Enkelt Gåvobröd till Alvablot

Enligt de två klassiska beskrivningar vi har av Alvablotet, den Hedniska och Nordiska fest som föregick den kristna ”allhelgona” traditionen, som kom hit först under högmedeltiden, var Alvablotet alltid en privat fest, som man höll på den egna gården, i den egna familjens och ättens trängre krets.

Man ville absolut inte ha några kristna närvarande under denna högtid, för man ”höll heligt” som man sa, heligt för sina döda, heligt för de anhöriga och för familjen, och fortfarande delar ju vi inte minnet av våra anhöriga med vem som helst. Döden är en väldigt personlig sak och en personlig upplevelse för de flesta av oss, och våra anhörigas minne är faktiskt inte allmän egendom utan tillhör bara oss, om vi nu inte väljer att vräka ut det på Internet förstås, vilket har visat sig ha klara skadeverkningar, och även sårat människor i deras känslor.

Kyrkogårdar och Griftegårdar är ingen lämplig plats för kristen mission, och inte för annan mission heller. Människor skall kunna få lov att vara ifred med sin sorg, och minnet av sina döda – det är vad den svenska, nordiska samt värdiga och enkla Alvablot-traditionen och det senare Allhelgona går ut på. Något annat vore direkt främmande för de flesta av oss. Ändå har det flera gånger hänt – exempelvis på Skogskyrkogården i Stockholm, som annars är ett UNESCO Världsarv – att de kristna vägrat att respektera andra människors firande, och uppträtt störande – med broschyrer och missionärs-fasoner, precis som vanligt.

Låt oss bara hoppas, att vi svenskar allesammans får slippa att uppleva sådant det här året, oavsett var i landet vi bor, eller tror på.

Över 44 % av oss är faktiskt Hedningar numera, (enligt ”Svenska” Kyrkans egna siffrorden är i själva verket inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat samfund, och den borde först om sist acceptera det och visa förståelse, genom att sluta topp-rida oss och göra som sin broderkyrka i Finland – där talar man om den ”Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Finland, men inte om någon ”Finsk” eller ens ”Finländsk” kyrka…)

I alla tider har det i Sverige varit vanligt att fira de döda i den närmaste familjens krets, som sagt – eller tillsammans med sina närmaste anhöriga. Man lämnar blommor och tänder ljus, och ägnar sig åt att minnas och berätta en stund, utan skrik, skrål och åthävor. Det är ett värdigt, stilla och naturligt firande – och det är vad Alvablotets stora gemenskap med allt levande och naturen går ut på.

Vi skriker inte, när vi befinner oss i naturen, eller går genom en skog. Vi respekterar andra människor, lika mycket som andra levande varelser. Vi far inte på dem utklädda till kristna djävlar, benrangel eller spöken, och vi försöker inte såra, skämta eller skrämmas – för att uppföra sig så är inget värdigt beteende inför döden.

Vad har alla dessa kristna demoner, djävlar och all onödig döds-skräck med Alvablot eller Allhelgona att göra ? Har du några kristna djävlar eller vampyrer i DIN släkt, kanske ? I så fall bör du nog söka hjälp, snarast möjligt… För det verkar inte sunt eller bra, att ha en sådan dålig relation till döden eller förfäderna..

Alvablot handlar om relationer, och framförallt goda och vänliga sådana. Det är mycket viktigt att förstå. Kan man inte respektera eller förstå det, så har man nog inte på en griftegård, vid en annan människas grav eller i något mänskligt sällskap att göra. Ok, nu finns det en massa ungdomar och till och med någon medelålders person som helt och hållet anammat den amerikanska, kommersiella, skräp, skrän och skål Halloween-traditionen, och som ser på skräckfilmsmaraton, går på maskerad och super till, dagarna i ända.

Så kan man ju göra om man vill, men för egen del avstår jag faktiskt från sådana upptåg. De som är begivna på alkohol eller festande och som ”måste” ha det denna helg eller andra helger super väl alltid till en aning i alla fall, och får då löpa risken att utsätta sig själva eller hela sin omvärd för de efterverkningar – juridiskt eller på andra sätt – dagen efter, som ruset alltid ger eller brukar ge. Man får alltid själv svara för sina handlingar, men om vi nu ser vad denna helg är till för, så finns det faktiskt värdigare, bättre och mer respektfyllda sätt att fira och vara tillsammans med andra människor.

