Ett Hedniskt Tensta träder fram…

Nej, nu handlar det inte om förortsproblematik, invandringspolitik eller en Socialdemokrati på dekis... ”Järfälla Tidning” ute i Norrort har nämligen redovisat några nya arkeologiska upptäckter, finner jag, när den 30 Septembers exemplar av denna lokalblaska en smula vanvördigt ligger och blaskar i rännstenen utanför just mitt hus. Liksom av en händelse – eller är det försynens skickelse – man kan liksom aldrig så noga veta, – men det regnvåta och solkiga exemplar jag får läsa, innehåller rubriken ”Amuletter kastades i Önskebrunn” ditsatt av en enkel brödskribent. Och sidan 12, där artikeln står att läsa, råkar vara uppslagen av vinden, så att just jag får se den, i precis det rätta ögonblicket.

Är inte tillvaron underbar ?

”vestigia terrent” – spåren förskräcker (också inom journalistikens värld)

Vi är alla såsom enkla brödskribenter inför makterna, visserligen – men i alla fall – det här verkar närmar sig den sorts rubriksättning som SVT eller vår kära Statstelevision brukar använda, ni vet samma slags journalism som syns i rubriken ”Skrytbygge brändes ned” vilket då ska vara en objektiv och saklig artikel om de nya fynden i Gamla Uppsala, som innehållit en Kungsgård med kvadratkilometerstora ägor, vad de pallisadomgärdade ytorna angår, och flera hundra kvadratmeter stora hallar vad det gäller själva Kungssalen, och detta under tidigt 600-tal.

Varför blev det så viktigt – för svenska journalister vill säga – att framhålla, att de hedniska amuletterna måste ”kastas” och kungshallen ”brännas ned”, eftersom den är värdelös den också, och dessutom – citat – ”ett skrytbygge” – slut citat. Vad är det för tendenser ?

Men nåja – den lilla lokaltidningen kan ge oss sakligare upplysningar också.

En modern smeds tolkning av begreppet ”Edsringar”

Två arkeologer från ”Stiftelsen Kulturmiljövård” – en av de mycket få instanser som inte bara sysslar med uppdragsarkeologi (alltså rena skyddsgrävningar) har lyckats rädda fynd från två gravfält i Hjulsta, som för alltid kommer att förstöras av Förbifart Stockholm, apropos detta med förstörelse. Bevisen pekar emot Asatro, och det kan man inte dölja. Inte mindre än 150-200 amulettringar har hittats, och de har förmodligen offrats eller blotats bort i en djup brunn, som man nu finner rester av. Man finner inte bara föremål, utan också rester av det knotext i vilket föremålen användes, vilka riter som utspelades på platsen och exakt hur det gick till, vilket är det ”nya” i sammanhanget.

Alla Edsringarna eller Amulettringarna är mellan 5 – 15 cm i diameter och tillverkade av järn, inte ädelmetall, och runtomkring ligger ett typiskt uppländskt gravfält med brandgravar, alltså ett hedniskt gravskick, men inga skelettgravar. Just beteckningen Amulettring eller Edsring borde få mina läsare att haja till, eftersom vi vet hur dessa fynd behandlats av SVT:s journalister tidigare, och hur fördomsfullt man då uttryckt sig.

Flera gånger har det kommit fram, hur fynd från utgrävningar i Norrort uppsåtligen förstörts. Det visade sig i September i år att det var Riksantikvarieämbetet själv som låg bakom den systematiska förstörelsen av fynden, innan man kunnat tillvarata ens några statistiska uppgifter över deras antal, eller utföra någon djupare analys.

Lokala politiker, bland annat i Täby, började protestera i frågan, och även i utlandet undrade man vad som pågick, i samband med den debatt om Regeringen Löfvéns mycket märkliga kulturpolitik, som förts på senare år.

Så illa skall det nu inte gå den här gången, lovar Arkeologen Andreas Forsgren. Alla de som hatar asatron, och som i sitt blinda hat emot det här landets ursprungliga kultur, systematiskt söker utplåna varje fynd, ska inte få rätt eller vatten på sin kvarn den här gången. Inte heller går det att förvanska fyndresultaten till att handla om islam eller något annat, vilket vi också fått se prov på den sista tiden.

Fynden som hittats tillhör de svenska medborgarna. De ska nu konserveras för att inte rosta bort, och analyseras

  • Järfälla Tidning 30 September 2017

Detta lovar man alltså oss den här gången. Vi får väl se, om Stiftelsen Kulturmiljövård är bättre och schysstare emot oss Asatroende, och alla svenska medborgare än vad RAÄ och den svenska staten varit.

