Plötsligt en TYRS DAG – Berättelsen om de 800… Svenskarna, som aldrig gav upp

Lokaltidningen ”Mitt I” ägnar just idag – en Tyrs dag eller en Tisdag – åt att berätta historien om Attundaland, ett av de tre Folklanden Attundaland, Tihundraland och Tolvhundraland, som landskapet Uppland sen gammalt indelats i.

Tidningen noterar mycket riktigt, att de äldsta omnämnandena av Attundaland i form av bevarade skattelängder, lagtexter i Upplandslagen och så vidare kommer från det hedniska 900-talet, en tid innan Sverige alls var kristet, men begreppen ”Härad”, ”Hundare” och ”Folkland” är åtskilligt äldre än så.

 

Förfäder stred för Attundalandskriver min lokaltidning idag – men det gör DAGENS svenskar OCKSÅ !!

Populärhistoriker som Mats G Larsson har i böcker som ”Götarnas Riken” och ”Svitjod – resor till Sveriges Ursprung” redogjort för det ovedersägliga faktum att Häradsindelningen är en långt äldre indelning, som just har med Hären att göra, och att begreppet Härad eller Hundare sträcker sig minst ned till 300-talet, och forskare som John Kraft ( i boken ”Hednagudar och Hövdingadömen” utgiven av Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut) och kulturgeografer som Keith Wikander har visat, att i Trögd, på Mälaröarna och i andra delar av Uppland kan man spåra en direkt indelning i hundare, ledungshamna och skeppslag som har direkt koppling till Ledungssystemet, och de gårdar – i många fall fortfarande brukade – från romersk järnålder det då är fråga om – har faktiskt i många fall varit kontinuerligt bebodda och brukade i 2000 år sedan dess. Bevis finns för att hundrade-systemet (från vilket ordet hundare) kommer eller Folklanden ytterst sätt går tillbaka på det romerska centuriat-systemet, som inte bara var ett system för skattskrivning, men också grunden till en stående armé.

 

Tinget, Landet och Folket – enkla och lätt förståeliga begrepp, som ännu GÄLLER…

De uppländska folklanden Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland utgjordes av åtta, tio, respektive fyra hundare. Från upptagningsområdets 22 hund eller hundare fick man alltså ihop cirka 2200 krigare fördelade på omkring 88 stridsskepp. Därtill kom kustområdet Roden (vilket sträckte sig in i Mälaren). Ett hundare skulle ställa upp med 100 man och fyra skepp, vilka användes under ledungen. Varje skepp hade alltså tolv gånger två roddare, totalt tjugofyra, och en styrman. Med på skeppet kanske också var en bryte som ansvarade för kosthållning och matlagning, (han ”bröt” brödet) och möjligen kom han från ortens husby där skeppen normalt låg skyddade.

Attundaland är på denna karta markerat i Blått, med alla Hundrade utsatta. Tiohundraland är markerat i rött, och Fjärdhundraland i Grönt.

Redan Tacitus nämnde i ”Germania” häradsindelningen och ledungen hos Svionerna i norr – och han är den äldsta historiker, som alls nämner Svearna eller Sverige. Ja, också själva ordet ”Folk” betyder väpnad skara, uppbåd – och det syns också i Asatrons begrepp ”Folkvang” som ju är namnet på Frejas boning – ”av Valplatsens fallna, tar hon var dag hälften” står det i Eddan, men andra källor har ansett, att det är en tredjedel, som blir Frejas lott.

 

Ordet ”Folk” stammar ursprungligen från urgermanskans fulka (‘krigsskara’, ‘okänt antal’), via fornhögtyskans folc. Det är också besläktat med fylka, fylking – som ju betyder krigshär – och ordet Fylke – Norrmännens häradsbegrepp – och Litauiskans ”pulkas” för väpnad skara, och ryskans ”polk” (som idag betyder flygdivision, och är en militär term) kommer av samma germanska ursprung – med Svear och Väringar spreds ordet österut, och så var det med den saken…

Den kristne kungen Magnus Eriksson avskaffade Folklanden” skriver lokaltidningen, och det var omkring 1350. Därmed trodde man ju att det skulle vara slut på ”Attundaland” och den lokala självständigheten – men begreppet lever vidare, än idag.

