”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl !”

• skrivet av Ulf Lundell ur sången ”Öppna Landskap”

Som alla läsare borde ha förstått – efter gårdagens inlägg – är jag Polyteist, inte Monoteist. Jag är och förblir en Asatrogen Hedning, och jag ser ingenting meningsfullt i den kristna religionen, dess kyrkor eller för den delen islam och dess moskéer heller. Det finns ingen gud i dessa byggnader, ingen andlighet, inga budskap jag överhuvudtaget kan uppleva, eller tar åt mig av, eftersom jag är just en asatroende hedning. Inte ens vad andra Hedningar må skriva om Monoteismen, ifall de nu halvt om halvt skulle erkänna den, intresserar mig det minsta.

Nej, detta är Jim Lyngvilds ”Ravnsborg” i Danmark, och visst inte någon kristen kyrka…

Jag kan möjligen gå in i kyrkor såsom varande historiska byggnader, eller se dem som rent arkitektoniska skapelser med viss verkshöjd, ifall de nu ens råkar ha det. Jag kan förstå den konst och de orglar som pryder dem – eller vad ni nu vill ta upp för interiörmässig detalj – som intressanta exempel på hantverk eller kanske snickeri, men det är så långt jag alls kommer. Albertus Pictors kyrkmålningar kanske jag förstår, eftersom de är konstverk i sin egen art, som inte har någonting alls med kristendomen som religion att göra, eftersom de påfallande ofta avbildar något helt annat – sin tids människor inte minst – och bara rent ytligt sätt, eller via rena sammanträffanden berör bibliska historier. Pictors synsätt var renässansens, inte medeltidens. Hans bildvärd må vara hämtad från ett för honom hundra eller hundrafemito år avlägset trettonhundratal, men i hug och han var han Hedning – som alla konstnärer och hantverkare – för Monoteismens tänkande kan överhuvudtaget inte frambringa något stort, och framförallt inte stor konst.

David Nessle, på den tiden han var serietecknare och ännu inte hade förvandlats till ”Muralgranskare” via min försorg – det var ju den här bloggen som till sist ledde honom dit, i alla fall delvis och via ett slags intellektuell korsbefruktning, utan kristna kors – kallade sig en gång för en ”Ligne Clair” tecknare med förhinder. Det stämmer ovanligt bra, i alla fall om man vet vad Ligne Claire inom seriekonsten är för något, och minns dess storhetstid på 1970- och 80-talen, vad gäller det rent hantverksmässiga. Dave Lessnid, alias Nils Daseved (ja – han hade många pseudonymer !) tecknade med mycket svart tusch, och hans bilder innehöll mycken svärta, skuggningar och ett helt annat manér – så han var aldrig ”ligne clair” på just det viset, även om det aldrig är fel här i livet att helt ut följa en klar linje – något som jag alltid försökt göra, och gör alltjämt.

Vad man än ägnar sig åt här i livet, måste det göras med KONSEKVENS till handling och utförande… (teckning ur ”Den maskerade Proggaren” av David Nessle)

Doktrin är kort sagt doktrin, och jag tänker, uppför mig och agerar doktrinärt – som alla hedningar.

Har man inte förstått det, så har man inte förstått hedendomens väsen det allra minsta, och skall förmodligen inte heller ägna sig åt någon hedendom, eftersom man i så fall inte står för vad man är, inte gör vad man säger sig vilja göra, och inte uträttar vad man borde – givet sina egna premisser. Det är nämligen just premisserna det hänger på. Till och med den märklige Marxisten i exemplet ovan – eller om det nu var Jan Myrdal – har i alla fall förstått så mycket, och agerar exakt så, som han förmodligen borde agera – givet premisserna, och den ideologi han faktiskt representerar. Han tillät inga som helst avvikelser från partilinjen, och det gör inte jag heller.

Ser jag några gudar eller gudinnor alls – ja – de är plural, aldrig någonsin singularis – jag är inte Monoteist, jag har aldrig varit det, kommer aldrig att bli det – så finns de i naturen, i våra dagliga gärningar, i den omgivande mänskligheten, i våra handlingar som människor och därmed i skapandet, eller vad vi kan skapa och lyckas med att skapa – givet tillvarons underliggande premisser.

