Ren järnmeteorit funnen vid Fröslunda

”Der Gott, der Eisen wachsen ließ,
Der wollte keine Knechte”

”Den gud som gav oss järnet ville inte ha några slavar”

”The god who made iron grow
Did not want slaves;”

Igår rapporterade svenska media av alla de slag (det finns minst tjugo notiser) om fyndet av en Järnmeteorit, ca 1 km norr om den gamla Gudalunden vid Fröslunda i Upplands län.  Det är kanhända ingen tillfällighet. Järnmeteoriten, som slog ned under första veckan i November, uppges ursprungligen ha vägt nio ton enligt astronomerna, men endast 14 kilo i det närmaste rent järn och ett trettio centimeter långt fragment återstår nu av meteoriten.

Man påstår på Wikipedia och andra ytliga kunskapskällor att nästan allt järn på vår planet skulle vara av meteoriskt ursprung, och alltså under årmiljarder ha dumpit ned på jordytan, men det stämmer knappast. Snarare är det så att den sk ”Ni-Fe” zonen i jordens innersta kärna bildades samtidigt med planeten för 4.54 miljarder år sedan, och därför innehåller jordens mantel och skorpa också mycket meteroritjärn, tillkommen som den är av delar från det som nu är asteroidbältet. Men redan för 4 miljarder år sedan, då det första livet började uppstå, ändrades detta.

Bakterier kan också laka ut järn, och därför har Nordeuropa och Nordeuropa en oerhörd fördel jämfört med andra kontinenter, eftersom vi kan utvinna myrmalm och sjömalm här, och det var det som inledde den Nordiska järnåldern ca 500 år före vår nuvarande tideräkning. Man har påstått att Sveriges sista kommersiellt gångbara myrmalm skulle ha samlats in i trakten av Älvdalen år 1871, och sjömalm skall ha använts för tackjärnsframställning vid Huseby bruk så sent som 1930.  

Svenskarna skapade sitt eget järn, så att stål och järn byggde Sverige ! (modell från Industrimuséet i Norahammar)

På Engelska Wikipedia påstås det till och med, att man hela Ryssland skulle varit beroende av myrmalm tills på 1500-talet, och att ryssarna inte skulle ha känt till något annat sätt att få fram järn och stål till dess. Det var det faktum att vi kunde utvinna sjömalm och myrmalm som fick järnålderns smeder att få fram vapenstål med oöverträffad kvalitet, för när man blandade olika sorters järn med varann, och lade till färskad järnmalm och kol, fick man fram det första kolstålet…

Efter mer än 1100 år i jorden, var detta Vikingasvärd från Norge fortfarande vasst…

Meteorit-järn har mer tveksamma kvaliteter, men ändå har många kulturer hälsat dess ursprung som Gudomligt, vilket kanske är föga förvånande.. Järn i stora klumpar, som med eldsken och dunder föll ner från skyn, måste ha fascinerat människorna. Man har hittat 5200 år gamla järnpärlor i Egyptiska gravar, och det finns mer än 2500 år gamla dolkar och svärd av meteorit-järn från Mindre Asien och Kina. Farao Tutankamon skall i sin grav ha en dolk, ett huvudstöd för mumien och en armring gjord av rent meteorit-järn, och han är säkert inte den ende högt uppsatte potentat, som ägt sådana föremål.

Man kan fråga sig hur det är med de många Torshammar-amuletter som hittats i Mälardalen. Vad jag vet har ingen gjort några vidare metallurgiska undersökningar på dem, för att påvisa var järnet de är gjorda av kommer ifrån, och om detta också var myrmalmsjärn eller inte. Jag har i alla fall inte hittat någon uppsats på internet som kan ge besked om saken, men kanske att någon av mina läsare kan ge besked ?

Alla vet vi ju, att det finns massor av lokala traditioner om ”Torviggar” eller fint slipade stenyxor från Yngre Stenålder som man skall ha trott vara ljungeldar eller blixtar, slungade av Tor, och den folktron trodde man på även långt fram i tiden. Varför skulle då inte Järnmeteoriter också kunna vara en gåva från Tor själv, och kunna smidas om till Hammare eller något annat användbart ?  Vi får väl se vad som händer med den 14 kg tunga järnklump man nu hittat, och som det skall tas prover av, medan man också skall ställa ut den på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm, där en hel samling av ännu tyngre och större Järnmeteoriter redan finns.

”I am Iron Man !”

På 1930-talet skall en tysk forsknings-expedition till Tibet ha stulit med sig en antik staty av Buddhist-helgonet Vaiśravaṇa. Statyn har av vissa utpekats som en förfalskning, men anses vara gjord av rent meteorit-järn från Chinga-meteoriten, som föll över Mongoliet någon gång för mellan 10 000 och 20 000 år sedan, men statyn har daterats till omkring år tusen, och påstås föreställa en skytisk stammedlem från sådär 200 år före till 400 år efter vår tideräkning – han ser ut som en Nordeuropé och har ett tydligt helskägg, så han är i alla fall ingen Tibetan, även om en del skytiska stammar faktiskt tidigt övergick till Buddhismen, vilket kan förklara saken..

Järnmeteorer har påfallande ofta fallit i trakten av Fröslunda. År 1869 föll en till…

 

”Järnmannens” eventuelle äkthet och alla de gåtor som följt i spåren på den debatten, är fortfarande hett omdiskuterad ibland vissa mystiker, och sensationshungrig dagspress. Dessutom var statyn helt försvunnen mellan 1945 och 2007, då den skall ha ägts av ”en privat samlare” i München.  Men – ingen vet vad den egentligen bevisar – är den tillverkad först på Vikingatiden, men föreställer en kaukasier från en långt äldre kultur ? Och varför skulle Tibetanska munkar göra en sådan staty sådär 800 år efter att just den kulturen försvunnit, och sen låta den föreställa en eller annan Bodhisattva ?

Nej – nu jäklar spelar jag en låt med ”The Meteors” istället, ni vet bandet från England, vars valspråk lyder OTTMAP ! eller ”Only The Meteors are True PsychobillySångaren lär i och för sig dyrka Horn-Per, alltså Gammel-Erk, Ni vet han som tyckte att Åmål var något, alltså själve Fan eller Satan – men han är i alla fall Hedning, även om han inte är just samma sorts hedning som just jag..

Strange Times Are Coming” – Jojomen det är så sant som det är sagt…

Sverigereportage – en utmärkt sajt

Ibland hittar jag sajter på nätet, vars innehåll imponerar, inte minst därför att de innehåller massor av spännande fakta jag inte kände till förut. En sådan sajt, som funnits i nätan ett helt år och lite till är Jens Flychts ”Sverigereportage” som ni kan finna på länken här. Han skriver om udda personer, platser och händelser i Sverige, allt från intressanta och insatta artiklar i arkeologi till nittonhundratalshistoria, och artiklar om bortglömda fordon. Artiklarna bygger ofta på intervjuer och håller genomgående en mycket hög journalistisk kvalitet, som vi knappt är vana vid nuförtiden.

Jens Flychts arkeologiska artiklar har stort intresse för oss hedningar, och det är inte utan att jag påminns om förlaget  Raben & Sjögrens serie ”Sällsamheter” som utkom på 1970- och 1980-talen, och som skildrar udda platser och okända turistattraktioner i hela Sverige, redovisade landskap för landskap i en stor serie på närmare 40 böcker, som dock för länge sen är slut på förlag, och bara kan köpas antikvariskt. Här, till exempel, syns en av Västgöta-delarna, som också står i mitt privata bibliotek.

Historier från Nordanå, dvs INGENSTANS (del 2: ”Den brinnande Giraffen” – eller ”Min far läcker historia” )

Sedan vi nu alla firat minnet av Ball Turret Gunner JA Riggsby, en man som nog inte finns med oss längre (se del 1 i denna artikelserie) – lika lite som de hundratusentals av hans generationskamrater, som drog ett mycket tungt lass genom livet – och som vi sena tiders barn har all anledning att känna en smula tacksamhet inför – övergår jag till fler av min gamla farsas överförda minnen, som nu lever vidare genom min försorg.

Jag har nämnt att Nordanå var en byhåla, en byhåla som inte längre finns, ett namn som blivit utplånat ifrån de flesta kartor, i en trakt som för länge sedan förvandlats till oigenkännlighet, och som aldrig mer kommer att bli vad den en gång var. Min far lämnade den ganska tidigt, och återvände aldrig, lika lite som jag återvänt till den förort där jag själv växte upp – mellan 3 och 16 års ålder. Han hade å andra sidan med sig en förtjusning i högt placerade gavelfönster – jag nämnde ju att prästgården i Görslöv hade ett sådant – och på 1970-talet ordnade han ett rum på en inredd vind; ett kombinerat kontor och bibliotek, mycket likt det jag själv sitter i just nu.

På sitt skrivbord hade han alltid ett inramat foto av Salvador Dalis brinnande giraff – även om han annars inte var särskilt svag för konst, eller för den delen surrealister. Dali målade sin första brinnande giraff 1930, långt innan Guernica, långt innan något spanskt inbördeskrig ens var påtänkt, och nio år innan andra Världskriget, som förmodligen inte blir det sista världskrig mänskligheten kommer utkämpa. Frontlinjerna har redan dragits upp emellan västvärlden och islam, och kanske kommer vi alla få uppleva en helt annan utveckling än vi annars tänkt oss, också i vårt eget land, innan detta årtionde är slut.

Farsan såg förstås inga brinnande giraffer i verkligheten, inte ens i Hagenbecks djurpark i Hamburg, för under ”Operation Gomorrah” 1943 skulle nog även girafferna ha brunnit upp, för att inte tala om parkens andra djur. Jag nämnde i förra avsnittet att han kunde se Hamburg och Lübeck brinna, och ana dem som ljusfläckar borta vid horisonten, ensam i sitt Skånska landsbygdsmörker – men de där ljusfläckarna var förstås alldeles för små och avlägsna för att han med egna ögon skulle kunna ha sett vad som pågick i detalj, eller några faktiska giraffer, allt sådant fick han läsa tidningar och höra på radio – dåtidens enda etermedium – för att ens kunna uppfatta.

Men – han såg andra saker med egna ögon. Strax nära Nordanå och Bulltofta, fanns det enligt honom en hel bondgård som träffades av amerikanska napalm-bomber, och den som en gång sett ett anfall med napalm på nära håll, glömmer det förmodligen aldrig.

Han beskrev det hela lite som ett skånskt Guernica i miniatyr – brinnande hästar och skrämda grisar hade rusat runt på gårdsplanen, dit han kom cyklande – ortens brandkår, en förtvivlad gårdsägare i silhuett emot lågorna och röken, total förödelse, förvirring, skrik och panik. Ingen människa blev innebränd, efter hans minnesbild, men en hel kreatursbesättning på tio-tolv kor eller mer gick upp i rök, och man kunde hela tiden höra de instängda djurens vrålanden och bölande. Branden inträffade sent i November, men han kunde inte komma ihåg vilket år den utspelades, det var antingen när han var 8 år gammal, eller kanske 11.

Det har förstås brunnit i Nordanå senare också – och en brand i Nordanå är – tja – som en brand i Nordanå… (bild från ”Sydsvenskan” 2016)

Långt senare, på 1970-talet, 1972 närmare bestämt, när President Nixon auktoriserade Julbombningarna över Hanoi – det som officiellt hette ”Operation Linebacker II”  och som fick Olof Palme av alla människor att mynta det sällsynt välfunna uttrycket ”Dessa Satans Mördare ! om vad som hänt, blev han så förbannad, att han fick gå in i ett annat rum, när TV:s nyhetsutsändningar punktligt skedde, 19.30 om vardagskvällen, då som nu. Kanhända var det där någonstans hans tro på USA som företrädare för det goda i Världen slutligt urholkades och föll samman, även om han annars inte var en man, fylld av stora åthävor eller ord. Hur han lyckats behålla sina politiska illusioner om Världens allmänna tillstånd såpass länge, under de 28 åren emellan 1945 och 1972, är mig annars en fullständig gåta.

Jag har letat och forskat länge efter den gård eller gårdssamling, som alltså skulle ha blivit träffad av amerikanska flygbomber, någon gång 1940 – 1943.

Ifall detta nu skedde, kan det ju vara intressant att skildra de faktiska sakomständigheterna så noga som möjligt, samt att utreda VARFÖR det alls hände. Sverige var ju som alla vet neutralt, och deltog inte i kriget.

Kanhända låg den nedbrunna gården i trakten av Görslövs mölla, kanske inte. I alla händelser skall Napalm som brandstridsmedel betraktat ha blivit uppfunnet av amerikanarna först 1942, enligt vad Wikipedia påstår – men nej – i de synnerligen välinformerade Flyghistoriska sajter jag konsulterat, står ingenting om att ett amerikanskt bombplan skulle ha lämpat ut några bomber före en nödlandning på Bulltofta-fältet just det året – däremot skedde det vid andra tidpunkter. Tänkbart är ju, att en eller annan av mina läsare hjälper mig att lösa det här mysteriet – men jag förmodar, att en såpass lätt identifierbar händelse inte gått flyghistorikerna förbi – där måste finnas tidningsurklipp, press-notiser, sådana saker..

Men – säger kanske någon av mina läsare – Sverige bombades väl inte under Andra Världskriget ?

Vi var ju neutrala, allt var ju så bra, så bra. Vår beredskap var god enligt Per-Albin Hansson, och vi levde väl redan då i ”Landet Löfvén” eller något annat litet ”La-La-Land” av Kindergarten- och Kinderegg modell ?

Fel. Fel i sak, och det är rysligt lätt att motbevisa.

Skiss från ”Sydsvenskan” 3 Oktober 1940. Tre bomber briserade i slottsparken, och flera personer skadades av splitter

Man har också felaktigt påstått, och spritt ut ”grodan” att inga personer skulle ha skadats vid de bombningar, som främmande makt utförde över Sverige. Det är också FEL I SAK, och det känner historikerna mycket väl till. Både Stockholm, Nacka och regementet i Strängnäs bombades av Sovjetiskt bombflyg – en händelse som är betydligt mera känd, och på alla tre platserna skadades människor av splitter, och på andra sätt. Sovjetunionen publicerade redan då lögnen om att flygplan om skulle till Åbo – mer än 250 km bort – skulle ha ”navigerat fel” men Lillefar Josef ”Uncle Joe” Stalin och hans regering betalade – fryntliga och generöst stämda av Vodka, får vi förmoda -gladeligen ut de 6 miljoner kronor, som vår Regering önskade i skadestånd, och det motsvarar sådär 132 miljoner i dagens penningvärde, vilket inte är småpotatis..

Dessutom har vi den sk ”Lufttorpeden från Bäckebo” eller en Tysk V-2 raket, som oförhappandes damp ned och exploderade nära Nybro, den 13 juni 1944 klockan 15:15. Den skadade ingen, men gav massor av information om hur världens första interkontinentala missil var konstruerad, i alla fall om vi räknar en tänkbar räckvidd på 320 km som ”interkontinental”. Vrakdelarna gavs till de allierade, tillsammans med ritningar och skisser, samt byttes emot modern radarutrustning, vilket dåtidens Sverige mycket väl behövde, men det är saker man talar ovanligt tyst om, än idag…

Detta, slutligen, är en bild från bangårdsområdet i Lund med omnejd, där mer än 30 brittiska bomber föll den 18 November 1943. Tusentals glasrutor över hela staden krossades, flera bränder bröt ut till följd av 15 kg’s stavbrandbomber, och en minbomb på 200 kg sprängde sönder en hel handelsträdgård (se bild ovan) samt en smedja och några andra hus. De flesta bomberna föll över bangården, men en brandbomb hittades odetonerad strax söder stadsparken på en sidogata, och landade bara 100 meter eller så från Kulturhistoriska Muséet, där ca 60 personer som bäst hade samlats för att höra på ett föredrag – klockan var ungefär 21.15 när bomberna började falla, och även om en hel del deltagare lär ha farit i golvet, och damp ned från sina stolar hade de ändå tur – hade bomberna kommit sådär en kvart senare, hade det legat dödsoffer på gatorna lite här och där i den gamla studentstaden. Minst 40 personer skadades också av bombsplitter, eller splitter från fönsterglas som gav dem skärsår i ansikte och på armar och händer – dumt nog ställde sig många naiva Lundabor vid sina fönster och tittade ut, när anfallet började.

Foto ur Kulturhistoriska Muséets Årsbok, 1990 – en odetonerad fosfor-bomb på 15 kg, som finns bevarad på muséet

Allt detta är FAKTA och fakta är svåra att förneka, även för dagens Regering. Samtidigt får man förstås inte glömma, att det här bara var som en mild liten västanfläkt, jämfört med vad de flesta Europeiska länder och deras befolkningar fick uppleva under samma tid. Min gamla mor, som ännu lever, bodde själv i centrala Lund, och upplevde bombnatten ur en liten 10-årig flickas perspektiv. Hon var naturligtvis rädd i flera månader efteråt, och försummade aldrig att ta skydd, så snart hon hörde flygplansbuller. Min far – en 11 åring på landsbygden, brydde sig knappast märkbart om någon fara för egen del, men var som sagt mycket medveten om luftkrigets blodiga konsekvenser.

Man har påstått alla möjliga orimligheter om anfallen emot Lund och Malmö., främst på Wikipedia. Men min far mindes fel, på en väsentlig punkt.

