Kugghamn vid Birka hade stor marin verksamhet

För fyra dagar sedan offentliggjorde Stockholms Universitet resultatet av nya utgrävningar vid Kugghamn, alldeles norr om stadsvallen och Svarta Jorden på Birka. Man påstår att en dylik varvsplats aldrig skulle ha hittats förut, men det är fel i sak och stämmer inte. Redan för fyrtio år sedan och mer hittade man Naustar eller båthus med dimensioner på 40 meters längd och mer vid det norska Kaupang, fakta som Universitetet utelämnar i sammanhanget. Men däremot är det sant, att platsen är unik för svenska förhållanden. Rapporten kan laddas ned här, och har redan låtit tala om sig i dagspressen.

Karta över det moderna Birka med Kugghamns läge tydligt angivet.

Redan under 700-talet, då Birka grundades, bedrev man en avancerad marin verksamhet med varv, reparationer, upptagning och klargöring samt isärtagning av hela skrov, vilket bevisas av den mängd båtnitar, verktyg och brynen man nu har funnit över hela området enligt arkeologerna. Skepp på åtminstone tjugo meters längd verkar ha haft naustar eller båthus i området, som klart utvisar vilken högt utvecklad handelsstad och stadsmiljö det hedniska Birka var – vilket vi borde minnas och ta som anledning till besök, såhär i Midsommartider !

Röda markeringar både innanför och utanför stadsvallen visar läge för bryggor och båthus

Arkeologiskt mellanspel – E18-gräverska skriar om skrin…

Ibland häpnar man över de hastiga feltolkningar som arkeologer i fält verkar kunna göra. Jag säger ”verkar” därför att jag själv varken varit fältarkeolog, och heller inte är någon expert på just järnåldersarkeologi, men däremot kan jag som väl insatt i ämnet Vikingatida och medeltida båtar känna igen just en båtnit när jag ser den.

Hittar man ett föremål som det här, så är det antagligen en BÅTNIT och ingen dekorationsnit det rör sig om…

SVT Västmanland har idag rapporterat om utgrävningar mellan Köping och Västerjädra, där E 18 skall breddas och utgrävningar därför pågår, rakt genom flera större gravfält. Arkeologen Evelina Horn konstaterar att man finner mycket järn, bland annat i form av nitar, och påstår att dessa ”kanske suttit på ett skrin”. Mitt enda svar på det påståendet är att det tror jag först när jag ser det, och först när det skett någon verklig analys. Man får ändå hoppas, att någon vettig människa noterat dessa nitars inbördes läge i gravarna, eftersom de mycket exakt liknar de nitar och nitbrickor som grävdes fram bland annat vid Vendel- och Valsgärdefynden – och som mycket riktigt kom från just gravskepp och -båtar.

Genom att studera var nitar och rostfläckar hamnat i jorden kunde redan 1900-talets arkeologer bygga ytterst exakta rekonstruktioner av gravskepp

 

Man kan bara hoppas, att de uppdragsarkeologer som nu jobbar på ackord och tid inte förstört flera ovärderliga båtfynd. Kan man inte skilja på en dekorationsnit, som man använder exempelvis på läderremmar eller just skrin och dyrbara gravgåvor (se föremålet till vänster på den första bilden ovan) och en vanlig båtnit – med klippt nitbricka gjord från ett långt järnband, samt kullrig skalle, avsedd att hamras in på ett skeppsbords utsida (det är med mycket hög sannolikhet en sådan vi ser till höger på den första bilden) så ska man nog sluta lalla och dilla, eller skria om skrin…

Förvisso har man hittat rejäla kistor i trä att förvara verktyg i från vår järnålder – det gäller bland annat det kända Mästermyr-fyndet från Gotland, som innehåller en hel uppsättning verktyg för en smed eller snickare – de flesta av dem är lätt igenkännbara och användbara också idag – men Mästermyr-kistan var aldrig något gravgods eller en gåva, avsedd att ställas i en grav, utan en sk deponi, eller en vanlig snickarkista, som lades ned i en mosse i orostider, därför att ingen annan utom ägaren skulle få tag i de värdefulla järnverktygen.

