Danska TV 2 öst rapporterar idag från den goda staden Hjörring i Vendsyssel, där ASATRON nu tar plats i kommunalpolitiken. Det är ingen mindre än Hr. Niclas Gjedsig Larsen, kandidat för det danska social-liberala partiet Alternativet, som säger att han går till val på att: ”Sikre Asatroende og deres religion f.eks ved et fristed til gudetilbedelse/naturområde Og jeg kunne blive ved! ” Denne frisinnade Hedning är född 24 Oktober 1994, får vi veta, och således 27 år gammal – vi får väl gratulera allas vår Hr Larsen till den kommande födelsedagen – och stödja hans kandidatur..
I mer än 12 år har den nu fungerat helt utan Danska Statens eller ”Folkekirkens” inblandning – men här i Sverige nekas vi Asatroende (och alla andra religioner) helt rätten att begravas i egen regi, utan att ”Svenska” Kyrkan skall komma och lägga sig i, ta över hela arrangemanget och förstöra alltihop.
Inte heller Muslimer, Hinduer, eller alla de som önskar en Borgerlig Begravning kan få genomföra det själva. ”Svenska” Kyrkan fortsätter att orättmätigt och diktatoriskt tränga sig på människorna i deras sorg, och tillåter inte, att begravningsplatser kan anordnas i kommunal regi, som i Danmark och snart sagt jordens alla civiliserade länder. Enbart i Stockholm och Tranås kommuner i Sverige gäller inte det såkallade ”begravningsmonopolet”.
Varför måste våra gravplatser hela tiden besudlas av kristna kors och andra dumheter ? Varför inte begravas i en fridfull storhög, som här i östergötland…
De två organisationer (varav en håller på med new age och annat flum, som ”forn sed” och andra garanterat tvivelaktiga verksamheter) som säger sig representera oss hedningar har INTE GJORT ETT ENDA DUGG för att lösa problemet. ”fornsederiets” alltmer fåtaliga anhängare säger att de grundades redan på 1990-talet, efter att ha ”kuppat” bort Sveriges Asatrosamfund under oseriösa former, och NAS – Nordiska Asa Samfundet – som grundades 2014 i Norrköping – har inte nått någon som helst framgång i frågan. Själv tycker jag att det är skandal, och snarast bevisar det väl, att INGEN av dessa två organisationer håller vad de faktiskt lovat.
Framtiden tillhör den Hedniska Humanismen, och det har man insett i Danmark och på andra håll.
Med en ny Regering nästa år, eller med en ny ärkebiskop kanske det äntligen blir slut på det religiösa förtrycket – det enda alternativ som står till buds just nu är att ansöka hos länsstyrelserna i respektive län om att få sprida ut sin aska i naturen eller till havs, och det tycker jag ni alla bör tänka på inför Alvablotet – de dödas högtid i vårt land – det som på falska grunder kallas ”Allhelgona” fast det inte har med några helgon alls att göra – och inte heller är det ”Halloween” – en amerikansk-irisk pajas-fest…
Att få fira våra döda under VÄRDIGA former UTAN Kristen inblandning eller gapiga, skrikiga Halloween-firare borde vara en MÄNSKLIG RÄTTIGHET – men så är det INTE i dagens Sverige..
DN lät igår beledsaga sin artikel om dateringen av L’anse aux Meadows med denna gravt missvisande bild. Det finns INGA arkeologiska bevis för att en kyrka eller något kristet alls stått på platsen. (Bildkälla: DN och Glenn Nagel photography)
Men detta är egentligen inget nytt. Redan på 1960-talet kunde den norske arkeologen Helge Ingstad och hans hustru bevisa att Newfoundlands nordligaste spets hade koloniserat av Nordbor. Man såg det bland annat på nordiska sländtrissor och eldstål, samt andra artefrakter. Kristna amerikaner försökte i det längsta kritisera bevisen, men det avgörande beviset var bland annat ett fläskben, som bar spår av att ha rispats med en kniv. Svin och grisar fanns inte i Amerika, varken vilda eller tama, och endast och endast bara Nordbor äter skinka till jul, men det gör inte inuiter eller eskimåer, och inte heller nordamerikanska indianer. Så blev det bevisat, genom SÄRIMNERS MAKT att artefrakterna inte hamnat i nordiska husgrunder av en slump.
Somliga har identifierat L’Anse aux Meadowes med sagornas Leifsbudir, de bodar som Leif Eriksson, Leif hinn Heppni – alltså Leif den Lycklige (ordet Heppni på norröna är samma ord som dagens engelska ”happy” trots att Heppni som ord betraktat nästan försvunnit ur de nordiska språken – nuförtiden kan vi endast häpna över det) lät uppföra, när han vinddriven fick övervintra i nytt land. Redan 2016 identifierade man en ny boplats, vid Point Rosée eller Newfoundlands sydvästra hörn, vilket skedde med fotogrammetri och traditionell bildanalys av flygfoton.
En del forskare dömde redan fullständigt ut undersökningarna vid Point Rosée och de provytor som utgrävts där, men andra säger att det är fullt möjligt att detta kanske var det ”Straumey” eller den strömomflutna ö, som finns i Grönlänningasagan och Erik den Rödes saga. Den verkliga Vinlandskolonin, eller ”Hóp” som den hette, låg invid en lång tidvattensstrand, och den har man hittills inte hittat några spår av. Alla forskare är emellertid i stort sett överens om att L’Anse aux Meadowes INTE var det riktiga Vinland, utan att det antingen ligger i New Brunswick eller på Nova Scotias kust – se även Mats G Larssons utmärkta bok på svenska om ”Vinland det Goda” som jag verkligen rekommenderar..
I Erik den Rödes saga står det till exempel att Leif Eriksson och Bjarne Herjulfsson skulle varit kristna, men det är föga sannolikt. Leif kan inte ha varit den entusiastiske missionär på Grönland som den ca 200 år senare nedskrivna berättelsen vill göra gällande. Hans far Erik var fortfarande hedning rakt igenom, och det var endast hans mor, den gamla kärringen Tjodhild, som byggde sig ett taffligt litet kapell av grästorv på Grönland – och det har man nu – helt felaktigt och utan någon hänsyn alls till den historiska verkligheten – försökt återskapa i Canada.
I sagan står det också att hon nekade Erik den Röde all samvaro sedan hon kristnats, men att det bekom honom föga. Så är det med kristna kärringar – de är inget att ha i sängen ! Leifs rödhåriga syster Frejdis skildras genomgående som ett hedniskt hår av hin, i båda två av Vinlandssagorna. Dessutom hade också hans bröder Thorvald och Thorstein namn efter Tor, och man kan ju fråga sig varför de fick namn efter hedniska gudar allihop, om det inte varit så att hela familjen, med allt deras husfolk verkligen var hedna.
Dessutom står det i Grönlänningasagan att det bara fanns en enda kristen man, som var med på Leifs resa. Han hette Tyrkir (vilket annars är isländska för turk) och kom från Tyskland – och det var han som gav Vinland dess namn, vilket en hel del moderna tyska författare uppmärksammat. Leif tyckte bra om honom sedan barndomen, då han länge funnits i hushållet som träl, men en dag var han försvunnen. Leif Eriksson lät då skicka ut inte mindre än tolv man för att leta efter Tyrkir, som påträffades berusad och asfull – alltså Vollständig Besoffen, Blau, ja Voll – som tysken säger – ute i den nordamerikanska skogen. Och i en översättning till engelska står det såhär:
Leif soon saw that his foster-father was not in his right senses. Tyrker had a high forehead, and unsteady eyes, was freckled in the face, small and mean in stature, but excellent in all kinds of artifice. Then said Leif to him: ”Why wert thou so late my fosterer, and separated from the party?” He now spoke first, for a long time, in German, and rolled his eyes about to different sides, and twisted his mouth, but they did not understand what he said. After a time he spoke Norse. ”I have not been much further off, but still have I something new to tell of; I found vines and grapes.” ”But is that true, my fosterer?” quoth Leif. ”Surely is it true,” replied he, ”for I was bred up in a land where there is no want of either vines or grapes.” They slept now for the night, but in the morning, Leif said to his sailors: ”We will now set about two things, in that the one day we gather grapes, and the other day cut vines and fell trees, so from thence will be a loading for my ship,” and that was the counsel taken, and it is said their long boat was filled with grapes. Now was a cargo cut down for the ship, and when the spring came they got ready and sailed away, and Leif gave the land a name after its qualities, and called it Vinland, or Wineland.
Av denne tysks orediga tal förstod de slutligen, att de kommit till ett land med vindruvor, som kunde jäsas och beredas till en god rusdryck, och se – det var just vad Tyrkir redan gjort !
I Erik den Rödes saga står det istället såhär om Vinlands namngivning – här är det en skotte, och en skotska – klädda enbart i ”plaid” eller skotsk pläd – som står för vindruvsfynden…
Då Leif var hos kung Olaf Tryggvason och han bad honom förkunna kristendomen på Grönland, hade kungen gett honom två skottar. Mannen hette Hake och kvinnan Hekja. Kungen hade sagt åt Leif att använda dessa två om han behövde någon som var snabb, för de var snabbare än djur. Leif och Erik lät dessa två följa med Karlsämne.
När de hade seglat förbi Furduständerna lät de skottarna gå i land och bad dem springa söderut och undersöka landet och komma åter innan tre dagar hade gått. De var klädda på så vis att de hade det kläde som de kallade kjafal. Den var gjord på så sätt att hättan var ovanpå och den var öppen på sidorna och saknade ärmar och var sammanknäppt mellan benen med en knapp och en metallögla, men förutom det var de nakna.
De kastade ankar och väntade där denna stund.
Och när tre dagar hade gått kom de springande uppifrån landet och en av dem hade vindruvor i händerna och den andra självsådda veteax.
Allt detta och mycket mer skulle jag kunna berätta för er, ack ni fåkunniga och olärda, som ingenting vet och ingenting kan, ty jag är stark såsom Särimner, och en långt bättre och vida mer befaren man än ni.
Hur Skyr, den isländska filmjölken, orsakade stora problem för de svårt laktosintoleranta indianerna, som trodde att Nordborna förgiftat dem – och hur detta i sinom tid ledde till krig och missämja, har jag redan berättat på annat ställe i denna blogg, liksom hur Freydis, Leifs rödhåriga och eldfängda syster, som var en gammal kvinna på över de femtio, blev gravid och i åttonde månaden sprang fram mot Skrälingarna, med bara bröst och drog ett bart svärd mellan de nakna brösten, vilket lär ha skrämt dem så svårt, att de allihopa flydde..