Det var faktiskt it inte USAF eller Amerikanerna som utförde de värsta anfallen på svenskt territorium, utan Brittiska RAF – Royal Air Force. Bomberna var dels vanliga sprängbomber eller Fosfor-bomber, och alltså i-n-t-e fyllda med napalm.  Fosfor eller ”WP” – ”White Phosphorus” dödar också genom rök – därför anväde man dem främst emot städer och bebyggda områden. För övrigt dök ännu större och grövre bomber upp på svenskt territorium, strax före krigsslutet.

(foto från s156 i boken ISBN 91-975467-5-5 ”Brittiska Nödlandare 1940-45” av Rolph Wegmann)

Det ni ser ovan är en bild ”från tiden” eller efter den 8 Februari 1945, då en 2 tons ”Cookie” bomb (den största typen av minbomb RAF alls hade – den kallades så pga sin likhet med en rulle digestive-kex ) och två stycken 250 kg’s sprängbomber som spreds ut i terrängen runt Filborna utanför Helsingborg.

Lancaster-bombaren PB 382 exploderade i luften, när sex 250 kg’s bomber inuti planet träffades av luftvärn – om det var svenskt eller tyskt luftvärn har aldrig klarlagts, men det tyska luftvärnet vid Helsingör kunde skjuta in på svenskt luftrum utan svårigheter – och alla ombordvarande, utom pilot och Flight Officer BA Clifton, som mirakulöst nog kastades ut ur planet och överlevde. Han landade med fallskärm vid Hjortshög, och greps klockan 20.45 på kvällen av svensk polis, som dåförtiden var mycket effektivare på att ta fast allehanda ”bombmän” i Helsingborgsområdet. Som bekant, har vi ganska gott om dem nuförtiden, men Clifton, som hade flugit 30 stridsuppdrag och väntade sig utföra maximalt 36 stycken (eftersom RAF-piloter kunde ansöka om förflyttning till ett ”skrivbordsarbete” efter så många uppdrag – om de alls hade turen att överleva – det var ungefär 7-8% chans att stryka med, för varje gång) kunde i alla fall återvända hem till England från en tids internering i Falun, 9 Mars 1945. Resten av hans besättning eller diverse kroppsdelar från de flesta av dem vilar ännu på Pålsjö Kyrkogård, där en del av kyrkogården underhålls av ”The Britsh Wargraves Commission”

Bild från de Brittiska och Kanadensiska Flygarnas gravar vid Pålsjö, Helsingborg. I minneslunden på samma kyrkogård är min farmors aska utspridd…

Bland vrakdelarna hittade man också en mycket intressant karta, som klart och tydligt visade att RAF hade för avsikt att kränka svenskt luftrum, både vid anflygningen emot Tyskland och på hemvägen. Detta kände förmodligen också den Svenska Regeringen till, även om man än idag inte har vågat erkänna den saken. Man vet emellertid – från flyghistorikernas arbete och Bo Widfeldt, som avslöjat saken i en annan bok än den ovan nämnda, att den svenske Flygvapenchefen Bengt Nordensköld träffade flera ”underhandsöverenskommelser”  med de allierade, alltså både USAF och RAF. Bland annat skulle man ”se genom fingrarna” med vissa överflygningar, gentemot att man fick tillgång till nyare flygplansmateriel och ny radarteknik, och 500 amerikanska flygare, internerade på svenskt territorium (de var inte ”krigsfångar” eller verkliga POW i ordets egentliga mening, som jag redan påpekat i avsnitt ett) kunde bytas mot ett antal B-17 Flying Fortress, som landat här och så småningom skulle byggas om till civilt ”kurirflyg” samt sju stycken fabriksnya med nödlandade P51 ”Mustanger” som Svenska Flygvapnet också fick behålla, plus optioner på att köpa ännu fler P51-D – så snart de kunde tillföras, beroende på de besvärliga förhållandena ute i Världen. Nordensköld skulle också ha sett till att allierade flygare fick kartor och uppgifter om svenska flygfält, däribland Bulltofta, Rinkaby, Kalmar, Örebro, Barkarby utanför Stockholm och flera fält, där de kunde nödlanda.

Men att rakt fram släppa bomber på svenskt territorium, över städer, byar och gårdar ingick givetvis inte i någon överenskommelse.

 

”Intressant” liten karta, publicerad på s 157 i Wegmanns bok…

Så varför gjorde då de allierade detta. Skedde det verkligen bara av ”misstag” ??

Att den Whitley-bombare som attackerade Malmö verkligen har existerat, kan man inte ifrågasätta. Lika lite kan man ifrågasätta att bomberna över Lund, och Nordanå med omnejd verkligen kom från ett eller flera brittiska Lancaster-bombplan. Allt detta har bevisats av historiker, men tyvärr florerar och florerade redan 1943 åtskilliga myter, rykten, lögnhistorier och påståenden om bombningen av växthusen utanför Lund, till exempel. Rykten kan förstås alltid spridas i krigstid, det är långtifrån ovanligt, och behöver inte alltid ske genom främmande makt, propaganda eller ens med avsikt, utan bara beroende på okunniga och oinsatta personer i folkdjupet, som också råkat illa ut, och som inte kan undgå att spekulera. Lägg därtill tidsavståndet, och senare generationer, som är ännu mindre informerade om vad som faktiskt hände – och fortfarande kan hända ! Det är långtifrån säkert, att någon svensk ”neutralitet” alls kommer respekteras, nästa gång det blir krig – och det kommer med all säkerhet att ske, förr eller senare..

 

Typiska foton från ”Tiden” av en Lancaster med full bomblast. Bilden till vänster visar en ”Cookie” och vanliga sprängbomber under fällning, bilden till höger visar ”cluster-bombning” med 15 kg brandbomber, ”WP” eller vit fosfor..

En ”teori” som är vida spridd, är att de brittiska flygarna inte skulle vara kapabla att navigera rätt, inte visste att de befann sig över Sverige och att de skulle ha feltolkat eventuellt återsken från växthusens rutor som reflexer i en vattenyta, och därför ha trott att de befann sig över Öresund, men det förklarar inte alls varför det också fälldes bomber över Lund, samt bangårdsområdet i den staden. I själva verket fanns ju både särskilt utbildade navigatörer med kartor ombord, och dessutom fanns radiobaserade navigationssystem som det brittisk-utvecklade GEE redan, och det hade en precision på minst 6 km vad Sverige angår, och avsevärt bättre vad gäller målområdena i Tyskland. Visserligen är det sant att tyskarna kunde störa ut GEE systemet, men störsändning kräver alltid mycket energi, oavsett vilket våglängdsområde vi talar om, och är inte alls effektivt på stora avstånd.

Allt pekar på att de brittiska besättningarna verkligen visste var de befann sig i luftrummet, och att de var väl medvetna om att de flög över just Sverige. Deras kartor visade ju detta med all önskvärd tydlighet. Flyghistorikern Rolph Wegmann tar på flera ställen upp det faktum att varesig handelsträdgården utanför Lund, eller städer som Lund och Malmö var fullständigt mörklagda. Vad besättningarna såg, var stora och tydligt upplysta mål, som talade om för dem att de flög över neutralt område, samt svenskt luftrum. På Wikipedia kan man nuförtiden läsa rena felaktigheter och orimliga påståenden, som att besättningarna först skulle ha flugit hela vägen till Tyskland utan att kunna fälla sina bomber, och sedan bombat svenska mål först på hemvägen. Det är också gravt osannolikt, av flera skäl. För det första kunde alltid lasten fällas ”för hand” eller till och med direkt från bombrummet, om det alls skulle vara nödvändigt, och normala system fått felfunktion. Dåtidens flygplan innehöll ingen ”fly by wire” och bara ett minimum av elektronik, de enda ”vajrar” som fanns var helt mekaniska, eller den stålwire, som faktiskt utgjorde roderlinor.

För det andra skulle ingen besättning vilja flyga någon längre tid med full last av explosiva ämnen ombord – även risken att träffas av svenskt luftvärn ”av misstag” var något att ta hänsyn till, liksom risken att upptäckas av tysk nattjakt, som de facto också opererade över Sverige. (Se vidare nedan) Självklart gjorde man sig av med sin bomblast så fort man kunde. Min egen ”teori” – helt obevisad – är att de flygplan ur RAF som utförde bombningarna 1940 och 1943 sannolikt var ”pathfinders” ur särskilda ”Pathfinder Squadrons” som flög först i varje formation.

Deras teknik var nästan alltid densamma, oavsett om man flög i mörker (vilket britterna oftast gjorde) eller i dagsljus (vilket vanligen var förbehållet USAF). Först fällde man ”flares” eller lysbomber mot målet, eventuellt långsamt fallande med fallskärm – ifall målet var täckt av rök eller moln – och sedan färgade rökmarkörer. Om tyskarna också gjorde detta – det förekom att de försökte lägga artificiell rök eller markörer på något annat ställe, fick pathfinders byta till en andra, i förväg överenskommen färgkod på rökbomberna, och så stanna kvar i målområdet.

 

Lancaster med ”Tallboy” eller ”Grand Slam” bomb på 5 – 10 ton. Den var så stor, att inga amerikanska flygplan kunde bära den, och den fick flygas fram utanför bombrummet, säkrad med en speciell kedja..

”Pathfinders” kom till målet först av alla, och fick också stanna kvar längst. De var mer utsatta för fientlig jakt eller luftvärn än andra flygare, så vad skulle de göra ? Ifall de ville överleva, så hade de all anledning att undvika alltför mycket bomblast, och inrikta sig på lys- och rökfacklor – men de bestämde såklart inte vad de skulle fälla eller ha med sig, utan det gjorde deras respektive divisionschefer. Denna teori – fortfarande obevisad – skulle faktiskt kunna förklara, varför bombningarna av Sverige 1940 och 1943 alls ägde rum. Enstaka besättningar kan av okänd anledning ha valt att fälla sina bomber på en tydligt markerad plats, och den fick för deras del precis lika gärna ligga i Sverige som någon annanstans – Britterna hade redan lidit tillräckligt, så varför skulle svenskarna inte få göra det också ? (Så kan de mycket väl ha resonerat – cynismen var stor)

 

Brittiska historikers dokumentation över räderna mot Stettin och Königsberg 1944 visar, att man med full avsikt och berått mod flög över Sverige, både på ditvägen och hemvägen, utan minsta avseende på kränkningar av svenskt luftrum. De små kryssen på kartan anger ställen i Sverige, där man skall ha angripits av tysk jaktflyg. Både Ju88 (4-motoriga!) Me 109, Me 410 och Me 110 skall ha varit inblandade i regelrätta luftstrider över Sverige enligt britterna, och svenskt jaktförsvar gick aldrig upp och gjorde inga försök att avbryta striderna, utan förhöll sig helt passivt. (förstora kartan genom att klicka på den vid behov)

 

Liten youtube-film på hur Polackerna ”desarmerade” en 5 tons ”Tallboy” bomb utanför nutida Szczecin år 2020. Självklart genomförde man en kontrollerad sprängning, vilket alltid är enklast, och visst ingen ”desarmering” överhuvudtaget… (CNN:s rapportering om förloppet var inte saklig…)

Enligt flyghistorikern Wegmann, vars bok jag nämnt, förekom en livlig skriftväxling mellan svenska och brittiska myndigheter först efter incidenten 1943. Air Marshal ”Bomber” Harris, kanske den mest kontroversielle befälhavare RAF någonsin haft, vägrade att erkänna de svenska skadeståndskraven med mer än hälften av den begärda summan, och satte ned dem till 250 000 dåtida svenska kronor, vilket motsvarar 5,525 miljoner SEK idag. Det är sannerligen inte mycket för en förstörd bangård, minst 6 totalförstörda byggnader och ett fyrtiotal sårade. Till och med ”Lillefar” Stalin var mer generös än så, när han helt och hållet accepterade de svenska skadeståndskraven för bombningen av Strängnäs och Stockholm…

”Bomber” Harris skall också ha skrivit ett brev, daterat 23 Oktober 1943 där han å vägnar av Brittiska Air Minstry meddelade, att han själv förbehöll sig rätten att välja, ifall svenskt territorium skulle kränkas, ”ifall det krävs av operativa eller strategiska – eller andra angelägna skäl”.  (allt detta anges på s.76 i Wegmanns bok) Vad som i så fall var ”andra angelägna skäl” redovisade han aldrig, men på sätt och vis har Sir Arthur Harris ändå fått sitt symboliska straff av makterna..

Arthur ”Bomber” Harris staty i centrala London, sådan den såg ut efter att sk ”BLM-aktivister” vandaliserat den, 15 Juni 2020. (Shame on him indeed !)

Ifall några försonliga handlingar alls begåtts av RAF, bestod den i ett mer gentlemannamässigt uppförande av de piloter och besättningar som nödlandade i Sverige, de ursäkter som lär ha getts först efter det att kriget var slut, och det arbete som genom alla år utförts av The British Wargraves Comission, som fortfarande är verksam, rörande Påsjö Kyrkogård och en del gravar i Göteborg och på Västkusten. Att man sände oss skisser på hur ”Cookie” bomben och de bomber som föll ännu 1945 skulle ”desarmeras” hedrar väl också Royal Airforce och Storbritannien, skulle jag tro – även om det här med ”desarmering” vanligen inte tillgår som på film. Ingen behöver skruva på tändrör, klippa olikfärgade trådar eller annars ta stora risker helt i onödan, när man ändå kan lägga en ”bulldosa” av sprängdeg direkt på bomben, och spränga den åt ”kingdom come”.

Finns det inga värdefulla byggnader i närheten, är detta det absolut bästa tillvägagångssättet.

Autentisk ”sprängskiss” av en ”Cookie” eller Blockbuster…

 

I kommande delar av denna artikelserie, skall jag berätta om helt andra föremål, som min far fick se falla från skyn – avlämnade av USAF och inte RAF, samt om landande Mustanger och mycket annat..

 

Blotet i handlingen, Handlingen i Blotet – och Stanley Kubrick

”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl !”

  • skrivet av Ulf Lundell ur sången ”Öppna Landskap”

 

Som alla läsare borde ha förstått – efter gårdagens inlägg – är jag Polyteist, inte Monoteist. Jag är och förblir en Asatrogen Hedning, och jag ser ingenting meningsfullt i den kristna religionen, dess kyrkor eller för den delen islam och dess moskéer heller. Det finns ingen gud i dessa byggnader, ingen andlighet, inga budskap jag överhuvudtaget kan uppleva, eller tar åt mig av, eftersom jag är just en asatroende hedning. Inte ens vad andra Hedningar må skriva om Monoteismen, ifall de nu halvt om halvt skulle erkänna den, intresserar mig det minsta.

Nej, detta är Jim Lyngvilds ”Ravnsborg” i Danmark, och visst inte någon kristen kyrka…

Jag kan möjligen gå in i kyrkor såsom varande historiska byggnader, eller se dem som rent arkitektoniska skapelser med viss verkshöjd, ifall de nu ens råkar ha det. Jag kan förstå den konst och de orglar som pryder dem – eller vad ni nu vill ta upp för interiörmässig detalj – som intressanta exempel på hantverk eller kanske snickeri, men det är så långt jag alls kommer. Albertus Pictors kyrkmålningar kanske jag förstår, eftersom de är konstverk i sin egen art, som inte har någonting alls med kristendomen som religion att göra, eftersom de påfallande ofta avbildar något helt annat – sin tids människor inte minst – och bara rent ytligt sätt, eller via rena sammanträffanden berör bibliska historier. Pictors synsätt var renässansens, inte medeltidens. Hans bildvärd må vara hämtad från ett för honom hundra eller hundrafemito år avlägset trettonhundratal, men i hug och han var han Hedning – som alla konstnärer och hantverkare – för Monoteismens tänkande kan överhuvudtaget inte frambringa något stort, och framförallt inte stor konst.

 

David Nessle, på den tiden han var serietecknare och ännu inte hade förvandlats till ”Muralgranskare” via min försorg – det var ju den här bloggen som till sist ledde honom dit, i alla fall delvis och via ett slags intellektuell korsbefruktning, utan kristna kors – kallade sig en gång för en ”Ligne Clair” tecknare med förhinder. Det stämmer ovanligt bra, i alla fall om man vet vad Ligne Claire inom seriekonsten är för något, och minns dess storhetstid på 1970- och 80-talen, vad gäller det rent hantverksmässiga. Dave Lessnid, alias Nils Daseved (ja – han hade många pseudonymer !) tecknade med mycket svart tusch, och hans bilder innehöll mycken svärta, skuggningar och ett helt annat manér – så han var aldrig ”ligne clair” på just det viset, även om det aldrig är fel här i livet att helt ut följa en klar linje – något som jag alltid försökt göra, och gör alltjämt.

Vad man än ägnar sig åt här i livet, måste det göras med KONSEKVENS till handling och utförande… (teckning ur ”Den maskerade Proggaren” av David Nessle)

Doktrin är kort sagt doktrin, och jag tänker, uppför mig och agerar doktrinärt – som alla hedningar.

Har man inte förstått det, så har man inte förstått hedendomens väsen det allra minsta, och skall förmodligen inte heller ägna sig åt någon hedendom, eftersom man i så fall inte står för vad man är, inte gör vad man säger sig vilja göra, och inte uträttar vad man borde – givet sina egna premisser. Det är nämligen just premisserna det hänger på. Till och med den märklige Marxisten i exemplet ovan – eller om det nu var Jan Myrdal – har i alla fall förstått så mycket, och agerar exakt så, som han förmodligen borde agera – givet premisserna, och den ideologi han faktiskt representerar. Han tillät inga som helst avvikelser från partilinjen, och det gör inte jag heller.