Ett sätt är den gemensamma måltiden, som inte behöver vara fylld av ”Nattvard”, likätande, vampyrism eller annat kristet äckel.

I Hávamál säger Oden själv, att den bästa gåva han fått var ett vänligt ord i rättan tid, och att få dela en halv kaka bröd med någon. I många kulturer sätter man också ut bröd och mat till de döda, som en symbolisk handling – tänk bara på den svenska sedan om gröt till ”Tomten” eller Gårdstomten förste bebyggare, förr om Jularna. Rester av de traditionerna ser vi också i de sägner som i likhet med den kända sägnen om Trolle-Ljungby Horn och Pipa skildrar hur troll, älvor eller andra mytiska väsen – som i själva verket är de döda – håller fest i en stor gravhög, som kan vara upplyft på guldpelare, eller fylld av ett sällsamt ljussken. I en del varianter sker denna de dödas fest inte vid Jul, utan vid Allhelgona, och det lär finnas ett tjugotal varianter på den berättelsen, enbart i Småland och Götaland.  Hjalmar Gullberg, den svenske poeten, skrev en gång med tanke på Hedendomen, Asatron och Hávamál:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

 

Tanken på att de döda och de levande delar något såhär års, samma upplevelse kanske, och att porten mellan världarna står öppen, så att levande och döda kan besöka varann, kanske inte är så långt borta i början på November ändå. Träden har tappat alla sina blad, men det är barmark ännu. Allt är fruset, tyst och stilla – djuren har gått till vila – en del av dem förbereder sin långa vintersömn. Redan naturen i sig ger oss en fingervisning om hur vi bör vara eller leva. Vi bör vara tysta, och lyhörda för vad som sker – annars får vi inte uppleva något, men om vi bara håller tyst och iakttar, kanske vi får uppleva något förunderligt, vackert och sällsamt.

Så vi bakar ett bröd, och delar med våra närmaste, eller ställer det på någon anhörigs grav – och korpar, ekorrar och himlens fåglar, kommer att dela denna gåva, om vi nu inte behöver äta upp den själv under en gemensam måltid med dem vi tycker om.

Ni tager vad ni haver, nämligen:

Beståndsdelar

  • 2 till 2,5 kopp gott mjöl, spelt, vete, råg, havre eller vad som finns i ert skafferi
  • 2 ägg
  • 2 teskedar bakpulver,
  • en nypa salt – för allt ni ser, bör ni ta med en sådan…
  • en halv stor kopp god blomsterhonung, eller annan honung
  • en halv kopp hackade hasselnötter, eller valnötter fint hackade om det alls has eller fås
  • 1 fint hackat skalat äpple, naturligtvis svenskt och av god kvalitet
  • 1 halv kopp röda eller svarta vinbär, tinade, eller björnbär
  • 1 fjärdedels kopp berberis-bär (kan ätas i små doser) eller tranbär
  • 1 fjärdedels kopp smält svenskt smör
  • 3 teskedar kakao-pulver, om ddet has och om ni vill
  • 2 teskedar vallmofrö
  • 1 tesked ingefära eller kanel, allt efter tycke och smak. Skalet från en halv riven citron
  • 1 halv kopp choklad, ljus eller mörk beroende på vad ni kan komma över
  • 4 teskedar konjak eller whiskey, eller också Ösgöta Sädes Brännvin

Tillagning

  • Blanda mjöl, smält smör och honungen i en skål. Svär tyst för dig själv eller säg alla hedniska eder och ord du kan komma på, som makternas heliga namn
  • Häll i äggen och rör av bara tusan. Fortsätt anropa makterna !
  •  Blanda i alla andra ingredienser, och fortsätt röra tills att allt är fullständigt blandat. Älta och knåda degen, men nämn nu Frigg och alla Diser.
  • Forma nu degen till et bröd, och om degen är för fast, så tillsätt spriten och lite vatten
  • Överför hela brödet till en långpanna eller annan panna, eller en eldfast form, som kan stå i ugnen. Använder du form, skall den vara väl smörad.
  • Baka nu alltsammans i 175 graders värme i 45-50 miuter, och känn eftr med en degsticka efter en halvtimme eller längre om brödkakan är fast
  • Låt den svalna under absolut tystnad och stilla kontemplation
  • ta loss den ur formen, om form användes, och beströ den med fint pudersocker eller ringla honung över den

 

Kom ihåg att under heden tid genomförde man gärna utesittning under Alvablotets natt. Det tillgick så att man gick till sitt lokala gravfält – ofta hade man ju en forngrav alldeles in på knutarna – det har många i Uppland och övriga landet ännu – i alla fall i de svenska kärnlanden – och satt överst på högen i tystnad och stilla kontemplation, tills gryningen och det första morgonljuset visade sig. Ofta varken åt man eller drack man något under attens lopp, och om man var extra tyst, kunde man höra sina förfäder och förmödrar komma med goda råd inför det kommande året. Så gå nu dit, och sätt ned era bröd och gåvor vid högens eller hargens fot, ack ni hedna och ludna !

