I vilket Mohammed Omar intervjuar vad han tror är en vanlig hedning….

Såhär i Höknätternas tid levererar bloggen ”Det Goda Samhället” ännu ett intressant inlägg via sin skribent Mohamed Omar, en man vars skönlitterära författarskap jag faktiskt gillar, av en eller annan anledning. Trevande försöker han intervjua en viss person, som vill kalla sig för ”en vanlig hedning” men som först inte vill sjunga ut om vilket samfund han representerar, men som sedan säger att Asatron inte finns, att han inte har någon tro utan att han bara mekaniskt upprepar en tom ”sed” om jag förstått saken rätt. Med andra ord en rekonstruktionist, eller en ”vikingasvärmare” som det kallas på sina håll, men ingen riktig troende, utan en halvljum, halvintresserad, halvbildad. Visst – all början bliver svår – men varför dessa halvmesyrer ?

Get your FACTS right – then speak….

 

Riktigt så är inte de flesta av oss hedningar, det vill jag bara ha sagt, och intervjun ger också upphov till många glada skratt hos mig som åhör den. Exempelvis börjar den stackars intervjupersonen sväva på målet redan efter den första frågan, och säger att han inte är så bra på etymologi, samt att han inte ens är gode eller gydja, men absolut tror att dessa termer skulle vara besläktade med ordet ”god” i allmänhet. Redan där kan jag bara le åt hela saken.

Ifall Mohamed Omar, aka Eddie Råbock – eller vår käre intervjuperson, som säkert är en intelligent han också, bara brydde sig om att göra den elementäraste research på wikipedia (det tar EN minut, inte längre, ) skulle de komma på att Gode och Gydja kommer av goð som betyder Gud på Norröna, och som inte har ett enda förbannat dugg med ”godhet” att göra i sig. Termen finns belagd ända sedan 500-talet, och det känner jag väl till, eftersom jag själv är en ovanlig Hedning, eller rättare sagt en hedning utöver det vanliga – nu har jag tyvärr inte tid att hjälpa min vän Herr Omar, men när semlor och andra vackra bakverk lanseras i Uppsala stad, skall jag gärna komma och hälsa på honom, ifall han vill. Jag kan till och med hålla ett kort Disablot vid Distinget med honom, eftersom det ju är i Uppsala det blotet rätteligen ska hållas.

Fezens förutsättning är Särimners ättelägg, och varje Kulting är potentiellt en Galt…

Själv är jag nämligen en Thul, och tillika Kraftarskald, om ni vet vad det innebär, men ingen gudsman, bara för den sakens skull, det ska gudarna veta. Ganska roligt är också Mohamed Omars påstående om att det måste vara de kristna som spritt Julen över världen, att denna måste fyllas med nytt, dvs kristet innehåll och så vidare. Man måste säga att vi möter en ärlig man här, för herr Omar döljer inte sin agenda – inte jag heller – men den ”vanlige” hedningen han intervjuar reder sig ganska bra, när han påpekar att nästan inget är kristet i vår Nordiska Jul…

Efter inledningstemat från filmen ”Blade Runner” bjuds vi på ett stycke högklassig underhållning, för den som nu tycker att intervjuer med ”fornsedare” och annat bråte är roligt, eller har ett småironiskt sinne för humor. ”ehh..um…vi bjuder in makterna, och så håller vi tal, tror vi. och sen så dricker vi en massa”. Ja – det vilar allt ett löjets skimmer över det hela...Uppenbarligen har man ingen aning om vad man pysslar med i dylika kretsar, utan räknar bara upp de gudomar man råkar komma på för tillfället i en enda röra, helt innan inbördes sammanhang. Och man är inte Polyteist, säger intervjupersonen. Nehej nä – men vad tusan är man då ? -Svaret ger sig lätt: ”Vi bara gör lite som vi tycker, och man får en liten, liten utbildning – men inga fakta”.

Och detta ska alltså vara Hedendom ?

