Många vill inte ens höra talas om det. Många svenskar och svenskor vill idag förneka sin egen historia. Andra – särskilt den yngre generationen – får inte lära sig den i skolan, för det finns så mycket som skaver och är obekvämt för makthavarna. De vill ha mera kristendom, mera islam, mer allah, mer sharia-lagar, hädelse-paragrafer och straff straff straff – ständigt mer och mer.

Folket måste hållas nere – till varje pris. Börjar tuppkammen växa på svenskarna och svenskorna vet man liksom inte var det kan sluta – kanske förvandlas de till onda hemskingar eller hemska ondingar, ja sådana där Dödsmetalltatuerade, Torshammarbärande Djävelnazistnationalist Djävlar ni vet – Höger-extrema som de ju är – eller ?

Ja – hur förhåller det sig med sanningen i media, egentligen ??

Idag – när detta inlägg skrivs – är det Odens Dagen eller Onsdagen, Wednesday 20 Blomstermånad eller Maj – och eftersom Odens och Asarnas stigar alltid ligger öppna för de som vill vandra dem, är det dags att berätta om vårt lands verkliga historia – och Det Folkliga Motståndets Väg – för ett folkligt motstånd emot överheten, fanns redan på Högmedeltiden eller på 1300-1400 talen i Svea Rike och Uppland, som vi snart skall avslöja – ifall ni tillhör alla dem, som ingenting fått veta.

Vår läsare och medarbetare alias “Bi Varg” eller “Beowulf” tipsade oss för några dagar sedan om Erik Klasson eller “Eric Clauesson” – en man som DYRKADE ODIN eller ODEN och som den “Svenska” Kyrkan lät avrätta år 1492 – samma år som Columbus lär ha “upptäckt amerika” även om Leif Eriksson och Bjarne Herjufsson hade hittat dit hundratals år tidigare – i kraft av sin Hedendom. Inte för inte var det ju “Dagen Erik” i den svenska, nutida almanackan för två dagar sedan, 18 Maj. 

Å andra sidan var Erik Klasson inte den förste “Motståndsmannen” i sin bygd. Redan 1311 – hade “Botulf Bonde” eller “Botulf i Gottröra” nära Arlanda i Södra Uppland – gjort öppet uppror emot den kristna överheten – och blivit bränd på bål för kätteri… Botulf Botulfsson var en välbeställd man med egen gård, vars släkt sedan urminnes tider brukat jorden, men 1303 sade han klart och tydligt till en “visiterande” biskop vad han tyckte om den kristna, katolska kyrkan och dess uppenbart lögnaktiga påhitt.

Bland annat gällde det dogmen om Eukaristin, eller den idiotiska Kannibal-måltid, där de kristna låtsas äta sin frälsares kött och dricka hans blod, vilket Botulf fann vara äckligt, ja totalt motbjudande och dessutom ett brott emot den mänskliga naturen, för som han själv förklarade gång på gång, trots Bannlysning, hotelser, förföljelser över minst åtta år – eller kanske nio – som ju är ett Odens tal:

Nej. Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för länge sedan. Jag vill inte äta Kristi kropp! Jag vill gärna visa Gud lydnad, men jag kan bara göra det på ett sätt som är möjligt för mig. Om någon skulle äta en annan människas kropp, skulle inte den människan hämnas, om hon kunde? Hur mycket skulle då inte Gud hämnas, han som har makt till det?

Botolphus de guttarrør som han kallas i den latinska källtexten förnekade – enligt de kristna – inte guds existens i sig, men vägrade att delta i kristna kannibal-måltider – som fortfarande äger rum än i denna dag, fast bara i symbolisk form. Alla katoliker i Världen tror dock fortfarande på Fjärde Laterankonciliets beslut av år 1215 – enligt vilket det såkallade “Trans-substantitionens Mirakel” inträffar varje gång en katolsk präst eller “typ motsvarande” konsekrerar det billiga rödvinet och eleverar hostian – och tror ni inte på det beslutet, så kan ni aldrig vara just katoliker – för Påvekyrkan har sagt att det ska vara så, och Påven är ju som bekant ofelbar.  