Ser jag några gudar eller gudinnor alls – ja – de är plural, aldrig någonsin singularis – jag är inte Monoteist, jag har aldrig varit det, kommer aldrig att bli det – så finns de i naturen, i våra dagliga gärningar, i den omgivande mänskligheten, i våra handlingar som människor och därmed i skapandet, eller vad vi kan skapa och lyckas med att skapa – givet tillvarons underliggande premisser.

Den viktigaste premissen är i så fall att våra handlingar fungerar enbart i den meningen, att vi alls har något att ge. Människor som varken kan skriva eller tänka skall inte ägna sig åt skrivande, en totalt taktlös eller gravt omogen människa skall inte tillåtas hålla eller arrangera begravningar; till exempel, och personer som påstår sig vara anhängare av ”forn sed” eller annan new age skall inte uttala sig i namn av den svenska Hedendomen överhuvudtaget, eftersom det gång på gång visat sig, att deras egna fullkomligt vidriga och osmakliga handlingar inte gagnar någon, och heller inte bidrar på minsta sätt till vår hedniska rörelse; utan bara sprider förvridna missuppfattningar.

 

Själv har jag ägnat dagen åt konst, och ännu ett Hedniskt kalender-projekt – det sjätte i ordningen – som nu mest utförs för och med en väninna, någonstans. Det största blotet är nämligen att ge av sig själv till makterna, och då är det extra viktigt vem, vad och vilka man alls väljer att ha runt sig, och vilka bekantskaper man alls skall göra något sådant tillsammans med. Finns det någonting jag hatar vid det här laget – efter tjugosju år och mer som utövare av Asatro – så är det alla dessa valhänta ”nybörjarblot”, meningslösa ”cirkelriter”, skräp och linfrö utslängt på marken, eller påstådda ”riter förr barnalstrande och fruktbarhet” av en natur som inte alls ”behagar Frigg” utan bara får mig att kräkas.

Jag kunde resonera länge med er om begreppet ”Verkshöjd” och vad det verkligen innebär, samt begreppet ärlighet, och begrepp som epigoner, ”tema-tjuvar” och sådana personer, som rakt av stulit ur mina verk och teman utan att någonsin ge någonting tillbaks, och som dessutom är taffliga och oärliga i sitt utövande. Bianca Muratagic, som rakt av försökt ”planka” min kalender, är en sådan gravt oärlig person, och ett slags epigon vars närvaro jag inte behöver i mitt liv och mina verk, lika lite som personer som påstår att just de skulle vara kapabla till att ”nyuppfinna myter” – det kan de självklart inte, därför att ett helt folks mytologi och kollektiva undermedvetna ( i Jungs mening) inte fungerar på det sättet. Jag har respekt för människors enskilda skapande, javisst; och de som för en gångs skull kanske kan åstadkomma en lätt parafras i novellform på det här med striden mellan Sommargreven och Vintergreven, eller något – men då skall de här små dumbommarna för det första säga att det är just noveller det handlar om, och visst ingen ”nyskapande” mytologi – för sådant är struntsnack, skitprat, dravel. För det andra kunde de ju också de här skitstövlarna åtminstone försöka lära sig, när på året Valborg och våren verkligen infaller – för den tiden är inte och kan aldrig vara nu, eller såhär års.

Man skall, kort sagt – vara konsekvent i vad man gör och ha respekt för makterna. Endast så och bara så uppnår man det som kallas ”Verkshöjd”.

Skulle jag själv försöka skildra Skade, vinterns och jaktens gudinna – då gör jag det på det sätt jag avbildat henne här ovan, och i alla fall med de attribut och det utseende Skade kunde tänkas ha, i ett svenskt vinterlandskap; ingen annanstans och givetvis med snö. Jag förvandlar inte Mimer till något annat än Mimer, och är i alla fall såpass ärlig och sann emot mig själv eller eventuella ”följare” att jag inte helt förfalskar vad som sker, utan förblir ärlig, först och främst.

”Work in progress”

Årets version av Skade är fortfarande genomförbar, men bara nätt och jämnt. Hon får bli sittande, och inte stående – själv har jag en spräckt vadmuskel, och min modell har fallit ut för en trappa för tre veckor sedan, vridit foten ur led och går fortfarande på kryckor, samtidigt som hon ådragit sig en kraftig hjärnskakning, och en spricka i en av halskotorna. Detta är förmodligen den sista helg som det alls råder någon Vinter i Mälardalen med omnejd just året 2021, och om vi är sanna emot oss själva, måste vi inse att det är nu eller aldrig, skall vi alls få till Skade och en Vinterbild, så är premisserna exakt så som de faktiskt är.  Jag kan tänka mig en Skade, traditionellt klädd i blått, men inga utsvävande isdrottningar eller amerikanska gräsligheter, utan håller mig fortfarande inom gränsen för vad Skade är, var och skall vara – och noterar att minst fyra av de andra försök till Hednisk kalender jag noterat annorstädes i år inte har sålt slut, inte har varit lyckosamma, inte genererade någon särdeles ekonomisk vinst till de som försökte göra dem.

Jag däremot sålde verkligen slut, gjorde vad jag föresatte mig att uppnå – och just mina pilar träffade rätt; den här gången. Kanske var det Skades egen förtjänst, kanske inte – men de som hedrar makterna i sitt eget liv, får se ett och annat medan de faktiskt manifesterar sig på allvar – och när det väl sker, kan man inte undgå att märka det – för det kan komma plötsligt, likt Tors hammare eller det Heidegger kallade varats blixt, lika påtagligt som ett fall utför trapporna. Min väninna känner smärtorna i foten, det är första gången på de tre veckor som gått som hon alls går någon längre sträcka – genom snö. Hon behöver fortfarande smärtstillande, värme, vila vätska i nu nämnd ordning – vilket vilken plutonssjukvårdare som helst kan förstå – men vill, liksom jag – utföra och åstadkomma detta. Jag talade för er om Blot, jag talade om uppoffringar och offer.  Jag kunde nämna andra, långt tidigare utföranden av Skade också – då med svart hår, eftersom ingenting eller mycket lite sägs i Eddan om Asynjornas hårfärg – men Freja förblir ändå för evigt blond, och kan svårligen tänkas eller gestaltas på annat sätt – allt annat blir rena provokationer – och jag tror att Jim Lyngvild – vars skapande jag både förstår och kan dela – faktiskt skulle hålla med mig, just där.

”Min” svarthåriga Skade – en helt annan modell, i en helt annan tid – gick 1,5 km extra, i dåliga skor och i stort sett barfota genom snö, i bitande vind och kyla, över från Gärdet till Djurgården längs kanalen där – jag nämnde begreppet uppoffring, liksom att vara sann – och ändå led hon inte – nästa dag – av varesig förfrysning eller ”Skade-chock” även om jag faktiskt var lite orolig för henne, den gången – anno 2016.  Jag har nämligen den personliga egenheten, att jag är snäll och välvillig emot dem som verkligen förtjänar det, men emot människor som är fundamentalt oärliga, är jag det inte alls. Så är sakerna ställda hos oss verkliga hedningar, eller de av oss som faktiskt lever just så, som vi lär ut.

Hedendom och Asatro är ingen djävla lek. Ingenting för barnrumpor, lika lite som begreppet ”Tro” överhuvudtaget. Det skall ingen t-r-o, och förstår ni inte ens det, så har ni inte förstått vad Hedendomen är, eller vad den går ut på.

 

Vår kära, kära Statstelevision – ni vet den som aldrig ljuger, aldrig far med osanning och aldrig agerar gravt partiskt, enligt sig själv – sände igår ett ovanligt sevärt program om den här mannen Stanley Kubrick, 1928 – 1999. Det hela antog formen av ett franskt dokumentärt program, och inte ett amerikanskt eller engelskt. Ännu mindre ett svenskt, för jag tvivlar allvarligt på att en svensk dokumentärfilmare hade kunnat göra något annat än ytterligare ett halvtaskigt, äckelframkallande kräkmedel, något annat än ännu ett intellektuellt lågvattenmärke i stil med melodifestivalen – ett skenheligt spektakel, som inte ens duger som underhållning, och som nog aldrig kommer att överleva ens de kommande tio åren – i sin nuvarande omfattning – om ens det.

Kubricks filmer, däremot – från ”Day of the Fight” – hans verkliga debut – till Ärans Väg, Spartacus, Lolita, Dr Strangelove or how I stopped worrying and Love the Bomb (man bör inte förkorta just den titeln !) 2001, Clockwork Orange, Barry Lyndon, The Shining, Full Metal Jacket och så till slut ”Eyes Wide Shut” – ”AI – Artificial Intelligence” gjorde han ju aldrig klar, och den blev aldrig mer än halvfärdig när han plötsligt dog av hjärtslag vid 70 års ålder – den var faktiskt menad som en barnfilm – alla är de mästerverk, alla räknas de nu som smått klassiska i sina respektive genres – och alla är de fullödiga, de har just ”verkshöjd” oavsett om man nu bara ser dem som ren underhållning eller ej.

Kubrick var till en början fotograf, och redan då fullödigare och betydligt mer skicklig än en ren amatör som jag själv någonsin varit eller kommer att bli. Hans filmer utgick också påfallande ofta från böcker, som redan i sig varit framgångsrika och som faktiskt ”fungerat” just inom sina respektive genres, och Stanley Kubrick var tillika en mästare ifråga om bildkomposition, och konsten att välja rätt musik, dekor, klädsel, ljussättning och teman. Han lämnade ingenting åt slumpen, slarvade aldrig ifrån sig något och gjorde ingenting amatörmässigt eller oavsiktligt. Just där ligger – eller låg – hans storhet.

Han var alltigenom sann, alltigenom ärlig – och – konstaterade fransmannen Gregory Monro – byggde alltid sina filmer på en grundläggande, underliggande konflikt, aldrig kommersiellt gullegull eller fattiga illusioner om något konstlat himmelrike. Hans perspektiv var aldrig kristendomens, utan just Hedningens.

”Day of the fight” som var hans debut, handlar om en boxares privatliv, hans väg till framgång och seger – och ger i en skenbart alldaglig dags händelser en plausibel förklaring, till varför just den boxaren vinner sin match – och det var hans debut – bra på sina premisser, med andra ord. Den filmen gjorde han 1951, vid 23 års ålder, och man gissar nog inte helt fel, om man antar att Kubrick själv, någonstans – råkade vara till hälften självbiografisk, vilket förstås var ett medvetet drag.

Han fortsatte med en annan liknande boxar-film 1955, en hårdkokt deckarhistoria, bara därför att denna sorts film var det enda som fanns till hands, och fortsatte skapa sig en egen budget och plattform genom den. Huvudpersonen fick nu bli en gammal man istället, en welterviktare i slutet på sin karriär, samtidigt som filmen också skulle ha en kvinnlig hjältinna. Också ”The Killing” som visst inte handlar om något hemskt mord, utan en rififi-artad kupp emot en kapplöpningsbana, är intressant, fastän gårdagens dokumentär helt utelämnade Kubricks tidiga filmer. I den filmen förekommer bland annat en prickskytt, och ett helt kollektiv av kriminella, eller i alla fall tvivelaktiga karaktärer, något han skulle återvända till i både ”The Shining” och andra filmer.

”Paths of Glory” eller ”Ärans Väg” från 1957 – Kubrick kunde fortfarande göra filmer med två års mellanrum – följer helt vad Gregory Monro klarsynt konstaterat om vad eller vem Kubrick var. Kubrick skildrade konflikt, inte harmoni. Dynamik, inte stillestånd. Människan som en sammansatt varelse, ur ett om man så vill Polyteistiskt och Hedniskt perspektiv, men aldrig någonsin ett kristet; med sin oerhört naiva uppdelning i antingen ont eller gott. Han gav sig faktiskt in på rena krigsskildringar, och frånsett Jean Renoirs ”Den stora Illusionen” med Erich von Stroheim i huvudrolle, finns det nog inte många filmer om Första Världskriget som slår denna, med Kirk Douglas i rollen som Överste Dax, agerande chef för 701:a infanteriregementet.  Om inte annat lär filmen oss skillnaden mellan stabsofficerare och ”fältsvin” – verkliga genomförare ute på stridsfältet.

Dax, som före kriget förutsätts ha varit advokat, ställs emot en despotisk divisionschef, Brigadgeneral Mireau, och en något mer sympatisk kårchef, men tendensen är tydlig nog. Filmen handlar om despoti, despotiska system – och människans villkor eller premisser. Premisserna är, att fransmännen våren 1917 faktiskt stod inför allvarliga myterier, och vad filmen berättar om offentliga avrättningar av enskilda soldater för ”feghet” är faktiskt till stora delar sant. Det var också första gången Kubrick gjorde film av en roman – även om han gjorde film av en författare som redan var död – till följd av hjärtinfarkt och blodpropp. Dax är inte till alla delar sympatisk, ingen självklar hjälte; och det är inte Kubricks andra huvudpersoner heller.

Men Kubrick är hela tiden realist, hela tiden dokumentär – han svävar aldrig ut från sitt manus, han gör inte om skyttegravskriget till något det inte var, och samma tendens – att vara alltigenom sann, alltigenom noggrann med detaljer, återkommer i hans nästa film – som blev en ren äventyrsfilm – fortfarande med Kirk Douglas i huvudrollen, tydligen en av de verkligt kända karaktärsskådespelare Kubrick kunde få tag i..

”Spartacus” från 1960 – av en Kubrick som nu var 32 år – har fortfarande vissa politiska ambitioner – den skildrar en individ under ett fullständigt korrupt system, som tillåter gladiatorspel och dödande, sett som ren underhållning. Kubrick trivdes inte i Hollywood, den Nero han skildrar har drag av MGM:s direktörer, men Spartacus är för en gångs skull en enkel hjälte, så nära alltigenom god som Kubrick någonsin var villig att göra en hjältetyp, men rena äventyrsfilmer skall förstås ha sådana hjältar, de är nu en gång tvådimensionella berättelser. Ändå pekar Kubrick framåt, han börjar bli smått andlig – Spartacus följeslagare får utbrista ”Jag är Spartacus!” när de tillfångatas och skall korsfästas på vägen mellan Capua och Rom – något som också hände i verkligheten om vi får tro de antika källorna – och till och med Monty Pythons ”Life of Brian” låter sina skådespelare utbrista ”Jag är Brian…Nej förresten – det är min fru som är Brian !” när de står inför John Cleese som romersk centurion och skall avrättas.

Ändå var ”Spartacus” inget skämt – den kom så nära forskningen om den romerska armén, republiken före kejsardömet och annat, som det var möjligt att ens komma på 1960-talet, även om skildringarna av manipulartaktiken och vad som kännetecknar ett väl skildrat fältslag på film har blivit stereotypt sedan dess – Markus Junkelmann och 1980-talets tyska experimentalarkeologer kullkastade allt detta för längesedan..

 

Redan ”Ärans väg” var så kontroversiell, att den förbjöds i det neutrala Schweiz av alla länder, eftersom skildringen av Frankrike under första världskriget ansågs som ”alltför realistisk” för det landet – och efter Spartacus – som till en del är en ren krigsfilm, den också – hoppar Kubrick plötsligt jämfota två år senare, och gör Vladimir Nabokovs ”Lolita” till film år 1962 – och den blir såpass kontroversiell, att den katolskt kristna organisationen ”legion of decency” fullkomligt vill censurera sönder den.  Huvudpersonen, som till slut begår ett mord, inte på någon av filmens två kvinnliga huvudpersoner, utan på brittiske Peter Sellers i rollen som Clare Quilty – dör slutligen av hjärtinfarkt, precis som Kubrick själv skulle göra.

Kubrick fortsätter att samarbeta med Engelsmännen, och flyttar 1978 verkligen till England, han ger sällan eller aldrig intervjuer och låter sina filmer tala för sig själv – och två år senare  – 1964 – gör han Doctor Strangelove, en fullkomligt skruvad komedi, men fortfarande med Peter Sellers – nu i tre roller samtidigt – som Amerikansk President, den Märkvärdige Dr Strangelove själv – han som är en ful parodi på Werner von Braun – vi vet ju att doktorns ursprungliga namn visar sig vara ”Merkwürdigliebe” och slutligen den arketypiske RAF-officeren Colonel Mandrake, som ställs emot den fullkomligt galne och Trump-like Brigadgeneral Jack Ripper (man kan fråga vad Kubrick hade emot just Brigadgeneraler, men varför han alltid tog med sympatiska överstar)  som tillsammans med general Buck Turgidson – ett annat fantasi-namn – faktiskt är en parodi på en existerande person, den amerikanke Flygvpengeneralen Curtis LeMay – och Rippers alltmer paranoida misstankar om Fluor i dricksvattnet, vaccinationer samt hans resonemang om kroppsvätskor, skall också ha sin bakgrund i verkligheten..

