Dansk katolsk journalist RASANDE: ”Danska staten premierar Hedendomen” !!

Någon har sagt att mängden ”smarta gruff” och Skitstövlar i Världen är oändlig, och det stämmer kanske… En viss Iben Thranholm, tidigare Informationschef för ”Det katolska biskopsdömet i Danmark” angriper nu på nät-tidskriften ”Altinget” hela den danska Regeringen, som påstås sponsra Hedendom genom sin museums- och kulturpolitik. ”Jaha ja – mycket skall man då få höra, innan öronen faller av” svarar då jag.

Något fel med detta ? – Tycker vi inte alls…

Bland annat skulle DR, eller Danmarks Radio, ha visat ett – såsom i ett enda – inslag i Tv-programmet ”Langt fra Borgen” där man besöker ”en vikingaby” och träffar en kvinna som är Asatroende. Ett kortare blot ska ha visats på TV, och kvinnan skall ha offrat till förfäderna. Jaha. ”Förfärligt” enligt denne kristne journalist alltså – men vad klagar man över, egentligen ?

Efter et besøg i Københavns Domkirke trak Ask Rostrup de to gæster med til et sted, som han understregede, var forankret i den gode gamle danske muld, nemlig en vikingelandsby. En asatroende kvinde tog imod og inviterede Kjærsgaard og Helveg Petersen til at deltage i at blote, et hedensk offerritual, hvor man hylder afdøde.

Ideen med at sætte scenen hos den asatroende var at diskutere, om det er rimeligt, at andre trossamfund betaler til folkekirken over skatten, men det fremstod nu mere som en stærk markering af, at Danmark har andre guder, der er ældre end den kristne, og at troen på dem lever.

DR eller ”Danmarks Radio” visar kristna högmässor varje vecka, helgsmålsringningar såväl som Påvens Midnattsmässa från Rom varje Jul, om jag inte är helt fel underrättad – den senare är väl då ett måste för alla katolska tittare… Är det då helt fel att göra ett – alltså ett enda – inslag med Asatro också – eller ? Public servive och liknande skall allsidigt belysa hela samhället – det står väl antagligen i dansk lagstiftning såväl som svensk – och nog får man väl diskutera om det är rimligt, att människor som inte tror på Gud skall TVINGAS betala in pengar till ”folkekirken” – fast de inte vill vara med där – för så är det ännu i Danmark…

DR får väl föra en öppen debatt om denna fråga, såväl som andra – och varför skulle man inte få det ?

Ja – dessa kristna – dessa kristna… Så fort någon har en annan uppfattning om saker och ting än dem själva, så ska de censurera, förbjuda och trycka ned… Passar sådana fasoner verkligen i ett demokratiskt samhälle ? Skall inte Danmark – eller för den delen Sverige – inte vara just sekulärt ?? Men – herr – eller fru – Thranholm fortsätter, oförtrutet (namnet ”Iben” kan användas både för kvinnor och män):

 På Moesgaard Museum ved Aarhus er det hedenske også i centrum, hvor man her i julemåneden kan møde ti af julens mørke væsener. Man vil gerne vise befolkningen, hvad museet kalder for den ”oprindelige jul”, der er ”langt ældre end vores kendskab til jesusbarnet”, som der står på museets hjemmeside.

 

På Moesgaard Museum vid Århus visas bland annat Aboriginer, Thailändska Paviljonger och Modern arkitektur… Hur kan någon då hävda, att just Asatron skulle vara över-representerad där ?

Fast – där kom det ju förstås… ”mørke væsener” – eller ”mörka krafter” som alla dessa fanatiskt kristna journalister i Sverige brukar säga.. Ständigt denna djävulsbesatthet… Ständigt detta dillande och lallande om mörkrets furste hit och dit, Nidingar och allt vad det nu är… Och att Danska Muséer faktiskt tar upp fakta och nämner Julens sanna ursprung – var ligger det farliga i det ? Julen är faktiskt mycket mycket äldre än något ”jesusbarn” i Danmark, eller annars- och att säga det, är bara ett faktamässigt konstaterande – jag tror inte ens att de flesta kristna egentligen skulle bli upprörda av det… Det hindrar ju inte dem att fira Jul på sitt eget vis, om de vill – eller ?

Och Hr – eller är det Fru ?? – Thranholm tjafsar vidare – allt allt allt är nämligen den hemske, hemske Jim Lyngvilds fel, förstår ni…

Nationalmuseet er med på samme bølge, hvor man for tiden kan se den stærkt omdiskuterede vikingeudstilling, som den asatroende modeskaber og tv-kendis Jim Lyngvild står bag. Han har omtalt udstillingen som en hyldest til guden Odin.

Tidligere har han også sagt til BT, at kristendommen er det værste, der er sket for Danmark. Med hans egne ord har den skabt en ”nation af ynkelige, selvudslettende dovenmikler”. I stedet for at vende den anden kind til bør man gøre op med blødsødenheden, kæmpe for alt, hvad man har kært, og leve ærefuldt, mener han. Lyngvild har fået lavet en tatovering på siden af hovedet, der siger: “Odin ejer mig, jeg skylder ham alt.”

Jomenvisst. Hr Lyngvild är tatuerad, han. Föga radikalt, kanske – och Hva så med det ??

Författare och Konstnär sen flera år. Tatuerad och Hedersmedlem i Samfundet Särimner. Sannolikt ofarlig.