Tillåt mig att skratta, men jag vet inte hur många kraftlösa, vilsna, vesna, overksamma blot i den stilen jag besökt. Det är inget för mig, det säger jag bara. Mohamed Omar ”känner sig lite vilsen” säger han, och tror att han måste ”be böner” till makterna. Bön är ett kristet begrepp, och hör inte hit. ”Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál, och alla dessa ”ja – vi vet inte riktigt” – det är ingen tro, det är ett billigt substitut för en verklig religion… Mohamed Omar kallar detta för något outvecklat, fattigt, och till svar får han romantiska bondefantasier, ungefär som järnålderns samhälle inte hade någon struktur, som om Gamla Uppsala inte fanns, som om Svitjod aldrig existerat.. ett enda historielöst ”forn seds” flummande…

 

Maltdryck i plastflaska och halvtaskigt blot – ja det är ”forn sed” eller ?

Efter trettio minuter konstaterar de båda herrarna att de ingenting vet, inte riktigt kan, och där strandar det hela vid spridda referenser, enstaka ord, hedniska begrepp. Mohamed Omar efterlyser poesin, men får inga svar, han efterlyser det helgjutna, och en bättre upplevelse av det andliga, men får inga svar där heller. De når inte fram till Julens innebörd, gemenskapen eller vad den egentlige handlar om – och man strandar i det underhållande, trevliga. Synd på så rara ärtor.

Det påstås att ”forn sed” inte har några begravningsseder, utan bara samma halvtaskiga uppräknande av makter och begrepp i en lång rad. Uppenbarligen är ”den vanlige hedningen” helt omedveten om att samfund i Danmark har både gravhögar och fasta begravningsplatser till sitt förfogande,, och har ingenting att erbjuda Mohamed Omar som svar eller alternativ.  Det har också i många år varit min slutsats, när det gäller allt detta ”fornsedande” – men en levande tro, en trua – det som kallas ”Treue” eller trofasthet – nej – det är något helt annat än detta…

Annonser

Midvintersolståndets Dag – 2018

Idag är Midvintersolståndets dag – den rätta tidpunkten för Julfirandet, och inledningen på den sant Hedniska fest, som vi kallar Julen. Klockan 23.23 idag infaller Vintersolståndet, och själv förbereder jag mig för att fira det utomhus, som man lämpligen skall. Detta år gör jag det med ett Blot, som Henrik Andersson på Ideell Kulturkamp – min granne i den hedniska bloggosfären har skrivit, och jag uppmanar er alla att göra detsamma.

 

Många är de vittnesbörd från människor, som bekänner sig till Asatron – men inte till någon meningslös ”forn sed – som vi möter en sådan här dag. Vi vet, att den väg vi följer inte är forn, utan strävar framåt. Den är inte någon ”sed”, för sed betyder bara en mekanisk upprepning, en tom vana, som man utan hjärta och utan tanke bara repeterar.  Ordet ”sed” är den raka motsatsen till en levande tro, och det är inget vi omfattar. Tvärtom tror vi av hjärtat, när vi hedrar makterna, solåret och Jolner eller Oden, som ju är Julens egentlige huvudperson, som alla vet.

 

Från sajten ”Allmogen” kommer idag en text från en gammal Julbok, utgiven av Nils Keyland 1915, men fortfarande aktuell i sina stycken, och ur den vill jag citera följande:

På vissa håll spårar man en julsedernas renässans. Efter att en tid hava legat nere, hava desamma åter börjat leva upp på nytt enligt äldre praxis, och uppmuntrande nog finner man återgången stundom förenad med strävan efter historisk trohet. — —

Julen har, som allom väl bekant är, gamla anor. De historiska hävderna veta att berätta, att våra hedniska förfäder under vintern varje årsvarv firade flera fester. Vid en av dem, den största, vilken inföll vid midvintern, skall man hava offrat för ett gott kommande år och hälsat solens och ljusets pånyttfödelse. Vid den åt guden Frey helgade galten avlades då även löften om stordåd under det kommande året.

Detta är Sonargalten, som här nämns, och själv tar jag till Bragelöfte detta år att fortsätta denna blogg också hela 1919, och dessutom skriva manus till ett visst Asatroget bokverk, vars namn och tema jag ännu behåller för mig själv.

