”Förra årets viktigaste runfynd” enligt Runverket

16 Augusti  vimlade det av vinklade notiser i Metro och andra organ om att en tidigare väl dokumenterad och beskriven Runsten i närheten av Eskilstuna, Södermanland, plötsligt återfunnits. Tidningen Metro visar en bild på en helt annan sten, och säger att en ”cyklist” skulle ha funnit stenen, vilket är rent nonsens. Bara för att Eskilstunabon Erik Björklid varit ute och cyklat vid ett enstaka tillfälle, är han inte alls ”cyklist” till professionen, och heller inte idrottsman, till exempel – men slarvigt språk och brist på logik i TT:s och Metros referat är nu legio, och svensk journalistik uppnår sällan eller aldrig någon vidare ”verkshöjd”.

Till och med SVT eller Statstelevisionen slarvar med rubrikerna, som många gånger förr. De påstår i sin rubrik att runstenen skulle vara en ”Upptäckt” vilket är fel i sak. Istället rör det sig om ett återfynd, och sådana görs faktiskt relativt ofta, vilket Runverkets expert Magnus Källström är väl medveten om. (Runverket är sedan länge en avdelning inom Riksantikvarieäbetet, RAÄ – ifall ni inte visste detta.) Johan Peringsköld tydde, dokumenterade och beskrev stenen i bild redan på 1600-talet, och att den kunnat försvinna utan spår och vara dold i jorden så länge, därför att okunniga personer vräkt ned den i diket, bevisar bara hur illa ställt det är med hågkomsten och bevarandet av vårt kulturarv.

Inte heller är inskriften särskilt unik eller anmärkningsvärd, för den är bara en i raden av liknande inskriptioner från tusentalets slut i Uppland och Södermanland. Visserligen bör den bevaras och resas på sin ursprungliga plats, som det var tänkt från början, men man måste komma ihåg att det finns hundratals liknande stenar utmed moderna vägar i de nämnda landskapen, och förresten i hela Sverige. Tidningarna ger sken av att det skulle röra sig om något helt annat, vilket också är fel i sak.

Det runfynd som har varit mest anmärkningsvärt i år – och 2017 – fortfarande enligt Magnus Källström, som ju är den ledande experten på området, till skillnad från många okunniga journalister, är istället det runbleck (skriver Folkbladet) som ska ha hittats nära Östra Eneby i Östergötland, och vara från tidig medeltid, fortfarande enligt ”Folkbladet” vilket väl lär betyda sent tusental eller elva-tolvhundratal ungefär, även om man slarvar med språket här också.

Föremålet ser – som ni kan se – inte alls ut som något ”bleck” utan snarare som någon vävtyngd eller liknande, och är av solitt bly. Också sajten ”Affärsliv.com” citerar Magnus Källström, och skriver följande:

– Den oskadade raden lyder ungefär ”komma oskadd från förbannelser”. Sedan kan man på raden under utläsa vad som kan tolkas som ”flickors hån” eller ”skymf” vilket är fantasieggande när man funderar över hur det kan hänga ihop med den övriga texten.

Någon återgivning av hur hela inskriften lyder, eller varför man tror att just den texten skulle stå där, redovisas inte alls i den undermånliga artikeln, men Runologiskt är det här föremålet av mycket stort intresse, vilket framgår av fortsättningen..

– Det innehåller också sällsynta runformer som stunget M vilket är väldigt ovanligt. — — – När det gäller sådana här formler med skyddsvärde är det vanliga att det är ristat på latin men här är det fornnordiska, påpekar Magnus Källström som alltså nu går vidare med att försöka få fram mer ur det unika runblecket – bland annat med att tolka ordet ”RÄHIN” som skulle kunna vara ett namn men även ett ord för ”hedniska gudar” vilket också skulle vara spännande med tanke på kristnandet som skedde just före denna tid.

Tolkningen är alltså oklar, även för experterna – men vad tidningen INTE skriver är att ”RÄHIN” väl ska utläsas ”Regin” som inte bara är namnet på en gestalt i Völungasagan, men också betyder ”Makter” eller med andra ord Gudar i allmänhet, för så används ordet i Eddan. se till exempel Völuspás sjätte strof eller Vaftrudnismál. Vad Källström menar med ”flickors hån” framgår inte, och det vore intressant att få veta hur man nu skulle ha kommit fram till den tolkningen.

SVT har publicerat mer om samma fynd, och då lagt till vad som verkar vara delvis andra tolkningar från andra forskare.

– Det handlar om en van runristare, som är väl bekant med tekniken, säger Karin Lindeblad och berättar vidare att runorna är svårtolkade. Men en del av texten som finns inristad kan tolkas som ”komma oskadd från förbannelserna” eller möjligen ”från banemännen” — — – Man har också kunnat se att det står någonting om mö, flicka, jungfru. Så man kan ju fundera om det är hon som skulle helas eller botas, hävas ur förbannelse, säger Karin Lindeblad.

Folkbladet går så långt som att jämföra med det kända stycket ur Egil Skallagrimssons Saga, där Egil är i Värmland och griper in för att rätta en oskickligt skriven kärleks-formel, som en dräng ristat för en piga, och kastat in under hennes säng. Nu använder han en runa på fel sätt, och resultatet blir att pigan får häftig kramp och feber, och inte alls blir kärlekskrank, som menat var – men denna sjukdom hävs genast av den vida mer runkunnige Egil, som karvar bort den felaktiga runan.

Runor är förvisso nyttiga för de som förstår att tolka dem rätt, och att rista dem, men utan gagn för trolls och jätttars avföda – det står också i Eddan – och torde vara självförklarande…

”Det är så sant som det är sagt”

”Mannen som ÄLSKADE själva livet” – Harlan Ellison (1934-2018) – ett försök till eftermäle

For a little time, I was here,
and for a little time, I mattered

Mad dogs have kicked us in the groin !

– Said by Harlan Ellison

”En liten tid fanns jag här,
och för en stund betydde jag något”

”Galna hundar har sparkat oss i skrevet !”

Sagt av Harlan Ellison (han sa det vid olika tillfällen – inte samtidigt)

Den 28 Juni i år – för exakt en månad sedan – dog en av mina största litterära idoler från den tid var jag var ungefär femton till trettio år gammal. Jag måste erkänna att jag inte läst mycket av honom alls sedan dess, och att jag helt och hållet missade hans senare verk, från ”den tredje perioden” som en insatt kritikerkår i USA kallat det, då hans skrivsätt enligt uppgift blivit lugnare och mognare än under de två föregående perioderna, ”Men fan tro’t, sa Relling”.  Emellertid, till och med SVT eller Statstelevisionen i Sverige ägnade honom en dödsruna, när han väl dog. Det gjorde alla möjliga andra media också, världen över – mer saklig information än SVT:s felaktigheter finns här – de påstår till exempel att han skulle ha varit ”science fiction författare”, något som han under 50 år av sitt liv bestämt och ihållande förnekade, och det är mycket mera rätt att betrakta honom som en ”Magisk Realist” i Nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez anda, eller att jämföra honom med andra storheter från Latinamerika, som Jorge Luis Borges, till exempel.

Vad han skrev var visst inte ”science” och – även om det var ”fiction” till största del, ett helt annat slags populärlitteratur och ibland mer minnesvärda, korta noveller; som jag ska få be att återkomma till. Man kan absolut inte kalla dem för fantasy, även om Harlan Ellison också skev essäer, filmmanus, tv-recensioner, allvarligt menade försök till romaner (som han dock ofta misslyckades med) och artiklar om serietidningar och nästan vad slags amerikansk skräp- och populärkultur som helst, men det som stod hans hjärta närmast var de korta novellerna, och antologierna han redigerade, för i de verken – som han tog på största allvar – han var inte alltid 100 % gravallvarlig som person, kan man tänka – utan en stor Hedning och skämtare – lade han ned hela sitt hjärta och själ. Fantay-litteratur däremot, hatade och avskydde han något alldeles intensivt. Idiotiska berättelser med alver, orcher och prinsessor och allt sådant, i förstelnade, förljugna kristna medeltidsvärldar á la Tolkien var det värsta han visste – annars accepterade han alla genres och arbetade också inom dem – han skrev till och med deckarhistorier och självupplevda kåserier – och här måste jag säga att jag håller med honom.

 

”The Beast that shouted Love at the Heart of the World” – 1969 – en novellsamling (oöversatt till svenska) kongenialt illustrerad av Leo och Diane Dillon

Harlan Ellison var en person som ett helt liv igenom dominerades av sina känslor, och sin ”känslokropp” eller ”Hamingja”, alltså ”Hamn” som vi säger på nutida svenska, även om det inte alls var något fel på hans Hugr, eller skarpa och ofta sarkastiskt bitande intellekt.

Man kan säga att han var en ”omedveten” Hedning, eftersom han ett helt liv igenom var Agnostiker av benhård och ohejdad vana, eller en av ”den egna kraftens män” – sådana som Egil Skallagrimsson och de andra på 900-talet, även om han skulle ha vänt sig emot den jämförelsen. Till växten var han kort och liten, ja ”then lillsta man” som Engelbrektskrönikan skriver om Engelbrekt Engelbrektsson, den store frihetshjälten, men trots sina 165 cm var han mycket bra på att slåss, vilket jag själv fått erfara den gång vi gjorde det.

Han var en otroligt flyhänt, produktiv och energisk person, skandalomsusad som få, ja närmast manisk – åtminstone under vissa dagar och perioder av sitt liv. Men mycket av vad som sagts om honom stämmer inte alls, och SVT har fel i sak när de påstår att han skulle ha skickat 213 tegelstenar på posten till en förläggare, som inte betalt honom, (”fourth class mail” – eller särskilt långsamtgående post – ofrankerat, så att förläggaren fick lösa ut allting) och sedan en död kindpåsråtta (en sk ”gopher”) i en låda till en annan. Det stämmer inte. Den informationen är felaktig, och det vet jag därför att jag fått höra denna historia från honom själv – jag träffade honom nämligen fem gånger, medan han fortfarande levde. Det var samme förläggare som drabbades av allt det där.

”Vaa ? Sa ni ”gopher” – alltså en varelse av släktet Geomyideae ?”

