“Tibast å Vänderot – Tvi Vale Mäg, som Lärd’ däg Bot !”

2026-05-04 by Hedningen

Nu blommar Tibasten, Daphne Mezerum enligt Linnés latin, återigen i Svea rike och Mälardalen.

Vi har skrivit om den blomman eller busken förr, se under avsnittet “I Naturen” här ovan.

Vänderot på svenska, eller Valeriana som en del kristna dumt nog envisas med att kalla den, trots att den inte alls heter så på vårt språk, blommar dock först vanligen i Midsommar-tid. Den är betydligt oskyldigare i sammanhanget, och känd bland annat som läkeväxt och sin stora inverkan på kattdjur av alla slag, bland annat tamkatter, som gärna stryker sig mot den på grund av dess lukt, inte olikt katters beteende runt Kattmynta, som de också gillar och ibland påstås få lättare berusnings-symptom ifrån. Ibland påstås det till och med, att bara hankatter skulle påverkas av Vänderot, men inte Honkatter. Den Iranske örtläkaren Razes, kände redan på 800-talet till Valerianas effekter, och dokumenterade dem noga. Valeriana växer på enstaka platser i Irans berg, men dess huvudsakliga habitat ligger norrut. Svenska Vikingar kan mycket väl ha förmedlat kunskapen om Valerianan (av latinets “Valeo” = jag mår väl) till Perser och Kurder, eftersom den inte växer vild i Medelhavsområdet, eller i öknar, där Monoteismens skadliga religioner frodas och breder ut sig.

I dagens USA lär den vara listad som “invasiv art” eftersom den kommer från Europa.

Vänderot är en relativt ofarlig ört, som får katter att “vända sig” och vänder människors Håg eller Hug vid dagens slut – därför heter den som den gör…

Numera säljs Valeriana som hälsopreparat, och har visat sig ha viss klinisk effekt som sömnmedel, rogivande ungefär som kamomill, men den kan inte kombineras med alkohol, eller andra sömnmedel, varnar läkare.

Tibast kan blomma på bar kvist, och kan påträffas varsomelst i Mellansverige.

Bild från Tom Sävström och Naturskyddsföreningen i Surahammar, 10 April 2015.

Detta var en gång en helig och fridlyst växt, som man INTE borde röra… Av helt naturliga skäl…

Tibast har fått sitt namn efter Tyr, Ziu, Tiwas, Zeus – den Indoeuropeiske gud som Tisdagarna fått sitt namn ifrån, och som också syns i ortnamn som Tiveden, Thisvilde i Danmark och på många, många fler orter över hela Norden – och det är inte att undra på, eftersom Tibast är en av de allra giftigaste och absolut farligaste växter som överhuvudtaget finns i den svenska floran. Den är huvudsakligen utbredd i Norrland, men finns också i Mellansverige

Tibast – som blommar på Våren – och Vänderot – som hör Midsommaren till – kombineras på ett oväntat sätt i en svensk folksägen om Skogsrået. Denna sägen kommer inte alls ifrån Värmland eller 1800-talet, och heller inte från Småland, om någon nu trodde det. Redan 1935 visste forskare som Gunnar Granberg – som skrev “Skogsrået i Yngre Nordisk Folktradition” att sägnen måste ha funnits redan på 1600-talet och långt tidigare, eftersom föreställningen om Rået, Skogsfrun, Råhanda, finska Mielikki är förkristet, Vikingatida eller ännu äldre. Ytterst sett är hon sannolikt identisk med Skade, den Nordiska skogs- och jaktgudinnan enligt Asatron och inget annat – detta var ännu vid sekelskiftet 1900 levande TRO och visst ingen “sed”.

Skogsrået är oftast ytterst snarstucket, retligt och inte gott att tas med. I Södra Dalarna och Västmanland skildras hon oftast som Rödhårig, försedd med rävsvans och inte ko-svans, och dessutom UTAN ihålig rygg, vilket hon bara hade Söder om Mälaren och i Götaland. I Norrland blev hon alltmer majestätisk, vacker och människoliknande och ofta övertog Vittran hennes roll – Vittror är ursprungligen – och i Norrbotten samt Västerbotten överjordiskt sköna, längre än människornas kvinnor och visst inte små och dvärgliknande, som i Jämtland och överallt där de utsatts för “Christian Belittlement” eller Kristet Förminskande. Sådant är sentida, och kommer från 1800-talet, när den ursprungliga folktron redan höll på att förvanskas och förlöjligas till berättelser för småbarn. I Skåne heter Skogsrået “Skogsnuva”, eller något ditåt, och förväxlas ofta med trollen, djävulen eller “Fans Mormor” liknande de kvinnliga djävlar som ibland avbildades under Trolle-ättens stam-kyrkor, fula trä-beläten påverkade av idel kristendom, men den “Huldra” eller de Hulda väsen som finns och fanns i de Norska och Svenska skogarna längre norrut var aldrig sådana, utan vanligen vänliga och vackra varelser.

Vid Krankmårtenhögen och andra platser – också långt in i den svenska fjällvärlden – har man hittat bronsåldersfynd över populationer på sådär 20-30 individer, där männen hade en medellängd på över 210 cm, och kvinnorna var omkring 190 cm långa. Detta var nordbor, bevisligen inte några “samer” av brakycefal eller kortskallig typ, utan långskallar – som de flesta svenskar är än idag. “Vittror” och Högvuxna, slanka Skogsrån – rödhåriga eller blonda – var en gång en levande verklighet…

Skogsrå från trakten av Jungfruberget i Falun, avbildat våren 2016 för ett av “Hedniska Tankars” kalender-projekt.

Foto COPYRIGHT Hedniska Tankar – Personen på bilden har inget att göra med vad som skildras i detta inlägg…

Skogsrån har dessutom en förmåga att förvända synen på folk, och kan därför anta vilken som helst skepnad, hårfärg eller utseende de skulle kunna föredra för stunden, och därför kan de se ut i stort sett hur som helst. Det är tänkbart, att några av dem kan bära fullt “moderna” kläder, men de har en närmast sjuklig rädsla för metall, järn eller mekaniska och elektroniska ting – vilket är välbekant – ser ni något kvinnoliknande i skogen som är klätt i nitar och läder samt håller i en mobiltelefon, så är det i alla fall INGET skogsrå – det ska ni inte tro.

“En gång – förtäljer en version av den välbekanta, över hela Sverige spridda folksagan om “Tibast och Vänderot” fanns det i Södermanland och i trakten av Julita en bondhustru, vars man var jägare och en stor skogskarl. Hustrun misstänkte honom för att vara i lag med Skogsrået, och så var det också. Då gick hon til skogen själv, och efter många veckor och månader, mötte hon slutligen Skogsrået, som då såg ut som en vanlig kvinna.