Jim Lyngvild har väl rätt till en åsikt, precis som alla andra – och många av hans landsmän håller uppenbarligen med honom – det får väl även kristna debattörer finna sig i ? För övrigt kanske Hr Lyngvilds uttalanden inte ska tolkas bokstavligt, ej heller lösryckta ur sitt sammanhangsom vi anar…

Vækkelse af de nordiske guder tog for alvor fart, da DR sendte julekalenderen “Jul i Valhal” i 2005. Interessen er ikke blevet mindre siden da. Alt tyder på, at den statstøttede promovering af hedenskab på DR og landets museer fortsætter for fuld skrue.

Derfor er der al mulig grund til at stå fast på, at kirke og stat ikke bør adskilles i Danmark.

Julkalendern är farlig för barn, alltså... Allt enligt denne kristne debattör i Danmark – tänk nu efter om även vi i Sverige har hört den slitna gamla refrängen eller den fina visan förut ? Och så dessa påståenden om att ”Danska staten” skulle stöda Hedendomen eller Asatron på allvar… Låter det ens rimligt, eller det minsta sannolikt – och vad tyder egentligen på att detta skulle vara sant, bara därför att ett eller annat Museum firar ”hednisk Jul” eller att just Jim Lyngvild får publicera lite fotografier och skulpturer på en utställning ?

Rasar hela Katolicismen eller hela de kristnas värld samman bara för detta – ja då är de nog intolerantare och grälsjukare än vi någonsin trott…

Men att Staten och Kyrkan bör skiljas åt – ja det är det många i Danmark som anser. I Sverige hände det redan år 2000, och i USA till exempel, i Tyskland och många andra länder – där har man aldrig haft någon Statskyrka eller någon Religiös Diktatur alls – den tanken är nog död nu, och vi får finna oss att vi lever i ett sekulärt samhälle, där alla religioner kan få utrymme, och få tillfälle att föra fram sina budskap – i DR eller Danmarks Radio – eller andra forum. Det kan man inte hindra eller stoppa, nämligen – och så var det med den saken !

Annonser

Ännu ett SMART GRUFF från USA: Har VALKYRIORNA objektifierats ?

Det finns alltid människor som tror att de kan ägna sig åt vad jag kallar ”Smart gruff eller att ondgöra sig över saker. Oftast rör det sig om rena adiafora, eller ting som är överflödiga, ja lyxproblem. Vi har Dagens Nyheter med sin skandalfabrik och sina ”fake news” om en och annan Sverigedemokrat, som plötsligt kallas ”partitopp” och som beskylls för att ha skrivit ”kvinnofientliga inlägg” på ett och annat förfalskat Flashback-konto för tio år senhar något sådant ens nyhetsvärde ?

I Asatrons ankdamm och förtrollande lilla Värld har vi grälet mellan Lokeaner och ”Nokeans” i USA, som jag skildrade för en tid sedan. Eller galningen till Frysbilschaufför jag själv berättade om för några dagar sedan, ni vet den svårt intolerante Västgöten, som inte tål att bli motsagd, och vars kompisar kallat mig saker som ”råtta”, ”ärelös hund” och så vidare, bara därför att jag i det förgångna råkat ha annorlunda åsikter än just han om Midvinterblotet, eller något – även om vi nu löst just den frågan, och råkar vara ”likatyckande” där, om än inte i en del andra frågor. Samt alla andra humorlösa idioter, fragila lögnare samt lättkränkthetens banérförare och banerförerskor därute, ingen nämnd och ingen glömd…..

Min gamle vän (jo, jag har faktiskt träffat honom i levande livet) Mr Lucius Swartwulf Helsen, ”Cleric of Hel” eller dödsgudinnan Hels egen präst – som han kallar sig – trots att han inte alltid är en dysterkvist – träffade nyligen på en kvinna ur de Humorlösas skara – ja #metoo och #boohoohoo… Under den välfunna rubriken ”Babes, Boobs and Blasphemy” diskuterar han just nu de fruktansvärda hädelser emot Valkyriorna och själva Valkyriebegreppet, som många tycker sig se i Amerikansk populärkultur.

Jamen ”Brudar, Bomber och Blasfemi” – är väl detta konstverk ”Kvinnoförnedrande” ??

Bland annat hade en hednisk amerikanska i hans bekantskapskrets sett ovanstående ”fina” konstverk av en tatuerad kvinnotorso eller något, och förstås blivit heligt förbannad, eftersom detta då skulle vara ”kvinnoförnedrande” – en ”hädelse” emot gudinnor, Valkyrior med mera sådant. Främst handlade det om att kvinnotorson ifråga inte hade något huvud, ben och armar (nej, Torso-skulpturer brukar inte ha det) och därför skulle det röra sig om en ”objektifiering” av kvinnan, således… Jag skall snart återvända till det här med själva Valkyriebegreppet, och vad Valkyrior i själva verket är – samt varför det är skillnad på ”Skjaldmeyar” och alltså Sköldmör, kontra Valkyrior och andra övernaturliga väsen, för det verkar inte dessa amerikaner ha förstått… Men – nu när vi talar om det – har i så fall inte sk ”objektifikation” inom konsten alltid förekommit ?