Historien finns inspelad på gammaldags LP eller grammofonskiva också, och det är allmänt känt att förläggaren som drabbades av detta och väl mer, efter att försökt lura Harlan på en massa pengar, hette Ezra Eisen, och jobbade för Signet Books i New York, på den tiden (1970-talet) ett välkänt skräpförlag. Mr Eisen drabbades senare – oturligt nog – av en hjärtattack, men det var först sedan Harlan kontaktat sin gamle vän Szandor (som kom from the Bronx och jobbade inte åt den italienska maffian, inte den ryska maffian, men den litauiska maffian, hör och häpna) – Szandor såg ut som en stor, 2 meter hög, koppärrrig kejsarpingvinn i kritstecksrandig kostym ungefär, eller som den läskige ”The Penguin” (spelad av Danny DeVito) i en film från 1992, och det var först efter att denne bizarre man trängt sig in bakom förläggaren i en hiss, och sagt några menande saker om förläggarens barn och Harlan Ellisons obetalda manus, som Ezra Eisen fick en hjärtattack och beslöt sig för att betala sina skulder…

Harlan Ellison var bosatt i Sherman Oaks, California, inte långt från Hollywood (där han hade en stor, lyxigt inredd bungalow med ett omfångsrikt bibliotek, och där han slutligen dog) – och känd för sina många rättstvister, bland annat för att alla hans konkurrenter hela tiden snodde, korpade och stal de idéer och uppslag som han i kraft av en kreativ fantasi hela tiden sprutade ur sig. Bland annat livnärde han sig nästan ett tag på att stämma producenterna till ett antal kända filmer (däribland ”Terminator”) för att de ”lånat” mer eller mindre hela bitar av hans idéer och utkast – i USA kan man göra så, men här i Sverige stjäl, lurar, bedrar människor i de litterära etablissemanget varann helt ohejdat. Tänk bara på Eva Gabrielsson, till exempel, och vad Stig Larssons familj gjorde emot henne efter framgången för ”The girl wih the dragon tatoo” böckerna. Inget av det var särskilt snällt.

Det första twitter-budskapet om Harlan Ellisons död, från morgonen 28 Juli i år.  Han hittades död i sin säng, i sviterna efter en stroke, som han ådrog sig redan hösten 2014. Han ville INTE ha någon begravning alls, men en stor och hjärtlig hyllnings-fest för själva livet…

 

Hans många vänner skrek, bönade och bad honom om att han skulle ”välja sina strider” som det så vackert heter, men det ville han egentligen inte. Men så en dag kom han på något – och det var med frågan ”Where does a writer go to get his ideas?” från en okänd beundrarinna, vilket han själv blixtsnabbt besvarade med ortnamnet ”Schenectaty !”. (Den orten är en liten tråkig förstad till New York, fylld av smutsiga industrier – ungefär som ett amerikanskt ”Älvsjö” – men Harlan tänkte sig alltså att där skulle sitta en liten, liten man på en firma någonstans, occh för en usel lön dela ut bruna kuvert med idéer i) Han insåg nämligen, att han ju kunde sälja själva idéerna och uppslagen till de stora filmbolagen i Hollywood, och sedan låta någon annan skriva alla manus, som en ”creative consultant” under pseudonym ungefär, och sen kamma hem hela vinsten. På så sätt blev han mycket framgångsrik, och lyckades redan under 1980-talets första år komma upp i inkomster på 475 000 USD eller mer, vilket var mycket pengar just då.

 

Harlan Ellison vid sina föräldrars grav i Painesville, Ohio – småstadshålan där han föddes under depressionen på 1930-talet

Hans mor var pianolärarinna, hans far tandläkare. Inte alltför kreativa yrken, kanske. Han var också amerikansk jude under 30-talet, och var 11 år när Andra Världskriget slutade – en period av historien då den internationella judenheten låg mycket pyrt till, för att nu uttrycka sig både milt och en smula rått på samma gång. Som barn var han hackkyckling, vilket han senare skulle återskapa i ett par sentimentala noveller som ”One Life, Furnished in Early Poverty” (”Berättelse om ett liv, inrett i tidig fattigdom”) där en tidsresenär åker tillbaka och möter sig själv som barn, bara för att finna, att det är tidsresenären själv som gör barnet till vad det senare blev, genom att åka tillbaka till framtiden (en senare Hollywood-film) och överge sitt tidigare jag, som blir än mer traumatiserat och övergivet av den upplevelsen. En annan snyftig liten historia på samma tema – lika intensivt självutlämnande (vilket Harlan Ellison alltid var) kallad ”Jefty is Five” handlar om en man, som fått förmågan att stoppa omvärldens tid – alla gamla radioprogram, all musik som fanns på trettiotalet, alla tidningsrubriker som de hade då osv osv ”kommer tillbaka” igen – och de senare födda personer som upplever detta, får helt enkelt ”noja och spader”.

Samma tema återfinns för övrigt i en tecknad film, benämnd ”Cool World” som aldrig gått upp i Sverige – huvudpersonen går till slut in i en imaginär värld som hämtad från tecknade serier typ Will Eisner’s ”Spirit” eller ”The Shadow” för de som nu känner till dem. I den filmen förekommer också minst en referens till Harlan Ellisons Stockholmsbesök under 1980-talet, men jag tänker inte tala om för er var i filmens ”storyboard” den referensen förekommer.

Who knows what evil lurks in the hearts of men” ( filmer som ”Gäckande skuggan” och raddioserier som ”Mannen i svart”, som också fanns i Sverige på 1930-50 talen)

Harlan försörjde sig som lagerarbetare, hamnarbetare, skivkonvolutsförpackare, livvakt åt en rik paranoid galning, nitroglycerin-lastbilsförare, gruvarbetare och fruktplockare (bland annat) enligt hans egna självbiografiska skriverier. Det var innan han slog igenom på allvar, förstås. 1954-1956 återfanns han i New York, där han gick med i ett Puerto Ricanskt gatugäng, bara för att prova på hur det var, och för att skriva någonting socialrealistiskt, självupplevt. På den här tiden var gatugäng i New York – eller dagens Malmö, Göteborg och Stockholm ännu inte så inriktade på skjutvapen, mord och knark som idag – det låg ännu ett slags läderjackornas skimmer över dem, med stiletter, ”West Side Story” och Marlon Brando’s ”The Wild One” i färskt minne.

Man ska minnas, att Hunter S Thomson – en annan av mina litterära idoler, mannen som grundade ”Gonzo Journalism” som begrepp, långt innan Günter Wallraff nere i Västtyskland ( ett land som inte längre finns) ens gick ur blöjstadiet – faktiskt skaffade sig en motorcykel, och gick med i Hells Angels, California (the original, and only) på den tiden då dessa helskäggiga herrar faktiskt var riktiga hojåkare som kunde fixa med motorer, och inga sjabbiga knarklangare. Harlans erfarenheter av den här epoken samlade han i böcker som ”Web of the City” (”stadens snaror” i mitt utkast till översättning, aldrig utgiven) och novellsamlingar av typen ”The deadly streets”, innan han en kort tid fick sitta i fängelse för illegalt vapeninnehav, en episod i hans liv som blott upptog några enstaka veckor, men som ändå resulterade i boken härovan.

En av hans senare novellsamlingar (från 2014) skulle komma att hetaAgain, Honorable Whoredom at a Penny a Word”  (Återigen: Ärligt Horande för ett öre per ord !” ) och under de första 35 åren eller så av sitt liv, tjänade han aldrig någonsin mer pengar än så på sitt skrivande. Att jobba för ”the pulps” eller magasin i USA av typen Astounding, som bara gav ut dålig science fiction och ännu sämre horror- och detektivhistorier, måste ha varit oändligt påfrestande, särskilt som Harlan Ellison aldrig någonsin ville hålla sig inom dessa begränsade genrer. Han var helt enkelt för bra för sådant, men man ska betänka, att om en riktig ”Schlockmeister” eller paperback-författare då kunde sälja två-tre noveller i månaden (som allra bäst) på vardera 2-3000 ord, så blir det bara 40-50 dollar i månadslön – och det var inte mycket, inget man försörjer en familj på – ens på det nu fjärran 1960-talet.

Förf. i 30-års åldern, på den tiden han satt och skrev som ”levande skyltning” i bokhandelsfönster

Precis som arbetarförfattaren Sven Wernström i Sverige (som han absolut inte kände till) med sin bok ”skrivandets hantverk” hävdade Harlan alltid, att skrivande är ett hantverk, inget annat. (”I’m a craftsperson and I work at my craft – that’s all I can do” – det sa han själv – till mig också !) Han gjorde mycket för att de-mystifiera författaryrket och sig själv, men blev ironiskt nog föremål för desdå fler falska rykten och myter.  Författare är inga gudalika vitskäggiga gamla profeter som skriver i elfenbenstorn, eller på höga bergstoppar bortom molnen, utan de är alla medlemmar i en yrkeskår, som inte är ett djävla dugg bättre än horans, eller för den delen snickarens, och rörmockarens.. ”Och ingen Gud ska komma ner från bergen och rädda era svarta själar och liljevita arslen – det ska ni inte tro !” (det är ett citat av honom själv, från ett förord betitlat ”the waves in rio” översatt av mig själv)

 

Ur kortnovellen ”From A to Z in the chocolate alphabeth” som han skrev på tid, sittande i ett bokhandelsfönster, och med temat ”A-Z” i korta stycken under tiden han skrev autografer, lät sig simultanintervjuas osv

 

Han kunde gång efter annan vara väldigt snäll, ödmjuk och hjälpsam emot nybörjare och amatörer som han ofta bjöd in till sitt hem och lät dem bo där gratis i flera veckor, men lika skoningslös var han emot sk ”fans” eller efterhängsna beundrare, till vilkas skara jag dock aldrig blev räknad.

Folk – fruntimmer då mest – brukade fråga honom om han läst alla de tusentals böcker, som fanns i hans hem. Då blev han snäsig emot dem och ropade högt: ”Nämen så tusan heller ! Tror ni att jag är så djäkla dum att jag skulle spara på sådant, som jag redan läst eller kan !” och naturligtvis samlade han på olästa böcker, aldrig lästa. ”För att bli bra på att själv skriva, måste man framförallt kunna läsa – oavbrutet, oavbrutet – inte bara texter man själv tycker om och gärna läser för nöjes skull, utan sånt man intensivt ogillar, som tidningsartiklar” – detta var ett annat av hans ”goda råd”.

Det var om sina tidiga kritiker han redan som ung formulerade frasen ”Mad dogs have kicked us in the groin” vilken framkallade mest skratt bland kritikerkåren, för hur ser det ut, när en galen hund verkligen sparkar en människa i skrevet ? Hur går det till, rent fysiskt ?? Hundar kan inte hopp-sparka, eller lära sig karate, vilket människor kan. Lyfter de på ett ben, som man får förutsätta, gäller det ju oftast något annat än att sparka…och den, som drabbas av sparken, måste i så fall vara en väldigt kortväxt person, ja närmast dvärglik – vilket Harlan Ellison också var.