Den viktigaste premissen är i så fall att våra handlingar fungerar enbart i den meningen, att vi alls har något att ge. Människor som varken kan skriva eller tänka skall inte ägna sig åt skrivande, en totalt taktlös eller gravt omogen människa skall inte tillåtas hålla eller arrangera begravningar; till exempel, och personer som påstår sig vara anhängare av ”forn sed” eller annan new age skall inte uttala sig i namn av den svenska Hedendomen överhuvudtaget, eftersom det gång på gång visat sig, att deras egna fullkomligt vidriga och osmakliga handlingar inte gagnar någon, och heller inte bidrar på minsta sätt till vår hedniska rörelse; utan bara sprider förvridna missuppfattningar.

Själv har jag ägnat dagen åt konst, och ännu ett Hedniskt kalender-projekt – det sjätte i ordningen – som nu mest utförs för och med en väninna, någonstans. Det största blotet är nämligen att ge av sig själv till makterna, och då är det extra viktigt vem, vad och vilka man alls väljer att ha runt sig, och vilka bekantskaper man alls skall göra något sådant tillsammans med. Finns det någonting jag hatar vid det här laget – efter tjugosju år och mer som utövare av Asatro – så är det alla dessa valhänta ”nybörjarblot”, meningslösa ”cirkelriter”, skräp och linfrö utslängt på marken, eller påstådda ”riter förr barnalstrande och fruktbarhet” av en natur som inte alls ”behagar Frigg” utan bara får mig att kräkas.

Jag kunde resonera länge med er om begreppet ”Verkshöjd” och vad det verkligen innebär, samt begreppet ärlighet, och begrepp som epigoner, ”tema-tjuvar” och sådana personer, som rakt av stulit ur mina verk och teman utan att någonsin ge någonting tillbaks, och som dessutom är taffliga och oärliga i sitt utövande. Bianca Muratagic, som rakt av försökt ”planka” min kalender, är en sådan gravt oärlig person, och ett slags epigon vars närvaro jag inte behöver i mitt liv och mina verk, lika lite som personer som påstår att just de skulle vara kapabla till att ”nyuppfinna myter” – det kan de självklart inte, därför att ett helt folks mytologi och kollektiva undermedvetna ( i Jungs mening) inte fungerar på det sättet. Jag har respekt för människors enskilda skapande, javisst; och de som för en gångs skull kanske kan åstadkomma en lätt parafras i novellform på det här med striden mellan Sommargreven och Vintergreven, eller något – men då skall de här små dumbommarna för det första säga att det är just noveller det handlar om, och visst ingen ”nyskapande” mytologi – för sådant är struntsnack, skitprat, dravel. För det andra kunde de ju också de här skitstövlarna åtminstone försöka lära sig, när på året Valborg och våren verkligen infaller – för den tiden är inte och kan aldrig vara nu, eller såhär års.

Man skall, kort sagt – vara konsekvent i vad man gör och ha respekt för makterna. Endast så och bara så uppnår man det som kallas ”Verkshöjd”.

Skulle jag själv försöka skildra Skade, vinterns och jaktens gudinna – då gör jag det på det sätt jag avbildat henne här ovan, och i alla fall med de attribut och det utseende Skade kunde tänkas ha, i ett svenskt vinterlandskap; ingen annanstans och givetvis med snö. Jag förvandlar inte Mimer till något annat än Mimer, och är i alla fall såpass ärlig och sann emot mig själv eller eventuella ”följare” att jag inte helt förfalskar vad som sker, utan förblir ärlig, först och främst.