 

Titta på den här sk ”Venusfiguren” från Hohe Fels i Schwaben, Tyskland, till exempel. Den är mellan 30 – 40 000 år gammal, och saknar som vi kan se nästan helt huvud, samt fötter – medan den däremot i rikt mått har vad amerikaner nuförtiden kallas ”T & A” alltså ”Tits and Ass” – för att säga det rent ut – jag hoppas mina läsare inte är pryda av sig –  samt en mycket naturalistiskt utformad, jättestor rakad vaginaMan känner till inte mindre än ett 40 tal fynd, många ännu äldre; som kan vara gjorda av såväl Homo Sapiens som Neanderthalare (eller andra förmänniskor) och det är helt obevisat att detta skulle vara någotslags ”gudinnestatyer” som de gudinne-troende tror – för övrigt kan dessa skulpturer ha varit gjorda av kvinnor, likaväl som mändet har aldrig bevisats, vilket kön som var bäst på att karva i mammutben eller i vilket kontext man alls gjorde de här miniatyrskulpturerna… Om definitionen på ”sexuell objektifiering” skall vara, att man överbetonar könsorgan, bröst mm, så har redan grottkonsten alla förutsättningar att framstå som ”pornografisk”….

 

Samma tendens eller samma fenomen är inte begränsat till Europa heller. Här ser vi ett ”konstverk” från Afrika, föregyptiskt och cirka 12 000 år gammalt, men inte särskilt anatomiskt korrekt – kvinnan på bilden har bara ett skissartat huvud, och vad som verkar vara antydda bröst, armar och ben, men könsorganet är överdimensionerat och rikt på detaljer, ”konstnären” eller ”konstnärinnan” som gjorde bilden har helt klart tyckt, att det var det enda viktiga… Är det då ”objektifiering” vi ser även där … eller ??

Och slutligen – hur är det med våra Nordiska Hällristningar från Bronsåldern ?  För att benämna saker och ting vid dess rätta namn, så är nästan alla manliga figurer på dem utrustade med stora k-u-k-a-r helt enkelt (ja, så är det – se efter själva !) – det råder närmast en total konvention, som säger att när man på en nordisk hällristning från bronsåldern avbildar just en man, ja då ska det alltid ”synas att han är en karl” så att säga… Är det då också ”objektifiering” – eller icke ? Ja, svara på det, den som vill eller kan…

En del svenska amatörforskare har till och med antagit, att de som gjorde bronsålderns hällbilder var kvinnor. Kvinnorna skulle ha haft mer tid än männen – bronsåldern var en förhållandevis varm tid med god tillgång på föda, men männen måste fortfarande vara bönder, hantverkare och krigare. Fast när kvinnorna inte direkt belastades av graviditeter och småbarn, så skulle de ha knackat in ett slags kvinnlig idealtillvaro eller ”önskedröm” i Bohusläns hårda granit – alla män skulle vara nakna jämnt, ha enorma praktstånd och vara ständigt tillgängliga..

Nu vet alla mina kvinnliga läsare att så är det förstås bara i önskedrömmen, verkligheten ser inte alls ut sådär, sorgligt nog.  Män som slåss med yxor, eller någon typ av vapen, som vi ser här ovan har sällan eller aldrig stånd – man får det inte heller när man skjuter med pil och båge eller AK4, AK5 – väpnad strid och fortplantning är två helt olika saker, och det är väl känt – även för den manlige läsaren – att ballarna såväl som kuken helt enkelt krymper medan man slåss – de flesta högre däggdjurshannar har det också precis så – oräknat kanske de djur som slåss rituellt under brunst, typ hingstar eller älgar, såväl som afrikanska elefanter – men människans krig har alltid varit på blodigt allvar, inte rituella.

Därmed är vi inne på det här med Valkyriorna kontra Sköldmöerna, eller fenomenet med kvinnliga krigare, och hur de avbildas i populärkulturen

Jag har redan skrivit ett helt inlägg vad beträffar vad man kunde kalla ”Valkyrie-kitsch” eller kanske mindre smakfulla framställningar, inklusive Marvel Comix Brynhilde-figur, under avsnittet Adiafora här ovan, och jag behöver nog inte upprepa det… trots att dåliga serietidningar, filmer eller populärkultur kanske kan vara kul för dem som nu gillar det, är jag ingen större vän därav – men – smaken är ju olika – och ser man nu ett eller annat alster som man själv inte tycker om – varför då fortsätta betrakta det ?

Så mycket mer finns väl inte att säga om just det ämnet..

 

Typisk amerikansk populärkulturell ”Vrångbild”. Detta är INTE en Valkyria – och kvinnliga krigare existerade knappast alls – framförallt inte i den utrustningen….

Ända sedan 1800-talet och Richard Wagner har vi levt med en felaktig föreställning om att Valkyriorna var krigarkvinnor, vilket INTE är sant. Inte någonstans i Eddan, skaldepoesin eller någon annan källa står det skrivet något sådant. Visserligen ses Valkyrior rida över slagfälten i skaldepoesin, men deras uppgift är att hämta de redan fallna till Valhall, och att ”kora valen” – det är vad deras namn betyder – och i Valhall lever de tillsammans med de Einherjar som finns där. De strider med andra ord inte, deras uppgift är att välja, vårda och värna – inget annat. Möjligen måste de också vara bra på självförsvar, och sköta sitt eget närskydd, men deras uppgift – att vara med de döende och föra dem till en trygg och säker värld, långt bortom Midgård, kräver nog snarare insikt och mildhet, även om Valkyrior för den delen också kan ha ett vildsint och skrämmande utseende – I dikten Darraljod i Njals Saga väver de till exempel en blodig väv av hela världens öden… och att möta en Valkyrias blick sägs betyda otur – bara de redan dödsvigda kan se dem i ögonen….