 

Nej, ALLA har INTE ALLS ”rätt till en åsikt” i kraft av YTTRANDEFRIHET eller något sådant. Man måste skilja på åsikter och fakta. Man har ALDRIG rätt att yttra sig, om man tror på det som är FELAKTIGT eller FEL I SAK.

 

1957 – 1959 gav sig Harlan Ellison in i USA.s Armé, där han tillhörde pansartrupperna i Georgia. I stridsvagnar och stridsfordon av alla slag har man nytta av kortväxta och små personer, och tjänsten där passade hans temperament. ”Fort och Fel” brukar man säga är pansartruppernas valspråk i Konungariket Sveriges Armé, som jag väl känner till efter mer än tjugo års samlad tjänstgöring. I själva verket är det ”Eld och Rörelse” – den moderna stridens två grundelement, giltiga i alla tider – som är deras valspråk.

Han utgav några artiklar för garnisonstidskriften ”Inside the Turret” men annars gjorde han knappast någon karriär, blev aldrig mer än private eller menig, och inte ens 1st Sgt eller plutonchef, som vissa andra snillen någonstans, var det nu kan vara… Episoden med Armén var något Harlan Ellison aldrig skrev om, aldrig talade om, aldrig beskrev – men så var han nog också lojal emot sitt land, trots ibland mycket vildsint liberala åsikter på 60-70 talen. Han gisslade Nixon och Reagan mycket hårt, men vad han tyckte om Donald Trump har aldrig förmälts mig. Antagligen tyckte väl Harlan Ellison att Trump var under hans värdighet som författare och människa att alls kommentera, och det är förmodligen lika bra.

 

Åldrad, gammal, slagrörd och sjuk, paralyserad i ena kroppshalvan, men fortfarande lika produktiv. Han fortsatte skriva, ända till det bittra slutet.

 

I yngre år hade han dock för vana att direkt ta namn och identitet från personliga fiender i levande livet, och väva in dem i sina noveller, bara för att hämnas på dem, och för att göra ett praktfullt ”Nid” enligt Asatrogen sed – ty som jag sa, han levde i enlighet med Havámáls ord, och var lite av en hedning, fast han aldrig ville erkänna det. Särskilt en av hans utbildare och instruktörer i pansartrupperna – en viss Sgt Bedzyk, polskättad och därför fullfjädrad anti-semit – förekommer faktiskt som figur i flera noveller. Men även från honom, lärde sig Ellison ett och annat. Hur man ska umgås med eleverna på författarkurser och skrivarkurser, till exempel. Skrivarkurser för SFWA – Science Fiction Writers of America – vars möten jag också plankat in på efter att ha angett falska uppgifter, som min aldrig skrivna romanserie ”Vad katten gör i lådan – del 1, 2 och 3”   – var faktiskt något Harlan Ellison höll i ganska ofta, och han var mycket bra som instruktör – på armévis, då – det får jag verkligen säga.

Han bildade en hel författarskola på 1970 talet, med sina – delvis politiska – antologier ”Dangerous Visions” och ”Again, Dangerous Visions” där han fick sina elever att ta upp ämnen, som ingen annan velat ta i och skriva fritt och ohämmat, genom vad som liknar ”method acting” inom skådespeleriet – en teknik för att forma om folks sinnen, som användes redan på 1950-talet. Men först kom ett slags ”hell week” där Harlan, ex cathedra, ägnade sig åt att systematiskt skälla ut folk efter noter, inför hela auditoriet, intill nedbrytningens gräns. Speciellt en av hans kvinnliga elever, en viss miss Evelyn Lief, höll på att bli halvt vansinnig, och idag efter alla #metoo #boohoohoo #jagärhärnu och ”det är såå synd om lättkränkta mig”  kampanjer, skulle metoder som dessa inte gå att tillämpa år 2018, men 1970-1990 ungefär, gick det här jättebra.

Hollywood är trots allt Hollywood, och vad som förekommer i branschen där, är ganska tufft, ska ni veta. Jag känner en märklig man vid namn Carl – en riktig bastard eller ”a real bastard” på flera sätt än ett – som varit på ort och ställe, och berättat, men utomäktenskaplig avkomma av en adelsman, det är han – och därmed alltså ”a bastard” på allvar…

”Sömnlösa nätter i Prokrustes säng” – en av Ellisons essäsamlingar

Överhuvudtaget var Harlan en sannskyldig mästare på tillkrånglade, men fantasieggande och säljande titlar och rubriker, som inbjuder läsaren att tänka efter själv. Det är också något jag låtit mig influeras av i den här bloggen, som ni kanske har märkt.

Han kunde få till sådana lekfulla titlar som ”I Have no mouth and I must scream” (översatt till ”Det tysta ropet” på svenska, vilket helt skiljer sig från originalets känsla) eller ”Repent, Harlequin; the ticktockman said” (på svenska bara ”Ångra dig, Harlequin” om jag minns rätt) eller ”Shattered like a glass goblin” vilket blev ”Krossad som en gnom av glas” på svenska, eller för den delen ”Pretty Maggie Moneyeyes” översatt som ”Vackra Maggie Penningblick” av Gunnar Gällmo. Eller – min favorit i titelväg – ”The executioner of the malaformed children  – (”avrättaren för de missbildade barnen” alltså, viilken alltjämnt är oöversatt) För de som vill läsa Harlan Ellison på svenska och inte i original – vilket man borde göra – många fina små språkliga nyanser i hans verk går inte att översätta alls, utan är ”lost in translation” – rekommenderas samlingen ”Ensamvärk” från 1992 – en förkortad upplaga av ”The Essential Ellison” (1987) som är en samling av det bästa från hans första och andra period (före genombrottet på 1970-talet, och fram till 1990 ). Enbart den svenske humoristen David Nessle, numera anställd av DN i egenskap av ”Muralgranskare” kunde väl komma upp i ännu mer häpnadsväckande och orimligt lustifierande titlar som ” Geggamoja Übermensch och Det Heterosexuella Närstridskommandot” (detta var namnet på ett rockband) eller för den delen ”Ivar Lo Johanssons dödsdömda UFO-brigad

Man har sagt, att ”I Have no mouth and…” (1967) skulle vara hans mest berömda novell, eftersom den ”förutspådde internet” men det är en dålig lögn. Den utgår från det faktum att USA i Kalla Krigets skugga börjat koppla ihop sina militära stordatorer – det var så Internet föddes – och den innehåller också illustrationer i form av inklippta hålkortsremsor, som fortfarande var vanliga på den tiden – ungefär som de bilder jag lagt in i den här bloggtexten – Harlan Ellison skrev långt senare bloggar själv, och var visst inte främmande för sådana grepp. Men någon vidare ”science” förekommer inte alls – allt vi får är en berättelse om en ond dator som utlöser atomkrig, förstås, och sedan – långt originellare – en berättelse om det helvete som fem-sex överlevande genomgår, när datorn likt de kristnas galna och ”Allsmäktiga” gud försöker plåga, förnedra och tortera dem – bara just därför att den vill spara några exemplar ur mänskligheten, så att den alls har någon att just plåga, förnedra och tortera i evigheters evighet, amen. Huvudpersonen sätter sig dock upp emot Datorn-Gudens allmakt, och trotsar hela systemet genom att ta livet av dem – så att de slipper lida och plågas mer – men då kommer han att själv få lida femdubbelt och sexdubbelt istället, för datorn omformar honom till ett slags formlös protoplasma eller slemklump, och därför har han alltså ingen mun – men måste skrika – eftersom han förvisso har anledning till att göra just så. Inte trevligt, precis – och ingen vetenskap heller – bara ett stort känsloflöde.

Originalupplagan, från tiden det begav sig (1968)

Repent, Harlequin” är i så fall spexigare. Den handlar om en man med extremt dålig förmåga att passa tider, en viss Everett C Marm; som alltid kommer fyra-fem minuter försent, vad han än gör. I framtiden har detta blivit ett lagbrott, och sådana brott bestraffas mycket strängt, eftersom de tär på hela samhällets resurser, och dessutom sätter andra händelser och skeenden i svang. Ett enda försenat tunnelbanetåg, som står still därför att någon genomsnittsmedborgare fastnar i dörrarna, kan ju faktiskt lamslå en hel storstad, med i sin tur helt oanade konsekvenser för hela Världen. Marm blir här en upprorsman, en pajas, en upptågsmakare med drag av Ellison själv, och lyckas ”välta” hela systemet, med påföljd att tidens tyranni upphör. Eller åtminstone nästan. Läs själva, får ni se – men denna lilla novell lär vara den mest återtryckta på hela engelska språket.

En annan ”klassiker” från hans andra period, ”The Discarded” bygger på det lustiga infallet – från författaren själv – att ”Om människors yttre faktiskt såg ut som deras inre, vilka fruktansvärda missbildningar och ofattbara monster skulle vi inte då se vandra runt på gatorna i våra städer”. Det är här Harlans gamle plågoande, Pansarsergeant Bedzyk, förekommer som litterär figur för allra första gången – för han hämnas rejält på just honom. Bedzyks flickvän, till exempel, är en fjolla av den sorten som alltid ropar ”äähu bäähu – jag gråter ögonen ur mig om du lämnar mig !” och detta händer henne verkligen också. Hennes ögon förvandlas till vatten, och rinner bokstavligt talat ur skallen på henne…

Härmed är vi inne på ett annat stort kapitel i Harlan Ellisons liv, nämligen hans förhållande till kvinnor – vilket man kan skriva mycket om. Han gifte sig inte mindre än fem gånger i sitt liv, men enbart hans femte (och sista) äktenskap blev lyckligt och lugnt, förskonat från livets stormar och mycket kärleksfullt. Detta vet jag själv, för ”I was there when it happened” kan jag stolt för er alla bedyra, ungefär som Johnny Cash på sin tid, en person som Harlan delvis liknade.