Så frågade hon: Min galt lämnar inte suggorna ifred, vad skall jag göra ?

Och skogsrået svarade: “Du skall ge honom av Tibast och Vänderot, så ska du se att allt bättras”

Bondhustrun gjorde så, men hennes man blev kraftigt sjuk och ville inte gå till skogen mer. Till slut tynade han av, och tvärdog.

Då hördes skogsrået springa runt, runt stugan där de bodde, och ropa: “Tvi Vale mäg, som lärd däg Bot !” för hon talade också den lokala dialekten.

I sin stora dumhet och brist på allmänt förstånd tog bondhustrun och åt av Tibasten och Vänderoten själv när hösten kom och när sommaren var till ända, men då dog hon också. Kvar i huset satt deras ensamma och halvvuxna dotter, men rätt som det var kom där in en kvinna, som var det allra vackraste man någonsin sett. Kvinnan slängde en bunt med vad som såg ut att vara gula asplöv på köksbordet framför dottern.

“Du borde inte sörja så tungt !” sade den främmande kvinnan. “Jag är skogsrået, och jag hade åtta barn med din far, så jag har större anledning till att gråta än du. Men – ser du mig sörja, kanske ?”

När dottern i huset såg närmare efter, såg hon att asplöven i själva verket var mynt av det renaste guld. Och skogsrået vände sig om i dörren till den trånga stugan och ropade, medan hon visade sin mänskliga och mycket välformade rumpa och rygg:

“Så har vi Skogsrån och hedna kvinnor ofta gjort – Vi hjälper människornas barn, när de har det som svårast ! Men jag ångrar djupt, att jag någonsin lärde din mor och far något av all min kunskap – för de missbrukade den bara, och kunde inte ta till vara vad jag lärde dem på rätt sätt. Aldrig mer skall jag försöka lära ut något åt ovisa människokvinnor, men åt dig ger jag malm och guld som en gåva. Detta svär jag som en ed, för vi Hednakvinnor tror på Eder, Löfter och Avtal mest av allt, där kristna och andra bara sviker. Och nu skall du och alla av din ätt slippa se mig mera, hädanefter !

Så blev det också. Sedan dess har ingen man och ingen kvinna sett några Skogsrån i trakten av Julita bruk. Men i trakten fann den ensamma dottern järnmalm, och med guldet kunde hon grunda ett styckebruk, som likt styckebruket vid Åker kunde gjuta kanoner och andra användbara ting till Rikets försvar, många nyttiga verktyg dessutom – och hela Julita blev rikt !

Så berättar den gamla sagan, skriven av Hedningar.

I svenska Farmakopéer från 1800-talet fanns Cortex Mezeri eller Bark från Tibast med, och det kunde man få på så gott som varenda apotek i landsorten fram till tidigt 1900-tal. Dess medicinska verksam var dock ytterst tveksam, antydde kemisten Matts Bergmark i sin klassiker “Vallört och Vitlök” från 1961, en bok som är helt bortglömd numera. Tibast innehåller nämligen ett kemiskt ämne som kallas mezerin, frmställt ur mezerinsyra – ett slags harts, som är starkt giftigt och den verksamma substansen i hela växten. Barken innehåller lägst del av giftet, som bland annat anses ge stark, genomträngande huvudvärk, som kan sitta i i flera dagar, veckor eller till och med månader – och vad värre är – giftet binder lätt emot fett, och eftersom alla däggdjur har fettaktiga hjärnor (som lagrar energi för nervcellerna och delvis skyddar dem) så är Mezerin också en hallucinogen, ungefär som Muskarin och vissa svampgifter, som “fornsedare” och andra pårökta “Söndags-Schamaner” gärna propagerar för.

Med tanke på vad vi VET och vad vi TYDLIGT har sett om “Samfundet för Forn Sed” och andra liknande rörelser inom vad vi kan kalla “Ful-Svansen” på Hedendomen som folkrörelse i Sverige så vill vi absolut VARNA den svenska allmänheten för att delta i såkallade “Påskblot”, “Majblot” och liknande som arrangerats eller fortfarande arrangeras av de här halvfigurerna.

Ät ALDRIG någon mat, svälj aldrig någon dryck, som tillretts av “fornsedare” – och delta ALDRIG NÅGONSIN vid deras “gillen” – sammankomster, möten osv – för vilken sorts personer som rör sig i de kretsarna, är ändå välkänt…

“Skogsfrun” eller rättare sagt de gamla “kloka” örtkunniga visste vad de gav sig in på, och varför Tibast och Vänderot INTE är någon bra kombination, utan bara en sago-aktig metafor för tidens gång. Därför diktade de ihop folksagan, långt före år 1600…

Både blommor och bär av Tibast är giftiga, och till och med vatten från blomvaser som innehållit Tibast har haft giftverkan, står det att läsa i “moderna” klassiker som “Örtmedicin och Växtmagi” från 1983, ISBN 91-7030-103-4. Det första som händer om man råkar få i sig Tibast, är att man får en sprängande, kraftig huvudvärk, och känner det som om “himlen skulle falla ned över ens huvud” sägs det – kopplingen till himmelsguden Tyr – beror antagligen på, att våra förfäder såklart visste om detta. För det andra blir man törstig, och får lust att dricka mycket av vad som helst, till exempel mjöd eller öl och annan alkohol, om det finns i närheten. Muntorrhet inträder, slemhnnorna svullnar, salivavsöndringen ökar. Har man fått i sig större doser, uppträder våldsamma magsmärtor, blodiga kräkningar, ökad puls och till sist plågsamma kramper. Till sist inträder andnings- och cirkulationsförlamning efter någon timme eller mer – och så bleka döden.

Vad man kallar den “terapeutiska marginalen” eller “LD 50-dosen” för Mezerin varierar starkt, liksom för alla “naturläkemedel“. Dessutom är Mezerinets egenskaper eller Mezerin-syrans derivat dåligt undersökta av den moderna vetenskapen – men rapporterna om hallucinationer innan kramperna sätter in, och döden inträder – eller det faktum att Mezerin k-a-n lagras i hjärnan och nervcellerna är faktiskt en tänkbar förklaring till att folk sett Skogsrån, Himmelsguden Tyr eller andra syner – ifall de blivit berusade av Tibast. Skulle det inträffa i dagens samhälle, kanske de kristna börjar lalla och dilla om “jeschus krystis” och de UFO-troende ser gröna gubbar från yttre rymden, medan de som tror på spöken tycker sig se sådana mitt på ljusa dan. I ett samhälle där vissa fenomen framstår som “möjliga” tillgriper ofta de mest berusade och ned-drogade individerna den “kulturellt accepterade” förklaringen till deras osammanhängande “hallisar”. Söndags-Schamaner och anhängarna av “forn sed” som tycker sig få “värdefulla upplevelser” av svamp, likt diverse fornsediska “godar” (eller rättare sagt fula typer) från Stockholmsområdet, Göteborg och Malmö, gör precis likadant – också anno 2026..