De kristna hundarna brände Botulf Botulfsson på bål, som sagt.  

Varifrån han fick sina idéer vet ingen. Likt Torgny Torgnysson – sjäv son av tre Torgnyssöner – och Lagman vid Uppsala-tinget gjorde han motstånd, och struntade i överhetens ord. Uppsala låg ju i samma bygd, bara några tiotal kilometer bort från Östby i Gottröra socken där han bodde – Gottröra och Närtuna eller Njärd-Tuna – efter gudinnan Njärd eller Nerthus – var ju en del av Tiundaland, och var redan på 1000-talet ett eget Hundare, för minst hundratjugo beväpnade män. Forskare har alltsedan 1800-talets mitt varit medvetna om att Botulf Bonde inte alls var inspirerad av Renässansens Idéer, ingen Gionardo Bruno hade föreläst för Upplands Bönder – Katolikerna brände ju den upproriske munken på bål först på 1500-talet, Botulf hade aldrig läst Petrarcas poesi eller några latinska böcker från antiken – han var i allt en olärd man, som var “vir simplex et rusticus” på latin – en enkel man och en jordbrukare. 

Gottröra och Närtuna Socknar har nu blivit två såkallade “Distrikt” i Norrtälje Kommun – men de ligger i Tiundaland, inte i Roden eller Roslagen.

Botulf lär ha skrikit åt prelaterna att han inte hade något att offra eller ge till deras förbannade kyrka utom “sina trädestockar” eller handtagen till plogen, som han vanligen gick bakom. Hans tro var icke deras. När katolikerna höll sitt biskopsmöte i Arboga 1412 – 100 år efter att de avrättat en folkets man – konstaterade de, att dubitantes et errantes de fide, vel de sacramento eucharistiae, samt  “blasphemie et hereses” fanns ÖVERALLT i Sverige, både i Götaland, Svealand, de Finska delarna av riket – ja överallt. Att bannlysa folk, för att de inte trodde på Kannibal-måltiden, eller Eukaristin gick inte längre – exkommunikationen och uteslutning ur kyrkan var inget verkningsfullt vapen överhuvudtaget – lika lite som idag – folk skrattade bara åt detta. Redan på 1100-talet hade den Engelske Kardinalen Nicolaus Breakspeare försökt införa celibatet för katolska präster i Sverige – men de begärde hela tiden undantag, för att “gifta sig med sina hushållerskor och husfrejor” som det hette. Breakspeare gick till historien som den förste Engelske Påven (under namnet Hadrianus IV, 1154-1159), och gav svenskarna vad de ville ha – för han var ju trots allt Nordbo, och kanske vikinga-ättling.  Han förpåvades – påvert nog – samma år som han besökt Norge och Sverige i hopp om att få oss att bli goda katoliker – men hej vad han bedrog sig. Det folkliga motståndet var kompakt.

Odens-Karlarna i Sverige, Svealand och särskilt Uppland – i betänklig närhet av Stockholm, som nu var huvudstad istället för Uppsala – ja – de blev bara FLER och FLER. Oden hade aldrig lämnat Sverige. Han hade ju setts innan slaget vid Lena i Västergötland så sent som 1208 – de kristna trodde att det bara var en “folksägen” – men för folket, var det på riktigt. En del av deras historia – och Vilhelm Moberg, som levde på 1900-talet, skulle en gång berätta sanningen för sitt eget folk. 

Eller – för att citera Botulf Bonde – nere i sitt 1300-tal: “Jag har ju sagt det, och jag förnekar inte att jag sade det !”. Nu uppstod en annan man ur folkets djupa led, en viss Ragnvald Odens-Karl, som nämns i domstolsprotokoll från Stockholms Stads Tänke-Böcker så sent som år 1484. Man vet inte om han också avrättades på Svenska Kyrkans order och uttryckliga befäl, men antagligen var det så. Engelbrekts uppror hade redan ägt rum på 1430-talet, liksom fruktansvärda massakrer på etniska svenskar – som Käpplinge-morden – och nu skulle det bli slut på Kyrkans diktatur och Främlingsväldet – åter skulle svenskarna få styra sitt eget land, utan främmande herrar, utan utländsk överhet.