Jomsvikingarnas och Kung Svens löfte vid Harald Blåtands gravöl gav oss ett mönster, som många ännu följer…

Likheten mellan vissa vid julen ännu i mannaminne förekommande plägseder och dem, som förekommo vid den hedniska vinterfesten, har av de historiskt lärde länge beaktats och ofta framhållits. Man har exempelvis med de i den hedniska helgedomen brinnande nattliga offereldarna jämfört de bål av stickbloss, som på julmorgonen brukat hopkastas vid kyrkorna, vidare har man i det med »julahös», svinhuvud, skinka, gröt, öl m. m. dukade julbordet funnit en motsvarighet till det hedniska offeraltaret. Utsmyckandet av stugan till jul med dess många för kristen tro och sed fullkomligt främmande detaljer har förliknats vid utsmyckandet av den hedniska offergillestugan, ävenså den vid julbordet vanliga öldrickningen med det vid det fornnordiska offergillet obligatoriska dryckeslaget.– —

Att dricka Jul är ännu sed, men det sker inomhus och inte utomhus. Och Julmaten får stå framme över den egentliga Julnatten och Midvintern, den dag då jag skriver detta.

En sed, troligen av hedniskt ursprung, var att på stugans golv, stundom även i kyrkorna, utströ halm (ursprungligen, såsom påvisats, av praktisk anledning). Denna sed förklaras stundom så, att man velat ordna en viloplats för de sina forna hem gästande förfäderna. Utrymde man däremot sängarna, som ibland hände, och själv låg i halmen på golvet, så var det för att förfäderna skulle få disponera den bättre liggplatsen. Julbordets innehåll, mat och dryck, var till för att delas med de dödas andar, vilka, även de, hade kroppsliga behov och nu en gång på året borde få smörja kråset. Därför skulle inga rätter borttagas från bordet om julkvällen. Stillhet, försiktighet, undvikande av allt bullersamt arbete var strängt föreskrivet, ty, säges det, man fruktade att företaga något, som skrämde och stötte de osynliga gästerna. Dessa hade nämligen stor makt att bestämma över den husliga härdens framtida välfärd och ofärd.

Vid gården var det vanligt att uppsätta en buske, en ruska, en stång, ett kors eller dylikt. I en uppgift heter det, att ju högre julkorset var, desto högre skulle rågen växa följande sommar. Det har med framhävande av ett omfångsrikt jämförelsematerial visats, att julträdet (resp. midsommarstången, majstången, fastlagsriset o. d., vad form och namn de hava må) endast är en särform av den över all världen utbredda »skördemajen» (livsträdet), »i vilken den kraft innebor, som skänker lycka och välsignelse, icke blott åt åker och äng, utan även åt människornas släkte och allt dess verk» (P:n Nilsson).

Till samma grupp torde även den nedan (från Härjedalen) omnämnda »jul-kvällsknokan», en stock, som skulle brinna pä härden hela natten, kunna hänföras.

Helig och befruktande ansågs även julmaten i allmänhet vara och i all synnerhet det bröd, som är oss känt under benämningen såkaka eller skördekaka.

Denna låg över julen på bordet endast som skådebröd, den fick ej ätas; efter en viss tid togs den till boden för att bevaras och välsignas. Nästa vår på första skördedagen togs den upp och medfördes till åkern, där den förtärdes (stundom tillsammans med dricka, sparat från julen) eller bars i såkorgen.

 