Särskilt barn är mycket utsatta – en vuxen person kan dö av 10-15 bär av Tibast, men för barn räcker det med 4-5.

Tibast är också exem-framkallande och kan ge allergiska reaktioner hos vissa individer, men långtifrån alla – och blommor och blad räknas som ett “hudretande” medel – mer om det ska vi gå igenom nedan.

Vad gör man då, ifall man är “långt ute i skogen” och inte har mobiltelefon, så att man kan ringa efter ambulans, eller kontakta Giftinformationscentralen ?

Och vad ska man göra, ifall man fått “Påhälsning” av “fornsedare” vid en helt oskyldig trädgårdsfest, kanhända ??

Säljs i andra länder i Europa. Kan rädda liv, och vara ett effektivt motgift – om du VET hur du ska göra…

Kom ihåg att det har hänt andra REDAN, och att det också kan hända er familj… Det är bra, om man alltid har Koltabletter till hands – oavsett om man är i skogen, eller hemma. “Aktivt Kol” eller koltabletter säljs inte på svenska Apotek längre, men de fanns på 1970-talet. Våra “Myndigheter” är rädda för att Hembrännare och andra skall kunna använda dem – för vanligt träkol, i pulveriserad, mycket finfördelad form – kan ju också användas för att rena sprit med. Men – om du är ute i skogen och har en brasa tänd – ta då kol från elden, och krossa dem mycket, mycket fint – i värsta fall mellan två stenar. Det viktiga är, att du får fram ett så finfördelat pulver som möjligt – och det behövs mycket träkol för det syftet. Har man sedan mjölk eller grädde för att röra ut pulvret med, blir boten desdo effektivare.

Viktigt är också att kräkas – sticka två fingrar i halsen om inget annat står till buds – ifall nu någon – barn eller vuxen – haft otur nog att få bär, blommor eller blad av Tibast i sig. Barken, eller vatten ur blomvaser är dock mindre farligt att komma i kontakt med – och det visste man förr också. På sjukhus – dit man måste ta sig i de flesta fall – erbjuds magsköljning, och mycket vätska – samt syrgas – men i övrigt – säger läkarböckerna – “får man behandla varje symptom för sig” – vilket inte blir så särskilt lätt för vår svenska sjukvård av idag – man vill ju gärna “friskförklara” alla patienter så snabbt som möjligt, men då Tibastförgiftning kan sitta i, länge – finns det risk för “tråkiga efterverkningar“

Personalen på de flesta “Vårdcentraler” i Sverige är ofta dåligt utbildad, kan inte känna igen förgiftningar (som gudarna ske pris är relativt sällsynta) och tror oftast att “lite magont och huvudvärk är väl inte så farligt“ – men i Tibastens fall är det helt fel slutsats – och det här kan sluta ILLA – mycket, mycket ILLA… om man inte ser upp…

I gamla tider gjorde man salvor på torkad Tibast-bark – med fårtalg, bivax och annat smått och gott. Tanken var, att salvorna skulle bota skrofler – alltså hud-tuberkulos, och andra hudsjukdomar – Tibast-barken var “blåsdragande” som man sa. Det var en dålig idé, eftersom exem och allergiska reaktioner kunde och kan uppstå, som sagt – och förutom det kunde man få njurskador – om man tog Tibast-preparaten för ofta, eller invärtes. Man försökte – på andra håll i Europa – använda Tibast mot ögonsjukdomar, dövhet, dålig andedräkt, som medel mot kikhosta och som kräkmedel. I Finland, Karelen och Ryssland trodde man att bären skulle hjälpa emot Malaria eller frossa, och i mitten av 1700-talet försökte tyskar och fransmän använda dem mot reumatiska besvär och till och med Syfilis, eftersom de kvicksilver-preparat man dåförtiden använde var ännu giftigare än Tibast-barken.

I alla de här fallen rekommenderade man stor försiktighet, och “kloka” personer i Sverige visste enligt kemisten Matts Bergmark (boken “Vallört och Vitlök” 1961, s 218-219) att man bara kunde tåla avkok på Tibast-bark i högst en vecka – sedan borde man gå över till Groblad, eller mildare örter. Lade man Tibast-bär i brännvin, däremot – högst 2-3 bär – kunde det hända saker, och det med besked. Människor kunde bli fulla och galna, slagsmål kunde lätt uppstå (det kanske inte bara berodde på bären !) men personer som gnidit ansiktet med den i sprit utspädda bärsaften troddes få ett friskt och vackert utseende – men det berodde mest på att huden rodnade och svullnade något.

Kanske är det värt att citera Condrad Quenzel från Ausås i Skåne, författaren till “Svensk Botanik” från år 1802 – den första kompletta boken i sitt slag – med massor av fakta och vad som idag skulle kallas “hushållstips” var sonson till en berömd Astronom, och slutade som professor i “naturhistoria och farmaci” förutom att han blev lärare vid Krigsvetenskapsakademin Karlberg, där han undervisade i kemi, bland annat – och varnade för den djävulska Sprängörten – som fortfarande växer vild vid Karlbergskanalen, mitt inne i Stockholm – därför att ingen är klok nog att plocka bort den !

Han skrev att “Tibast är ett i Sibirien brukligt, men farligt skönhets-medel” – och det kan ju också förklara kopplingen till Skogsrån, Tjuktjer, Tjeremisser och Schamaner..

Och han fortsatte, enligt Bergmark:

“Bären är farliga, i synnerhet sönderstötta, men brukas ändock av Finnar och Ryssar mot kikhosta och frossor. Av fyra nedsvalda bär fick en karl kräkning, brånad i halsen och började fjälla. Hans liv räddades med soppor, slemmiga dekokter,mjölk, opiater m.m Men en stackars flicka som fick krossade bär mot frossan dog därav under blodkräkning. Av sex bär har en varg dött.”

Det var ord, och inga visor !

Odens män lever ännu. Och i morgon är en annan dag. Tibasten bör vara förbehållen gudarna, och Tyr – rättvisans gudom – för den är farlig för Midgårds barn. Kunskapen om fördelar och nackdelar kan dock inte döljas i våra dagar, precis som i forna tider. Numera finns den på nätet, men Odens krigare har trots allt verktygen i sin hand. Och lag och rätt har sista ordet.

