Hednandet fortsätter på Island..

Den engelskspråkiga nyhetssajten ”The Reykjavik Grapevine” rapporterar att hednandet av Island fortsätter i stadig takt. Enligt den senaste kvartalsrapporten från landets officiella statistikmyndighet, Tjodskrá Islands (jämför namnet Svitjod – dvs Sveafolket – ”Tjod” betyder nämligen folk) så faller den sk Tjodkirkjan eller den Evangelisk-Protestantiska Kyrkan på Island ytterligare.

Mellan 1 December 2018 och 1 Februari 2019 lät 139 personer hedna sig på Island. Bara 232,533 av dessa besvärliga kristna återstår. Islands befolkning är nu uppe i 357,050, vilket gör endast 65 % till medlemmar i denna protestantiska kyrka. Island ligger något efter Sverige, där den fd. statskyrkan nu bara har 58 % av befolkningen i sitt järngrepp, och fortsätter att beskatta varje individ med miljonbelopp, ett helt liv igenom. Lyckligt nog minskar denna kristendom med 1% varje år, vilket är en trend sedan årtionden tillbaka.

Asatruarfelagid är nu Islands fjärde största andliga samfund, efter den haltande gamla statskyrkan, katolikerna, och frikyrkorna i Reykjavik och Hafnarfirdhi. Med tanke på att en stor majoritet av Islänningarna faktiskt helt eller delvis tror på existensen av Huldufolk, dvs Alfer och andra rent Hedniska väsen, som går tillbaka på Asatron (inte att förväxla med fantasy-litteraturens alver och andra sakramentskade dumheter !) så är den rena och ursprungliga hedendomen mycket mer utbredd på ön än man skulle kunna tro.

En mycket oroande tendens är tyvärr att den katolska kyrkan också växer på ön, trots allt det onda den orsakat genom flera århundraden av förtryck, häxbränningar, kättarbål, tortyr och allmän förföljelse av den isländska befolkningen. Under den danska tiden var katolicismen absolut förbjuden, liksom den också var i Sverige tills långt in på 1800-talet, och det var verkligen inte utan orsak. Dessvärre har inte mindre än 14 054 personer anammat de här katolska villolärorna. I andra, mer civiliserade länder är vampyrism och rituell kannibalism i symbolisk form (sk ”Nattvard”, som dessa kristna praktiserar) eller dyrkan av ruttnande likdelar (sk ”heliga reliker”) förbjudet, men dessvärre hotar hela denna hemska soppa att komma tillbaka till Island igen, ifall katolicismen inte stoppas innan den tagit sig in i landet. Katolikerna har också erkänt flera och långtgående sexövergrepp emot isländska barn och kvinnor i flera år.

Det bästa vore nog, om samtliga katoliker utvisades på livstid, och fick lämna ön – precis som de också borde lämna vårt Sverige ifred – för den sortens religioner som förgriper sig på barn, kan man bara inte acceptera..

Hedna Hedna Hedna – också DU kan bli Hedning – Använd denna länk !

Att försvara oss själva, våra länder och våra kvinnor och barn emot Katolicism, Islam och liknande livsåskådningar är en helig plikt för envar Hedning. Närvaron av totalitära samhällsuppfattningar som de här, kan inte tolereras i en modern stat eller ett modernt samhälle. De måste bort, helt enkelt – om inte annat för våra anhörigas, vår framtids och våra efterkommandes skull. Som tur är finns nu Asatruarfelagid med 4487 organiserade medlemmar, och förhoppningsvis kan de motverka Monoteismens rasande pest, innan den får alltför starkt fäste på Island.

Kanhända finns också fler organiserade Hedningar på annat håll. Ett ”Reykjavikurgodord” finns nämnt med 24 medlemmar i statistiken, men om det är hedniskt eller inte, känner jag inte till. På Island finns också 46 954 personer av ”okänd” trosuppfattning, och 24 982 personer som säger sig inte ha någon trosuppfattning alls, utan är ”den egna kraftens män (och kvinnor)” precis som i Hednisk tid. Redan Grette den starke, Islands nationalhjälte, var en sådan man – kompromisslös ateist som han var.