VARNING: Du har väl inte tänkt att begå någon ”Nattvard” inför Allhelgona eller Alvablotet ?

De kristna praktiserar fortfarande rituell kannibalism i symbolisk form, såhär års och varje söndag, som Solen ger oss. De låtsas, att de dricker människoblod och äter människokött, och tycker att det ”ger en fin känsla av gemenskap” efter vad jag hört. Själv betackar jag mig för sådana vidriga kannibalritualer. Nästan alla kulturer på vår jord, undantaget möjligen några enstaka fårskallar på Paupa Nya Guinea, eller bortglömda stammar i Borneos djungler, förstår att det här med kannibalism är ett passerat stadium i mänsklighetens utvecklingshistoria, och att vi inte längre kan sjunka så djupt, och sysselsätta oss med något så lågt och något så frånstötande, som dessa kristna bruk.

Att fira sina anhöriga skall man göra under värdiga, enkla och okonstlade former – kannibalism och allsköns ”mässande” hör INTE dit !

Att de kristna sedan låtsas äta upp sin egen frälsare, till råga på allt, är ingen ursäkt – utan snarast en förvärrande omständighet, i alla fall i mitt tycke. Även om jag skulle kunna acceptera det faktum, att svaga människor kanske tycker sig behöva en ”Herre” eller ”Führer” som hela tiden befaller dem vad de ska göra, bara för att de inte klarar av att stå upp för sig själva, eller ens en normal tillvaro utan att ”frälsaren” skall komma och diktera en massa regler för dem (ja, jag vet – det är verkligen för ynkligt – vilken människa skulle egentligen vilja leva ett helt liv på knä ?) så skall de väl inte försöka ÄTA frälsaren ? Stycka hans kropp och stoppa bitar av den i munnen ? Vem som helst kan ju ändå förstå, att om frälsaren nu är en person man älskar och ärar, så har man faktiskt inte lov att behandla honom på det viset, och inte andra människor heller, för den delen. Hela denna kristna föreställningsvärld med ”dyrkan av lammets blod” osv osv framstår för mig som så vanvettigt sjuk, att jag faktiskt blir allvarligt äcklad av den, och så måste den väl rimligen framstå för alla någotsånär sunda och friska, vuxna människor.

Och jag är inte den förste, som äcklats, Ok, de kristnas ständiga ”mässande” och gregorianska psalmsång låter kanske ”pikant” för en del öron, och kanske man anser att det är särskilt ”rafflande” eller ger en speciell ”kick” för vissa personer att stå och berusa sig på billigt rödtjut och majsoblater.

Protestanterna – dit ”Svenska” Kyrkan hör, säger att de bara sysslar med rituell kannibalism i symbolisk form, dvs inte på riktigt, utan bara som en väldigt utflippad form av sk ”lajjv” eller ”laj”, alltså ett levande rollspel ungefär. Men vilken någorlunda vuxen och sund människa skulle alls kunna få ut någon vettig andlig upplevelse av att stå och låtsas vara vampyr, och dricka ”frälsarens” blod i någotslags altar-rund, och sedan låtsas äta en annan människas kött ? Så gör man ju bara inte, och det borde vara självklart för alla och envar.

Sedan finns också Katolikerna, ni vet de där kristna som insisterar på att deras kannibalism sker även i verkligheten. Deras präster förutsätts nämligen kunna ”trolla” eller utöva en särskilt stark och mäktig magi vid själva konsekrerandet av hostian, som det så vackert heter, och då förvandlas de smaklösa majsoblaterna och det billiga rödvinet till människokött och människoblod på riktigt, och sedan skall alla stå där och äta och dricka av detta minst 2000 år gamla, skämda blod och kött. Det kan inte smaka gott, det förstår ju var och en.

