Arkeologiskt mellanspel – E18-gräverska skriar om skrin…

Ibland häpnar man över de hastiga feltolkningar som arkeologer i fält verkar kunna göra. Jag säger ”verkar” därför att jag själv varken varit fältarkeolog, och heller inte är någon expert på just järnåldersarkeologi, men däremot kan jag som väl insatt i ämnet Vikingatida och medeltida båtar känna igen just en båtnit när jag ser den.

Hittar man ett föremål som det här, så är det antagligen en BÅTNIT och ingen dekorationsnit det rör sig om…

SVT Västmanland har idag rapporterat om utgrävningar mellan Köping och Västerjädra, där E 18 skall breddas och utgrävningar därför pågår, rakt genom flera större gravfält. Arkeologen Evelina Horn konstaterar att man finner mycket järn, bland annat i form av nitar, och påstår att dessa ”kanske suttit på ett skrin”. Mitt enda svar på det påståendet är att det tror jag först när jag ser det, och först när det skett någon verklig analys. Man får ändå hoppas, att någon vettig människa noterat dessa nitars inbördes läge i gravarna, eftersom de mycket exakt liknar de nitar och nitbrickor som grävdes fram bland annat vid Vendel- och Valsgärdefynden – och som mycket riktigt kom från just gravskepp och -båtar.

Genom att studera var nitar och rostfläckar hamnat i jorden kunde redan 1900-talets arkeologer bygga ytterst exakta rekonstruktioner av gravskepp

 

Man kan bara hoppas, att de uppdragsarkeologer som nu jobbar på ackord och tid inte förstört flera ovärderliga båtfynd. Kan man inte skilja på en dekorationsnit, som man använder exempelvis på läderremmar eller just skrin och dyrbara gravgåvor (se föremålet till vänster på den första bilden ovan) och en vanlig båtnit – med klippt nitbricka gjord från ett långt järnband, samt kullrig skalle, avsedd att hamras in på ett skeppsbords utsida (det är med mycket hög sannolikhet en sådan vi ser till höger på den första bilden) så ska man nog sluta lalla och dilla, eller skria om skrin…

Förvisso har man hittat rejäla kistor i trä att förvara verktyg i från vår järnålder – det gäller bland annat det kända Mästermyr-fyndet från Gotland, som innehåller en hel uppsättning verktyg för en smed eller snickare – de flesta av dem är lätt igenkännbara och användbara också idag – men Mästermyr-kistan var aldrig något gravgods eller en gåva, avsedd att ställas i en grav, utan en sk deponi, eller en vanlig snickarkista, som lades ned i en mosse i orostider, därför att ingen annan utom ägaren skulle få tag i de värdefulla järnverktygen.

Mästermyr-kistan var gjord med ganska grov nit, tunga järnbeslag och höll för att sitta på – den skulle gjort sig utmärkt ombord på ett vikingatida skepp…

 

Men skrin – med grova båtnitar – i vikingatida gravar ? Nej och åter nej samt nej och nej nej – kära dumbommar på SVT – det här går INTE ihop...

Vikingatida gravgåvor kunde vara gjorda i filigran, och finaste guld- och silversmide. Att någon bara hystat ned några plankor från en båt, eller gjort ett ”skrin” som det nu påstås, med så grov nit är inte bara opraktiskt – och om det var någonting forntidens människor kunde, så var det just att vara praktiska (och man sparade också på det dyra järnet – ingen skulle tagit till för stora nitar i onödan ) – utan gravt osannolikt, ja snudd på dumt… Inte ens den fattigaste bonde skulle gjort så, för på den tiden hedrade man ännu sina döda med fina gåvor – vilket nästan alla gravfält utvisar..

