Melkorka eller bara Korkat – Ja, ni får själva välja…
Ifall vi alls intresserar oss för sådant, ligger det närmare till hands att notera, att det nu för fjärde dageni rad varit enbart Nordiska, Hedniska eller Germanska namn som namnsdagar i den svenska almanackan.
I fredags hade Gerhard eller Geirhard, den spjuthårde namnsdag, tillika med Gert, som i Gert Fylking…
Vem kunde tro att Gert betedde sig som Fylk ? – Ingen ?
Därefter följde Tryggve, om vi nu kan känna oss Trygga med det – i dessa osäkra tider – och därefter Enar och Einar, de ensamt stridande, så sent som i Söndags. Idag har Dagmar och Rigmor namnsdag, som dagens mö och hon vid rikt mod.
Olaf Tryggvason, den despotiske Kungen som efter sin uppväxt i Ryssland ville göra hela Norge till kristet land, och som svårligen förolämpade Sigrid Storråda, tillika med att han ådrog sig både Norrmäns, Svenskar och Danskars fiendskap, kanske alla någotsånär bildade människor fortfarande känner till. Men vem var då Tryggve, hans far – som alltså hade namnsdag i Lördags ?
Utanför Hunnebostrand och i trakterna av Smögen ligger fortfarande Tryggerör på Tryggön, med ett enormt bronsåldersröse – uppmurat och rekonstruerat på 1900-talet – på dess topp. Tryggön är en karg, stenig skärgårdsö, där det alltid varit svårt att livnära sig, men gården Tryggön 5 har alltid kallats ”Kungen på Tryggön” eftersom den är störst, och ligger belägen bara ett stenkast från det enorma gravröset, som en viss CG Hilferling konstaterade redan på 1790-talet i ”Götiska Monumenter”.
Tryggerör enligt Mikael Åsberg 2018 – fotot hämtat från Google
Tryggve var en av Håkon Adalsteinfostres män, på den tiden Ranrike eller Bohuslän tillhörde Norge. Tryggve Olafsson hette han närmare bestämt, och han var i sin tur son av Olaf Haraldsson Geirstadalf, (han som antagligen begravdes i Gokstad-skeppet) kung av Vestfold och Vingulmark, som var väsentliga delar av Södra Norge. Skaldedikter prisade Tryggves rike som ett stort och vidsträckt land, där ekar växte – och det omfattade mer än bara Bohuslän, kanske hela Västsverige. Adalsten eller Ethelstan av England – samme kung som Egil Skallagrimsson prisade med orden ”Ända till Renen på Fjäll – allt lyder Adalsten !” hade uppfostrat Håkon, som också kallades ”Den Gode” och som var son till Harald Hårfager, vars sonson också Tryggve Olafsson var.
Både Tryggerör, Vingulmark och Vestfold är utsatt på denna norska karta från en upplaga av Sturlassons ”Heimskringla”
Men Håkon den gode hade en bror, Eirik Blodyx, som suttit hemma i Norge, och velat ta över hela riket. 932 återkom Håkon – som inte alls var kristen så det störde, trots sin Englandsvistelse – Trönderna uppe i Trondheimstrakten såg vid Julbloten att han gjorde hammartecknet, inte korstecknet över dryckeshornen som alla andra – och fördrev Erik, som blev Kung över Northumberland occh halva England istället.
Bild av mynt, som Eirik Blodyx lät slå i England
Tryggve satt alltjämt Trygg i godan ro, som högst betrodd landvärnare och försvarare över hela Viken och Västkusten, medan Håkon besegrade Eirikssönerna, Erik Blodyx talrika avkomma, först i ett slag på Blodheden nära Avaldsnäs, år 953, och sedan återigen i slaget på Rastarkalv i Möre, 955. Tre av de överlevande Eirikssönerna skulle slutligen döda Håkon den Gode i hans hall på Fitjar, 961, men dog först två år senare, 963, när han utsattes för ett svek. Gudröd, en av Eirikssönerna, var ju kusin med Tryggve och föreslog honom enligt Heimskringla att de två skulle dra i Viking in i Östersjön, och längs Gårdarikes kuster istället.
Såhär skildrar Sturlasson det:
”Konung Tryggve lät sig detta väl behaga och lovade kommma – och han hörde ockå, att Gudröd redan låg ute i skären med flera härskepp, och så reste Konung Tryggve till honom med en liten skuta. De träffades östan för Sotenäs vid Väggarna (det har tolkats som Vägga och Väjern, två gamla hamnlägen och fiskeplatser på båda sidor om Sotenäs sydspets). Men när de möttes för att samtala, så lupo Gudröds män till och dräpte Konung Tryggve med svek, tillika tolv av hans män. Därför ligger han nu begraven på det ställe, som kallas Tryggvarör.
Wikipedia foto på Tryggön (i bakgrunden) och Hunnebostrand
Inom parantes kan nämnas, att Tryggerör som nämnts är från bronsåldern, redan utgrävt och att man inte hittat några spår av gravar från järnålder, vikingatid eller 900-talet i det.. Men förlita er icke på furstar, och undfly allt, som luktar svek; ack ni hedna och ni ludna… Annars kan det gå för er som det gick för Kung Tryggve…
Höstblot och Skördeblot är inte samma sak, eftersom den huvudsakliga skörden i tusentals år har bestått av spannmål, och den skördar vi i Norden betydligt tidigare än under slutet på månaden September, Haustmanadr, Höstmånaden. Men höst är också att inhösta, att skörda med ett gammalt ord, det sista insamlande som kan ske innan den långa vintern kommer, för efter Höstdagjämningen har vinterhalvåret börjat, som alla förstår.
I Sverige, som överallt annars på planeten, har merparten av befolkningen börjat leva i urbana områden. Banden till jordbruket och bondens år har kapats, och kvar finns bara de Galna Gretorna, skrikande och tjutande som småbarn i sin extremism – SVT eller Svenska Statstelevision gjorde igår propaganda för hur detta ”måndagsexemplar” till människa nu försöker påverka valutgången i Tyskland, med färdigskrivna tal och repliker från sin reklamman till far som främsta vapen, ungefär som ”die Grünen” inte vore radikala nog. (nej, jag tänker inte ens länka till skiten, även om jag kunde)
Idiotpolitik av detta slag ger jag inte mycket för, och inte andra radikala, men ogenomförbara ”omställningsförsök” heller. Själv skördar jag på mitt eget sätt, för jag försummar aldrig att som de flesta svenskar ta reda på min beskärda del av de enorma skördar av äpplen, fläder, rönn och bär som det svenska kultur- eller naturlandskapet erbjuder, och jag utelämnar för tillfället den av SVT arrangerade och konstlade debatten om magra älgar och blåbär, utmynnande i en ännu större – och mera populistiskt förd debatt om naturskog kontra produktionsskog, som propagandisterna nyligen startat. SVT:s rapportering är som vanligt vinklad, och tar t ex inte upp blåbärens betydelse för björnen, vad vi har för policy på björnjakt i Sverige, och vad naturliga predatorer i form av de ”fyra stora” – alltså björn, lo, järv och varg skulle betyda för en livskraftig älgstam, nu när de etniska svenskarna är och förblir älgjägare och ett skogsfolk, fast inte i tillräcklig omfattning.
Jag jagar inte själv, av det enkla skälet att jag aldrig skjuter ned eller dödar varelser, som aldrig gjort mig något, på det rent personliga planet. Vad gäller diverse tvåbeningar som gjort och fortfarande gör raka motsatsen har jag däremot inga hämningar, och skulle förmodligen göra vad som krävs; ifall tillfället och omständigheterna vore de rätta. Svenskt viltkött äter jag däremot med förtjusning, när jag kan få tag i det, och det gäller också äpplen, och allt annat naturen ger oss.
Resten av landet ägnar sig ofta åt småskalig produktion av cider och must, äppelmos och annat; och så gör även jag. Skörden i år är högst medelmåttig, surare än vanligt och inte fylld av en alltför varm sommars sötma, för talet om ständigt ökande medeltemperaturer stämmer inte alls in på Sverige, år 2021. Av cirka 35 kilo fick jag ut 20 liter, vilket är ett högst medelmåttigt resultat. Vad Idun, ungdomens och äpplenas gudinna nu angår, så hänvisar jag er till artikelarkivet här ovan.
Rönnbär, däremot, är det mycket gott om i år, vilket varslar om kalla temperaturer och en hård vinter enligt folktron. Vi får se om det slår in. Sorbus Acuparia heter trädet på latin, ”den fågelskådande rönnen” enligt Carl von Linné, och mycket riktigt – den som har en rönn på sin tomt, får också skåda mycket fågel. Av Sorbus har vi namnet Askorbinsyra, alltså C-vitamin, och C-vitaminhalten i rönnblad (som bäst skördas späda på våren) och rönnbär är också ovanligt hög, vilket man kan få reda på i överlevnadshandböcker skrivna av bland annat Sören Källman.
Dessutom innehåller rönnbär minst dubbla järnhalten emot 14 andra vilda bärslag som analyserats av experter, eller sådär 1,5 mg rent järn per 100 gram bärråvara. Förr tillverkades skosvärta av rönnbark, som man kokade i vatten och kastade ett glödande järn, vanligen en hästsko i – är det konstigt sedan, att Rönnen var Tors Träd framför andra ?
”Rönn är Tors Bärgning”
”Rönn är Tors Bärgning” heter det i Skaldskaparmál, 28 kapitlet och inte det 18. Vad som står på svenska Wikipedia är fel, och konsekventa Hedningar använder sig aldrig av andra texter än de i original och på norröna, eftersom Asatrons berättelser och vad de betyder, förvanskats av så många dåliga översättare. När Tor vandrade genom Jotunheim till Geirröds gårdar, hängde Tjalve som en trasa från hans styrkebälte Megingjord, och med Tors megin eller kraft korsade han gränsälven Vimur, vars vatten påtagligt ökades av Gjalp, jättens egen dotter, som stod på två stenar ovan en fors.
Þá sér Þórr uppi í gljúfrum nökkurum, at Gjálp, dóttir Geirröðar stóð þar tveim megin árinnar, ok gerði hon árvöxtinn. Þá tók Þórr upp ór ánni stein mikinn ok kastaði at henni ok mælti svá: ”At ósi skal á stemma.” Eigi missti hann, þar er hann kastaði til. Ok í því bili bar hann at landi ok fekk tekit reynirunn nökkurn ok steig svá ór ánni. Því er það orðtak haft, at reynir er björg Þórs.