ONDA ONDA FILMJÖLK – Fast ni är väl inga laktosintoleranta SKITSTÖVLAR ?
Roligast är kanske den lilla scen i Hrafn Gunnlaugssons gamla film ”Den vite Vikingen” där en äldre, mer erfaren man berättar för en yngre, frågvis och oerfaren om Vinlandsfärderna, och den unge och oerfarne frågar: ”Men varför blev skrälingarna eller de röda männen så rädda för Frejdis, bara för att hon hade nakna bröst ? Nakna kvinnobröst måste de väl ha sett förr, på sina mödrar, hustrur eller flickvänner ??”
”Jo, jo..” svarar då den äldre krigaren: ”Men de brösten kanske inte var lika stora och vita som dem på Frejdis !”
”Ren kvantitet” sade en gång Vladimir Ilitj Lenin, Ryssarnas store ledare, ”kan ofta vara en KVALITET i sig…”
Härmed slutar jag min krönika, och med detta skall ni – de HEDNA och de LUDNA – er alldeles foga, rätta er efter och hädanefter PRAKTISERA….
Scen med Frejdis och de bara brösten från det sk ”Saga Muséet” i Reykjavik…
Före 1700-talet fanns inte Tor som egennamn i Sverige, vilket Farfar Hebbe mycket riktigt konstaterar. Inte i de övriga Nordiska länderna heller – det har aldrig varit Nordiskt namnskick att uppkalla sig direkt efter en gud – som jag många gånger påpekat för er. Inte förrän långt in på 1900-talet vågade man göra en namnsdag för Tor – namnet ansågs helt enkelt som ”för hedniskt” och den Svenska Kyrkan förbjöd oss att ens nämna honom i namnlängden. Dessa kristna fördomar har hängt i ända sedan 1000-talet, då Tor framstod som Hedendomens store försvarare, och som vi ser av Rökstenen och många Torshammar-fynd, var han redan självklar i den rollen från tidigt 800-tal och framåt, också i Sydskandinavien.
Hammartecknet – ofta utnyttjat för skydd och lycka – finns också på många gravstenar – också så långt bort som på Arlington Cemetary, Washington DC, USA
Men nuförtiden finns det 5 433 Tor i Sverige, samt 14 520 Tore – trots att det riktiga namnskicket – att uppkalla barn till Torbjörn, Torult, Tordis, Torborg osv – syns allra best i runsvenskan – och numera har Institutet för Språk och Folkminnen utgett ett run-namns lexikon – som man kan ladda ned i .pdf format eller köpa som färdig bok för 240 kronor om man vill – och kanske är detta en lämplig julklapp för många blivande föräldrar..
Under Thor- och Tor- i lexikonet finner vi namnen Tora, Torbjörn, Torfast, Torfred, Torfrida, Turid, Torgard, Torgaut, Torgisl, Torgils, Torgrim, Torgunn, Torgunna, Torgeirr, Torgerd, Torgrim, Torhild, Torheid, Torkettil, Torkel, Torleif, Torlak, Tormarr, Tormod, Tormund, Torgny, Torsten, Torulf, och Torvald, för att nu bara nämna några. Detta visar tydligt, hur älskad och vördad Tor varit bland vanligt folk.
Detta är INTE Tor…
Idag sprids kristna Nidbilder av Tor, främst genom amerikansk populärkultur och oseriösa media. Till och med SVT tog upp saken i ett kåseri signerat Henrik Sköld från 12 September i år – men det är inget vi verkliga Hedningar och Asatroende bryr oss om. Vi är inte som de kristna och muslimska fundamentalisterna, som hela tiden knivhugger folk eller spränger dem i luften, så fort de ser något som inte passar deras egen smak eller föreställningsvärld. I SVT inslaget medverkade också den seriöse och sansade Johan Adetorp, lektor från Linnéuniversitetet, vars sakliga tonfall hindrade SVT för att spåra ur helt och hållet – och vad dataspelsbolag och därmed likställda gör med Tor eller Thor, intresserar oss inte nämnvärt..
Detta är heller INTE Tor överhuvudtaget…
Hur Tor är till sinnes kommer bäst fram i Eddakvädet Harbadsljod, där han konfronteras med den dryge och oförskämde färjkarlen Harbard, som vägrar att ro honom över ett brett sund. Järavallen, nära Lomma i Skåne nämns i dikten, som faktiskt är förlagd till Öresund; och alltså inte vilket sund som helst (se vidare under ”Tor” i artikelarkivet ovan, huvudrubrik Asatro) Tor säger att han ätit sill och hafvri – alltså havre, antagligen i form av havrekakor – en skånsk bondes frukost (tidiga översättare misstolkade detta som hrafri, alltså bockar, dragarar, varför Nils Fredrik Sander skrev ”bock-kött” om tors frukostmåltid, när det står något helt annat i originalet) .
Tor är en rättfram, enkel medelålders man, med rött skägg och rött hår, som alla vet – och hans vanor är ytterst enkla. ”Barbent står du, har inte ens byxor på benen” säger Färjkarlen Harbard, och antagligen får vi tänka oss Tor i en enkel, lång kolt som räcker ned till halva låren, vilket järnålderns bönder ofta hade – i alla fall om vi inte skall tänka oss honom i Kilt, som ”Magnus Barfot” av Norge. Vi vet från Hymiskvida eller berättelsen om Tors fiske att just fisket är hans tidsfördriv, och Tor kommer österifrån, gående till det sund där Harbard väntar på honom. Nu är det så att ”Harbard” i sig är ett heite eller tillnamn för Oden, men de flesta forskare visste redan tidigt, att det är ingen annan än Loke som förklätt sig, och försöker framstå som en förklädd Oden, hela kvädet igenom. Under dess gång nämner han saker som bara Loke själv – men INTE Oden kan känna till, som den dolda ”grottan” under färden till utgårda-Loke – något som bara Tjalve, Röskva och Loke själv kan veta, därför att de var ensamma med Tor just vid det tillfället. Till och med de amerikaner, som krampaktigt håller fast vid den omöjliga teorin att Harbard skall vara Oden, får det otroligt svårt med de smädeord, som färjkarlen slänger i ansiktet på honom.
PUNDIGT så det förslår… Och det är FORTFARANDE inte Tor…
Tor säger i Harbadsljod mycket riktigt att han är Odens egen son, och varför Oden – i förklädnad – skulle förolämpa sin egen avkomma å det grövsta, är svårt att förstå. Dessutom säger Harbad att Tors mor skulle vara död, men Tors moder är Fjörgynn eller Jorden, som aldrig kan dö – och Oden är en minnesgod gud, som aldrig ljuger. För det tredje använder Harbard Lokes smädelse från Lokasenna om att Siv, Tors hustru, skulle vara notoriskt otrogen, vilket inte är sant – eftersom hon ju är solen själv.
Slutligen börjar Harbard – på Lokes vis – skryta om sina erövringar ibland kvinnor och prata om sex mitt inne bland förolämpningarna – också ett drag, som endast Loke uppvisar – I Lokasenna skryter han ju med att ha lägrat, förfört och övergett snart sagt varje Asynja. I den tjugonde strofen säger Harbard att han trollade en trollkarl vid namn Hlebard eller ”leopard” från vettet när han var i österled – men trollkarlen gav Loke sin ”gambanteinn” eller ”gamman-ten” (fröjde-pinne eller ”joystick” skulle vi säga på modernt språk) och Tor kommenterar, att Harbard då lönade god gåva med enbart ont. Vi vet alla att Loke är homosexuell och genompervers – och dessutom brukar Loke uppträda som lönnmördare – han tog ju livet av Tjatse, Skades far – vilket Oden däremot aldrig gör.
Detta är Fanimig HOR och inte TOR…
Tor hatar mannamån och orättvisor, och han förklarar själv i Harbadsljod att han slåss emot Jotnars och Resars talrika släkte eftersom Midgård annars skulle översvämmas av dem och mänskligheten gå under – och han hyser alltid medlidande och medkänsla med dem som är i underläge – särskilt med barn. Harbard-Loke, den storsmädaren; säger att Tor har trälarnas ätt, men det bör ingen tro.
Han är själv en symbol för det arbetande folket, bönderna, fiskarna, allmogen, industriarbetaren med sin slägga – och i ”Allvismál” visar Tor att han långtifrån är någon dumbom eller klumpeduns, när han i gåtgissning besegrar dvärgen Allvis, och ger grundligt till känna sin kunskap om hela det Hedniska kosmos, med namn och allt.
Tor går eller vadar dagligen till Asarnas tingsplats på Idavallen, får vi veta i den poetiska Eddan, där alla andra Asar och Vaner rider – men ”Kormt och Ormt och Karlögar två – Tor skall de vattnen vada” står där – och en ”karlög” eller ”kerlaug” på isländska, är en kar-formad fördjupning i berggrunden.
Mera om Tor finner ni ovan, som sagt – och med Rödbetssoppa, fläsk och soppa på röda nypon, har den Hedning, som skriver detta hedrat Tor idag – på hans namnsdag.
DETTA är TOR eller THOR – Och SÅ skall det för alltid vara, intill Ragnarök !
I just think its concept is revolutionary. I hope it’s for workers and not for tarts and fags. I hope it’s about what Give Peace a Chance was about. But I don’t know – on the other hand, it might just be ignored. I think it’s for the people like me who are working class, who are supposed to be processed into the middle classes, or into the machinery. It’s my experience, and I hope it’s just a warning to people, Working Class Hero... (ännu ett citat från John Lennon)
Och nu över till något helt annat – ”and now, over to something completely different” som en viss John Cleese en gång sa – på bästa sändningstid hos BBC, British Broadcasting Corporation – när det begav sig. Jag har varit något slö, ja trög på att besvara och bevaka mina läsarbrev detta år – trots att jag redan tagit in sådana, och publicerat dem i sin helhet. För det första beror det på att jag är mycket mer intresserad av att bevaka skeenden runtomkring oss – ”andlig” eller ej, så lever jag inte instängd i ett elfenbenstorn – inte under någon nyss överstånden ”Pandemi” heller – ifall Pandemin nu verkligen är överstånden för Sveriges del, något jag skall återkomma till efter en viss Partikongress i November – eftersom det då rör en viss moralfråga…
Efter ett liv som stenhård ateist och emot organiserad religion har jag kommit till insikt. Gudarna är med mig och har alltid varit.
Det har varit en lång väg hit. I ett desperat ögonblick för 11 år sedan när jag studerade på universitet riktade jag min röst till makterna – vilka som helst. ”Gudar, gud, makter! Hör ni mig? Visa att ni finns!”