Artikeln avslutas med dessa ord:

Vi har redan märkt ett stort intresse från allmänheten, och det finns en möjlighet att föremålen kan ställas ut. Vi kommer också att fortsätta förmedlingen av kunskap till närliggande skolor, samt till allmänheten, via till exempel appen Onspotstory…

Det har man all heder av, tycker jag; och om den här historien och det här reportaget visar något, så är det, att oberoende organisationer inom Kulturminnesvården har en mycket större roll att spela, än vi vanligen tror. Här läggs grunden inte bara till lokala utställningar, utan ett samarbete med lokala institutioner som skolor och liknande, utan att man försöker förvrida och vanställa historien, på det sätt vi exempelvis såg i Enköping förra veckan, allt tack vare en klångfingrig textilkonservators föga förtroendeingivande verk – och hon är kanske inte den enda, som ”tallar” på vårt kulturarv, och försöker förstöra det…

Snart kan den här galna kvinnan och hennes ”parti” åka ut ur Riksdagen – för gott !

Att amulettringarna och edsringarna från Hjulsta är äkta, hedniska offer som kommer av Asatro, är oomtvistligt. Torshammare sitter fästade vid flera av dem, inte bara den största, och de har antagligen blivit föremål för svärjandet av en ed, som man direkt riktade till gudarna, medan ringarna sedan deponerades i brunnen, och tänktes föras iväg till underjorden och de dödas värld. Kanske skedde det vid Alvablotet, som vi snart kan fira i slutet av denna månad, och om höstarna varje år, i exakt samma årstid som vi nu befinner oss i, men det får vi aldrig säkert veta.

Att Edsringarna, brunnen och gravfälten bildade en enhet, däremot, och att det förekom stadigvarande hedniska bruk på platsen under flera hundratals år – och att allt snart är borta under en ny motorväg – det är däremot helt säkert. Sakta, säkert och målmedvetet arbetar ärliga forskare, frivilliga och skolor i området vidare. De arbetar i motvind, emot RAÄ, utan statliga bidrag och motströms de tendenser och den meningslösa hets, som riktas emot dem i hela den svenska pressen.

De människorna har mitt förtroende – kanske mer än mina hedniska vänner. Och jag tror inte på statstelevisionen, eller vår Kulturminister längre…

SVT nödgas bekräfta: 200 Torshammar-ringar funna vid Hjulsta

SVT, Statstelevisionen i Sverige vågar sin vana trogen inte sjunga ut om sådant som rör Asatro, Vikingatid och andra – för ett visst klientel av journalister – ”tabubelagda” eller ”svåra” ämnen. Men nu – inför byggandet av Förbifart Stockholm – en nödvändig del av den igenkorkade och trånga huvudstadens infrastruktur – har man hittat inte mindre än 200 amulettringar med Torshammare vid en kultplats i Hjulsta. (SVT skriver att det är ”yxor” – men vi Asatroende vet bättre !)

Bevis har säkrats för att kultplatsen varit i kontinuerligt hedniskt bruk sedan bronsåldern. Amulettringarna dateras till 600-700-talet efter Kristus och är mellan 5 och 15 centimeter i diameter. Fyndet anses vara unikt – aldrig tidigare har så många amulettringar hittats på en och samma plats.

arkeologiskafyndforbifart2-jpg

Nej kära SVT – det här är ingen ”Liten yxa med hänge” utan en TORSHAMMARE på en EDSRING

Arkeologer kommer nu att röntga och preparera föremålen, och dessutom undersöka dem efter spår av djurfetter, vilket bevisar faktiska blot och offer. Vi får väl se vad man kommer fram till så småningom, men själv är jag villig att hålla ganska mycket pengar om att det är TORSHAMMARE och bevis för ASATRO på platsen det rör sig om – ni vet de där två orden, som diverse ”svenska” journalister inte VÅGAR skriva…

Om Asatrogen Trolovning – som den är och borde vara…

Om nu Polyteismen är en bättre förklaringsmodell, rent andligen – om vi vill se det så – än Monoteism och liknande bisarra avarter av mänskligt tänkande (se i föregående inlägg) så borde det vara dubbelt angeläget, att sprida information om asatron och dess mest grundläggande riter – det har jag också försökt göra i denna polemiskt hållna blogg jag måste debattera och ta upp även ”obekväma” åsikter för att ens synas eller höras – så är det på dagens Internet – och det kan jag inte göra något åt. Men – som jag sagt – varför skilja på oandligt eller ”andligt”. För en verklig, äkta hedning, finns ingenting ”övernaturligt” – för ingenting kan existera över eller utanför naturen.