 

Susan, som han mötte på en science-fictionkongress i Glasgow 1986, där jag själv också var närvarande, hade visserligen läst några av hans noveller, men var långt ifrån någon hängiven ”fan” vilket jag inte heller var. Men, lugn och praktisk som hon är (och var) har hon genom 32 års äktenskap spelat rollen av fru Lovisa Bellman, i jämförelse med Harlans ganska stökige Carl Michael, om ni förstår hur jag menar. Harlan Ellison var skådespelare till sin natur.  Han var en man som talade oupphörligen, fort och inlevelsefullt; och som gillade att ”hålla hov” på en reneässans-furstes vis, särskilt på bättre restauranger i exempelvis Stockholm, men också Los Angeles med omnejd. Det var som en italiensk familjemiddag i en film av Fellini ungefär – Harlan gillade Fellinis och Bergmans filmer – för honom var de både ”Européer” och därmed sak samma – och en sittning med förrätt kunde inledas klockan 1630, men middagen – med allt ni kan tänka er av mat och dryck – avslutades kanske först klockan halv ett på natten, då taffeln äntligen bröts. Jag har också fått uppleva minst två längre ”bokhandelsvernissager” med tillhörande autografsignering – och enligt en god vän var Harlan – som stundtals försörjt sig som uppläsare av Lewis Caroll, till exempel – ungefär om ”Groucho Marx på speed”.

 

Love ain’t nothing but sex mis-spelled” sa han också – och använde som boktitel. ”Kärlek är ingenting annat än en felstavning för Sex” med andra ord. Han trodde inte på platoniska förhållanden, förhållanden på långdistans eller via nätet – något snusk måste människorna alltid ha för sig – så var det bara. Hans första äktenskap ingicks när han var 22 och varade i 4 år. När han var 41, gifte han sig med en 19-åring, något han ursäktade med att han faktiskt blivit blixtförälskad – vilket alla människor kan bli – men att detta var ett nattsvart misstag, ett misstag av den sort som ingendera parten kunde hjälpa – och som alltid var han mycket självutlämnande – men inte självbefläckande (sex i alla former är inget att vara rädd för) i sina egna verk.

”Pretty Maggie Moneyeyes” eller ”Vackra Maggie Penningblick” handlar om en ung långbent skönhet som faktiskt stal Harlan Ellisons kreditkort; rakt av bara, och åkte till Las Vegas med alla pengarna. Där blir hon bokstavligt fängslad av en spelautomat, visar det sig (på det sättet att hon får hjärtattack till följd av en elektrisk felkoppling och får sitt psyke för evigt fångat inuti maskinen – ”be careful what you wish for – you might eventually get it” ) – men av viss, gentlemannamässig hänsyn, använde Harlan inte hennes riktiga namn och identitet i denna novell. Han gjorde bara en perfekt beskrivning och ett porträtt av henne. Han själv hade också begynnande hjärtproblem när han skrev just den berättelsen. De skulle komma att förvärras under den senare delen av hans liv. ”Jag skriver alltid naken var ett annat av hans uttalanden, men detta syftade inte på något Freudianskt sublimerat, eller ens sex som sådant.

Att skriva är en psykiskt ansträngande verksamhet, och att leta efter rätt ord medan man smider ihop en sats, för att använda Herman Hesses uttryck blir till sist rena kroppsarbetet, om man bara håller på tillräckligt länge med tillräcklig ihärdighet, vilket Harlan hade – intill självförbrännande. Därför svettades han, svettades kopiöst – han bodde i Californien, känt för sina skogsbränder och värmeböljor, som sagt – och när jag skriver den här texten arbetar jag som Vladimir Putin – med bar överkropp…

Något liknande ”Maggie Moneyeys” hände också mig själv en gång – då var jag i trettioårsåldern. Cathrine – som kom från Norge – ni får varken efternamn eller telefonnummer här – jag har mina gränser, jag också – var bokhandelsbiträde, nyligen bliven ensam, och mycket mycket vacker. Hennes kropp… på den tiden… – nu är hon lyckligen gift och har flera vuxna barn också, har det sagts mig. Hon bestal mig aldrig på mycket pengar, och skickade tillbaka det där kreditkortet sönderklippt, vilket var reko gjort av henne. Allt hon egentligen ville ha, var en biljett hem efter en sommarvecka eller två, och hon gav mig det bästa ”Dear John Letter” eller avskedsbrev som jag någonsin fått, i hela mitt liv.

Hon köpte helt enkelt en literflaska Absolut Renat Brännvin – med pepparsmak – och ställde denna på mitt nattduksbord, bredvid sängen, tillsammans med det där brevet: ”Blir saknaden för stark, drick det här och tänk på mig… vänligen din Cathrine, men varför hoppade du inte i säng med mig när du hade chansen ?” (Fast, på Norska då förstås. Hon var trots allt Oslojente – som i ”Jenta och gentagelse” eller med andra ord dejlig deja vue…)

 

De har något visst, bokhandelsbiträdena… (personen på bilden har inget samband med vad som skildras i denna text)

Man bör alltid vara en gentleman, men även gentlemän har sina fasta gränser, som ingen kvinna kan kliva över. Otrohet tar jag lätt på (en gång är ingen gång, två gånger är också ingen gång, men tredje gången ringer fanimig en gong-gong – ”three strikes and you are out!” ), men lägger man sig med en annan man och försöker knulla i min egen ägandes säng, till exempel (också detta har hänt mig, och hände Harlan en gång) så blir man struken ur min bekantskapskrets, och får sina skitiga trosor utkastade på gatan, tillsammans med vad som nu finns av kläder och övriga tillhörigheter. Så är det, bara – och anklagelser i efterhand, kommer man ingenstans med.

Till sist – innan jag avslutar detta långa försök till nekrolog, på gott och på ont – över en man som älskade livet och var levande, verkligen levande – på alla sätt och vis – borde jag kanske ägna mig åt några försök att beskriva Mr Ellisons andliga sidor också – han hade sådana med – och hur han utvecklades som debattör och författare, med tonvikt på vad jag själv upplevt av den saken.

Efter Harlan Ellisons första besök i Sverige på 1980-talet fick jag ett stort och okristligt skällebrev (för att nu tala med Karl XI, som på sin tid brevväxlade med Tsar Ivan den Förskräcklige av Ryssland) på ungefär en sida, utmynnande i ”You Sir, are a – ist… -ist” (efter det stod där ungefär 15 invektiv som slutar på – ist, ni kan själv tänka er vilka och i gengäld gav jag honom ett tre sidor långt brev tillbaks, som syftar på den keltiska dikten ”The Child Taliesin” om en ung bards födelse – Harlan Ellison var otroligt beläst, och kunde nog förstå de mytologiska referenserna, så antog jag i alla fall… med utrop som ”I am a word in a book, I am the gopher on your hillside, I am every person you ever hated, I am all that which you would wish unwell” bara för att visa att jag genomskådat honom fullständigt och dessa ord skulle senare leda till en del saker, för oss båda två.

Men, låt oss inte gå händelserna i förväg. En av Harlan Ellisons stora knep, var vad man kallar ”The formula story” – en ofta använd sanning, som kan uttryckas såhär:

Redan Homeros kände till det här, och knepet förekommer ofta flitigt i amerikanska filmer och TV-serier. ”Sjung om den vrede, som besatt Peliden Akilles” är de ord, som inleder Iliaden, till exempel. Vi får alltså se en person i en spännande situation, eller vad som kan kallas en ”cliffhanger” och sedan kommer naturligtvis en tillbakablick eller fortsättning: Hur har den personens liv varit, hur uppkom den situation vi sett framför oss – och så katharsis, som grekerna sa – eller avslutningen – som naturligtvis kan vara lycklig eller olycklig, beroende på omständigheterna. Nästan alla noveller, filmer osv är uppbyggda så, som små ”storyboards” om man tänker efter, och Harlan behärskade denna teknik – med tusentals varianter – till fulländning…

Den eller de som kan debattera och skriva det, bör absolut göra det – hela tiden. Ingen strid är för liten – ingen konflikt ovärdig att utkämpas – för den som har styrkan, måste använda denna styrka för att lätta omvärldens kval och problem, och hjälpa de medmänniskor man möter på livets väg, om så bara genom att hötta och skrika åt dem, eller väcka dem ur deras sömn en smula, kanske roa dem eller åtminstone väcka en enda tanke hos dem. Och det där är författarens och debattörens jobb – ibland högst påtagligt, ja fysiskt – även om det tröttar…

Harlan använde – som jag har antytt – denna förmåga att ”ruska om” människor i levande livet också. Skandalerna omkring honom var många, även på slutet, i lättkränkthetens tidevarv, då så många människor ägnar sig åt rent skitsnack, särskilt om berömdheter. Han avbröt under början av 2000-talet ett av sina sista offentliga framträdanden på en paneldebatt med att bara resa sig upp och gå ifrån den, med orden ”Jag är dödende…döende. Vilken bokstav i ordet ”döende” är det som ni journalister och intervjuare inte kan förstå” eller – i ett företal till en bok – ”Tänk på alla miljoners miljarders sandkorn i Gobi-öknen. Dela sedan vart och ett av dessa sandkorn i lika många delar som det totala antalet sandkorn i Gobi-öknen, och skriv på vart och ett av dessa billioner trillioner fragment av sandkorn ordet ”Shitty” eller skitighet. Ändå motsvarar det inte ens en tiondels miljarddel av den fundamentala skitighet jag känner precis just nu, i det här ögonblicket.

Trätgirigheten själv i unga år…

Ett ofta spritt rykte är att han skulle ha kastat ned en efterhängsen beundrare i ett hiss-schakt, vilket skulle ha skett på 1980-talet, men det hände aldrig. Ett annat är att han skulle ha sågat ned en gigantisk kristallkrona i en eller annan föredragslokal, likt fantomen på Stora Operan, ungefär. Det ryktet fanns verkligen också, och här får vi svara som Hunter S Thomson gjorde när han tillfrågades om det var sant, att det fanns rykten om att Ed Muskie, republikanernas presidentkandidat, hade tagit Ibogain. ”Jodå, svarade Hunter glatt. Det f-a-n-n-s ett sådant rykte – det vet jag med bestämdhet, för det var ju jag själv som lät sprida ut det !”

Nåja.

Det finns ett berömt foto av mig där jag vilt grimaserande står med armen om Mr Ellison  – Glasgow 1986 – vi hade båda två en förmåga att grimasera vilt inför kameror – som är oklanderligt klädd i Vit Stetson-hatt av Cowboy-model och Läderjacka (med texten ”Eddie Burma” på ryggen, efter en av hans figurer i en novell som börjar med en tidningsrubrik: ”Eddie Burma funnen mördad” – och huvudpersonen tänker ”Men – det är ju j-a-g som är Eddie Burma !” ) vilket är taget 5 minuter efter vårt stora slagsmål – som mycket riktigt skedde i en hiss.