Slutligen finns nu också 2 879 medlemmar i ”Sidment” – Islands etiska humanister, som organiserar alla agnostiker och ateister – de är ju också Hedningar per definition, precis som vi, för Hedning är man, om man omfattar Polyteism, i motsats till alla Monoteistiska livsåskådningar. Tråkigt nog finns också Menningarsetur múslima á Íslandi, men denna och andra hemska sekter – som inte borde få vistas i de Nordiska länderna – har bara 386 medlemmar – än så länge – och vi får väl hoppas, att Islands befolkning tar sitt förnuft till fånga och hindrar Islam eller all Monoteism från att sprida sig ytterligare. ”Zuisterna” slutligen, har fortfarande ca 1588 medlemmar, men detta kristna bedrägeri – som jag nyligen berättade om – har nog sett sina bästa dagar.

Allt nog. Våra Gudar och Gudinnor lever. Vår tid ska komma, och makterna skall vakna !

 

Annonser

Ett litet svar till Bente Bent, och hennes underliga kamrater…

Det finns en underlig religion i Sverige, som åberopar sig på sk ”kärlek” vilket ska baseras på symbolen av en ihjältorterad man i ett minimalt ländskynke, som man spikat fast på några brädlappar. Vad är det för sorts ”kärlek” ? Vad är det alls fråga om, och varför tror denna religions alltmer fåtaliga anhängare att just den skulle ha rätten att ”frälsa” alla oss andra, som av någon anledning inte tycker likadant, och inte är Monoteister, utan alltså har flera Gudar, kanhända minst lika ”kärleksfulla” och förstående även de, inte minst därför att de värdesätter intelligens och självständigt tänkande före dogmatism, och bokstavstroende. Som Oden, till exempel. Hedendomen och Asatron är ingen frälsningslära, nämligen, utan predikar helt andra saker – läs här ovan under rubrikerna ”Asatro” och ”Oden” om ni inte tror mig – och läs särskilt min lilla essä ”Nemo Soter” eller INGA FRÄLSARE…

 

Kristendomen är inte ett enda dugg ”kärleksfullare” än andra religioner. Den har inget monopol på ”kärlek”. Senast igår debatterade jag på ett eller annat socialt forum med en av dess företrädare, som hade nästlat sig in i en Asatrogen diskussionsgrupp. Det senare blir allt vanligare och vanligare, förresten. Gång efter annan stöter man på någon av dessa ytterligt aggressiva kristna, som tror att de ska kunna ”frälsa” oss Hedningar, återföra oss till den ”sanna” läran osv osv.

För det första har de inte ens så mycket kunskap, att de förstår att den ”gyllene regel” de själva talar så mycket om finns även i alla religioner, den Nordiska eller Asatrogna inbegripet. För det andra tillskriver de ofta helt andra religiösa grupper och inriktningar – som Hinduismen till exempel – att de ”egentligen” skulle vara Monoteister likt dem själva, och att all Polyteism skulle vara fel, på det ena eller andra sättet. Visst, det finns vissa filosofiska riktningar inom Hinduismen som tror på existensen av ”Brahman” eller en skapande världssjäl till exempel, men ingen av Indiens mer än 900 miljoner hinduer skulle nog aldrig komma på tanken att förneka gudomarna för den skull, eller påstå; att just deras tro också skulle vara Montoeistisk. Själv gör jag inga sådana påståenden, i kraft av att jag inte är just hindu, utan Asatroende och inget annat.

Alla dessa pajas-figurer i kristen täckmantel, Katja Kaj, Bente Bent, Pissa-lotta Ännaklämd och allt vad de nu kan tänkas heta som hela tiden dyker upp, och hävdar att ”Jamen Snorre Sturlasson skrev ju att Oden är en Allfader, och därmed måste han se ut som den kristne guden” vet inte vad de talar om. Snorri levde i en kristen tid, och för att alls kunna bli spridd eller utgiven, var han tvungen att anpassa vad han skrev om Island, Norden och Nordborna under tidigare historiska skeden till de aggressiva kristna, som omgav honom på alla håll. Annars hade han nog helt enkelt blivit avrättad som kättare eller hedning, och mycket riktigt mördades han också till slut som alla vet – av de kristna !

Det går inte att blanda ihop en Zeus, en Jupiter, en Tyr eller en Oden (alla har vid något tillfälle varit indoeuropeiska himmelsgudar) eller den främste bland likar, primus inter pares för att använda ett latinskt och hedniskt uttryck, med en Allah, en Jehova eller de kristnes ”Gud”. Och förr eller senare kommer det ständiga ”jesus-tjatet” och replikerna om käre lille jesus, som vi alla måste böja, buga och bocka oss inför, och börja tro på.