»Om ej detta är tillräckligt,
Minns jag än ett annat medel:

Kunskap är en väldig klinga
Varmed jag kan hindren häva,
Trolldomsskador undanröja,
Fälla jordens avgrundsandar,
Vattnets trollmän övervinna,

Både framför mig i luften,
Och bakom mig likaledes,
Över huvudet, vid sidan,
Och vid mina bägge länder,

Vända trollkarln mot sin piludd,
Siarn mot sitt eget knivbett,
Mot sitt eget stål besvärjarn,
Emot eget svärd de ilskna!»

– Aningen fritt efter Kalevala, 12:e runosången

Om att BLOTA med BLOD, Svartsoppa och “Sankt” Martin (text från 11 November 2015)

2025-11-10 by Hedningen

Idag är dagen för det traditionella sydsvenska Gåsablotet, som sen urminnes tid har firats just idag, kring dagen för Slakttunglet eller det mörkaste nedan i årets elfte månad, innan Åsgårdsnyen eller Asarnas nymåne tänds, som man ännu på 1800-talet sa i Värmland, och Julmåanden började. Många tror helt felaktigt, att den skånska seden att äta Svatsoppa skulle ha med det katolska helgonet “Sankt” Martin eller den påstått kristna “Mårtensafton” att göra, och att svartsoppan först på 1500-talet skulle ha funnits i Sverige (hos Biskop Brask i Linköping bland annat) medan den först på 1850-talet hade letat sig fram till Mälardalen.

Inget kunde vara felaktigare !

Kom ihåg att BLOT skall med BLOD bedrivas, ty därav kommer själva ordet !

Allt det här är bara kristna fördomar, precis som vanligt, skrivet av journalister och osakliga personer som aldrig ens brytt sig om att göra den elementäraste forskning i ämnet. Svartsoppa, liksom Blodmat eller Blotmat har alltid funnits, både över hela Europa och i alla andra Världsdelar, och redan själva ordet att Blota kommer faktiskt av ordet för Blod, som är detsamma i nästan alla indoeuropeiska språk. Också i det förkristna England var Blotmonadh namnet för November, i likhet med månadsnamnet Slaktmånad hos oss, och redan i Olaf Saga Tryggvasonar, står det om hur Olaf Tryggvason i slaget vid Svolder – som ska ha stått på hösten – säger om de fruktade Jomsvikingarna, som alla var Skåningar – att det hade varit bättre om dessa och de andra svenskarna stannade hemma och slickade sina “blotskålar” eller blotbollar istället.

På fornengelska fanns ett ord bledsod, att koka ihop något eller att “sjuda med blod”, som också går tillbaka på ett tidigare gotiskt “Blothisojan“ som också finns i Wulfilas berömda bibelöversättning till Gotiska. Där används det om ängeln i Egypten, som går från hus till hus och ritar symboler på varje dörr med blod, så att husets invånare ska välsignas, och bevaras från pest och varje fara. De kristna bland mina läsare vet säkert vilket bibelställe jag syftar på, och alla etymologiska ordböcker om engelska, tyska, svenska och andra germanska språk inklusive “New Websters Dictionary” vet att berätta att de senare engelska orden för “bless”, alltså välsignelse, samt “bliss” eller lycksalighet kommer från just detta gotiska, forngermanska bledsod, själva offersoppan, blotet, den heliga måltiden. Många kristna känner idag till detta ovedersägliga faktum, se länkar här också och erkänner faktiskt, att deras termer för välsignelse och lycka kommer direkt från den Asatrogna blotmåltiden och den djupa känsla av tillfredställse och gemenskap, som man kan känna efter en god svartsoppsmiddag och ett väl utfört blot.

Såhär BLOTAR man – det är att dela sin måltid med sina vänner, sin släkt och själva gudarna !

Blotet var och är en helig måltid, som man delar med gudarna. Blodmat och liknande har också funnits och finns fortfarande i alla kulturer och religioner på vår jord – och det är ingenting konstigt med detta. Om någonting skall kallas konstigt, så är väl den kristna kannibalmåltiden – där man äter frälsarens kött och dricker hans blod – alltså ren kannibalism och inget annat en fruktansvärd travesti på det hedniska blotet, som är vida äldre och kom först, och som funnits i alla jagande och samlande kulturer. Nästan alla människor i vårt land – utom rena vegetarianer, kanhända – äter blodpudding eller blodkorv. Redan barnen får det i skolbespisningen. Som den skånska tidningen Helsingborgs Dagblad klarsynt påpekade i samband med traditionella svartsopperecept, så måste man faktisk acceptera svartsoppan och den hedniska blotmåltiden också, ifall Blodpudding nu ska vara tillåten. I dagens England och USA äter man “plumpudding” eller black pudding till Jul. Det är mer eller mindre samma sak, gjord på i stort sett samma ingredienser, och med just blod som huvudbeståndsdel. Men Nej – människor äter vi inte. Det måste finnas en gräns för alla dessa kristna vidrigheter.

Forskare, som undersökt saken, har hittat blodmat över hela Europa, och i alla Världsdelar. Det är bara fanatiskt intoleranta muslimer, samt judendomen som har ett definitivt förbud emot förtärande av blod – anledningen till detta var att blod snabbt blir dåligt i medelhavsklimat. Men herdefolk istället använder getmjölk och andra källor till animaliskt protein, vilket jägarfolk, ryttarfolk och alla från massajer i Afrika (som dricker blodet från sin nötboskap) till Älgjägare i Norrland (det är fortfarande sed att ta sig en kåsa med varmt blod ur den nyss fällda älgen), renjägare på Sibiriens tundra, eller Djingis Khans mongoler (som drack blodet från sina egna ridhästar) – alla folk har genom tiderna praktiserat samma sak – varför skulle då vi Nordbor inte få göra det ?

Alla vet att man börjar med att röra ned två tredjedelar grisblod och en tredjedel gåsblod i en god buljong…

En del oärliga människor som ljuger, svänger sig och förvanskar Asatron och sin egen historia, och som av okänd anledning kallar sig “fornsedare” hävdar att blot i form av en måltid med blotmat aldrig skulle ha funnits, trots att det finns tiotusentals bevis, både i de Isländska sagorna, i Eddan och från arkeologiska utgrävningar.

I någotslags förvriden politisk korrekthet tror de, att det skulle vara opassande att säga sanningen, att folk skulle bli skrämda av korvar och andra stolligheter, och dessa förbannade foliehattar vill därför inte erkänna det sanna blotet. Istället blotar de hallonbåtar, söta bakverk och annat fjanteri i den stilen, och tror att detta skulle vara detsamma som Asatro. Sådana idioter har jag föga eller inget gemensamt med, för egen del, och jag kan bara skämmas och häpna över de som förvanskar sitt eget folks historia på det tokiga viset.