Gjalp, jättedottern, gör ”árvöxtinn” alltså en älvs tillväxt om våren, och det vatten, som från fjällen rinner ut genom Islands dalar, är vissa tider på året verkligen gulvitt. Men ”Älv skall vid källan stämmas !” röt Tor, och tog upp ”en annan stor sten” står det i originalet, ty ”icke missade han, när som han kastade till”. Och i två steg kom han i land, och fick tag i en rönntelning, och därför heter det, att ”Rönn är Tors Bärgning”
Det betyder otur att ta in rönnträ i en båt, sägs det, ty då förargar man Tor, och en sådan farkost kommer aldrig att ha någon lycka mer. Detta är dagsens sanning, för det har jag själv upplevt.
När jag seglade med detta skepp ni ser på bilden här, under en av dess tidigaste färder på Mälaren, hade någon gett oss en rorpinne i rönnträ. Rönn är visserligen lätt att slöjda i, och lär duga till pilbågar och annat, men så särskilt hållbart är det inte. Knappt hade vi lämnat Fyrisån och kommit ut på Ekoln, förrän där kom en mycket kraftig motvind, som var så byig, att den kom upp i stormstyrka, och rorpinnen brast i mina egna händer. Så fick vi ro av alla krafter för att ta oss i land, med fyra åror satta och två man på dem var, en för att ro, en för att föra åran framåt, som man gör i det hårdaste väder.
Inte kom vi längre än till Upplands Dalby invid Viggeby, vars namn kommer av Tors åskviggar, och det bara efter två timmars hård rodd av sådan art; att jag aldrig tidigare skådat den på Mälaren, och få män av dem som varit med, lär glömma den rodden så länge de lever. Rönnträ har inte i båtar att göra, och Tor slage den, som bryter emot det – det är allt jag säger !
Rönnbär är enligt ordspråket sura, men får de smaka den första frosten, så lär deras syra gå ned betydligt, så att man inte smakar den mer. Nuförtiden kan vi efterlikna den naturliga processen med att lägga nyplockade rönnbär i frysen i påsar, och de ska ha använts emot skörbjugg, på grund av C-vitaminhalten.
Än bättre är att torka rönnbären vid låg värme – cirka 45 grader är bäst, och då kan de ätas som de är, användas som smakgivare till vilt, eller något helt annat än rönnbärsgéle, vilket är den enda form som industrisamhället serverar dem i numera. Te på blad, bär eller bark ger sorbitol, som är bakteriedödande, och svagt urindrivande likt kaffe. I Ryssland har bären använts emot rödsot eller dysenteri, eftersom ”lika botar lika” och moderna ryska undersökningar visar att de har svagt bakteriedödande effekt, men till sårtvätt och sårvård finns det långt bättre växter i naturen., även om samerna skall ha använt avkok på rönnbark till sår på ren eller människa under varma somrar.
Bättre blir att stöta sönder torkade rönnbär till mjöl, och använda dem till brödbark, eller istället för russin i Julens blodkorv, vilket är och förblir HEDNISKT. Detta bör ni rätta er efter, äta och prova !
Det är fredag i Höstdagjämningens vecka. Tidigare, så sent som i tisdags var det Nifelfull enligt den Asatrogna och Hedniska bygdekalender, jag snickrat ihop tillsammans med en av mina Värmländska sagesmän. Som jag tidigare nämnt, så är forskningen ganska ense om att Fredagen var Frejas dag i östnorden, och i ett långt tidigare, kontinentalgermanskt perspektiv, men att den blev en Friggas dag på Island, Norge, Orkney och alla andra platser västerut.
Och så får vi välja mellan två helt olika gudamakter, denna gång kvinnliga. Freja och Frigg är inte samma sak, de är helt olika till sin ålder, sitt väsen; utseende och göromål, och jag är inte precis någon vilsegången Gaia-feminist, med målet att återuppfinna Monoteismen och göra om Echnatons och världshistoriens största misstag, fast denna gång upp- och nedvänt. Där Freja är ogift och ung, står Frigg för huslighet och medelålder. Så följer då Hel, och vem hon är och vad hon står för, vet ni kanske redan, och om ni inte vet, kan ni då inte åtminstone gissa ?
Ännu ett ”coin” eller en jetong, så god som någon…
Men – hennes tid är inte inne ännu. Den infaller först i November, kring Alvablotet för de döda – men jag kan försäkra er, huslig som jag är ägnar jag dagen efter avslutat blot åt andra ändamål. Hel tager alla Midgårds barn till sig, det vet jag redan, och det behöver ni inte tala om för mig, ens då jag blir gråtmild eller sentimental. I Okolners hall, finns där månne en stol beredd också för mig ?
Nifelfull är natt och nedan, ”Nacht und Nebel”. Den tid, då allt är i dimma höljt, och lite skall bli uppenbarat av tidens orakel. För dagen läser jag en utmärkt kria på sajten ”Brons och Blod” om tidens natur – skall den vara cyklisk, eller kanske linjär ? Många filosofiskt sinnade personer har under seklernas gång brytt sina hjärnor med den frågan, och det blogginlägg jag nu läst, innehåller allt jag kan önska, och mycket mer.
Själv kan jag bara associera till en novell av Kobo Abe eller någon annan japansk författare, vars namn rinner mig ur minnet. Det handlar om två män ur Tokyos undre värld som har till yrke att stjäla och sälja klockor, de ”skapar tid” åt sig själva och andra på sitt eget sätt, utan att för den sakens skull vara rena ”tids-tjuvar”.
Den yngre tjuven, som inte nödvändigtvis behöver vara den äldres son, utan möjligen bara lärling eller skyddsling – hur eller vad är lite oklart, redan beroende på det japanska språkets konstruktion, efter hur jag minns – föredrar naturligtvis linjära, digitala, strömlinjeformade klockor, där all tid har en början, och ett slut.
Den andre, som är till åren, rättar honom hela tiden och säger att han har fel i den uppfattningen. Tiden är inte linjär utan cyklisk till sin natur, tidsförloppet går runt och åter runt, som visarna på en urtavla, ”noon” eller middagstid visar sig igen och igen, och lever man bara tillräckligt länge, skall man se att händelseförlopp och personer kommer tillbaka, allt upprepas från början och flyter samman i ett slags årens kretsgång – och det blir upp till oss läsare att tolka, om denna tidens gåta är oss till välsignelse, eller ett slags tankens fängelse.
Jag lämnar er alla med ett musikinslag, gjort av VERKLIGA Hedningar från ett äkta Klan-samhälle. Man kan inte kalla dem något annat, eftersom de kommer från Skottland och just ingenstans annars, och då är Klan–samhällets natur också fastställd, en gång för alla.
”Clandonia” som denna grupp kallar sig, har fula grå mössor och sjabbig klädsel. Det handlar om ren gatuteater – gruppens medlemmar har bytts ut flitigt genom åren, och dess grundare har längesen avlidit. ”Ya Bassa”, stycket som de framför, betyder ”You Bastard !” på den lokala gaeliska dialekten. Denna ”Clann a Drumma” har funnits ganska länge nu, eller sedan 2001. Jag ber er ursäkta eventuella reklaminslag i Youtube-klippet nedan, och hålla till godo med vad som bjuds.
För en hedning som jag, är detta förstklassig underhållning, något taktfast, som ger rytm nog för att fortsätta gå och gå, genom flera Europeiska storstäder, över slätter och fält, småbrutna skogslandskap eller vad vi annars kan tänka oss, och för övrigt går vi hedningar sällan – vi marscherar !
Till det behövs onekligen drums and pipes, trummor och säckpipor, och det skall inte vara vilka instrument som helst, utan nära nog de ursprungliga. Från Galicien i Spanien till Polska Galicien (jo – det finns ett där också !) och från Härjedalens säckpipor över till de skotska.
Jag ställde frågor om någon av Waluburgs eller Valborgs samtida under hundratalet enligt vår tideräkning gjort en resa rakt motsatt hennes, geografiskt sett – även om de ytterst knapphändiga uppgifter – i form av ett säger ett ostraka eller arkeologiskt bevis för hela hennes existens – som verkligen är udda inte ens blivit kopplat till rätt årtionde ännu. Som jag berättat, antar jag på för mig högst sannolika grunder att hennes färd till Egypten – och sitt slutliga öde på Romersk sida – hände hösten 169, när den första romerska motoffensiven under Markomannerkrigen kom, efter ”barbarernas” ockupation av Aquileia, vid Adriatiska havets strand, den som varade i minst fyra månader, och som höll på att klyva hela imperiet mitt i tu – vilket inte var någon liten bedrift, för att vara gjord av Svebernas och Semnonernas ”löst” sammansatta stamförbund, som helt uppenbart inte var så oorganiserat eller primitivt, som vissa krafter – ännu verksamma – av idag vill få oss att tro.
På det Romerska Skeppsmuséet i Mainz, Museum für Antike Schifffahrt des RGZM, en förkortning som skall uttydas Römisches-Germanisches Zentralmuseum – en institution som inte många tyska städer kan skryta med, numera, står en liten gravsten, funnen i Köln, och dess innehåll är verkligen starkt förkortat, och i lapidarisk stenstil.
I ett hundratal år pågick ett angreppskrig, med ett enda syfte: UTROTA dem – UTPLÅNA deras kultur… (Och det kriget är INTE slut än…)
Gravskriften lyder i all korthet såhär: HORUS PABEC I F(ilius) PRORETA ALEXANDRINVS EX CLASSE ANNORUM LX MILITAVIT ANN(os) /../ Innehållet framgår som glasklart för de forskare, som har vanan inne att läsa romerska gravstenar – men den sista årtalssiffran har slagits sönder, och nötts bort.
Här står, i min översättning till svenska, aldrig förr gjord på detta språk, så vitt jag vet: ”Horus – son av Pabeccius, Proreta från Alexandria ur flottan (vilken flotteskader har de redan skrivit, de behövde inte upprepa det) Död vid 60 års ålder, efter — tjänsteår. ”
En flottist under tidig kejsartid, liksom en marinsoldat, tjänade i minst tjugo år av sitt liv. På land, och för hjälptrupperna utan romerskt medborgarskap, gällde tjänstgöring i minst 25 år, först därefter fick man det eftertraktade medborgarskapet – en idé, som kanske på fullt allvar förtjänar att tillämpas också här, i dagens Sverige. Efter det skrev de som kände sig kallade – trots att medborgarskapet också utsträcktes till den hustru och de barn som Auxilla, eller Marines med lönegraden sesquplidarius, alltså ”en och en halv” eller rent av det dubbla – ”duplicarius” eller ”doppeltsöldner” som man alltid fick för sjötjänst, eller som kavallerist – hade kvar, efter de 25 åren.