13882549_312861712380371_2290265923258450210_n

En god vän frågade efter Höstblotet – som jag själv höll – mig om riter för Förlovning enligt Asatro – eftersom han själv står i begrepp att förlova sig. ”Fornsedare” eller liknande samfund för New Age kunde inte hjälpa honom, inte på minsta sätt – för han är inte ”new age” och inte hans fästmö heller. Han är Asatro, rakt igenom, precis som jag – och det är hans tillkommande också. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun här, och tänka igenom vad som är vad.

Ordet ”Förlovning” har ingen gammal historia på svenska, eftersom det förekommer första gången i skrift år 1739, har man sagt. Men själva funktionen har alltid funnits. Det har alltid funnits ett behov, att tala om, att man önskar gifta sig eller sluta ett förbund mellan varandra, och i det gamla ättesamhället var detta behov starkare än nu – inte svagare. Utan elektroniska eller sociala media fanns verkligen behov av en rit, som kunde försiggå i allas åsyn, och där två släkter offentligt och med samhällets acceptans gemensamt kunde förklara, att en tillkommande fanns för båda de personer, som senare skulle ingå äktenskap. Man har ända sedan äldsta tid i Sverige talat om trolovning, eftersom det begreppet är vida äldre än kristendomen. Under hela den kristna tiden fanns trolovning kvar, som en separat rit, och ett speciellt rättsinstitut, som man kallar det – alltså en juridisk avtalsform. som just hade med tro att göra – det var en överenskommelse, likaväl som Tron på asarna eller gudarna – trofasthet var något man lovade – en Ed, som man svurit att hålla. Man talade till och med långt in på 1700-talet i Sverige om ”sängledning”  – något som nämns redan i de isländska sagorna – äktenskapet mellan man och kvinna skulle avslutas med att det efter bröllopsgillet fanns vittnen till att de båda nygifta lade sig ned tillsammans, och att vad som sedan – i enrum och utan någons åsyn – blev gjort, gjordes rejält och ordentligt, utan kristet knussel.

cbb49b4d8b430a2530d8436fa2384b84

Förstår man inte innebörden i vad som menas med Eder eller Edgång, kan man helt enkelt inte vara Asatroende…

Begreppet ”Trua” eller ”Tro” har alltid funnits, i alla nordiska språk. De som säger, att begreppet Asatro – som finns också i Eddan och släktsagorna – skulle vara någon sentida nytolkning, ljuger bevisligen, och far med osanning. Begreppet ”forn sed” däremot nämns bara i en enda källa från 1200-talet, och ingen har vetat vad det står för, innan någon försökte göra någotslags konstig new age-tradition av det – på 2000-talet.

I gamla tider talade man också om ”Ringed” som något som hade samband med trolovning – som alltså kom före själva giftet och bröllopet. Ring-eden var något man avlade i det lokala Gudahovet, och inför Gudarna – där fanns ju en stor Edsring, som låg på Stallen (det heter stall, och inte ”altare”) och som ibland – ända sedan bronsåldern – kunde vara armring på en gudabild, till exempel. Ville någon trolova sig, måste där finnas en Gode eller Gydja, som högtidligen tog ned armringen från gudabilden, och bad paret avlägga sin ed inför gudarna, sina släkter, sina föräldrar och varandra, innan ringen sattes tillbaks. Så gick det till. Också i våra dagar ger vi varandra förlovningsringar – ofta helt släta – ibland med stenar och andra utsmyckningar – och denna vana fanns både under antiken och i Nordisk järnålder, har man tydligt konstaterat. Redan västgoterna under 600-talet hade den seden – ringar utväxlades alltså.

index22Vighammare och Edsring får aldrig saknas vid ett Gudahov (nej – just det – det finns aldrig och har aldrig funnits Asatrogna ”tempel” som fornsedarna felaktigt tror)

Många ”fornsedare” och speciellt ett väldigt oseriöst samfund (som jag inte vill nämna) har försökt dra in keltiska seder vid trolovning och giftemål, fast de aldrig haft det minsta med Asatro att göra. På de brittiska öarna fanns och finns ännu en bisarr bondage-ritual där man binder samman de trolovades handlovar med rep, kedjor och annat sådant – vilket aldrig någonsin varit känt från skriftliga källor i norden. Dessutom – enligt asatron var det viktiga, att Trolovningen var helt frivillig, och att den skulle ingås som en Ed, där både brud och brudgum hade lika del i överenskommelsen och skulle svara för sig själva – av egen övertygelse. Då behövdes inga bojor, inga rep, inga ovärdigheter.