Under 1900-talet har vi alla – och amerikanska fantasy-illustratörer mest – rört ihop begreppen ”Valkyria” och ”Sköldmö” (alltså en kvinnlig krigare, Skjaldmöy) och förväxlat dem – men alla avbildningar vi har av riktiga Valkyrior ser ut på ett annat sätt, och visar dem inte i någon rustning eller med några vapen. Ett är säkert – Valkyriorna uppfattas också som övernaturliga varelser, och som alla sådana kan de såklart förändra sitt utseende, och likt Diser, Fylgior och andra kvinnliga väsen också uppträda i ”Hamn” eller förklädnad…

Att Freja har sin Falkhamn, vet vi alla – och att Loke kunde förvandla Idun till en hasselnöt, vet vi också. Gudinnor och Valkyrior kan förändra sitt utseende efter behag, och eftersom de är odödliga och har upplevt oräkneliga tidsåldrar och händelser tror jag inte de bryr sig så mycket om HUR vi människor försöker avbilda dem eller det sätt, som vi tänker oss dem på – allt sådant är dem nog tämligen fjärran – och med tanke på allt de upplevt, är våra föreställningar om deras utseende nog inte heller intressant för deras del. De har andra och bättre saker att ägna sig åt, hursomhelst – Valkyriorna styr ju faktiskt över det hinsides, och över livsavgörande insatser – och ”dålig” konst är inte livsavgörande…

 

På nästan alla samtida avbildningar vi har, från Mälardalens figuriner till Tjängvides och Gotlands bildstenar ser vi välkomnande Valkyrior med mjödhorn i handen, uppsatt hår och gala-klädsel, men knappast några krigarkvinnor under strid. I första strofen av Hrafnagalder Odins står det skrivet: ”Allfader verkar, alfvar skönja, vaner veta, nornor visa, troll närer, tider föda, tursar vänta, valkyrior längta.” Originalet har ordet ”trå”, alltså tråna – och längtan framhålls här som Valkyriornas främsta egenskap... andra varelser har andra utmärkande kännetecken – alferna skönjer eller förnimmer, Vanerna vet, Nornorna visar på ödet – och Allfader Oden verkar…

Sköldmör, eller kvinnliga krigare då ? Har vi egentligen något påtagligt bevis för dem, annat än legender ? Vi har naturligtvis Hervor i Hervarasagan, Blenda i Blendasägnen, den sköldmö vid namn Vesna som skall ha fört Harald Hildetands ”märke” eller Banér i Bråvalla slag – en strid som antagligen också hör till legenden – och utöver en uppgift i en av Skylitzes bysantinska krönikor om att Väringarna från Ryssland, efter förlusten i slaget vid Dorostolon, 971, skulle ha lämnat efter sig en hel del döda kvinnliga krigare på slagfältet (vilket överraskade deras byzantinska motståndare) finns det väldigt få bevis för kvinnliga krigares existens under Vikingatid eller Järnåldern överhuvudtaget.

Ett fynd, som ställt till åtskilligt rabalder i internationell press på senare tid är omtolkningen av ”Birka-kvinnan” i en av de förnämsta gravarna från Björkös citadell och borgberg. Hon begravdes med en full vapenuppsättning, och två hästar – men vad bevisar det ? Graven – en kammargrav av rysk typ – var kanske förbehållen en rik änka till en framstående härförare, och förekomsten av spelpjäser i graven samt frånvaron av några kraftigare muskelfästen eller synliga stridsskador på kvinnan har fått forskare att anta, att hon snarare var en befälhaverska, eller hade uppgifter inom stridsledning, men däremot aldrig var stridande soldat i reell mening – kanske var hon en tidig syster och föregångare till den nuvarande Chefen Livgardet, eller hennes kvinnliga kollegor på Ledningsregementet i Enköping, men det är också allt.

Carol J. Clover, bl.a. hedersdoktor vid Lunds universitet har anmärkt, att ”Birkakvinnan” från citadellet kanske begravdes med vapen för att visa att hon var en rik och mäktig kvinna rent generellt, men det finns ingenting i hennes bevarade ben som tyder på att hon var särskilt kraftigt byggd, eller att hon hade tränat, exempelvis med långbåge, ett vapen som man känt till sedan stenåldern, och som kräver träning sedan barnsben, i alla fall om man ska kunna skjuta någorlunda bra.. Det finns vapen i Oseberg-fyndet också, men ingen har någonsin kommit på tanken att de två kvinnor som begravits där skulle ha varit krigare…

All modern forskning kommer också till den ”trista” slutsatsen att om kvinnliga krigare alls fanns, så var de otroligt sällsynta. Alla samhällen med låg teknologi har nämligen en sak gemensam: strävan efter att skaffa så många friska och livsdugliga barn och så stor befolkning som möjligt. För att lösa det behövde man också så många barnaföderskor som möjligt – och dem fick man såklart hämta från kvinnor i fertil ålder, gärna då yngre kvinnor. En gravid kvinna, eller en kvinna med småbarn kan såklart knappast utkämpa några krig – och heller inte vapenträna – så summan av alltsammans blev, att framgångsrika kulturer hade ovanligt få krigarkvinnor – och därmed punkt. Samma förhållande råder också idag – föräldraskap, och förmåga att delta i väpnad strid är knappast förenliga, i alla fall inte så länge barnen är små, eller föräldraskapet varar…

Visserligen ser vi undantag i de isländska sagorna här och där – vi har Freydis, Erik den Rödes mordlystna dotter i en av Vinlandssagorna, till exempel – men hon skildras som en kvinnlig psykopat, som drar hela Vinlandskolonin i olycka, och är en av de viktigaste orsakerna till att den upphör – och således är hon mest ett varnande exempel, ingen förebild.