En blixt följt av ett enormt dunder, Tor svarade. Det var en mulen dag, visst, men det regnade inte och temperaturen var jämn, ingen mer åska hördes efter det. Ända sedan dess har mina tankar vandrat till våra förfäders tid och Asatron. Jag är mycket intresserad av historia och har med åren insett att jag inte kan blunda för min tro längre.
Min förstfödda, mycket kreativa och vackra dotter heter Freja. Jag borde inte ha gett henne en guds namn. Min dotter lånar namnet under jordelivet. För att, omedvetet då, visa och sona för dålig sed namngav jag min andra dotter Astrid, Asafrid. Underskön är hon och glädjen själv.
I min jakt på mer kunskap hittade jag din blogg och vill tacka för bra och lärorikt innehåll. Jag har hittat en plats här i Onsala där jag bor som är magisk. En stensatt labyrint vid havet. Intill strandkanten i närheten reste jag stenar till Freja.
Kristendomen och deras utplånande av vårt arv har förstört Odenkrigarnas gudahov och rensat denna viktiga plats på vår historia.
Framöver kommer jag ägna mig åt att lära mig att blota redigt, att lösa mina problem och att bära hammaren med stolthet.
Så skriver en läsare, som har bett att få vara anonym. Jag kan gott förstå honom – att vara Asatroende och Hedning i detta land, är som jag förklarat för er också detsamma som att bli utsatt för hacking, nät-attacker, ”Cancel Culture”, brev till arbetsgivare, vänner, intrång i familjelivet – och i förlängningen som vi sett också nedbrända gudahov, (se under rubriken ”gudahov” ovan) eller till och med attentat (se föregående inlägg).
Men för att övergå till sakfrågorna – att rikta sin röst till makterna, är inte samma sak som att be. Önska kan vi hedningar förvisso, och att naturen själv ofta ger oss svar, är också sant – det har mången man i Svea och Göta Riken själv fått uppleva och bevittna – så även jag…
Men till Frejas krets hör dessa döttrar – och välsignad vare den fader, som fått dem…
Resta stenar – till slut – lagda ovanpå varandra – är också en gammal sedvänja, inte bara i kustbandet, där man reser båkar och kummel. Också samiska Sejtar kan ibland ha liknande utseende, och till och med vid Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm – nära gravfältet, som RAÄ och fornsök betecknar som L2015:7722 har jag – nere vid vattnet – sett en enorm installation, av 40-50 stenpelare liknande den på bilden här ovan, som min läsare skickat in. Vad gäller Stockholms Innerstad kan man aldrig vara nog försiktig – det kan hända att det rört sig om någotslags spontan, ”konstnärlig installation” eller att sk ”Fornsedare” hållit sig framme – men det ÄR som brevskrivaren skriver och framhåller – det finns massor av vackra, lokala kultplatser i Sverige – och fornminnen – som man faktiskt kunde vårda sig om – också i egenskap av Lokala Hargar – som här, eller hela Gudahov..
Kanske värd att gå med i, även för Onsala-bor… Istället för ”fornsederi” och liknande avarter… Redan min farfar var på sin tid – 1930-talet – medlem i SFF – för att bekämpa dåtidens extremister…
Nu över till läsarbrev nummer två, från vår gode vän Matthias – som – fortfarande lika anonym – har följande att säga…
Som en typisk familjefar i storstaden kanske jag inte borde bry mig om sådana frågor enligt normen, men jag har en bakgrund och ett intresse för Sagalitteraturen sen universitetstid då jag var på väg att starta en karriär inom ämnet, men det stannade på en Master. På senare tid har jag försökt förstå fenomenet att vi går mot ett allt liberalare flervalssamhälle, men vad gäller religiösa ämnen är diskussionen icke-existerande. Jag kan tycka – om vi är så tränade att ifrågsätta allt och alla, varför är landet fortfarande täckt av Kyrkor?
Via Nixeys polemiska redogörelse för kristnandet av Europa, via Thurfjells Granskogsfolk m.m. tror jag att jag förstår lite bättre. Vi har lämnat de kristna ritualerna och tvången därför att vi kan. Hustavlan må vara de kristnas ideal, men inom moderniteten har vi slingrat oss dess grepp. Dock vi har fortfarande kvar ett intresse för det större, det bortom, det meningsgivande och allmänmänskliga. Men vi söker alternativ.
Det är här jag tror att Asatron kan komma in. Våra förfäders erfarenheter och visdom har stor genomslagskraft. Inte bara genom sitt innehåll utan dess allestädes närvarande förekomst i den globala kulturen. Min tanke är att Asatrufélagids Hov som är tänkt att vara en blandning av rituell mark, kunskapscenter och bara mötesplats för likasinnade eller nyfikna är en god ide.
Men, frågan är om något liknande skulle gå i Sverige? Jag förstår det som att finansiering är ett problem på Island. Om så är fallet, fast hednandet ändå ligger så väl i tiden som du ofta påpekar i bloggen, borde man inte kunna söka sig vidare i samhället för att hitta sponsring, marknadsföring o.s.v.? Om målet är ett alternativ till monoreligionen genom en odogmatisk andlig-om-man-vill form som snarare är kulturell i sin förmåga att verka, känns möjligheterna större.
Anta att man fick statsbidrag och sponsring av de större företagen mot att de fick exponering. Man kan då ytterligare skapa ”marknadsföring” genom att skapa egen sponsring och aktivitet. Utöver vad planeras i Asatrufélagids Hov säg Uller- och Skadestipendier till sporten (pojkar och flickor), en kväll i veckan är det Bragenatt på Hovet vilket effektivt är en pub med musik (utmärkt tillfälle att stödja lokala musikförmågor), etc. etc. Min generella ide är att koppla in Asatron i samhället och gradvis visa hur det finns bättre ett alternativ än den dogmatiska härsklystna kristendomen.
Ja, det var lite av en vanlig hednings ideer och tankar. Hoppas du fann det något matnyttigt.
Jag måste säga – som enda kommentar – att här har jag ännu en meningsfrände. Den kristna Monoteismen är på väg att luckras upp – dess värsta avarter syns i en helt annan religion – och naturligtvis är det så, att ”Svenska” Kyrkan är på väg att upplösas, därför att den inte passar in i vårt moderna, sekulära samhälle – där Polyteism blir den enda utvägen – för Polyteism och Demokrati hör inte bara ihop – dessa båda begrepp är oupplösligt förenade.
När det gäller sponsring, kommersiella försök, stipendier osv har jag – som sagt – det togs upp i ett tidigare läsarbrev – sett olika samfund, inte minst det beramade NAS utvecklas till fulländade ”Nasare” med den självpåtagna uppgiften att kränga T-shirts, gudastatyer på vilka de tror att de ska kunna söka patent, liksom deras egna taffligt gjorda översättningar ur Hávamál, helt utan språk-känsla eller rytm.
Jag förnekar visst inte, att ”Inkoppling av Asatro i Samhället” eller snarare ”Integration av Asatro i den svenska kulturen” med slutmålet att Assimilera all Nordisk Kultur inom just Hedendomen – detta är vårt egentliga fokus – är det enda raka, det enda vettiga – och kanske det som till slut kommer – om någon slutligen lyckas få till det.
Men minns, att många äro komna, men få äro kallade – som det står i de kristnes bibel – det är allt jag säger.
Målen förverkligas inte på en enda dag, och inte av ett fåtal män eller kvinnor, som tror sig ha ”patent” på saken, neråt Småland eller Östergötland till. Inte av någon felnavlad liten Biker-klubb, bestående av ex-kriminella och deras blåhåriga, värdetransportrånande hustrur från Canada, eller någonstans. Inte av avdankade Miljöpartister, Galna-Greta svärmare, eller pårökta ”Riksgydjor”. Inte av någon av dessa grupper – men hela den etniskt svenska befolkningen – för det är deras angelägenhet – först och främst.
Alla nationaliteter och folkslag kan bekänna sig till Asatron, javisst, och alla kan studera den – men för att utöva den som den bör utövas, krävs för det första rätt språk, rätt kulturell tillhörighet och rätt nationell lojalitet. Och det är det inte alla utlänningar i Sverige som har, tyvärr – inte alla svenskar heller…
Inte en enda Hednisk Organisation av de två här i landet, som påstår att de försvarar Hedendomens och Asatrons sak lär ihågkomma henne, eller skriva hennes dödsruna. Inte ens de av oss Hedningar, som är intresserade av musik och kultur har gett ifrån sig ett enda beklagande ännu, inte ett enda uttryck av sorg eller saknad, ens bland de som gillar musik som Wardruna eller Hagalaz Runedance vars drivande kraft hon var.
Hon mördades i terror-attacken i Konsgberg för 4 dagar sedan, och var med sina 52 år det yngsta offret – eftersom gärningsmannen verkar ha siktat in sig på äldre individer av Nordiskt ursprung. För närvarande gör media allt de kan för att ”tona ned” de islamska aspekterna bakom dådet, och istället lansera det nya huvudspåret att mördaren är psyksjuk – men är inte alla mördare det ?
Andrea Haugen (1969 – 2021) Hednisk författarinna, musiker, poet och skribent. Dödsorsak Mord, motiv och omständigheter delvis okända.
Här i Norden skall ju alla terror-dåd av tradition begås av ”ensamma galningar” – det var dåvarande Statsminister Göran Perssons ord när Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović – trots att denne hela tiden högljutt deklarerade, att han utförde sitt dåd för Serbiens skull, flera gånger ansökte om att få bli placerad i Serbiskt fängelse, och tydligt och klart angav att det var Sveriges inblandning i Bosnien-kriget som föranledde alltsammans. Också Palme-mordet begicks som vi nu vet av en helt ensam ”Skandia-Man” som ska ha agerat helt spontant, och det var aldrig aldrig så – som Uzbekistans Utrikesminister faktiskt sa – att Uzbekistan upprepade gånger varnade svenska UD för att släppa in Drottninggatsmördaren Rakmat Akilov i landet. Nej, UD mottog inga varningar alls, och den kristne mördaren Anders Behring Breivik – apropå händelser som inträffat i Norge – var givetvis aldrig kristen. Hans mycket förvirrade ”Manifest” innehöll förstås inga patologiska frimurar-fantasier eller kopplingar till den kristna religionen – och gärningsmannen i Kongsberg förklaras nu vara en ”oseriös konvertit” trots att den officiella polisundersökningen inte är slut ännu.
Men Mord är och förblir Mord – och det är det centrala i sammanhanget, oavsett om just detta mord var i huvudsak politiskt motiverat eller ej.
