att stenen bara kan rengöras under sommaren, då det ”absolut inte råder någon frysrisk”. Av egen erfarenhet vet jag att RAÄ:s tjänstemän ofta verkar ointresserade eller dåliga på att bevaka kulturarvet, trots att detta är deras uppgift. Före 2015 fanns ett system med ”Runstensfaddrar” – vem som helst bland den stora allmänheten, som hade en runsten på sin tomt eller på någon annan fastighet i grannskapet kunde frivilligt och oavlönat få sköta om och vårda en runsten, bland annat genom att ta bort sly och ogräs, samt bevaka stenen så att ingen gör åverkan på den – men 2015 – efter Regeringen Löfvéns tillträde – togs plötsligt hela detta system bort… Istället kan man nu på RAÄ:s hemsidor läsa att ”Runstensvården måste förändras” trots att det gamla systemet med – för statsmakten – helt gratis övervakning via allmänhetens försorg funnits i mer än tjugofem år, (rustensfaddrar infördes första gången 1992) och dessutom fungerat mycket bra – enligt alla experters gemensamma uppfattning. Och för övrigt – om RAÄ redan kände till vad som hänt under februari 2015 – varför gjordes inga åtgärder under sommaren samma år ??

Till saken hör också, att Upplands-Bro – som en av de fornminnestätaste och runstenstätaste bygderna i hela Sverige – har en mycket aktiv kulturförening, som heter UKF – Upplands Bros Kulturhistoriska Forskningsinstitut – som också funnits i mer än ett kvarts sekel, och som utgett flera akademiskt erkända skrifter – jag har köpt många av dem, och själv hälsat på dess grundare – och varför RAÄ inte tagit kontakt med den här föreningen, Anna Flodell Lindberg och flera andra boende i närområdet, som alla kan dokumentera vad som hänt; kan man heller inte förstå. ”Släpphänthet” från myndigheternas sida är nog inte den enda förklaringen…

RAÄ råder idag allmänheten att genast Polisanmäla all åverkan på fornminnen – och det är nog bäst…

Det finns idag fortfarande verksamma runristare, som inte bara arbetar som fritt skapande konstnärer, utan exakt kan återskapa forna mästares huggstil och huggdjup.

Dessutom finns det – om det värsta skulle hända – kunniga personer i Uppland med omnejd, som exakt kan återskapa ”förlorade” stenar, och nytillverka en runsten, som ser exakt ut som den gamla.. En sådan man är Kalle Dahlberg, runristare på Adelsö, vars huggteknik till och med granskats och mätts med laserscanning av experterna, och som visat sig kunna återbilda det huggdjup originalstenarna haft med millimeterprecision, eller ännu bättre. På den tiden vårt land hade ett fungerande Asatrosamfund, grundade han alltsammans – assisterad av många andra – däribland också jag, som skriver dessa rader – men det är en annan historia..

Många tror kanske att kyrkans härjningar, och förstörelsen av kultplatser, gudahov, gravhögar, heliga lundar, källor, resta stenar och mycket mer i vårt land nuförtiden är över. ”Svenska” Kyrkan borde ha bättrat sig sedan medeltiden, och gör numera inte våld på kulturarvet – ja – så är väl allas uppfattning… men för någon vecka sedan såg jag själv en artikel, som faktiskt tyder på raka motsatsen…

I Öjaby, Växjö stift, struntade ”Svenska” Kyrkan i att söka tillstånd för en fjärrvärmeledning, som man drog rakt genom ett järnåldersgravfält med mer än 90 gravar, enligt vad SVT uppgav 7 mars. Dessutom är Öjaby-fältet en av de verkliga högprestige-fornlämningarna i Kronobergs län, och till och med utsatt som exempel på Länsstyrelsens hemsida i det länet, med foto och allt. Men nu har de kristna alltså fördärvat och skändat alltsammans igen, precis som vanligt.. Kan ingen stoppa deras framfart ?