Ragnvald Odens-Karl bekände sig öppet till Asatron – och han var långtifrån ensam. Han hade också en kumpan, en viss “Johan Land” – vars ursprung ingen kände – kanske var han från Baltikum, kanske tysk, kanske Finne – “John Lackland” var ju en gång namnet på en Engelsk kung – så där ser man. Dessa två beskylldes rent ut för upprepade kyrkstölder – Skepptuna kyrka (två gånger) och i Markims kyrka, Orkesta kyrka och Vallentuna kyrka. Ragnvald erkände, fast först efter tortyr och fängelse. Forskare anser än idag, att hans och “Johans” existens bevisar, att Asatron och tron på Oden, inte någon kristen “gud” fanns kvar vid 1400-talets slut – och den var UTBREDD just i Uppland, efter hur det förefaller – ja – i huvudstadens uppenbara närhet… Hur såg det då ut i Hälsingland, Dalarna eller övriga Norden – kan vi tänka ??

“Tänkeböckerna” från Stockholms Rådstugurätt berättar ingenting om hur det gick, men med tanke på anklagelse-punkterna, kan vi ana att döds-straff – genom hängning, inte genom svärd eller brännande på bål den här gången – nog var det enda som kom ifråga. Inte vet vi heller om Ragnvald Odens-Karl lyckades fly, men “John Land” lär ha begärt att få bli stadens Bödel eller “Mästerman” istället, vilket tyder på att han var en kraftig karl, van att hantera svärd och andra vapen om det gällde, och dessutom försedd med starka nerver och ett gott hjärta – hans tilltänkta yrkesval krävde många goda egenskaper. Tolv edsvurna män – eller “Tolvmannaed” kunde ha godkänt den nye Bödeln, men inte heller där vet vi säkert – men så mycket är sant, att en god “Mästerman” också måste visa misskund – likt Oden själv, när det väl gäller.

“Många vill låta yxan gå, men få är kloka nog att hålla i skaftet” lär Gustav Vasa ha sagt på sin tid, och det har sedan dess blivit ett gott gammalt svenskt ordspråk.

Men detta är inte allt, som hävderna vet att berätta. Ragnvald Odenskarls fall var visst inte “unikt” som man senare har påstått – det följdes av FLERA.

Engelbrekt – med KNUTEN NÄVE – höjd till Kamp (Skulptur av Bror Hjort, Uppsala-konstnären, 1909 (nästan förstörd 1957)

Hur många Odens Män som fanns i riket, innan Vasatiden vet vi inte. Ragnvald Odenskarl sade rätt ut, att han tjänat Oden – och ingen annan överhet – i minst sju år, ja kanske åtta eller nio. Och det skulle UPPREPAS i fler “tänkeböcker”, rättegångsprotokoll, medeltida inkunabler med flera handlingar…

Nu är vi framme vid Erik Klasson eller Eric Clauesson – som man latiniserade honom till, fast han var svensk. Honom brände man till döds, 1492. Han var född i Vendels socken som en fattig bonddräng, men flyttade till Värmdö utanför huvudstaden, där han blev “Hans Perssons tjänare” – vem denne Persson eller Person var vet vi inte – men alltnog, Erik Klasson skulle en mörk natt ha “försvurit sig till Oden själv på en kyrkogård” påstod man, och stulit pengar och silver “en god del” från Hans Perssons landbor, vilka de nu var. Hans Persson kan ha tillhört lågadeln – det fanns inga sätesgårdar av större betydelse på just Värmdö – eller också kan han ha varit en präst i Värmdö Socken.