Själv har jag vänt ryggen åt allt det där. Jag är hedning, Asatroende helt enkelt, och jag låter inte min tro och min kultur eller min religion invaderas och ockuperas av dessa jamsande kristna, vilken förklädnad de än bär. Lyssna på den svenska gruppen Heidruns klangfulla låt och vackra sångtext ovan, så förstår ni mig kanske bättre !

FREJA – inte någon ”kristus” ! Freia, statt ”christus” – FREYA – and not ever any ”christ” !

”I ett land av godhet Döljs en här, ett hat och en tro på sig själv En fasad av godhet En här av ondska och hat som sprids i kärlekens namn Från ett folk av godhet Hörs det skall, burop och slag åt vårt håll Ur en tro på godhet En här av hat och förtryck som sprids i kärlekens namn När ska alla få veta Och förstå, att det biter ej på oss, Och när fasaden faller samman Finns det nån äkta kärlek kvar, nån kärlek kvar Var stolt, håll ryggen rak Vindarna vänder snart Ju mer de spottar och slår Desto starkare kvar vi står Ur en skrift av godhet Skapas lögn, sanningar vrids och förvrängs Från en kraft av godhet En här av skrönor och hat som sprids i kärlekens namn När ska alla få veta Och förstå, att det biter ej på oss, Och när fasaden faller samman Finns det nån äkta kärlek kvar, nån kärlek kvar Var stolt, håll ryggen rak Vindarna vänder snart Ju mer de spottar och slår Desto starkare kvar vi står”

– ”Heidrun”, april 2018

Det stora DANAMORDET och andra av Monoteismens Makabra Massaker

Igår kunde vi fira minnet av det stora Danamordet, eller massakern på St Brice’s eller Sankt Bricci dag, som det också kallas. 13 November 1002 befallde nämligen Ethelred den orådige att alla Nordmän, Svenskar, Danskar och Norrmän och Islänningar om varandra, skulle dödas, både i Danelagen — sedan 200 år deras land – eller varhelst de påträffades. Massakern ledde så småningom till att Ethelred förlorade största delen av sitt Rike och att Sven Tveskägg och senare Knut den Store tog över regeringen i England istället – rättvist nog, får man nog säga.

Hur många som egentligen dog i det stora Danamordet vet man inte, men det rörde sig om tusentals, kanske tiotusentals fredliga människor. Enligt legenden gav sig Aethelred också på Sven Tveskäggs syster, vilket knappast kan ha förbättrat de dansk-engelska relationerna, men hur det var med den saken är osäkert, säger historikerna.

Hursomhelst hittade arkeologer redan år 2003 spår av massakern i Oxford. Under St Johns college – där också jag själv studerat – hittade man kropparna av minst 34 individer, som alla bör spår av stickmärken och hugg bakifrån emot halskotorna.

I en del fall dödade inte huggen genast, och de verkar också ha kommit snett uppifrån, vilket tyder på att detta är rena avrättningar. Personerna som dödades, hade tvingats att knäböja, och kunde inte värja sig – och därför har de bara skador på nacke och bakhuvud.  DNA analys skedde år 2012, och forskare sätter spåren i klart samband med händelserna under Ethelreads regeringstid, även om de kanske inte ägde rum under en enda dag. Men att en massaker skedde och att ett folkmord ägde rum, är oomtvistligt. Kropparna dumpades i ett dike utanför staden, och en del historiker har också hävdat, att även om Ethelreads folkmord inte kan ha drabbat alla Danelagens invånare, utan bara skedde i London, Oxford och utanför själva Danelagens gränser, så kan det ha drabbat tiotusentals individer i alla fall…

Spåren förskräcker…. Så fort någon börjar dyrka ”Allah” eller ”Gud” går det förr eller senare alltid såhär… och man försöker utrota de som inte tror på ”den ende guden

Monoteismen är sig ständigt lik, genom århundraden och årtusenden. Igår kanske det handlade om kristna kungars illdåd, eller om Nazismens fasor, men idag handlar det om islamsk extremism och kristen intolerans, antingen den nu kommer från Donald Trumps USA eller någon annanstans ifrån.