Hustrur i första giftet kanske inte räknades, eftersom de sen länge var döda; när de 20 eller 25 åren var slut, men alla barn som överlevde, fick av kejserlig nåd fullt medborgarskap de också – vilket gjorde allt till en eftertraktad affär. Enbart den kvinna man hade turen – eller oturen – att leva tillsammans med, efter alla åren, och när de tog slut – fick också sitt automatiska medborgarskap, och allt i allt – med fredsperioder emellan – hade både Miles och Marines en långt högre medellivslängd än genomsnittsbefolkningen – maten var åtminstone bra – arméer brukar svälta sist av alla – och ärtsoppan, inte bara på Tors Dagar, var redan uppfunnen. Den lagades understundom (i östra rikshalvan) på kikärtor – Cicer, som hos Cicero, men annars var allt sig likt…
Hexaremer, Heptaremer och Decemremer, alltså Tio-roddare, med tio man vid varje årpar, användes också på Nordsjön. Inte bara Biremer och Triremer. Ombord på enbart de största skeppen, fanns ”Proreta” – annars INTE !
Så skrev man på ett nytt kontrakt, för nästa tjugoårsperiod, och så nästa. Vi har gravstenar bevarade efter män som tjänstgjort tre fulla tjänstgöringsperioder till lands, och även om 16-åringar eller i vissa fall än yngre jungmän kunde antas, hörde det till undantagen. ”Eintritt nach vollendetem siebtzende lebensjahr” lydde huvudregeln – ni minns kanske också vilka som också följde den, 1900 år senare – och här har vi alltså en Egyptier, som kom till Germanien, och Classis Britannia, för så hette den flotta som inte bara tjänstgjorde med rena bevakningsuppgifter på Rhen – utan full strid på Nordsjön, vid Britanniens kuster, ja – som ni ser på bilden ovan – för därom är tyska marinhistoriker helt ense – också till Jyllands spets, och kanske än längre – ända in i Kattegatt…
Varifrån skulle annars Jordanes – 500 år senare – fått sina uppgifter om Hallin, Bergio, Thehustes, alltså Hallänningar, Bjäre-bor och folket i Tjust, samt alla de andra stammar som bebodde ön Skandza eller skandinavien, Skades ö – ifrån ? Romerska flottans underrättelsetjänst var mycket god, redan på Kejsar Tiberius tid, och därom behöver ingen sentida klåpare till civilist hysa minsta tvivel.
Låt oss gemensamt stämma upp ”Matrosenlied” som jag också har hört tyska turister av idag sjunga som hälsning – se under rubriken ”Rekonstruerade skepp” under huvudrubrik ”Arkeologi” ovan – för den sången är HEDNISK, ja rent och skärt HEDNISK… och redan att omnämna den, är för vissa en Hednisk Tanke.
Nu återstår bara att förklara vad en Proreta gör, eller rättare sagt gjorde. Han var en lots, inte en utkik. Horus, mästerlotsen från Egypten med det allseende ögat, död vid 60 års ålder – en mycket aktningsvärd ålder på den tiden – var en man som hade specialiserat sig på att upptäcka sandbankar, på Nilflodens strida och snabbt rinnande vatten – för där finns det onekligen många många grund, till och med idag. Nilen är en bred flod, javisst, men den har föga djup – och det har jag från män och kollegor som varit där, och befarit den. Så är somligas öde beseglat.
Lägg märke till däcksbesättningens syssla. Under däck fanns inga slavar. Detta var fria män, högt betalda specialister för sin tid – och så var förhållandena i både Antikens Rom eller det gamla Attiska förbundet. Resten är Hollywood-tjafs, dumheter. Men där fanns ingen reling, ingen upphöjd kant, inget skydd emot väder och vind – förutom stormast och artemon-segel längst fram var man helt oskyddad för väder och vind – och – förutom personlig skyddsutrustning – fiendens vapen och pilar.
Längst fram stod vår Proreta, i själva fören på skeppet – hans uppgift var att som ett allseende öga eller en levande gud varna för alla dolda faror, och så repeterades hans rop bakåt, över hela skeppet, till rorgängarna. Navigation var också hans lott, men aldrig som styrman, aldrig som kapten, utan mer som förste QA på ett amerikanskt hangarfartyg av idag, ifall ni vet vad ”förste QA” gör på flygdäck…
Det var alltså med ett fartyg, inte helt olikt detta; som Waluburg, Völva och Spåkvinna av Semnonernas stam, helt utanför imperiets ramar och kontroll, närmade sig Alexandria, den stora miljonstaden, med sitt museion, som stod över biblioteket, och inte omvänt. Vad såg hon under sin resa, någon gång efter hösten 169 enligt vår tideräkning ? Kunde hon kanske teckna, och avbilda de män hon såg, eller vad de ägnade sig åt, vilka de var, vad de hette – tusen och en detaljer.
Och hur mätte hon tiden ombord, eftersom detta kunde vara hennes uppgift ?
På Norrönt språk fanns något som hette ”Nontuva”. Non som i Noon, engelska för middagstid, mitt på dagen, inte en latinsk negation eller en nekande fras. Sådana tuvor – och höga stänger – fanns på det Isländska Alltinget, även i sen tid.
På isländska gårdar delade man in hela synfältet i sektorer, som kallades Aettir, och som omfattade vinklarna mellan väderstrecken i en kompass. Naturligtvis vet alla Hedningar att det är 24 runor och bara 24 i den äldre runraden, och att det aldrig funnits eller finns någon 25:e, ”tom” runa.
I den yngre däremot 16. Vi räknar fortfarande ”åtta glas” på sjön, och dygnets timmar är 24, inte 25. Lämplig gruppstorlek i alla arméer har sedan romarnas contuberia eller tältgrupp varit 8 man, inte 10.
Talet åtta är oerhört viktigt, för där finns Hagal-runan – ni kommer väl ihåg hur runor verkligen skall räknas eller täljas, och ”Caesars chiffer” – det äldsta förskjutnings-skiffret, om Kylver-stenen och allt det andra, jag lärt er. Nu har den runan – lik en snöstjärna – visserligen sex armar och inte åtta, riktigt nog, men fyra väderstreck och fyra kardinaler, NO,SO,SV,SE – det är vad också en modern kompassros har.
Linnaeus, den store svenske Naturforskaren, skrev såhär om bondstugorna hemma i sin barndoms Stenbrohult, Småland: ”Då Solen skiner på skåpet, är det daframåls dags, och då hon kommer på ugn-bänken, är det merendels middag”. Detta kräver en sak – att 1700-talets bönder inrättar sina stugor rätt, efter väderstrecken, efter vad som kallas Curry-linjer, Ley Lines – och inte bara på en tomt varsomhelst, eftersom ”här skulle det vara trevligt att bo” eller någon fadd Sörgårds-romantik. Och jo – de är luriga, Smålänningarna. Värends-borna allra mest. Det har de alltid varit, kommer alltid att vara.
I de isländska lagarna stadgades att arbetet på sommarhalvåret under lögardagens kväll under inga förhållanden fick pågå längre än till dess att solen var skafthög, och alltså då man under vissa givna betingelser kunde se den stå i jämnhöjd med ett i marken nedstucket spjut, strax över horisonten.
Och även Germanfolken, Sveber och Semnonernas stam inbegripet, kände säkert till mer exakta metoder för tidmätning än så.
Klepsydra, 1500 år före vår tideräknings början
En av de äldsta är Klepsydran eller Vattenuret, som bestämde hur länge en talare fick tala vid Alltinget, och även vid rättsförhandlingar i det gamla Rom. Vatten droppar, droppvis och sakta, från ett kärl till ett annat, likt blodet ur ett fällt jaktbyte eller en hjort i den germanska skogen. Nu spelar det ingen roll hur långa timmar vi har – eller vilka andra tidsenheter vi tänker använda – de bestäms helt enkelt och simpelt av det övre kärlets rymd, som ni alla säkert förstår.
När den grekiske ingenjören Ktesibos från Alexandria fick tag i detta enkla käril – som på sjön kunde hängas i en ledad grytkrok (tänk på den kardaniska upphängningen av grytorna på Oseberg-skeppet, som garanterade att deras innehåll alltid var vågrätt ställt, hur hårt skeppet än rullade och stampade, sådant visste man redan då, därtill behövdes ingen kristen Luigi Cardani från Italien på 1600-talet) fick tag i denna enkla uppfinning, ”förbättrade” han den – och det ser ut som en ”civil konstruktions-kommité” – sin tids FMV – varit i farten… ”Over-engineering” kallas detta… förbättrade ur – eller är det alls en förbättring, förresten ?
Fortfarande en Klepsydra, 1300 år senare än den första…
Uppenbarligen, så kände man redan på bronsåldern, i alla fall sådär 800 år före det påstådda år noll – som inte finns – år 1 fk följs ju vanligen av år 1 ek – till ett vanligt solår, matematiskt beräknat till 365 dagar, 6 timmar, 9 minuter och 9,3 timmar, allt efter de 365 små runda ringar, som dekorerar den nästan meterhöga ”guldhatten” vars bärare eller bärarinna bokstavligt talat hade kalendern och tidmätningen på hjärnan – eller i alla fall på huvudet. Man visste också vad som menas med en siderisk månad, alltså månens högst varierande tid för att astronomiskt sett fullborda ett varv kring jorden, eller från en fullmåne till en annan – men nu är det endast efterblivna araber, som räknar så.
Men – låt oss återvända till Völvan av Semnonernas stam, hon som ensam bar namnet Waleburga eller Valborg, den första kända namnbärerskan för just det namnet, någonstans, någonsin – efter vad vi nu vet. Hon gjorde sitt livs resa till de Egyptiska templen på Elefantine-ön, vid Assuan och Sudans gräns, vid den första Katarakten, platsen där den kända världen slutade.
Vad fanns där ? Vad såg hon vid sin resas slut, och där hon skulle stanna, odödliggjord på Praefectus avlöningslista, tillsammans med Centurioner, Exactus eller kompaniskrivaren, alla Immunes eller stabsfolket, som visst inte var befriade från sjukdomar och pandemier, men väl avlönade, och befriade från fälttjänst ? Vad med Horus, denne allseende man, död vid 60 års ålder som frejdad Proreta och lots – som hon kanske, kanske inte hade ett förhållande med, ungefär som en 53 årig gaius Julius, ihågkommen i en av årets månader, och en 23 årig Thea Filopator, den sjunde och sista Kleopatra – en blond, Europeisk kvinna med rena, regelbundna grekiska drag (inga antika avbildningar visar henne som svarthårig, och absolut inte som negress) – fast deras samtid hatade deras förening, eftersom allt pöbeln kan, och allt denna pöbel är mäktig, är att hata och åter hata.
Nilometern – på Elefantine
På Elefantine-ön fanns den stora Nilometern, bland annat. Rikslikare, och moder till alla andra Nilometrar i Egypti land – den som låg längst uppströms, och därför gav tidigast förvarning.