Ur ett Hedniskt perspektiv måste alla handlingar värderas efter vem de i själva verket drabbar, vad deras verkan blir och hur allvarliga de är – det torde gälla även inom det vi kallar juridik, samt det vi kallar rättvisa – för rättvisa och juridik är som bekant inte samma sak, och skall heller inte blandas samman. Det ena är ett moraliskt eller ibland religiöst begrepp, och det andra är ett av människor skapat försök att efterlikna detta ideal – som nog inte finns på jorden.
Andrea Haugen var född i Tyskland, men gift med en norsk heavy metal-musiker, och blev norsktalande. Hon hann med att få en dotter, Alva – vars blotta namn är ett av namnen för dödens gudinna, Moder Hel – och kanske minns ni vad jag skrivit om vad som dessvärre påfallande ofta verkar ske, ifall man ger sina barn gudanamn. (se under ”Loke” ovan) Hon var en generationskamrat, och även om jag aldrig lärt känna just henne – digitalt eller i verkligheten – så kan jag idag påminna mig många kvinnor i Norge, som var precis som hon – och som var verksamma inom exakt samma kulturella sfär – även om de var mindre kända, och kanske inte nådde lika långt, även om Andrea Haugen – likt alla som ägnar sig åt Nordisk kultur – förstås var helt ratad och okänd av kulturetablissemanget och den styrande Nomenklaturan i Sverige. Många är vi som sörjer henne, och inte alla av oss är säkra på att hennes död bara hände av en ren tillfällighet, att hon bara var en helt vanlig, oskyldig förbipasserande, för mordet på henne upprör och förminskar oss alla, det berör inte bara hennes närmaste, norska musiker hon spelat eller turnerat med, eller för den delen hennes familj.
Andrea Haugens sånger och musik behandlade ofta Alvablotets tid, som vi befinner oss nu – och gudinnan Hel – vilket på sitt sätt inte är en tillfällighet. Samma motiv har tagits upp bland annat av Einar Selvik, bandet ”Wardruna” och många fler, till vars krets ”Hagalaz Runedance” också hörde. Jag hoppas att ni alla förstår vilken betydelse Hagal-runan har, och varför den kommer som den åttånde – tänk bara på hur den ser ut ! – och varför Andrea, för sin del, valde denna storm, detta snöfall som symbol för sin musik. Hennes sång här tillhör mina favoriter, och påminner er kanske också om Christa Päffgen alias Nico – en annan tysk sångerska, vars livsöde var betydligt hårdare.
Jag skulle kunna ta upp många fler begåvningar och människor – som Ingrid Aune Nilssen, eller fotomodeller som Sol Geirsdottir ”the Viking Queen” – eller mina egna konstnärsbekanta i Karlstad eller andra kreativa personer, som i årtionden, ja i en hel livstid ägnat sig åt att förvalta och bevara den nordiska kulturen, till skillnad från dess ”Ful-svans”, de som påstår att de skulle ägna sig åt någon ”forn sed” och som vi sett bara förstör den – och till och med dess största, mest kända arkeologiska minnesmärken (se avsnittet ”Utöva Aldrig fornsed” här ovan). Ingrid Aune Nilssen har till exempel i ett antal tidningsartiklar avslöjat de få högerextrema ”nät trollen” i sitt hemland Norge, medan jag ägnat mig åt att bekämpa andra rörelser, som inte har med sund politik, sunt liv och sunt tänkande att göra.
Jag måste säga att Andrea Haugens död – trots att jag sörjer inombords – motiverar mig att fortsätta utöva och kämpa för den Hedniska Humanism, som jag numera står för och utövar.
Monoteism, sjuka människor, politiska mord och allmän förföljelse – som kan ta sig olika former – hör inte hemma i vårt Norden, lika lite som Islam eller någon Kristendom. För den sakens skull lät Andrea Haugen sitt liv, efter vad det nu ser ut, och för den sakens skull skall vi andra kämpa vidare – som vi alltid gjort, som vi alltid kommer att göra.
Jag lämnar er alla med en Youtube utgåva av Einar Selviks ”Helvägen” som numera också finns på Youtube och därför inom ”public domain” – utan copyright.
I den skånska byn Förslöv på Bjäre-halvön ligger Heberleins charketuributik. Den grundades 1932, samma år som min far föddes, och även den Hedning, som nu skriver detta, har alltså stor anknytning till denna äktskånska bygd – samt dess mat och traditioner. Jag rekommenderar med varm hand deras korvar och delikatessprodukter, särskilt nu till Julen och inte bara till Alvablotet, eftersom jag ju råkat nämna Kurt Vonneguts roman ”Slaugtherhouse 5” i mitt förra inlägg, liksom dess huvudperson; som har den egenheten att han kan färdas både bakåt och framåt i tiden, lika mycket som andra färdas genom rymden och i rummet. Så ni ser – allt hänger samman !
Så är det i en hednisk Värld.
Mat för en Hedning ! Så e det min liv och kniv – å ni SKA köpa den till Julen Åsse !
Men – från det ena till det andra. Det har skett en försåtlig höst-städning här på Hedniska Tankar, och även om jag inte tänker gå igenom det synnerligen omfångsrika artikelarkivet igen – det har nu mer än fem års samlat material, huvudsakligen om Asatro och Nordisk Hedendom, men det innehåller också en hel del annat – så kan jag berätta – för de som nu bryr sig – att antalet artiklar som ligger ute på nätet nu minskat från 742 till 495, och att tredjedelen av allt publicerat material på den här sajten från 2021 – 2018 städats bort.
Jag skriver alltid som first draft, helt utan omarbetningar eller något större mått av redigering alls, direkt ut från mitt huvud via fingertopparna, och sedan rakt fram på nätet. Är man Hedning, så är man – och i den andan lever och verkar jag. Jag har inte tid med mer, ja varken mer eller mindre. Men till saken hör också, att skriver man 742 inlägg i snabb takt, över ett antal år och dagar – då kan inte alla av dem bli särskilt bra. En del måste med naturnödvändighet bli sämre än de andra, om inte annat därför att händelseutvecklingen i just det här landet eller hela Världen blev en annan, därför att debattämnen snabbt dök upp och försvann, människor dog eller föddes – livet pågick runtomkring – och ibland blev allt inte som det borde. Med ett tämligen dagsaktuellt exempel från politikens Värld, så lever vi nu med en svag minoritetsregering, ledd av en Statsminister som redan proklamerat sin egen avgång, och med ett samhälle som i det stora hela redan står inför sitt eget sönderfall och fragmentering, på flera sätt än ett.
Denna blogg, däremot – må visserligen synas fragmenterad – men faller däremot inte – men det är det flera andra som gjort.
”Falling in Love” ? – Nej, inte med Ann Heberlein, trots att hon skrev en hel bok betitlad ”Fallet” – duger kanske bra som ”Fallstudie” ? (Bildkälla: Dagens Nyheter)
Ann Heberlein visade sig för några veckor sedan på TV 4, eftersom hon skall vara en av vårt lands ledande kulturpersonligheter, vilket jag inte är och heller aldrig har gjort anspråk på att ens försöka vara. Hon talade om sin nya bok ”Fallet” och blev därmed den första att ”Göra en Heberlein” som uttrycket numera lyder, trots att firma Heberleins annars som sagt mest sysslar med kött & chark. Men så har hon också fått ett slags Junonisk Apparation om jag nu får säga så (Svenska Akademins Ordlista bör inte saknas i något hem !) inte minst efter ett helt år i Corona-isolering och med ständigt hemarbete.
Till de mer fantasifulla teorier som nu lagts fram – och som också ”Arbetets” skribent Jonas Klenell tar upp – får vi lägga ”Ledarsidornas” uppgifter om att Ann Heberlein skulle ha tillhört en skjutglad alternativ högerrörelse, vars främsta mål var att ställa till med ett slags Statskupp eller Coup D’Etat i Ekerö kommun, ungefär som om hon vore ett slags Putin-rysk separatist i två av de tre Ökända Oblasten i Donbass, Ukraina – två av dem är ju som vi alla vet fortfarande under Rysk ockupation, men Ann Heberlein är inte Leni Riefenstahl, bara för att hon råkar vara blondin.
Kharkiv med omnejd är fortfarande i Ukrainska händer… Och Dnjepr eller Rubicon har inte övergåtts ännu…
Med all respekt för detta med ”snabb och oväntad förmågetillväxt” som jag skrev om i det förra inlägget, så tror jag inte att Fru Heberlein, för sin del, uppvisar sådan fenomenal färdighet med AK 4 eller för den delen AK 5 Caesar, att vi måste betrakta henne som ett akut säkerhetshot, ens om hon skulle befinna sig på Ekerön, eller kanske Lovön, där ju Drottningholm och vår Kungafamiljs residens ligger placerat…
Jag minns också hur hon avsvurit sig all kontakt med den kristne guden JHVH-1, eller jehova, gemenligen kallad ”gud” – vilket också skedde i DN. Jag minns till yttermera visso den essä hon skrivit om en liten cykeltur hon genomfört med sin likaledes blonda dotter genom centrala Lund – staden har ju det mest sluttande nollplanet av alla svenska städer, om man räknar från ”Sanctus Liber” eller Den Heliga Frihetens Gravkulle uppe vid Monumentet och Sliparebacken, ända ned till den Stadspark, där mor och dotter – båda blonda – trodde att de skulle kunna få genomföra en ostörd liten picknick.
I höjd med Domkyrkan och den biograf, som Antje Jackélens hejdukar nu gjort om till ett slags monoteismens propaganda-center – mitt inne i vad som skulle vara en Akademisk stad – blev mor och dotter anfallna av en skrikande, vrålande muslim, som försökte knuffa ned dem från sina cyklar. Något mer hände egentligen inte den gången, men Ann Heberlein såg det som ett tidens tecken, och det gör jag också. Scenen beskrevs i essän, som enligt min hågkomst var skriven så sent som 2020, dvs förra året.
Teckning av ”Steget Efter” (svensk karikatyrtecknare) från 10 Oktober 2021
I veckan har det också blivit känt, att Moderna Muséet vägrar att låta köpa in Lars Vilks ”Rondellhund” – men på samma museum räknas fortfarande Carl Johan de Geers kända verk ”Skända flaggan” som ett konstverk i allra yppersta klass, ja det absolut bästa den svenska samtidskonsten har att uppvisa, och ”inte kontroversiellt alls” som vi alla förstår.
Jamen KUKEN – Mina Damer – KUKEN gör alltid KONSTNÄRLIG SUCCÉ !!
Gärningsmannen skall enligt Norsk Polis sannolikt ha agerat helt ensam, och har redan dödat fyra kvinnor och en man, mellan 50 och 70 år gamla, inne i en Coop Extra butik i centrala Kongsberg. Vapnet uppges ha varit – en pilbåge – men islamisten skall också ha haft tillgång till andra vapen.