Visserligen finns det något som på gammal svenska kallas ”Handfästning” men handfästning var ett köpeavtal, eller en diplomatisk förbindelse kungar emellan, när man med ett handslag bekräftade att en affär hade gjorts upp – och ”brudköp” förekom aldrig någonsin i det gamla norden – det är en muslimsk och kristen sedvänja. De idioter, som kallas ”fornsedare” har i sen tid blandat ihop det här, och tror att kelternas ”handfasting” på något sätt skulle vara samma sak, trots att det rör sig om två helt olika ord, två helt olika traditioner och två helt olika saker. Handfästninng är än idag en synomyn till det, som kallass Konungaförsäkran eller en Kungs ed till sitt folk, och ahr ingenting med giftemål att göra. I kelternas kristna ”handfasting” finns ingen jämlikhet, men däremot att kvinnan binds fast vid mannen, och släpas iväg som ett viljelöst ting – totalt motsatt den nordiska synen på saken..

imagesNej Nej Nej – såkallad ”handfasting har INGENTING med Nordiska traditioner eller Asatro att göra…

johan-och-beatrice-3

Enfaldiga Pajas-konster, simpla utklädnings-lekar eller ”Onda Clowner” som de här är INTE Asatro….

Vad som däremot har mycket med Asatro att göra – förutom Eder, Edsringar i ett gudahov och därefter trolovningsringar av valfritt utseende – är något som kallas ”Guldgubbar” av arkeologerna, och som hittats vid flera forntida Gudahov, bland annat i Uppåkra i Skåne – som jag skrivit om – men också på flera platser i Danmark, i Blekinge och på Bornholm, ja över hela Norden faktiskt, Norge inbegripet. 

På Bornholm har det hittats över 2500 på ”Sorte muld” vid Bornholm, och över 122 – i varierande storlekar från 5-6 kvadratcentimter till 5-6 mm vid Uppåkra. Man vet att minst tjugo – funna i Blekinge – var stämpelidentiska eller tillverkade med exakt samma verktyg, och exakt samma metod som andra fynd från Öland och Bornholm. Det kan till och med vara samma guldsmeder och hantveerkare som man köpt dem hos, även om det inte går att bevisa med 100% säkerhet. Alla forskare är ense om att Guldgubbarna – som nästan alltid avbildar en man och en kvinna, ställda ansikte mot ansikte – måste ha varit någotslags offergåva, som man lämnade vid bröllop eller trolovning.

uces-gulgubber3Kanske var det här det juridiska eller bindande dokumentet, i en tid när få var runkunniga – och på Vikingatiden, när alla kunde runor – Runstenarna bevisar det – varför skulle man annars resa stora stenblock med inskrifter, om inte helt vanliga vägfarande och förbipasserande kunde läsa vad som stod där – behövdes de inte längre.

Man har också hittat enstaka figurer av båda könen – detta kan ha varit offergåvor när man gjorde ”vapentak” och blev vuxen man eller vuxen kvinna – eller som tacksamhet efter en övervunnen sjukdom, tror en del forskare. I mycket få, enstaka fall – inte mer än 2-3 % av det totala antalet finns också ”samkönade” par  – men sådant var under forntiden högst ovanligt – alla ville ha barn – annars kunde samhället inte fortleva – och barn kunde bara kvinnor och män få, i heterosexuella förbindelser enligt naturens krav – inte annars. Det har vi nästan glömt bort nuförtiden – i alla fall några av oss – men fynden visar ändå sitt tydliga vittnesbörd, och det kan vi aldrig någonsin prata bort…

28e189ec591cf75342b4018c9e21335aI många fall syns en växt, ett slags blomma mellan de båda älskande – som föreställer Frej och Gerd, jordgudinnan (inte alls Frej och Freja – dev ar syskon, och syskon har aldrig någonsin tillåtits gifta sig med varandra – sådant ger ingen livskraftig eller stark avkomma, utan missbildade monster i stil med de Loke framföder – det visste alla !)  och man har till och med spekulerat att detta skulle vara växten Kvanne, Angelica Arcangelica, eller den änglalika Angelican, ett slags vacker planta, som vi ännu har kvar i rikt antal…

index

Själv funderar jag på en sak – varför anser vi än idag, att förlovningsringar skall vara av guld ? Just att guld är den enda metall som räknas i sammanhanget, är något vi har gemensamt med den äldre järnålderns människor. Tiderna må växla, men kärleken är alltid ny – eller behovet av att förlova sig och giftas är konstant, i alla tider – liksom behovet av att göra det på ett värdigt och riktigt sätt – genom Asatro !

13220785_1052322714814814_5246184639288630302_oVarför har vi än idag ett behov av att fira förlovningar med blommor och guldringar ? Är det inte därför att Asatrons värde varar – idag som i alla dagar…