”Work in progress”

Årets version av Skade är fortfarande genomförbar, men bara nätt och jämnt. Hon får bli sittande, och inte stående – själv har jag en spräckt vadmuskel, och min modell har fallit ut för en trappa för tre veckor sedan, vridit foten ur led och går fortfarande på kryckor, samtidigt som hon ådragit sig en kraftig hjärnskakning, och en spricka i en av halskotorna. Detta är förmodligen den sista helg som det alls råder någon Vinter i Mälardalen med omnejd just året 2021, och om vi är sanna emot oss själva, måste vi inse att det är nu eller aldrig, skall vi alls få till Skade och en Vinterbild, så är premisserna exakt så som de faktiskt är.  Jag kan tänka mig en Skade, traditionellt klädd i blått, men inga utsvävande isdrottningar eller amerikanska gräsligheter, utan håller mig fortfarande inom gränsen för vad Skade är, var och skall vara – och noterar att minst fyra av de andra försök till Hednisk kalender jag noterat annorstädes i år inte har sålt slut, inte har varit lyckosamma, inte genererade någon särdeles ekonomisk vinst till de som försökte göra dem.

Jag däremot sålde verkligen slut, gjorde vad jag föresatte mig att uppnå – och just mina pilar träffade rätt; den här gången. Kanske var det Skades egen förtjänst, kanske inte – men de som hedrar makterna i sitt eget liv, får se ett och annat medan de faktiskt manifesterar sig på allvar – och när det väl sker, kan man inte undgå att märka det – för det kan komma plötsligt, likt Tors hammare eller det Heidegger kallade varats blixt, lika påtagligt som ett fall utför trapporna. Min väninna känner smärtorna i foten, det är första gången på de tre veckor som gått som hon alls går någon längre sträcka – genom snö. Hon behöver fortfarande smärtstillande, värme, vila vätska i nu nämnd ordning – vilket vilken plutonssjukvårdare som helst kan förstå – men vill, liksom jag – utföra och åstadkomma detta. Jag talade för er om Blot, jag talade om uppoffringar och offer.  Jag kunde nämna andra, långt tidigare utföranden av Skade också – då med svart hår, eftersom ingenting eller mycket lite sägs i Eddan om Asynjornas hårfärg – men Freja förblir ändå för evigt blond, och kan svårligen tänkas eller gestaltas på annat sätt – allt annat blir rena provokationer – och jag tror att Jim Lyngvild – vars skapande jag både förstår och kan dela – faktiskt skulle hålla med mig, just där.

”Min” svarthåriga Skade – en helt annan modell, i en helt annan tid – gick 1,5 km extra, i dåliga skor och i stort sett barfota genom snö, i bitande vind och kyla, över från Gärdet till Djurgården längs kanalen där – jag nämnde begreppet uppoffring, liksom att vara sann – och ändå led hon inte – nästa dag – av varesig förfrysning eller ”Skade-chock” även om jag faktiskt var lite orolig för henne, den gången – anno 2016.  Jag har nämligen den personliga egenheten, att jag är snäll och välvillig emot dem som verkligen förtjänar det, men emot människor som är fundamentalt oärliga, är jag det inte alls. Så är sakerna ställda hos oss verkliga hedningar, eller de av oss som faktiskt lever just så, som vi lär ut.

Hedendom och Asatro är ingen djävla lek. Ingenting för barnrumpor, lika lite som begreppet ”Tro” överhuvudtaget. Det skall ingen t-r-o, och förstår ni inte ens det, så har ni inte förstått vad Hedendomen är, eller vad den går ut på.

Vår kära, kära Statstelevision – ni vet den som aldrig ljuger, aldrig far med osanning och aldrig agerar gravt partiskt, enligt sig själv – sände igår ett ovanligt sevärt program om den här mannen – Stanley Kubrick, 1928 – 1999. Det hela antog formen av ett franskt dokumentärt program, och inte ett amerikanskt eller engelskt. Ännu mindre ett svenskt, för jag tvivlar allvarligt på att en svensk dokumentärfilmare hade kunnat göra något annat än ytterligare ett halvtaskigt, äckelframkallande kräkmedel, något annat än ännu ett intellektuellt lågvattenmärke i stil med melodifestivalen – ett skenheligt spektakel, som inte ens duger som underhållning, och som nog aldrig kommer att överleva ens de kommande tio åren – i sin nuvarande omfattning – om ens det.