När man på Vikingatiden kunde smida och löda ihop fina gravgåvor som de här, med nitar inte större än ett knappnålshuvud, varför i H-streck-E tror ”Evelina Horn” att man skulle hamrat ihop ett litet skrin för glaspärlor eller liknande med grov båtnit…? Hennes spekulationer kan omöjligen stämma…

 

SVT klantar till det, SvD vinklar, ”Dagen” ljuger – Men Historiska Muséet VÄGRAR bli ”Hysteriska Moskéen”

Idag skriver Statstelevisionens monopol om vad de påstår är ”Världens största Vikingautställning” som förutsätts ha öppnat på Historiska Muséet i Stockholm. Detta är FEL I SAK. Nationalmuséets utställning i Köpenhamn, Danmark, är ojämförligt mycket större och finare, därför att den rent fysiskt omfattar fler föremål än den svenska – med 2500 föremål- någonsin gjort, eller ens kommer att göra.

Tokigt blir det också, när samma SVT säger att ”den berömda Tors Hammarsmycket” (man skriver så på sin hemsida) skulle finnas i Stockholm, helt utan att förklara vad som menas med det. Lika löjeväckande blir det i TV-inslaget till samma nyhetsartikel. Även en halvbildad Babian, eller kanske en Schimpans – borde känna till, att det finns FLERA modeller av ”Berömda Torshammar-smycken” – varför kan då svenska journalister inte inse detta ?

SVT kunde ha förklarat, om det gäller den sk ”Skånehammaren” jag själv skrivit om, Torshammaren från Uppland, som var först i hela riket – eller en av de gotländska modellerna, ett fynd från Birka osv.

Mitt roligaste minne angående Torshammare som amuletter, inträffade på en vikingamarknad i Sandefjord, Norge för många år sedan. En grånad herre – men lång och reslig – närmade sig det stånd jag blivit tillsagd att vakta – och frågade varifrån en – av de åtta varianter vi saluförde – egentligen kom.

Jag svarade som jag blivit lärd av en viss Gullbritt eller Bullshit, ökänd och i åminnelse.

NEJ FÖR I H-STRECK-E – vrålade den gamle mannen genast – och med full kraft.Jag är Professor Erik Nylén, och den hammaren är från Smiss i Närs socken på Gotland – det VET jag med säkerhet, eftersom det var J-A-G och ingen annan, som grävde fram den !”

Erik Nylén, för alla dem som ingenting kan, och ingenting vet, blev över 99 år gammal, innan han slutligen lämnade Midgård och oss alla år 2017, som vi räknar tiden nuförtiden. Han skrev bland annat böcker som ”Guld, Kvinnor och Båtar” del 1 och 2 – vilket också ganska bra sammanfattar vad han intresserade sig för i detta livet.

Inför sakkunskapen TIGER man – eller gör bäst i att tiga. Ty där blev jag rättvist brädad, ”kosse”, matt och satt, schack matt, ditsatt, pantad, stekt, hängd samt svaret skyldig, sannerligen ”rökt”. Men Erik Nylén och jag blev genast goda vänner – den marknaden igenom, och sedan också. Han var – i sin krafts dagar – nära över 2 meter lång, ”Mannar Allherliga Mannast !” som det står om Tor själv i Harbadsljod, och till och med idioter, bondlurkar och trälars lismande vederlikar, kristna, klåpare och andra som inget förstår, vet också att Lögnhalsen Lasse Liten Lönnroth från Göteborg, som i sin bedrövliga Edda-översättning – ett rent fuskverk av värsta slagskriver ”pojkvasker” och säger att man ”måste” översätta så ljuger, gör sig skyldig till Christian Belittlement, förminskar vår kultur och själva gudarna.