Mästermyr-kistan var gjord med ganska grov nit, tunga järnbeslag och höll för att sitta på – den skulle gjort sig utmärkt ombord på ett vikingatida skepp…

 

Men skrin – med grova båtnitar – i vikingatida gravar ? Nej och åter nej samt nej och nej nej – kära dumbommar på SVT – det här går INTE ihop...

Vikingatida gravgåvor kunde vara gjorda i filigran, och finaste guld- och silversmide. Att någon bara hystat ned några plankor från en båt, eller gjort ett ”skrin” som det nu påstås, med så grov nit är inte bara opraktiskt – och om det var någonting forntidens människor kunde, så var det just att vara praktiska (och man sparade också på det dyra järnet – ingen skulle tagit till för stora nitar i onödan ) – utan gravt osannolikt, ja snudd på dumt… Inte ens den fattigaste bonde skulle gjort så, för på den tiden hedrade man ännu sina döda med fina gåvor – vilket nästan alla gravfält utvisar..

När man på Vikingatiden kunde smida och löda ihop fina gravgåvor som de här, med nitar inte större än ett knappnålshuvud, varför i H-streck-E tror ”Evelina Horn” att man skulle hamrat ihop ett litet skrin för glaspärlor eller liknande med grov båtnit…? Hennes spekulationer kan omöjligen stämma…

 

Åter att påtala om Kannibalerna från Motala

Jag har varit inne på ämnet förut – se ovan under avsnittet ”Arkeologi” – underrubrik ”Nordisk Arkeologi” men igår avslöjade statstelevisionen SVT att en utställning om Stenåldersfynden från Motala – som man började gräva ut redan år 2009 – nu skall ställas ut på Charlottenborgs Slott – också i Motala och beläget alldeles intill Motala Ström.

Fynden – mer än 7800 år gamla – gjordes när man skulle bygga en ny centralstation för järnvägen, och forskare har konstaterat att stenålderns Östgötar var kannibaler, vilket är oerhört sällsynt efter Nordiska förhållanden. Om frekvensen av detta oskick kan man inget säga, och man behöver heller inte alls sluta sig till att det rörde sig om religiösa ritualer. Det har också påståtts, att enstaka hål i några kranier och skalltak, skulle bevisa, att Motala-borna spetsat huvuden på pålar – av vilken anledning bör man nog låta vara osagt.

Arkeologin ensamt bevisar sällan någonting, och professionella arkeologer är ofta en smula osams om, hur ett visst fyndmaterial egentligen skall tolkas – och det skulle inte förvåna mig, om det är så även i Motala-fallet.

Modellmakare Oscar Nilsson (till höger) med en tidig Motala-bo i 50 års-åldern, och en dito kvinna på några och 20. Båda var otvivelaktigt vita, blonda och inte alls svarta i hyn, enligt DNA prover. (om kvinnan verkligen haft en huva av grävlings-skinn och varit målad i ansiktet, är nog spekulation och en smula osäkert…)

Idag är kristendomen den enda religion på vår planet, som i stor skala tillämpar rituell kannibalism, låt vara endast i symbolisk form, sk ”Nattvard” då deltagarna i denna barbariska, fullkomligt obegripliga kult låtsas att de äter upp sin frälsares kött, och dessutom dricker av hans blod, under påpekanden om att det skulle ge ”en skön gemenskapskänsla” att bära sig åt på detta groteska, fullständigt befängda vis – och till på köpet ha mage att kalla det ”ett kristet sakrament”.

Alla andra kulturer och religioner på vår Jord, Asatron inbegripen, har för länge sedan övergivit kannibalismen, men det är tydligt att dessa kristna är väldigt ”efter”, och att de tragiskt nog inte kommit längre i sin andliga utveckling. Vi har skäl att ömka dem, för deras Kannibal-kult är verkligen en ömkansvärd, ja patetisk ceremoni som inte borde få förekomma i ett modernt, välordnat samhälle.