Kubricks filmer, däremot – från ”Day of the Fight” – hans verkliga debut – till Ärans Väg, Spartacus, Lolita, Dr Strangelove or how I stopped worrying and Love the Bomb (man bör inte förkorta just den titeln !) 2001, Clockwork Orange, Barry Lyndon, The Shining, Full Metal Jacket och så till slut ”Eyes Wide Shut” – ”AI – Artificial Intelligence” gjorde han ju aldrig klar, och den blev aldrig mer än halvfärdig när han plötsligt dog av hjärtslag vid 70 års ålder – den var faktiskt menad som en barnfilm – alla är de mästerverk, alla räknas de nu som smått klassiska i sina respektive genres – och alla är de fullödiga, de har just ”verkshöjd” oavsett om man nu bara ser dem som ren underhållning eller ej.

Kubrick var till en början fotograf, och redan då fullödigare och betydligt mer skicklig än en ren amatör som jag själv någonsin varit eller kommer att bli. Hans filmer utgick också påfallande ofta från böcker, som redan i sig varit framgångsrika och som faktiskt ”fungerat” just inom sina respektive genres, och Stanley Kubrick var tillika en mästare ifråga om bildkomposition, och konsten att välja rätt musik, dekor, klädsel, ljussättning och teman. Han lämnade ingenting åt slumpen, slarvade aldrig ifrån sig något och gjorde ingenting amatörmässigt eller oavsiktligt. Just där ligger – eller låg – hans storhet.

Han var alltigenom sann, alltigenom ärlig – och – konstaterade fransmannen Gregory Monro – byggde alltid sina filmer på en grundläggande, underliggande konflikt, aldrig kommersiellt gullegull eller fattiga illusioner om något konstlat himmelrike. Hans perspektiv var aldrig kristendomens, utan just Hedningens.

”Day of the fight” som var hans debut, handlar om en boxares privatliv, hans väg till framgång och seger – och ger i en skenbart alldaglig dags händelser en plausibel förklaring, till varför just den boxaren vinner sin match – och det var hans debut – bra på sina premisser, med andra ord. Den filmen gjorde han 1951, vid 23 års ålder, och man gissar nog inte helt fel, om man antar att Kubrick själv, någonstans – råkade vara till hälften självbiografisk, vilket förstås var ett medvetet drag.

Han fortsatte med en annan liknande boxar-film 1955, en hårdkokt deckarhistoria, bara därför att denna sorts film var det enda som fanns till hands, och fortsatte skapa sig en egen budget och plattform genom den. Huvudpersonen fick nu bli en gammal man istället, en welterviktare i slutet på sin karriär, samtidigt som filmen också skulle ha en kvinnlig hjältinna. Också ”The Killing” som visst inte handlar om något hemskt mord, utan en rififi-artad kupp emot en kapplöpningsbana, är intressant, fastän gårdagens dokumentär helt utelämnade Kubricks tidiga filmer. I den filmen förekommer bland annat en prickskytt, och ett helt kollektiv av kriminella, eller i alla fall tvivelaktiga karaktärer, något han skulle återvända till i både ”The Shining” och andra filmer.

”Paths of Glory” eller ”Ärans Väg” från 1957 – Kubrick kunde fortfarande göra filmer med två års mellanrum – följer helt vad Gregory Monro klarsynt konstaterat om vad eller vem Kubrick var. Kubrick skildrade konflikt, inte harmoni. Dynamik, inte stillestånd. Människan som en sammansatt varelse, ur ett om man så vill Polyteistiskt och Hedniskt perspektiv, men aldrig någonsin ett kristet; med sin oerhört naiva uppdelning i antingen ont eller gott. Han gav sig faktiskt in på rena krigsskildringar, och frånsett Jean Renoirs ”Den stora Illusionen” med Erich von Stroheim i huvudrolle, finns det nog inte många filmer om Första Världskriget som slår denna, med Kirk Douglas i rollen som Överste Dax, agerande chef för 701:a infanteriregementet.  Om inte annat lär filmen oss skillnaden mellan stabsofficerare och ”fältsvin” – verkliga genomförare ute på stridsfältet.