Sensibel scen ur ”The Misfit Brigade” – Men man uppför sig INTE såhär på litterära kongresser – om man inte är Harlan Ellison, förstås…

Harlan hade ett sinne för psykologiska ögonblick, och gillade nog aldrig själv riktigt hissar, eftersom han hade lätt klaustrofobi. En gång lär han ha plattat till Charles Platt,en berömd kritiker, just inne i en hiss – Mr Platt (nu 73 år gammal) nämnde aldrig någonsin den incidenten i hela sitt liv, eftersom han faktiskt är en brittisk adelsman, och inte någon ”american bastard” om nu någon tror det. Jag har inte nämnt den incident, som nu skildras heller – förrän nu, vill säga – en månad efter Harlans död – men det gick inte till som i det stora bondslagsmålet mellan ”Lilleman och Legionären” i ”Döden på Larvfötter” ifall ni minns den filmen (eller har Tjänstgjort i Treköping, den vackra garnissonsstaden ) men jodå – Harlan Ellison var med på ett hörn som creative consultant där också, i alla fall efter vad jag gissar.

Sven Hassel, som författare, har aldrig hört till mina favoriter, så där jag kom från baren med en påse potatischips i näven, blev jag mycket förvånad – vid 22 års ålder – att se min store litteräre idol dåförtiden med en Sven Hassel-bok i sin näve, särskilt när han var jude till råga på allt. Följande dialog utspann sig: ”Do you like Sven Hassel ?” – och så svaret, lika blixtsnabbt ”Do you like potato crisps ?”.

Därpå slog Mr Ellison till mig i maggropen, med full kraft, och började skrika invektiv och förolämpningar åt mig, bland annat ”Swede, Squarehead och Rutabaga”, ibland stavat Rootabagga, vilket ursprungligen är ett Västgötskt uttryck för kålrot, för övrigt ett av de mycket få svenska dialektord som inlånats i amerikansk engelska. Det var ett bra slag, men jag fick in en fullträff på hans haka – eller en ”volltreff!” som tysken säger. ”Shattered like a glass goblin” gör sig onekligen påmint i sammanhanget, för Mr Ellison hade verkligen ”a glass jaw” som det heter, och jag golvade faktiskt honom – men på det sättet blev vi alltså goda vänner. Inte alltid man får tillfälle att bokstavligen golva en litterär idol, när man är 22 år gammal… Men jag gjorde det faktiskt.

Angående sådant som är vackert, poetiskt och sensibelt – allt sådant låg ibland Harlan väldigt fjärran, fängslad till händer och fötter av den kulturella omgivning han föddes in i, eller med andra ord Amerikas populärkultur under senare delen av 1900-talet, så hade han kanske ibland inte så väldigt mycket att erbjuda. Det var först under hans sista, tredje och ganska korta period som författare – från år 2000 till år 2007 då hans hälsa verkligen började svikta – som han ägnade sig åt sådant – men citatet här nedan, hämtat från novellen ”Paladin of the Lost Hour”  – vad den handlar om skall jag inte beskriva – men bland annat handlar den om Jordens allra sista timma, samt om två ganska udda karaktärers bekantskap (man bör dock inte dra alltför höga växlar på det här – jag varnar er för allt sådant) är ett bra exempel på hur han kunde skriva – i sina bästa ögonblick…

Sov i ro, min mästare och sanne vän. Arvet efter dig skall jag försöka att förvalta väl. I det led, där du ställt dig själv, finns också jag, och jag tar vid efter dig när din tid i Midgårds dalar är ute, och har avslutats. Så skall andra skalder, skribenter, bråkmakare och pugilister, skapare och skrivare följa i våra fotspår en vacker dag, och ta vid efter oss, ända intill Ragnarök, ända intill den bleka döden. ”Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt den som går, och snart skall glömmas ” – för dina ord och ditt rykte lever, som Havámál självt har sagt oss i en berömd strof.

”Dey call me Cuba Pete – and I’m not discreet…”

I sina sämre ögonblick däremot, var Harlan Ellison en helt annan karaktär – mitt svar på hans skällebrev, där jag skrev en hel del om Loke, samt om dennes förvandlingar, vill jag minnas, liksom om Tyrs (i min ursprungliga långa kria om hans Stockholmsbesök) nämnde jag också detta med masker – och maskering – och det tog Harlan fasta på, för han medverkade också – återigen som creative consultant – till filmen ”The Mask” med Jim Carrey i huvudrollen från 1994 – filmen handlar om den annars så stillsamme och skötsamme banktjänstemannen Walter Ipkiss eller Lipschitz (lip – shits – get it ?) som av någon anledning hittar en trämask, vilken ursprungligen tillhört Loke själv, och den förvandlar honom verkligen. Endast sonen till en känd undergroudntecknare i USA torde känna till bakgrunden till det där och annat, som är svårt att intyga eller leda i bevis, men jag ser så att säga en ond, karikerad och helt utflippad beskrivning och sammansmältning av våra respektive karaktärer där – eller vad som skulle resultera i en kombination av våra krafter, så att säga – hur det nu kan komma sig…

Och visst – Harlan hade humor. Humor är något som bara varar för stunden, och som aldrig någonsin bär eftervärldens prägel, för den föds i ögonblicket och dör på samma gång. Sådant är livet, bara. Och en vacker dag är det över, som bekant.

Måtte jorden vila lätt på dig. Du lärde mig mycket, inte bara om hur man ska skriva, utan om hur man bör leva sitt liv – och hur man inte bör göra just det. Dig vill jag kalla min andlige fader, om någon – och oss emellan, Harlan – din lille skit – jag kan ändå inte tro att du är död på riktigt.

Jag har ändå på känn, liksom, att du plötsligt – förr eller senare – som ”The Mask” kommer att hoppa fram bakom ett hörn, med en vattenpistol fylld med outplånligt bläck; en flagga som det står ”BANG !” på, eller något annat lika fånigt, veva och fäkta med armarna i tunna luften, och ropa: ”Swede – Squarehead – Rootabagga ! Kom an nu din fattige djävel, så ska du och jag slåss – på allvar !

”Knutby, Knutby – underbara stad – där DE KRISTNA står på Rad…”

För sex dagar sedan, Onsdag 13 Juni, sände SVT, Statstelevisionens program ”Uppdrag Granskning” sitt reportage om den kristna Knutby-sekten – en av alla dessa kristna grupper som infiltrerat vårt Sverige på senare år. Det var ett riktigt otäckt och hemskt program, som liksom lämnar en dödens iskyla och kalla kårar längs ryggraden, men jag rekommenderar verkligen alla läsare på denna blogg att se programmet, som ligger ute på SVT Play ända tills den 28 Januari 2019. ”Uppdrag Granskning” avslöjar verkligen den kristna terrorn, och hur en hel liten by i Sverige fick sin befolkning och sammanhållning förstörd av inkräktande kristna.. Väldigt många människor mår säkert dåligt där nu, och i programmet får vi träffa flera av dem. Föräldrar är rädda för sina barns psykiska hälsa, och det gäller inte minst de ungdomar, som kommit i kontakt med den destruktiva kristna sekten.

Kommer förkunnelser som Kristendom eller Islam lösa i ett lokalsamhälle, går det ofta som det gick i Knutby. Det har hänt förr, och kan hända igen…

 

Kristendomen är och förblir en totalitär ideologi, som kräver att människor skall böja sig under en enda, påstått allsmäktig gud kallad ”Herren” som helt ska ta makten över dem. Rena diktaturfasoner, med andra ord – och det är viktigt att förstå. Den psykolog, som intervjuas sist i programmet menar att destruktiva sekter eller sekt-beteenden liknande de i Knutby Filadelfia-församling kan utvecklas överallt, också inom arbetslivet, skolor, idrottsföreningar eller andra samfund. Det må vara hänt, men själv tror jag att det sekulära samhället och vad som finns kvar av det demokratiska Sverige – fastän det nu börjar bli alltmer naggat i kanten, bland annat via islams ankomst – ändå i de flesta fall har kraft nog att stå emot de kristnas locktoner.

Den fråga jag ställer mig efter att ha sett programmet är om även Polyteistiska religioner som Asatron och Hedendomen kan infiltreras av dessa totalitära tankegångar, och allt det onda, som ”Knutby” representerar. Man hittar många stora likheter med den sk ”forn sed” rörelsen, som också i realiteten är en liten, isolerad sekt, trots att den utåt säger sig vara demokratisk, precis som Knutby-rörelsen. Programmet börjar med en öppenhjärtig intervju med Peter Genbäck, Knutby-sektens ”propagandaminister” och förste inpiskare. Han vill vana för Åsa Walldau, kristi brud kallad, som var Knutbys egen lilla ”Rådsgydja” – och i programmet återkommer många vittnesbörd om hur Åsa Walldau i kraft av sin egen ”helighet” och krav på absolut lydnad både fysiskt och psykiskt misshandlat många människor.  Vad gäller ”forn sed” som sekt har man visserligen inte bevisat någon fysisk misshandel, men vad som skildras av ”Uppdrag Granskning” ligger inte långt ifrån vad jag själv under fyra års tid fått höra från flera vittnen och personer som likt jag själv har erfarenheter från den obehagliga lilla sekten, och dess än obehagligare ”ledarskikt”.

 

Åsa Walldau, länge svenska medias lilla älskling, som fått medverka i pratshower, reality-såpor och andra program som aningslöst gjort reklam för Knutby-sekten, är numera sedan länge anmäld för misshandel av flera vuxna och flera barn. I programmet skildras hur hon avsiktligen misshandlade sina ”pigor” och dunkade deras huvuden i skarpa bordskanter, slog dem i ansiktet och drog av deras hår, med motiveringen att de var ”fel” eller syndfulla…

Peter Genbäck säger idag att han ända sedan 20-års åldern levt på en ren livslögn, som heter kristendomen. Från början bestod Knutby-sekten av ett gäng glada och entusiastiska ungdomar, som satte upp propaganda-musikaler som ”Jesus Christ Superstar” och koloniserade den lilla uppländska bruksorten, med sikte på att helt ta över den – precis som kristendomen och islam alltid helt velat ta över ort efter ort, samhälle efter samhälle. Ganska snart kom en Pastor, som hette Helge Fossmo med i ruljansen… Som nästan alla svenskar numera vet, så kom det till slut fram, att Pastor Fossmo antagligen mördat sin första hustru i badkaret, även om han aldrig blev dömd för just det. Dömd blev han emellertid för mordet på hustru nummer två, och via ”Sms i Guds namn” till den sk ”barnflickan” Sara Svensson, som visst inte var ett barn, utan 26 år gammal när hon påstod att hon skulle blivit ”styrd” att begå mordet, och själv var utan skuld.