»Det bör», säger en varm vän och anhängare av nu berörda riktning inom folksedsforskningen, »ligga i öppen dag, att dessa julbröd först och främst varit avsedda att vara ett kraftämne och haft till syfte att utöva ett livsstärkande och alstringsbringande inflytande. Likasom redan fröna och sädeskornen ansågos innesluta en kondenserad, underbart kraftmeddelande livssubstans, en makt, så trodde man ock detsamma om de av dem beredda rätterna, gröten och brödet… Innesluter sålunda bröd i allmänhet en underbar kraft, gäller detta i alldeles särskilt mått om vissa högtidsbröd och hos oss, men även på åtskilliga andra håll, speciellt om julbröden, vilka därför dels utskiftades åt folk och husdjur, dels sorgfälligt förvarades såsom läke- och skyddsmedel, dels användes för att bibringa livsdrift åt åkern, ymnighet åt fruktträden» (Hammarstedt). Julbröden bakades, som bekant, i manga olika former. Än som kors, liknande ett fyrekrigt hjul utan ring, sedan urminnes tider solens, värme- och livskällans symbol, eller i form av hjulkors med snäckformigt inrullade armar, än som vanliga hjul med flera ekrar, än som runda kakor med stråluddar prydande kanten. Detta förhållande har uppfattats och under hänvisning till befryndade bruk hos andra folk tolkats som en kvarleva av gammal sol- och värme-magi: »För att inverka på solen, giva initiativ till solsken, kunde man naturligtvis icke erhålla någon del av nämnda himmelskropp. Man måste därföre nöja sig med en bild, en liknelse. Skulle nu plogbröden inverka på solen och nedbringa solvärme i åkern, måste de alltså danas till bilder av solen, och det är detta, som tydligen varit händelsen med våra svenska så- eller plogkakor» (Hammarstedt).

Så firades Julen förr, och även om vi nu inte har Julhalm på golvet i våra nutida bostäder, kan vi ändå skänka våra förfäder, vår släkt och vårt land en gåva, inte bara i tankarna utan också med handlingar inför nästa år. Med värdighet och glädje ska Julen firas, och nu lyser jag frid över ängar och nejder, över skog, sjö och strand. Ingen allsmäktig ”herre” och ingen jesus ska någonsin befalla över oss, och vi ska inte behöva böna och be som tiggare. Vi ska stå starka i oss själva, och i medvetenheten om vilka vi är, men våra fienders röster skall förstummas, medan makterna talar ur rymden. Ske så – Och till Árs och Fridhar, ett Gott år och GOD JUL !

Anna Kommer med Kanna – och LUTFISK

Idag var det Anna-dagen i den gamla svenska almanackan, en dag som gärna utmärks av talesättet ”Anna kommer med Kanna” för då skulle Julölet vara klart, och talet nio – den nionde dagen i Julmånaden – kanske också har med saken att göra, även om man inte kan veta det säkert. Talet nio är ju ett Odens tal i Asatron, och Oden är inte för inte den, som skaffade skaldemjödet eller Ölet till Asgård.

Men även Lutfiskdenna nordiska uppfinning och uråldriga konserveringsmetod hade med gårdagen att göra. Igår var rätta dagen för att lägga Lutfisken i blöt. Att göra en asklut – gärna av björkaska – att bereda och blöta upp sin torkade fisk eller ”törrfisk” som man säger i Norge med, är en metod som man antagligen använde redan på stenåldern. Klimatet i Norra Norge är idealiskt för att torka fisk – och torskfiskar och spillånga fanns även längs den Bohusländska kusten i överflöd. Redan på 1000-talet exporterades ”klippfisk” från Bergen i Norge, och kom till England – och under Hansans tid senare på medeltiden spreds den till Tyskland och hela Europa.

Fisk som denna höll medeltidens hantverkare vid liv. Den byggde katedraler och imperier. Den gav kraft åt långa sjöresor, och fostrade hårda män !

Under rubriken ”resor” här ovan kan ni läsa om hur jag i Ancona – en Italiensk stad vid Adriatiska Havets norra kust, hittade en specialrestaurang, som bara och endast bara serverade ”Stoccafisso” – som man sa – och den skulle enligt restaurangens ägare ha importerats från Norge redan på medeltiden – och ända sedan dess haft sin hemort i stan. Den italienska lutfisken serverades med allsköns raffinemang, och på dussintals utsökta sätt – bland annat med saffran och sparris – men så eleganta har vi sällan brukat vara här i Norden, då vi haft behovet att få i oss föda snabbt, och saknar söderns finess, när det gäller kokkonst…

Try it – You’ll love it – (or use lots of mustard !)