Dax, som före kriget förutsätts ha varit advokat, ställs emot en despotisk divisionschef, Brigadgeneral Mireau, och en något mer sympatisk kårchef, men tendensen är tydlig nog. Filmen handlar om despoti, despotiska system – och människans villkor eller premisser. Premisserna är, att fransmännen våren 1917 faktiskt stod inför allvarliga myterier, och vad filmen berättar om offentliga avrättningar av enskilda soldater för ”feghet” är faktiskt till stora delar sant. Det var också första gången Kubrick gjorde film av en roman – även om han gjorde film av en författare som redan var död – till följd av hjärtinfarkt och blodpropp. Dax är inte till alla delar sympatisk, ingen självklar hjälte; och det är inte Kubricks andra huvudpersoner heller.

Men Kubrick är hela tiden realist, hela tiden dokumentär – han svävar aldrig ut från sitt manus, han gör inte om skyttegravskriget till något det inte var, och samma tendens – att vara alltigenom sann, alltigenom noggrann med detaljer, återkommer i hans nästa film – som blev en ren äventyrsfilm – fortfarande med Kirk Douglas i huvudrollen, tydligen en av de verkligt kända karaktärsskådespelare Kubrick kunde få tag i..

”Spartacus” från 1960 – av en Kubrick som nu var 32 år – har fortfarande vissa politiska ambitioner – den skildrar en individ under ett fullständigt korrupt system, som tillåter gladiatorspel och dödande, sett som ren underhållning. Kubrick trivdes inte i Hollywood, den Nero han skildrar har drag av MGM:s direktörer, men Spartacus är för en gångs skull en enkel hjälte, så nära alltigenom god som Kubrick någonsin var villig att göra en hjältetyp, men rena äventyrsfilmer skall förstås ha sådana hjältar, de är nu en gång tvådimensionella berättelser. Ändå pekar Kubrick framåt, han börjar bli smått andlig – Spartacus följeslagare får utbrista ”Jag är Spartacus!” när de tillfångatas och skall korsfästas på vägen mellan Capua och Rom – något som också hände i verkligheten om vi får tro de antika källorna – och till och med Monty Pythons ”Life of Brian” låter sina skådespelare utbrista ”Jag är Brian…Nej förresten – det är min fru som är Brian !” när de står inför John Cleese som romersk centurion och skall avrättas.

Ändå var ”Spartacus” inget skämt – den kom så nära forskningen om den romerska armén, republiken före kejsardömet och annat, som det var möjligt att ens komma på 1960-talet, även om skildringarna av manipulartaktiken och vad som kännetecknar ett väl skildrat fältslag på film har blivit stereotypt sedan dess – Markus Junkelmann och 1980-talets tyska experimentalarkeologer kullkastade allt detta för längesedan..

Redan ”Ärans väg” var så kontroversiell, att den förbjöds i det neutrala Schweiz av alla länder, eftersom skildringen av Frankrike under första världskriget ansågs som ”alltför realistisk” för det landet – och efter Spartacus – som till en del är en ren krigsfilm, den också – hoppar Kubrick plötsligt jämfota två år senare, och gör Vladimir Nabokovs ”Lolita” till film år 1962 – och den blir såpass kontroversiell, att den katolskt kristna organisationen ”legion of decency” fullkomligt vill censurera sönder den.  Huvudpersonen, som till slut begår ett mord, inte på någon av filmens två kvinnliga huvudpersoner, utan på brittiske Peter Sellers i rollen som Clare Quilty – dör slutligen av hjärtinfarkt, precis som Kubrick själv skulle göra.

Kubrick fortsätter att samarbeta med Engelsmännen, och flyttar 1978 verkligen till England, han ger sällan eller aldrig intervjuer och låter sina filmer tala för sig själv – och två år senare  – 1964 – gör han Doctor Strangelove, en fullkomligt skruvad komedi, men fortfarande med Peter Sellers – nu i tre roller samtidigt – som Amerikansk President, den Märkvärdige Dr Strangelove själv – han som är en ful parodi på Werner von Braun – vi vet ju att doktorns ursprungliga namn visar sig vara ”Merkwürdigliebe” och slutligen den arketypiske RAF-officeren Colonel Mandrake, som ställs emot den fullkomligt galne och Trump-like Brigadgeneral Jack Ripper (man kan fråga vad Kubrick hade emot just Brigadgeneraler, men varför han alltid tog med sympatiska överstar)  som tillsammans med general Buck Turgidson – ett annat fantasi-namn – faktiskt är en parodi på en existerande person, den amerikanke Flygvpengeneralen Curtis LeMay – och Rippers alltmer paranoida misstankar om Fluor i dricksvattnet, vaccinationer samt hans resonemang om kroppsvätskor, skall också ha sin bakgrund i verkligheten..