Tänk efter om ni någonsin sett ett liknande scenario förut… Tänk efter om jag för min del – med mitt sedvanliga språkbruk och tonfall – Hedning som jag är – har VARNAT eller varslat för att liknande händelser faktiskt kan inträffa. Förutom de fyra döda befinner sig tre allvarligt sårade på sjukhus, om vi får tro medias rapporter.
Skade är Vinterns bågskjutande gudinna enligt Asatron – Men varför skall vi redan nu ha ett sådant Skadeutfall… ?
(Kvinnan på bilden har inget samband med de tragiska händelser som skildras i detta inlägg)
Knappt har Lars Vilks blod kallnat i den nu riksbekanta raksträckan mellan Trafikplats Markaryd nord och Trafikplats Markaryd syd – och bromsspåren efter det fordon han och två polismän färdades i, har mångfaldigats och åter mångfaldigats på Facebook. Det framgår nu att fordonet befann sig i södergående innerfil, och inte omkörningsfilen – utan det korsade – av helt okänd anledning och i 160 km/h hastighet inte bara mitträcket, utan tre körfält, innan det kolliderade med en lastbil, vars last fortfarande inte beskrivits i media – och övriga spekulationer är kanske motbjudande – liksom vad som hänt i Norge idag.
Men jag fäster vid mig detaljer, nu när min egen metodik för bloggskrivande avslöjats. Jag fäster mig vid hur jag beskrivit ett visst nätverk i Sverige, som smädat Hedendomen och vars medlemmar också utbildat vissa unga individer ur en viss befolkningsgrupp i just Bågskytte – men syftet verkar lite oklart.. Jag har också berättat om en Atalanta-liknande ”Understudy” till en viss Asatrogen Professor i US of A (det är henne ni ser på bilden ovan – hon är träffsäker, men ingen prickskytt – dessutom intellektuell och knappast radikal ) och erinrar mig till och med detta med hemgjorda Armborst eller Låsbågar – Jodå – de fanns visst under Vikingatid – i slaget vid Hjörungavåg anno 986 användes just ”Låsbågen” av Jomsvikingarna, och ännu tidigare än så fanns den grekiska Gastraphetes eller buk-bågen, den som enkelt kunde spännas genom att man lutade hela sin kroppstyngd emot den, så att mekanismen kom i skjutklart läge.
Armborst var redan färdigutvecklade i Antikens Grekland, 200 år före vår tideräkning. Vapnen var tillräckligt kraftiga för att slå igenom kroppen av en häst på ca 150 m avstånd.
Långt innan dess hade Han-dynastins kineser uppfunnit diopter-siktet och pistolgrepp på sina armborst, 600 år före vår tideräknings början. Och vem som helst, som har skicklighet nog – kan – likt Europas stenåldersjägare – tillverka en långbåge, som har ungefär samma genomslagskraft, men kräver mycket mera träning och muskelstyrka.
Nu fattas det bara, att någon vanvettig läsare eller junta – för alla galningar agerar visst inte ensamma – det vanliga är att de uppträder i flock – anklagar just mig för att vara någotslags kopia på ”Inspire Magazine” som inte alls är någon Australiensisk tidskrift för Heminredning eller så, utan tvärtom Al-Qaidas stora on-line tidskrift, avsedd att ”trigga” muslimska illdåd och muslimsk terror i hela världen.
Själv säger jag ungefär som Kurt Vonnegut, författare till den kända romanen ”Slaugtherhouse 5” eller ”Slakthus 5” där huvudpersonen Billy Pilgrim – en man vars tidsuppfattning ibland blir egendomligt rubbad – och hans flickvän Montana Wildhack förekommer…
Sticks and Stones might break bones, but mere words cannot hurt you
För oss Hedningar är det så, att handlingar alltid väger tyngre än blott ord, eller för den delen tankar. Så lär det förhålla sig även i juridikens underbara och mångfacetterade Värld, och vad Montana Wildhack nu beträffar – jodå – diverse personer försöker allt vad de orkar hacka hacka och hacka servern till det hus jag sitter i (men inte min hemdator) i syfte att anordna något, lagom till Halloween – oavsett hur betydelselös just den lilla detaljen är i det stora sammanhanget. Deras verbala eller digitala ammunition är snart slut, och deras metoder undermånliga – brutna pilar, krökta spjut. Verkligt våld skadar mera, och snart får vi se om de övergår till den sortens metoder – och vad framgång just den lilla insatsen i så fall får. Än så länge är Sverige i alla fall i mycket ett rätts-samhälle, trots personer som Anna Ardin, Cissi Wallin och allt vad de heter…
Den som inte är Humanist eller Human fullt ut döljer något. Är man i krig, gäller det att välja sida – och vilken sida står DU på – kära läsare eller läsarinna ??
Själv oroar jag mig mer för de Monoteistiska galningarna, som visst inte ”agerar helt ensamma” eller vars plötsliga ”förmågetillväxt” visst inte beror på något ”spontanutfall” – men fler Skade-utfall kan inte uteslutas. Detta är ingen ordvits, detta är en realitet.
Låt oss sörja med Norge, dess ledare; och hela dess befolkning. I morgon kan det vara vårt land och du eller jag som blir drabbad av Monoteisternas våld och terror – och hur mycket hjälp erbjuder våra respektive samhällen då – i Norden eller Europa ?
”Yttrandefriheten måste få vara osmaklig. Antingen existerar den till fullo eller så finns den inte. Den prövas först när den är smaklös och utmanar etablerade samhällsnormer.” – Sagt av Lars Vilks
Det lär knappast ha undgått någon svensk medborgare, att den store konstnären och Humanisten Lars Vilks är död.
I fjorton år har Monoteister och Islamister jagat honom, och han har utsatts för upprepade attentat – och nu får vi alla se vem det är, som fröjdar sig och dansar glädjedanser för att han är död – på pöbelns och sekteristernas sedvanliga vis. Från Kulturminister Amanda Lind inflyter kondoleanser per twitter, som låter förstå att det är ”oerhört tragiskt” samt ”outsägligt sorgligt” att han tillsammans med två polismän ur en särskild livvaktsgrupp skulle sluta sina dagar i vad som ännu utreds som en trafikolycka; trots att media av alla sorter och slag börjat med sina sedvanliga spekulationer. Även Statsministern har yttrat sig, med formuleringar som kunde vara en ren karbonkopia på vad som sagts av Fru Lind – vars parti var det första att fördöma Lars Vilks efter hans teckning av Mohammed som Rondellhund i Nerikes Allehanda. Man reste krav på att han skulle lämnas utan allt skydd, påstod att han hade sig själv att skylla osv osv i det oändliga, men först efter den omstridde konstnärens död kommer omsvängningen – då skyler man över och suddar med hartassen…
Islamisternas och Monoteisternas ständiga attacker emot Vilks, visar hur fega, sjuka och verklighetsfrämmande dessa människor är, och hur svag deras tro är. En enda liten teckning kan rubba deras själsjämvikt, och utlösa de mest fanatiska våldsdåd, och ständigt måste deras påstått ”allsmäktige” gud ta hjälp från kriminellt slödder, som ”Jihad Jane” från USA, den invandrande dräggen som planerade att mörda honom vid Röda Stens Konsthall I Göteborg, samt inte minst den gängkriminelle galningen Omar Abdel Hamid El-Hussein.
Om ”Allah” verkligen är allsmäktig, varför behöver han hela tiden ta hjälp av dessa ”Losers” ?
Detta är MÄNSKLIGHETENS FIENDER – och HUMOR är vapnet som de INTE TÅL ! (titta noga på vad de företräder… bildkälla: Charlie Hebdo)
Vi ser här Lars Vilks sittande i vad som förefaller någotslags radio-bil på tivoli, eller något sådant. Att det fanns en hotbild sedan minst 10 år är helt klart, men vad skall detta konstverk betyda, och hur skall det tolkas ?
Att Lars Vilks återvände hemåt kvällen efteråt, då han besökt Tv-profilen Stina Dabrowski och hennes man, är nu allmänt känt, liksom att han av en ren händelse senare förolyckades tillsammans med två polismän på E4:an i vad som ännu rubriceras och utreds såsom varande en vanlig trafikolycka. Vi skall förstås ogärna spekulera över sådant – det är också osmakligt i sig – men vad betyder då ovanstående bild, om den nu är äkta ??Jag kan i alla fall inte personligen tolka bilden annat än så, att Vilks var medveten om att det fanns ett verkligt och högst konkret hot emot honom, och att en olycka kunde ”arrangeras” av någon, som kunde komma undan med det.
Alla aspekter av den tragiska ”olyckan” har redan kommenterats och utretts i media. Man trodde till en början, att det rörde sig om en vanlig ”arbetsplatsolycka” och att den skulle utredas som en sådan. Det är väl känt, att Vilks färdades i ett specialfordon, som bröt rakt igenom E4:ans vajerförsedda mitträcke mellan trafikplatserna Markaryd Nord och Markaryd Syd. Fordonet var åtskilligt tyngre än en vanlig personbil, samt försett med ”explosionsfria” däck, enligt vad man påstått. Ändå utreder man en tänkbar däckexplosion – eftersom man vill täcka in alla möjligheter – och det är ovedersägligt så, att fordonet kom över i Nordgående körfält, där det krockade med en lastbil – vars last aldrig blivit riktigt beskriven i pressen – men en större explosion ska då ha inträffat. Lastbilens förare blev svårt skadad, och har alla hörts av polis, som vi vet – och det skall ha funnits flera vittnen till explosionen, både i form av närboende eller medtrafikanter. Bevisläget får alltså anses vara utomordentligt gott, inte minst då svensk Polis hållit E4:an avstängd en längre tid, och för att en forensisk undersökning genomförts.
Det skall också ha funnits en ”följebil” som följde specialfordonet, Vilks och de två Poliserna – men det befann sig på alldeles för stort avstånd för att ens se eller bevittna olyckan. Vid Olyckstillfället skall också specialfordonet – med sin förare – ha uppnått en hastighet av ca 160 km/h enligt vad man påstått i dagspressen.
Svenska Polismän över hela landet har – som här i Malmö – under måndagen stått på parad, och hedrat sina döda kollegor med en ”Tyst minut”. Om jag bara själv hade vetat om det – vilket jag inte gjorde – hade jag såsom varande rikets största Hedning gått upp i enskild ställning, oavsett var jag befunnit mig, och stått i stram givakt under den anbefallna ”tysta minuten” – något annat är helt enkelt inte tänkbart.