Alla andra Nilometrar, sedan 3000 år av Egyptisk historia före Rom, före Völvorna, före allt annat rättade sig efter denna, oavsett i vilket tempel nedströms de stod – för här mätte man lokala skillnader i vatten-nivå. Nilvattnet bestämde skördarna, tre skördar eller bara två, kanske en – vid översvämningar – klimatförändringar är inget nytt, trots alla imbecilla, snoriga ”Galna Gretor” vars retorik eller talekonst är ytterst begränsad. Utan rika skördar, ingen säd till Rom eller Alexandria, och därmed riots, uppror, stadsbefolkningens revolt.
Egyptierna hade till och med en gudinna vid namn Satjet, som på romersk tid hade blivit Satis, som i Quantum Satis, gudinna för var och ens beskärda del, bevarerska av Status Quo, Medeltalens och statistikens stora moder – inte Freja eller Frigg – men av somliga liknad vid Isis, likt Freja själv, en gudinna för både krig och kärlek.
Nej, dessa figurer från dansk Bronsålder visar inte alls knäfall, inte kristna böner eller annat meningslöst rabblande till ingen nytta..
Och jodå, Tacitus skriver i ”Germania” att Isis bild bars på ett skepp, som i det gamla Egypten…
Dessa män – och kvinnor paddlar sina skepp på en hällristning från Tanum – därför sitter de på huk – och här hjälper varken böner eller klagosånger !
Förbindelserna med forntida högkulturer var gamla, redan på 100-talet enligt vår tideräkning, som ni kan se. Och forntidens folk – Polyteister allesammans ! – var inga dumma barbarer eller pårökta ”Söndags-schamaner” eller andra former av snedseglare. De var råseglare.
Visserligen råkade han räkna fel på 60 – 80 kilometer ungefär, därför att han antog att Alexandria och Nilometern i Syene låg på exakt samma längdgrad, men det spelar mindre roll.
Hans solår var mycket exakt ändå, med skottåren fjorton dagar exaktare än den julianska, katolska, av Julius Caesars kalender-kommitté bestämda kalendern, som de kristna aldrig rättade förrän på 1500-talet, efterblivna som de var. Redan Roger Bacon, en engelsk munk, underrättade Påven om det rätta förhållandet på 1200-talet, men Curian lyssnade inte.
Men vad uppnår kommitéer, ävlande små myrförsamlingar, katoliker, påvar, prästerskap och ”högsta råd” ? Den tjänar ändå sitt land, folk och tid bäst, som tjänar just detta först, och därigenom mänskligheten. Inte det omvända, baklänges och i fel ordning…
Ingenting, emot en kämpande skara fria individer. Hedna kvinnor, hedniska män.
”Giv Caesar vad Caesar tillhör – och ingenting till Vitekrist !”
Som beräknat infaller Höstdagjämningen just idag, och den förutspåelsen har inte varit svår att göra, eftersom detta är ett känt kalendermässigt fenomen, som upprepas år efter år. Hur jag själv som enskild Hedning har firat Höstdagjämningen har ni för det första inte ett förbannat dugg med att göra, eftersom det tillhör mitt privatliv, och för det andra har jag beskrivit tillvägagångssätt, metodik och utförande tillräckligt många gånger, inklusive hur det INTE skall, får eller bör gå till. Det finns som sagt läsbara texter här ovan, under länkgalleriet, och om ni har någon tillstymmelse till intelligens, deduktiv logik eller praktisk problemlösning, kan ni förmodligen återfinna och läsa dem, om ni nu – för dagen – skulle känna ett behov av just detta.
Följer man en natur-religion, så följer man vad som är naturligt. Man firar på korrekt dag, till exempel…
Jag ömkar fortfarande de stackars människovarelser, som inte kan teckna en korrekt Jalkr eller Algis-runa, till exempel, utan som vanställer berättelsen om exempelvis runorna eller den Nordiska hedendomen till något som den aldrig varit, och inte heller kan bli. Jag skulle vilja se den påstått autentiska ”svenska rundikt” som följande självutnämnda ”expert” refererar till, ifall den nu alls återfinns som källa, när nästan allt denne kolossale klantskalle kan säga är att ”det inte finns några källor”.
Det är ett fattigdomsbevis, minst sagt – ochav alla sorters fattigdom, avskyr jag för min del andefattigdomen mest av allt…Jag ska inte ta upp samma klantskallars försök att patentera sin språkligt urkassa och åtskilligt haltande tolkning av Hávamál, eller deras patetiska gnäll om ”rättsliga åtgärder”…emot alla som citerar just den. Med tanke på den polisiära situationen i vårt eget land just nu, skulle jag vilja se den Polismyndighet eller Åklagare, som alls kommer att ta upp sådana saker.
Som min frände Henrik Andersson en gång sa – ”Vi diskuterar endast med människor, som delar vår gemensamma värdegrund” – övriga kanfortfarande dra åt helvete eller Hels Vite, kort sagt, ifall vi just nu idag ska klämma till med ”något rättsligt”.
Den som inte vet hur runor skars eller ristades, skall inte ens FÖRSÖKA skriva något alls…
Det finns en vida spridd närmast Astrid Lindgren-mässig, klichéartad, New Age-betonad schablonbild, eller en ”idiot-föreställning” i media om vad Völvor och spåkvinnor var för något. De skulle närmast vara att likna vid en sorts nordiska häxor från järnåldern, helt utan sans och vett. Höga på växtdroger och allsköns hampadänga skulle de sanslösa ha kvädit fram all sorts gallimatias eller rappakalja helt utan mening eller inbördes sammanhang, det skulle vara fråga om ”Vild sejd” alltsammans, där varje orakelsvar, ceremoni eller större begivenhet som en Völva eller Gydja (skilj på dessa två begrepp !) deltog i, praktiskt taget; slutade med att hon föll avsvimmad ned till marken.
Vulgär-uppfattningen att alla antika orakel, som Pythia i Delf skulle ha varit ständigt berusade av vulkaniska gaser från underjorden, ”höga” på växtdroger och annat stämmer inte… Man utövar inte ett sådant yrke i 40 år eller mer och överlever, om man ständigt inandas svavelväte eller etylen i toxiska koncentrationer.
Apollos präster var inte dumma, och de kunde uppföra lika noggrant regisserade stycken av religiös teater som någonsin dagens katoliker. De stod i tjänst hos solens, upplysningens och kunskapens gud, inte okunskapens eller dumhetens. Delfis läge vid Korintiska viken var alldeles utmärkt det också, och en lämplig tingsplats för de stammar av Dorer och andra Indoeuropéer som långt senare skulle grunda de första stads-staterna, och lägga grunden till hela vår västerländska civilisation, som vissa mindervärdiga individer av högst dagsaktuella skäl för evigt har utestängt sig själva ifrån.
Delfi hade inte bara en bra hamn och gott om vatten, här hölls Delfiska spel, lika berömda som en gång de Olympiska spelen, och här flöt den kastaliska källans vatten rent och klart, utan att någon fähund kommit och grumlat det. Och runt omkring fanns ett kontaktnät av andra Apollo-tempel, helgedomar, orakel – som den romerska sibyllan i Cumae, till exempel. Alla stod i förbindelse med varandra, och Oraklet och hennes präster visste alla vad som pågick i varje Stads-stat, vilken makthavare som snart skulle inleda krig med vem, vilka stater som kunde bli allierade och vilka civilisationer och kulturer man absolut inte och på inga villkors vis skulle liera sig med, ifall vad vi numera kallar civilisation och kultur alls skulle bevaras. De diplomatiska kontakterna med Italienska halvön, eller det som senare skulle bli ”Magna Graecia” och därefter Rom, var tidigt utvecklade de också – vilket ”De sibyllinska böckerna” klart och tydligt visar.
Den romerska berg-anläggningen vid Cumae, utanför Neapel överlevde Pompeii, vulkanutbrott, jordbävningar och står kvar efter mer än 2500 år. Från en ”Lednings-central” som denna, kan man styra hela Imperier…
När en namnlös sibylla eller sierska från Cumae – eller troligare från Grekland – oförmodat skall ha besökt Roms siste och sjunde kung, Lucius Tarquinius Superbus som de facto härskade från 534 till 509 före alla kristusar, utförde hon ett Industri-spionage i Orakel-branschen av högsta rang. Hon erbjöd honom nio böcker – nio är ett Odenstal och jag hoppas ni vet vad det står för, esoteriskt sett, fulla med all världens kommande förutsägelser, och om han inte genast köpte dem, hotade hon med att bränna upp tre volymer rakt framför hans ansikte, och sedan fördubbla priset för de återstående sex.
Det slutade med att romerska staten köpte tre av dessa hemlighetsfulla skrifter, som därefter förvarades noga inlåsta. Ingen vet fortfarande vad som stod i dem, men vi har vissa bevarade fragment, fortfarande på grekisk hexameter, stilsäker och poetiskt formulerad, in i minsta detalj. Så skrev man dessa orakelsvar – just så och bara så… inte på något annat sätt. Aldrig någonsin.
Lägg därtill att Neros kejsarhov – och hovstaten för andra Romerska kejsare under det som benämnes ”tidig kejsartid” – alltså fram till Septimus Severus död ungefär – år 202 – fullkomligen vimlade av astrologer, kaldéer, Zoroaster, män från yttersta västern och östern, mystiska örtläkare, kallvattens-doktorer, spåmän och teckentydare av alla sorter… Alla betraktades de som en statsangelägenhet, praktiskt taget – och inte som vidskepliga element, pårökta knarkare, charlataner, bluff-makare i stor stil eller något annat..
Uppenbarligen måste åtminstone någon av dem haft någon ”äkta vara” att sälja, eller en praktiskt gångbar förmåga, oavsett vilken. Man bygger inte Världsomspännande imperier och kulturer på en kafferast, eller genom att spå i gamla fiskars inälvor likt någotslags ”Galen Greta” !
Men nu närmar vi oss åter själva kärnfrågan – fast från ett annat håll – med en sådan rikedom på esoterica, fördold kunskap, stora och högheliga hemligheter, vad skulle det gamla Rom med en ensam völva till, inkvarterad på ön Elefantine, i deras bästa, rikaste, mest nationalekonomiskt betydande provins, näst Italien (se gårdagens inlägg) ??
Jag har redan nämnt Thusnelda och Externsteine – ännu en forntida ”berganläggning”, samt Veleda. Jag skulle kunna nämna flera historiskt erkända, eller ökända völvor – visst inte några ”häxor från norr” utan högt ansedda, även hos sina direkta politiska motståndare. Vi skulle kunna nämna Albruna – eller möjligen ”Alraune” – den allvetande, rönerskan av runor under Tiberius ödestigra fälttåg och flottoperationer.. de som sträckte sig norr om Jyllands spets, och in i Kattegatt – vilket det finns påtagliga bevis för hos ett tyskt marinmuseum vid Mainz, intill floden Rhen.
