Nu blommar Tibasten, Daphne Mezerum enligt Linnés latin, återigen i Svea rike och Mälardalen.
Vi har skrivit om den blomman eller busken förr, se under avsnittet “I Naturen” här ovan.
Vänderot på svenska, eller Valeriana som en del kristna dumt nog envisas med att kalla den, trots att den inte alls heter så på vårt språk, blommar dock först vanligen i Midsommar-tid. Den är betydligt oskyldigare i sammanhanget, och känd bland annat som läkeväxt och sin stora inverkan på kattdjur av alla slag, bland annat tamkatter, som gärna stryker sig mot den på grund av dess lukt, inte olikt katters beteende runt Kattmynta, som de också gillar och ibland påstås få lättare berusnings-symptom ifrån. Ibland påstås det till och med, att bara hankatter skulle påverkas av Vänderot, men inte Honkatter. Den Iranske örtläkaren Razes, kände redan på 800-talet till Valerianas effekter, och dokumenterade dem noga. Valeriana växer på enstaka platser i Irans berg, men dess huvudsakliga habitat ligger norrut. Svenska Vikingar kan mycket väl ha förmedlat kunskapen om Valerianan (av latinets “Valeo” = jag mår väl) till Perser och Kurder, eftersom den inte växer vild i Medelhavsområdet, eller i öknar, där Monoteismens skadliga religioner frodas och breder ut sig.
I dagens USA lär den vara listad som “invasiv art” eftersom den kommer från Europa.
Vänderot är en relativt ofarlig ört, som får katter att “vända sig” och vänder människors Håg eller Hug vid dagens slut – därför heter den som den gör…
Tibast kan blomma på bar kvist, och kan påträffas varsomelst i Mellansverige.
Bild från Tom Sävström och Naturskyddsföreningen i Surahammar, 10 April 2015.
Detta var en gång en helig och fridlyst växt, som man INTE borde röra… Av helt naturliga skäl…
Tibast har fått sitt namn efter Tyr, Ziu, Tiwas, Zeus – den Indoeuropeiske gud som Tisdagarna fått sitt namn ifrån, och som också syns i ortnamn som Tiveden, Thisvilde i Danmark och på många, många fler orter över hela Norden – och det är inte att undra på, eftersom Tibast är en av de allra giftigaste och absolut farligaste växter som överhuvudtaget finns i den svenska floran. Den är huvudsakligen utbredd i Norrland, men finns också i Mellansverige
Tibast – som blommar på Våren – och Vänderot – som hör Midsommaren till – kombineras på ett oväntat sätt i en svensk folksägen om Skogsrået. Denna sägen kommer inte alls ifrån Värmland eller 1800-talet, och heller inte från Småland, om någon nu trodde det. Redan 1935 visste forskare som Gunnar Granberg – som skrev “Skogsrået i Yngre Nordisk Folktradition” att sägnen måste ha funnits redan på 1600-talet och långt tidigare, eftersom föreställningen om Rået, Skogsfrun, Råhanda, finska Mielikki är förkristet, Vikingatida eller ännu äldre. Ytterst sett är hon sannolikt identisk med Skade, den Nordiska skogs- och jaktgudinnan enligt Asatron och inget annat – detta var ännu vid sekelskiftet 1900 levande TRO och visst ingen “sed”.
Skogsrået är oftast ytterst snarstucket, retligt och inte gott att tas med. I Södra Dalarna och Västmanland skildras hon oftast som Rödhårig, försedd med rävsvans och inte ko-svans, och dessutom UTAN ihålig rygg, vilket hon bara hade Söder om Mälaren och i Götaland. I Norrland blev hon alltmer majestätisk, vacker och människoliknande och ofta övertog Vittran hennes roll – Vittror är ursprungligen – och i Norrbotten samt Västerbotten överjordiskt sköna, längre än människornas kvinnor och visst inte små och dvärgliknande, som i Jämtland och överallt där de utsatts för “Christian Belittlement” eller Kristet Förminskande. Sådant är sentida, och kommer från 1800-talet, när den ursprungliga folktron redan höll på att förvanskas och förlöjligas till berättelser för småbarn. I Skåne heter Skogsrået “Skogsnuva”, eller något ditåt, och förväxlas ofta med trollen, djävulen eller “Fans Mormor” liknande de kvinnliga djävlar som ibland avbildades under Trolle-ättens stam-kyrkor, fula trä-beläten påverkade av idel kristendom, men den “Huldra” eller de Hulda väsen som finns och fanns i de Norska och Svenska skogarna längre norrut var aldrig sådana, utan vanligen vänliga och vackra varelser.