Jag tror inte på något sätt, att Vilks skulle ha iscensatt någotslags självmord, i maskopi med en eller båda av de aktuella polismännen, för det är INTE den slutsats jag drar av händelseförloppet. Men – det är osannolikt att ett specialfordon, med livvaktsstyrka i form av två personer – plötsligt skulle accelerera upp i 160 km/h utan anledning, därför att även Polisfordon väl följer Vägtrafikkungörelsen och alla trafikregler – utom under akut nödläge eller utryckning.
Att det skulle ha rört sig om något som en ”misslyckad omkörning” av något annat fordon, är naturligtvis tänkbart – liksom en vårdslös medtrafikant, i ett fordon som Poliserna försökt undvika – men det framstår inte som det enda tänkbara alternativet.
Vi vet ännu inte sanningen, och vi kommer kanske heller inte att någonsin få veta den – men attentat kan ännu inte uteslutas. Varför skulle specialfordonet annars ha accelererat till 160 km/h om inte för att undvika någon fara – exempelvis i ett förföljande fordon, som kom bakifrån i hög fart, och sedan försvann, utan att bli upptäckt…?
Vi vet å andra sidan vem och vilka som fröjdar sig åt Vilks död, och vilka som – i likhet med mig och nästan alla etniska svenskar – beklagar den.
Vi vet hur Islamisternas och Monoteisternas beteende och vanor ser ut, över hela den kända Världen, över hela vår planet. Gång på gång lär vi känna dem, inte genom deras ord, men genom deras handlingar.
Jag har inte sett ett enda beklagande från ”moderata muslimer” som till exempel den ofta citerade Imamen i Eskilstuna-Moskén under den gångna veckan. Svenska bloggare av muslimskt ursprung som ”Swedish Dervisch” och ”Darul Hadith” – alla tiger de – ingen av dem beklagar det inträffade, varesig i TV eller annars.
Är inte det ganska anmärkningsvärt, svenska medborgare ?
Ni får gärna rätta mig om jag har fel, men trots vad man sagt om Islams lärdoms-tradition och rättslära – tolkandet av Hadither och mycket mer – så har jag hittills inte sett ett, säger ett enda bevis på motsatsen – förutom hos en svart Somalisk kvinna – en Renegat, Apostata, Avfälling i Stockholms Norra Förorter (ja, ni vet säkert vem jag menar!) som också står under dödshot, men som försökt tala ”de sina” till rätta….
Minst sagt märkligt -eller hur – bara Sanna Humanister ställer upp för Lars Vilks – som ända in i döden verkar som ett ”lackmus-papper”, en reagens..
”Allah” eller ”Gud” är INTE den skyldige här. Inte heller slumpen.
Skyldiga är emellertid alla Abrahamitiska Religioner, alla som praktiserar Monoteism, och alla Fundamentalister.
”Vad som än händer, är det min självklara plikt att förbli god, och på de godas sida”
Så sade en gång Marcus Aurelius, den HEDNISKE kejsaren av Rom… Till den humanistiska traditionen hörde också Lars Vilks, med sitt Ladonien, sitt Wothans torn i ”Nimis” vid Hovs Hallar, och sitt konstverk om Hesperidernas Gyllene Äpplen, beläget vid Kvarntorp i Närke – det som också förstördes av vad som antas vara muslimska fundamentalister, som nu finns över hela Sverige, och enligt vår nuvarande Regering skall få fortsätta leva bland oss. Är det ens möjligt, förutsatt att vi skall förbli ett fredligt och välordnat land ?
Vi har sett hur detta mönster upprepat sig om och om och om igen, överallt, i alla de länder där denna variant av kristendomen tillåts vara verksam. Kardinal Peel och hans övergrepp i Australien. Barnhemmen på Irland, där fynd av spädbarnslik gjorts i septik-tankar. Rapporter om systematiska övergrepp, sedan 1950-talet och genom hela efterkrigstiden från USA, Island, Brasilien och många andra länder. Hans Helighet Påvens erkännande av att så många som 2 % av Katolska kyrkans präster och religiösa funktionärer kan vara pedofila, vilket tillsammans – på grund av denna kyrkas storlek, rent numeriskt – blir drygt en miljon kristna förövare, som fortfarande får springa omkring lösa i jordens alla länder, i varje samhälle, i varje stat… Ja – jag har skrivit många många gånger förut om alla dessa problem, som Monoteismen och Påvens vägran att upplösa Celibatet utlöser, liksom hela denna kristna kyrkas problem i sig.
Det är nämligen just i själva tron, just i själva kristendomen och katolicismens sätt att fungera som problemet sitter. Prästen tros vara den allsmäktige gudens ombud, och tilldelas därför total makt över sina församlingsmedlemmar, ja till och med barn. ”All makt korrumperar,” sägs det ofta ”men allsmäktighet, korrumperar fullständigt och absolut…” Undviker man Monoteism, den förvridna föreställningen om ”allsmäktiga” gudar och allt vad Katolicism heter, så kan man också lösa problemet en gång för alla – annars inte !
”Här kommer Fader 10% – eller om det nu var 2% – Men hur ska barn och föräldrar veta det ?” (teckning ur Australisk dagstidning)
CIASE, den franska oberoende organisation som gjort utredningen har gjort ett mycket grundligt dokumentationsarbete. Här i landet har vi inte ens något sådant, ingen NGO eller ”Non Governmental Organisation” som vill gå på djupet med att undersöka den Katolska Kyrkan, och dess metoder. I Norge har polis och media gemensamt avslöjat, hur den katolska kyrkan där systematiskt tillnarrat sig bidrag i 10-miljonersklassen, och bedrivit systematiskt ”medlemsfusk” i bedrägligt syfte – det har också förekommit att man registrerat hela familjer som katoliker helt emot deras vilja, eller utan deras kännedom, enbart för att lura till sig mer och mer pengar. (Ni kan läsa om alltsammans under rubriken ”Katoliker” i artikelarkivet här ovan, inklusive källhänvisningar i form av länkar)
Ändå fortsätter svenska media att stryka katolikerna medhårs, och hålla dem bakom ryggen. Den svenske Kardinalen Anders Arborelius, till exempel, är ju en väldigt snäll man. Han har låtit etablera en intern undersökningskommission han också, förstår ni – och det har givetvis aldrig hänt att präster eller funktionärer med ”pedofil anknytning” omplacerats till just Sverige, att de skulle ha rest in i vårt land, att de skulle vara verksamma här … nej nej – inte i Sverige – sådant händer inte bara...(”sök, och ni skall finna”… det står så i den kristna bibeln. I det här fallet är det nog i de seriösa dagstidningarnas och även tidningen ”Dagens” artikelarkiv vi bör söka – jag säger inte mer än så.)
Men nu citerar jag, från SvD:s artikel:
Rapporten visar att mellan 2 900 och 3 200 förövare misstänks ha begått övergreppen. Två tredjedelar av förövarna är enligt rapporten präster. Och offren, i alla fall den stora majoriteten, var minderåriga pojkar.
– Det är bedrövligt, eftersom ration mellan 216 000 och 3 000 innebär 70 offer per förövare. Det är fruktansvärt för det franska samhället, för den katolska kyrkan, säger Oliver Savignac, från brottsofferorganisationen ”Parler et revivre”, till nyhetsbyrån AP.
Sådant HAR nämligen också hänt, och det var väl ”pas si catholique” för att nu säga det på Franska…
Men en förövare betyder alltså 70 offer – och även andra undersökningar, från helt andra länder, kommer till liknande resultat.
Varför skall vi då överhuvudtaget ha en Katolsk kyrka i Sverige för ? Vi har, sedan ungefär 1523 varit ett Protestantiskt land, och det finns det klara skäl och orsaker till. Hundratusentals Svenska Soldater har under hundratals år kämpat och dött för att vi skall kunna hålla Katolicismen utanför landet, och på alla sätt bekämpa den – precis som vi MÅSTE göra med Islam, och det är huvudsumman – rent numeriskt, eller rent logiskt, rent av…
Hundratusentals etniska svenskar och inte minst svenska soldater har i hundratals år kämpat, lidit och DÖTT för att hålla Katolicismen BORTA från vårt land.
Tänker DU svika minnet efter dem ?
Tyvärr har vi nu en förvirrad gammal dam kallad ”Antje Jackélen” i lustig hatt som överhuvud och ”främste företrädare” för ”Svenska” Kyrkan, vilken nu hela tiden säger, att vi måste ”samarbeta” med Katolikerna. Hon påstod inför 500-års jubiléet av Martin Luthers teser år 1517, att vi måste ”bjuda in” Påven till Sverige, att det måste hållas ”katolska Ungdoms-galor” på Malmö Stadium, och annat sådant. Vad ligger bakom all denna klockrena idioti ? Varför försöker vissa krafter i vårt samhälle hela tiden ”återlansera” Katolicismen i vårt samhälle, och vad har vi svenskar – och alla andra – egentligen att vinna på det ?
Är det inte redan slutgiltigt bevisat, vad Katolicismen i själva verket är för slags religion – och vad den leder till – med sin ”söte lille jesus” och ”knubbiga små bambinos” samt korgossar, stjärtgossar, sam bevingade små keruber i de kristna kyrkorna ?
Men i pörtet, vid det långa bordet, Satt en lördagsafton sorgsen värden, Vilande från veckans vedermödor. Kinden höll han tryggt mot handen lutad, Armen åter fast mot bordets ände, Men hans öga såg åt sidan stundom, Höll sig ej med lugn i samma syfte.
— —
”Björnen”, sjöng han, ”föds till skogens konung, Furan växer opp att pryda heden; Mänskobarnet, om till kraft och storhet Om till flärd och stoft det föds, vet ingen. Gossen kom en vinterkväll i stugan, Okänd kom han, lik en otam fågel Vilsefaren in i mänskors boning; Hjässan lyste kal ur mössans rämnor, Tån stack fram emellan snön på foten, Barmen såg man genom rivna tröjan. Vems och vadan? – Fråga vems och vadan Av den rike, som har far och hembygd. Någon vind lär från mitt hem väl komma, Skyn i luften törs jag kalla broder, Men blott snö är jag på nattens fötter, Som han stampar av, i stugan kommen. – Snön från nattens fötter smälte icke, Molnets broder flög ej bort med vinden, Gossen dröjde kvar och blev en yngling. Obemärkt han sprang det första året, På det andra högg han sveder redan; Men förrän den fjärde sommarn ändats, Slog han björnen, över hjorden fallen. Var är nu hans rykte, kärt för mången, Större än en man i nejden vunnit ?