För att ett praktiskt styrt, militärt dominerat imperium som det gamla Rom skulle intressera sig så våldsamt för just Völvor – eller se dessa som någotslags dunkel tillgång, oavsett vad de faktiskt lärde ut, oavsett vad slags ”dold kunskap” de alls hade tillgång till, så kan det i alla fall i-n-t-e repetera i-n-t-e ha rört sig om några skitiga trollkonor, klädda i djurhudar eller gamla disktrasor.
För att Praefectus Aegypti, eller den högste militäre befälhavaren i Egypten, ”nummer tre” i hela Imperiets maktordning skulle intressera sig för en sådan, och för att sedan placera henne vid Assuan, till gränsen för Sudan, så måste det ha rört sig om något annat än rena trollkonster, eller något som var av den största praktiska betydelse – men i så fall vad ?
Låt oss ta fram kartorna igen, och se efter.. Här behövs bara deduktiv logik, inget annat.
Man har alltså en postering och en rejäl gränsstation på Elefantine-ön vid Assuan, invid Nilens första katarakt, där Egypten slutar och Sudan respektive Nubien börjar. Där fanns minst en kohort auxilla, efter vad det ser ut, eller minst 500 man – hela året om, 24/7. Tre gånger gjorde man ”avstamp” om minst halv legions styrka, en ordentlig vellixation, och försökte erövra vad som låg söder därom – bara på 100 talet efter vår tideräkning efter hur det ser ut. I samtliga fall misslyckades man, och konstaterade att ”Aethiopia” och dess invånare inte var av någon vidare ekonomisk betydelse – ”black lives did NOT matter…”. Man försökte erövra ”Arabia Felix” eller ”det lyckliga arabien” eller det nutida Jemen med omnejd tidigare än så, eftersom det var betydligt rikare på handelsvaror, allt från bergolja (jodå – man kände till det !) till kryddor och balsam, och dessutom nästa avstamp på väg till Indien.
Detta ägde rum redan på Augustus tid, men det gick inte heller, utan slutade i sjukdom och pandemi, men det romerska legionslägret vid ”Apollonopolis” söder om Thebe, ca 80 km norr om Elefantine, finns det synbara spår av – enligt vad just jag läst… Ännu längre norrut, ca 700 km och mer än så fanns en mycket stor romersk bas – tidvis för hela två legioner, eller en armékår på 20 000 man (tänk på att varje legion måste följas av ”hjälptrupper”, alltså auxilliares eller vad vi kunde kalla ”territorials”..
Dit kom nu aldrig Rommel, som bekant – och han intog aldrig heller Palestina, som det var tänkt – men uppför Nilen, sakta och ombord på vad som måste vara Provinsguvernörens eget skepp, gled alltså völvan från Semnonernas stam, Waleburg eller Valborg rätt och slätt, en kvinna från det yttersta av Germanien, Germania Magna, långt långt utanför Imperiets gränser, med en alldeles egen och värdefull kunskap – en handelsvara, och något man även på den tiden satte ovanligt högt pris på – och i romersk tjänst. Hon gjorde det förmodligen med ett svagt leende på läpparna också, kunde vi tänka – som hedningar.
Exakt vad såg Waluburg eller Valborg på sin färd till Elephantine, mer än 700 km flodvägen från den här platsen ?
Mer än 700 km uppströms från Alexandria – som hon också måste ha passerat. Åter en miljonstad, liksom Rom, med allt vad det innebär – och ett stort bibliotek, som var underordnat något som kallades Museion, dåtidens mest berömda universitet (inte tvärtom) – eller den närmaste motsvarigheten till ett universitet i Ptoleméernas Egypten – den dåtid som då fanns.
Vi har redan nämnt Aquilea, den stödjepunkt vid Adriatiska havets bas, som Semnoner och germaner faktiskt lyckades inta och hålla under en period av drygt fyra månader, i sina försök att klyva det Romerska imperiet på mitten… Antagligen var det därifrån hennes resa utgick, och i våra försök att kartlägga sanningen, just denna höstdagjämning, mer än 1900 år senare, närmar vi oss svaret på alla dessa gåtor… och upplösningen… som funnits väl synlig, hela tiden – för de som vet var de ska leta. (forts i morgon)
I ärlighetens namn kan vi också fråga – till sist – fanns det någon i den dåtid vi beskrivit som åkte åt andra hållet, alltså från Egypten till Germanien – för att stanna där – och hur skulle den resan i så fall ta sig ut, och under vilka logiska omständigheter ?
Förutsatt att den personen ens fanns, var han också hedning i så fall, och om så – vad hade han och Waluburg gemensamt, utom långa sjöresor ?
I morgon är det som bekant Höstdagjämning, en företeelse ni kan läsa närmare om under rubriken ”Högtider och Blot” ovan. Låt inte förleda er av allehanda NAS-are och New Age Profeter, för det första inte av sådana som säger, att inte de två Solstånden och de två Dagjämningarnas firande inte ingår i den Nordiska Hedendomen…
Att Vårdagjämning och Höstdagjämning varit firade, sedan åtminstone förromersk järnålder, det vet vi av hundratals sk ”Skeppssättningar” och andra väderstrecksmässigt orienterade fornminnen och stenkalendrar, som den vid Ales Stenar. Nästan alla hedniska folk i Nordeuropa hade redan tidigt i historien tillräckligt väl utvecklade astronomiska kunskaper för att kunna bestämma dagjämningspunkterna mycket exakt, och det förvånar ingen, som vet att man firar Jul vid Midvintersolståndet och Midsommar vid Sommarsolståndet, lika mycket som Höstblot vid Höstdagjämningen och Vårblot vid Vårdagjämningen.
Inte heller skall ni låta lura er av sk ”Fornsedare” och andra förbannade äckel, som har med New Age och inte Nordisk Hedendom att göra. Hur jag själv firar Höstdagjämningen med tillhörande blot skall jag återkomma till i morgon, men låt mig först av allt säga att dessa frånstötande människor (?) som samtliga tillhör Hedendomens ”ful-svans” är de sista, jag överhuvudtaget skulle ställa mig och blota tillsammans med, och orsaken till det är först och främst att de är så anskrämligt fula, och med det menar jag inte enbart fula till kroppen, eller fula till utseendet.
Jag menar att de är fula invärtes också, utrustade med fula egenskaper och att de begår fula gärningar, fyllda till bredden av fulaste fulhet och annat fult. Inte ens de sämsta trälar och Lokes avföda är för mig såpass förhatliga eller vämjelseframkallande som dessa, och därmed lämnar jag det ämnet, för att inrikta mig på något annat.
Det kan framstå som en anti-tes att tala om Valborg, den sista April när Våren gör sitt intåg i de Nordiska länderna till Höstdagjämningen, då hösten på allvar gör sig påmind. Man skulle kunna hävda att det är Valborg och Vanadis-blotet som är Höstdagjämningens absoluta antipod eller motpol på det hedniska årshjulet (jadå, ett sådant finns, och det hjälper inte att ni käftar emot, hundrackor små !) snarare än Vårdagjämningen i sig.
Men vid Valborg, när den sista April och Blomstermånaden Maj passerar, ja då är det så gott som alltid nästan Vår på allvar. Ordet eller namnet ”Valborg” kommer av samma ordrot som Valhall, eller Val-kyrjor, de som korar Valen, och det har inte det minsta med någon kristendom eller något fiktivt, katolskt Hitte-på-Helgon vid namn Sankta Walephurga att göra. Diser, Valkyrior och Asynjor flyter samman i Polyteismens Universum, och vi vet att Freja själv är den stora Vana-Disen, Vanernas skyddsgudinna, tre gånger bränd i den höges hall under namnet Heid som i Heden – se i Voluspá – men tre gånger återuppstånden – se under avsnittet ”Freja” under huvudrubrik ”Asatro” ovan… ”Valborg” är lika mycket namnet på en av Diserna, dessa kvinnliga skyddsgudomligheter eller ett Valkyrienamn, som ”Valhall” självt. Och Freja nämns också som Valkyriornas ledarinna, den främsta av dem alla, som av ”Valplatsens fallna var dag tager hälften”.
Men vad tusan i H streck E har nu detta med nordiska Völvor eller Spåkvinnor, deras stavar och framförallt någon Valborg eller Waleburga att göra ? undrar kanske någon….
Jo, den Romerske Militärguvernörens personal-lista, förutom III:e Cyrenaica Legionens gamla stabs-papyrusar (man har grävt fram dem på canopus-kyrkogården utanför Alexandria ) innehöll bland annaten Βαλουβουργ Σήνονι σιβύλλᾳ på grekiska – och inte på latin – eftersom grekiska var det språk som man talade i hela östra halvan av romarriket.
Semnonerna kom som andra Sueber eller senare Schwaber från Norden, och bodde i ett land som var så långt borta från Egypten, som man då alls kunde komma…
Med andra ord en person, vid namn Baloubourg(eller Valborg, efter hur det uttalades), Semnoni Sibylla, alltså en Spåkvinna från Semnonernas stam i det inre av Germanien…. Men i romersk arme-tjänst, och ganska högavlönad dessutom, efter vad vi har klara skäl att förmoda.
Fast Semnonerna var aldrig någonsin Romerska Undersåtar, de var romarnas absoluta fiender i minst trehundra år, och dessutom bosatta så långt från Gränsen emot det dåtida Sudan eller Nubien som man överhuvudtaget kunde tänka sig. Då som nu befolkades trakterna söder om denna den kända världens sista utpost, och imperiets absoluta avkrok av Aethiopii, Somalii och därmed likställda neger-klaner som då som nu slogs inbördes, och som aldrig lyckats uppnå någon större grad av välstånd, vilket även Romarna snart märkte, eftersom de efter 30-40 år eller så och minst tre större krig helt enkelt gav fan i att försöka civilisera dem.
Vad gjorde då Waleburga eller Valborg på denna fjärran plats – frånsett att vara spåkvinna, och hur kunde det komma sig att hon alls kunde vara där, någon gång under första århundradet ?
Elefantine-ön som den ser ut idag. Lämplig plats för att söka efter Nordiska Völvor… ??
Och skulle egentligen Romerska Armén – av alla tänkbara eller otänkbara organisationer i sammanhanget – alls ha Nordiska Völvor eller spåkvinnor bland sina högavlönade specialister, på provinsguvernörs nivå eller högre?
Detta måste uppenbarligen förklaras noggrant. Jag har redan en – obevisad – teori klar över hur detta kunde komma sig, trots att inga källor jag hittat på nätet i detalj förklarar när under första århundradet detta skulle ha hänt. En hypotes vore kanske att Valan eller Völvan Waleburga eller Valborg fördes till den kända Världens yttersta gräns som krigsfånge, och var placerad i någotslags internerings-läger, likt ett romerskt Guantanamo Bay.