Själv glömmer jag aldrig cowboy-skådespelaren Slim Pickens som ”Major Kong” i nedanstående fina scen, som verkligen är blodig satir när den är som bäst – och något som förebådar slutscenerna i ”2001 – a space odyssey” – för er som har sett den filmen – observera sekvensen när datorn ”HAL” stängs av – Kubricks användning av musik till sina scener, och Pickens trasslande med kretskort inuti en B-52:a…

Otroligt nog har jag en granne, som praktiskt taget ser ut och talar som Peter Sellers läspande rollfigur Dr Strangelove – ”animals could be raised und slaughtered…” även om han inte sitter i rullstol – inte ännu, i alla fall – och Colonel Mandrake, Major Kong och de övriga agerande, kunde faktiskt vara eller ha varit riktiga personer, av den sort vi alla möter på gatan och i tunnelbanan – Kubrick utvecklades hela tiden, han gick framåt ifråga om premisser, framåt i fråga om absolut realism…

När Kubrick gjort allt detta, unnar han sig fyra år av tystnad – och gör inga fler filmer, liknande de han redan gjort. 1968 är han 40 år, och gör Arthur C Clarkes ”The Senteniel” – och delvis ”Möte med Rama” till ”år 2001” och behandlar helt andra saker, helt andra teman – men fortfarande med så mycket precision, så mycket detaljer man kan önska. En sak jag lagt märke till, är att mycket av Kubricks filmsekvenser, särskilt i krigsfilmerna, sker från sidan – i det horisontella planet. Monoliten i ”2001” – som är så nära en gudamakt, eller ett absolut övermänskligt som det kan tänkas i Kubricks universum – är en andlig företeelse, men den kommer inte nedsvävande från ovan – den uppenbarar sig bara, plötsligt och till synes skrämmande – som ett stycke verklig och konkret hedendom, som ett slags epifani – och är en fullt plausibel epifani – nota bene på filmens egna premisser – att filmen HAR en andlig dimension, och beskriver mänsklighetens utveckling från ett stadium till ett annat, blir fullständigt klart i slutet – som – i likhet med Kubricks andra scener i samma film – nu har blivit snudd på oförglömliga – ännu år 2021 framstår 1969 års framtidsvisioner i denna film som tekniskt exakta – ingenting har åldrats, utom möjligen förutspåelsen om ”HAL” – ständigt närvarande som en tom röst – men mycket mer mänsklig än de agerande astronauterna i bild – ”HAL” kan till och med visa omsorg genom att dölja viss information, och nästintill ljuga – och känna fruktan inför det okända – vilket annars bara människor kan..

Tre år senare gör han ”A clockwork orange” år 1971 – nu lika samtidsskildrande – men det är inte någon månlandning, utan samhällsförändringarna han skildrar. Boken som ligger till grund för alltsammans, av den brittiske science-fiction författaren Anthony Burgess, läser ingen längre – men filmen – vilken skildrar en verklighet, som nästintill kunde vara hämtad från ”Landet Löfvén” och Rinkeby – med sina förnedrings-rån, våldtäkter på blonda kvinnor och sin allmänna sociopati – är fortfarande aktuell. Frånsett den lilla detaljen, att Malcolm McDowells relativt osympatiske huvudperson – som inte saknar vissa ironiskt sympatiska drag – han är en produkt av sin miljö, bryter på rysk tonårs-slang och förebådar ett Socialdemokratiskt styrt mönster-samhälle, som ”Labour” i Storbritannien nästan lyckades skapa – och inte talar arabiska eller somali-slang, så är ”Clockwork Orange” ändå en ganska exakt nutidsskildring. Kanske Kubrick skulle valt Brian W Aldiss ”Gråskägg” istället, där araberna och islam finns med, liksom ett antal ”Galna Gretor”. 