Gravfältet på Öjaby 50 i trakten av Växjö – nu förstört, sedan de kristna drog en fjärrvärmeledning tvärs genom alltsammans…

SVT uppger att Länsstyrelsen varit mycket tydlig med att man inte gör såhär utan tillstånd, men ändå struntade den lokal församlingen helt i tillsägelserna. Redan 2003 gjorde SvD en sammanställning över allvarliga fall av vandalism på Svenska Fornlämningar, som allesammans gått till Åklagare och Allmänt åtal – men där – mystiskt nog – ingen någonsin blev dömd för all den åverkan, som skett.

I 2 Kap, 12 § Kulturmiljölagen står det, att man inte får rubba, förändra eller fördärva en fornlämning med nya byggnationer eller ens plantering av träd och växter. Överträdelse av detta kan medföra fängelse i upp till fyra år. Ändå har jag själv och många andra fått se, hur diverse kristna samfund och sekter ännu ställer ut Altaren direkt på landets viktigaste och mest centrala fornplatser – helt utan tillstånd, och ofta på mark som tillhör staten eller Fastighetsverket – den katolska våldtäkten på Gamla Uppsala är bara ett exempel.

Vi som är Hedningar eller Asatroende borde verkligen ta vårt ansvar, och se till att inga fler sådana här skador och skövlingar uppkommer. Dessutom borde vi verka för, att alla de skador som redan inträffat läks och helas, och undanskaffa allt, som inte hör hemma på våra heliga platser och återställa dem till sitt dokumenterade skick.

Att föregå med gott exempel helt enkelt – det är väl vad vi alla borde göra, ifall vi nu har något gott medborgarsinne, dvs..

Platser som Gamla Uppsala skall bevaras i orört skick, och är ingen lämplig plats för diverse ”nyhedniska” ceremonier från diverse ohederliga samfund

De är inte till för att trampas ned eller slitas på.. nedskräpning, fimpar, ölburkar och liknande hör heller inte hemma där

(I andra Europeiska länder, exempelvis Tyskland, har man redan förbjudit allt sådant – inklusive diverse ”fornsediskt” patrask, som missbrukar alkohol eller droger på sådan platser)

 

Runsten vid Hagby Kyrka återfunnen (inlägg från 5 Oktober 2016)

Om Tullstorpsstenen, som jag skrev om igår, nu bevisar något av Ragnaröksmytens ursprung i faktiska detaljer och verkliga förhållanden – Hur man tänkte sig skeppet Nagelfar och Muspels söner, till exempel – så har även en annan Runsten, som varit synlig i media en hel del beröringspunkter med just den stenen. Den här gången gäller det den 1,8 meter och cirka 1,3 meter breda Hagby-stenen från Uppland, som varit försvunnen sen 1830-talet, och bara känd i uppteckningar från svenskt 1600-tal, efter att den använts som tröskel och blivit trampad på av medeltida kyrkobesökare i sådär 400 år – det finns ju alltid de som vill trampa den svenska kulturen under fötterna och krossa den i småbitar, då som nu…

Både kvällstidningar som Aftonbladet, Statstelevisionen SVT och Sveriges radio har uppmärksammat händelsen, liksom lokaltidningar typ Enköpings-posten. Av foton att döma har stenen under tidernas lopp brutits i flera delar, men nu fogar arkeologerna samman den igen och nya runtecken har blivit synliga. Stenen är helt hednisk och innehåller inga kristna kors – och för övrigt finns det olika tydningar av vad solkorsen och symbolerna på de Uppländska stenarna från sent 1000-tal egentligen betecknar. Var de verkligen beteckningar för en ny tro, eller markeringar av ätter, ägoförhållanden och historisk kontinuitet, vilket samtliga inskrifter faktiskt tyder på ?