Redan då (år 2003) stod det klart att de kristna i Knutby leddes av farliga psykopater, men media fortsatte hela tiden att omhulda sekten och göra reklam för den, bland annat med Åsa Walldau som huvudperson. Peter Genbäck beskriver målande hur det gick till, när Åsa Walldau förvandlades till ”Rådsgydja” och satte sig själv i guds ställe – något som statstelevisionen förklarar var ett utslag av ”kristen brudmystik” – som man felaktigt påstår skulle vara en ny uppfinning, utmärkande just för Knutby Filadelfia, eller Pingstvänner i allmänhet. Detta är fel i sak. Redan på 1300-talet härjade den heliga hysterikan Birgitta i Uppland – och hon påstod sig också vara ”Kristi brud” med rätt till överhöghet, underdånighet, sk ”respekt” och så vidare.

Den ”heliga” Birgitta ägnade sk bl a åt brevskrivning, där hon hotade folk med helvetet. Det skedde i en tid, när folk verkligen trodde på helvetets faktiska existens..

 

Snart bildades en inre kärna av 12, särskilt  hängivna medlemmar – det sk ”Bordet” eller ”Rådet”, som blint lydde minsta order från Walldau, under hot om att annars bli uteslutna och straffade på olika vis. Särskilda ”barnflickor” eller rättare sagt oavlönade pigor skaffades till Walldaus hem – de fick arbeta i över 18 timmar i streck varje dygn – och alla församlingsmedlemmar måste börja ge gåvor och sk ”tionde” till henne eftersom de annars förklarades vara ”fel” eller dåliga och onda människor, som måste bestraffas om och om igen av ”ledarna”. Precis så går det också till inom ”forn sed”. Ulla Isaksson, medlem av ”forn seds” ”Råd” eller inre kärna, skulle som jag berättat begrava sin far – och den sk ”Rådsgoden” hade lovat att komma – men uteblev plötsligt pga order från sin flickvän – och glömde helt att meddela begravningsgästerna. ”Forn Seds” sk ”tempelkassa” stals plötsligt i början av 2000-talet, och det kom fram, att den ansvarige hade köpt droger för pengarna. Och alla personer som opponerat sig, har hängts ut som ”rasister” via anonyma brev till deras arbetsgivare, vänner och andra genom ”Forn Seds” ledning, och den sk ”Rådsgydjans” försorg…. Utåt låtsades hela tiden Knutby-sekten vara en vanlig Filadelfia-församling, som skulle vara ”Demokratiskt” ledd, påstod man. ”Forn Sed” gör samma sak, men har direkt koppling till vissa kretsar inom Miljöpartiet. Kommentarer torde vara överflödiga.

Varför påstår vissa personer hela tiden, att de kan diktera, att Tor ”MÅSTE” vara Bög osv ? Liksom de högerextrema, är ”Forn Sed” ute på en väldigt konstig väg, vad gäller hedendom…

Sanningen om Knutby, och det lilla ”rådets” liv och leverne kom aldrig fram, innan det var försent. Det förekom utskällningar, där Åsa Walldau dikterade att ”jag är din drottning” och sedan ställde sig på offrets hals, och hon påstod sig också ”ha makt att ta röster ifrån människor” vilket hon gjorde emot flera av de musiker, som Knutby-sekten lockat med sig och engagerat (en av dem intervjuas i Tv programmet, men det fanns också fler offer, som inte fick komma till tals). Snickaren Henrik Grimborg lurades till månadsvis med obetalt arbete, och när han inte gjorde klar en Friggebod i tid, fick han veta att detta ”hindrade Jesu återkomst” av Åsa Walldau, och att han därför var en dålig människa. Åsa Walldau lade sig också i gifta makars samliv, utan krävde, att flera hustrur inte fick leva med sina män – man kan jämföra med hur ”Forn Sed” nu kräver obligatorisk tro på homosex som det högsta goda.. Hon mottog också guld för mer än 4,8 miljoner – pengar från församlingsmedlemmar som försvann, ingen vet vart – inom den hedniska rörelsen har det aldrig någonsin varit tal om de summorna – men likheten i metoder är slående..

Peter Genbäck har erkänt att han slog och misshandlade i ”guds” och Åsa Walldaus namn, och i programmet förekommer också scener från ”Vindskyddet” – det särskilda ”straffläger” som Knutby-sekten inrättade långt bort i en uppländsk skog där ingen såg vad som hände. Där skulle de ”felaktiga” människorna leva i nöd och yttersta armod, halvsvältande och utan mat, tills de erkänt sina påstådda ”synder”.  Metoden liknar den ”självkritik” som förekom i vissa svenska Maoist-kretsar på 1970-talet, där offren också skulle tvingas och tuktas till bekännelse av olika brott, som de aldrig hade begått, men som man hela tiden beskyllde dem för, exempelvis att ha varit ”rasist” eller ”kontrarevolutionär”

Också ”forn sed Sverige” har flera gånger använt sig av liknande metoder. Jag minns själv hur jag uppmanades att åka till ett sk ”Naturbruksgymnasium” i närheten av Hylte, där jag tydligen skulle tas i förhör eller ställas inför någotslags självutnämnd domstol, men då insåg jag vad för slags människor detta var. Härskartekniker, oartikulerat skrikande, anonyma hotbrev, som skickas till vänner och arbetsgivare, uthängningar på facebook osv – alltsammans är metoder, som ”Forn Sed” i flera år använt emot sina motståndare. Till rent våld har det aldrig gått, så vitt jag känner till, men öppna hot har förekommit. Likheterna med Knutby-sekten, är ganska stora.

Ett mycket avslöjande avsnitt kommer ca 23 minuter in i programmet, där man fått tag på Åsa Walldau – den kvinna som tänkt ut allt detta. Hon skyller hela tiden närmast desperat ifrån sig, och säger att hon gjorde allt därför att hon tror på ”gud”, ”bara ville hjälpa” osv I programmet förekommer också uppgifter om ”Åsas lyktstolpar” eller ett antal män hon omgav sig med, för att de skulle ”lysa upp” hennes tillvaro i väntan på Jesus, som dock aldrig någonsin infann sig för att befrukta henne – och allt detta rubricerades som ”själavård”.

Utredningen emot Knutby-sekten pågår fortfarande. I andra fall har det hittills inte blivit någon utredning alls, fast det kanske kommer. Vittnesmålen är många, och de finns där. Det kann man inte bortse ifrån. Psykologen Helena Löwgren, som intervjuas till sist i programmet, liknar sekternas försök att ”ragga” troende ur alla samhällskategorier (vem som helst kan falla offer för dem, understryker hon, det behöver inte vara sk ”sökare” eller rättare sagt svaga människor) vid ett ”förälskeleförlopp”.

Först luras det ovetande offret till att tro, att han eller hon har gått med i ett demokratiskt samfund eller en demokratisk förening. Ofta sker det via falsk information, som man lägger ut på någon internet-sida, eller motsvarande.

Under en kort ”romansfas” låtsas man sedan ”kärleksbomba” offret, och ta upp det i gemenskapen – men ganska snart kommer kraven – ”Du MÅSTE tro såhär, annars får du inte vara med!” Jämför hur forn sed hela tiden driver sin ”Tor är bög” linje, hur man i själva verket har tydliga politiska kopplingar osv.

Stress, press och hets etableras – offret förmår inte tänka klart, och inser inte vad som är på gång, och därefter kommer hoten, straffen, tortyren osv

I sanningens namn ska kanske sägas, att andra kristna sekter, typ Mormonerna, kanske är oskyldigare…

 

Mönstret är detsamma, varje gång. Det gäller att akta sig för totalitära rörelser, och psykopater i stil med Åsa Waldau – diverse ”Rådsgydjor” – ingen nämnd och ingen glömd och diverse andra.

Lyckligtvis finns det samfund som Humanisterna i Sverige, fria individer som jag själv och – vad Hedendomen gäller – Nordiska Asa Samfundet, som faktiskt aktivt bekämpar sånt här.

Ska man ens ha en religion, kan det ju vara en trevlig sådan – och därför är kristendom, islam eller ”fornsederi” samt New Age av olika former ingenting för mig, måste jag säga.

I vilket ”Sveriges unga Muslimer” mister huvuddelen av sina statsbidrag

Till och med SVT, vår kära Statstelevision, som sällan eller aldrig redovisar nyheter på ett objektivt sätt, har noterat att ett visst samfund med namnet SUM, Sveriges Unga Muslimer, nu mist sina statsbidrag. Det har nämligen visat sig, att hela denna organisation är infiltrerad av islamska extremister, som aldrig någonsin borde ha haft en enda krona i bidrag från Svenska Staten in the first place.. MUCF, vilket ska uttydas ”Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällsfrågor” – en av de ytterst märkliga sektorsmyndigheter som med Miljöpartisternas bistånd skapats av Regeringen Löfvén – skriver mer om saken i sin pressrelease, som ni verkligen bör läsa, snarare än SVT:s vinklade version av samma källa.

MUCF har låtit göra en förnyad granskning av SUM och dess medlemsorganisationer. I den framkommer att det finns kopplingar mellan förtroendevalda personer i SUM:s
medlemsföreningar och våldsbejakande islamistiska miljöer. Medlemsföreningar har haft förtroendevalda som har stridit för IS i Syrien, och har hyllat och delat material om våldsbejakande islamistisk extremism i sociala medier. Det finns även en förtroendevald som är dömd för olaga hot.
SUM har under utredningen inte bemött dessa uppgifter i sak eller dementerat uppgifterna. SUM har inte visat att dess verksamhet i sin helhet uppfyller kravet på att
respektera demokratins idéer. MUCF bedömer att det som framkommit är oförenligt med förordning (2011:65) om statsbidrag till barn-och ungdomsorganisationer.
MUCF avslår därför SUM:s ansökan om statsbidrag.  (Ur den officiella pressreleasen, 2018-04-11)
Detta framkom, samma dag som jag skrev om den dömde sexförbrytaren Arif Moradi, en av de många ”islamska ungdomsledare” Regeringen Löfvén hyllar, och ger bidrag till.
Hur kommer det sig, att Regeringen Löfvén hela tiden stöder extrem islam, och år efter år ger mer och mer i bidrag till organisationer, som vill sprida extrem islam i vårt land ? Det är väl känt att de kristna fanatikerna i rörelsen ”Tro och Solidaritet” eller den gamla ”Broderskapsrörelsen” som styrt och ställt över Sverige i flera decennier ligger bakom alltsammans. Redan tidigare denna månad hände det som bekant, att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ville införa ”kryphål” i den svenska lagen, som skulle medföra att muslimska barnäktenskap skulle bli tillåtna ”av religiösa skäl”. Det tilltaget, stoppades dock i Riksdagen, men det var mycket, mycket nära att mänskliga rättigheter i Sverige åter fått stryka på foten…

Socialdemokraterna har i en skriven överenskommelse lovat Sveriges muslimska råd, SMR, att få in muslimer på riksdagslistor, landstingslistor och kommunala fullmäktigelistor.