Freydis slåss dock endast när absolut nödläge råder, och de flesta av vikingatidens kvinnor gjorde nog likadant. Till den nordiska kvinnans klädedräkt hörde alltid en kniv, och alla kunde säkerligen hantera både kniv och yxa eller spjut i självförsvar, men på självförsvarsförmåga vinner man inga krig. För att vinna i krig måste man nämligen kunna anfalla, och föra kriget på motståndarens territorium, och inte hemma i det egna landet. Det visste våra förfäder också, och just därför blev de framgångsrika i strid.

För att summera – dagens ”Schablonbild” av både Valkyrior och Sköldmör är falsk – javisst – men vad gör det ?

Var det inte Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….

Dålig konst är dålig konst, populärkultur är populärkultur, och white trash på Asatrons bakgård, är fortfarande white trash… Fast – är det egentligen något att bli såvärst upprörd över ? Min väninna Bella (som inte är Blondin) har ett uttryck, som jag tycker är träffande: ”Ringbrynje-bikinis och Navkapslar” eller på engelska ”Chainmail Bikinis and Hubcaps”. Med det menar hon en utstyrsel eller ett slags klädsel, som ingen egentligen kan ta på så stort allvar – utan något som mest är menat som ”levande rollspel” – karnevalskostym eller ett stort skämt… och varför skulle man inte få ”skämta” ? 

I ett verkligt fritt samhälle kunde alla kvinnor få gå klädda hur de ville – eller ”vara klädda som Kraka” – alltså inte ha några kläder alls – och det gäller förmodligen männen ocksåMan behöver inte ha ”shador” eller ”påse över huvudet”….

Hur skulle den moderna tidens Valkyrior se ut, förresten ?

”Skaemtun” eller just skämt är en av Frejas käraste sysselsättningar, får vi veta i den prosaiska Eddan, och hon är som bekant en gudinna för krig, såväl som för kärlek. Antagligen tar hon inte heller sitt eget utseende för allvarligt, utan förändrar det efter behag – och efter vad som är lämpligt med tanke på situationen. Och ”objektifiering” ?? – Nej, det struntar Freja nog i – liksom allt annat människorna har att erbjuda av struntprat – verkliga krigare – oavsett kön eller läggning – känner sig aldrig ”objektifierade” men situationsanpassar, förstår ni…

Något om andra traditioner inför Julen – och några bevis för att den HEDNISKA Julen är UNIVERSELL

”Goder afton, Goder afton
båd Herre och Fru
Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL
Ja, vi önskar eder alla en Jesus-fri Jul !”

 

Julen, Yule eller Noel, de nordiska och Germanska folkens fest för att fira solens återkomst vid Midvinter, är numera en universell företeelse, som firas över hela vår planet. Asatron var den religion som födde själva Julfirandet i dess nutida form, och utan den Nordiska kulturen hade det inte funnits någon Jul, för själva ordet Jul är just Nordiskt.

Julen har ingenting att göra med Jesu födelse, för en sådan tanke blev inte accepterad förrän 354 efter den påstådde frälsarens födelse, och alla forskare är numera helt ense om att det är det hedniska Midvintersolståndet, som är Julens rätta upphov.

Julen firas numera också i Japan, Kina, Indien, Australien, ja till och med i Mellanöstern och Jordanien firar man Jul – och ingen, absolut ingen skulle då någonsin komma på tanken att det är en specifikt kristen fest man firar. Nej, Julen är universell och just hednisk – en familjehögtid och en förberedelse inför det nya året, med utdelning av gåvor.

Trots språkförbistringen och skillnaden mellan Midvinter, som vanligen firades mitt på vintern eller omkring 25 Januari – Midvinterblot och Julblot är två olika saker, också i nutida Asatrogen tradition – så finns det ännu kvar spår av andra och äldre, kontinentalgermanska traditioner kring Solståndet och Julen, som vi ännu kan se i ”Lussi” eller vad som senare blev Luciafirandet, till exempel.

En del forskare kopplar vad som på fornengelska kallades ”Modranicht” eller ”Mödranatten” – alltså årets längsta natt – enligt vår nutida gregorianska kalender infaller den just 21 December, eller på Midvinternatten med Frigg, snarare än Freja. Kanske är det föga förvånande, eftersom vi vet att Frigg tog Frejas plats när det gällde Fredagens namn i västnorden och på Island – också i England tänkte man sig att Fredagen skulle vara uppkallad efter Frigg och inte Freja, medan det i resten av Norden och på den Europeiska kontinenten var precis tvärtom – där var Fredagsnamnet syftande på just Freja, inte Frigg. I den äldre Julianska kalendern föll Midvinternatten på 13 December eller vad vi nu firar som Lucia-dagen istället, och redan de romerska garnisonerna vid Rhen och i Holland firade då vad som benämndes Dies Matronae eller ”Mödradagen” istället.

”Matronae” eller Midvinterns kvinnliga makter var dyrkade också över Gallien och hela Romarriket norr om Alperna…

Den katolske forskaren Rudolf Simek har satt dessa ”Matronae” – en trefaldig gudinna, likt Urd, Skuld och Verdandi – alltså de tre nornorna – eller de tre stora gudinnorna Freja, Frigg och Hel (som representerar kvinnans tre åldrar som ogift, gift mor och gammal gumma) i samband med firandet av Diserna, och även Disarblotet, en annan hednisk vinterfest, som kommer mycket senare på året, men det beror nog bara på att han som kristen har dåligt förstånd vad gäller Asatrons sanna väsen, och inte kan frigöra sig från sin bakgrund.