Det gjorde aldrig Erik Nylén, som dessutom var en ärlig man, och som aldrig ljög. 67 år gammal blev han kapten på den nu legendariska ”Krampmacken”, byggd av bland andra Erik ”Tofta” Johansson vars begravning jag skrivit om – han lämnade oss 2011 – men jag minns ännu hur han gick på lina vid Kraftvärmeverket i Västerås – hos ”Anund”, och slog volter som en ung grabb med mer än 60 år fyllda (allt detta minns jag !) och hur danskarna, från Roskilde – för sin del – skrev nidverser om att ”Bland andra så har vi Erik Nylén, Professorn som tror att han kan segla en sten” med tanke på Krampmackens proportioner. Jag minns också ännu den text av Erik Nylén som var den första av honom jag läste – ”Gotland Runt i Tremänning” som han skrev 1961 – han var född 1911, och då alltså redan 50 år gammal – jag måste ha läst den när jag var omkring 11, och drömde om vissa färder..

 

Erik Nylén skadade sitt knä under färden, men kom till Miklagård anno 1985, såsom jag kom till Krims halvö och Tatarernas länder anno 2004, och därför var jag du och bror med honom, och mycket förmer än er andra, som knappast eller aldrig någonsin har rätt att kalla er Vikingar och Hedningar på allvar. Jag innehar rekordet över Ålands Hav, förbi Hangö och till Reval eller Tallinn utan motor. Två stora samfund har jag varit med om att grunda, och blivit sviken av dem allihop. Dvärgalåt hatar jag, på 30 timmar har jag övergått Skagerak och Kattegatt, tre hav och Nordsjön har jag befarit, och få män kan säga, att de varit längre ut i både Västerled och Österled på fullt autentiska skepp mer än jag.

Amerikaner och Valrossar flyr för mitt blotta namn. Änkors gråt och Faderlösas klagan följer mig, överallt där jag drar fram. Freja var jag städse bevågen, henne och Oden själv har jag som Fulltrui. Regeringar och Furstar kan jag välta och vräka, trolldomsskador undanröja, kristna slakta och koranen bränna. Allt detta har jag gjort, allt detta gör jag städse, allt detta vill jag framgent göra – och mer än så kan jag ta på min ed, om än somt är osvuret.

Fähundarna på SvD skriver idag nesligen, att Histroriska muséets utställning skulle ”handla om starka kvinnor” fastän de i pappersupplagan illustrerar det med verktygskistan från Mästermyr – den tillhörde ingen svetsare, men en man, som inte fuskade med sitt hantverk. SvD vinklar, och tyder allt åt kristendom – deras tidning till evig vanära och skam, låter de också en svårartat kristen person vid namn Wera von Essen framträda, och påstå att kristenheten var ett lyft för kvinnan, på grundval av vad någotslags vidunderlig Dominikan-syster ska ha skrivit i form av en bok, som är en partsinlaga, och inte sanning alls.

Man skulle med samma rätt – eller ren orätt, för det är ju det som det handlar om – skriva att ”Islam är bra för kvinnor” med sin sharia, burkas, huckle-kärringar, könsstympning, kvinnlig omskärelse, kvinnor som ska gå tre steg bakom sina män, ”Balkongbrudar” och andra av Monoteisternas dumheter, i denna abderitiska PK-ignorans.

Dock – all heder till vårt Historiska Muséum, som denna gång inte ljuger, PK-teoretiserar, förvrider, manipulerar, queerifierar eller vanställer vårt gemensamma, nationella arv. Åtminstone kan jag inte se sådana tendenser i den aktuella utställningen, trots att jag ännu ej besökt densamma, inte läst dess väl – kunde vi tänka eller ana – fast det kanske är falskt – prudentliga monter-texter – ett ämne som inte är utan viss aktualitet, i dagar som dessa.

En rejäl utställning blev det, och därmed kan vi vara nöjda. Vi som är Hedningar, på allvar, på riktigt, och inte fegt låtsas vara det som ”fornseds” patrasket, eller några Nas-are… Kanske Erik och ”Tofta” ler, från Trudvang om ej från Valhalls himmel – för det är där, eller i Himinbjörg jag tror de sitter.

Och till de som läst, samt förstått – Hell !

Till övriga intet, utom flaskan till att kyssa, surströmming att förtära, och en präktig spark därbak !