Vid Krankmårtenhögen och andra platser – också långt in i den svenska fjällvärlden – har man hittat bronsåldersfynd över populationer på sådär 20-30 individer, där männen hade en medellängd på över 210 cm, och kvinnorna var omkring 190 cm långa. Detta var nordbor, bevisligen inte några “samer” av brakycefal eller kortskallig typ, utan långskallar – som de flesta svenskar är än idag. “Vittror” och Högvuxna, slanka Skogsrån – rödhåriga eller blonda – var en gång en levande verklighet…
Skogsrå från trakten av Jungfruberget i Falun, avbildat våren 2016 för ett av “Hedniska Tankars” kalender-projekt.
Foto COPYRIGHT Hedniska Tankar – Personen på bilden har inget att göra med vad som skildras i detta inlägg…
Skogsrån har dessutom en förmåga att förvända synen på folk, och kan därför anta vilken som helst skepnad, hårfärg eller utseende de skulle kunna föredra för stunden, och därför kan de se ut i stort sett hur som helst. Det är tänkbart, att några av dem kan bära fullt “moderna” kläder, men de har en närmast sjuklig rädsla för metall, järn eller mekaniska och elektroniska ting – vilket är välbekant – ser ni något kvinnoliknande i skogen som är klätt i nitar och läder samt håller i en mobiltelefon, så är det i alla fall INGET skogsrå – det ska ni inte tro.
“En gång – förtäljer en version av den välbekanta, över hela Sverige spridda folksagan om “Tibast och Vänderot” fanns det i Södermanland och i trakten av Julita en bondhustru, vars man var jägare och en stor skogskarl. Hustrun misstänkte honom för att vara i lag med Skogsrået, och så var det också. Då gick hon til skogen själv, och efter många veckor och månader, mötte hon slutligen Skogsrået, som då såg ut som en vanlig kvinna.
Så frågade hon: Min galt lämnar inte suggorna ifred, vad skall jag göra ?
Och skogsrået svarade: “Du skall ge honom av Tibast och Vänderot, så ska du se att allt bättras”
Bondhustrun gjorde så, men hennes man blev kraftigt sjuk och ville inte gå till skogen mer. Till slut tynade han av, och tvärdog.
Då hördes skogsrået springa runt, runt stugan där de bodde, och ropa: “Tvi Vale mäg, som lärd däg Bot !” för hon talade också den lokala dialekten.
I sin stora dumhet och brist på allmänt förstånd tog bondhustrun och åt av Tibasten och Vänderoten själv när hösten kom och när sommaren var till ända, men då dog hon också. Kvar i huset satt deras ensamma och halvvuxna dotter, men rätt som det var kom där in en kvinna, som var det allra vackraste man någonsin sett. Kvinnan slängde en bunt med vad som såg ut att vara gula asplöv på köksbordet framför dottern.
“Du borde inte sörja så tungt !” sade den främmande kvinnan. “Jag är skogsrået, och jag hade åtta barn med din far, så jag har större anledning till att gråta än du. Men – ser du mig sörja, kanske ?”
När dottern i huset såg närmare efter, såg hon att asplöven i själva verket var mynt av det renaste guld. Och skogsrået vände sig om i dörren till den trånga stugan och ropade, medan hon visade sin mänskliga och mycket välformade rumpa och rygg:
“Så har vi Skogsrån och hedna kvinnor ofta gjort – Vi hjälper människornas barn, när de har det som svårast ! Men jag ångrar djupt, att jag någonsin lärde din mor och far något av all min kunskap – för de missbrukade den bara, och kunde inte ta till vara vad jag lärde dem på rätt sätt. Aldrig mer skall jag försöka lära ut något åt ovisa människokvinnor, men åt dig ger jag malm och guld som en gåva. Detta svär jag som en ed, för vi Hednakvinnor tror på Eder, Löfter och Avtal mest av allt, där kristna och andra bara sviker. Och nu skall du och alla av din ätt slippa se mig mera, hädanefter !