Den frivillliga brandkåren heter ännu ”Attundaland” och har tagit upp det hedniska begreppet. Orienteringsklubbar, skytteföreningar, ambulansfirmor – överallt samma sak.

Till och med två stående förband i den svenska armén bär ännu namnet ”Attundaland”. Dels gäller det först och främst den 23 Infanteribataljonen – som nu är betydligt mindre, än de 800 man Attundaland en gång kunde ställa upp — Sverige under Regeringen Reinfeldt och sedan den ännu sämre Regeringen Löfvén har blivit kraftigt underförsvarat – cirka 30 000 mycket väl motiverade, skickliga men underbetalda och svagt utrustade soldater ska försvara över 10 miljoner medborgare – vem som helst kan förstå att det inte går, trots att armén och folket fortfarande är ett – utan armén finns inget svenskt folk, utan det svenska folket ingen armé – och arméns historia, är också själva folkets historia.

En gång var varje medborgare en soldat, och varje soldat en medborgare. Vi hade indelningsverk, rotar och indelta soldater – senare en väl fungerande värnpliktsarmé. Fredrik Reinfeldt var mannen som slog i sönder allt detta, och hans Regering av idel lögnhalsar, syltryggar och svikare har vi redan förpassat till den historiens sophög, där sådana regeringar hör hemma. Regeringen Löfvén kommer i sinom tid att få vandra samma väg, och just nu kan till och med lokaltidningarna berätta om alla de svenskar, som bygger upp sitt försvar och därmed den nationella identiteten..

Det folkliga motståndet FORTSÄTTER… Attundaland kommer aldrig att ge sig…

Utöver det finns också ett 263:e Bevakningskompani med namnet ”Attunda” – kompaniet räknar bara ca åttiotal man, och har inte ens några fordon, utan måste gå till fots – detta i en tid, när nästan alla arméer i hela Världen är motoriserade. Men – de åttahundra fortsätter, som de alltid fortsatt. Precis som alltid är de fortfarande frivilliga – så var det redan på Ledungsflottans tid – och så är det än idag.

Attundalands manskap är stolta över sig själva, och de har all anledning att vara det.

 

”Av deras HANDLINGAR ska du lära känna dem….!”

Genom nästan 2000 år av kontinuerlig historia – från det första omnämnandet av ledungen, hundradena och ”Sviones” – fram till idag. Attundaland marscherar vidare – och själv instämmer jag i lokaltidningens hyllning och heja-ramsor – denna TYRS DAG – sent i November…

 

 

I vilket Onkel Olof funderar vidare….

Någonstans i min gamla hemprovins, kanske i trakten av Bromölla eller så, lever ett annat slags hedning, som till vardags är skollärare; och trots viss sympati för Asatron nog mest ändå är Taoist eller Buddhist, eftersom man som bekant kan vara Polyteist på flera vis. Det är just det som är det fina med Polyteismen. Du kan till och med vara Agnostiker, men fortfarande Polyteist i själ och hjärta, ungefär som Onkel Olof.

Det går nu ett rykte här på bygden att han nyligen slagit sig på politik, och numera önskar kandidera för Centerpartiet (kanske charmad av Annie Löf, hon som har sin lilla spricka i mitten – eller någon annan fröken Grön) fast han tidigare mest varit hugad åt miljöpartisterna. Kanhända har han tröttnat, liksom många andra – och givit upp varje tanke på det partiet, eftersom det ligger i Onkel Olofs egen natur att allt som oftast vara just trött och inget annat. Under långa perioder företa sig just ingenting, hålla upp med att blogga, rent av. Själv hälsar jag alltsomoftast på hos fröken Röd istället, appropå bloggtorkan, cunnus et lingus.