Bara Foliehattar och Idioter skulle förneka Blotets betydelse, samt det faktum att det försiggick med kött och blod

På Island talade man om Hlaut, av ordet för “låta” som i åderlåta eller utgjuta vätska, och talade också om Hlautteinar och Hlautbollar om de skålar, som den varma Blotsoppan serverades i. Med Hlautteinen eller “vispe-riset”, en kvist som stacks i det varma offerblodet, välsignade Goden eller Offerprästen Gudabilderna och “Stallen”, den hylla eller ställ, på vilken de stod. “Hlaut” kunde också förrättas genom att stänka blodet över stallen, “Blot-huset” eller församlingen, som deltog i Blotet, skriver de isländska källorna. En del har betvivlat detta, av praktiska skäl – man talar om rädsla för blod, att man inte skulle få det på kläderna och så vidare – men vad är det för fel med att äta sin mat ihop med andra, eller dela måltiden med makterna, genom att ge dem det mest energirika i matväg som överhuvudtaget finns ?

“Hlaut-teinen” eller Visperiset (som man fortfarande säger i Skåne) görs av ett renkokat björkris, som man dragit barken av. Svårare är det inte att göra en äkta hednisk offerkvast…

Min egen farmor – som blev 92 år – berättade för mig att när min farfar var präst, på 1920- och 1930 talet, hände det fortfarande att en och annan bonde tyckte att han skulle närvara vid slakten – i själva “Svinottan” eller vid tretiden på morgonen, och sedan välsigna både gäss, svin, blod och inte minst hålla upp det blodiga “visperiset” så att alla kunde se, att blodet var gott – och att det med kyrkans uttryckliga välsignelse dög att göra mat och svartsoppa av. Detta är min familjs och ätts egna traditioner, och därifrån har jag också mina egna recept på svartsoppa – och dem följer jag !

Också på Peter Brügels målning från renässansens Nederländerna kallad “Hösten” ser man hur en svartklädd man – kanske en präst – välsignar slaktdjuret, medan blodet samlas upp i en panna för att göra svartsoppa av…

Blotbollar eller Hlaut-skålar har funnits mycket långt fram i tiden – för svartsoppans skull !

Just blotbollarna eler bolkarna, de klotformade skålarna, har funnits mycket långt fram i tiden, och senare började man även servera öl ur dem. Själva engelskans ord för skål, bowl, har också ett nordiskt ursprung. Alla har i och för sig inte ett sånt monumentalt utseende som Bielke-ättens väldiga, med vapensköldar prydda 15-liters skål från 1500-talet, men i alla fall..

Hur kunde det då komma sig, att de kristna nere på kontinenten stal den hedniska traditionen med ett “Gåsablot” kring slakten i November, “Blotmånaden” efter Alvablotet ?

Gåsen antas vara vaksamhetens fågel, och är därför Helgad åt Oden !

Oden, “den vilda jaktens” anförare, ansågs vara särskilt aktiv under de mörka vinter- och höstnätterna under tiden från Alvablot fram till Jul. Då anförde han “Åsgårdsreien” eller de dödas ritt till Asgård och Valhall, och i höststormarna kunde man se de dödas skuggor, som likt vildgäss brusade fram genom skyn. Samma tradition om “King Herla’s Ride, “Harlechim”, “Caccia Morta” och allt vad den hette i olika Europeiska länder gick ut på att en ensam ryttare av gudomlig storlek skulle leda ett följe av skuggor, flygande fåglar eller kanske vilddjur, och han tänktes oftast försedd med en fotsid mantel, eller vara enögd, som Oden. Särskilt bland Goterna var föreställningen om Oden som ryttargud utbredd..

Senare kom dessa föreställningar – liksom Oden som vandrare ihopkopplad med det lokala helgonet “Sankt Ibb” eller pilgrimshelgonet “Sankt Jakob” på Ven började de kristna också para ihop Odens gestalt med Sankt Martin av Tours, som var just ett ryttar- och pilgrimshelgon. Man kan jämföra med hur Thor blev förvandlad till den senare “Sankt Olav” i Norge. Tyskarna talar just idag också om “Martins-gans” och “Martins-feier” för firandet av det sydsvenska “Mårten Gås” – 11 November.

Man håller också “Martins-ritter” i Franken och Rhenlandet – gamla frankiska och germanska provinser, där det påstådda helgonet St Martin av Tours ska firas, just på dagens datum. Men vem är egentligen detta helgon ? Att St Martin och Oden faktiskt ursprungligen var samma person har många tyska folklorister än idag klart för sig.. Det finns – antar man – en historisk Martinus (316 – 397) också. Han var son till en hednisk romersk officer, och född i Pannonien, våra dagars Ungern, där Goterna och Gepiderna – en annan germanstam – bodde. Via Sulpicius Severus – en kollega till honom som dessvärre till slut blev kristen, går det faktiskt att rekonstruera hans liv i detalj. Martinus, fastän German, tjänstgjorde i Equites catafractarii Ambianenses, eftersom hans far tillhörde det gotiska kejsargardet – som funnits redan på tvåhundratalet med stationering i Ticinum, eller Pavia i våra dagars Norditalien, där Martinus förmodligen växte upp. Vid det här laget var nästan alla “romerska” soldater i verkligheten kelter eller germaner, och att Martinus far förmodligen dyrkade Wothan och inget annat, var inte alls märkvärdigt utan bara naturligt, eftersom alla Goter ju hade Oden som huvudgud. Den tidens tunga kavalleri såg faktiskt ut som vendeltidens ryttare i Sverige, och var betydligt mindre “romerska” i sin utrustning än man kunde tro.

Precis såhär såg verklighetens “Sankt Martin” och hans gamle vän Severus ut – Martin blev till slut biskop och förebild till “Mårten Gås”

Equites Catafractarii – eller det tunga pansarkavalleriet av byzantisk modell, var efterträdare till den tidiga antikens “ala milliaria” eller tusenmanna-skvadronen, romarnas motsvarighet till ett självständigt stridsvagnskompani. Det fanns aldrig särskilt många av de här enheterna, och fastän varje romersk legion eller infanteribrigad skulle ha en sån här tung ryttarenhet, var det långtifrån alla legioner som alls tilldelades någon. Martinus blev stationerad i Gallien (en rik provins, men helt hednisk) efter att ha ryckt in vid 16 års ålder, och hamnade i Ambianensium civitas eller Amiens. Vid den här tiden kom den hedniske Julianus Apostata till makten, och under tronstriderna skall Martinus ha fått kristna sympatier, och till och med deserterat i själve kejsarens åsyn, säger hans levnadstecknare Severus. Strax före ett slag vid nutidens Worms, Tyskland, ska han ha träffat Julianus själv, och då plötsligt försökt lämna sin tjänst – man har påpekat att Martin då redan måste varit 45 år gammal, och att kronologin inte stämmer alls. Nåja, den blivande biskopen och helgonet klarade sig från åtal för svikande av försvarsplikt genom att gå obeväpnad mot fienden framför sitt eget kavalleriförband – sånt gör man inte ostraffat, eller utan ett visst mod (se bild).