Enligt det Tridentinska mötets beslut från anno 1564 får ingen katolik tvivla på de här sakerna, för då är han eller hon faktiskt en kättare, och måste bli utesluten ur själva kyrkan. Inte ens nykterister, eller de som av någon anledning (medicinska skäl, till exempel) inte vill dricka rödvin eller låtsas vara vampyrer, ges den minsta pardon. Nej, man tvingas till de sjuka vampyrlekarna och de underliga ”rollspelen” i alla fall… Ska det vara så ? Är detta ens kristligt ??

En roman om en svensk kättar-process. Folk i vårt land blev dömda till döden och brända på bål, bara för att de inte ville vara kannibaler !

Anno 1303 ställde en god bonde vid namn Botulf Botulfsson i Gottröra, Uppland samma fråga, och vågade ifrågasätta de här sjuka och urspårade kannibal-ritualerna. Man försökte tvinga honom till botgöring och köra ut honom ur menigheten, som den friska och sunda hedning han var – för hedendomen var fortfarande stark på den här tiden, till och med i själva ärkestiftt, och rikets centrala delar. Men Botulf vidhöll sina åsikter sju år senare, och sade helt öppet följande:

Nej. Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för länge sedan. Jag vill inte äta Kristi kropp! Jag vill gärna visa Gud lydnad, men jag kan bara göra det på ett sätt som är möjligt för mig. Om någon skulle äta en annan människas kropp, skulle inte den människan hämnas, om hon kunde? Hur mycket skulle då inte Gud hämnas, han som har makt till det?

Man hotade honom med bålet, dödsdom och rättegång. Han stod vid sitt ord, som alla trofasta hedningar.

Jag har sagt det, och jag förnekar inte att jag sade det.

Man kastade honom i fängelse, bara för hans åsikters skull, men när man den 8 april 1311 – glöm aldrig detta datum ! – brände honom levande på bål, sa han bara;

”Den elden kommer att gå över efter en kort stund.”

Botulf dog som han levat, fullt övertygad om att Eukaristins sanslösa äckel-ritual måste avskaffas, och lika övertygad är jag själv. Inom parentes finns det dem, som tror att Botulf Botulfsson fortfarande spökar på Gottröra kyrkogård och kan ses som en stor eldkula där i de mörka höstnätterna, och det kan ju vara intressant att veta. Fast, han avrättades inte där, utan mitt i centrala Uppsala. ”Svenska” Kyrkan har hundratals etniska svenskars och svenskors liv på sitt samvete, men har aldrig aldrig gett den minsta ursäkt för vad man gjort – och om Botulf skulle spöka någonstans, skedde det kanske bäst hos en viss Antje Jackélen personligen…

Detta kristna ”kick-sökande” eller vad som nu kan antas ligga bakom att låtsas vara vampyr – i vuxen ålder – och inte som ett Halloween-skämt – utan på fullt allvar, kan lätt slå över, och många kristna har under tidernas lopp övergått till ”tyngre grejor” och börjat stycka, mörda och äta sina medmänniskor på riktigt, helt utan förbarmande. Detta visar tydligt hur farligt det är, när kristna föreställningar eller kannibal-ritualer – om så bara i symbolisk form – tillåts och accepteras i ett modernt samhälle…

 

När man under 1900-talet och i vår egen tid intervjuat riktigt sjuka psykopater och kända lustmördare som Peter Kürten, Geoffrey Dahmer och andra sådana, så har de alltid sagt samma sak som de kristna: Kannibalismen har gett dem en särskild ”kick” och de har blivit religiöst upphetsade av att dricka blod från sina offer, äta kroppsdelar från dem osv – ofta anger de den kristna ”Nattvarden” som direkt inspirationskälla, och tycker att deras egna illdåd är som en ”religion” för dem, vilket ju inte ursäktar vad de gjort – och fortfarande gör..

Vi andra, däremot, har för länge sedan övervunnit de här sjuka drifterna, och förstår nog allihop, att det inte skapar bra relationer att äta upp andra människor, allraminst en älskad och vördad ”frälsare” om man nu alls behöver hålla sig med just en sådan. Det är inte sunt, helt enkelt, och ingen värdig religiös symbolik heller – det kan man inte säga.

Låt oss nu göra ett litet ”andligt experiment” för ett tag.

Låt oss säga – bara rent hypotetiskt – att den kristna nattvarden togs bort ur alla kyrkor, totalförbjöds och aldrig praktiserades mer…

Vad skulle då hända, tror ni ?