Men – alltnog – Erik Klasson pinades och torterades, och avrättades också – bekännelser, avlagda under tortyr förekom bara under den kristna medeltiden, i den “romerska” rättens lagar – men inte i Nordisk eller Germansk rätt. Man skrev: Och de andra två sakerna fördrogs honom till pinan, som var hjulet och repet. Pie memorie.” Inte ens om han gjort avbön för sin Asatro, skulle man haft den minsta misskund med honom. Kyrkans män styrde alltihop. Numera är det inskrivet i de flesta civiliserade länders lagar, att bekännelser, avlagda under tortyr är att anse som totalt ogiltiga.

Alltså straffades han med “stegel och hjul” som det hette, eller genom att rådbråkas – det vill säga “Radebrechen” på tyska. Men var han egentligen skyldig till dessa “två saker” eller åtalspunkter, som man hastigt snickrat ihop ? Det kommer vi heller troligen aldrig att få veta – men Erik Klasson ångrade sig inte – och skulle i åtta år, kanske nio – ha tjänat Oden – samt blotat till honom dessutom, om vi får tro vad man senare sagt. “pie memorie” betyder “ömt minne” på latin, och var en standard-fras, som svenska domare ofta använde, när de tvangs avrätta någon, och utfärda dödsdomar på Kyrkans eller Kronans order, vilket inte är en lätt sak. Vi kan ändå förstå, var domarnas och folkets sympatier låg, för många på Värmdön – eller annorstädes – sörjde Erik Klasson uppriktigt.

Hans minne varar, än idag.  Och “Svenska” Kyrkan har aldrig bett om ursäkt för några häxprocesser, husförhör, konventikel-plakat och allt det onda, denna förbrytar-organisation i mer än 700 år begått emot alla svenskar och svenskor, förbrytelser, begångna emot en hel kultur, och ett helt folk. 

Odin – tecknad av Paulus Indomitius, tidigt 2000-tal

Men det folkliga motståndet fortsätter. Vilhelm Moberg visste det. Bror Hjort visste det. Human-Etiska Förbundet, som på 2000-talet gjorde “Botulf Bonde” till sin symbol och utgav en nu nedlagd tidskrift vid namn “Botulfs-Bladet” visste det också.

Socialdemokraterna, däremot – med en viss “Magadan Magda” eller Magdalena Andersson i spetsen – kvinnan som vill förvandla hela Sverige till ett kristet “Magdalena-Hem” vet det däremot inte, för hon känner inte vårt folk, och känner inte dess historia. Hon har fjärmat sig från allltsammans, och hennes parti vill införa “Hädelse-Paragrafer” och Sharia-lagstiftning – medan Morgan “Mollgan” Johansson som bekant – när han senast var Vice Statsminister, Justitieminister och Inrikesminister SAMTIDIGT (något som annars bara kan inträffa i diktatur-stater – detta hände sommaren 2017) ville införa förbud emot Runor och Torshammare.

Varför han ställde sig i spetsen för något sådant har aldrig förklarats, men hans press-sekreterare i Riksdagen (av arabiskt och muslimskt ursprung) påstod att man skulle “arbeta vidare med frågan” år 2017 – då Nordiska Asa Samfundet tvingades att bli politiskt, och via “Hedniska Tankar” – som tog det första initiativet – gjorde en namninsamling, som skrevs under av över 15 000 personer.

Det är valår i år. Tänk på vem ni stöder, och vilket slags framtid vårt eget land skall få…

KOM IHÅG ODENS KARLAR – FOLKLIGT MOTSTÅND LÖNAR SIG ALLTID !(Bild från Svenska “Fb” – funnen på nätet Maj 2026)

“I have changed my name so often
I’ve forsaken wife and children
But I have many friends
And some of them are with me.. 

There were three of us this morning
I might be the only one this evening
But I will fight on
The frontiers are my prison

Oh, the wind, the wind is blowing
Through the graves the wind is blowing
Freedom soon will come
Then – we’ll come from the shadow…

J’ai changé cent fois de nom
J’ai perdu femme et enfants
Mais j’ai tant d’amis
J’ai la Suède entière

Oh, the wind, the wind is blowing
Through the graves the wind is blowing
Freedom soon will come
Then – we’ll come from the shadow…” –

Aningen fritt efter en sång av Leonard Cohen, “The Partisan” 1969