Själv glömmer jag aldrig cowboy-skådespelaren Slim Pickens som ”Major Kong” i nedanstående fina scen, som verkligen är blodig satir när den är som bäst – och något som förebådar slutscenerna i ”2001 – a space odyssey” – för er som har sett den filmen – observera sekvensen när datorn ”HAL” stängs av – Kubricks användning av musik till sina scener, och Pickens trasslande med kretskort inuti en B-52:a…

Otroligt nog har jag en granne, som praktiskt taget ser ut och talar som Peter Sellers läspande rollfigur Dr Strangelove – ”animals could be raised und slaughtered…” även om han inte sitter i rullstol – inte ännu, i alla fall – och Colonel Mandrake, Major Kong och de övriga agerande, kunde faktiskt vara eller ha varit riktiga personer, av den sort vi alla möter på gatan och i tunnelbanan – Kubrick utvecklades hela tiden, han gick framåt ifråga om premisser, framåt i fråga om absolut realism…

 

När Kubrick gjort allt detta, unnar han sig fyra år av tystnad – och gör inga fler filmer, liknande de han redan gjort. 1968 är han 40 år, och gör Arthur C Clarkes ”The Senteniel” – och delvis ”Möte med Rama” till ”år 2001” och behandlar helt andra saker, helt andra teman – men fortfarande med så mycket precision, så mycket detaljer man kan önska. En sak jag lagt märke till, är att mycket av Kubricks filmsekvenser, särskilt i krigsfilmerna, sker från sidan – i det horisontella planet. Monoliten i ”2001” – som är så nära en gudamakt, eller ett absolut övermänskligt som det kan tänkas i Kubricks universum – är en andlig företeelse, men den kommer inte nedsvävande från ovan – den uppenbarar sig bara, plötsligt och till synes skrämmande – som ett stycke verklig och konkret hedendom, som ett slags epifani – och är en fullt plausibel epifani – nota bene på filmens egna premisser – att filmen HAR en andlig dimension, och beskriver mänsklighetens utveckling från ett stadium till ett annat, blir fullständigt klart i slutet – som – i likhet med Kubricks andra scener i samma film – nu har blivit snudd på oförglömliga – ännu år 2021 framstår 1969 års framtidsvisioner i denna film som tekniskt exakta – ingenting har åldrats, utom möjligen förutspåelsen om ”HAL” – ständigt närvarande som en tom röst – men mycket mer mänsklig än de agerande astronauterna i bild – ”HAL” kan till och med visa omsorg genom att dölja viss information, och nästintill ljuga – och känna fruktan inför det okända – vilket annars bara människor kan..

Tre år senare gör han ”A clockwork orange” år 1971 – nu lika samtidsskildrande – men det är inte någon månlandning, utan samhällsförändringarna han skildrar. Boken som ligger till grund för alltsammans, av den brittiske science-fiction författaren Anthony Burgess, läser ingen längre – men filmen – vilken skildrar en verklighet, som nästintill kunde vara hämtad från ”Landet Löfvén” och Rinkeby – med sina förnedrings-rån, våldtäkter på blonda kvinnor och sin allmänna sociopati – är fortfarande aktuell. Frånsett den lilla detaljen, att Malcolm McDowells relativt osympatiske huvudperson – som inte saknar vissa ironiskt sympatiska drag – han är en produkt av sin miljö, bryter på rysk tonårs-slang och förebådar ett Socialdemokratiskt styrt mönster-samhälle, som ”Labour” i Storbritannien nästan lyckades skapa – och inte talar arabiska eller somali-slang, så är ”Clockwork Orange” ändå en ganska exakt nutidsskildring. Kanske Kubrick skulle valt Brian W Aldiss ”Gråskägg” istället, där araberna och islam finns med, liksom ett antal ”Galna Gretor”. 

Brittiska samtids-skildringar,  kamouflerade till Science-Fiction, saknades inte på 1970- och 1980-talen, som Christopher Priests ”Fugue for a Darkening Island” och John Brunners ”Stand on Zansibar” och även om de är daterade och föråldrade nu, i hög grad produkter av sin samtid som de var, så är det ändå i ljuset av dem, som vi skall se ”A Clockwork Orange”, för filmens sista trettio minuter och den fråga som däri ställs får förklinga ohörd. Kan vi alls  förändra en redan moraliskt förstörd individ och en tonårig mördare som ”Alex” till något bättre, ens med någon ”Ludovici-teknik” ? (Reminiscenser av Lombroso, den italienske kriminalpsykologen)   Bruket av tvångsmässiga injektioner av allsköns psykedelika, i kombination med filmvisning, vilket får ”Nadsataren” Alex att hata våld, och fråntar honom förmågan att utföra våldsamma handlingar, samtidigt som den också fråntar honom hans mänsklighet….

Kubrick svarar avgjort nej – ”Alex” är inte någon sympatisk individ, och till på köpet kriminell, men det nyttar ingenting till att frånta honom rätten till självförsvar. Filmen riktiga skurkar består bland annat i hans ”gäng” och följeslagare, samt inte minst av ”Dim” – busen som på slutet visat sig bli Polis, och trots sin totala efterblivenhet kommer upp sig, därför att han nu får utöva sitt blinda våld bakom en polisbricka, och därigenom tjäna samhället. Se filmens slut själva, om ni inte förstår vad jag syftar på !

Efter ytterligare fyra års tystnad – då Stanley Kubrick förbereder sig för att lämna USA för gott, och flytta till England – han kallas nu för ”enstöring” och förblir oåtkomlig för pöbeln, journalister, epigoner, imitatörer, dumma ”fans” och onödiga ”följare”gör han så ”Barry Lyndon” – en film om en oförbätterlig duellant, en äventyrare och lycksökare – men återigen fungerar den bäst som en film om konflikter och krig. Tydligen – enligt den franska dokumentären – samlade Kubrick tusentals tavlor, manuskript och konstverk med bäring på 1700-talet, medan han förberedde denna film. Han lämnade ingenting åt slumpen, anställde inga modeskapare, använde inga kläddesigners.

Hela filmen igenom använder han inget annat än naturligt ljus, inga strålkastare alls, ingen modern ljussättning, kompromisslöst använder han stearinljus, fackelsken, lägereldar, därför att elektricitet naturligtvis inte fanns på 1700-talet – och det – liksom Barry Lyndons tidigaste upplevelser under den första halvtimmen gör hela filmen, och därigenom rollkaraktären – som måste spelas så och bara kan vara exakt så – men inte gestaltas på något annat sätt.

Och han förklarar vad ”Lineartaktik” innebar, även om han inte snuddar vid ”plutonvis eldgivning” som det fanns mycket invecklade system för på 1700-talet, fast han omfattar – som vi ser här ovan – ”framryckning till stormavstånd” varefter det skulle ha blivit ”fix your bayonets, and CHARGE !” vilket alltid varit och ännu är brittiska arméns verkliga kännemärke. Tänk på vissa brittiska överstelöjtnanter som genomförde bataljons anfall, med bajonetter på, även under Falklandskriget.. 1982..

Fem års tystnad följer, och god Polyteist som Kubrick naturligtvis var, gör han nu något helt annat, som inte liknar vad han gjort tidigare. Nu skall det vara en skräckfilm, och det blir verkligen ”The Shining” med Jack Nicholson i huvudrollen, som en lindrigt maskerad Kubrick själv. Vi närmar oss åter det andliga, men Kubricks andliga universum är tomt på gudar, där finns ingen frälsning, ingen riktig försoning – andar eller spöken kommer honom närmast – kompromisslös realist som Kubrick ändå är – och frågan är om det inte bli här han till sist går vilse i den labyrint han själv skapat, vid 52 års ålder – då han redan flyttat till England, och borde stått på sin karriärs absoluta topp.

Tomma efterföljare, som An Lees ”The Ice Storm” skall snart uppenbara sig – Kubricks skräckfilm blir ändå stilbildande, ändå kultförklarad och en klassiker, främst av de som inte förstår bättre, och som inte kunnat prestera en värdig uppföljare själva. Han lämnar dem bakom sig, allesammans – och går vidare med ”Full Metal Jacket” – vilken också bygger på en bok – ”The Short Timers” som ingen i Europa känner till, och som ingen här läst – utom möjligtvis ett litet fåtal insatta i själva sakområdet.

Sju års arbete låg bakom ”Full Metal Jacket” som är både ”Bildungsroman” och Krigsfilm i ett. Den blir så exakt, att den blir till den kanske mest definitiva skildringen av Vietnam-kriget, möjligen undantaget Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now!” som skall betraktas som ett andligt sinnat verk – märk ”The Golden Bough” i filmens inledande scen – både Martin Sheens ”Captain Willard” och Marlon Brandos oförglömlige Överste läser just den boken – Har ni aldrig ens frågat er varför ?

Hue – och inte alls Hanoi – helt fel stad omnämns idiotiskt nog i SVT:s speaker-texter – man undrar vem som gjort dem – byggs upp i Beckton Gasworks, och nästan hela filmen filmas i England, inte i Vietnam som hos Coppola. Kubrick använder den verklige Marinkårssergeanten och Trupputbildaren Ronald Lee Emery som just den skådespelare, som skall gestalta en driven trupputbildare och Marinkårssergeant, med typisk jarong, ”sounding the dozens”, marschramsor och allt. Ursprungligen skulle han bara vara med som konsult, och militär rådgivare bakom produktionen – men Mr Emery blev skådespelare – med begränsad repertoar, eftersom han bara och endast bara kunde spela sådana roller, vars premisser fungerade för just honom, och vars bakgrund han kände till – alltså just Marinkårssergeanter, och därmed likställda.

Sista halvtimmen i ”Full Metal Jacket” är en fullständigt lysande skildring av ”patrullkarls strid inom plutons ram” med exakt den realism man kan önska, och som aldrig aldrig missar på en enda detalj i sitt genomförande. Kubrick kunde – enligt gårdagens dokumentär – ägna sig åt minst 75 omtagningar av kritiska scener om han så ville, och till och med den i fältradio framhasplade repliken ”What’s the story on that Tank ?” när Kubricks soldater inte får något eldunderstöd, som väntat, kommer sig av det faktum att Kubrick inte fick tag i rätt sorts amerikansk stridsvagn från rätt tidsperiod – han hade velat ha en M60 A2 vilket hade varit det enda rätta för just Vietnam, samt Marinkåren – men nu fick han inte tag i en sådan, och därför uteblev eldunderstödet också i den färdiga filmen, som slutar med att soldat ”Joker” – den intellektuelle huvudpersonen, ändå tar en fiendesoldats liv, trots avsevärd tvekan.

Återigen rör det sig om en prickskytt, en person med en förmåga, som måste antyda en viss mentalitet, och som därför måste uppträda på ett visst sätt, inte fullt synlig i något fönster, men på ett sådant sätt och under sådana förhållanden – gömd i en industribyggnad, högst upp och under absolut tystnad i exakt så många dagar eller nätter som krävs – verkliga prickskyttar lever så – de är fullständigt ointresserade av allt annat än sina ”gyllene sekunder” för att agera i rätt sekund och i rätt ögonblick vad gäller fientlig trupp, som visar sig öppet – är allt en verklig prickskytt behöver.

Kubrick fuskade aldrig. Han kompromissade aldrig. Han slarvade aldrig. Han gjorde allt med mening och innehåll, och han var sann emot sig själv och vad han trodde på, först och främst.

Det var också det som gjorde honom till det han var, konstnärligt sett eller annars. Om vissa förbannade idioter i ytterkanten på min omgivning kunde sluta misskreditera också själva Hedendomen och Asatron – som nutida rörelse – genom sina erbarmligt dåliga ceremonier, brist på andligt innehåll, brist på tänkande, brist på ”verkshöjd” i sin verksamhet och framförallt brist på praktiskt förnuft, så skulle nog mycket vara vunnet – men allt det där är – för dagen – en helt annan historia.

En VARNING till Allmänheten: Besök INGA Kyrkor – du kan bli DÖDLIGT SJUK av det !!

Regeringen Löfvén, med den store, store Ledaren-Svetsaren själv i spetsen, gick igår offentligt ut och påminde alla Sveriges medborgare om att en ”Tredje Våg” av Corona-smitta nu sprids i hela Sverige. Fler muterade varianter av viruset har upptäckts, som kan vara än mer smittsamma och även avsevärt dödligare.

”Not to Love Zö Führer issa very Big Disgrace – so Sieg Heil, Sieg Heil, right inna Führers Face !

Den store, store Svetsaren-Ledaren har påmint oss alla att läget är allvarligt i flera sjukvårdsregioner, och att hela sjukvårdssystemet kan bli överbelastat och kollapsa, ifall vissa oförståndiga grupper av medborgare fortsätter att aningslöst sprida smitta. Ni älskar väl Ledaren-Svetsaren ? Att inte älska honom och hans röst, kan snart bli förklarat som ett ytterst allvarligt brott.

I detta läge dyker en viss Antje Jackélen plötsligt upp, likt en beskäftig Kasperdocka, och får hymlande och fromlande förklara rakt fram i Statstelevisionen att Kyrkan måste ha undantag, privilegier och förbehåll. Olikt alla andra samfund, olikt alla andra sammankomster – som redan HAR begränsats i lag för att inte föra smittan vidare, så ska just detta samfund undantas, tycker Sveriges allra största… Ärke- någonting... trots att mer än 45 % av Svenska Folket inte vill ha med denna Kyrka att göra längre – för det första..

För det andra sänder samma kyrka redan digitala gudstjänster för alla som vill delta i sådana, och därmed behövs inga undantag eller kyrkliga privillegier länge.

Människor behöver inte utsättas för onödig risk och fara, särskilt inte när nya Covid-virus i rasande fart sprids över landet.

Statstelevisionen SVT sägs vara opartisk, och politiskt och religiöst obunden, men vi kan alla se att det inte stämmer. Man gör gratis reklam för Monoteism, och Totalitära Trosuppfattningar, som bara tillåter en enda gud, och som intolerant och rasistiskt hävdar, att just deras gud skall vara den enda rätta.

Vad har denna senila gamla dam i lustig hatt i vår Statstelevision att göra ? Hon vill stänga in 800 personer i Uppsala Domkyrka mitt under en pandemi –  det är att utsätta människor för en DÖDLIG risk... Det är mycket mycket obetänksamt….

Detta är ett uppenbart brott emot Opartiskheten, och en anmälan till radionämnden borde vara på sin plats. SVT förhåller sig sannerligen inte opartiskt, när man sänder vad som är dåligt kamouflerade reklam-inslag. (Hedniska Tankar är inte ensamt om denna åsikt, flera kända skribenter i svenska media har redan påpekat problemet år 2019)

SVT och Svenska Kyrkan spelar ett smutsigt spel med alla medborgares hälsa. Man har också sänt rena snyft-reportage, om hur hemskt synd det skulle vara om just organisten och Kantorn Esther Schwartzrock från Dresden i Tyskland, som inte har någon publik alls för sina framträdanden i Uppsala Domkyrka.

Vad ingen berättar, är att denna Svartrockare till Schwartzrock har lika bigotta och insnöade åsikter som vår Ärke-någonting

Är hon bara ett Ärkenöt eller rentav en Ärkeskurk ?

Vad ska man kalla eller benämna sådana, som medvetet eller omedvetet sprider sjukdomar, och som utsätter sina medmänniskor för stora hälsorisker ?

Det här kristna beteendet har vi sett prov på även tidigare. När Covid-pandemin började spridas över hela Världen, var det därför att en hel del fanatiska kristna samlades i fjärran österns kyrkor, bland annat i Sydkorea, där de skulle ha bönemöte. Men allt bönerabblande, mässande, Halleluja-hojtande och andra kristna fasoner visade sig TOTALT VERKNINGLÖST emot sjukdomen, och tjänade bara till att sprida den över en hel värld. Nu har miljontals människor dött, över hela vårt klot, och Fjantje Kackélen står fortfarande hymlande och fromlande och vrider sina händer över den ”stackars” kantorn, som väl kan hålla konserter i radio, lägga upp sina alster på Youtube eller ge ut en CD-skiva istället – så gör ju alla andra musiker världen över, och det är inte det minsta synd om dem, faktiskt.

LIKA SOM BÄR ? Esther Schwartzrock eller bara Svartrock typ Marilyn Manson – ja ni kan ju välja själva…

Nu MÅSTE det till krafttag emot de kristna sekterna, och så får vi alla gemensamt se till att göra slut på den hemska, totalitära smörja och smitta, som Svenska Kyrkan sprider. Aldrig någonsin tidigare har det varit så VIKTIGT att AVSTÅ från alla besök i Kyrkor, Moskéer eller Synagogor som nu.

Detta är ett par HÅRDHANDSKAR som duger att ta i med. De skänkes gärna till Regeringen och Svetsar-Steffe… Det är DAGS att TA I MED HÅRDHANSKARNA emot ”Svenska” Kyrkans SMITTSPRIDARE just nu… Flera medborgares LIV kan hänga på det…särskilt våra gamla..

 

Ni som läser detta, måste inse den bistra sanningen, även om SVT inte gör det, utan bara sprider kristen reklam och obetänksamma lögner som vanligt. Det är inte så, att ”söte lille Jesus” kan frälsa någon från Corona. Bönerabblandet är totalt meningslöst, och hjälper inte det minsta.

Ni MÅSTE hedna er, gott folk ! Gå ur Kyrkan, helt enkelt, och lämna all denna osunda sekterism och all denna direkt hälsovådliga kristendom bakom er.