Innan dess ska det enligt legenden ha hänt, att Martinus – på marsch genom Tyskland en vinternatt – träffat på en naken tiggare vid vägkanten, och då kommit på, att han med ett raskt svärdshugg kunde dela sin mantel med tiggaren av ren givmildhet – ett drag som Oden alltid uppvisar. Nästa dag, väl hemma i kasernen, såg han – efter att ha träffat sin “optio” eller ställföreträdare hur manteln mirakulöst hängde på sin krok och var hel – och då ska Martinus alltså ha bestämt sig för att bli kristen. I själva verket gick det nog inte till så – Martinus tog nog sin kamrats utrustning istället…

Dagens kristna legend: “Den givmilde pansarofficeren” (har aldrig funnits !)

På så sätt kom det sig, att “Den Helige Martin” än idag är skyddshelgon för tiggare, alkoholister och legoknektar, allt enligt Katolikernas sätt att se. Dessutom för vinhandlare, eftersom han lär ha tyckt mycket om vin – “av vin lever Oden allenast” står det i Eddan, liksom av en ren tillfällighet. St Martins skrud lär än idag bevaras – som en stor helighet – i ett kapell – “Capella” är det latinska ordet för soldatmantel – och därifrån kommer ordet Kapellan, alltså en präst i ett kapell, liksom den engelska termen “Field Chaplain” eller Fältkaplan, vilket är vad alla Fältpräster och Militärpastorer heter inom NATO, till exempel…

Men gässen då – och Svartsoppan ? undrar nu någon.

Vargar och Rävar predikar för Gässen.. (Medeltid bild från Tours, “St Martins” hemstad..)

Jo, innan han blev biskop i Tours, inte långt från Amiens, skall Martinus ha gömt sig i ett hus med gäss, säger legenden. Gässen började genast kackla och snattra, som gäss alltid gör, och så kom det sig att Martinus blev framhalad ur sitt gömställe och utsedd till biskop, fast han aldrig ville detta själv, säger legenden, eller rättare sagt hans personlige vän Severus, som alltså skulle skriva en hagiografi, eller helgon-biografi, fast ingen av dem nog var några helgon i verkligheten, utan vanliga människor precis som oss alla. Man kan ju undra varför Martinus alls skulle gömma sig i en flock dumma gäss, som sällan eller aldrig håller snattran, och varför han inte flydde till häst istället, om han i själva verket inte ville bli utsedd..

Att var biskop i 300-talets Gallien var dessutom ett mycket lönande värv. Det innebar att man kunna plundra, mörda, bränna och härja av hjärtans lust, och det var just vad fd. kavalleristen Martinus gjorde. “Han brände flera stora och gamla hedniska tempel” skriver Severus helt öppet. Han skulle ha huggit ned flera heliga lundar, både i Germanien och Gallien, och plundrat människor in på bara skinnet – det var sanningen om “tiggarnas skyddshelgon”. Severus skriver vid ett tillfälle, att Hedningarna skulle gått med på att låta “Sankt” Martin hugga ned en helig ek, om han kunde stå i vägen för trädstammen. Då flyttade sig på ett mirakulöst sätt denna trädstam, mitt i själva fallet, säger Severus, men det behöver ingen tro. Detta är en sk “vandringssägen” som finns till och med i den hedniske poeten Horatius oden, har forskare slagit fast. Som klassiskt bildad kände Severus mycket väl till den historien, men den moderne arkeologiprofessorn Marcus Junkelmann, som ingående studerat det här med romerskt kavalleri – säger i sina böcker att just fallande träd, spetsiga grenar och annat sådant är något som just romerska kavallerister måste ha uppmärksammat – och just det vet Professor Junkelmann också mycket väl, efter att ha gjort sin egen mer än 800 km långa “Martinsritt” genom obanad skog… Man kan bli enögd som Oden av att i snabb takt rida genom risiga skogar – om man inte passar sig…

För övrigt – jodå – svartsoppan ingick redan i de romerska kavalleristernas standard-diet den också, för även antikens folk kände till denna ädla och välsmakande rätt…

Vad menar vi med en filosof ? skrev en gång den skånske humoristen Axel Wallengren.

Och han själv svarade: “Jo, därmed menas en människa, som lever av svartsoppa och sanning”

Själv älskar jag som praktisk Odinist och Asatroende just detta med Sanningskärleken, förutom Svartsoppan, vars hemliga recept jag dock behåller för mig själv.

Redan i det gamla Sparta åts Svartsoppa rituellt, och bara vid bestämda tillfällen. Och inte bara Spartanerna var förtjusta i rätten. I Vietnam ska det finnas en liknande blodsoppa på ankblod, som bland annat Vo Nguyen Giap, den Nordvietnamesiske Generalen som från början var Historieprofessor ska ha rekommenderat till trupperna. Utan Svartsoppan skulle de aldrig vunnit över USA:s armé. Nu blev de starka nog att handveva runt mer än 30 år gamla Bofors-kanoner, och med dem skjuta ned såväl B-52:or som Phantom-plan i överljudshastighet – allt tack vare sin egen variant av Svartsoppa…

Svartsoppa eller Bledsod har alltid påståtts ha rent magiska egenskaper, och ge människor övermänsklig styrka…

Vo Nguyen Giap (1911 – 2013) – Oöverträffad strateg och befälhavare – Segrade vid Dien Bien Phu och i Tet-Offensiven – tack vare Svartsoppa !

Just Spartanernas bruk av Svartsoppa under antiken är kanske värt att studera närmare. Den sk “Doriska Invasionen” eller Indoeuropéernas inträngande i Grekland, förde med sig en maträtt kallad melas zomos (μέλας ζωμός) eller Den Svarta Soppan, som närmast fick karaktären av “hemligt vapen” liksom Jomsvikingarns Blotsoppa i slaget vid Svolder. Genom att häva i sig lämplig kvantitet rått animaliskt protein, alkohol och järn får man faktiskt väldigt mycket energi, särskilt i kallt väder. Så länge man inte äter för mycket – det finns en gräns för hur mycket animaliskt protein man kan ta upp via blodmat – men äpplen eller frukt med mycket c-vitamin underlättar – finns det faktiskt en fysiologisk förklaring till detta..

Massor av animaliskt protein, blandat med alkohol och järn – en ren “morale booster” eller kraftigt moralhöjande, energi-givande föda…

Svartsoppan, som Spartanerna åt före de gav sig ut på särskilt kvalificerade uppdrag, var dock inte omtyckt överallt.