För några dagar sedan kunde jag själv läsa på sociala media om en händelse i Indien, där militanta islamister slagit till emot en fredlig hinduisk by, och bränt, mördat och skändat allt i sin väg – precis som på St Bricci dag, för flera hundra år sen. Förr var det Europa som härjades, men nu är det andra Världsdelar — men bakom allt ligger samma unkna Monoteism, och det är viktigt att förstå. Jag citerar, från indiska media:

Before the police intervened, the aggressors had set fire to at least 30 Hindu houses of the village. They also looted and vandalised a good number of houses in that village, according to local sources.

A rumour shaped and vented the anger of the Muslims in the neighbouring villages against the Hindu community.

The rumour was that one Titu Roy, originally from Thakurpara but currently living in Narayanganj, put up a Facebook post defaming Prophet Muhammad (pbuh) a few days ago.

The attack was carried out by a section among the 20,000-strong crowd, that was reportedly mustered out from six to seven neighbouring villages, including Paglapeer, Mominpur and Horialkuthi, after the Jumma prayers.

There was a melee of chases and counter chases between the law enforcers and the crowd. At one point, police fired tear gas shells and rubber bullets to control the situation.

Visst – man kanske blir upprörd över vad man läser på Facebook, och bestämmer sig för att ge svar på tal – det kan jag med, av och till.. Men att bränna någons hus, bara för det, eller mörda i religionens namn ? Är det rättfärdigt eller gudfruktigt, jag bara frågar ? Själv tror jag att det finns en högre rätt, någonstans, och att vi alla får svara inför den, tids nog.

Fredligt civilmotstånd – och att appellera till förnuftet – samtidigt som vi uttrycker vår avsky emot Monoteisterna – tycker jag också är en berättigad reaktion. Vi kan minnas St Bricci Dg, och alla som förlorade livet under den, lika mycket som vi känner medkänsla med förföljda Polyteister i dagens Indien…

 

Vad våldet må skapa, är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort” – Esaias Tégner, svensk biskop (författare till Fritjofs saga)

I längden tror jag nog, att det fredliga civilmotståndet och Gandhis väg, kan visa sig ett bra svar emot Monoteisternas totalitära övervåld. Men, det finns också andra vägar. Väpnad neutralitet, till exempel, eller att handla i självförsvar – vilket börjar bli alltmer aktuellt, också i vårt land.

Hur ska vi kunna ”Samexistera” med islam, eller alla dessa kristna ? Förr eller senare, gör de ju ändå såhär emot oss, som vi fått se gång på gång genom årtusenden…

Och hur gjorde de Asatroende, när de ställdes inför kristen övermakt ? Jomsvikinga Saga har en del svar, och kan berätta hur det gick till – kanske vad som står där gäller också de förfäder till oss, man hittat i Oxford och på andra ställen:

Man ville veta, om de verkligen voro så karska män, som ryktet sagt; men jomsvikingarna gåvo dem intet svar, såvitt man känner. Några av dem, som voro svårt sårade, löstes från repet, och trälarna snodde upp deras hår på käppar. Sedan leddes trenne fram för att halshuggas. Torkel lera högg huvudet av dem alla.— —

Därefter framfördes den fjärde svårt sargade mannen; och en käpp virades i hans hår. Torkel sporde, huru det syntes honom att dö.

— Det synes mig gott; mig går det, som det gått fader min — även jag skall dö, svarade han.

Torkel högg ned honom, och slöt han så sitt liv. Den femte mannen befriades därpå från repet. Torkel frågade honom, huru det kändes att dö.

— Ej hade jag vår jomsvikingalag i gott minne, genmälde han, ifall jag talade något rädslans ord, eller jag darrade för min död, ty varje människa skall en gång lämna livet.

Torkel högg av hans huvud. — — Den sjätte mannen leddes fram, och en käpp snoddes i hans hår.

— Hur finner du döden? sporde Torkel.
— Gott synes det mig att dö med ära, svarade han, men du skall för evigt få leva med skam.

Denne mans ord behagade icke Torkel. Han lät honom ej länge vänta på banehugget, ty själv ville han ej invänta flera ord av honom. Den sjunde vikingen lösgjordes ur repet. Torkel gav honom samma fråga som nyss de andra.