I dokumentet som Expressen.se i dag kan visa finns också specificerat vilka politiska frågor som S-föreningen Tro och solidaritet ska hjälpa SMR att få igenom – bland annat lagstiftade muslimska helgdagar och statlig imamutbildning. — — Expressen.se kan nu berätta om en skriven överenskommelse mellan Tro och solidaritet och Sveriges muslimska råd, SMR, som skrevs redan 1999. I dokumentet framgår det tydligt att Tro och Solidaritet ska hjälpa Sveriges muslimska råd att få inflytande över svensk politik. Man anger ett detaljerat mål för hur många listor över förtroendevalda Socialdemokrater som ska innehålla muslimer.

I överenskommelsen står det:

”Under kommande mandatperiod ska muslimers delaktighet i socialdemokratin utvecklas så att: 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län.” De bägge parterna skriver också i dokumentet att man ska ”aktivt föra fram muslimer för uppdrag i styrelser och nämnder”.

Sameh Egyptson, islamolog och religionsforskare vid Lunds universitet, menar att Sveriges muslimska råd inte är bra representanter för muslimer i allmänhet.

– Flera ledande personer i Sveriges muslimska råd är islamister. De har velat införa sharialagar och de samarbetar med och stöder det islamistiska partiet Muslimska Brödraskapet.

Sådan är den svenska Socialdemokratin. En röst på (S) i höstens val, är en röst på Islamska Staten, och på Sharia. Vill vi ha det såhär i vårt land ?

Mitt ställningstagande är redan klart – Slut på alla bidrag till Islam, Katoliker och alla totalitära, Monoteistiska organisationer. Inte en man, inte ett öre mer till Löfvén och Monoteismen !

Monoteistiska religioner, som försöker etablera sig i Sverige, skall inte ha en enda krona i bidrag. Varken nu, eller efter nästa val. De borde tvärtom förbjudas, i alla fall om vi ska säkra vår Svenska demokrati. Det finns också andra länder, där invånare faktiskt vågar tänka och tycka likadant..

Eskilstuna Kommun har skadat miljön vid Sigurdsristningen…

Eskilstuna Kommun har fortsatt sitt hårt kritiserade bygge av ramper, trappor och en amfiteaterliknande anordning vid Sigurdsristningen på Ramsundsberget, ett av vårt lands främsta fornminnen, och en av hela Världens främsta runinskrifter. Omistliga värden har schabblats bort, och riskerar nu att förstöras för all framtid. Senast jag skrev något om detta ämne, var 24 februari i år. Då hade Riksantikvarieämbetet i samråd med kommunen valt att avbryta hela bygget – som verkar ha satts igång igen på åtskilligt oklara premisser.

Sigurdsristningen som den en gång var avsedd att ses och upplevas – i orört skick på 1910-talet

Idag rapporterar Aftonbladet och Eskilstuna-Kuriren om hur Fornminnesmiljön blivit allvarligt skadad. Eskilstuna Kommuns inkompetenta upphandling har redan polisanmälts. 29 Mars i år uppgav Eskilstuna-Kuriren att Kommunens förfarande kan vara brottsligt, och att Rikskriminalens Operativa Avdelning inlett en utredning. Det är inte känt om någon på Kommunen gripits, eller tagits i förhör, och Eskilstuna-Kuriren har inte vidare kommenterat saken, men det står redan fullt klart att en viss Kristina Birath, miljö- och samhällsbyggnadsdirektör, bär det yttersta ansvaret för den upphandling som har skett.

Markskador och skador på hela fornminnesmiljön är uppenbara

En fristående runsten, som varit känd och utmärkt på kartor som fornminne redan på 1940-talet, har välts omkull och hamnat under kommunens ramp-bygge, och hela miljön runt ristningen har skadats på andra sätt.

Minst en medlem i Nordiska Asa Samfundet har idag besökt det drabbade området, och inspekterat skadorna. Samtidigt har kommunen återupptagit bygget, som riskerar att resultera i än värre skador på miljön i området, som nu kan bli vanställd och förändrad för all framtid. Birath har redan erkänt, att en överdimensionerad stentrappa, försedd med ”skanskorgar” i ståltråd, av en typ som mest används vid motorvägsbyggen, inte alls hör hemma i denna unika miljö, och att den enligt henne citat ”ska tonas ned” slut citathur det nu ska gå till… Man kan ju inte dölja omfattningen av de skador, som redan skett. Birath och & öppnar på kommunens hemsida för en etapp 2, som de vill bygga under kommande år, och efter höstens val. Dessa planer omfattar parkeringsplatser, asfalterade vägar rakt genom fornminnesområdet, och sk ”lekfulla inslag” vilket innebär att fornlämningen stängs in bakom en amfi-teater i trä, och förvandlas till ett slags lekplats med klätterställningar och annat.

Obekräftade uppgifter från lokala sagesmän, som kommit Hedniska Tankar till del, talar dessutom om en arkeologisk lämning i form av en eldhärd, troligen från en forntida stormannagård, som kan sättas i samband med Sigurdsristningen. Också denna ska ha blivit förstörd vid kommunens bygge, men det är inte bekräftat ännu.

 

Vem beordrade bygget av denna gigantiska stentrappa, alldeles i närheten av ristningen ?

Ytterst sett är det en Miljöpartistisk kulturpolitik, som står bakom detta havererade bygge. Vi har redan sett samma tendenser och fraser användas vid Gamla Uppsala och flera andra platser. Mer än 4 miljoner kronor har förslösats hittills, pengar som kommuninvånarna aldrig får tillbaka. Tar man bort stentrappan, som Birath antyder, stiger kostnaderna ytterligare, och skenar iväg – och dessutom väntar ytterligareBirath-dådi området.

Grannar och närboende har protesterat. Tidningar har reagerat på regional nivå och Riksnivå, och påpekat att Polisutredning tydligen pågår. Bloggare och Eskilstuna-bor i alla åldrar har gjort sina röster hörda – och ändå vägrar Kristina Birath och kommunen i sin maktfullkomlighet att lyssna, och ta någon som helst reson eller lärdom av vad som redan hänt. Birath antyder till nättidningen Eskilstuna-nytt att ”besökare, som kommer till platsen i sommar” skulle tycka helt annorlunda, när de får se vad som skett.

Detta trots Operativa Avdelningens undersökning hos Polisen i Stockholm, och trots att Riksantikvarieämbetet stängde av bygget i vintras.

Man kan bara häpna över den sortens arrogans, inkompetens och ovilja att erkänna sina egna misstag.

Ur den skörd på mer än 40 artiklar i ämnet som hela våren strömmat genom dagspressen, publicerar jag några korta utdrag:

– De flesta är väl ganska övertygade om att den har blivit ganska vulgär. Den är otroligt dominant och tar ju fokus från huvudattraktionen, det vill säga, Sigurdsristningen, sa Jimmy Jansson (S), kommunstyrelsens ordförande tidigare i våras.

Många närboende är också upprörda. Bo-Göran Ulfberg är en av dem som är kritiska mot kommunen.

– Det är fullständigt horribelt hur tjänstemännen har burit sig åt. Ingen är informerad. Allt det här bara förstör Sigurdsristningen. Det ska rivas, tycker han.

De närboende tycker att det hade varit bättre med en diskret ramp för dem som inte kan gå upp till ristningen på egen hand. (SVT 2018-03-27)

”Förödelsen vid Sigurdsristningen – ett kommunalt misslyckande”

Jag åkte ut och beskådade förödelsen, övergreppet i naturen är värre än man kan föreställa sig. Varför det byggts en cirka hundra meter lång vindlande träramp och en bred trappa, försedd med nästan meterhöga sprängstensräcken, är obegripligt. Ett groteskt bygge som skymmer det som ska lyftas fram. Det tar tid innan man hittar ristningen. Hela området ger intryck av att vara byggt på löpande räkning av mindre nogräknade entreprenörer, som är väl medvetna om att beställaren står med öppen börs när sluträkningen presenteras. — —

Närmast ansvarig är miljö- och samhällsbyggnadsdirektören Kristina Birath, som sagt “att delar av byggnationen frångått projekteringen…” Hur är detta möjligt, ser inte ansvariga till att de som arbetar följer direktiven? Birath säger att den så kallade kjolen som ramar in spången har byggts felaktigt och med felaktigt material. Trädäcket som leder till ristningen ska fungera som vistelseyta (?) och skapa förutsättningar för större sällskap att samlas vid ristningen. Man ska kunna närma sig berättelsen på ett pedagogiskt sätt med hjälp av skyltning och “lekfulla inslag runt spången.”

Varför räcker inte ristningen som den är? För en utomstående låter hennes version som något helt annat än kommunstyrelsens beställning av en diskret ramp upp till ristningen. — —

Om Birath med detta försöker skyla över egna brister angående tillsynen av bygget eller om ärendet glidit henne ur händerna och hon låtit andra ta över utformningen av ramp och stentrappor får vi inget besked om. Vi kommer aldrig att få veta om hon försöker svära sig fri eller om hon blivit överkörd av entreprenörerna. Den enda slutsats vi kan dra är att Birath inte räckt till för uppdraget. Med sin ställning i kommunen kan, vill eller vågar hon inte säga, att bygget inte överensstämmer med kommunstyrelsens beställning.

Vi kommer aldrig att få veta vilka som tog över bygget. Vilka de än var som utformade och byggde stentrappan och trädäcket inser alla att det är personer som är fullständigt renons på hur fornminnen ska vårdas och bevaras men ändå göras tillgängliga.

Vilka som tog beslutet att bygga trappor med sprängsten, gjuta fast och förankra en nästan hundra meter lång vindlande ramp i marken samt all övrig åverkan kring ristningen kommer att förbi outtalat, precis som det allra mesta i ärendet.

(Håkan Boström, E-Folket 8 april 2018)

En otäck ”Biraths” vansinnesdåd. Hela Hällen är bortskymd och förstörd…

Själv funderar jag över varför inte Svenska Fornminnesföreningen reagerar, eller varför fler intresse-organisationer som faktiskt är verksamma inom det arkeologiska fältet inte säger ifrån på skarpen emot Eskilstuna Kommun, och stoppar de här urspårade dumheterna. Sveriges hembygdsförbund, Organisationen Allmogen med flera borde verkligen ställa upp, liksom professionella arkeologer.

