Åter att påtala om Kannibalerna från Motala

Jag har varit inne på ämnet förut – se ovan under avsnittet ”Arkeologi” – underrubrik ”Nordisk Arkeologi” men igår avslöjade statstelevisionen SVT att en utställning om Stenåldersfynden från Motala – som man började gräva ut redan år 2009 – nu skall ställas ut på Charlottenborgs Slott – också i Motala och beläget alldeles intill Motala Ström.

Fynden – mer än 7800 år gamla – gjordes när man skulle bygga en ny centralstation för järnvägen, och forskare har konstaterat att stenålderns Östgötar var kannibaler, vilket är oerhört sällsynt efter Nordiska förhållanden. Om frekvensen av detta oskick kan man inget säga, och man behöver heller inte alls sluta sig till att det rörde sig om religiösa ritualer. Det har också påståtts, att enstaka hål i några kranier och skalltak, skulle bevisa, att Motala-borna spetsat huvuden på pålar – av vilken anledning bör man nog låta vara osagt.

Arkeologin ensamt bevisar sällan någonting, och professionella arkeologer är ofta en smula osams om, hur ett visst fyndmaterial egentligen skall tolkas – och det skulle inte förvåna mig, om det är så även i Motala-fallet.

Modellmakare Oscar Nilsson (till höger) med en tidig Motala-bo i 50 års-åldern, och en dito kvinna på några och 20. Båda var otvivelaktigt vita, blonda och inte alls svarta i hyn, enligt DNA prover. (om kvinnan verkligen haft en huva av grävlings-skinn och varit målad i ansiktet, är nog spekulation och en smula osäkert…)

Idag är kristendomen den enda religion på vår planet, som i stor skala tillämpar rituell kannibalism, låt vara endast i symbolisk form, sk ”Nattvard” då deltagarna i denna barbariska, fullkomligt obegripliga kult låtsas att de äter upp sin frälsares kött, och dessutom dricker av hans blod, under påpekanden om att det skulle ge ”en skön gemenskapskänsla” att bära sig åt på detta groteska, fullständigt befängda vis – och till på köpet ha mage att kalla det ”ett kristet sakrament”.

Alla andra kulturer och religioner på vår Jord, Asatron inbegripen, har för länge sedan övergivit kannibalismen, men det är tydligt att dessa kristna är väldigt ”efter”, och att de tragiskt nog inte kommit längre i sin andliga utveckling. Vi har skäl att ömka dem, för deras Kannibal-kult är verkligen en ömkansvärd, ja patetisk ceremoni som inte borde få förekomma i ett modernt, välordnat samhälle.

Men -viktigare är kanske Modellmakaren Oscar Nilssons verk, som SVT nu kan berätta om. Han har återskapat två tidiga Motala-bor med forensisk teknik, och frångått all den ”negrifikation” som för något år sedan lögnaktigt utspreds om våra förfäder. Det blev populärt i vissa kretsar att som ”Illustrerad Vetenskap” och andra mindre seriösa ”kaffebordsmagasin” hävda, att de första moderna människor eller Homo Sapiens, undervariant Sapiens som kom till Norden, skulle varit svarta i hyn.

DNA-analysen bevisar nu, att det inte alls var så, vilket även andra forskares data bevisar . Att det hela bara varit en PK-mässig vrångbild, som man under falska förespeglingar velat ”sälja på” oss, har jag själv behandlat då jag skrivit en del om Engelska fynd, och de första människorna i vad som nu är Storbritannien – se essän ”Cheddar-Mannens Totala Förnegring” som ni också kan läsa om under arkeologiavsnittet.

Fynden från Motala bevisar bortom allt rimligt tvivel, att stenålderns östgötar inte skilde sig såvärst mycket, genetiskt sett, från dagens etniska svenskar. Inte heller deras pigmentering skilde sig särskilt från vår. Och rituell kannibalism och liknande har de flesta Motala-bor numera slutat upp med, om de inte är kristna och sitter där och tuggar och snaskar på ”Kristi kropp och blod” i form av billigt röd-tjut och oblater, förstås…

Våga VÄGRA Vara Kannibal ! Vi lever väl inte på Stenåldern – eller ?

Nytt bronsåldersfynd vid Alingsås

Efter en mediakampanj och lite påtryckningar från Länsantikvarien och Länsmuséet i Västergötland, så har svenska media gett med sig och publicerar några artiklar om det senaste stora bronsåldersfyndet från Alingsås, vilket också våra pressgrannar i den hedniska bloggosfären uppmärksammar, tillsammans med bland andra Svenska Dagbladet.

Alla mediakällor är förstås inte lika trovärdiga, och statstelevisionen verkar i vanlig ordning förtiga det hela, men så är den ju också påtagligt ointresserad av svensk historia och svensk kultur. Fyndet gjordes i ett rävgryt eller liknande, och uppges ligga i en del av kulturlandskapet som inte var belägen i en centralbygd, ens på bronåldern. Därför uppger man också, att fyndet inte skulle tyda på ett sakralt kontext, och ha med vår Nordiska religion att göra – Men är det verkligen sant ?