Men -viktigare är kanske Modellmakaren Oscar Nilssons verk, som SVT nu kan berätta om. Han har återskapat två tidiga Motala-bor med forensisk teknik, och frångått all den ”negrifikation” som för något år sedan lögnaktigt utspreds om våra förfäder. Det blev populärt i vissa kretsar att som ”Illustrerad Vetenskap” och andra mindre seriösa ”kaffebordsmagasin” hävda, att de första moderna människor eller Homo Sapiens, undervariant Sapiens som kom till Norden, skulle varit svarta i hyn.

DNA-analysen bevisar nu, att det inte alls var så, vilket även andra forskares data bevisar . Att det hela bara varit en PK-mässig vrångbild, som man under falska förespeglingar velat ”sälja på” oss, har jag själv behandlat då jag skrivit en del om Engelska fynd, och de första människorna i vad som nu är Storbritannien – se essän ”Cheddar-Mannens Totala Förnegring” som ni också kan läsa om under arkeologiavsnittet.

Fynden från Motala bevisar bortom allt rimligt tvivel, att stenålderns östgötar inte skilde sig såvärst mycket, genetiskt sett, från dagens etniska svenskar. Inte heller deras pigmentering skilde sig särskilt från vår. Och rituell kannibalism och liknande har de flesta Motala-bor numera slutat upp med, om de inte är kristna och sitter där och tuggar och snaskar på ”Kristi kropp och blod” i form av billigt röd-tjut och oblater, förstås…

Våga VÄGRA Vara Kannibal ! Vi lever väl inte på Stenåldern – eller ?

Nytt bronsåldersfynd vid Alingsås

Efter en mediakampanj och lite påtryckningar från Länsantikvarien och Länsmuséet i Västergötland, så har svenska media gett med sig och publicerar några artiklar om det senaste stora bronsåldersfyndet från Alingsås, vilket också våra pressgrannar i den hedniska bloggosfären uppmärksammar, tillsammans med bland andra Svenska Dagbladet.

Alla mediakällor är förstås inte lika trovärdiga, och statstelevisionen verkar i vanlig ordning förtiga det hela, men så är den ju också påtagligt ointresserad av svensk historia och svensk kultur. Fyndet gjordes i ett rävgryt eller liknande, och uppges ligga i en del av kulturlandskapet som inte var belägen i en centralbygd, ens på bronåldern. Därför uppger man också, att fyndet inte skulle tyda på ett sakralt kontext, och ha med vår Nordiska religion att göra – Men är det verkligen sant ?

SvD skriver till exempel att fynden ”deopnerats för att visa välstånd” men det är fullständigt bakfram, och ologiskt. Man deponerar inte fynd i jorden på en öde eller otillgänglig plats om man vill visa välstånd, särskilt inte rika armringar, fotringar och många många kvinnosmycken i ädel brons, vilket det är fråga om i det här fallet. Tvärtom BÄR man dessa smycken offentligt, och visar fram dem vid högtidliga tillfällen – för det var så man gjorde under äldre tider – och vad SvD skriver är därför rent nonsens. 

De flesta av de smycken som grävts fram, är otvivelaktigt av nordisk typ. 

Fynden har gjorts där djurlegor funnits sedan minst 50 år tillbaka, och består av minst 50 föremål, varav minst ett antagligen är av renaste guld. Därför verkar det inte som någon fosfor-kartering gjorts på platsen, enligt vad jag själv läst om fyndet i arkeologiska facktidskrifter. Hade man kunnat kartera fosfor-halten i marken, så hade man kunnat påvisa spår av mänsklig bosättning eller närvaro – men nu påverkar ju även vilda djurs spillning eller sentida lämningar resultatet, så vi kan inte få utrett, om detta verkligen var en såpass otillgänglig trakt som man får det att se ut som. Man måste komma ihåg, att många bronsåldersdeponier också legat i mossar, i otillgängligt belägna sjöar och på många andra ställen, och därför kan man inte påstå, att ALLA Hov och Hargar där det blotades åt gudarna låg på centrala platser i landskapet, intill ett gårdsgravfält till exempel, eller någon större bosätttning. Åter kommer media med en falsk och oriktig tolkning.