Här i Norden vet vi bättre. Även om Oden eller Jolner (ett av Odens binamn eller Heiten, han kallas med rätta ”Jularen” eller ”Han, som gör så att det blir Jul”) är Julens egentliga huvudperson, så är Freja eller Friggs gestalt och medverkan i Julblotet och de andra Julfestligheterna inte alldeles utsuddad.. Många skriver nu särskild böcker och avhandlingar om henne, men om just den bok jag länkar till här är värd priset, vet jag ännu inte.

Mer om dessa och andra Jultraditioner, och om Hednisk Jul i Norden kan du läsa om hos Maria Kvilhaug från Norge, vars utmärkta blogg jag länkar till här.

 

Oden – snarare än Gårdstomten, varje bytomts ursprunglige bebyggare och uppodlare, den gode förfadern, som ständigt vakar över oss – har också en väsentlig del i Jultomtens bakgrund och upphov. Han ger dig inga regler eller påbud – men han förväntar sig blott att du är ”snäll” – och ger dig goda gåvormen vad ”snällhet” då ska betyda, eller exakt mot VEM du i så fall skall vara just ”snäll” – eller hur det bäst må ske – ja det lämnar han åt dig själv att räkna ut, bäst som du kan.

Du får heller inget straff om du inte varit ”snäll” tillräckligt, utom att gåvorna uteblir, och i övrigt låter dig Oden söka all kunskap själv, vilket är hans mest utmärkande drag. Han är inte för inte den vandrande Guden, som kommer likt en skugga om natten. Han är den som ständigt går vidare, den som alltid vill veta mer, och den som värdesätter verklig kunskap, inte packets och pöbelns ytlighet, inte människornas ständiga split och kiv. Han finns, också där vi minst av allt skulle vänta oss att få se honom, och överallt där man firar Jul, dyker han också upp.

Sök det som andra inte ser. Vandra dit ingen går. Undvik massan och det låga i människorna. Sök det dolda och det höga i dig själv och andra…

 

I Iran, sägs det, firas på exakt den 21 December – alltså Midvinternatten – en fest, sedan över 4000 år betitlad Yalda. Festens namn är inte exakt härlett rent etymologiskt,men många forskare tror att det kan vara närbesläktat med det Indoeuropeiska ”Geula” eller ”Jul”. Vad som firas är årets längsta natt, och Zoroasterna – vars religion är mer än två årtusenden äldre än den kristna – firar genom att dricka alkohol, äta god mat och läsa poesi – av sitt lands bästa skalder – tillsammans med sin familj, denna årets längsta natt – alltsammans saker, som starkt påminner om den Nordiska Julnatten…

Till och med i Afghanistan, i Kurdistan, i Azeriens berg och i Kaukasus gör sig den förkristna, hedniska Julen påmind. Det indoeuropeiska arvet, så länge bortglömt och besmutsat i vårt eget land – finns också där. Och Odin vandrar allena, till människornas hus i den mörka Julenatten….

Nytt VANSINNESDÅD i Gävle – Berusad Utlänning gripen…

Utomlands, i Strassbourg och på andra platser, flammar hatet och vreden emot den Nordiska Julen och våra i grunden hedniska Jultraditioner vidare. Och som vanligt sprider sig våldet, terrorn och den blinda förstörelselustan även hit till Sverige, även om den hittills inte resulterat i dödsoffer eller så många skadade som i resten av Europa.

Kvällstidningen Aftonbladet kunde i morse berätta om hur en berusad galning med utländskt medborgarskap gripits på bar gärning i Gävle. Han försökte tända eld på en av de Julbockar av halm, som rests i staden – och som alltid stått som en symbol, både för Tor, den hedniska Julen och Gävle som stad i allmänhet.

Men en rådig förbipasserande grep utlänningen – som visade sig vara 22 år gammal och som omedelbart hamnade i arresten – där kräk av den sorten hör hemma, och en svensk Polisman släckte Julbocken med bara händerna innan den också besprutades med pulversläckare. Att tända eld på saker i stadsmiljö räknas som Mordbrand, vilket är ett allvarligt brott, som kan medföra fängelse eller dryga böter.

Varifrån kommer allt detta blinda Sverigehat, och hatet emot vår hedniska Jul ?

Att mannen var utlänning, och dessutom kraftigt berusad kommer inte som någon överraskning, precis – men vilken ”kultur” och etnicitet tillhör slika förövare – och varför ska de egentligen vistas här, när de inte ens kan acceptera sederna i det land vi alla byggt upp ?

Tors bockar tillhör Julen, och i dem har Julbocken sitt ursprung – smycke från 800-talets Tissö i Danmark…

Jim Lyngvild gör Succé på Danmarks Nationalmuseum…

Det nyöppnade Nationalmuseum i Stockholm har varit ganska omskrivet i höst. Besk kritik har riktats emot dess utställningar, men alla besökare har varit glada och nöjda med att få tillbaka något av det bästa inom svensk konst och kultur. Nu har en liknande debatt utbrutit kring en ny utställning på Nationalmuseum i Köpenhamn, trots att det Danska muséet är ett historiskt och arkeologiskt museum i första hand, inget konstmuseum – eller kanske precis just därför.  Det är ingen annan än dansk Asatros egen Jim Lyngvild – för övrigt mode-designer, tv-kändis och nu en av Danmarks allra mest omtalade kulturpersonligheter som ihop med andra har gjort vinjetterna till en ny Vikingautställning – där Vikingatidens människor presenteras med porträttskulpturer och fotografier i ibland tidsäkta och ibland ”fritt inspirerad” klädsel.