SvD skriver till exempel att fynden ”deopnerats för att visa välstånd” men det är fullständigt bakfram, och ologiskt. Man deponerar inte fynd i jorden på en öde eller otillgänglig plats om man vill visa välstånd, särskilt inte rika armringar, fotringar och många många kvinnosmycken i ädel brons, vilket det är fråga om i det här fallet. Tvärtom BÄR man dessa smycken offentligt, och visar fram dem vid högtidliga tillfällen – för det var så man gjorde under äldre tider – och vad SvD skriver är därför rent nonsens. 

De flesta av de smycken som grävts fram, är otvivelaktigt av nordisk typ. 

Fynden har gjorts där djurlegor funnits sedan minst 50 år tillbaka, och består av minst 50 föremål, varav minst ett antagligen är av renaste guld. Därför verkar det inte som någon fosfor-kartering gjorts på platsen, enligt vad jag själv läst om fyndet i arkeologiska facktidskrifter. Hade man kunnat kartera fosfor-halten i marken, så hade man kunnat påvisa spår av mänsklig bosättning eller närvaro – men nu påverkar ju även vilda djurs spillning eller sentida lämningar resultatet, så vi kan inte få utrett, om detta verkligen var en såpass otillgänglig trakt som man får det att se ut som. Man måste komma ihåg, att många bronsåldersdeponier också legat i mossar, i otillgängligt belägna sjöar och på många andra ställen, och därför kan man inte påstå, att ALLA Hov och Hargar där det blotades åt gudarna låg på centrala platser i landskapet, intill ett gårdsgravfält till exempel, eller någon större bosätttning. Åter kommer media med en falsk och oriktig tolkning.

De flesta av föremålen – som är i gott skick – kom fram genom djurs grävande – men man fick lyfta på ett stenblock för att finna dem alla – och det tyder på en medveten deponi, alltså antingen en offerhandling, eller ett ”sparande” – det var ju vanligt att begrava värdeföremål och använda jorden som ”bank” i tider av oro eller krig, eller för att undvika stöld och plundring, kanske också vid arvsskiften, eller det vi kallar Dana-arv, alltså att föremålen – som var till för kvinnor – inte hade någon klar arvtagerska.

Något spår av begravning på platsen har inte identifierats, så det rör sig troligen inte alls om ett gravfynd, och då är antingen offer och kulthandling, eller ”sparbank” de absolut troligaste alternativen. Det har också cirkulerat uppgifter om att en del av föremålen skall ha varit av Baltisk typ – och man skall undersöka varifrån kopparn i bronslegeringen kommer. Det är en intressant uppgift. Den som besökt Litauen och det Litauiska Nationalmuséet i Vilnius, vet förstås att kvinnosmycken från sen Baltisk bronsålder växte och växte tills de nådde en rent enorm storlek, jämfört med vad vi har här i Norden.

Där bar kvinnorna fibulor stora som soppskålar, och kilovis med bronsprydnader, och om man nu hittar några föremål från samma kultur, daterade till cirka 800 – 500 fk skulle det tyda på handelskontakter. Anmärkningsvärt är också att två av de största och mest värdefulla guldhalskragar som någonsin hittats i Sverige kommer från Västergötland – den tredje är ju från Öland – och man har velat påvisa, att det gick ”Bärnstensvägar” över Öland och Gotland till det Baltiska området..

Nu är guldhalskragarna från Folkvandringstid, och långt yngre än bronsåldern, men man har diskuterat om den 700 gram tunga halskragen från Torslunda på Öland, liksom Ållebergs- och Möne-kragarna (som hittades redan på 1800-talet) egentligen var avsedda för gudabilder och inte för levande människor. Mycket tyder på det – enbart Torslunda-kragen har över 270 små, knappt milimeterstora figurer. och än idag har ingen guldsmed lyckats göra en exakt kopia – inte ens med dagens bästa teknik har det lyckats.. Hypotesen är fortfarande att alla detaljerna på Ållebergskragen tillverkades med linser i genomskinlig kvarts, använda som förstoringsglas – inuti ett vanligt järnåldershus eller en dåtida smedja skulle det annars knappt ha varit möjligt att framställa så fina detaljer, på bråkdelar av millimetern när – men nu gjorde smederna ändå allt detta – bara för att visa att de verkligen kunde göra ett verkligt mästerstycke.

Konkreta bevis på Frejas makt saknas inte..

Enligt Asatron fick Freja, den stora gudinnan, sitt smycke Brisinga-men – vilket har tolkats just som en halsring – av dvärgarnas mästersmeder – och det stämmer nästan med de fynd vi har, för de små galtar och andra djur som pryder kragarna, är helgade just åt Freja – på Ållebergskragen är det just galtar, på Torslunda-kragen rovfåglar, har man sagt – som falkar – ett annat av Frejas vapendjur. Och Freja förmådde smederna att arbeta fram bättre saker än de annars alls skulle ha kunnat frambringa – allt på sitt eget vis – det lär oss myten också…

Och varför kom fynden från Alingsås-trakten och klipporna runt Mjörn fram just i år  ?- Är det inte ett konkret bevis på gudinnans stora makt, och det faktum; att hon snart kommer åter. Smyckena gjordes av kärlek en gång, och med kärlek av sina tillverkare. De offrades nog vid en kulthandling, och enligt Asatron, fast det vill man förstås skriva eller erkänna i media, utan gör allt för att dölja, skyla över och tysta ned..