Skulle hela Kristendomen dö ut, eller gå omkull  – Ungefär som en del mosaiska trosbekännare inom ett visst svenskt ”Centralråd” hävdar, ty de säger ju att hela Judendomen formligen skulle explodera, ja förintas sorgligt nog, bara därför att de själva inte får lov att skära förhuden av små pojkar utan bedövning längre – en annan blodig och onödig ritual, som de flesta kloka och civiliserade människor inte ser någon egentlig mening i längre..

Nja – till och med de flesta kristna skulle väl kunna erkänna, att själva budskapet eller kristi lära skulle finnas kvar i alla fall, och att det egentligen inte gör någonting alls, om nattvarden togs bort helt.

Vad är egentligen det viktiga i religioner – oavsett vilken religion vi nu talar om ?

Är det en massa ritualer, och deras utförande som är kärnan bakom alltihop – eller är det tron, det praktiska handlandet eller moralen ?

Ok – jag är inte kristen, blir det aldrig heller – men jag tror till och med att de flesta av mina kristna läsare håller med mig om att det inte är ritualerna som sådana, som är det viktiga i deras tro. Det viktiga är istället hur man uppför sig emot andra människor, och de flesta av oss har då i alla fall kommit så långt, att vi förstår och inser att det inte är bra att dricka blodet från en annan människa, eller försöka äta upp någon av våra medmänniskors lik. Inte ens apor eller högre däggdjur brukar bära sig åt på det befängda viset, förresten.

De kristna borde verkligen kunna avstå från sin avskyvärda låtsas-kannibalism, det är det minsta man får lov att säga.

Antag nu att någon djupt kristen person någonstans – eller lika gärna en Asatroende och Nordisk hedningannars lever helt och fullt ut i enlighet med diverse budord, aldrig begår några större synder värda namnet, och även annars lever ett syndfritt, stilla och värdigt liv, som inte skadar eller stör någon. Kan man då säga – eller kunde man då säga, att denne eller denna person inte vore ”god” enbart därför att hon eller han vägrar att ta nattvarden ??

Återigen – vilket är viktigast ? Enbart ritualerna, eller tron som sådan ??

Notera också, kära läsare, att jag aldrig aldrig någonsin talar om ”Forn sed” för Asatro är ingen Sed. Den är och förblir en levande tro, inget annat – det gäller att begripa skillnaden.

Det finns också andra bibelställen – ifall vi nu måste se allt ur ett kristet perspektiv – som väl mycket bättre fångar kristendomens högst eventuella anda, än några förgrymmade kannibal-ritualer.  Berättelsen om Bespisnings-undret, till exempel – det påstådda miraklet med sex kornbröd och två fiskar eller hur det nu var – även om det luktar bluff och båg lång väg.

Många religioner och livsfilosofier sätter värde på en gemensam måltid, eller gemensamma dryckeslag för den delen, så länge man inte går till övermått, i alla fall. Inget fel med det.

Sa Yeshua något om bröd och fisk ?? Hit med fiskarna i så fall !” (var och en väljer vad han tycker är värdigt eller kan tro på…)

Kaffe och bullar på Församlingshemmet, ja ett helt vanligt gammaldags ”Kyrk-Kaffe” – skulle inte det kunna ge de kristna en lika ”fin” eller minst lika bra gemensamhetskänsla, utan kannibalism, utan att dricka lammets blod, eller andra tokerier i någotslags utflippad Dracula-mässig Halloween stil ??

En del kristna propagerar idag för sk ”Bryt-bröd” och gemensamma måltider, och Frälsningsarmén driver sedan många år soppkök för städernas fattiga.

Förutsatt att vi nu – fortfarande helt hypotetiskt, bara för en gångs skull och bara för den hör gången resonerar som de kristna, vore det inte en mera Gudibehaglig gärning i så fall, att först utspisa de fattiga, och se till deras behov, än att skänka ut rödtjut och oblat-snusk till de rika, och redan frälsta ? Förutsatt att Yeshua nu alls har existerat, vilket skulle han mest uppskatta, tror ni ? Att några dårar står runt ett altare, och låtsas äta upp honom, eller att de verkligen hjälper någon medmänniska – på riktigt ? Vilket vore bäst ??

Även i Hinduisk tradition och många andra hedniska traditioner, som till exempel Asatron ingår bespisning av fattiga och hungriga som en del i vanlig gästfrihet. Det finns hela hindutempel i Indien, där man specialiserat sig på att dela ut gratis mat till svältande eller behövande, men tyvärr har man fått sluta med det nuförtiden, eftersom det visat sig att Muslimska terrorister infiltrerat templen och blandat gift i maten för de troende, med allvarliga förgiftningsfall som följd.