Jim Lyngvild är också känd för att vara mottagaren av 2017 års Särimner-pris, och själv måste jag säga att jag älskar hans utställning – eller vad jag hittills sett av den, eftersom jag ännu inte haft tillfälle att se den på plats i Köpenhamn. Ärevärdiga Berlingske Tidene konstaterar också att besöksmässigt blev utställningen en enorm framgång för Muséet, och intresset för ”Danmarks Oldtid” har bara vuxit och vuxit – och det var ju det som var meningen ! 15.363 besökare såg utställningen redan de första 14 dagarna – och det var en ökning av besöksantalet med närmare 60 % mitt under lågsäsong, så här på Vinterhalvåret.

Danska Akademiker har surt konstaterat, att Jim Lyngvild är en herre utan formella meriter eller professors namn, likt dem själva. Men det är väl föga förvånande. Han är fotograf och konstnär – han har själv aldrig sagt något annat. Vid sitt eget hem i Ravnsborg, Fyn har han ordnat gigantiska vikingamarknader varje sommar och jul. Han driver ett eget blotlag, och han är Asatroende precis som jag och många andra. Men han företräder inte något särskilt samfund, eller en förening. Han är sin egen, och han har alltid varit sin egen. En fri skapare – och alla modeller är tagna från hans egen umgänges- och vänkrets.

Själv kan jag bara finna, att Jim Lyngvild och hans konstnärsgärning är något att beundra. Det har jag alltid synts, och det kommer jag alltid att tycka. Vad han skapar är konst och skall ses som konst, och i det perspektivet spelar det mindre roll, exempelvis, att de runtatueringar som visas på utställningen antagligen inte är autentiska. Det finns inga som helst arkeologiska bevis för att Nordborna under Vikingatiden tatuerade sig, nämligen. Ibn Fadhlans skriftliga kommentar om att ”de pryder sig med bilder från handloven till armbågen” i hans berömda ”Risala” är inte vittnesgill, för den har aldrig bekräftats ur arkeologin och den är fortfarande den enda källa, som alls hävdar något sådant. Vad som åsyftas i den kan lika gärna gälla textilier, eller smink och kroppsmålning – och den nämner inte alls någon skrift.

Men – sådant tycker jag för min del gör mindre, och är oväsentliga detaljer i sammanhanget. Dessutom är jag grundligt trött på människor som inte kan föra akademiska debatter på ett seriöst sätt, utan att brista ut i förolämpningar eller invektiv – och det gäller nog Jim Lyngvild med, för han har liksom jag låg idiot-tolerans, och vill inte ha med skrikande galningar eller tölpar att göra. Sådana finns det nog och övernog av – se mina egna inlägg från de senaste veckorna.

Hr Lyngvild og en representant for direksjonen… (figurerna till höger är inspirerade av guldhornen från Gallehus)

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Jag beundrar de som skapar fritt – och får andra att känna sig inspirerade. Jim Lyngvild har fått utstå mycket, från barndomen och genom ett helt liv av skapande, arbete och kamp för överlevnad för att komma dit han är idag – och det beundrar jag också. Han berättar själv för Berlingske:

Hvad var lavpunktet for dig i 2018?

»Det var faktisk også de to udstillinger. Det har været et tveægget sværd. Folk har kaldt mig de mest modbydelige ting, både i de trykte og på de sociale medier. Jeg tror ikke, at der er den lektor, der ikke har udtalt sig om mine kompetencer. Ofte meget politisk. Jeg har aldrig ønsket at snige politik ind i udstillingen på Nationalmuseet. Jeg har ønsket at lave noget visuelt smukt. Men mange har tillagt udstillingerne alle mulige politiske motiver, og det er helt afsporet. Forleden var der et indlæg i en avis, hvor en mente, at jeg leflede for højrefløjen, fordi jeg ikke har brugt trælle i det, jeg har lavet. Det var nærmest nationalsocialisme, forstod man. En museumschef skrev, at jeg er rablende dilettant, et barn af Trumps tidsalder og ønsker at gøre »Denmark great again«.

På sociale medier er jeg blevet kaldt pædofil. Forskellige mennesker har taget sig en fritur på mit navn. Når man stikker næsen frem, så er der ingen grænser for, hvad man kan blive udsat for. Jeg interesserer mig for vikingerne, men jeg har ikke udgivet mig for at være akademisk ekspert. Folk har nogle ideer om mig, som er betinget af deres egen politiske overbevisning. Måske skyldes det, at min bedste veninde hedder Inger Støjberg, og måske hænger det sammen med, hvor jeg sætter mit kryds, og at det ikke passer en meget rød kulturelite. Jeg tager det oppe fra og ned. Det handler om min person. Ingen har kunnet anfægte mine talenter. Jeg er ligeglad med, at en museumsdirektør synes, at jeg er et udueligt skvat, men jeg er ikke ligeglad med, at man siger usandheder om mig, og det har jeg oplevet.«

Rigtig nok. Sån er det, Jim, sier jeg. Men alla dessa klaffare och belackare skall till sist tystna, när de ser vad du uträttat. Gärningar och kärlek, väger alltid tyngre än ord.

Barock, Valkyrior och Valhall – i Lyngvilds tolkning… Hvergang ?