Fot, runmästaren – känd från 1000-talets mitt – har lämnat fler än tjugo bevarade verk efter sig, och lade liten vikt vid solkorsen, men större kraft åt rundjuren, de slingrande drakarna och texten till minne av de döda. ”Jarl och…. stenen efter Gerfast, sin fader” läste man, redan på 160-talet. Jarlaämbetet är som vi vet en titel, snarare än ett egennamn, och Gerfast kommer av det norska Geir, spjutspets eller spjut – namnet Gerfast är också lämpligt för en väktare, eller de som värnar och vakar över vårt arv.

Arkeologen Emelie Sunding från Uppsala och de andra som ännu gräver i fält har all heder av sin upptäckt. Kyrkan försökte hölja med jord, dölja och skyla över. Den krossade, glömde, utplånade och dräpte. De lyckades i 180 år, men nu kommer sanningen fram och minnet av Gerfast, Jarl och många andra kommer fram, och kan berättas igen.

Så lätt utplånar man inte ett helt kulturarv, eller ett helt lands historia. Sanningen segrar alltid till sist, trots alla kristna, monoteister och despoter !

”Ett vet jag som aldrig dör” står det att läsa i Hávamál. ”och det är minnet, efter den som levat väl”. Gerfasts minne lever, växer och frodas, som vi alla fått se. Och den som verkligen håller fast vid sin tro, och hedrar Asarna, blir rikligen belönad. Det kan vi nu alla märka här, och se och uppleva med egna ögon. Själv tänker jag på den norske poeten och stridsflygaren Nordahl Grieg, som skrev:

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vig deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

– Ur dikten ”Till Ungdomen” 1936

Rökstenens dubbeltydiga ”saku mogminni” eller ”säg folkminnet” som också kan tydas ”sakum ukminni” eller ”säg till ungdomen” eftersom den runtexten inte innehåller några skiljetecken, har jag berört i ett annat inlägg. Också en poet som Ulf Lundell, som skrev versraden ”där runor ristats för vår skull, en gång för längesen” var också inne på samma tanke.

Och hans sympatier för Asatron är också väl kända, likaväl som Nordahl Griegs – båda visste att det är värnandet av Midgård, i det som Vilhelm Moberg kallade ”Vår stund på jorden” som nyckeln till odödligheten, och till Valhall finns. Det är det Nordahl Grieg syftar på, när han väver in formuleringarna ”Människans Värld” och ”dö om du måste – men för en god och rättvis sak” i sin egen dikt.

 

Runstensfynd från Birka bevisar Asatrons existens ? (artikel från 17 April, 2017)

5 Maj 2015 gjordes ett runstensfynd på Birka av Kalle Dahlberg, nutida runstenshuggare och konstnär med internationell ryktbarhet – och den man i Sverige idag som använder mest ”tidsäkta” huggtekniker samt arkeologen Roger Wikell. Fyndet är bara ett av tre nyfynd av runstenar på Biirka ”från tiden” eller med andra ord före tusentalet, då Birka helt och hållet var en Hednisk stad, utan någon kristen närvaro alls – så när som på Ansgars futtiga träkapell, som stod där under tre år på 870-talet, men sedan revs, då Ansgars efterträdare Nithard och andra övernitiska kristna försökte ge sig på de gamla Gudarnas hov, hargar och heliga vin.

Fyndet har beskrivits i tidskriften Populär arkeologi, men Runverket omhändertog stenfyndet och lät frakta det till Gotland, tillsammans med en rad andra fragment – för att man skulle fraamställa en vetenskaplig rapport, och dokumentera samt undersöka stenen noggrannare, som man sa. Sedan dess har ingenting hörts, och efter två år dröjer den vetenskapliga rapporten fortfarande, som ni kan se på Kalles hemsida här.

Kalle Dahlberg och jag har också ett gemensamt förflutet, eftersom vi och en del andra redan 1992 grundade Svenska Asatrosamfundet, innan det tio år senare helt urartade och byttes ut emot något annat, åtskilligt politiserat; som ingen av oss längre ville ha eller medverka i. Sedan dess har Kalle ägnat sig åt sitt hantverk och sin konst – Runorna och dess huggande – medan jag blivit skaparen av den allra största och mest spridda Hedniska personliga bloggsidan i hela Sverige. Numera finns också Nordiska Asa Samfundet, med över 630 medlemmar, mycket mer än de strax över 300 som SAS uppnådde före den slutliga urspårningen.