Ibland når hans funderingar åt John Chronschoughs håll, ibland inte. Ibland är han smått genial, men hans tankar är ofta Taos. Intet ont i det. Jag kan förstå honom, men tyvärr inte instämma i vad han säger.

De sista hundrafemtio årens utveckling på den här planeten borde tydligt och klart ha bevisat för oss alla att ingenting händer av sig själv, och att naturen inte kan överlämnas åt sig själv, utan att den så att säga behöver ett försvar emot själva mänskligheten. Det är vi människor som är Makternas händer och fötter, deras armar och ben. Arbetar vi inte, och försvarar vi inte den värld vi fått, går vi förlustiga om livets mening, även om var och en arbetar och tänker kring tillvaron efter sin förmåga, och efter sina behov.

Min egen livsfilosofi – en väg av handling och inte lugn, uttryckte jag med några kända ord såhär, och för mig gäller den vägen fortfarande:

Das Wertvollste was Der Mensch besitzt, ist Das Leben. Es wird ihm nur ein einziges mal gegeben, und benutzen soll er es so, das er auch sterbend sagen kann: Mein ganzes Leben, mein ganzes Kraft habe ich den herrlichsten auf der Welt – den Kampf für der Befreiung der Menschheit gewidmet…

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet. Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga: Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

Tor och Frej finns som markernas och Världens vårdare, lika väl som Oden eller Tyr, men själv föredrar jag som de flesta kunde ha gissat ändå Odens eller Tyrs väg, trots att det är en betydligt mer krävande väg än böndernas, eller för den delen Onkel Olofs. Världen består ännu av bönder, lika väl som av jarlar eller karlar; men jarl, karl och bonde är likväl icke detsamma, det vet exempelvis envar som sysslat med Stav. Likväl klarar sig världden inte utan bönder som tänker på bönders vis, de som odlar och tänker därefter, stilla; likt denne Olof.

Så är det, så månde det vara och så har det alltid varit.

Män av alla sorter behövs – liksom arbetare och tänkare – för att skapa en kultur, ett stort land och ett fredligt rike.

Kvinnor också.

Jag kommer att tänka på två kända dikter av en svensk nobelpristagare, som nyligen översatts till spanska i Mexico av alla länder. De förkroppsligar mycket av Tors, Tyrs och Odens vägar genom livet, och som bekant finns det nuförtiden många Asatroende i just Mexico också. Detta är för dem, liksom för hederliga hedningar överallt. Inte för diverse Amerikaner, fornsedare och därmed likställda.

Stridsguden

Från trollets dotter vände Tjalve hem
med springande steg till sin glömda hjord,
men segnade tåpig och blek på knä.
Tor själv, hans väldiga herre,
bred över bröstet, satt på klippan
och täljde en vallarestav.
Han log i sitt röda skägg.
»Träl,» sade han, »frukta dig ej!

På bänken ligger hammaren glömd,
ty markerna våras och blomma.
För att allt på den gröna jorden
skall gå sin gång och allt få sitt
och unga hjärtan bulta samman,
gärna någon stund ibland
vi bistra kämpar vakta getter.»

El dios de la guerra

De la hija del troll volvió Thialvi a casa,
de prisa hacia su descuidado rebaño,
pero cayó, torpe y pálido, de rodillas.
Thor mismo, su poderoso señor,
ancho de pecho, sentado en la roca
tallaba una estaca de empalizada.
Con una sonrisa en su roja barba.
–“Thrall” – dijo, –”¡No tengas miedo!”

En el banco hay un martillo olvidado,
pues los campos reverdecen y florecen.
Porque todo en la tierra verde
ha de seguir su curso y tener lo suyo
y los jóvenes corazones latir al unísono,
gustosos por un rato a veces
luchamos feroces por cuidar las cabras.–

Smycket

Lyckan är ett kvinnligt smycke.
Stränga gudar, hårda öden
och av bröd ett sparsamt stycke,
– det är liv för män.

La joya

La dicha es una joya femenina.
Dioses estrictos y fieros destinos,
una pieza de pan que se termina,
así es la vida para los hombres.