— Jag tycker mycket om döden, genmälde han, och den kommer mig nu mäkta lägligt. Jag vill nämligen, att du hugger huvudet av mig, så fort du förmår, ty vi jomsvikingar hava talat med varandra om, huruvida en man vet något till sig, när huvudet mycket hastigt slagits av honom. Här håller jag en täljkniv. Den skall jag räcka emot dig, om jag äger något medvetande; i annat fall skall den glida mig ur handen. Men sätt fart i hugget, så att det, vi ordat om, fördenskull må kunna utrönas. Hav nu till bevis det, som jag sagt!

Torkel högg så flinkt till mannen, att huvudet rök av bålen. Det är berättat, att kniven strax föll ur hans hand, såsom väntas kunde. Sedan fick den åttonde jomsvikingen framträda, och Torkel ställde till honom sin vanliga fråga.

— Härlig finner jag min död, sade han. — — Den elfte fången togs ifrån repet. Sedan han sagt sig med glädje möta sin död, tillade han:

— Jag önskar, att du giver mig rådrum att göra mitt tarv.

Denne viking var vän i anletet och reslig till växten. Om en stund stod han åter framför Torkel lera och yttrade:

— Som sant kan det dock sägas, att månget går på annat vis än man tänkt sig. Jag hade väntat mig komma i bädd hos Tora Skagesdotter, jarl Håkans husfru.
Jarlen utropade: — Dräp fort denne man! Han har länge haft ont i sinnet.

Torkel högg huvudet av honom. Därpå framfördes den tolfte. Han var en fulländat fager man, ung att se. Han hade ett stort hår, gult som silke, och lockarna föllo ned på hans axlar. Torkel gjorde honom sin vanliga fråga, och han sade sig vara vid gott mod.

— Min mest frejdade tid, fortfor han, har jag levat, och jag håller ej livet kärt, när sådana män som dessa här nyss lämnat det. Dock vill jag, att du gör mig den tjänsten att ej låta trälar leda mig till döden, utan en man, som ej är sämre karl än du — en slik är väl ej vansklig att här finna! Må han hålla fast om mitt hår och rycka huvudet från bålen, så att håret icke varder blodigt, ty jag har länge varit aktsam om det. Hugg huvudet av mig så raskt, du kan!

En av jarlens hirdmän fick i uppdrag att föra denne unge man till döden, och man menade sig ej behöva sno någon käpp i hans hår. Hirdmannen fattade tag i det, vecklade det om sina händer och höll honom så under hugget. Torkel svängde svärdet hårt i akt att giva ynglingen bane, men då denne hörde hugget vina, kastade han sig åt sidan och drog mannen, som höll i håret, in under svärdet, så att det tog hans båda armar av vid armbågsvecken. Den unge mannen sprang upp, riste på huvudet och brast ut i ett löje:

Till löje och nesa ska vi hålla våra fiender, oavsett vad skada de gör oss…

I samma stund togs den trettonde mannen från repet. Detta hade vecklat sig om hans fot, så att han dock var något fjättrad. Han var ung och ståtlig till växten, mycket fager och käck att se.

— Hur synes det dig att dö? sporde Torkel honom.
— Gott skulle det tyckas mig, svarade han, om jag blott haft mitt löfte fullgjort.
— Vad är ditt namn? frågade Erik.
— Mitt namn är Vagn, återtog han, och jag är son av Åke Palnatokesson på Fyn.
— Vad löfte har du givit, Vagn? sporde Erik.
— Det löftet gav jag, svarade han, att om jag komme till Norge, skulle jag vila när Ingeborg, dottern av Torkel lera, och det utan hans och alla hennes andra fränders vilja och råd, men Torkel själv skulle jag dräpa. Mycket misshagar det mig, ifall jag skall dö, innan jag fått detta uträttat.
— Jag skall ombestyra, att du aldrig det får, utbrast Torkel och sprang i våldsam fart inpå honom.

Han högg till med bägge händer. Vagn for undan i repet och snävade framstupa vid Torkels fötter, ty det var blodigt och halt ikring honom. Torkel högg fram över honom, och hugget tog i linan, bet den sönder, och Vagn vart lös. Torkel snubblade, då han högg miste, och föll; svärdet ven ur hans hand. Men Vagn låg ej länge, efter det han vart fri. Han for raskt upp och grep vapnet. Han lyfte det upp, svängde det med mycken styrka och högg Torkel lera tvärsöver axlarna. Han skar honom itu, och svärdet tog fäste i marken. Så lät Torkel lera sitt liv.