Människor och samfund har sina öden, liksom runstenarna.

Själv har jag berättat om mitt intresse för professionell runologi och besök på föredrag med Magnus Källström – professionell runolog på Runverket – men vad vida intressantare är – det svårt skadade fragment som hittades 2015 – det låg på vad som varit åkermark och har därför ”odlingsskador” ser man tydligt och klart ordet TRUA som i ASATRUA – vad som stod före det saknas, och den inskriften kan vi inte vara helt säkra på.

Ordet TRU för tro, trofasthet, tillit är ett urgammalt nordiskt ord, som alltid funnits i vårt land, liksom själva begreppet ”Trua a Asom ok Ölfom” – att tro på Asar och Vaner – som återfinns också i själva Eddan. Tvärtemot de dåliga lögner man ibland får läsa på Internet, var ASATRO som term inte något som skapades på 1800-talet, eftersom den tron är evig, och existerade också i tidernas morgon eller åtminstone för fyra tusen år sedan, när de första personerna som talade Proto-germanska kom till Norden.

Nu får vi ytterligare bevis för den saken, för nu hittar vi ”Trua” eller trofasthet, ristat i sten – och kanske är det som ett tecken från makterna, att det blir Kalle Dahlberg och ingen annan, som får hitta just den texten. Symboliskt, rent av – för ingen har varit trognare våra Gudar och vårt arv än just honom…så någon värdigare hittare, kan knappt finnas..

Kanske får vi aldrig veta vad som stått på den nu saknade stenen, som Runverket genast tog i beslag och fraktade undan tilll Gotland, där den sedan dess stått undangömd – kanhända därför att de kristna forskarna är mycket rädda för att avslöja stenens hedniska budskap.

Men minnet finns för evigt kvar, liksom de, som verkligen är trogna sina egna Gudar.

För Kalles skull, och för att bättra på hans efterlysning av fler stenfragment skriver jag den här texten. Kanhända hittar man det saknade fragmentet just i sommar, kanske inte – men vetenskapen, runologerna, de skickliga hantverkarna, konstnärerna och de som verkligen vet, arbetar träget vidare.

Utanför Birkas stadsvall, och på dess enorma Borgberg – en av de första militära garnisonerrna i Sverige – spirar just nu den första skira grönskan, som en påminnelse om en ny vår, och vad som en gång skall komma. En dag skall där inte längre stå några kristna kors, men Tors hammare skall resas där, medan vi firar vårt lands befrielse, Asatrons pånyttfödelse, och vår slutliga seger.

 

All alone, or in twos
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
Some gathering together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

(ur ”Outside the Wall” av Roger Waters)

 

 

Oklarheter om Point Rosee i Kanada (inlägg från 31 Maj 2018)

 

Nej, ”Point Rosee” är inget billigt rosévin, som kan pimplas utomhus såhär i slutet av Frejas vackra månad Maj, utan den udde som brukade kallas Stormy Point, och som markerar den sydvästra spetsen på Newfoundland i Kanada… För två år sedan trodde amerikanska experter på fjärranalys att de hittat spår efter ett 22 meter långt och 6 meter brett Vikingatida långhus på satellitbilder, vilket skulle bevisa att Point Rosee var den andra konstaterade boplatsen för Vikingar i Amerika, efter L’Anse Aux Meadowes, som identifierades som ”Leifsbudir” eller en enstaka övervintringsstation på vägen till Vinland (som enligt samstämmiga litterära vittnesbörd måste ha legat mycket längre söderut) redan på 1950-talet.