De flesta av föremålen – som är i gott skick – kom fram genom djurs grävande – men man fick lyfta på ett stenblock för att finna dem alla – och det tyder på en medveten deponi, alltså antingen en offerhandling, eller ett ”sparande” – det var ju vanligt att begrava värdeföremål och använda jorden som ”bank” i tider av oro eller krig, eller för att undvika stöld och plundring, kanske också vid arvsskiften, eller det vi kallar Dana-arv, alltså att föremålen – som var till för kvinnor – inte hade någon klar arvtagerska.

Något spår av begravning på platsen har inte identifierats, så det rör sig troligen inte alls om ett gravfynd, och då är antingen offer och kulthandling, eller ”sparbank” de absolut troligaste alternativen. Det har också cirkulerat uppgifter om att en del av föremålen skall ha varit av Baltisk typ – och man skall undersöka varifrån kopparn i bronslegeringen kommer. Det är en intressant uppgift. Den som besökt Litauen och det Litauiska Nationalmuséet i Vilnius, vet förstås att kvinnosmycken från sen Baltisk bronsålder växte och växte tills de nådde en rent enorm storlek, jämfört med vad vi har här i Norden.

Där bar kvinnorna fibulor stora som soppskålar, och kilovis med bronsprydnader, och om man nu hittar några föremål från samma kultur, daterade till cirka 800 – 500 fk skulle det tyda på handelskontakter. Anmärkningsvärt är också att två av de största och mest värdefulla guldhalskragar som någonsin hittats i Sverige kommer från Västergötland – den tredje är ju från Öland – och man har velat påvisa, att det gick ”Bärnstensvägar” över Öland och Gotland till det Baltiska området..

Nu är guldhalskragarna från Folkvandringstid, och långt yngre än bronsåldern, men man har diskuterat om den 700 gram tunga halskragen från Torslunda på Öland, liksom Ållebergs- och Möne-kragarna (som hittades redan på 1800-talet) egentligen var avsedda för gudabilder och inte för levande människor. Mycket tyder på det – enbart Torslunda-kragen har över 270 små, knappt milimeterstora figurer. och än idag har ingen guldsmed lyckats göra en exakt kopia – inte ens med dagens bästa teknik har det lyckats.. Hypotesen är fortfarande att alla detaljerna på Ållebergskragen tillverkades med linser i genomskinlig kvarts, använda som förstoringsglas – inuti ett vanligt järnåldershus eller en dåtida smedja skulle det annars knappt ha varit möjligt att framställa så fina detaljer, på bråkdelar av millimetern när – men nu gjorde smederna ändå allt detta – bara för att visa att de verkligen kunde göra ett verkligt mästerstycke.

Konkreta bevis på Frejas makt saknas inte..

Enligt Asatron fick Freja, den stora gudinnan, sitt smycke Brisinga-men – vilket har tolkats just som en halsring – av dvärgarnas mästersmeder – och det stämmer nästan med de fynd vi har, för de små galtar och andra djur som pryder kragarna, är helgade just åt Freja – på Ållebergskragen är det just galtar, på Torslunda-kragen rovfåglar, har man sagt – som falkar – ett annat av Frejas vapendjur. Och Freja förmådde smederna att arbeta fram bättre saker än de annars alls skulle ha kunnat frambringa – allt på sitt eget vis – det lär oss myten också…

Och varför kom fynden från Alingsås-trakten och klipporna runt Mjörn fram just i år  ?- Är det inte ett konkret bevis på gudinnans stora makt, och det faktum; att hon snart kommer åter. Smyckena gjordes av kärlek en gång, och med kärlek av sina tillverkare. De offrades nog vid en kulthandling, och enligt Asatron, fast det vill man förstås skriva eller erkänna i media, utan gör allt för att dölja, skyla över och tysta ned..