Brittiska samtids-skildringar,  kamouflerade till Science-Fiction, saknades inte på 1970- och 1980-talen, som Christopher Priests ”Fugue for a Darkening Island” och John Brunners ”Stand on Zansibar” och även om de är daterade och föråldrade nu, i hög grad produkter av sin samtid som de var, så är det ändå i ljuset av dem, som vi skall se ”A Clockwork Orange”, för filmens sista trettio minuter och den fråga som däri ställs får förklinga ohörd. Kan vi alls  förändra en redan moraliskt förstörd individ och en tonårig mördare som ”Alex” till något bättre, ens med någon ”Ludovici-teknik” ? (Reminiscenser av Lombroso, den italienske kriminalpsykologen)   Bruket av tvångsmässiga injektioner av allsköns psykedelika, i kombination med filmvisning, vilket får ”Nadsataren” Alex att hata våld, och fråntar honom förmågan att utföra våldsamma handlingar, samtidigt som den också fråntar honom hans mänsklighet….

Kubrick svarar avgjort nej – ”Alex” är inte någon sympatisk individ, och till på köpet kriminell, men det nyttar ingenting till att frånta honom rätten till självförsvar. Filmen riktiga skurkar består bland annat i hans ”gäng” och följeslagare, samt inte minst av ”Dim” – busen som på slutet visat sig bli Polis, och trots sin totala efterblivenhet kommer upp sig, därför att han nu får utöva sitt blinda våld bakom en polisbricka, och därigenom tjäna samhället. Se filmens slut själva, om ni inte förstår vad jag syftar på !

Efter ytterligare fyra års tystnad – då Stanley Kubrick förbereder sig för att lämna USA för gott, och flytta till England – han kallas nu för ”enstöring” och förblir oåtkomlig för pöbeln, journalister, epigoner, imitatörer, dumma ”fans” och onödiga ”följare” – gör han så ”Barry Lyndon” – en film om en oförbätterlig duellant, en äventyrare och lycksökare – men återigen fungerar den bäst som en film om konflikter och krig. Tydligen – enligt den franska dokumentären – samlade Kubrick tusentals tavlor, manuskript och konstverk med bäring på 1700-talet, medan han förberedde denna film. Han lämnade ingenting åt slumpen, anställde inga modeskapare, använde inga kläddesigners.

Hela filmen igenom använder han inget annat än naturligt ljus, inga strålkastare alls, ingen modern ljussättning, kompromisslöst använder han stearinljus, fackelsken, lägereldar, därför att elektricitet naturligtvis inte fanns på 1700-talet – och det – liksom Barry Lyndons tidigaste upplevelser under den första halvtimmen gör hela filmen, och därigenom rollkaraktären – som måste spelas så och bara kan vara exakt så – men inte gestaltas på något annat sätt.

Och han förklarar vad ”Lineartaktik” innebar, även om han inte snuddar vid ”plutonvis eldgivning” som det fanns mycket invecklade system för på 1700-talet, fast han omfattar – som vi ser här ovan – ”framryckning till stormavstånd” varefter det skulle ha blivit ”fix your bayonets, and CHARGE !” vilket alltid varit och ännu är brittiska arméns verkliga kännemärke. Tänk på vissa brittiska överstelöjtnanter som genomförde bataljons anfall, med bajonetter på, även under Falklandskriget.. 1982..

Fem års tystnad följer, och god Polyteist som Kubrick naturligtvis var, gör han nu något helt annat, som inte liknar vad han gjort tidigare. Nu skall det vara en skräckfilm, och det blir verkligen ”The Shining” med Jack Nicholson i huvudrollen, som en lindrigt maskerad Kubrick själv. Vi närmar oss åter det andliga, men Kubricks andliga universum är tomt på gudar, där finns ingen frälsning, ingen riktig försoning – andar eller spöken kommer honom närmast – kompromisslös realist som Kubrick ändå är – och frågan är om det inte bli här han till sist går vilse i den labyrint han själv skapat, vid 52 års ålder – då han redan flyttat till England, och borde stått på sin karriärs absoluta topp.