Diverse oklarheter finns i den arkeologiska undersökningen, och det fyndmaterial från två års undersökningar som nu presenterats. Långhuset var bevisligen en feltolkning av naturliga gräsvallar, sägs det nu – men varför växte torven just så – stod där tidigare någon träbyggnad eller någotslags vindskydd på plasen ? Och vad som tidigare tolkats som spår efter järnframställning – något som ingen indiansk kultur någonsin behärskade – tolkas nu som en obearbetad, flera kilo tung klump av myrmalm – Men hur ovanligt är det att hitta såpass stora myrmalmsklumpar ute på en öde strand ? De flesta någotsånär smideskunniga personer vet redan, att det är mycket enkelt att skilja obearbetad malm från slagg, som redan utsatts för rostning och hetta, bland annat därför att slaggen blir magnetisk efter upphettning. Kanhända samlade någon in malmen för mer än åttahundra år sedan, av dess läge i orörda torv- och jordlager att döma, men hann av något oklart skäl (som resor och vindar) aldrig med att smälta ned den ? Men vem skulle ha gjort det i så fall ? Ingen person, som inte redan visste hur man framställer järn, skulle ha kånkat dit en så stor malmklump helt i onödan…

Några ordentliga tester skall inte ha gjorts vid en första grävsäsong för två år sedan, och fortfarande är resultaten ytterst motsägelsefulla. Så är det för det mesta inom arkeologin, som för det mesta är en ytterst tråkig och ganska ointressant vetenskap. Det är mycket sällan några spektakulära fynd görs, men när de väl görs kan ”praktfynd” vända upp och ned på hela den existerande vetenskapshistorien. Så har emellertid inte skett i det här fallet, för ”Point Rosee” verkar vara helt fel plats att söka efter vikingatida lämningar på.

Flera vilda – och obevisade – Kanadensiska teorier om Vinlands förmodade läge finns…

L’Anse Aux Meadowes är känd över hela världen som en blåsig och öde plats, som är erkänt svår att övervintra och överleva vid. Det stämmer också med Vinlandssagornas beskrivning av just den platsen, för ”Leifsbudir” eller Leifsbodarna var aldrig avsett som en permanent bosättning. Expertena som grävde ut Point Rosee tror precis som Mats G Larsson och flera andra forskare att det riktiga Vinland måste legat i Nova Scotia, eller till och med i Maine, 100-tals kilometer längre söderut..

Vinlandssagorna innehåller detaljerad information om dagens längd vid Midvinter och Midsommar i Vinland. Ur detta, kan den geografiska breddgraden enkelt uppskattas…

 

I Danmark TAR MAN HAND om folkets skatter – i Sverige FÖRSTÖR man dem – på ORDER från Kulturministern… (inlägg från 4 September 2018)

Goda nyheter har kommit från Danmark, där arkeologer just nu grävt fram 2,7 kilo utsökt arbetat Vikingasilver av oskattbart värde från en fyndplats sydöst om Randers på Östjylland, enligt vad en Dansk Museisajt vet att berätta. Antagligen är detta bara början och ett första fynd – mer finns förmodligen ute i markerna, säger privatpersoner till Östjyllands Museum.

Stavnsaker, där fyndet gjorts, har förledet ”Stavn” i ortnamnet vilket tyder på att detta är en plats som varit bebyggd sen minst förromersk järnålder, men fyndet som nu gjorts är från 900-talet. Fast – sådana här fynd är inte sällsynta i det lyckliga landet Danmark, där myndigheterna fortfarande vill bevara det egna landets och folkets historia.

I Danmark BEVARAR man vad som är folkets och landets skatter. I Sverige FÖRSTÖR man dem – på ORDER från Kulturministern !

Den danska sajten betonar, att detta är ”Danefae” som man skriver. Det Norröna ordet ”Fae” eller ”Fä” är som alla vet också namnet på F-runan, som står för lösöre, alltså lös egendom, och därför står SIST i den äldre runraden, med talvärdet 24.