Enligt Hávamáls första, inledande strofer står det att en värd är skyldig att tillhandahålla mat till sina gäster, i den mån de uppför sig anständigt, och inte äter honom ur huset, bär sig svekfullt åt eller utnyttjar hans gästfrihet för egen snöd vinnings skull.

Både värdfolk och gästfolk har skyldigheter, och inte bara rättigheter, och det vore inte minst viktigt att komma ihåg i denna tid av massinvandring och globalism – för vi gör nog alla bäst i att minnas Havamals sunda och enkla regler om hur man skall vara och bete sig, här i livet.

I de nordiska sagorna – och även på runstenar, som en från Ryssby i Småland – finns ett begrepp som heter ”Matargothan” men som ofta blivit felöversatt.

Detta begrepp nämns även i den Norska ”Konungaspegeln” från 1100-talet. ”Matargothan” betyder inte matgodhet eller enbart matglädje, om nu någon trodde det.

Nej, det betyder att det är en furstes första plikt att sörja för god och nyttig mat till sitt folk, och se till att ingen blir utan. Kött, fisk, gröt, grönsaker, ägg. Ingen kannibalism, och annat kristet snusk – för sådant ville inte Nordborna ägna sig åt, ens i stunder av yttersta nöd.

Sund försörjning, sunda ideal, sunda kostvanor – helt enkelt – som det är och bör vara i vårt land.

VÅGA VÄGRA VARA KANNIBAL – SÄG NEJ till all kristen ”Nattvard” !!!

Humanisterna uppvaktade Kulturdepartementet – kräver att begravningsmonopolet UPPHÖR

Förra fredagen uppvaktade Humanisterna, the Swedish Humanist Association vår snurriga Kulturminister Amanda Lind (mp) med sitt reagge-hår på Kulturdepartementet, tyvärr en föga lämplig uppehållsplats för just henne. De kräver nu att ”Svenska” Kyrkan upplöser sitt begravningsmonopol, och slutar hunsa, topprida och styra och ställa med den svenska befolkningen i andligt hänseende. Det är krav som jag själv också som Hedning lagt fram genom den här bloggen, och länge propagerat för.

43 % eller mer av Sveriges befolkning är inte med i ”Svenska” Kyrkan alls, och denna Evangelisk-Lutheranska organisation är inte ett enda dugg ”svenskare” än något annat samfund som finns i Sverige. Statskyrkan upplöstes redan år 2000, alltså för 19 år sedan, men ändå har denna kyrka tilltvingat sig monopol på begravningar, och beskattar dessutom alla svenskar med en dold skatt, som man kallar ”begravningsavgift” och kräver att alla skall betala – även de som har en helt annan religion och inte längre vill stödja kristna organisationer.  ”Svenska” Kyrkans politik är helt odemokratisk, otidsenlig och illiberal, konstaterar Humanisterna.

Det är helt enkelt inte rättvist, att befolkningen skall tvingas betala, betala och betala 0,242 kr i ett medeltida ”tionde” till den svenska Kyrkan. Kyrkan ska inte hålla på och ”snatta tusenlappar” från folk som inte är med i den, och vad vi diskuterar här nu är inte pengarna, men principen. Endast i Tranås Kommun och Stockholms Stad finns ett fritt, samhälleligt alternativ, för där är det kommunen och inte kyrkan, som ombesörjer begravningarna och driften av griftegårdarna – som det BORDE vara i hela landet.

Ingen medborgare borde tvingas till att bli begravd på en ”kyrkogård” om han eller hon inte vill, utan få en begravning i sitt eget samfunds regi, i den religion man faktiskt tillhör, och inte den kristna religionen. Just därför är den nuvarande lagstiftningen otidsenlig, och bör ändras omedelbart.

Både judar och muslimer har rätt till egna begravningsplatser i Sverige. Varför får vi HEDNINGAR och ASATROENDE inte samma rättigheter ??