Så blev det också. Sedan dess har ingen man och ingen kvinna sett några Skogsrån i trakten av Julita bruk. Men i trakten fann den ensamma dottern järnmalm, och med guldet kunde hon grunda ett styckebruk, som likt styckebruket vid Åker kunde gjuta kanoner och andra användbara ting till Rikets försvar, många nyttiga verktyg dessutom – och hela Julita blev rikt !
Så berättar den gamla sagan, skriven av Hedningar.
I svenska Farmakopéer från 1800-talet fanns Cortex Mezeri eller Bark från Tibast med, och det kunde man få på så gott som varenda apotek i landsorten fram till tidigt 1900-tal. Dess medicinska verksam var dock ytterst tveksam, antydde kemisten Matts Bergmark i sin klassiker “Vallört och Vitlök” från 1961, en bok som är helt bortglömd numera. Tibast innehåller nämligen ett kemiskt ämne som kallas mezerin, frmställt ur mezerinsyra – ett slags harts, som är starkt giftigt och den verksamma substansen i hela växten. Barken innehåller lägst del av giftet, som bland annat anses ge stark, genomträngande huvudvärk, som kan sitta i i flera dagar, veckor eller till och med månader – och vad värre är – giftet binder lätt emot fett, och eftersom alla däggdjur har fettaktiga hjärnor (som lagrar energi för nervcellerna och delvis skyddar dem) så är Mezerin också en hallucinogen, ungefär som Muskarin och vissa svampgifter, som “fornsedare” och andra pårökta “Söndags-Schamaner” gärna propagerar för.
Med tanke på vad vi VET och vad vi TYDLIGT har sett om “Samfundet för Forn Sed” och andra liknande rörelser inom vad vi kan kalla “Ful-Svansen” på Hedendomen som folkrörelse i Sverige så vill vi absolut VARNA den svenska allmänheten för att delta i såkallade “Påskblot”, “Majblot” och liknande som arrangerats eller fortfarande arrangeras av de här halvfigurerna.
Ät ALDRIG någon mat, svälj aldrig någon dryck, som tillretts av “fornsedare” – och delta ALDRIG NÅGONSIN vid deras “gillen” – sammankomster, möten osv – för vilken sorts personer som rör sig i de kretsarna, är ändå välkänt…
“Skogsfrun” eller rättare sagt de gamla “kloka” örtkunniga visste vad de gav sig in på, och varför Tibast och Vänderot INTE är någon bra kombination, utan bara en sago-aktig metafor för tidens gång. Därför diktade de ihop folksagan, långt före år 1600…
Både blommor och bär av Tibast är giftiga, och till och med vatten från blomvaser som innehållit Tibast har haft giftverkan, står det att läsa i “moderna” klassiker som “Örtmedicin och Växtmagi” från 1983, ISBN 91-7030-103-4. Det första som händer om man råkar få i sig Tibast, är att man får en sprängande, kraftig huvudvärk, och känner det som om “himlen skulle falla ned över ens huvud” sägs det – kopplingen till himmelsguden Tyr – beror antagligen på, att våra förfäder såklart visste om detta. För det andra blir man törstig, och får lust att dricka mycket av vad som helst, till exempel mjöd eller öl och annan alkohol, om det finns i närheten. Muntorrhet inträder, slemhnnorna svullnar, salivavsöndringen ökar. Har man fått i sig större doser, uppträder våldsamma magsmärtor, blodiga kräkningar, ökad puls och till sist plågsamma kramper. Till sist inträder andnings- och cirkulationsförlamning efter någon timme eller mer – och så bleka döden.