Men själv vill jag idag minnas en annan man, som varit min vän; fast han kom från ett annat land och med helt andra berättelser och traditioner än den svenska, eller för den delen den jämtska. Han lär inget annat liktal eller eftermäle få i vårt land, särskilt inte inom den Hedniska Rörelsen här i landet, som nu samt och synnerligen har glömt bort honom, och de insatser – om än kortvariga – han gjorde för oss.
En ”störtad” eller omvänd Jalkr-runa är Dödsrunan, ristad av vän efter vän…
Det är därför – och bara därför – jag nu skriver detta. En officiell nekrolog över honom har redan publicerats med hjälp av hans närmaste anhöriga på Irland och vad som numera kan kallas ”Landet Biden” även om det aldrig varit hans hem, ens på mer än 25 långa år.
Stephan Grundy var född 1967, och en generationskamrat. Han blev mest känd som en amerikansk pocketbok-författare bland många, och det var på denna verksamhet – plus hans akademiska karriär – som han ett helt liv igenom höll sig flytande. Men för de Asatrogna var han en av grundarna bakom ”the Ring of Troth” som blivit en av det nutida USA:s mest inflytelserika och liberala Hedniska organisationer – och jag säger just liberal, därför att Amerikansk politik, med allt vad den numera innebär av Trumperi, stormande av Capitolium av allsköns galningar och utomparlamentariska rörelser, absolut inte var i hans smak, lika lite som sådant smakar mig, och jag minns att vi båda redan på 1990-talets början haft många och långa politiska diskussioner flera nätter igenom om hur det var ställt med våra respektive hemländer och vart det kunde barka hän med vår värld, och sannerligen – blev vi inte sannspådda…. !
Man bör minnas, att en genomsnittlig pocketbok i USA kanske har ett förväntat ”shelf-life” på högst tre veckor i nationell distribution, och att den sedan ersätts med en oftast sämre produkt – också i pocketformat. Detta är de villkor författare i USA lever under, och skriver de om garanterat ”smala” ämnen som väl underbyggd och fackmannamässigt korrekt fantasy i Nibelungen-Sagans efterföljd, så är det få eller ens någon som lär uppmärksamma dem. Antingen skriver man en bestseller, och blir räknad som en ”stor” fantasy-författare, eller också drunknar man helt i den eländiga, usla, kvasi-kristna, kvasi-medeltida soppa som denna genre oftast är.
Ph. Dr Grundy skrev nu ingen bestseller, och heller ingen trilogi – den gången. Han lämnade det USA, där det var för svårt för honom att leva, och flyttade till Sverige istället. Han slog sig ned i ett radhus i Björklinge, strax norr om Uppsala, och det var där jag mötte honom, på den tid Sveriges Asatrosamfund ännu var just ett fungerande samfund, med rätt sorts människor med rätt sorts intellektuell inställning, som inte fortsatt ut i fullständigt urspårat ”fornsederi” och annat.
Under det att han fortsatte bygga upp ”The Ring of Troth” som under sin ”peak” kunde räkna upp emot 10 000 medlemmar, skrev han ett helt liv igenom oförtrutet manualer och instruktionsböcker om just Asatro och dess utövande, inte grundade på ovetenskapligt blaj eller new age, som Amerikaner ofta gör, men med respekt för Norden och Nordisk folktradition, även om han föredrog ordet ”Teutonsk” eller ”Teutonic” därför att han också ville få med våra Kontinentalgermanska rötter, men samtidigt ville undvika alla ord som ”Folkish” (baserat på det ursprungliga tyska ”völkisch” – ett ord från 1900-talets första hälft från en helt annan kulturell miljö, som därför fått en åtskilligt dålig klang). Han medverkade också till noggrant utformade fråge-sajter om Nordisk mytologi och liknande ämnen, ett slags ”Svar i Dag” kring Hedendom och Asatro – ett exempel av många ser ni här.
Han var tvungen att göra allt detta under pseudonym, för att göra det som akademiker från USA med examen från Southern Methodist University i Dallas, Texas – där han växte upp – gick inte an. Därav aliaset ”Kveldulf Gundarsson”. Stundtals – och under sin barndom – var han också i konflikt med sin äldre syster och hela sin familj, mycket beroende på hela det liv; han själv valt att leva.
fortfarande högst läsvärd
Aldrig skall jag glömma det korta stycke i hans ”Teutonic Religion” är han redogör för hur vi Asatroende och Hedningar bör bete oss, när vi ställs inför rätta, eller hamnar framför någotslags dunkel, inte alls juridiskt grundad ”folkdomstol” utgjord av idel partiska, kristna individer. Det är då man ska himla med ögonen, citera bibeln, ropa Halle-luu-jaah ! och falla ut i det mest rägglande tungomålstal som en Jämtlänning, och helt enkelt spela ”nyfrälst” inför Domstolen, och hela tiden konsekvent åberopa detta som ett ”sakligt” skäl för att bli frikänd, skaldade KveldulfR.
På det privata planet hatade han den intellektuellt mycket torftiga, amerikanska miljö han kom ifrån, och avgudade Europa – som många intellektuella amerikaner. I Sverige trivdes han nog aldrig. Han kunde begripa och lära sig vårt språk, men hans fru Melodi – som ännu lever – kunde det aldrig. De båda makarna levde i livslång kärlek, men var ett mycket omaka par till utseende och sätt. Han var kortväxt och spenslig, ja den klenaste man – och hade aldrig stora kroppskrafter – precis tvärtom mot hur man kanske – fördomsfullt ! – väntar sig att en författare och expert på Asatro bör se ut. Hon däremot var överviktig, stor och frodig och såg ut som en stereotyp amerikanska med minst trettio stycken levnadsår än de hon i själva verket hade; och mycket beroende på hennes allmänna inställning till Sverige och Svenskarna, flyttade de istället till Irland, där folk ju åtminstone begriper och talar engelska – och självklart tyckte Melodi, som amerikansk kvinna; att Irland var romantiskt, betydligt mera romantiskt än Sverige på 1990-talet, och en tillvaro i just Björklinge, med allt vad det innebar- och innebär av småskuren, kälkborgerlig (S)-märkt mentalitet. Deras respektive föräldrapar finansierade flytten, tror jag mig veta – för som amerikanska akademiker hade de inte råd med den själva.
Lämplig författarbostad ?? – dina grannar ser rakt in i ditt sovrum och arbetsrum… 24/7
Vännen KveldulfR hade det inte alltid så lätt, och han var i vissa avseenden – som kanske alla författare och intellektuella – en plågad människa. Han ogillade till exempel – av skäl jag låter vara osagda – hajar, marin miljö och allt som liknade båtar och vatten – vilket jag tvärtom har en förkärlek till och för. Hans uppväxt var – lät han mig förstå – inte alls någon ljus och trevlig historia i alla avseenden, och kunde kanske jämföras med den hos en eller annan Ernest Hemingway, eller för den delen Gregory Hemingway, som bekant den förres son.
Men, vi fann varann, de där åren på 1990-talet, över språkbarriärer, nationsgränser och politik, och vi utbytte de vildaste planer för Asatrons pånyttfödelse och överlevnad, medan uppsatser och lärda krior strömmade ut ur oss båda – via de kanaler vi alls hade tillgång till eller de förlag, antologiredaktörer och andra, som möjligen kunde vara intresserade av oss och allt vad vi skrivit, tänkt och skapat.
Du var ”then lillsta man” Kveldulfr, som det står i Engelbrekskrönikan; men en jätte i lärdom, mod och tro.
Forskare och lärde har tvistat om krönikans ord betyder att Engelbrekt var liten till växten, eller född in i ett slags knapadel, av enkel och fattig bakgrund, helt enkelt. Det må vara hur det vill och kan med den saken, för det betyder ingenting i detta nu.
Men jag har gråtit över dig, denna helg; gamle vän – och det skall du få veta.
I Okolners trakt, och i Brimers ölsal nere hos moder Hel, som helar och tar emot allt, där skall du nu få dväljas. I Okolners land är det inte kallt eller kyligt, som man hör på namnet, och där hänger en örn över gilleshallens ingång, som redan Viktor Rydberg anmärkte i sina ”Studier i Germanisk Mytologi”. På ryktets och ordets vingar har de levat, som får leva där, för Brages och Iduns boning – som inte räknas bland de tolv gudaboningarna i Asgård – står bara öppen för de verkliga skalderna och sångarna, de som i likhet med Evert Ljusberg snarast var poeter.
Du föll inte i strid, och Valhall blir aldrig någonsin din lott, fast det gott kunde ha vederfarits dig att få stupa och dö ärligt, med ansiktet vänt rakt emot dina fienders vapen. Jag vet inte ens vad du dog av, för det har inte meddelats i de amerikanska nekrologerna, och om det var Covid-19 eller något annat, som tog livet av dig till sist – minst tjugo år för tidigt, ty det är min tro att om du bara hade fått leva, hade du haft så mycket mer att ge – för alla Midgårds barn.
Mickelsmäss, den 29 September, var en gång en sekulariserad, ursprungligen katolsk helgdag, som på engelska kallas Michaelsmass. Den skulle firas efter Ärkeängeln Mikael, ledaren av de himmelska härskarorna, som med ett bart huggande svärd i sin hand kunde kasta ut själve Satan och de upproriska änglarna ur himmelriket, så att de störtades ned i avgrunden och det allra värsta, nedersta och yttersta helvetet.
Det var om samma Ärkeängel, starkt påminnande om Tyr, Tor och Oden som en hednisk hövding på Island, nådd av de kristnas mission – hövdingens namn rinner mig för tillfället ur minnet – men kanske någon påpasslig läsare, som är kunnig nog kan hjälpa mig i det ämnet – en gång sa: ”Jaså ledare för Härskaror – och till på köpet den största härskaran av alla ! För då genast hit den där Mickel, Mickels eller Mikael och sätt honom i min mäss, så att jag får prata närmare med honom – det vore allt en man att ha på sin sida !”
Som alla insatta läsare redan vet, hände det sig för något år sedan att jag själv tog huvudinitiativet till en demonstration på Mynttorget, i betänklig närhet av Sveriges Riksdag, där en namninsamling med 5000 namnunderskrifter vid samma tillfälle lämnades in till ingen mindre än Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson, gällande hans idiotiska lagförslag om ett förbud mot Torshammare, runor och runskrift, vilket som väl var fullständigt rann ut i sanden – men som jag redan skrivit – fler offentliga demonstrationer tror jag inte att just jag ordnar eller organiserar ens ihop med andra – för den här gången gäller det helt andra saker.
Fortfarande rör det sig om symbolpolitik, och det av det mest övertydliga slag, som tänkas kan – men nu har vissa vindar vänt.