Sølvskattefundet er danefæ, og det betyder, at det er statens ejendom og skal afleveres til Nationalmuseet. Museum Østjylland har imidlertid lavet en aftale med Nationalmuseet om, at sølvfundet først skal udstilles på museet i Randers. Når alle genstande er renset og gjort klar, kan museets gæster formodentlig allerede fra oktober se det imponerende fund udstillet. Herefter skal alle de 138 sølvgenstande sendes til Nationalmuseet. Museet skal vurdere fundet og afgøre, hvor stor en dusør finderne skal have.

Rikedomsrunan har talvärdet 24, och står sist i runraden. Man vill ju, att rikedomen ska bli så talrik som möjligt…

Ordet ”Danefae” kanske får någon mindre begåvad person att tro att detta är fråga om ”Danernas Fä” eller alla danskars gemensamma egendom, men se, det betyder ordet INTE. Enligt Danmarks mycket ändamålsenliga fornminneslagstiftning, som i praxis säger att föremålen alltid skall ställas ut lokalt först, innan de förs till Rikshuvudstaden Köpenhamn. I vårt eget språk förekommer också ordet ”Dana-arv” för fast egendom, eller med andra ord såkallad Odal, fast få vet nuförtiden vad Dana-arv betyder.

Det betyder visst INTE någon sommarstuga, som skulle ha ärvts av en dansk, eller liknande, ifall någon nu var dum nog att tro det…

Nej, Dana-arv betyder ett arv, utan kända arvingar – alltså något som gömts i jorden likt en skatt, exempelvis, men som senare hittas, utan att man vet vem den ursprunglige ägaren var. Redan i äldsta tid tillföll ett sådant arv Tinget, eller Folket gemensamt, och senare Kungen – under den kristna tiden, vill säga. Så är det fortfarande i Danmark, och så har det varit också i vårt land, men Allmänna Arvsfonden har på sista tiden börjat stödja extrem islamism med bidrag till det Salafistiskt influerade ”Studieförbundet Ibn Rushd” och andra liknande grupper.

Hon har BEORDRAT förstörelsen av hundratusentals fornfynd och oersättliga skatter. Hon har gett Allmänna Arvsfondens medel till Islamister. Hon har sagt att fattiga människor ”ska dö” i Sverige, samt på andra platser och att ”Gud” ska ta deras liv. Hon är en fanatisk kristen, som tillåtits bli svensk kulturminister på vägnar av Miljöpartiet (Mp)

Vad gäller Alice Bah Kunhke (tidigare ordförande i Disney-klubben och porr-aktris) som tillåtits bli Kulturminster i Sverige under Regeringen Löfvén är hennes handlande välkänt. Det finns anledning att återkomma till hennes sk ”kultur” och människosyn, som starkt avviker från vad som är vanligt i alla civiliserade länder. Bland annat då det här med hennes upprepade vana att genom ”Gud” försöka önska livet ur människor som är fattiga, eller som hon av något dunkelt skäl ogillar – väl närmast en sorts ”voodoo” i kristen form.

För tillfället räcker det med att uppmärksamma hennes ”Ministerstyre” vad gäller fornfynd – som den nu funna danska silverskatten i Randers – beträffar.

Den svenske kulturjournalisten Ola Wong har skrivit flera artiklar i Svenska Dagbladet om hur Ministern systematiskt beordrat förstörelsen av fornfynd – tvärtom mot i Danmark, alltså. Denna farliga och skadliga politik – en politik som bara kan ha ett enda syfte, dvs att beröva alla etniska svenskar deras gemensamma historia – har uppmärksammats även utomlands. Regeringen Löfvéns syfte är genomskinligt. Genom att beröva folket dess historia, tror man att det blir lättare att styra – för historielösa människor är rädda och svaga människor – som de kristna och miljöpartisterna domptera och styra dit de vill – sådan är principen.. Varningar om vad hon hållit på med, har kommit såväl från utlandet, som inuti vårt eget land. Ändå har man låtit detta ofattbara stolpskott med sin snedvridna människosyn fortsätta som just ”kulturminister”

Vad är det ens för ”kultur” hon representerar ? Kan man ens säga att en sådan människa vet vad det är för något ?