En sybarit, som besökte Sparta, lär ha anmärkt: “Nu vet jag varför ni Spartaner aldrig fruktar döden ! Kan ni svälja den soppan, klarar ni också att svälja precis allt !”

Dionysios, Tyrann av Syracusa, som levde på 300-talet fk, var känd som en omänsklig och misstänksam diktator, som på fullt allvar trodde att Spartanernas Svartsoppa var ett slags trolldryck, som gav dem rent övermänskliga krafter i strid. För att prova sin teori lät han till och med kidnappa en spartansk kock, som dock aldrig avslöjade receptet, men som lovade att tillreda en portion av den ytterst begärliga soppan.

Som alla spartaner hade han lärt sig konsten att koka den av sin mor, samt farmor, och de spartanska kvinnorna var liksom kvinnorna i Norden kända för en hel del egenskaper, som annat kvinnfolk inte hade, inte kunde få, och aldrig uppnådde.

När den spartanske kocken kom in med sopptallriken, spottade Dionysius II genast ut den första skeden på golvet, eftersom han tyckte den smakade avskyvärt. Så är det alltid med tyranner och despoter av alla de slag – de uppskattar och förstår inte det fina här i livet ! “Soppan är fel kryddad !” skrek diktatorn argt.

“Det är inte k-r-y-d-d-n-i-n-g-e-n det är fel på !” förklarade kocken. “Du har aldrig, aldrig badat i den kalla, kalla floden Eurotas, som flyter genom Sparta. Du har aldrig gått långa vintermarscher. Du har aldrig varit utsatt för köld och fukt, som vi Spartaner.

Om du hade tränat och levt som oss, hade du förstått ! Då hade denna soppa smakat dig bättre än någonsin ! Först när du lever som vi gör, kan du andas fritt, och börja inse och förstå… och DÅ – men inte förr ! – är du verkligen Spartan – och förstår Svartsoppans hemlighet !”

Just så är det också. I varmt klimat eller sommartid smakar Svartsoppa inte bra, utan det skall till fukt, kyla, eller snö och vinter för att man riktigt skall förstå den, samt Blotandets Hemlighet – som ofta uppenbaras vid Julen. Genom att äta en halv tallrik, fick jag själv styrka att på bara 40 minuter skriva och forska fram allt det här – ja där ser ni ju själva !

Mera skall vara er givet nästa gång – om ni förblir Asarna trogna !

Gräsmånaden börjar med Storm och Målnedan efter Segerfull…. Men HEDNINGARNA är inte så GRÄSLIGA som de verkar…

2024-04-03 by Hedningen

Vårblot skall hållas på Vårdagjämningen, och den sideriskt bestämda timme och minut den inträffar på våra breddgrader.

“Påskblot” eller andra meningslösa new age-mässiga, lögnaktiga tillställningar med lallande Galna Gretor, som skriker sig hesa om “kärleksfull respekt” men som bär sig åt som kriminella svin existerar inte alls för någon Humanist eller Hedning, särskilt inte av den Asatroende sorten. Vi anser det inte “kärleksfullt” att tvinga oss delta i diverse ADHD-HBTQB(kpmlr) manifestationer, eller påstå att vi ska “hylla jesus-kraften” och stå där som fån i en cirkel, där få eller inga deltagare alls ser vad som försiggår eller hur vi beordras smycka kristna altaren med rosa hjärtan eller söta bakverk när det ska vara långfredag, eller hur dessa halvkristna, halvdebila vrak nu tänkt sig saken.

Öppen fyrkant rymmer mycket mer av realism och konsekvens, som alla någotsånär förnuftiga varelser redan vet.

I år är allt firande på dessa premisser dessutom mer nedtonat än vanligt, och så småningom dör kanske “fornseden” helt ut, till förmån för verklig Hedendom. Man kan ju alltid hoppas. Någon “jesus-kraft” hyllar denna bloggs författare inte alls, gjorde vi det kunde vi fortfarande vara med i den Svenska Statskyrka, som på falska grunder påtvingats oss, och som vi tog avstånd ifrån redan då våra första bevarade minnen tog form, vid ungefär tre månaders ålder

Vi är födda till hedningar, och så är varje fri människa; eftersom ingen föds döpt. Vi tar helt avstånd från de kristnas medeltida pajas-konster.

Vi är inte Monoteister, vi kommer heller aldrig någonsin att bli det.

“Påvestenar”, kristna altaren, stora svarta kors eller moderna församlingshus etc hör INTE hemma på denna plats, som borde ha UNESCO-skydd.

Varför följer Länsstyrelsen i Uppsala Län inte sina egna “vårdprogram” ?

Vidare är Segerblot och Segerfull två olika saker, och inte alls samma sak enligt den gamla svenska lunisolära kalendern. Segerfullet inträffade just detta år på den kristna bebådelsedagen, då vi förutsätts fira att en såkallad “jungfru” blev påsatt av en “ängel” – vilket är så löjligt att ingen kan tro på det, lika lite som på en påstådd frälsare, vars dödsdag skall variera år från år – sanningen är att de kristna ingenting kan och ingenting vet om saken, därför att deras frälsare aldrig existerat och är en fantasi-figur.

Däremot existerar rättvisans princip, gestaltad av Tyr – vars dag det är idag.

Våren existerar, liksom Gräsmånden – trots stark storm över hela Syd- och Mellansverige just denna 2 april 2024.

Det man kallar Måltungel eller tiden för vårsådd, då månen befinner sig i sitt absoluta nedan existerar också, enligt den västnordiska kalender, baserad på mer än 3000-årig tradition som vi följer – tramset om klimatförändringar omfattar varken bronsålder eller järnets era fram till 1800-talet – klimatet har alltid förändrat sig, i naturen såväl som i samhället – och som vi vet befinner sig vår Värld i en orolig tidsepok. Oförnuftet finns överallt, men en gammal bekant, som tidigare befunnit sig i motståndarlägret, tycks för dagen nästan ha insett vad “Hedniska Tankar” alltid sagt, ända sedan denna bloggs tillblivelse.

Slutligen hjälper det inte alls vår Värld vidare framåt att likt åderförkalkade kronvrak, hängbröstvänster, lipsillar och sillmjölkar stå och vråla om “NATO:s ondska“, “militarism” eller “nationalism“ när alla för länge sedan borde ha insett, att nationalstater och imperier är en bestående företeelse i historien, som aldrig någonsin kommer upphöra, lika lite som fenomenet krig – tyvärr.

Även om krig ofta är mycket destruktiva, och bör undvikas till varje så är det alltid nödvändigt att bruka vapen emot själva dumskan, eller bristen på visdom.