Men om det var så, varför skulle hon då stå på en avlöningslista tillsammans med Militärprefekten själv, och hans personliga stab av Legater, Centurioner, från ”Primus Pilus” och vidare nedåt i befälsordningen ? Det romerska Egypten var inte någon vanlig provins, utan helt klart den folkrikaste och ekonomiskt mest inbringande provinsen i hela Romarriket, frånsett ”Italia” eller Italien.
Och för att alls bli provinsguvernör, fodrades allra minst att man var Senator, och antagligen före detta Konsul dessutom. Konsulerna, som hade funnits ända sedan den Romerska republikens tid, var under första århundradet mestadels ett slags Vice Statsministrar under Kejsaren själv, och det fanns dessutom Kejserliga provinser – som Syrien eller Övre Germanien vid Nedre Rhen – liksom ”Senatoriska” som kunde styras av Prokonsuler, eller med andra ord Konsulernas och Senatens ställföreträdare. ”Asia” eller de västra delarna av Turkiet, mitt emot Grekland, var en sådan provins, och oftast satt Prokonsulerna eller Guvernörerna bara på sin post i två år eller så, dvs lika länge som ett Konsulat varade, och under tiden kunde de enligt Tacitus och andra historiska källor försöka sko sig och kamma hem så mycket av tullar och skatter som möjligt. Redan ståthållarskapet över Asien räknades som utomordentligt lönande, men Egypten var ännu rikare än så, och dessutom något alldeles extra i förvaltnings-hänseende.
”Men alltså Waleburga-Vad gör en Völva som du på en Armébas som den här ??” (lämplig raggnings-replik från 1:a århundradet enligt vår tideräkning )
Det finns till synes ingen rimlig eller logisk förklaring till varför den sortens män som var utsedda tillPraefectus Aegypti skulle ta en Germansk Völva – krigsfånge eller ej – i sin direkta tjänst.
För övrigt är det väl inte så lätt idag heller. En kvinnlig expert på AI eller Artificiell Intelligens jag lärt känna tilltalades under sin anställnings-intervju av en äldre Överstelöjtnant i den nutida Svenska Armén som såhär: ”Jag har två döttrar i din ålder. I ingendera fallet skulle jag rekommendera dem att ta värvning – jag skulle tvärtom direkt förbjuda dem att göra det… Varför vill du alls vara här, om du nu är civilingenjör ??”
Detta är också en del av lösningen till gåtan om vad en Germansk Völva kunde göra i det gamla Egypten, någon gång mellan 100 – 200 AYPS, fastän ingen av er läsare och läsarinnor inser det ännu…
Men Egyptens skördar var absolut viktigast, och redan kejsar Augustus själv bestämde efter katastrofen i Teutoburger Wald år 9 – och förintelsen av de tre legionerna under Quintilius Varus – att Aegyptus alltså MÅSTE styras av en yrkesofficer, med gedigen militär erfarenhet. Inga Senatorer och absolut inga politiker var önskvärda på den posten, för dem kunde kejsaren i slutändan inte lita på. För en ”equites” eller en lågadlig; fanns det liksom för Senatorerna en ”Cursus Honorum” eller en utstakad karriär-bana, som man förutsattes gå. Völvor, Spåkvinnor och allehanda civilt bråte – 98 % eller mer av befolkningen, hade ingen sådan, men det hade alltså det styrande skiktet, och förutom att vara Praefectus Aegyptum så var Praefectus Pretorianium, eller posten som Kommendant eller Sekundchef för det Kejserliga Livgardet i Rom den allra finaste befattning som fanns att få – och då var man nummer två i hela Imperiet efter Kejsaren Själv… Och som Militärguvernör över Egypten, kom man alltså på tredje plats i hela löneligan…
Därför står det helt klart, att Waleburga, Sibylla eller spåkvinna från Semnonernas land, annars en klar fiende till Rom, inte var vem som helst. De Ostraka eller de lerskärvor som man fann på ön Elefantine visar, att Valborg – den första med det namnet vi känner i hela den mänskliga historien måste ha varit en alldeles sjusärdeles person – annars skulle hon nog inte befunnit sig på ön Elefantine överhuvudtaget.
”Elefantine” skrivit med Hieroglyfer – det sista tecknet betyder ”(åker)land” – resten är antagligen stavelser
I Alexandria fanns som bekant ett 16 våningar högt fyrtorn, och redan för 3000 år sedan hade man pyramider och obelisker. Alltså var det mycket lätt att observera hur elefanter tedde sig från ovan, och vilken form de antog då…
Med Völvor, Valor, Germanska Sibyllor och spåkvinnor, särskilt av Semnonisk härkomst, förhöll det sig däremot helt annorlunda, särskilt under första århundradet enligt vår tideräkning. Romarna var mycket rädda för dem, vilket man märker redan av senatorn och historikern Cornelius Tacitus skildring av Boudicca och kvinnliga druider i ”Agricola” som handlar om Britanniens erövring..
Syftet med Roms politik emot de Germanska folken var deras underkastelse eller utrotning, precis som senare det kristna Europas politik. Så enkelt var det. Romerska Armén överskred aldrig floden Albis eller Elbe, och de kom aldrig fram till Vledani Fluvius, eller Oder – för det var mellan Elbe och Oder som de fruktade Semnonerna, de starkaste av alla Svebiska folk, ursprungligen bodde.
Tacitus var för sin del helt på det klara med att Sveberna kom norrifrån, alltså från Norden, och läser man hans text noga framgår detta extra tydligt, även om den misshandlats i många okänsliga och dumma översättningar. Redan kring år noll hade Markomannerna – en stam som var allierad med Sveberna, eller ”gränsmännen” (jämför med Marks härad i Västergötland, som låg vid gränsen emot Danmark, eller ”Spanska Mark” i Pyrenéerna på Karl den Stores tid ) bosatt sig i det nutida Böhmen, där också Bojerna bodde. Om den stammen – som var rent Svebisk – skriver Tacitus att de hade en offerlund som var så helig, att ingen kunde gå in i den utan att vara bunden med bojor eller rep, och om Semnonerna själva får man läsa, att deras heliga lund var så okränkbar, att om någon av misstag snubblade på en trädrot eller föll omkull medan han eller hon var där, måste den personen krypande avlägsna sig från platsen, vilket Romarna tyckte var mycket egendomligt. Annars var Semnonerna också kända för fruktansvärda och bloddrypande offer, säger Tacitus, som aldrig missar ett tillfälle att smäda eller misskreditera den Germanska kulturen.
Dessutom säger han på ett ställe – som översättare ofta missat – att de har en övergud eller en ”Allfader” som påminner om Jupiter, och som de håller över alla andra gudar. Detta har av en del forskare liknats vid Tyr, men det skulle snarare vara Oden. Likaså sägs det om Svionernas eller Svearnas folk, längst ut på öarna i den nordliga oceanen, att de olikt alla andra germaner har en organiserad stat, under ledning av en ”Rex” eller Kung – vilket åtminstone enligt mig påminner om vad som kan vara Wothan, Semnonernas högste gud… och som under folkvandringstid och romersk järnålder avbildades som en romersk kavallerist, med stötlans, hjälm och allt…
Ännu viktigare är vad han säger om Völvorna, eller Germanernas sibyllor och stora orakel:
Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’2 regeringstid sett, huru Veleda3 vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Albruna4 och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning5.
Bild, som vår tyska väninna ”Federkleid” från Berlin tvingat på oss. Hell Freyja Freya Freja !
Veleda, som Tacitus skriver om, var av Bruktenernas stam vid Rhen, och den drivande kraften bakom vad som brukar kallas Batavernas uppror eller Claudius Civilis stora sammansvärjning, som Rembrant målat en tavla av, och som numera kan beskådas på Nationalmuseum i Stockholm. Hon lär likt diverse Völvor i Frankernas land ha bott i ett högt torn, till vilket bara en person åt gången kunde nå upp, och likt Rapunzel i den senare tyska folksagan ska hon ha släppt ut sitt gyllene, blonda hår, när hon alls ville ha besök, säger legenden.
Likaså tror man att Thusnelda, Arminius hustru – den drivande kraften bakom förintelseslaget vid Teutoburger Wald, där cirka 22 000 soldater på romersk sida förlorade livet, bodde ovanpå den enorma stenpelaren som kallas ”Sternwache” eller ”observatorieklippan” vid Externsteine, en plats jag själv besökt. Och Thusnelda är onekligen en fullt historisk person, som funnits på riktigt, därom är alla historiker ense. Romarna utförde en ”special ops” för att genom mutor, förräderi och klanstrider ta henne till fånga, vilket också lyckades.
Externsteine, Teutoburger Wald, Deutschland
Enligt Tacitus spärrade de in henne i Aquileia, deras Marinhögkvarter vid Adriatiska havet. (Misenum, flottbasen vid Neapel var högst i Rang, och hade befäl över Västra Medelhavet och Atlanten. Allting öster därom lydde under Aquileia ) Redan år 9 fanns det för många infödda germaner i den romerska armén, och eftersom Thusnelda var en politisk och religiös kraft av rang, hade de anledning att frukta henne. Marinens underrättelsetjänst var den gången pålitlig nog, för de lät henne sitta i husarrest tills hon dog, ombesörjde lönnmord på hennes ende son när han kom upp i vuxen ålder, vilket Tacitus – som humant nog ansåg att Thusnelda blev orättvist behandlad – säger sig ha skrivit om i en annan bok än ”annalerna” som nu gått förlorad.. En del skönlitterära författare har också skrivit att Tacitus måste ha farit till ort och ställe för att ha intervjuat Thusnelda personligen, och att det skulle ha funnits en spirande romans mellan dem, men det behöver ingen tro.
Vida viktigare och mer intressant var att just Semnoner och Sueber på 100-talet bildat ett stamförbund riktat mot Romarna – och att de med full kraft utkämpade inte mindre än tre stora ”Markomannerkrig” emot dem, i hela 14 år, från 166 – 180 AD. Krigen får betraktas som en taktisk seger, och de var nära – mycket nära – att klyva hela riket på mitten, när de slog till mot Noricum – dagens Österrike – och Pannonien – dagens Ungern – dessutom med hjälp av Sarmaterna och andra Germanska lydfolk, som jag skrev om så sent som igår…
Slutmålet för den germanska offensiven var just Aquilea,(det var förstås ingen tillfällighet) och i ungefär ett år var kommunikationerna mellan Östrom och Västrom helt avbrutna till lands.. utom sjövägen…
I morgon tänker jag förklara mer av sammanhangen, och vad denna berättelse om en av Världshistoriens förmodligen allra största (men tragiskt nog nästan helt bortglömda) Völva eller hedniska sierska går ut på…
Ändå har man försökt fumla bort dem, och göra dem till orientaler som mongolerna, bara på grund av att de kom österifrån, och från de Indoeuropeiska folkens urhem i Altai, vilket språkhistorikerna redan identifierat. Nu visar den iranske genetikern Razib Khan emellertid, att Skyternas DNA till 90 % var indoeuropeiskt, även om de ibland också upptog enstaka asiater bland sina egna. Saken är långtifrån betydelselös ur Iransk synpunkt, eftersom Partherna, den civilisation som efterträdde Perserna, genom hela sin existens fick slåss mot norrifrån invaderande Skyter till häst.. Ibland har Iranska forskare hävdat att Skyterna skulle vara från Iran, trots att det i själva verket förhöll sig tvärtom, och Iran koloniserades av Skyter, inte omvänt.