Har ni sedan svårt att hitta på lämpliga sysselsättningar för er och era nära och kära, eller kanske hela er familj, ja då har jag ett bra och fint tips till er, så att ni slipper hela denna kristna döds-religion som bara har lidande, smärta och tortyr i centrum. Den kristna ”ramberättelsen” handlar ju som alla vet om en ondsint, hämndgirig och blodtörstig mån-gud, som måste mörda och tortera sin ende son för att stilla sin blodlust – annars kan han ge sig på dig och mig istället ! Ja..dessa kristna ! Alltid sprider de sjukdomar, alltid ställer de till ett helvete för oss andra...men det finns trevligare och snällare berättelser.

Vet ni vad, kära läsare ?

Jag tycker att ni skall lyssna på Alf Henrikssons egen uppläsning av ”Trädet Yggdrasil” nu till helgen istället, så slipper ni all kristen smitta !

Lyssna inte på de kristna ! Lyssna inte på några Ärkebiskopar, eller Ärkeskurkarna från Ärkestiftet !! Lyssna till ditt eget folks berättelser. Lyssna till den rot, varifrån du kommer. Lyssna till ditt ursprung, och lyssna till dig själv ! (En bra ljudbok för de minsta, är också på sin plats)

Alf Henriksson, den lärde polyhistorn, skrev visserligen sin berättelse om det evigt grönskande träd som är hela universum redan på 1970-talet, och som en saga för barn, men den är lärorik även för vår tids vuxna, alla de som känner sig rotlösa eller vilsna, och som inte längre vet vilket folk de tillhör, eller varifrån de kommer.

En gång skall kristendomen och islam besegras fullständigt. De representerar en sjukdom, ja en dödlig farsot, ett hemskt virus som likt draken Nidhögg fräter och fräter på hela vår värld. Jämt tuggar och tuggar de kristna på själva tillvarons rötter, ja de förorenar själva livets brunnar, och förgiftar sinnen och människor med sitt eviga tjatiga Jesus-kör.

Men draken ska dö, och trädet skall åter grönska. Våren ska komma åter, och Ragnarök är inte slutet.

Människorna ska vakna från Monoteismens stora, svarta sjuka, och Liv och Livtraser skall i det nya och spirande gräset finna de försvunna runorna, tillvarons yttersta byggstenar.

Och väldiga örnar skall lyfta emot nya Världar, emot en ny och bättre himmel. Så var det en gång tänkt och sagt, och så skall det åter varda.

Det finns trots allt flera Världar i vårt universum än bara en, och väldigt många fler gudar än en enda.

 

 

”Det är fulla KRAGG allt uti FORT BRAGG – Asatro – Det må ni tro…” (But we don’t like to BRAG…)

Jag har redan skrivit, att jag ignorerar Amerikansk Asatro, eller vad som får gälla som Asatro i USA, eftersom den i de flesta fall inte alls motsvarar vad vi Nordbor menar med det ordet. (Ja – just Nordbor – vi är, kulturellt och religiöst sätt INTE ”Skandinaver” eftersom Skandinavien är en uteslutande geografisk term – vilket jag hoppas att en del okunniga personer ”over there” noterar). Å andra sidan – ibland publiceras det artiklar som är så intressanta om omsorgsfullt skrivna, att jag inte kan låta bli att kommentera dem.

Karta över Armébasen Fort Bragg i North Carolina

Armébasen Fort Bragg i North Carolina tränar bland annat PSYOPS-förband, och de har också tre befattningshavare riktade enbart emot öppna källor i de Nordiska länderna, enligt vad jag redan vet, men ni bör inte fråga mig var jag fått tag på den informationen, eller varför jag råkar veta det. Mer än 29 000 personer bor på denna bas, som är en av de största i USA. Nu rapporterar den ovanligt omdömesgilla journalisten Rachael Riley från The Fayetteville Observer om att Asatron börjar sprida sig på basen, där den lever i högönsklig välmåga.

Men USA fortsätter att vara en delad nation, lika mycket som det Sverige eller ”Landet Löfvén” som nu sett sina bästa dagar, och befinner sig i en nattsvart nedgångsperiod, detta Pandemins år anno 2021 – enligt gängse tideräkning. Detta märks också på Ms Rileys rapportering. Hon ägnar nästan 80 % av hela sitt reportage åt att i vanlig ordning spy galla över amerikansk ”Tokhöger” och Trump-anhängare, och det är kanhända inte så konstigt, med tanke på den Trumpska apokalyps, vi redan bevittnat tidigare i år, då högerextrema element stormade Capitolium, och rent av försökte ställa till med statskupp, en avskyvärd handling, som fördömts av de flesta civiliserade länder.

Å andra sidan vore det också trevligt, om Ms (eller kanske Mrs) Riley kunde ha koncentrerat sig på vad som skulle vara ämnet för hennes artikel, alltså USA:s Försvarsmakt, och dess förhållande till Asatron, med särskild tonvikt på Fort Bragg, och de aktiva Asatroende vi kan finna där.

”Alright Gentlemen, now let’s arrange a Blot to Eir !

Man måste säga att situationen är mer tilltrasslad och betydligt mindre öppen än här hemma, då DoD (The Department of Defence) listat en hel rad organisationer som definitivt olämpliga för Amerikansk militär personal att ens delta i, och dessutom finns det drivor och åter drivor av ”red tape”, försvarsbyråkrati på alla nivåer och kristna ”field chaplains” och andra som i stort sett tycks kunna utfärda vad för slags föreskrifter närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst i hela Förbandshierarkin, vilket gör att Asatroende och många andra Hedningar systematiskt diskrimineras på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera i vårt land.

Ett tydligt exempel på det är hur hustrun till en Asatrogen soldat från Nevada år 2007 nekades rätten att ha en Torshammare på sin makes grav, eftersom han dog under tjänstgöring i Afghanistan, och därmed skulle begravas på en krigskyrkogård. Först 2013 godkände the Department of Veteran’s Affairs, som handhar krigskyrkogårdarna, att Tors Hammare blev en godkänd symbol att ha på krigsmäns och soldaters gravar. Detta berodde i sin tur på The Open Halls Project, en organisation för personal inom den Amerikanska Försvarsmakten jag själv haft kontakt med, men som efter Trumps tillträde som president hållit ytterst låg profil utåt, vilket kanske är förståeligt och klokt.

Sedan 7 år godkänd symbol för Arlington, Washington DC och överallt annars..

Först i April 2017, medgav DoD att Asatron var en godkänd religion inom hela den Amerikanska Försvarsmakten – USAF eller Flygvapnet lär ha varit något före – och så har det förblivit. The Army Field Chaplains Corps verkar inte ha tillsett, att Fält-Godar och Fält-Gydjor fått ha Torshammare på axelklaffarna, men om nu Judiska Rabbiner får ha Davidsstjärnor på samma axelklaffar, och Fält-imamerna fått ha Islamska Halvmånar, borde det väl inte möta något ytterligare hinder – USA:s Försvarsmakt är hiskligt stor jämfört med vår egen, men vi har åtminstone en New Age-prästinna till Bataljonspastor, enligt vad jag själv råkat nämna på denna blogg, och en hel del positivt inställda befattningshavare från ”Svenska” Kyrkan utöver det.

Ännu så länge inte officiell politik… Vägar vi hoppas på Mr Biden eller MÅNNE HERR BYDÉN ??

Nåja.  På lokalplanet, och inför de mer än 1450 familjerna som bor innanför Fort Braggs grindar, har Sgt. 1st Class David Nix ordnat sitt eget Asatrogna Godord, med mer än 100 fasta medlemmar, enligt vad den amerikanska nyhetskällan påstår, och det är väl vackert så. Godordet är öppet för vem som helst, säger han, och har också Svarta, Hispanics och alla möjliga andra som medlemar, vilket är föga förvånande, då Fort Braggs befolkning är betydligt mer ”mixad” än vad man skulle vänta sig på en svensk garnison, till exempel.

För egen del frågar jag mig vad en svart person i USA alls kan få ut av Asatron. Ville en svart soldat vara hedning, vore det inte närmare hans eller hennes hjärta med Voodoo, Karibisk Candomblé eller diverse Västafrikanska religioner istället ? Och för en soldat som råkar vara ”Chicano” och av Latinamerikanskt ursprung – varför inte då ägna sig åt Mexikansk ”Santeria” ??

Det finns hur många sorters Hedendom i Världen som helst, och vi Asatrogna har för vår del aldrig sagt oss vara missionerande, även om man i Fort Bragg kanske inte håller med om den saken.

Vår sorts Hedendom, som är avsedd att praktiseras här i Norden och bara här – då kulturlandskapet och Naturen för oss är en omistlig del av vår tro – är inte BÄTTRE än någon annan, det har vi aldrig sagt – och för den skull inte heller SÄMRE – utan bara annorlunda.

Visst, alla är välkomna att studera och ta del av Asatron som ett akademiskt ämne, det är sant – men som sagt – jag frågar mig exempelvis varför en Amerikansk kristen, som är född in i en kristen familj, och tjänstgör inom en i huvudsak kristen Försvarsmakt, alls skall försöka konvertera till Asatron, eller varför en Judisk soldat i USA, låt oss säga – eller en amerikan med någon annan religiös och kulturell bakgrund, vilken som helst – egentligen anser sig vinna på det hela – och ifrågasätter alltså, om denne eller denna verkligen blir ”stärkt i tron” eller anser sig få ”själavård” eller andlig frid av att tillbe just våra Gudar, Gudinnor och makter.

Gör vederbörande verkligen det, på ett seriöst sätt och med respekt för VÅR kultur och VÅRA traditioner (Ingen amerikan kan göra anspråk på Asatron, men vi Nordbor kan det !) så är vederbörande självklart välkommen att delta, men i en del fall jag sett, så tvivlar jag faktiskt..

Det mest glädjande med Fort Bragg, och det lokala Godordet där, är att de talar om Asatro – men inte om något annat.

Den internationella förståelsen och respekten för andra människors kultur och tro (inte minst vår egen – en hel del amerikaner saknar tillbörlig respekt just där) gagnas ju faktiskt om alla följer det Isländska Asatruélagidhs exempel, och inte blandar upp Asatron med sådant som inte hör dit, och inte sätter andra ovidkommande namn på den, i synnerhet inte vissa kristna smädenamn från 1230-talet, minst 200 år efter att Asatron blivit officiellt förbjuden på Island, och därför upphört.

Som jag redan bevisat, bland annat rörande Västergötland – med många arkeologiska bevis, också ur akademiska källor – går våra egna svenska traditioner tillbaka på en lång, historisk kontinuitet, som det vore bäst och lämpligast för amerikanerna att ha viss respekt inför, och inte hela tiden bryta emot.

KOM IHÅG: Särimner SER DIG – också när DU sover !!

Både Asatrufelagidh på island, NAS i Sverige och en hel del andra samfund – de mer Esoteriska (som INTE är för envar, eftersom det finns vissa inträdesprov – man blir inte ”Ranger” eller Fallskärmsjägare i US Army rakt fram heller – det är heller icke för envar !) som Samfundet Särimner till exempel, ser med skepsis på USA, och vad som sker där. Vi fördömer ingen, men ansluter oss heller inte genast till det ”Tokliberala” lägret, där ”The Fayetteville Observer” ser ut att höra hemma.

Här är det FOKUS PÅ UPPGIFTEN och FRIHET UNDER ANSVAR – som i de flesta Arméer… Idag är en vacker ODENS DAG..

Slavernas första skriftspråk var germanska RUNOR

Det finns Universitet, och det finns Universitet. Vi har det sk ”Mittuniversitetet” i Sundsvall, som ibland ägnar sig åt väldigt tveksamma saker, och sedan har vi riktiga Unniversitet och Lärosäten utomlands, vars personal i mycket skiljer sig från den sorts ”akademiker” vi börjar se lite väl många av här hemma i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige. (Se föregående inlägg)

Ett gott lärosäte är i alla fall Thomas Masaryk-Universitetet i Brno, som nu bekräftar något som varit känt tidigare – från alla Näverbrev i Novgorod, och i ”Svitjod hin Mikla” eller ”Det större Svitjod” som ju Ryssland kallades en gång i tiden.

Arkeologer har hittat ett unikt fynd från boplatsen Lány-Břeclav, och återigen visar det sig, att Slavernas äldsta skriftsystem inte var Kyrilliska Bokstäver, om någon nu trodde det, och inte heller Glagolitisk skrift, såkallad ”Kyrkslaviska” tillkommen under de kristnas inflytande. Nej och åter Nej !

Den äldsta slaviska skriften var germanska runor – och bara Runor – som man lånat in från Goterna, och flera av de närmaste grannfolken. En nyss funnen inristning i ben bevisar det. Jag citerar, från det tjeckiska universitetets artikel:

The latest genetic and radiocarbon dating methods were used to analyse the bone. The age of the inscription was confirmed through use-wear analysis combined with SEM microscopy. “These sensitive analyses revealed the bone to be that of a cattle which lived in approximately 600 CE,” said Zuzana Hofmanová, a member of the team from the University of Fribourg who specializes in analysing ancient DNA.

Inskriften på benet – varav bara ett brottstycke har bevarats – är de sista sju runorna i den gamla, 24-typiga, urnordiska runraden. Kanske användes de i undervisnings-syfte, och för att lära ut runornas hemlighet till icke läskunniga. Tidigare har rena dumbomar, som den ökände skojarprofessorn Henrik Williams i Uppsala (ni vet han som påstod, att Rökstenen skulle handla om klimatförändringar), hävdat att bara germanska folk kände till runorna, men det visar sig nu åter vara falskt – som näverbreven i Ryssland också bevisar..

Dumhet och okunskap förgår, men verklig kunskap och lärdom består. I morgon är en Odens dag.

Han smädade Asatron och Förgrep sig på den Nordiska Kulturen – Nu DÖMS han till NIO ÅRS FÄNGELSE

Idag, denna Tisdag, är en Rättvisans och Tyrs dag, som alltid om Tisdagarna. Den duktige journalisten Simon Kristofferson har idag avslöjat hur en av det ökända Arnstad-nätverkats medlemmar dömts till ett nio-årigt fängelsestraff, efter att i minst fyra års tid förgripit sig på flera barn. Det är den 52-årige universitetslektorn Maths Bertell, hemmahörande i Årsta, som länge smädat den Nordiska kulturen och Asatron. Maths Berthell har en långvarig vänskap med PK-profilen Henrik Arnstad, som i flera år varit en av Statsminister Stefan Löfvéns rådgivare. Men nu börjar det – liksom i fallet Fredrik Federley och Centerpartiet – komma fram vad detta nätverk ägnat sig åt.

Två kända Hatare. Den ene (till vänster) är en RASISTISK Universitetslektor, som förgripit sig på flera barn, och som nu dömts till nio års fängelse. Den andre är en känd RASIST och vänster-aktivist, som utbildar invandrar-ungdomar i bågskytte. Båda ingår i samma nätverk

Det var under 2017, som Maths Bertell plötsligt började angripa den Nordiska kulturen och Asatron med hatiska uttalanden i media. Sveriges Radio förde okritiskt vidare hans felaktiga påståenden, som var byggda på rena feltolkningar av Ibn Fadhlans ”Risala”, en av de mest kontroversiella och ofta felöversatta skildringar av Nordisk Hedendom som alls finns. Bland annat påstod Maths Bertell, att ”Vikingarna skulle ha mött Allah”, att den islamska kulturen var och är överlägsen den Nordiska, och att våra förfäder skulle ha företrätt en ”Nordisk våldtäktskultur” efter vad han påstod. Ren rasism, med andra ord.

Nu har det kommit fram, att han sedan 2016 våldtagit flera barn, och att den enda ”Nordiska Våldtäktskultur” som alls funnits, var den HAN SJÄLV höll på med..

Bertell har också påstått, att Ibn Fadhlans skildring av Ruser vid Volga-Bulgar skulle bevisa att vikingarna haft trälar, en felöversättning av det arabiska ordet ”Gulam” som redan den legendariske norske forskaren Harris Birkeland vederlade och motbevisade på 1950-talet. Bertell, som först sagt sig vara lektor i Religionsvetenskap, och sedan i ”identitetsskapande och normgivande i ett sekulärt samhälle” har överhuvudtaget ingen kunskap om sakområdet, och det framgår också av hans uttalanden.

Ibn Fadhlans skildring från år 921 är en av de mest felöversatta, förkortade och vanställda skildringar av Vikingatida begravningsseder som alls finns. Den har misshandlats i tusentals böcker för grundskolebarn under ”Folkhemmets” (S)-styrda tidevarv…

I Ibn Fadhlans text finns ingenting skrivet om våldtäkter överhuvudtaget, däremot om vad andra forskare i Sverige betecknat som en ”fridöd” eller en skildring av hur en troligen khazarisk kvinna begår ett frivilligt självmord, efter det att hon inlett en förbindelse med en Rusisk hövding, som dött av sjukdom. Det Ibn Fadhlan citat Bertell utgått ifrån, lyder som följer:

Men kvinnan, som ville låta sig dödas, gick fram och tillbaka i lägret och steg in i det ena tältet efter det andra och de män, som ägde dessa tält låg med henne och sade till henne: ”Hälsa din herre, att detta har jag gjort av kärlek till honom!”