”Man skapar sina höjder – med det man förmår”

”Zoon Politikon” var det…

Kanske jag borde sluta skriva om politik i denna blogg, men nog är det remarkabelt vad som händer i vårt land. Regeringen Löfvén har blivit nedröstad en andra gång av vårt nationella parlament, Riksdagen – och i det läget kan den rimligen bara göra en enda sak, och det är att avgå någon gång efter helgerna. Att sitta kvar längre, ens som expeditionsministär, blir i längden ohållbart. Ewa Stenberg i Dagens Nyheter gör reflektionen att ett extraval – om det nu kommer – måste innebära tydligare besked från alla partier till väljarna om vad partierna egentligen vill uppnå.

Hela hösten har präglats av ovärdiga gräl, försök till utestängningar och mer eller mindre krampaktigt manövrerande från precis alla Riksdagspartier om vem som inte skall få regera, istället för själva Regeringsbildandet i sig. Viktor Barth-Kron, en annan av DN:s mer klarsynta skribenter; ger alla politiker och partier lite råd inför Julen.

Jag tycker faktiskt han har rätt, för vad betyder en ovärdig politik och ett ständigt käbblande, uteslutande och manipulationer bakom väljarnas ryggar för hela samhällsklimatet ? Folk tycks ta intryck av vad de styrande gör, och hela denna ”Sverige-som-Robinson-Tv” såpa gör en egentligen beklämd.

Alla politiker ljuger i någon mån, sägs det – men somliga pratar bara lögner (teckning från Jeanders Bildblogg)

Det första rådet, säger Viktor Barth-Kron, är att partierna måste sluta bilda block, och sluta med allt blocktänkande. ”Var och en kan själv dra sin slutsats om huruvida den föreställda existensen av ”Alliansen” respektive ”de rödgröna” har underlättat eller försvårat möjligheterna att komma fram till något den här hösten.” skriver han. Polarisering, eller en till ytterlighet dragen filosofi om all politik som en konflikt emellan två helt motsatta ideologier, fungerar uppenbarligen inte längre.

Partierna kan inte heller behålla några ”oeftergivliga krav” eller ständiga ”hjärtefrågor” konstaterar han. Fastlåstning vid sk ”värdegrund” eller stelbent pragmatism fungerar inte längre – all politik är förhandling, och hade man bara med landets bästa för ögonen satt sig ned i avsikt att skapa en majoritetsregering, inte en ny liten junta eller styrande minoritet, så hade ingenting av detta hänt.

Och – för det tredje – det saknas helt en politisk vision inför framtiden vad gäller Sverige. Inget parti säger vad det vill göra, och man tycks ha glömt bort att politik också består av sådana saker som partiprogram, och visioner inför framtiden. Den nuvarande Regeringens enda vision tycks vara, att alla andra nationaliteter utom den svenska, ska beredas tillträde till Sverige. Man satsar på det slitna gamla tricket från Fredrik Reinfeldts tid – en invandrad ”valboskap” ska tå i tacksamhetsskuld till den sittande regeringen, och förmås att rösta på den, i val efter val. Men, som vi sett fungerar inte den strategin längre. Förr eller senare behöver vi ett nationellt alternativ, eller en opposition som har någonting att säga makthavarna, konstruktiva motförlag om inte annat – innan vi går in i helgperiodens vila, och Julen är över oss.

Själv noterar jag till sist att den här bloggen slog rekord i år, med över 900 läsare inom ett dygn, vad det nu kan bero på…

 

Först en ensam HEDNING, sedan en hel STATSFÖRVALTNING….

The world is closing in
Did you ever think
That we could be so close, like brothers
The future’s in the air
I can feel it everywhere
Blowing with the wind of change

– Scorpions ”The wind of change”

Stunden kommer. Jag har sagt det förut, och jag säger det nu igen: Vid slutet står segern. Först kommer en ensam Hedning, sedan en hel Statsförvaltning. Förmodligen vet ni inte om det, goda medborgare – men kanske har ni hört talas om Projekt Särimner. Ytligt sett handlar det bara om att skaffa en stabilare Internetstruktur för Svea Rike. En ny ryggrad av kommunikationsteknologi, som bevarar statens och totalförsvarets kommunikationsförmåga. Men egentligen handlar det om så mycket mer än så – om vad säger jag inte, för avslöjar jag den hemligheten, måste jag nämligen döda er efteråt…

Men tecknen börjar visa sig. Sakta, ofrånkomligt. Vi är redan fler än 700 edsvurna medlemmar, alla av samma stia och kull, inuti Statsapparaten, Förvaltningen, Polisen, Tullverket, ja överallt. I flera år har vi sakta och omärkligt byggt upp vår organisation – för allas gemensamma bästa. Om en länk faller, står de andra ändå pall. Ett ljus kan släckas, men man kan inte släcka en stormvind. Särimner växer. Särimner nalkas. Särimner överallt. We are a large and organized resistance movement. And be very very careful – because we are organized now !

Symboler kan inte förbjudas. Detta är en esoterisk och inte exoterisk framställning…

Vrånga lagar kan inte bestå. Och där rätt förbyts i orätt, blir motstånd plikt. Se, och du skall skåda. Bygg stian, och galtarna skall förvisso anlända, tillsammans med suggor och kultingar i en lång lång rad. Starkare strukturer, hemliga nät. Förbindelser, som ingen ser. Yttre sken, dimbankar, maskirovka. Snart börjar en härlig, härlig tid…

Ayatoldya so, you porkers ! Ayatollah you so !