Debattens vågor har alltid gått höga, om vem som skapade den första Lutfisken, och en del personer gillar inte alls Lutfisk, som ju till sin konsistens blir en géleartad och något smaklös föda. Man tvistar om man ska äta den som Norrlänningarna, alltså endast med svartpeppar och möjligen potatis, eller som Skåningarna – och jag själv, som istället föredrar vit sås, potatisar, gröna ärtor och mycket stark skånsk senap, som ska malas med en kanonkula (använd i krig!) i ett stort träfat.

I USA har ”Lutefisk” blivit ett slags nationalrätt för Norska Invandrare till det landet, och flera norsk-amerikaner i andra eller tredje generationen brukar tvista om Lutfisk är gott eller inte. Matvaran ifråga är en rätt, som man antingen hatar eller älskar – där tycks inte finnas några mellanting – och trots att många amerikaner i hög grad avskyr hela anrättningen, lär den ännu ha sina vänner och trofasta tillbedjare – ungefär som Asatron…

Till och med i Stan Lee’s och Marvels Universum har NORSK LUTEFISK trängt sig på…

Wikipedias engelska upplaga citerar detta stycke från Smithsonian (US of A:s finaste  museum, i Washington DC och allt) om Lutfiskens rätta uppkomst och tillblivelse, som jag återger helt utan kommentarer – men märk den källkritiska tendensen, som inte heller får saknas runt något hedniskt Julbord:

No one is quite sure where and when lutefisk originated. Both Swedes and Norwegians claim it was invented in their country. A legend has it that Viking fishermen hung their cod to dry on tall birch racks. When some neighboring Vikings attacked, they burned the racks of fish, but a rainstorm blew in from the North Sea, dousing the fire. The remaining fish soaked in a puddle of rainwater and birch ash for months before some hungry Vikings discovered the cod, reconstituted it and had a feast. Another story tells of St. Patrick’s attempt to poison Viking raiders in Ireland with the lye-soaked fish. But rather than kill them, the Vikings relished the fish and declared it a delicacy. It makes for a great story if you don’t mind the fact that Patrick lived centuries before the Vikings attacked Ireland.

Någon sådan ”legend” har jag för min del aldrig hört, och jag skulle tro att museimännen från Smithsonian faktiskt pratar smörja – eller ”vill göra Lutfisken av allt” som man faktiskt sa här hemma i Sverige under tidigt 1700-tal, ett uttryck lika med det nutida ”göra pannkaka av något”. Lutfisken i Sverige var en hårt förtullad vara redan i 1638 års ordningsacciser, kan man läsa, och förekom på den matfriske Biskop Brasks bord i Östergötland – men han var inte alls först med att publicera recept för hur man skulle tillaga och äta den. Alla vet ännu att riktig lutfisk gemenligen köps torr, blötläggs sex dagar och att man måste byta vatten sex dygn i rad, samt att man under ytterligare två dagar tillsätter själva askan, och så ska fisken ”lutas av” när den fått svälla, vilket tar ytterligare sex dagar och täta ombyten i kallt vatten.

På 1960-talet spreds en myt i Norge att den ”törrfisk” man skickat till Afrika av infödingarna där användes som taktegel, eftersom de inte hade någon aning om hur man tillagade den, och att regnperioden förstörde alltihop, men det är troligtvis en skröna. Efter 1800-talet har nämligen just Norsk lutfisk inte varit någon större exportvara, och trots att Minnesota lär ståta med ”The Lutefisk capital of the World” skall hälsovårdsmyndigheter i Wisconsin ha förbjudit den, som varande toxisk pga askan…

Vi og dere må STÅ PÅ KRAVA ! – Heia NORGE !!

Nåja. Allt är väl bäst i måttliga doser, och vi kan skänka våra förfäder en medlidsam tanke – under Vikingatid och Medeltiden förekom det, att Islänningar och kustbor ofta nog måste klara sig på nästan bara lutfisk under den hårda och långa vintern – mansnamnet Thorleif Torskabitner är bekant från den isländska sagan.. att luten i lutfisken kan förstöra silverbestick är också välkänt, och kanhända är mycket lut inte hälsosamt, så där må Wisconsin-borna ha rätt…

Avslutar med detta klipp från Mosebacke Monarki och Svensk Statstelevision i svartvitt från 1960-talet då vi bara hade en kanal, men desdå roligare program…