Vad som beskrivs, är alltså helt frivilliga aktiviteter mellan vuxna människor, men detta förgrovade den nu dömde Universitets-pedofilen Berell till att handla om våldtäkt. Samtidigt med detta (2017!) började också Statstelevisionen SVT sprida ut en massa lögnaktiga påståenden och felaktigheter om en ring, funnen på Birka (vilken påstods bevisa att Vikingarna skulle varit arabisktalande och tillbett Allah – fast den inte alls bars som ring utan var fastsatt vid en kvinnas halskedja) och den ökända lögnerskan Annika Larsson från Uppsala Universitet, som förfalskat sina egna forskningsdata med syfte att ”arabisera” Birka och svensk Vikingatid. Alla dessa personer ingick sannolikt i samma nätverk, och inledde sitt ”Media-drev” och Hat-kampanjen emot den Nordiska kulturen vid samma tillfälle, hösten 2017.

Och nu är en av dem dömd, till nio års fängelse – för grova övergrepp emot barn.

Vågar vi tala om ”Livets ironi” eller ”Kosmisk rättvisa” ? eller nämna det sällsynt klangfulla uttrycket ”Somliga straffar Gudarna med detsamma, men för de verkligt stora skurkarna, tar det ibland lite längre tid” även om uttryck som dessa, kanske är opassande i sammanhanget…

Domen kan du läsa här – och jag vill påpeka att domar är offentlig handling i Sverige, så vem som helst har rätt att publicera dem.

Vad är det verkliga syftet bakom denna ”idrottsförening” där sk ”invandrarungdom” skulle utbildas i prickskytte ??

Barnen – som Bertell och troligtvis flera män i nätverket förgripit sig på – var sju respektive åtta år när övergreppen inleddes år 2016. Berell nästlade sig in i båda familjerna som ”barnvakt” och så fortsatte sexövergreppen i mer än fyra år. De upptäcktes först förra året när ett barn inte längre ville ha Bertell som barnvakt mer. När föräldrarna frågade barnet varför avslöjades vad som hade hänt.

En av pojkarna, född 2011, vittnar hur Bertell har utfört oralsex och onani på honom vid åtminstone nio tillfällen i samband med simträning i Eriksdalsbadet och i bostaden i Årsta. Våldtäkterna har även skett i ett fritidshus på Åland dit universitetspedofilen har åkt med barnet han passat. Bertell har även utfört analsex på pojken vid åtminstone sex tillfällen i bostaden i Årsta. Den andra pojken, född 2009, vittnar hur Bertell i samband med nattning har masserat kroppen och stjärten samt fört in handen eller flera fingrar i hans anal.

Polisen har påträffat chattkonversationer där Bertell har varit i kontakt med två andra pedofiler i samma nätverk. Alla tre ska ha haft sexuella relationer med varandra men även intresserat sig för småbarn.

Bertell påstod senare inför Polisen att hans relation till männen i Arnstad-nätverket skulle ha ingått i ett forskningsprojekt eftersom han brukar forska om normer och moral. Bertell har fram till brottsmisstankarna arbetat som lektor vid Mittuniversitet i Sundsvall. Tidigare har han även arbetat vid Stockholms universitet, där även Arnstad varit verksam. Det har också kommit fram hur Bertell och Arnstad agerat ”Medeltids-svärmare” och hur de försökt infiltrera den hedniska rörelsen i Sverige – ett mönster vi känner igen från liknande ”Tok-liberala” kretsar i USA. Bland annat kan vi ju erinra oss den kände ”Jazzande” Mytologi-professorn från USA, som haft en kvinnlig ”understudy” med just bågskytte och prickskytte som specialitet – hans namn torde vara välbekant för de som studerat Asatron i Amerika och annorstädes under en lång följd av år.

En granksning visar att Bertell åtminstone sedan år 2016 och fram till brottsmisstankarna har engagerat sig i styrelsearbete i bågskyttessällskapet ’Sagittarii Holmiae’ i Stockholm tillsammans med statsministerns rådgivare Henrik Arnstad.

Arnstad som är både initiativtagare och firmatecknare i sällskapet har sett till att Bertell fått förtroende som revisor i flera års tid. Enligt uppgifter baserat på aktivitet i sociala medier ska Arnstad och Bertell även vara nära vänner på ett personligt plan – och Arnstad har via sina politiska förtroendeuppdrag en koppling till Statsminister Stefan Löfvén.

Kommentarer torde vara överflödiga, men återigen visar ”Nomenklaturan” i Sverige sina verkliga ideal och sitt rätta ansikte.

Så kan det alltså gå – när man följer SJUKA IDEOLOGIER….

Lite ”Forn Sed” anyone ? Degenererade tankar, för en FELNAVLAD generation….

Som en ringa hyllning till Arnstad-nätverket och våra kära Socialdemokrater vill jag nu spela en fin gammal låt av ”Queen” (ja, det finns ju så många konstiga ”Queens”, ”Queers” och pedofila bögar nuförtiden – tycker ni inte också det ??) betitlad ”Another One Bites The Dust”.

Det är ju trots allt inte var dag, som en medlem i Arnstad-nätverket döms till nio års fängelse

Another one bites the dust
Another one bites the dust
And another one gone and another one gone
Another one bites the dust
Hey I’m gonna get you too
Another one bites the dust…

Historier från Nordanå, Dvs INGENSTANS (Del 1: ”Hello Natural”)

From my mother’s sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur froze.
Six miles from earth, loosed from its dream of life,
I woke to black flak and the nightmare fighters.
When I died – They washed me out of the turret with a hose.

– ”Death of the Ball Turret Gunner ”  av Randall Jarrel, Amerikansk Poet, 1914 – 1965

Detta inlägg tillägnas besättningen på Consolidated B-24H Liberator, serienummer 41-29191, ”Hello Natural”
samt Staff Sgt JA Riggsby, Ball Turret Gunner, internerad i Sverige 1944-03-06 till 1944-09-27

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men lagom till min gamle fars födelsedag – som inträffade för två dagar sedan – har jag börjat tänka på hans egen uppväxt, som till väsentliga delar tilldrog sig i Nordanå och Görslöv, två Skånska orter, som för länge sedan är uppslukade av Malmö stads östra förorter, och befolkade av en helt andra folkslag, som inte hör hemma i Sverige. Idag är Nordanå mest känt för att diverse figurer från Malöms kriminella kretsar dumpat mördade kvinnolik där, vilket bland annat maskinföraren Krister Karlsson fått erfara.

Mördaren går fortfarande fri, som alltför ofta i Stefan Löfvéns och den nuvarande Regeringens Sverige.

Nordanå var förr platsen för en liten järnvägsstation, varifrån man kunde åka in till Malmö, där min far (avliden 1997 – se förrförra inlägget) gick i skola.

Han var 7 år gammal när Andra Världskriget bröt ut, och 12 år när det slutade, och hans uppväxt skulle ha varit fullständigt ointressant, även för honom själv, om det inte varit för ett idag föga känt faktum. Nordanå ligger 3-4 km från Bulltofta – idag överbyggt med hus, men på sin tid en av de största flygplatserna i Sverige.  Man beräknar, att det under Andra Världskriget nödlandade 340 flygplan av olika nationaliteter i Sverige. Av dessa var den stora merparten, eller fler än 150 stycken Amerikanska och Brittiska tunga, 4-motoriga bombplan, och av dem nödlandade ett hundratal på Bulltofta eller den närbelägna Sövde-basen, ett gräsfält vid Sövde-sjöarna, dit min far också cyklade, och där jag ännu har en del släkt.

Karta över Bulltofta från 1940

Bulltofta-fältet var till utseende och storlek mycket likt Tempelhof i Berlin, och hade anlagts som en ”Lufthamn” enligt samma principer. Enda skillnaden var att det hela kriget igenom var ett gräsfält och inte gjutet i betong, som dess tyska förebild. Bulltofta var också bas för den svenska flygflottiljen F 10 (Skånska Flygflottiljen) under hela kriget, nedlagd under Göran Persson-regeringen år 2002. Som en jämförelse kan nämnas, att det svenska flygvapnet bara hade 150 flygplan i luften när kriget bröt ut, 1939, och att F 10 – med ca 60 tjänstbara plan – genomförde mer än 28 000 starter från Bulltofta. (Mer om Flottiljen, dess personal, personligheter och verksamhet, kommer senare i denna artikelserie. Min far bevittnade alltsammans, och var vittne till en hel del)

Allt som allt omhändertogs 162 amerikanska flygplan med 1429 besättningsmän, som blev internerade i Sverige, inklusive de som flytt hit från Norge och Danmark, men som greps på svenskt territorium. Av dessa dog 60 stycken, antingen på väg hit eller efter ankomsten, och 40 stycken är fortfarande listade som MIA eller Missing in Action, eftersom deras kvarlevor ligger i Östersjön, eller lite varstans. Över 1000 av dem var till en början internerade på Bulltofta, och senare i fångläger, placerade i Gränna eller Falun-Korsnäs.

Lägger vi till flygplanen från Brittiska Samväldet, landade i och för sig bara omkring 20 plan på just Bulltofta, av 114 flygplan som nödlandade i Sverige, men britterna tog mycket fler och hårdare förluster – av 667 stycken flygare som hamnade i Sverige, dog 103 stycken, medan 114 rapporterades saknade, och har aldrig återfunnits.

Slutligen landade också ungefär 40 tyska flygplan på Bulltofta, av 156 nödlandade (eller nedskjutna) flygplan på svensk territorium, 1939-45, vilket gav minst 300 fångar, och 27 döda tyskar – huvudsakligen nedskjutna av svenskt luftvärn eller jaktflyg.  I och för sig besköts också kanske ett femtiotal allierade plan av svensk militär, men inget av dessa plan förolyckades, och beskjutningen verkar heller inte ha gett upphov till några döda. Om mina läsare inte tror mig, rekommenderar jag att ni läser flyghistorikern Bo Widfeldts utmärkta böcker, eller konsulterar sajten ”Forcedlandingcollection.se” varifrån de flesta uppgifterna till detta inlägg kommer.

Gammal Häradskarta, som visar den höglänta terrängen kring Nordanå, Sege Å och Görslövs kyrkby

 

Tyvärr har den sajten råkat i fullständig oordning, och har inte uppdaterats på länge. Bo Widfeldt, är idag 80 år och bosatt i Nässjö, och förutom den flyghistoriska föreningen på F 10:s museum, som idag finns i Barkåkra utanför Ängelholm, har han hjälp av alldeles för få intresserade. Det är delvis därför jag har börjat skriva på dessa inlägg, förutom för att hedra de som var med, vilken sida i kriget de nu än må ha tillhört – men främst amerikanerna, som min far såg anlända i stort antal.

Vissa dagar – främst under sommaren 1944 – som jag ska återkomma till – kunde mer än 600 personer nödlanda på en och samma dag, vilket fodrade att flottiljen fick ska fram 600 sängplatser, mer än 600 portioner mat, morgon, middag och kväll – och förutom det var min farfar, präst i Görslövs församling – också engagerad flera gånger, eftersom han som delvis engelsktalande – på dålig engelska – fick hålla korum och predikan för de församlade fångarna. (De hade egentligen status som Internerade, dvs gripna, men var inte POW eller krigsfångar i egentlig mening – deras förhållanden var synnerligen goda, och de behövde bara genomföra ”roll calls” eller uppställningar på morgonen klockan 0800 och kvällstid 1800, samt tillbringa nätterna på Bulltofta – i övrigt fick de komma och gå som de ville, i stort sett – men skriva under en skriftlig förbindelse om att inte rymma sin kos. Med mycket få undantag åtlyddes det också, även om minst 20 ”fångar” lär ha sovit utanför lägret, och så småningom gift sig med svenska kvinnor. varom man också kan läsa i Widfeldts böcker)

Järnvägskorsning på väg mot Görslöv och byn – som hade mycket god utsikt över Bulltofta

Min far kunde se kriget så att säga från ”första parkett” eftersom han bodde uppe i gavelrummet på andra våningen i Görslövs Prästgård. Därifrån hade han inte bara god sikt över terrängen i riktning Bulltofta, utan kunde också skymta Öresund på avstånd. Enligt honom kunde han se både Hamburg och Lübeck brinna, som röda eldsken vid horisonten. Han påstod sig också ha hört detonationen när V-2 och V-1 basen Peenemünde flög i luften, samt den berömda Shell-reiden med Mosquito-plan över Köpenhamn, dagtid inne i Malmö – en händelse som jag också skall återkomma till.  Hans storasyster, som är född 1930 och fortfarande lever – till sommaren blir hon 90 år gammal – har alltid förnekat dessa händelser, och sagt att min far måtte ljuga eller drömma. Hans tvillingbror, också död 1997 – höll däremot med honom.

På senare år har jag gång på gång sett min fars minnen bekräftats av flyghistorikerna, och kan till och med leda en del av de allra otroligaste episoderna i bevis. Han påstod till exempel att han sett inte mindre än två stycken P 51 D Mustang lågflyga över Nordanå på väg mot Lommabukten, och att ett av de planen flög så lågt, att han såg piloten vinka till honom. Som vi ska se, stämmer både datumangivelse och andra detaljer – via Widefeldt och flyghistorikerna har vi till och med serienummer på det flygplanet också… och noggranna uppgifter om de flesta besättningars öde.

Görslövs Prästgård som den såg ut 2017 – min fars fönster satt på den gavel, som skymtar till höger i bild, vänt mot Bulltofta

Att explosioner verkligen kan höras flera hundratals kilometer, trots jordytans krökning, beror på flera saker. För det första kan ljudvågor faktiskt ”studsa” emot moln, vilket även tyskarna upptäckte under andra världskriget – den sovjetiska slutoffensiven på Karelska Näset 1944 lär till exempel ha hörts mitt inne i Helsingfors, trots trafikbuller och gnisslande spårvagnar – och enligt tyska uppteckningar,  hördes bombningen av Dresden ända till Berlin och Breslau, alltså det moderna Wroclaw, mer än 200 km bort. På Cypern 1982, där jag var på semester med min far, hörde jag själv vad vi först antog vara brittiskt artilleri under skjutövningar, men vad som senare visade sig vara kristna falangister i Libanon, på väg att massakrera PLO och civila i flyktinglägren Es-Sabra och El-shatila, en händelse som är mycket väl dokumenterad. För övrigt kan jag berätta, att svenska sjukvårdare i FN-tjänst, från T4 / P2 Hässleholm – mitt gamla regemente – var först in i de lägren, och kunde rädda ett fåtal överlevande – jag träffade senare i livet en del instruktörer, som var med där.

Görslövs Prästgård, samt utsikten mot Bulltofta. Bilden tagen strax före andra världskriget. Bildkälla: RAÄ och Malmö Muséer

Sålunda är det inte alls omöjligt, att detonationsljud (dBA, inte dBC) kan höras och uppfattas på ett avstånd av 200 km eller mer över öppet hav, och det vet jag av egen erfarenhet. Därför är det nog snarare min gamla faster, som ”minns fel” som 90 åring – och hon såg i alla händelser kriget från en 9-årig till 14-årig flickas synvinkel – hon var mest intresserad av studier, killar i Malmö och andra flickor – vilket hon själv sagt och erkänt – och i alla händelser litar jag mera på min fars och farbrors minnesbilder, inte minst därför att de själva faktiskt tog sig in på Bulltofta – vilket var förbjudet – och förstås så gott som alltid cyklade dit på sina trampcyklar, så fort en nödlandning inträffat.

Bild ur Bo Widfeldts bok ”Amerikanska Nödlandare” s. 65 Bilden visar en ”Flying Fortress” B-17 G, serienr 42-107067 som deltog i ett anfall mot Arnimswalde, Tyskland och fick en motor utslagen kl 13.25 11 april 1944. Planet landade på Bulltofta 15.24 samma dag – observera den springande ”pågen” i förgrunden, som är oskarp på fotot…

 

J G Ballard – en av min fars – och mina – favoritförfattare – påstår i sin starkt självbiografiska roman ”Solens Rike” eller ”Empire of the Sun (1984) – att han från ett japanskt fångläger utanför Shanghai, Kina – där han satt mellan 13 och 15 års ålder – kunde se ljusskenet från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – flera hundratals kilometer bort – vilket heller inte är omöjligt. Filmatiseringen av Steven Spielberg (1987) av denna roman var för övrigt en av de sista filmer min far såg (2 dagar före hans död) och enligt honom, var den visst inte sentimental, överdriven eller ”snyftig” vilket en del kritiker anklagat den för att vara, utan mycket verklighetstrogen – den motsvarade på många punkter hans egna minnen – med den skillnaden att han förstås aldrig höll på att bli skjuten av japanska infanterister med Arisaka-gevär, utan bara vanliga svenska hemvärnsmän med ”sura gamla Mauser m/98” som han själv sa. Dessutom såg han såklart inga japanska piloter, utan bara amerikanska flygare – främst flygskyttar och buktornsmän…

Bulltofta var bevakat, och förbjudet område för civila. Att ta sig in där genom att krypa under stängslet var inte riskfritt, särskilt nattetid eller i skymningen, vilket min gamla farsa skall ha gjort ett antal gånger – en hel del grabbar från Nordanå med omnejd gjorde det titt som tätt, eller ”så ofta som svinen blinkar”. Eftersom hemvärnsmännen på långt håll inte kunde se skillnad på småpojkar och vuxna personer av mera tvivelaktigt slag ( tex tyska spioner, ”handelsmän” och kriminella) var det nog bara turen som gjorde så att ingen blev skjuten. Om några varningsskott eller verkanseld avgavs vid staketet runt Bulltofta vet jag inte, men det är inte otänkbart.

B-24 Liberator ”Lucky Lady’s Avenger” (serial no 44-40093) gick rakt över skyddsvallarna vid Bulltofta vid sin nödlandning 1944-02-21. Märkligt nog överlevde hela besättningen oskadd.