Vad man kallar den “terapeutiska marginalen” eller “LD 50-dosen” för Mezerin varierar starkt, liksom för alla “naturläkemedel“. Dessutom är Mezerinets egenskaper eller Mezerin-syrans derivat dåligt undersökta av den moderna vetenskapen – men rapporterna om hallucinationer innan kramperna sätter in, och döden inträder – eller det faktum att Mezerin k-a-n lagras i hjärnan och nervcellerna är faktiskt en tänkbar förklaring till att folk sett Skogsrån, Himmelsguden Tyr eller andra syner – ifall de blivit berusade av Tibast. Skulle det inträffa i dagens samhälle, kanske de kristna börjar lalla och dilla om “jeschus krystis” och de UFO-troende ser gröna gubbar från yttre rymden, medan de som tror på spöken tycker sig se sådana mitt på ljusa dan. I ett samhälle där vissa fenomen framstår som “möjliga” tillgriper ofta de mest berusade och ned-drogade individerna den “kulturellt accepterade” förklaringen till deras osammanhängande “hallisar”. Söndags-Schamaner och anhängarna av “forn sed” som tycker sig få “värdefulla upplevelser” av svamp, likt diverse fornsediska “godar” (eller rättare sagt fula typer) från Stockholmsområdet, Göteborg och Malmö, gör precis likadant – också anno 2026..
Särskilt barn är mycket utsatta – en vuxen person kan dö av 10-15 bär av Tibast, men för barn räcker det med 4-5.
Tibast är också exem-framkallande och kan ge allergiska reaktioner hos vissa individer, men långtifrån alla – och blommor och blad räknas som ett “hudretande” medel – mer om det ska vi gå igenom nedan.
Vad gör man då, ifall man är “långt ute i skogen” och inte har mobiltelefon, så att man kan ringa efter ambulans, eller kontakta Giftinformationscentralen ?
Och vad ska man göra, ifall man fått “Påhälsning” av “fornsedare” vid en helt oskyldig trädgårdsfest, kanhända ??
Säljs i andra länder i Europa. Kan rädda liv, och vara ett effektivt motgift – om du VET hur du ska göra…
Kom ihåg att det har hänt andra REDAN, och att det också kan hända er familj… Det är bra, om man alltid har Koltabletter till hands – oavsett om man är i skogen, eller hemma. “Aktivt Kol” eller koltabletter säljs inte på svenska Apotek längre, men de fanns på 1970-talet. Våra “Myndigheter” är rädda för att Hembrännare och andra skall kunna använda dem – för vanligt träkol, i pulveriserad, mycket finfördelad form – kan ju också användas för att rena sprit med. Men – om du är ute i skogen och har en brasa tänd – ta då kol från elden, och krossa dem mycket, mycket fint – i värsta fall mellan två stenar. Det viktiga är, att du får fram ett så finfördelat pulver som möjligt – och det behövs mycket träkol för det syftet. Har man sedan mjölk eller grädde för att röra ut pulvret med, blir boten desdo effektivare.
Viktigt är också att kräkas – sticka två fingrar i halsen om inget annat står till buds – ifall nu någon – barn eller vuxen – haft otur nog att få bär, blommor eller blad av Tibast i sig. Barken, eller vatten ur blomvaser är dock mindre farligt att komma i kontakt med – och det visste man förr också. På sjukhus – dit man måste ta sig i de flesta fall – erbjuds magsköljning, och mycket vätska – samt syrgas – men i övrigt – säger läkarböckerna – “får man behandla varje symptom för sig” – vilket inte blir så särskilt lätt för vår svenska sjukvård av idag – man vill ju gärna “friskförklara” alla patienter så snabbt som möjligt, men då Tibastförgiftning kan sitta i, länge – finns det risk för “tråkiga efterverkningar“
Personalen på de flesta “Vårdcentraler” i Sverige är ofta dåligt utbildad, kan inte känna igen förgiftningar (som gudarna ske pris är relativt sällsynta) och tror oftast att “lite magont och huvudvärk är väl inte så farligt“ – men i Tibastens fall är det helt fel slutsats – och det här kan sluta ILLA – mycket, mycket ILLA… om man inte ser upp…
I gamla tider gjorde man salvor på torkad Tibast-bark – med fårtalg, bivax och annat smått och gott. Tanken var, att salvorna skulle bota skrofler – alltså hud-tuberkulos, och andra hudsjukdomar – Tibast-barken var “blåsdragande” som man sa. Det var en dålig idé, eftersom exem och allergiska reaktioner kunde och kan uppstå, som sagt – och förutom det kunde man få njurskador – om man tog Tibast-preparaten för ofta, eller invärtes. Man försökte – på andra håll i Europa – använda Tibast mot ögonsjukdomar, dövhet, dålig andedräkt, som medel mot kikhosta och som kräkmedel. I Finland, Karelen och Ryssland trodde man att bären skulle hjälpa emot Malaria eller frossa, och i mitten av 1700-talet försökte tyskar och fransmän använda dem mot reumatiska besvär och till och med Syfilis, eftersom de kvicksilver-preparat man dåförtiden använde var ännu giftigare än Tibast-barken.