Sigurdsristningen är ingen lekplats, och ingen stormarknad, som kommunen kan exploatera hursomhelst efter eget tycke.

Den är ett gravmonument och en värdig kultplats, en änkas brobygge över ett stort sund, uppfört till minnet av hennes man ”buanda sin” och en stupad krigare.

En sådan plats får inte förstöras. Den ska bevaras i orört skick.

Platsen som den var. Stenen på bilden är omkullvräkt och skändad, dold under kommunens ramp. Träden är nedhuggna. Hällen bortskymd. Stentrappor har orsakat fula sår i landskapet. Polisutredning pågår, sägs det – men makthavarna har inte ställts till svars…

I vilket Nordiska Asa Samfundet når ÖVER TUSEN betalande medlemmar…

Så har det hänt – mitt i vårbrytningen. Nordiska Asa Samfundet är nu landets största Samfund för Asatro med över tusen medlemmar, och tillväxer stadigt – trots att det kanske finns några små fundamentalister här eller där, som inte gillar detta faktum.

Kanhända skall just jag inte antyda något, som bara är en åskådare och ett åsyna vittne till alltihop, men självklart gläder jag mig åt framgången – efter alla dessa år – för nu har Sverige faktiskt det största verkliga samfundet i Världen, näst Island med sina över 3500 betalande medlemmar.. Som det förra inlägget antyder, irriterar jag mig ibland på en hel del ”forskare” som säger sig ha objektiva åsikter om ämnet, fast de i själva verket inte är objektiva alls, utan hela tiden resonerar utifrån en snävt kristen synvinkel.

Media – särskilt de stora dagstidningarna – samt SVT – låter sig oftast dompteras på samma sätt även de, men så är de ju politiska organ, och inga objektiva nyhetskällor. Sådana finns mest utomlands, på Europeisk botten – men knappast längre västerut, som vi fått se…

 

Men sanningen kan inte döljas längre. Våra framgångar är mycket större än de enstaka motgångarna. Monoteisterna och fanatikerna lyckas inte i sina uppsåt den här gången, liksom så ofta förr. Tiden har runnit ifrån dem, och deras herravälde avtar. Och ”Svenska” Kyrkan har som bekant bara 59 % eller så av själarna i det här landet numera, medan vi hedningar håller vår hamn och hug brukbara… Länge var jag som en ropandes röst i öknen, men för varje dag ser jag; att mina idéer och tankar har burit frukt, efter ett kvarts sekel och väl mera. Det tog närmare hela 40 år för det Isländska Asatrufélagid att växa förbi 3500-siffran, men på bara fyra år, knappt – ligger vi nu över tusen.

Andra samfund – som inte ens Kammarkollegiets jurister vill godkänna som Asatroende – och inte vi heller – låt oss glömma vad de pysslar med, men det verkar mest vara en politiserad och urspårad form av ”New Age” eller något – dribbar och fuskar med sina medlemssiffror, men det behöver Nordiska Asa Samfundet inte göra. Vi är ändå mer än fyra gånger så stora som dem, och vi behöver inte använda adresser och namn från 1990-talet, eftersom vi överhuvudtaget inte fanns då – så vi registrerar bara betalande medlemmar, som har betalt just i år – och ljuger inte… Diverse kristna kyrkor, som Katolikerna i Norge till exempel, har till och med lagt sig till med den principen att de tar namn ur telefonkataloger, och registrerar dessa som ”troende” för att sedan uppbära statsbidrag för detta... ”Sådana kristna har vi, sade bonden om svinen” lyder ett gammalt svenskt ordspråk, som man ju kan erinra sig i sammanhanget.

Vi Asatroende däremot, står fria från alla statsbidrag för tillfället, och är ingen politisk rörelse. Politiska åsikter kan vi säkert ha alltihop – jag själv tillhör till exempel Folkpartiet eller Liberalerna; men tro och politik ska inte blandas ihop – och vad var och en av oss råkar anse, rent politiskt – tycker jag inte tillhör trosutövningen.

Vår tid kommer. Våra makter vaknar, vårdar och värnar. Snart når vi över tiotusen, hundratusen eller ännu fler. ”Vi äro tusenden !” helt enkelt.

Kanske dags att herrarna på DN, makthavarna på SVT eller Näv Jork Times börjar ta oss på allvar…

Plötsligt en Odens-Dag: Fabeln om SÄRIMNER och de sju blinda forskarna

Idag – sannerligen sannerligen säger jag eder – är en Odens dag, liksom alla Onsdagar. Just denna Onsdag hade jag tänkt återberätta den gamla fabeln om Särimner och de sju blinda forskarna för er, ifall ni nu är såpass obildade, att ni inte hört den tidigare. Ty Andrimner kokar Särimner i Eldrimner, så är det sagt och så är det skrivet, ”men få veta, av vad fläsk Einherjarna leva

En gång, täljer fabeln, fanns det sju blinda forskare, alltså sådana, hos vilka både tanke och syn brister, ja nästan som hos svenska journalister…

Den förste var nog anställd av SVT eller DN, för han var så satans dum att han var döv också, till råga på allt, och därför ställde han sig med en väldig hörlur i hand att spana efter Särimner här i Midgårds dalar; för sannerligen sannerligen är det sagt, att enbart Särimner är och förblir det största svinet, och du skall icke söka dig andra grisar till att jämföra med honom !

Mycket riktigt uppenbarade sig Särimner på avstånd, sent omsider och satte igång att frusta och pusta och grymta med en väldig röst. Och forskarfjanten blev som bortblåst och for väck, landade med baken full av träck, medan han skrek: ”Denna varelse är som en stenvägg, och vrålar ideligen- för sanningen att säga har han däckat mig !

Så kom där en glasögonprydd kristen snok – han tänkte mest helt bort i tok – och han ställde sig oförsiktigt nog b-a-k-o-m Särimner själv, och försökte greppa honom vid själva knorren, fast han nästan inte nådde ända upp…utan fick krupp… ty han fick uppleva en kupp – Svinets skinkor sköt salut, och en sannskyldig virvelstorm for ut – och bort for kristen snok, glasögon och allt – kvar på marken låg där bara blodig palt och rester utav pjalt, som på en sekund, återfanns i Lund… men på den varma vinden bars ekot: ”Alltså detta djur, måste vara spiralformat till sin natur, det känner jag med handen, und damit einverstanden !

Knorren förblev intakt, dagspressen fick blott infarkt, sanningen förvisso jag sagt – ve den, som på minnet detta inte lagt, men se – så kom den tredje forskaren:

Han steg fram i en läderkappa, vid och trind (ty vill man lyckas må man vända kappan efter vind !) – men ack o ve – han ställde sig vid trynet på själva grisen – ty han anade vad som hänt vid knorren efter fisen – och knappt fick han vidrört tryne och nos, så bet Särimner till, och karln blev bara mos… Medan han så försvann i svinets gap, såsom i en grop, hördes där ett gräsligt ångest-rop: ”Varelsen måste vara mjuk och gjord av brosk – jag känner liksom två urtag, som väggen på en kiosk !”

SIC SEMPER PORCUS !

Snart därpå kom forskare nummer fyra – han fick också lära sig att goda råd blir dyra. Han blev ställd i skuggan av Särimner, och tyckte sig känna till borsten – medan han rökte som en skorsten. Men oh be bop – be nothing else ! – han fick fastna som en fluga i svinets päls – av den flugan kvävdes han och dog – och betänk vad han sa, precis när han fått nog:  ”Detta var en raggig best – större och högre än den högsta häst

Så kom forskare nummer fem – det var en otäck liten kvinna, som snart fick hälsa hem... Hon ställde sig mellan Särimners bakre ben, och vad tror ni att hon greppa, sen… Det var en lem, så styv och lång – men den slog till, så att det sade tjong – ut i terränglådan detta geni hon for, och glädjen i Uppsala blev stor…

En kastparabel emot katastrof hennes bana beskrev, men på soptippen hittades ett brev, och texten däri faktiskt lydde: ”Jag kände något styvt och långt, det kom i min mun, och jag av äckel stod och spydde..

Så var det dags för forskare nummer sex – och hans händer emot Särimners betar sträcks… Så hördes ljud av ben som knäcks, och av den näst siste blev där heller inget kvar, ty han gick bort, stackars karl…

Han försvann som en minister uti klister, blev av Särimner svald – och konsumerad såsom ister ! Innan sitt frånfälle hann han ropa och gala: ”Jag känner liksom enorma horn, kalla och svala”.  Till sist kom även forskare nummer sju – och vad tror ni hände nu ? – Jo, han ställde sig mellan klövarna på svinet, betänk blott det – och torka väck flinet..

”Vi finns ÖVERALLT – vårt namn är LEGION – Ty vi är MÅNGA !”

Av främre vänster klöv, så stor och stark, rätt i magen fick han sig en spark – och mot sällsamma jaktmarker blev han sänd – dit pepparn växer, så han blev bränd… Innan det hände, så lyckades han tramsa med en ramsa: ”Jag känner blott fyra stora pelarlika ben, likt jättelika träd, eller kanske sten..

Ja – så gick det för de där forskarna, som trodde sig kunna utröna någonting om Särimners sanna natur – men se Särimner, han står bi i stormen. Vad är nu sensmoralen i denna fabel eller historia ?? undrar ni kanske…

  • Den förste trodde att Särimner var som en stenvägg eller en virvelvind, för han blev bortblåst
  • Den andre trodde att Särimner var spiralformad, ty han lyckades känna honom på knorren
  • Den tredje trodde att Särimner var en mjuk skiva, ty han vidrörde trynet
  • Den fjärde trodde att Särimner var svår på borsten, ty han vidrörde endast svinets päls
  • Den femte fick vederfaras något, där ryggen slutar – och jag säger inte mer, ty ni vet; vartåt detta lutar…
  • Den sjätte trodde att Särimner hade skal, ty han kände en bete av elfenben, men hans uppfattning var skral..
  • Den sjunde trodde att Särimner stod på pelare, ty han misstog benen för trädstammar…

Och som det är med Särimner, är det förstås med Gudarna, Gudinnorna och Makterna – ty människorna ser allt eller känner allt utifrån sina egna snäva perspektiv.

I synnerhet när Monoteism, politik och förutfattade meningar skymmer bort det verkliga tänkandet – och det är allt vad som lärs ut av denna lilla fabel…