För övrigt uppstod det många hål i stängslet runt flygplatsen, till följd av olika totalhaverier och krascher. Malmö Stad och Malmö hamn bombades också vid flera tillfällen, vilket jag skall återkomma till – och tidvis fanns det en hel ”illegal industri” i området som handlade med plexiglas, ”flygstål” som man sa (ordet aluminium existerade inte på dåtida svenska) och inne på Bulltofta arbetade både svenska och amerikanska mekaniker med att svetsa ihop skadade flygplan, byta motorer eller hela vingar – och minst ett flygplan ”Salvage Sal” tillverkades av rent skrot – mest för att de tillfångatagna flygarna skulle ha något att göra – man anordnade ett lotteri om de tio platserna i detta flygplan – i hopp om att de lyckliga vinnarna bland de 600 eller mer internerna som satt på Bulltofta, kanske någon gång skulle få återvända till England. Relativt många allierade flygare utväxlades inom några veckor, i vissa fall nästan omedelbart, och skickades hem med kurirplan. Tyskarna hade inte samma tur – många av dem skulle drabbas av den sk ”Baltutlämningen” varom mera sedan. I många fall räckte däremot Sverigevistelsen ett halvår, nio månader eller längre. Det fanns också ett utväxlingssystem, tillkommet efter diplomatiska kontakter, enligt vilket man intill 1943 eller så utväxlade en tysk fånge mot en allierad, medan det under 1944-45 blev så att två eller tre flygande personal fick återvända till England, emot en tysk pilot, som alltså återbördades till hemlandet. Tyskland hade ju vid den tiden brist på både flygplan och jaktflygare.

Ett brittiskt tv-program från BBC, kallat ”Whispers in the Air” som sändes på 1990-talet, hävdade att en del amerikanska besättningar medvetet skulle ha deserterat till Sverige, för att skaffa sig en ”betald semester” på Svenska regeringens bekostnad. Som Bo Widfelt och andra flyghistoriker kunnat visa, är detta ett falskt påstående, bevisligen orsakat av tysk propaganda under kriget. Alla nödlandningar eller krascher blev noggrannt dokumenterade av Svenska Flygvapnet, och man konstaterade, att splitterskador, odugliga motorer, brist på bränsle och sårade eller döda bland besättningarna observerades i så gott som samtliga fall – men däremot fanns det en hel del tyska desertörer, särskilt mot krigsslutet.

”Flying Fortress” B17-G, serienr 97144 var en av 8 4-motoriga nödlandare på Bulltofta 21 Juni 1944 – dagen före landade eller havererade 15 stycken tunga bombare där… (om planet kanat ytterligare 4 meter, hade det åkt rakt in i en av villorna vid Lommavägen, klockan 09.27 på morgonen. Buktornsskytt T E Duggan skadades, men överlevde landningen..) Bildkälla: Forced Landing Collection

Besättningen på samma flygplan, på väg till inledande förhör

Okänd B-24 ”Liberator” på väg in för landning vid Bulltofta, över Görslövs by 1944-06-21 Bildkälla: Getty Images – bilden ger en föreställning om flyghöjd, och hur pass siktbara planen var, från övervåningarna i husen

Det kan inte hjälpas, men av alla besättningsmän gillade min far de sk ”Ball Turret Gunners” eller Buktornsskyttarna på alla tunga bombare bäst. De fanns inte bara på USA-byggda B 17 ”Flygande Fästningen” eller B 24 Liberator, men också på en hel del Brittiska typer, Lancaster, Halifax, och många fler – inte i alla versioner, visserligen, men ändå. Orsaken till detta var enkel. Buktornsskyttarna hade det skitigaste, värsta och mest dödliga jobbet ombord någonsin. Övriga i besättningen hade i alla fall en teoretisk chans att ta sig ut genom de smärre luckor som fanns, med fallskärmar påtagna, och hoppa från planet i händelse av brand eller flatspinn. Buktornsskytten, däremot – hade så gott som ingen chans alls, eftersom det trånga hydraulisk-elektriska torn han satt i, ofta gick sönder vid minsta träff i planets hydraulik eller elsystem, och i så fall måste det vevas runt med en stor handvev, och så måste mannen i buktornet hjälpas ut av sina kamrater – ifall dessa var ”snälla” nog att stanna kvar ombord i ett brinnande eller skadat plan, utan en tanke på sin egen säkerhet..

Bild från amerikanska Life – av bilden framgår, att det även under lugna förhållanden var svårt att ta sig in och ut ur ett buktorn…

Det beräknas att 40 000 allierade flygplan förstördes under bomboffensiven emot Tyskland, 1943 – 45. Av dessa var 22 000 från Royal Airforce, resten amerikanska. Tyskarna förlorade 57 405 flygplan, ett okänt antal flygande personal och över en halv miljon civila dödsoffer Av de 210 000 amerikanska flygare som flög över Europa, dog över 26 000, vilket innebär en förlustsiffra på 12 %. För de civilister och därmed likställda som läser detta inlägg, kan jag berätta att man ifråga om markförband räknar med, att om en enhet (oavsett storlek) ta mer än 10 % förluster i form av dödsfall, eller mer än 30 % skadade, så räknas enheten som utslagen, och inte längre fungerande, av skäl som torde vara uppenbara, inte minst gruppdynamiskt eller ledarskapsmässigt. 12 % i rena förluster, är därmed fasaväckande högt – och merparten av de som dog, var förstås kulspruteskyttar på flygplan. Bara 3 ”ball turret gunners” tilldelades Congressional Medal of Honor, vilket bevisar att de hade ett otacksamt jobb.

 

sprängskiss av  ett ”Sperry Ball Turret” på B-17 eller B-24

Buktornen tillverkades av the Sperry Rand corporation (som efter kriget gjorde Rank Xerox kopieringsapparater) och lämnade lite utrymme åt skytten, som fick huka bakom sina ammunitionskassetter och 2 stycken .50 cal eller 12,5 mm kulsprutor. De var dessutom dragiga och kalla, och även med elektriskt uppvärmda flygoveraller och syrgasmask – syrgasen kunde ta slut efter 8 timmars flygtid, och 12 timmar i ett plan var inte ovanligt – var buktornsskyttens allmänna tillvaro som man förstår obekväm. Oftast klev han inte i sitt torn förrän efter passage av Nordsjön eller Engelska Kanalen, och ifall han blev sårad eller dödad, fick han oftast lämnas kvar inuti buktornet, till dess att flygningen var slut. Enda sättet att få ut honom, var att fylla på vatten från flygplatsbrandkårens brandslangar, så att liket flöt upp – vilket återspeglas i Randall Jarrels vackra dikt..

 

Interiör från buktornets placering inuti en B-24 Liberator – obs luckans storlek…

Om planet buklandade, eller landningsstället gick sönder, dödades naturligtvis buktornsskytten först av alla – ifall han hade otur nog att sitta kvar på sin post. Många gjorde det i alla fall frivilligt, och en del buktornsskyttar släpade sina .50 cal kulsprutor i asfalten vid nödlandning, bara för att få stopp på planen så mycket fortare – ett slags ”drivankare” det slog gnistor om – min far sade sig ha observerat det här beteendet flera gånger – och bevisligen fanns det ett plan, B17-G ”Glory Girl”, nödlandat på Rinkaby 1944-03-06, som utfört denna manöver. Tricket kan ha använts av fler besättningar, men det fungerade som vi sett ovan inte alltid.

Tilläggas bör, att 1944-1945 hade tyskarna redan tagit fram jetplan, som Me 262 och raketplan, likt Me 163 ”Meteor” som drevs på lika delar ”T-doja” eller T-sprit samt Vätersuperoxid – alltså hårblekning för blondiner (mer om detta kommer ). Kulspruteskyttar på bombplan var redan något föråldrat, och en hel yrkeskår höll redan på att gå i graven, när luftkriget i Europa började – och detta gjorde inte precis buktornsskyttarnas jobb lättare…

Förutom det hade Luftwafffe ett specialvapen – ”Schräge Musik” – så kallat efter den amerikanska Benny Goodman-jazz och Schlagermusik, som USAF i retsamt syfte spelade på tyskarnas radiokanaler, bara för att störa kommunikationen mellan tyska flygplan. Det bestod av flera uppåtriktade kulsprutor, eller en 5 cm automatkanon, eller raketer, som utlöstes av en elektrisk fotocell, så fort ett tyskt jaktplan passerade under en allierad bombare.  Oavsett hur snabb, uppmärksam eller alert buktornsskytten var, så hade han ingen eller liten chans emot detta vapen – antingen blev han själv träffad, buktornet bortsprängt, eller så exploderade bomblasten inuti flygplanet, naturligtvis med totalhaveri som ögonblickligt resultat. Det har beräknats, att Luftwaffe under natt-anfall utan allierad eskortjakt (P 51 D och P-47 ”Thunderbolts” var var vansinnigt effektiva !) kunde skjuta ned en bombare per minut, första gångerna ”schräge musik” användes.

Utsikt från ett buktorn

Kort sagt – att vara ”Tail Gunner” eller ”Ball Turret Gunner” i ett allierat bombplan, 1943 – 1945, räknades av många som ett rent självmordsuppdrag – och de som utförde sysslan, var för det mesta kortväxta unga män på 18-19 år – föga mer än skolpojkar de också – de flesta av dem hade aldrig besökt Europa eller befunnit sig utanför USA respektive Storbritannien, eller Kanada. Ifall de alls hade någon glädje av sin tjänst, var de för att de också – i likhet med min far – hade ”första parkett”-plats över kriget – genom sina fönster kunde de ju se de förstörda tyska städerna, Frankrikes vingårdar, Danmarks böljande sädesfält, ryska T-32:or över Polens slätter och mycket annat – en hel del bombplan flög också ”shuttle services” till Poltava i Ukraina, och tillbaka igen – och 10-20 uppdrag, för en och samma flygare, var inte ovanligt.

Inte konstigt då att min far ansåg, att just Buktornsskyttarna måste vara av hårdare virke och modigare män än många andra, och det besannades också en dag , 6 Mars 1944 närmare bestämt – när två bombare nödlandade på Bulltofta, tillika ett på Rinkaby och ett vid Mästermyr på Gotland. De var för övrigt inte alls det första allierade bombplan som hamnade på svensk mark eller i Skåne under kriget – detta hände redan 27 september 1940, när en brittisk Hampden kraschade utanför Helsingborg.

6 Mars 1944 startade sammanlagt 700 ”Flying Fortress” och ”Liberator” mot Berlin, eller mål i dess utkant, som Potsdam, Templin och Berlin-Tegel. 672 av dem kom fram till målområdet, nära ”The Big one” som Berlin kallades – ca 28 plan sköts ned på vägen dit, eller fick vända pga tekniska fel. 69 plan utöver det sköts ned över målet, eller på väg tillbaka – allt som allt förlorade man med andra ord 97 plan – eller ca 14 % av hela styrkan.

Den första nödlandaren på Bulltofta den dagen var – enligt flyghistorikerna antingen ”Barrick’s Bag” eller ”Snort Stuff” (planet visas i bild här ovan) – som träffades i båda motorerna på ena vingen av tyskt jaktflyg – osäkert dock vad för slags plan. Detta hände 25 minuter före inflygning på Berlin. Flygplanet besköts av svenskt luftvärn vid Trelleborg, kl 1450 samma dag, efter att ha flugit in över Ystad. 1500 genomförde piloten, 1 Lt Barrick – som normalt flög ett annat plan med hans namn – därav förvirringen bland flyghistorikerna – en perfekt landning. Säkerhetsofficeren vid Bulltofta, Ian Iacobi (som för övrigt var veteran från Finska Vinterkriget, där han flugit Fiat CR 42 och Gloster Gladiator emot Ryssarna) såg att den amerikanska besättningen självmant klev ur planet, alla oskadda, radade upp sig, ställde sig i ”giv akt!” och gjorde honnör – samt en fullt reglementsenlig ”avlämning” av sig själva och sitt flygplan till svensk militär.

En helt annan B-17 besättning i England – men en tidstypisk och representativ bild – märk ”tärningsmotivet” på flygplansnosen

Översten och chefen för F 10, den legendariske Knut Zachrisson (varom mera sedan – min farfar träffade honom några gånger) lär ha skrivit i sin dagbok, att han var imponerad av besättningens disciplin. De hade hela, rena och snygga uniformer, deras flygplan var rent och snyggt invändigt, och all utrustning – förutom den sönderskjutna vingen och de två utbrända motorerna – var i bästa skick… Det gällde emellertid inte det flygplan som landade bara två minuter senare, 15.02.

Många flygplan hade i och för sig tärningar – för ”crap games” och annat målade på flygkroppen, men av min far fick jag 1996 fem stycken tärningar – två är ännu kvar, men resten stals vid ett inbrott i Aspudden 2003 – som skulle getts som gåva till honom från en amerikansk flygskytt, antingen en ”Ball Turret Gunner” eller en akterskytt, i Juni månad 1944. Flygskytten skulle då ha varit internerad på Bulltofta i över tre månader, och planet skulle ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art”. Det finns bara ett enda flygplan av alla nödlandare på Bulltofta som stämmer in på den beskrivningen (och ja – jag har undersökt allihop, tack vare ”Forced Landing Collection” vars icke-fungerande sajt jag ändå rekommenderar).

Den enda tänkbara kandidaten förutom det, är ”Paira-dice kids”, en Flygande Fästning som landade på Bulltofta 14 Januari 1945, med en motor utslagen och många splitterskador från luftvärn, men månadsangivelsen stämmer i så fall inte. Ett annat plan, som havererade på Halmstad flygplats, skall också ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art” motiv. Både Brittiska och Amerikanska flygplan hade ganska vitsiga namn, tillkomna på eget initiativ av besättningarna – stundom också grovt pornografiska motiv – en del skulle varit censurerade eller otänkbara i dagens klimat av ”politisk korrekthet” men under andra världskriget sket alla inblandade fullkomligt i den saken. Mera intellektuell var i så fall besättningen på en Liberator, som totalförstördes av brand i Trollhättan i December 1943, och som hette ”Helena Hywater” – en vits på begreppet ”Come Hell or High Water”

Foto: Forced Landing Collection

Den Liberator-besättning som Ian Iacobi mötte 15.02 eller några minuter senare, var i ett helt annat skick, liksom deras flygplan. Besättningen vägrade till en början att lämna planet, och svensk personal fick skrika åt dem att öppna luckorna, varefter de kom ramlande ut, eller föll ned på gräsfältet ”som potatis-säckar” enligt Iacobis beskrivning. Planet ”Hello Natural” hade startat kring 0700 från Sething i Norfolk, samma morgon, och 13.47 nått fram till Berlin efter närmare 7 timmars händelselös flygning. Planet flög då i position 3, vänster box i första anfallssektionen – en ganska säker position – men ganska snart träffades det av luftvärn, och förlorade en motor, samt mycket bränsle.

Att flyga främst i en ”tusenplansraid” innebar en viss ära…

Andra flygplan i samma formation såg ”Hello Natural” fälla sina bomber på måfå, och förlora i höjd, samtidigt som bränsle fortsatte läcka ut, men planet girade norrut, utan att bränslet antänts. (US document MACR 3548).  Samma dag lär över 1000 tyska civila ha dödats i Berlin, men mellan 14.28 till 14.58 iakttogs ”Hello Natural” av svensk luftbevakning vid Kåseberga. En rote Svenska J 20 (Reggiane Re 2000 Falco – ett italienskbyggt jaktplan) fick kontakt med Liberator-planet strax efteråt, och då hade dess flygning varat oavbrutet i 12 timmar.

 

Andra flygplan, som blev eskorterade av ”Falcos” från F 10 vid samma tid, exempelvis en B24 D som landade på Bulltofta 9 april samma år berättade att de sett kulsprute-eld från svenska jaktyplan i ”afrika” camouflage, samtidigt som tysk jakt i form av Bf 109 svärmade omkring dem. Från svensk sida har detta aldrig erkänts, men en viss färdmekaniker PJ Kruse, som berättat detta för Bo Widfält, vidhöll intill döden sin berättelse om att svenskt jaktflyg räddat honom och hans kamrater via en regelrätt luftstrid med tyskar, oavsett om de nu sköt ned någon tysk eller ej. 

Enligt Överste Zachrissons bevarade krigsdagböcker, som han skrev i egenskap av Flottiljchef, var ”Hello Naturals” besättning klädd i nedoljade, fläckiga och trasiga uniformer, och de stank av flygbränsle och diesel. De bar sina mössor bakfram,  såg ovårdade och skäggiga ut, samt uppvisade alla tecken på stridsutmattning. Zachrisson antecknade dem, delvis under påverkan från Iacobi, som förhörde dem, som ”i stort behov av ett varmt mål mat, för att inte tala om ett varmt bad”. Besättningen var dessutom högljudd, använde grovt språk och skämtade och stojade, i alla fall sedan den gjorts införstådd med att den var i Sverige, och att kriget för dess del var över – i alla fall för ett bra tag.

Delar av en typisk Liberator-besättning från tiden det begav sig – dessa är dock inte från ”Hello Natural” (besättningen var oftast 10 man)

En annan besättning av samma sort skulle – enligt obekräftade rykten från min farsa – långt senare ha påträffats rökande och sittande i gräset framför ett av Bulltoftas bränsleupplag, varvid följande dialog utspelade sig – Överste Zachrisson var smålänning, storväxt (1,95 m!) och knappt Engelsktalande…

Översten: ”Why don’t you Americans go straight to hell !