Ryska och Ukrainska forskare har också försökt hävda, att både Skyterna och deras efterträdare Sarmaterna – som dök upp som romerska allierade, med kavallerister klädda i fjällpansar – skulle ha varit någotslags ”proto-slaver” – fast det nu är slutgiltigt motbevisat. Under lång tid – ända sedan 1950-talet – har forskare också sett ett klart samband mellan Oden som ryttargud, införd under de första århundradena enligt vår tideräkning, och Skyterna nere i Ukraina, med Goterna som kulturförmedlare upp till våra trakter i Norden. Alla dessa teorier har inte gått att bevisa rent arkeologiskt eller vetenskapligt, men nu får de ökat stöd.
Skyternas föregångare i form av den sk ”Kurgan-kulturen” i Ukraina sätts av några forskare som upphovet till alla senare stammar av Indoeuropéer, men det vill jag själv låta vara obevisat, även om det är en intressant hypotes.
Sant är emellertid, att de äldsta gravhögar man hittat i Ukraina är från denna tid, och att Skyter (och Goter) levde i högsta välmåga i trakterna norr om Svarta Havet, intill den flod som Herodotos kallade Borysthenes eller Dnejpr, som rann upp i en nejd inte långt från ett nordligt hav, där det snöade så ymnigt att det såg ut som om stora fjäderbolster dalade ned genom luften, enligt samma grekiska källa.
Skål för Sarmaterna och hurra för Svealand, hurra för Götaland, och hurra för Potatis-land, som ger oss BRÄNNEVIN !
I Ukraina drack jag själv en gång det utmärkta ölet ”Sarmat” tillsammans med Ukrainare, som svor på att Germanfolken måste härstamma från Sarmater och Skyter, men det tillskriver jag rusets inverkan..
Sela. ”Hvetdud I aen, edha Hvat ?” – Veten I än, eller Vad ?
Skyter, som de såg ut enligt grekiska vasmålningar från 300-talet
Kristendomen är inte en demokratisk religion. Den hör inte hemma i något modernt demokratiskt samhälle överhuvudtaget, lika lite som extrem islam. En av dess allra mest grundläggande bud och värderingar lyder ”du skall icke hava några andra gudar jämte mig” och en sådan inställning har som de flesta av oss förstår inte något med demokrati att göra, utan med motsatsen, dvs Totalitarianism, Despoti och Envälde.
Kristendom, Islam och alla andra Monoteistiska religioner är som sådana inte förenliga med religionsfrihet, och därmed inte heller med demokratiskt fungerande samhällen, eftersom de inte tillåter några andra gudar än just sin egen. ”Svenska” Kyrkan, slutligen, är inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat religiöst samfund, oaktat vilket, som finns i Sverige, och denna förtryckarapparat har heller inte den minsta rätt att hävda att den ensam skulle företräda de etniska svenskarna i vårt land.
Mindre än 54 % av folket stöder för närvarande förtryckarorganisationen, och det smutsiga ”Kyrkoval” som nu arrangerats, har inte någon demokratiskt legitimitet överhuvudtaget, lika lite som allmänna val i Iran, Ryssland, Nordkorea och andra despotiskt sinnade, Totalitära stater.
SLUTA med sk ”Kyrkoval”. Religionen ska inte styras avPolitiker, och dessa val är inte representativa för folkflertalet !
Ändå har Socialdemokraterna och den svenska vänstern år efter år ägnat sig åt denna odemokratiska fars, och detta skändliga ”valspektakel”. Kyrkovalet har inte med svensk demokrati att göra, och det framgår inte minst av det oerhört låga valdeltagande, som noterats för hela pajas-spektaklet..
Bara omkring 17,45 procent av 4 898 094 röstberättigade kristna – som dessutom måste vara medlemmar i ”Svenska” Kyrkan – det är inget vi hedningar förordar – tvärtom förordar vi att ni GÅR UR fortast möjligt röstade i detta odemokratiska, icke-representativa val.Som mest har man noterat 18 % valdeltagande i detta val – det uppges ha varit så år 2018, samt på 1930-talet – och redan där framgår att hela proceduren är onödig, och inte borde tillåtas.
Glädjande nog är det 1,63 % mindre av de kristna som alls röstat i detta sken-val i år, vilket alternativmedia också noterat. Med tanke på att högst 54 % av Sveriges befolkning är medlemmar i förtryckarorganisationen, medan bara 18 % eller mindre alls röstar, kan man notera att det finns ett kompakt ointresse för detta val också ibland dem som fortfarande påstår sig vara kristna, och mest är med av ”gammal vana”. Inom bara något tiotal år, blir säkert alla dessa människor HEDNINGAR
Att en såpass politiskt belastad och ”icke-rumsren” person som Antje Jackélen kan utnämnas till ärekebiskop, samtidigt som Alexander Radler fortfarande får vara församlingspräst i Burträsk, visar vilken genomrutten, fullständigt moraliskt korrupt organisation ”Svenska” Kyrkan i själva verket är, i alla fall om ni frågar mig.
Hela kristendomen som sådan är en SADO-BÖGPORR RELIGION… Titta på alla dessa uppspikade jesusar i minimala ”ländskynken” som BLÖDER ur alla HÅL… Detta tycker de kristna skall vara ”en symbol för universell kärlek”.. VARI LIGGER DET ”KÄRLEKSFULLA” I ALL DENNA HOMOSEXUELLA SADISM ??
Hur stämmer det med ”det kristna kärleksbudskapet” som den ”Svenska” Kyrkan säger sig vilja förmedla ?
Hur är det med dess värdegrund ? Varför hävdar de kristna, att de skulle ha ”monopol på kärlek” när det bara är sadism, homosex och perversioner det handlar om, inklusive konstaterad pedofili (ja, alltså ”söte lille jesus” och alla ”knubbiga små bambinos” och keruber i de kristna kyrkorna, ni vet…)
Ja – Jo – Det stämmer ju precis – Men det är FINA KILLAR I KYRKOFULLMÄKTIGE eller hur ?
Denna blogg får ytterst sällan några långa läsarbrev, men ibland så händer det. Bloggen är som ni vet – eller borde ha sett vid det här laget – eklektisk till sin natur, vilket betyder att den behandlar många ämnen, och inte bara ett ämne. För en Polyteist som jag är detta helt naturligt, och överensstämmer fullständigt med min syn på tillvaron och tingen, för tillvaron och universum är av en sammansatt, motsägelsefull och inte alldeles enkel natur. Det finns ingen enkel vilja, inte en enda orsak till vad vi ser runt omkring oss. Tillvaron är och förblir komplex.
Enkelt Gudahov som ritning för Gör-det-Själv projekt av Hedningen – se ovan under huvudrubrik ”Asatro” – underrubrik ”Gudahov”
Men – signaturen Matthias undrar följande..
Hej hedningen, jag ville skriva en rad och säga hej då även jag är en hedning. Iaf i sådan form att jag har gått ur statskyrkan och har känt ett ogillande av monoreligionskulturen i hela mitt liv.
Som en typisk familjefar i storstaden kanske jag inte borde bry mig om sådana frågor enligt normen, men jag har en bakgrund och ett intresse för Sagalitteraturen sen universitetstid då jag var på väg att starta en karriär inom ämnet, men det stannade på en Master. På senare tid har jag försökt förstå fenomenet att vi går mot ett allt liberalare flervalssamhälle, men vad gäller religiösa ämnen är diskussionen icke-existerande. Jag kan tycka om vi är så tränade att ifrågsätta allt och alla, varför är landet fortfarande täckt av Kyrkor?
”STÖRTAS SKALL DET GAMLA SNART I GRUSET, SNART SKALL UPPRORETS TIMMA SLÅ…” (text ur en känd Socialdemokratisk kampsång…)
Via Nixeys polemiska redogörelse för kristnandet av Europa, via Thurfjells Granskogsfolk m.m. tror jag att jag förstår lite bättre. Vi har lämnat de kristna ritualerna och tvången därför att vi kan. Hustavlan må vara de kristnas ideal, men iom moderniteten har vi slingrat oss dess grepp. Dock vi har fortfarande kvar ett intresse för det större, det bortom, det meningsgivande och allmänmänskliga. Men vi söker alternativ.
Det är här jag tror att Asatron kan komma in. Våra förfäders erfarenheter och visdom har stor genomslagskraft. Intebara genom sitt innehåll utan dess allestädes närvarande förekomst i den globala kulturen. Min tanke är att Asatrufélagids Hov som är tänkt att vara en blandning av rituell mark, kunskapscenter och bara mötesplats för likasinnade eller nyfikna är en god ide.
Men, frågan är om något liknande skulle gå i Sverige? Jag förstår det som att finansiering är ett problem på Island. Om så är fallet, fast hednandet ändå ligger så väl i tiden som du oftar påpekar i bloggen, borde man inte kunnasöka sig vidare i samhället för att hitta sponsring, marknadsföring o.s.v.? Om målet är ett alternativ till monoreligionen genom en odogmatisk andlig-om-man-vill form som snarare är kulturell i sin förmåga att verka, känns möjligheterna större.
Anta att man fick statsbidrag och sponsring av de större företagen mot att de fick exponering. Man kan då ytterligare skapa ”marknadsföring” genom att skapa egen sponsring och aktivitet. Utöver vad planeras i Asatrufélagids Hov säg Uller- och Skadestipendier till sporten (pojkar och flickor), en kväll i veckan är det Bragenatt på Hovet vilket effektivt är en pub med musik (utmärkt tillfälle att stödja lokala musikförmågor), etc. etc. Min generella ide är att koppla in Asatron i samhället och gradvis visa hur det finns bättre ett alternativ än den dogmatiska härsklystna kristendomen.