I alla de här fallen rekommenderade man stor försiktighet, och “kloka” personer i Sverige visste enligt kemisten Matts Bergmark (boken “Vallört och Vitlök” 1961, s 218-219) att man bara kunde tåla avkok på Tibast-bark i högst en vecka – sedan borde man gå över till Groblad, eller mildare örter. Lade man Tibast-bär i brännvin, däremot – högst 2-3 bär – kunde det hända saker, och det med besked. Människor kunde bli fulla och galna, slagsmål kunde lätt uppstå (det kanske inte bara berodde på bären !) men personer som gnidit ansiktet med den i sprit utspädda bärsaften troddes få ett friskt och vackert utseende – men det berodde mest på att huden rodnade och svullnade något.
Kanske är det värt att citera Condrad Quenzel från Ausås i Skåne, författaren till “Svensk Botanik” från år 1802 – den första kompletta boken i sitt slag – med massor av fakta och vad som idag skulle kallas “hushållstips” var sonson till en berömd Astronom, och slutade som professor i “naturhistoria och farmaci” förutom att han blev lärare vid Krigsvetenskapsakademin Karlberg, där han undervisade i kemi, bland annat – och varnade för den djävulska Sprängörten – som fortfarande växer vild vid Karlbergskanalen, mitt inne i Stockholm – därför att ingen är klok nog att plocka bort den !
Han skrev att “Tibast är ett i Sibirien brukligt, men farligt skönhets-medel” – och det kan ju också förklara kopplingen till Skogsrån, Tjuktjer, Tjeremisser och Schamaner..
Och han fortsatte, enligt Bergmark:
“Bären är farliga, i synnerhet sönderstötta, men brukas ändock av Finnar och Ryssar mot kikhosta och frossor. Av fyra nedsvalda bär fick en karl kräkning, brånad i halsen och började fjälla. Hans liv räddades med soppor, slemmiga dekokter,mjölk, opiater m.m Men en stackars flicka som fick krossade bär mot frossan dog därav under blodkräkning. Av sex bär har en varg dött.”
Det var ord, och inga visor !
Odens män lever ännu. Och i morgon är en annan dag. Tibasten bör vara förbehållen gudarna, och Tyr – rättvisans gudom – för den är farlig för Midgårds barn. Kunskapen om fördelar och nackdelar kan dock inte döljas i våra dagar, precis som i forna tider. Numera finns den på nätet, men Odens krigare har trots allt verktygen i sin hand. Och lag och rätt har sista ordet.
»Om ej detta är tillräckligt,
Minns jag än ett annat medel:
Kunskap är en väldig klinga
Varmed jag kan hindren häva,
Trolldomsskador undanröja,
Fälla jordens avgrundsandar,
Vattnets trollmän övervinna,
Både framför mig i luften,
Och bakom mig likaledes,
Över huvudet, vid sidan,
Och vid mina bägge länder,
Vända trollkarln mot sin piludd,
Siarn mot sitt eget knivbett,
Mot sitt eget stål besvärjarn,
Emot eget svärd de ilskna!»
– Aningen fritt efter Kalevala, 12:e runosången