Ondska är ett kristet begrepp, som inte finns enligt Asatron. Däremot finns Dumska. Troll, Jotnar och därmed likställda är klumpiga varelser.

Tyr är en krigsgud mer än andra, och så är till och med Freja. Oden är vis, men en gud som bejakar kriget, och så är även Tor.

Asatron baseras på realism. Inte på något påstått, forntida utopia – men Humanismen och de kloka människornas strävan är evig.

Den första april har passerats – en osed, som baseras på det allmänmänskliga behovet att skämta om våren, då gräs och gröda gror – även om man bör ta detta med rena fakta högst allvarligt – våra större media och vetenskapen skämtar sällan eller aldrig – och så gör inte heller våra Hedniska Tankar, för bakom all ironi och allt annat, är vi högst allvarliga – som var och en borde förstå. Skämt har sin tid, allvar har sin – och ordet “skaemtun” kommer av något som är nära nog skamligt, alltså snuskigt och åt avelsen vänt – Maria var inte obefläckad, utan fylld med “mannasäd” eller diverse karlars sperma. Hon var kanhända en romersk “fältmadrass”, varken mer eller mindre.

Och apropå sillmjölkeriet, som fört vårt svenska samhälle till avgrundens rand i all mesig underlåtenhet att handla – visste ni att redan fransmännen talade om “dum sill” redan på medeltiden – uttrycket kommer förmodligen från Nordmännens Normandie…eller det gamla Danelagen i England, där Daners och Nordmäns lag – icke de kristnas – en gång rådde. Dessutom – redan i Zoroasterna och de gamla Persernas Iran – 3000 år av obruten tradition och mer – var det vanligt att skämta vid Newroz eller det nya året, då “förår” inträffade, liksom i Danmark och Skåne.

Moderna Muséet firar just denna påsk med REN HÄDELSE vilket många tunnelbaneresenärer och storstadsbesökare säkert noterat. Upsala Nya Tidning är för yttrandefrihet och religionskritisk konst, enligt Sakine Madon – en kvinna som alltid varit något av en fritänkerska – och just därför är hon mycket hednisk av sig…

Detta är konstverket “La Nona Ora” eller “Den nionde timmen” av konstnären Maurizio Cattelan från 1999

En Bajsbrun meteorit – eller en enorm skit – har träffat den dåvarande påven, här gestaltad i vax – som alla kan se. Detta är HÄDELSE, ja BLASFEMI emot “gud”, “allah” eller “JHVH-1” – varken mer eller mindre. Påven har slagits till makten, kanske av någon Hednisk guds allmakt, eller så av fysikens egna krafter, tack vare en katastrof i form av ett stenregn från yttre rymden. – Tja, vem vet ?

Hedniska Tankar har gång på gång uttryckt sina sympatier för den nuvarande Påven, den boxande fattigprästen från Rio de Janeiros hårdaste kvarter, Franciscus I – vem som helst kan teoretiskt få audiens hos honom, sägs det – och vi vill med kraft betona, att vi alltid vänt oss emot IDEOLOGIER i första hand – inte emot MÄNNISKOR – med mindre än att dessa människor de fact0 fört krig emot oss, och därför uppfört sig mycket, mycket illa.

Den nuvarande påven lär på sitt längesen avslutade twitter-konto ha sagt, att man har rätt att slå någon på käften, ifall denna någon förolämpar ens morsa.

Uttalandet får stå för Hans Helighet själv – för vi hedningar tror inte riktigt på det...

Och vi är varken för “småpåvar” eller “storpåvar” – vi är varken för Medpåve eller Motpåve. Visste ni att det fanns TRE Påvar samtidigt, en kort period på trettonhundratalet ? – Jo, det är faktiskt sant. Den sk “Svarte Påven” har däremot aldrig funnits, lika lite som Påvinnan Johanna – och tre Påvar samtidigt – nej det går bara inte – där bryter själva Påvebegreppet och all logik samman…

Is this a Zyn ? Is this a SIN ?? Is this product made by PAGANS in Sweden….???

The answer is “Yes” – BUT ALL ISN’T WHAT IT SEEMS TO BE, Folks !

Själv upplevde “Hedniska Tankar” under gårdagen ett litet vardagsäventyr återigen, vid en tobakskiosk någonstans i Sverige. Nyss befann vi ju oss på ett centralsjukhus, där människor föddes och dog (se föregående inlägg).

En kvinna i svart Burka – ty hon bär icke allenast Shador – det är ju faktiskt skillnad ! – tränger sig före mig i tobakskön. Det är något hon bara måste ha för dagen, och hon är mycket enträgen. Hon bara MÅSTE ha tre dosor av den Swedish Match-produkt, utvecklad i samarbete med Philip Morris, som vi ser här ovan. Hon gråter nästan, och är mycket ödmjuk. Kvinnan sträcker fram sina pengar i en stum gest – och si – den lilla, lilla summa kontanter – och inte kort – hon har räcker faktiskt.

Detta är SÄRIMNERS och HEDENDOMENS diskreta charm….

Kanske vill hon köpa dem till en älskad son, en saknad make eller far -någon som mår mycket dåligt. Hon ber bara om ett enda ögonblick av klarhet, något som hjälper henne genom dagen – och så är livet för oss alla. Självklart får hon gå före Hedniska Tankars redaktör i kiosk-kön – han köper för sin del bara en smörgås med knäckebröd, ty bröd måste alla förvisso ha – liksom fläsk och kött.

Vi Hedningar tror INTE på “Islamic Relief” och andra lättköpta reklambudskap som får sitta uppe i den svenska Lokaltrafiken, men vi kan förstå de enskilda individerna.

Vilka pengar går förresten till välgörande ändamål ? Är det rätt av svenska politiker att ta “biståndsmedel” som KUNDE användas för Gaza, och använda dem för att Islamisera Sverige, och driva reklamkampanjer för allt mer och mer religiöst motiverad Islamism ??

Vem som helst kan ändå inse, att Gazas faktiska intressen går före.

Vi Hedningar värderar människor före ideologier, och vi fungerar faktiskt som ordinära björnar eller älgar. Slår man oss i huvudet, eller behandlar man oss som Ryssar för det mesta behandlar Ukrainare, så ger vi tillbaka – hypotetiskt sett, och med sinne för proportioner – liksom Hans Nuvarande Höghelighet, Påve Franciscus I.

Det är skillnad på Björn och Varg. Vargen är bara en hundracka, och ett flockdjur, medan björnar är individer…

Hedniska Tankar

Vi Hedningar försvarar Sverige och dess intressen, vår Frihet och vår rätt att leva som vi SJÄLVA väljer

Tag Archives: fornsed