Med ett särskilt utstuderat KRISTET HAT har den sk ”Kulturministern” nu i snart fyra års tid vänt sig emot allt som liknar Vikingatid, Järnålder eller Asatro. Det är väl dokumenterat – av Ola Wong och många andra – hur man beordrat förstörandet av sk ”Torshammar-ringar” från Täby och Upplands-Väsby i Stockholms Län, till exempel.

Man skyller på att det skulle röra sig om ”gallring” men i själva verket utplånar man systematiskt historien i Stockholms norra ytterområden – där vissa ”nysvenska” folkgrupper numera vistas – och detta har sin orsak i politiska direktiv.

Tycker någon att vi ska fortsätta med en sådan Regering och sådana ”Kulturministrar” eller ska vi göra som Danmark – och våra fortfarande sunda grannländer ??

 

Nytt runstensfragment funnet i Solna kyrka… (inlägg 25 Mars 2019)

 

Magnus Källström, en av vårt lands främsta runologer går som vanligt från klarhet till klarhet på Riksantikvariteämbetets K-blogg. Denna gång är det inga sentida svärord från en drängstuga i Hassela, Hälsingland som kommer fram ut hävderna (se i mina tidigare inlägg, och se om hälsingerunor på K-bloggen) utan bättre upp. Någon gång under 1900-talets första hälft hittades en tidigare helt okänd nisch bakom det kristna högaltaret i Solna Kyrka. Först nu vet man, att det ligger en krossad och sönderslagen runsten i botten på den nischen, som kanske ursprungligen varit ett fönster. Solna kyrka är från sent 1100-tal, kanske 1180-talet – för innan dess fanns inga kyrkor alls i Stockholmstrakten. Man får inte glömma bort att Gudahovet i Gamla Uppsala, numera kallat ”tempel” fast det aldrig hetat stå, stod kvar långt in på 1090-talet och att det var både si och så med kristenheten i hela Mälardalen tills att 1200-talet kom.

Två fragment av en sten från 1000-talet har gett forskarna värdefull information om det svenska språkets utveckling

 

Att runstenar slagits sönder, vandaliserats och murats in i kyrkor är heller inte unikt. De stenar man har kvar i Uppland är alla märkta med Solkors i olika varianter, och många – men långtifrån alla – av dem är otvivelaktigt kristna, vilket ibland syns på slentrianmässiga formuleringar i stil med ”kuth hialpi and hans” – ibland till och med högst parantetiskt förkortat till ”g-hialp” eller ”guhjälp!” vilket knappast tyder på någon större kristenhet från ristarens sida, utan snarare tvärtom. På en sten från Markims socken lär det till och med stå ”guhjälp själen bättre än den förtjänade”.

Till och med Rökstenen från 800-talet satt en gång inmurad i en kyrkvägg, och det är förklaringen till att den och en del andra hedniska stenar alls bevarats. Andra användes som trappstenar utanför kyrkans vapenhus, och nöttes och trampades på svårt under seklernas lopp, och otaliga är nog de stenar som vandaliserats och slagits sönder, när de sattes in i kyrkväggarna. De korsmärkta inskrifterna fick vara kvar, men tyder de verkligen på någon kristendom ? Det finns olika uppfattningar om den saken, och till det skall jag återkomma här nedan.

På de fragment man nu funnit finns det nämligen – trots de få, torftiga bitar vi har kvar – språkhistoriskt intressanta – fynd. Håkan Källström har lyckats lista ut att det här kan ha varit första gången ordet seskini eller syskon förekommer i skrift- det är bara säkert känt från en enda sten sedan tidigare. Dåförtiden uttalade man inte ordet med ett tydligt y-ljud som nu, utan språkljudet låg någonstans mellan e och ö, säger Håkan Källström i sin artikel. Möjligen är det en dialektal stavning vi ser – i Roslagen och även i Götalandskapen som Småland, kan man ju än idag få höra uttalet ”söster” och ”sösken” istället för det uppsvenska syster och syskon.