”Svenska” Kyrkan lurar, bedrar, besnattar och stjäl från sitt eget folk också på andra sätt – som Miljöpartiet själv orsakade under den förra Löfvén-Regeringen. Bland annat har man nu infört en lag om att guld och andra ädelmetaller skall ”återvinnas” från döda kroppar, ungefär som om människolik vore ”pantburkar” som staten och kyrkan äger, och som de kan behandla precis som de vill, och helt efter eget godtycke

Det handlar om pengar. Stora pengar. Varje år tar Kyrkan och staten – representerad av den sk ”Allmänna Arvsfonden” hand om ädelmetaller som guld och platina i 70 tons kvantitet. Och de tjänar tjogtals med miljoner, som sedan ”Svenska” Kyrkan på det mest skamlösa och svinaktiga sätt utnyttjar för att driva sin egen verksamhet. Att göra så är inte etiskt försvarbart, och kan aldrig någonsin accepteras.

I alla kulturer och i alla tider har stöld från döda personer, som inte kan försvara sig längre eller värja sin egendom, räknats som något av det fegaste, mest usla och lägsta man överhuvudtaget kan göra. I vårt nutida samhälle räknar vi det som självklart, att människor har rätt att bestämma över sin egen kropp medan de är i livet, och så borde det av naturliga skäl vara efter döden också. Ingen har rätt att våldta någon annan, stjäla mänskliga organ, tappa blod av människor utan deras tillstånd, skära sönder små barns underliv och könsorgan (såkallad ”omskärelse” som vissa Abrahamitiska religioner fortfarande praktiserar ) och följaktligen kan man inte stjäla guldtänder eller proteser heller. ”Svenska” Kyrkans sätt att agera liknar vad som skedde i nazismens dödsläger, där man också rutinmässigt stal guldet från de döda.

Kom ihåg vilka de är. Kom ihåg vilka värderingar de har. Kom ihåg hur de har behandlat andra, och vad de står för….

Vad värre är, så har ”Allmänna Arvsfonden” som får 80 % av värdet av guld- och metallstölderna, gett bidrag till islamiseringen av Sverige. Terror-forskaren Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan har bevisat hur det hela gått till.  Det sk ”Studieförbundet Ibn Rushd” som driver Koranskolor runt om i Sverige har fått över 48 miljoner förra året, allt genom denna ”allmänna arvsfond”. Det oetiska samarbetet mellan Miljöpartisterna i Regeringsställning och dessa organisationer för extrem islam, har kritiserats gång på gång.

Just idag utvisade SÄPO, den svenska säkerhetspolisen, en viss Abdel-Nasser el Nadi, som varit ledare för den sk ”Vetenskaps-skolan”, en maskerad Koran-skola och drivbänk för militanta islamister, som ”Allmänna Arvsfonden” också lär ha gett bidrag till, oklart dock med hur mycket, eller hur många tiotals miljoner. El nadi har dömts för grova bokföringsbrott, och suttit i SÄPOS förvar sedan i Maj detta år. Ändå påstår man att det ”inte går” att verkställa utvisningsbeslutet. Varför samarbetar ”Svenska” Kyrkan hela tiden med sådana personer, och varför skall de ha statliga bidrag ? Vad är det för underliga Monoteistiska, närmast medeltida värderingar, som denna islam och Svenska kyrkan gemensamt försöker föra in i vårt samhälle ?

Det är inte rimligt, att guld från svenska fattigpensionärers kroppar skall finansiera ökad islamisering av hela vårt samhälle. Detta ligger inte i någon enda svensk medborgares intresse, och detta är inte vad hederliga, skötsamma och laglydiga svenskar arbetade, slet och betalade skatt i ett helt liv för, från vaggan till graven.

Humanisterna föreslår nu, att denna snuskiga, oetiska guldhantering upphör. I en debattartikel tidigare detta år föreslog det, att det åtminstone skall bli tillåtet att själv omhänderta sina fränders och anhörigas aska, utan att den plundrats, och att man skall få gravsätta den under värdiga former i andra, icke-kristna samfunds regi.

Till och med Påven, flera amerikanska delstater och Storbritannien samt flera EU-länder tillåter, givet EU:s gemensamma lagstiftning personer att begravas icke-kristet, och tillåter inte, att man stjäl, snattar och beslagtar guld ur människors kremeringsaska, bara för att skamlöst utnyttja dessa pengar för kristna eller muslimska samfunds ändamål.

Det måste bli ett slut på detta, ögonblickligen. Vi måste få ge våra döda anhöriga ett värdigt slut, utan kristendomens inblandning, utan stöld och utan förtryck från kristna kyrkors sida.

Snart är det Alvablot – årets viktigaste högtid för firandet av de döda och kära bortgångna, alla dem vi minns och skall bevara i vårt minne. Låt oss göra det på ett värdigt sätt – UTAN medverkan från dessa kristna präster och prelater, vars närvaro på griftegårdarna INTE är önskvärd….