Buktornsskytten: ”Oh yeah Colonel, would you mind showing us the way ?


Nospartiet på ”Hello Natural”  vid landningen Foto via Lars Persson Grycksbo

Av outgrundliga skäl, som ingen numera minns, fick resten av besättningen interneras i Korsnäs utanför Fauln, varifrån den flög hem till England 24 Juli 1944, Buktornsskytten, JA Riggsby, hade liksom alla ksp-skyttar befattningen ”staff sgt” även om de var flygande personal. Han återvände hem direkt från Bulltofta i September samma år, och gav alltså min far tärningar utsågade i ”flygstål” efter storanfallet i Juli – mera om det i del 3 av denna artikelserie..

Här vilar nu de allra sista resterna av ”Hello Natural” och dess besättning i min hand. Flygplanet är längesen skrotat – det skedde nog på Bulltofta skrotgård, redan 1946 – och ingen minns väl fortfarande PJ Riggsby, för den händelse att han fortfarande är med oss – för antagligen är han nu en gammal man kring 95 år, med tanke på att han var 18 eller 19 år gammal anno 1944.

Men jag minns honom, och min far mindes honom också, i alla fall före 1997, då han som sagt själv avled.  PJ Riggsby och hans insats är fortfarande inte bortglömd, för även om jag aldrig mött honom personligen, skall hans minne få leva i alla fall – om inte annat via just denna berättelse. Han var en av dem, som befriade Europa från nazismen, och oavsett vad han nu såg, upplevde eller vad slags man han än må ha varit, under sin tid i Midgårds dalar, så kommer hans namn att leva vidare, tack vare mina ord – och vad som berättats av många flyghistoriker.

Ett gammalt ordspråk säger, att ett krig aldrig är slut, förrän den siste soldaten kommer hem. PJ Riggsby må ha återvänt till sitt USA, och vad min far nu angår, så var han småningom grundligt besviken på just det landet, på sin ålderdom. Ett par krig i Vietnam, Irak och annorstädes och vad som då utspelades knäckte hans tro på ett gott Amerika helt och hållet, och vad han skulle ha sagt om USA av idag – under Donald Trumps tidsålder och med tanke på vad som hänt i Washington DC i början av detta år – det går nog inte att upprepa – men jag förmodar att det skulle ha liknat Knut Zachrissons allra grövsta svordomar.

Det USA som PJ Riggsby och hans kamrater en gång stred för, finns inte mer. Vi i Europa och resten av Världen vet det, och vi har sett det bevisas om och om och om igen.

Men minnena lever vidare, och vi kan ändå tacka de döda för deras insats. Havámál lär oss, att minnet av ett liv som levats väl, aldrig skall dö – och vi förblir hedningar.

Avslutar med en liten sång av Johnny Cash, tillägnad PJ Riggsby, okänd, men för evigt ihågkommen och känd.

 

Hur Kristet var Västergötland ? – om ”Kata Gård” och andra kristna myter…

Jag nämnde Varnhem och Varnhems klosterkyrka i ett av mina inlägg från gårdagen, och lustigt nog har ingen gallskrikande, fanatisk och Halleluuuja-mässande kristen hört av sig efter det. 2015 skedde en arkeologisk utgrävning i Varnhemstrakten, som har gjorts till Turistindustri och ett upphausat lokalt minnesmärke för Arn-freaks, lokalpatrioter och medeltids-svärmare, som med stor glöd vill påstå att hela Västergötland skulle vara kristet på 1000-talet, och att det skulle finnas en lokal stavkyrka i Varnhem år 970, alltså före Sven Tveskäggs lilla kyrkobygge i Lund, som nog var ett privat kapell, avsett för den lokala kungsgården.

Nej tyvärr, alla JHVH-asslickers ! Någon ”Kata Gård” har nog aldrig funnits, och man vet inte om den träbyggnad från år 1000 (+/- 30 år) faktiskt såg ut såhär..

Man har också gjort ännu överdrivnare påståenden, påstått att det skulle funnits ”tusentals” kristna gravar på platsen (det är inte alls sant, vad som däremot är sanning är att man identifierat ca 300 jordbegravningar och undersökt ett mycket litet fåtal av dem) och utnämnt Varnhem till platsen för Sveriges kristnande, allt i en fullständigt hejdlös lokal-patriotisk iver. Men finns det egentligen någon sanning i detta, och vad är de vetenskapliga bevisen ?

Just jag har inte kunnat hitta någon dendrokronologisk datering (eller årsringsanalys) på den lilla träbyggnad från tidigt tusental (970 är den tidigaste tidpunkten, men vem säger att det är just den som ska gälla ??) man hittat under Varnhems Klosterkyrka. Den k-a-n vara en kyrka, ja – men det enda indicium som finns, är att man byggt en senare stenkonstruktion från 1080-talet rakt över den. Egentligen skulle byggnaden precis lika gärna vara ett Gudahov, som senare skändats av kristna – utan direkta fynd av artefrakter, vet vi helt enkelt inte.. Bevisligen infördes också ett helt nytt gravskick i Varnhem någon gång under sent 900-tal, då man började med jordbegravningar istället för brandgravar, men vad bevisar det ?

Återigen spekulerar man om ”nu försvunna träkyrkor”, men någon kristen mission i Västergötland är inte belagd i skrift förrän långt in på 1000-talet, och till och med de katolska fanatikerna bakom sajten ”Signum” måste erkänna att hedniska gravoffer förekom på platsen av det man påstår skulle vara en kristen kyrkogård, vilket syns bland annat av det faktum att många av de män som begravts på platsen fått med sig knivar och andra vapen i gravarna, vilket inte är en kristen sedvänja. Det påstås också, att ett litet kristet resealtare skall ha hittats på den påstådda kyrkogården i Varnhem, men det är inte äldre än från 1000-talet, så det finns egentligen inga som helst bevis för att kristen närvaro på denna plats skulle vara äldre än 1030-tal. Det gör fortfarande inte heller Varnhem till den första kristna kyrkan i Sverige med någon säkerhet i bevisföringen, eftersom Sven Tveskäggs privata kapell i Lund bevisligen faktiskt var äldre än så.

Folkförräderskan Kata – som inte nödvändigtvis måste ha sett ut på det här sättet

De kristna fanatikerna i Varnhem har gjort stort nummer av en gravhäll som hittats 1884 sydost om kyrkan, men som måste funnits i kryptan till den senare klosterkyrkan från 1100-talet, och den kryptan kan inte ha murats upp tidigare än ca 1050. Hällen bär texten ”Kætill gærði sten þennsi æftiR Katu konu sina systur þorils”  – alltså ”Kettil gjorde denna sten efter Kata, sin kona, syster till Toril. Alla de omnämnda personerna bär hedniska namn, och måste alltså ha fötts som hedningar. Utifrån detta har turistbyrån i Varnhem och andra partiskt sinnade intressenter broderat ut en fantastisk historia om ”Kata Gård” som alltså skulle ha namngetts efter kvinnan som låg under hällen, som hittades på ett helt annat ställe. Man vet inte ens, om runhällen (som bär ett tydligt kristet kors) tillhör samma grav, som den man utpekat i kryptan, och som man påstår skulle tillhöra denna mytiska Kata. Allt man hittat, är en högättad kvinna som avled ca år 975 +/- 30 år enligt Kol-14 datering, och som var mellan 30 och 35 år när hon dog, men det finns inga som helst bevis för att den funna runhällen skulle ha tillhört just hennes grav från början – eller att kvinnan i graven skulle ha hetat Kata.

Inte heller finns det några bevis för att en ”Kata Gård” någonsin funnits i Varnhem. Allt detta är kristet sliddersladder, hitte-på och rena efterhandskonstruktioner.

Den kvinna som begravdes under vad som senare blev en krypta (kring 1050!) kan mycket väl ha varit hedning. Att en gravhäll – sannolikt från en helt annan grav, kring ca 1050 eller ännu senare – 1080 kanske – hittats på ett helt annat ställe, söder om Kyrkan, 150 meter bort och på 1880-talet, bevisar ingenting om den antagna ”Katas” existens, och det bevisar heller absolut inte, att hon ensam skulle ägt en storgård, uppkallad efter sig själv, och att hon på eget initiativ skulle ha grundat den första kyrkan i Västergötland. Gårdar i Norden uppkallades aldrig efter kvinnor eller kvinnliga ägare, som bara ägt gården en kort tid, eller i en enstaka generation. Nästan alla gårdsnamn kommer av helt andra saker, som naturföreteelser till exempel.

Någon mytisk kristen kyrkogrunderska med namnet ”Kata” på 970-talet har alltså aldrig funnits i verkligheten – alltsammans är en kristen konstruktion, där man blandat samman två helt olika gravar, och påstått att en runhäll, som hittats kring 1887, skulle höra till en 970-tals grav, fastän hällen självt och en byggnad på platsen stammar från 1050-1080 – hundra år senare.

Och även om ”Kata” nu skulle ha funnits, hur många kristna kan det ha funnits på platsen mellan 970 – 1080 ? Man har hittat 300 gravar ungefär, inte ”tusentals” som man överdrivit det till. Och idag tar det ungefär 30 år för en generation att födas, samtidigt som en annan generation försvinner och ”dör av”. Vi vet att befolkningsomsättningen var mycket högre på  vikingatiden, för man gifte sig och fick barn relativt tidigt, och man hade avsevärt kortare medellivslängd.

Några kristna fanns aldrig i 970-talets Varnhem. Däremot kan det ha funnits enstaka sådana efter 1050 ungefär…

Som vi har sett, finns det bevis för hedniska gravoffer på den påstått ”kristna” kyrkogården, och om vi antar att en generation dåförtiden kan sättas till 20 år (det tog så lång tid för barn till någon att själva få barn, och för att den odöpte ”någon” som var mor eller far skulle gå ur tiden) så blir antalet kristna 300 / 5 = högst omkring 60 personer. Fler än så av den kristna ohyran kan det alltså aldrig någonsin ha varit – inte samtidigt i alla fall…

Och hur många invånare hade Västergötland, anno 970 – 1080 ? Uppfattningarna om Sveriges befolkningsstorlek under sen vikingatid går isär, men det kan ha rört sig om minst 400 000 personer, enligt vad en del forskare anser, medan många också antar, att Vikingatidens befolkning var avsevärt större, än under de förhärjande kristna tronstriderna i Östergötland och Västergötland på 11-1200 talen, då befolkningen på grund av kristendomens skadliga inflytande gick ned. Svitjod var en stormakt i det dåtida Europa, har man sagt, och Vikingatågen skulle aldrig ha lyckats, ifall man hela tiden varit i numeriskt underläge. Västergötland var också en av rikets centralbygder, med tät befolkning, och därom råder inte minsta tvekan.

Om vi då antar, att det fanns kring 60 – 80 000 personer som levde och verkade i Västergötland, så är 60 kristna inte mycket. Det motsvarar bara en promille eller så av befolkningen, medan resten bevisligen var hedningar – och för det har vi många många arkeologiska bevis, ända fram till 1100-talet.

Här har vi nu en liten karta över Varnhem med omnejd, gjord med hjälp av Lantmäteriets sajt. På den ser vi att Varnhem ligger i en ren periferi, eller en mindre rik bygd – inklämd bakom Billingen vid Varnhems-ån, medan den verkligt feta och folkrika Västgöta-slätten ligger ungefär 10 km västerut. Axvalla, och vadet över ån var visserligen en strategisk plats, som många vägfarande måste passera på väg mellan Skara och Skövde – båda två mycket gamla städer och handelsplatser – men runtomkring fanns massor av hedniska Minnesmärken, bara en dagsresa bort eller mindre med häst (man kunde utan svårighet rida 60 km eller mer på en dag, och att gå 30 km i en dagsetapp, är fortfarande grundkrav för svenska soldater !) och de har en långt senare datering, än den påstådda lilla gårdskyrkan i just Varnhem.

Att påstå att hela Västergötland skulle vara kristet omkring år 1000, är alltså en stor fet djävla lögn, hur vi än vrider och vänder på det.

För det första har vi ett vältaligt bevis i form av  Velandastenen borta vid Trollhättan (tyvärr utanför kartan). Den är daterad just kring år 1000, och innehåller inskriften Þyrvi ræisti stæin æftiʀ Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi !, alltså ”Thyrvi reste stenen efter Ögmund, sin man, en mycket god Tegn, Tor Vige !” En tegn var en titel, man kan jämföra med danskans ”Degn” som betyder klockare, och alltså en Hednisk storman- dessutom anropas här direkt Tor – så om man nu alls var kristen i Varnhem, så var man i alla fall alldeles definitivt Hedningar kring Göta Älv.

Om det direkt står ”Tor Vige” på en sten från år 1000, hur kan man så alls påstå, att Västergötland skulle kristnats 30 år tidigare ?

Sedan har vi gården Hov (som i Gudahov) nära Hjärtum på Västgötaslätten, och den klassiska skildringen av det första kända Alvablotet, i den isländske skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor”. Han red genom Edsskogen från Norge, och blev rättvist utkastad från en gård med Hedningar, som ville hålla Heligt, och förrätta sitt Alvablot utan störande, gapiga kristna. Forskaren Ivar Lundahl anger det Hof där Sigvat blev portad som det äldsta belägget från 1019 för säteriet Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland. Då var alltså inte Västgötaslätten kristnad, eftersom man bevisligen var Hedningar där, och kristna var överhuvudtaget inte välkomna i den trakten.

Dessutom har vi Kornguden i trakten. Ortens bönder bar fortfarande en gammal trästod i procession över åkrarna, precis som man burit Frejs bild vid Gamla Uppsala, i det som hette ”Frösgång” varje vår – och det var först på 1830-talet som man slutade med detta bruk – det utfördes alltså rent hedniska riter väldigt långt fram i tiden. Också i Viglunda – som var en vigd gudalund – fanns en Korngud, i Åsaka socken.

När Västergötlands bönder gjorde detta, fortfarande under 1800-talet, var de då ordentligt kristnade ? Svaret måste bli ett rungande NEJ !

Vid Saleby – som kan ha haft en hednisk ”Sal” eller ”Al” – namnet är mycket gammalt – stod Salebystenen från mitten av 1000-talet, som har en hednisk förbannelseformel. Den är inte kristen, och har inga kristna kors, men restes omkring 1000-talets mitt, eller än senare. Frösten gjorde detta minnesmärke efter Tora, sin hustru. Hon var …-s dotter, bäst bland människor. Den ska bli ratad, och till en arg Kona, som hugger eller bryter. Så lyder stenens text, och den ”arghet” som det talas om här är av samma typ som på 300-talets Björketorpssten i Blekinge, rest 300 år tidigare. Man var således inte kristen år 1050 heller, och det mindre än 20 km från Varnhem.

Bevisen hopar sig, och de är väldigt många. Inte ens de värsta av våra kristna fanatiker, som vi har mitt ibland oss nuförtiden, kan prata bort allt det här.

Ännu närmare Varnhem står Synnerby-stenen från sent 1000-tal. Den är ännu en Tegn-sten, rest efter en hednisk man i en hednisk tid, och helt utan kristna kors eller annat – och det ännu från tiden omkring 1080, då de kristna hundarna påstår sig innehaft hela Västergötland. Redan här ser man att de kristna ljuger, ty: karR auk kali reistu stin þensi eftiR ueurþ faþur sin muk kuþan þekn – Karl och Kale reste denna sten efter Vi-Vard, deras fader – en mycket god Tegn. 

Vivards namn är också en titel, en Vi-vårdare, en som innehar ett hedniskt Vi, av gotiskans Waichs, en vigd eller helig plats – och även på Rökstenen nämns ju en ”Sibbe Vi-vari” – Sibbe Vivårdaren. Åter möter oss ordet Tegn, som namn på en man som innehar ett religiöst ämbete – och det finns minst tjugo sådana stenar i Västergötlands centralbygder, alla från 1000-talet – så det är bevisat, bortom alla rimliga tvivel, att denna bygd inte, repetera i-n-t-e var kristen, ens då.

Slutligen har vi också Kälbystenen, som ligger mindre än en mil från Varnhem, fågelvägen. Detta är en sten från sent Tusental, som avbildar Tor i all sin prakt. Den visar honom stående med sin hammare i handen, och han kan tydligt ses än idag, fastän stenen blivit skadad av kristna vandaler.

Tor med sin hammare på Källbystenen, rest omkring 1080. Otvivelaktigt hednisk.

Längs Tidans dalgång finns ännu fler hedniska runstenar från 1000-talet, en med en praktfull Odensmask, som lokalhistoriker avbildat på sina hemsidor.

Tusentalets Västergötland hade uppenbarligen fungerande Godord, Vin, Hov och Hargar. Kan man då säga, att hela detta landskap skulle varit kristet under denna tid, oaktat falsarierna om ”Kata” och sammanblandningen av två helt olika gravar, med en senare ”runhäll” från ca 1030, plötsligt identifierad som tillhörande en grav från 970 ?

Minst 15 stycken Tegnar och Godar fanns i landskapet, som till bredden var fyllt med massor av Hedendom. Där fanns ingen ”samexistens” och inga kristna – 60 stycken av dem, högst, i just Varnhem bevisar ingenting, när det gäller ett helt landskap.