Appropå ordet syster finns det också i ryskan, i formen ”sistra” och dit kom det redan på 800-talet med Vikingarna i Holmgård och Novgorod – ett artigt tilltal, som de ryska kvinnorna inte alls var vana vid, men uppenbarligen blev förtjusta i – liksom ordet ”ljubova” för kärlek eller  любовь av det svenska ljuv, som på 800-talet stavades Ljubver... Att kärleken kunde vara ljuv, visste man nämligen inte längre österut, förrän svenska män drog i österled, och lärde ut saken… Allt detta skriver Herr Källström inte, men jag skriver det…

Vi vet inte, om stenfragmenten i Solna kommer ifrån en hednisk eller kristen sten. Håkan Källström skriver att det inte kan ha varit den lokalt verksamme runmästaren Vesäte eller Visäte – han som har säte vid det heliga Viet – detta är ett mäkta hedniskt namn – som ristat stenen, även om Visäte ristade med liknande dialektal stavning. Vem det var, vet vi alltså inte – men stenarna, som så länge gömdes i kyrkan och doldes med puts, har börjat tala och ropa.

Åsikterna om Upplands runstenar från 1000-talet har ofta gått isär. Är de hedniska, eller kristna ? Från Södermanland och angränsande landskap har vi stenar som är otvivelaktigt hedniska, och det har man känt till ända sedan Erik Brates tid på tidigt 1900-tal, därför att det är stora, tydliga Torshammare ristade på dem. I många fall kan sådana stenar ha blivit sönderslagna och vandaliserade av senare tiders kristna, men de med Solkors märkta stenarna klarade sig.

Torstroende reste denna vackra sten – men inga andra…

Vid ett av Håkan Källströms många föredrag förra året, frågade jag honom själv vad han ansåg om detta. Vi kom fram till att det kanske var med korsen som det sk ”Vargkorset” från Island – som emellertid inte alls har ett enda förbannat dugg med Vargar att göra. På Island har det aldrig någonsin funnits varg, nämligen, och det djur med spetsiga öron som avbildas på detta kända hängsmycke från 900-talet kan lika gärna ha varit en vanlig hund, eller möjligen en fjällräv, efter vad många forskare tror. Detta smycke kunde redan på 900-talet tolkas antingen som kors eller hammare beroende på åskådarens preferenser. Det var helt enkelt lite hösomflös eller härpomsnärp, som man säger i Skåne. På det sättet kunde hedningarna glida undan, och överleva i en allt kristnare Värld av hets och förföljelse.

Viktigast var släktskapen. Det genetiska arvet. Nästan alla runstenar berättar om en mor, en far, en son eller en dotter. Någon som rest stenen efter en annan person, som var en nära och älskad släkting. I Havamal står det att minnet efter den som levat ett gott liv, med goda gärningar skulle få leva i evighet, och få ett gott eftermäle. Helt säkert var det så runstenarnas ristare och de som lät beställa dem tänkte – och det höll Håkan Källström helt och fullt med mig om. De var en produkt av ett ättesamhälle, av den goda odaljorden – och med det konstaterandet, enades vi.

 

 

Sveriges folk får en runinskrift tillbaka – trots att man försökt förstöra den…

2019-05-16 av Hedningen

När en vän är borta..

2019-06-07 av Hedningen

Holmfastristningen återställd

2020-06-07 av Hedningen

”Ränd i RÖVEN” utav de kristna… Eller vad visar egentligen runstenen U 901 ??

2019-12-17 av Hedningen

Nytt runmysterium – denna gång från trakten av Askersund…

2019-12-18 av Hedningen

Mysteriet med Kamrer Knut P Bergmans Runor – Och ”Den gamle Kamrerns julafton”

2019-12-18 av Hedningen

 

 

Seriös Runologi från Riksantikvarieämbetet – och mindre seriösa sidor av Uppsala Universitet (inlägg från 24 Oktober 2019)