Ja, det var lite av en vanlig hednings ideer och tankar. Hoppas du fann det något matnyttigt. Mvh M
Så långt den okände brevskrivaren. Idén om ett samnordiskt, centralt placerat Gudahov – förslagsvis genom att ta tillbaka mark som ”Svenska” Kyrkan stulit från det svenska folket – exempelvis vid Gamla Uppsala – har förstås funnits i många år, men ”många är komna, men få är kallade” som det lär stå i de kristnes fåniga bibel. Det ökända ”forn sed” samfundet, som mest ägnar sig åt en kombination av narkotika och new age försökte på nittonhundra nittotalet starta en insamling, som slutade i total katastrof. Grundplåten, ca 9000 kronor om jag inte minns fel, stals av den person som utsetts till kassör (en mycket kuriös herre vid namn Finn – som i ”Finn fem fel”, och han köpte droger på ”Plattan” i Stockholm för alla pengarna. Sedan dess har jag själv – och alla andra seriösa utövare – tagit definitivt avstånd från allt vad ”fornsederi” heter, men detta bisarra samfund existerar tyvärr fortfarande. Jag kan inte med bästa vilja i Världen rekommendera vad de håller på med, för de har decennier igenom förstört oerhört mycket för oss alla.
Så har vi Nordiska Asa Samfundet, som fortfarande driver en insamling för just det ändamål du talar om – man menar sig vilja upprätta ett bibliotek, en utställningslokal och en verklig kunskapsbank i form av ett kulturcenter samtidigt med Gudahovet, precis som på Island. Tyvärr tror jag att man har gapat över för mycket, och tagit på sig en målsättning och ambition, som man inte är välorganiserad eller vuxen nog att uppfylla. Som en god vän till mig Norröver i landet en gång sa: ”Problemet med Asatron i Sverige av idag är att den är delad i en liten, aggressiv, underlig och felnavlad sekt (med det syftade han på de fåtaliga ”fornsedarna”) samt en gammal biker-klubb (med det syftade han på NAS) och vad han sa är alldeles sant om du frågar mig – Asatron har som alla andra alternativa rörelser i Sverige sin ”ful-svans” som det är svårt att bli av med. Se bara på Miljöpartiet, de frireligiösa kyrkorna, Islam i Sverige och ett stort antal andra organisationer, ingen nämnd och ingen glömd.
Vid Uppåkra och på andra platser har man byggt rekonstruktioner av Gudahov, men bara i halv skala, och man har med full avsikt gjort dem oanvändbara för nutida Asatroende.
Myndighetens handläggare, som påfallande ofta är araber eller personer av muslimsk tillhörighet, har upprepade gånger svarat NAS, och påstått att de hedniska organisationerna i Sverige ”inte har någon livskraft” för att använda deras uttryck. Detta trots att vi rör oss med minst 12 000 medlemmar, och organiserad Asatro och hedendom har nu funnits i vårt land sedan det tidiga 1980-talet, dvs i minst 40 år. Ändå vill de här personerna utrota och förfölja vår tro, och säger att den inte ska få existera längre, inte ens i sitt hemland. Så behandlar man oss, och så har man behandlat oss från Statsmaktens och Socialdemokratins sida i årtionden.
I mina inlägg om Gudahov – som du kan läsa om här ovan – har jag anvisat en lösning. Den enda väg som står till buds är att göra något själv, som Jim Lyngvild i Danmark gjorde, som ägaren till ett stort Gudahov nära Frösåker vid Västerås gjorde – jag har nämnts hur han utsattes för brandattentat, och hur hans familj hotats till livet och skall därför inte i onödan upprepa hans namn – och det är att börja bygga – helst då i en form som inte kräver byggnadslov.
Jag har publicerat ritningar i ”friggebodsformat”. Jag har berättat om tillvägagångssätt, hur man kan skaffa tillstånd från markägare om det är så att man inte äger marken själv, och om mångahanda andra saker. Så – kom igen, svenska folk ! Jag tror trots allt på er – jag har väntat länge, och jag väntar fortfarande.
Vår dag skall komma. Detta land skall en gång vakna, och när den dagen kommer, kommer också våra Gudamakter åter – på fullaste allvar !
Mitt liv går vidare, fast jag funnit för gott att inte skriva på den här bloggen på ett tag. Igår kväll cirklade en stor, tung Polishelikopter över förorten där jag bor i hela tre timmar, ungefär mellan klockan 19 och 22 på kvällen. En okänd man hade blivit skjuten i skrevet, respektive den lokala lekparken här i ”hooden” som våra nytillkomna numera säger.
Här SKJUTS människor…
Givetvis rubricerar man inte det hela som mordförsök, utan bara som ”skjutning” vilket ju är det vanliga i svenska media numera. För tillfället orkar jag inte ens länka till skiten, eller rättare sagt de övliga mediarapporterna, men ni ska se; goda medborgare, ett tu tre kommer ”Järvabladet” eller något annat lagom multikulturellt organ till nät-tidning, och förklarar för oss alla att ”skjutningar” och ständigt ökad kriminalitet är såå bra såå…
Lika som Bär ?
Den man, som försökt bli ”Hela Sveriges Lukasjenko” skall snart avgå från sin Statsministerpost. Nomenklaturan och alla particeller har redan enats om hans efterträderska, och även om den nuvarande Finansministern inte gett sitt samtycke offentligt – sådant andas ju klädsam blygsel som vi alla förstår – så beordras vi alla stillatigande applådera bristen på ansvarstagande och förnuft, nu när statsministerns avgång kommer mitt i en regeringsperiod, vilket aldrig förr hänt – och måste räknas som svek och bevis på oförmåga.
Onekligen måste man säga, att Stefan Löfvén, som tydligt sagt att han ”aldrig kommer att kritisera Islam” hela tiden fört en mycket konsekvent politik, riktad emot ett befolkningsutbyte – men står detta befolkningsutbyte – som fortfarande pågår i ständigt ökande takt – verkligen i samklang med den etniskt svenska befolkningen intressen ?
Idag har jag åhört en Riksdagsdebatt, med skenheliga repliker från ett parti ”Galna Gretor” som tror att det går att hindra klimatkrisen globalt sett genom att förbjuda användningen av cement och betong i Sverige, eller åtminstone lägga ned all cementindustri, vilket kommer att göra tiotusentals människor i byggsektorn arbetslösa, och dessutom säkerställer att samhällsbyggandet i vårt land aldrig någonsin mer når över U-ländernas nivå.
Redan den hedniske Generalen Marcus Vipsanius Agrippa kunde på Kejsar Augustus direkta order färdigställa detta vackra tempel i armerad betong, ca år 27 enligt vår tideräkning. Enligt Miljöpartiet blir allt sådant byggande totalförbjudet, eftersom de bara tänker tillåta konstruktioner i trä… och de brinner bra.. med koldioxidutsläpp som följd..
Jag påminner mig för dagen om att jag faktiskt själv befunnit mig under beskjutning – eller blivit skjuten på – minst tre gånger under min livstid, enligt vad jag tydligt kommer ihåg. Den första gången var i Kaunas, Litauen under tidigt 1990-tal – förhållandena där var då mycket annorlunda än nu – den andra gången var på en plats, kallad Negelstena (där förekommer en och annan ”Negel” ! – men så får man kanske inte säga – någon kan ju bli kränkt, ifall man säger att det är en eller flera negel det rör sig om….) och den tredje gången var i Ukraina.
Alla tre gångerna missade man – och jag tänker på vad Frans Josef I av Österrike Ungern en gång sa:
”Alla dör – det är bara jag som inte dör…”
Leve Kejsaren – Donar erhalte den Kaiser !
Den roligaste gången jag inte blivit skjuten, förresten, var i Tallinns hamn, under det tidiga 2000-talets första decennium. Jag kommer så väl ihåg det. Jag rodde för tillfället ombord på en kopia av den kända ”Viksbåten” (nej, jag tänker inte säga vilken – det finns ändå tre seglande kopior byggda till dags datum) som under en kristen, miljöpartistisk skollärare var på väg in i den inre hamnen, som är helt avlyst för varje slag av mindre farkoster, samt alla fritidsbåtar och nöjestrafik.
På kajen sprang tjänstemän från den Estniska tullen med dragna Nagan-pistoler av klassisk sovjetisk ”Ugglemodell” i högsta hugg (var och en, som sett en sådan automatpistol på nära håll vet vad jag talar om – för övrigt är de nu också mycket populära ibland Stockholms alla kriminella) och skrek ”Stoj ! Stoj – Ruki Verc’h !!” åt oss på ryska.
”Snart skjuter de” tänkte jag lakoniskt- ”och det har de full anledning till – när de redan ropat ”halt – halt eller jag skjuter skarpt !” har de enligt internationell rätt faktiskt all rätt att skjuta” – för i de flesta länder brukar det gå till precis så, i alla fall om man inte följer Myndigheternas uppmaning – alla länders Polis är trots allt inte lika mesig och eftergiven, som den i Sverige. Men – inte sköt de där Esterna, inte ! Jag klarade mig alltså, den gången också.
Som hedning är jag svår att bli av med, och svår att döda, uppenbarligen – och dessutom förbehåller jag mig rätten att skjuta tillbaks, med alla tillgängliga medel eller vapen, ifall jag nu återigen blir skjuten på. Bara så att ni vet.
En boende i trakten har redan meddelat Polisen att ”fyrverkeriliknande smatter” skulle ha hörts från kyrkans tak kort före branden, enligt vad Sveriges radio erfar, men underligt nog är förundersökningen redan nedlagd. På andra sidan motorvägen E4 från Ansgarii-kyrkan räknat ligger ett känt ”multikulturellt” problemområde, ibland även känt som en ”no-go-zon”. Kan det tänkas, att detta rätt unika geografiska läge har med branden att göra, på något sätt ?
I Juli vandaliserades åter en kyrka i närbelägna Målilla, men märkligt nog lades förundersökningen ned tämligen omedelbart där också – ifall det nu alls är märkligt – Polisen i Landet Löfvén klarar ju i allmänhet inte av mer än att lösa ca 10 % av alla anmälda brott, enligt vad BRÅ, som också är en statlig myndighet själva meddelat.
Vadkan det bero på, så säg ?
Nå, som en ringa hyllning till de frireligiösa krafterna i vårt land, återger vi här den fina texten till Cornelius Wreeswiks fina sång ”Dekadans” ifall någon av våra läsare nu kommer ihåg just den…
Dekadans råder här i vår sockenförsamling Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant. Vilken chock i vår flock! Detta gruvliga bud brakade ned som ett järtecken från Herren Gud.
Prästens tös i Folkets Park! Dekadans, dekadans! Musikanten han spelade och hon dansade varje dans och han lockade och han pockade och han blåste i sin lur och han fångade prostens dotter, fast man inte vet hur.
Det är självaste Satan som har snärjt dem i sitt garn. Han har farit i musikanten, detta djävulens barn. Men att de dansade uti parken uti fullmånens glans, det är skam på torra land. Dekadans, dekadans!
Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant: Ingen sann och äkta kristen kan va’ jazzmusikant. Och att kyrkoherdens dotter släppt en sådan innanför sin särk, det är dekadans i tiden, det är djävulens verk.
Dekadant och försoffad är vår ungdom av idag, och de bryr sig varken om religion eller lag. Du kan ingenting göra åt ‘et, nej du har ingen chans, för det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!