Tomma efterföljare, som An Lees ”The Ice Storm” skall snart uppenbara sig – Kubricks skräckfilm blir ändå stilbildande, ändå kultförklarad och en klassiker, främst av de som inte förstår bättre, och som inte kunnat prestera en värdig uppföljare själva. Han lämnar dem bakom sig, allesammans – och går vidare med ”Full Metal Jacket” – vilken också bygger på en bok – ”The Short Timers” som ingen i Europa känner till, och som ingen här läst – utom möjligtvis ett litet fåtal insatta i själva sakområdet.

Sju års arbete låg bakom ”Full Metal Jacket” som är både ”Bildungsroman” och Krigsfilm i ett. Den blir så exakt, att den blir till den kanske mest definitiva skildringen av Vietnam-kriget, möjligen undantaget Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now!” som skall betraktas som ett andligt sinnat verk – märk ”The Golden Bough” i filmens inledande scen – både Martin Sheens ”Captain Willard” och Marlon Brandos oförglömlige Överste läser just den boken – Har ni aldrig ens frågat er varför ?

Hue – och inte alls Hanoi – helt fel stad omnämns idiotiskt nog i SVT:s speaker-texter – man undrar vem som gjort dem – byggs upp i Beckton Gasworks, och nästan hela filmen filmas i England, inte i Vietnam som hos Coppola. Kubrick använder den verklige Marinkårssergeanten och Trupputbildaren Ronald Lee Emery som just den skådespelare, som skall gestalta en driven trupputbildare och Marinkårssergeant, med typisk jarong, ”sounding the dozens”, marschramsor och allt. Ursprungligen skulle han bara vara med som konsult, och militär rådgivare bakom produktionen – men Mr Emery blev skådespelare – med begränsad repertoar, eftersom han bara och endast bara kunde spela sådana roller, vars premisser fungerade för just honom, och vars bakgrund han kände till – alltså just Marinkårssergeanter, och därmed likställda.

Sista halvtimmen i ”Full Metal Jacket” är en fullständigt lysande skildring av ”patrullkarls strid inom plutons ram” med exakt den realism man kan önska, och som aldrig aldrig missar på en enda detalj i sitt genomförande. Kubrick kunde – enligt gårdagens dokumentär – ägna sig åt minst 75 omtagningar av kritiska scener om han så ville, och till och med den i fältradio framhasplade repliken ”What’s the story on that Tank ?” när Kubricks soldater inte får något eldunderstöd, som väntat, kommer sig av det faktum att Kubrick inte fick tag i rätt sorts amerikansk stridsvagn från rätt tidsperiod – han hade velat ha en M60 A2 vilket hade varit det enda rätta för just Vietnam, samt Marinkåren – men nu fick han inte tag i en sådan, och därför uteblev eldunderstödet också i den färdiga filmen, som slutar med att soldat ”Joker” – den intellektuelle huvudpersonen, ändå tar en fiendesoldats liv, trots avsevärd tvekan.

Återigen rör det sig om en prickskytt, en person med en förmåga, som måste antyda en viss mentalitet, och som därför måste uppträda på ett visst sätt, inte fullt synlig i något fönster, men på ett sådant sätt och under sådana förhållanden – gömd i en industribyggnad, högst upp och under absolut tystnad i exakt så många dagar eller nätter som krävs – verkliga prickskyttar lever så – de är fullständigt ointresserade av allt annat än sina ”gyllene sekunder” för att agera i rätt sekund och i rätt ögonblick vad gäller fientlig trupp, som visar sig öppet – är allt en verklig prickskytt behöver.

Kubrick fuskade aldrig. Han kompromissade aldrig. Han slarvade aldrig. Han gjorde allt med mening och innehåll, och han var sann emot sig själv och vad han trodde på, först och främst.

Det var också det som gjorde honom till det han var, konstnärligt sett eller annars. Om vissa förbannade idioter i ytterkanten på min omgivning kunde sluta misskreditera också själva Hedendomen och Asatron – som nutida rörelse – genom sina erbarmligt dåliga ceremonier, brist på andligt innehåll, brist på tänkande, brist på ”verkshöjd” i sin verksamhet och framförallt brist på praktiskt förnuft, så skulle nog mycket vara vunnet – men allt det där är – för dagen – en helt annan historia.