Mollgan – Mollgan… Blogg Morgan versus Minister Morgan – teckning av ”Steget Efter” – svensk karikatyrtecknare
”Landet Löfvén” är inte längre vad det har varit. Statsministern själv har bestämt sig för att avgå, mitt under pågående Regeringsperiod – en händelse som nästan aldrig någonsin förr har utspelat sig i modern svensk politik. För att citera honom själv, lär han ha sagt att ”Detta är det bästa för partiet och hela landet”. Ni får verkligen ursäkta, att jag blott citerar. Magdalena Andersson, i rollen som Sveriges Finansminister har slutligen offentliggjort sitt accepterande att överta uppgiften, vilket hände blott för några dagar sedan, och innan ens någon partikongress hållits, förutsätts genast alla partidistrikt vara fullständigt eniga, och medias spekulationer blir till ögonblicklig sanning – redan innan November månad, då allt detta egentligen utspelas, händer eller träder i kraft… Inga nyval behövs, inga Regeringskriser. Allt utspelas inför medias och folkets häpna ögon, och hela denna sorglustiga komedi, måste iakttas såsom vore den ett faktum, inte bara ett och annat studentikost påhitt.
Jag tänker dö och leva här, Mickelsmäss eller ej, och jag flyttar ingenstans, men jag spränger ingenting i luften heller, likt vissa ”ensamma galningar” man nu söker efter i staden Göteborg.
Gråtande mödrar bar plakat, om rädslan för de helikoptrar som nu rör sig över sektor Nordväst i huvudstaden – jag har själv sett dem över en pendeltågstation, så sent som i onsdags – all tågtrafik på en viss linje låg nere under ett antal timmar, och man fruktade kanske riots, som i Lund, eller händelser liknande dem i centrala Göteborg.
Järvabor – jag är med er !
Jag är bara en Hedning icke-troende, anti-Monoteist, icke-muslim, Asatroende och Sekulär Humanist, Kafir, Kuffar, den mest förtappade och hånade av alla kufiska svenskar.
Kufiska Mynt, en fortfarande gångbar valuta ?
Ändå står jag bredvid er nu, ni ”morsor och farsor på stan” från undre och värre Järva. Och vem kunde ha trott det ?
Jag är beredd att stå bredvid er hela vägen ut, med listor, namninsamlingar, donationer till ”Världens Barn” och allt vad ni kan tänka er, allt vad ni kan göra – och som ni kanske jag skriker och vrålar i ilska och hat över alla dessa skjutvapen och droger – hur kan det komma sig att de befinner sig i just vårt land, och hur kan det komma sig att den demokratiska oppositionens förslag kring ”vittnesskydd” mm hela tiden går längre än hos vår nuvarande regering ?
En liten inblick i min egen vardag till slut, denna Friggs fredag då jag pendlar hemåt för att flytta gamla möbler, och emotta leverans på ett nytt hörnskåp från IKEA, som jag sparat till i mer än ett halvår.
På pendeltåget 06.30 kommer en liten och späd, Somalisk kvinna i Shador fram till mig, och pekar på sätet bakom mitt eget. Hon vill absolut sitta där – och jag känner igen henne från ett sjukhus, en vårdinrättning i närheten, där provtagningar regelbundet sker på mitt eget blod.
Jag har haft – eller rättare sagt – har fortfarande blodpropp i vänster lunga och höger ben, och jag äter regelbundet blodförtunnande mediciner. Hon frågar på bruten svenska om hon får sitta bakom mig, ända till slutstationen.
Naturligtvis får hon det, även om jag just nu inte är mycket till ärkeängel, inte mycket till sköld, kulfång, slagpåse eller försvar – för vad hon vill, är att någon ska kunna ge henne trygghet, försvara mot vad som komma skall, helikoptrar eller ej. En vredgad hedning med Tors vrede på sin sida är kanske något att lita på, om så bara för att bana sig väg genom en folkmassa, även om sagde hedning just idag gråter bittert, när ingen ser.
För jodå – också han har tårar, sentimentalitet – mitt i vardagen.
Han gråter för det land vi lever i, och den tid som är vår. För alla som förlorat sina anhöriga, och de som sörjer sina döda. Fäder, söner, familjemedlemmar. Järvabornas döda, de som nästan dog i Göteborg, de som var fattigpensionärer, och som långsamt fick dö i syrebrist; under pandemins första skede.
Han må sluta inför Tingsrätt, allsmäktiga Gudar, räfst eller rättarting – ni ska veta att den risken också finns, och är högst reell – men för dagen har han lämnat in alla sina ID-kort, licenser på vapenbehörigheter som han haft, men inte längre vill ha kvar, eller inte längre vill påträffas med, särskilt inte på en eller annan offentlig demonstration.
Vi har trots allt en liten chans kvar, goda medborgare i detta land.
I namn av demokrati och rättvisa – som fortfarande antas finnas kvar eller antas råda i detta land, kan vi ändå rösta bort den sittande Nomenklaturan och Regeringen, och kanske välja oss en ny – nästa höst, nästa år.
När Hels och Alvablotets tid är över, och det stora mörkret, som snart kommer – ändå inte sväljer allt.
De syner jag ser, den syn jag har på tingen står orubbligt fast, i alla fall – och jag höjer min hand till ännu en hednisk ed, inför de gudar jag har. Inte mindre än 147 gudamakter, mycket olika er, stundtals påminnande om det gamla Roms, maniplar, händer höjda till edgång – demonstrationsplakat.
Det är fredag i Höstdagjämningens vecka. Tidigare, så sent som i tisdags var det Nifelfull enligt den Asatrogna och Hedniska bygdekalender, jag snickrat ihop tillsammans med en av mina Värmländska sagesmän. Som jag tidigare nämnt, så är forskningen ganska ense om att Fredagen var Frejas dag i östnorden, och i ett långt tidigare, kontinentalgermanskt perspektiv, men att den blev en Friggas dag på Island, Norge, Orkney och alla andra platser västerut.
Och så får vi välja mellan två helt olika gudamakter, denna gång kvinnliga. Freja och Frigg är inte samma sak, de är helt olika till sin ålder, sitt väsen; utseende och göromål, och jag är inte precis någon vilsegången Gaia-feminist, med målet att återuppfinna Monoteismen och göra om Echnatons och världshistoriens största misstag, fast denna gång upp- och nedvänt. Där Freja är ogift och ung, står Frigg för huslighet och medelålder. Så följer då Hel, och vem hon är och vad hon står för, vet ni kanske redan, och om ni inte vet, kan ni då inte åtminstone gissa ?
Ännu ett ”coin” eller en jetong, så god som någon…
Men – hennes tid är inte inne ännu. Den infaller först i November, kring Alvablotet för de döda – men jag kan försäkra er, huslig som jag är ägnar jag dagen efter avslutat blot åt andra ändamål. Hel tager alla Midgårds barn till sig, det vet jag redan, och det behöver ni inte tala om för mig, ens då jag blir gråtmild eller sentimental. I Okolners hall, finns där månne en stol beredd också för mig ?
Nifelfull är natt och nedan, ”Nacht und Nebel”. Den tid, då allt är i dimma höljt, och lite skall bli uppenbarat av tidens orakel. För dagen läser jag en utmärkt kria på sajten ”Brons och Blod” om tidens natur – skall den vara cyklisk, eller kanske linjär ? Många filosofiskt sinnade personer har under seklernas gång brytt sina hjärnor med den frågan, och det blogginlägg jag nu läst, innehåller allt jag kan önska, och mycket mer.
Själv kan jag bara associera till en novell av Kobo Abe eller någon annan japansk författare, vars namn rinner mig ur minnet. Det handlar om två män ur Tokyos undre värld som har till yrke att stjäla och sälja klockor, de ”skapar tid” åt sig själva och andra på sitt eget sätt, utan att för den sakens skull vara rena ”tids-tjuvar”.
Den yngre tjuven, som inte nödvändigtvis behöver vara den äldres son, utan möjligen bara lärling eller skyddsling – hur eller vad är lite oklart, redan beroende på det japanska språkets konstruktion, efter hur jag minns – föredrar naturligtvis linjära, digitala, strömlinjeformade klockor, där all tid har en början, och ett slut.
Den andre, som är till åren, rättar honom hela tiden och säger att han har fel i den uppfattningen. Tiden är inte linjär utan cyklisk till sin natur, tidsförloppet går runt och åter runt, som visarna på en urtavla, ”noon” eller middagstid visar sig igen och igen, och lever man bara tillräckligt länge, skall man se att händelseförlopp och personer kommer tillbaka, allt upprepas från början och flyter samman i ett slags årens kretsgång – och det blir upp till oss läsare att tolka, om denna tidens gåta är oss till välsignelse, eller ett slags tankens fängelse.
Jag lämnar er alla med ett musikinslag, gjort av VERKLIGA Hedningar från ett äkta Klan-samhälle. Man kan inte kalla dem något annat, eftersom de kommer från Skottland och just ingenstans annars, och då är Klan–samhällets natur också fastställd, en gång för alla.
”Clandonia” som denna grupp kallar sig, har fula grå mössor och sjabbig klädsel. Det handlar om ren gatuteater – gruppens medlemmar har bytts ut flitigt genom åren, och dess grundare har längesen avlidit. ”Ya Bassa”, stycket som de framför, betyder ”You Bastard !” på den lokala gaeliska dialekten. Denna ”Clann a Drumma” har funnits ganska länge nu, eller sedan 2001. Jag ber er ursäkta eventuella reklaminslag i Youtube-klippet nedan, och hålla till godo med vad som bjuds.
För en hedning som jag, är detta förstklassig underhållning, något taktfast, som ger rytm nog för att fortsätta gå och gå, genom flera Europeiska storstäder, över slätter och fält, småbrutna skogslandskap eller vad vi annars kan tänka oss, och för övrigt går vi hedningar sällan – vi marscherar !
Till det behövs onekligen drums and pipes, trummor och säckpipor, och det skall inte vara vilka instrument som helst, utan nära nog de ursprungliga. Från Galicien i Spanien till Polska Galicien (jo – det finns ett där också !) och från Härjedalens säckpipor över till de skotska.
Karta, som visar platsen för Hjörring Kommune
Varför måste våra gravplatser hela tiden besudlas av kristna kors och andra dumheter ? Varför inte begravas i en fridfull storhög, som här i östergötland…
Att få fira våra döda under VÄRDIGA former UTAN Kristen inblandning eller gapiga, skrikiga Halloween-firare borde vara en MÄNSKLIG RÄTTIGHET – men så är det INTE i dagens Sverige..