 

Alvablot stundar – om Hel och hennes världar…

Alla goda svenskar vet att det snart är Allhelgonahelg, en helg då vi inte alls hedrar några katolska helgon, utan istället våra egna döda anhöriga, förfäder och förmödrar. Men långt färre av oss känner till Alvablotet, det Hedniska och Asatrogna fest som föregick allhelgona, en fest som den kristna kyrkan först försökte införa år 784, enligt vad en del påstår.

De flesta forskare är också helt ense om att den kristna allhelgonatraditionen kom till Norden först under tidig medeltid, och ersatte en tidigare fest, som firats över hela det germanska och keltiska området.

Jag har skrivit mycket om Alvablotet här ovan, under rubriken ”Högtider och Blot” och ifall du inte läst dessa stycken från tidigare år, kanske det är dags för dig att läsa dem. Alvablotet har man alltid traditionsenligt firat vid övergången från Höstmånad till Slaktmånad, som Oktober respektive November kallats i den nordiska traditionen. De som verkligen är lärda, vet också att ”Alv” är namnet på det mineralrika lager, som finns under matjorden, och att sagans alfer, ”de små under jorden”, ”jolbänningarna” (Jämland) ”vittran” (Norrland) och Vanernas gudaätt, ursprungligen var ett och samma begrepp. Förfäderna, som tänktes bo under jorden nära människornas hus och gårdar, gav god äring och årsväxt, och till och med tomten, personifikationen av den egna tomten, gården och gårdstunet, och även gårdens förste inbyggare, hörde till samma grupp av väsen.

”Alva” eller alv, är det jordlager med urlakad mineraljord, som du ser vid C) ovan

Förklaringen till denna tro var enkel. Vårdade sig man om naturen och dess resurser, och odlade man sina fäders och mödrars jord utan att överlåta den till något annat folk, ja då hedrade man också sina döda, och de som vilade i jorden. Samhället fick kontinuitet och bestånd, och nya generationer kunde växa upp och leva där de gamla arbetat. Så växte ett samhälle, en odal. Med tiden kom också dessa föreställningar att byggas ut, och idag har somliga inte längre reda på dem. I utlandet, till exempel, har man högst dimmiga begrepp om hur de nio världar som fanns i Världsträdet Yggdrasil egentligen var organiserade, vilka som låg underst och överst, och hur de förhöll sig till varandra eller helheten.

Redan namnet Alva kan vara ett namn på Hel, dödsrikets gudinna, och Alfheim, det grönskande land Frej fick i tandgåva (nej, vi Hedningar d-ö-p-e-r aldrig någonsin våra barn, eftersom vi anser att det är fel att tvinga dem att anta en tro de inte valt själva, men däremot ger vi dem gärna en gåva när de får sin första tand) är vanligen tänkt att ligga under jorden, och inte uppe i himlen. I keltisk mytologi förekommer samma föreställning, Tir na Nog är ett grönskande rike under jorden, dit man kan få komma när man dör. Kelterna trodde till och med långt fram i tiden, att människor besökt det stället i drömmar, syner eller på riktigt, och så sent som på 1100-talet beskrev man också hur besökare därifrån genom en grotta skulle ha tagit sig upp på markytan, och angav en faktisk by i England, där detta skulle ha hänt.

Om vi tycker detta låter konstigt eller underligt, skall vi komma ihåg att man också i 1600-talets Sverige trodde att bergtagning, eller att hamna hos ”de underjordiska” var en fysisk realitet, och inte en fantasi, vilket till och med protokoll från våra tingsrätter kan ge besked om – till och med på 1700-talet sysselsatte sig svenska domstolar med detta, helt på allvar, helt utan någon form av ironi.

Hel, underjordens härskarinna, har demoniserats av de kristna men är ett dubbelbottnat väsen…

Ibland benämndes Alfheim också Ljosalfaheim, och tänktes bebott av ljusa, vänliga makter – under det låg Svartalfaheim, som var bebott av betydligt dunklare varelser. Redan i föreställningarna om dessa två världar – som nämns först av Snorre på 1200-talet, märker vi hur en kristen demonisering av den hedniska underjorden börjar sätta in. På Sturlassons tid tänkte man sig ännu de två rikena som någotslags hem för elementarandar, i antikens anda – man talade ju om olika sfärer för eld, vatten, jord och luft, men det egentliga Hel, själva dödsriket, var skilt från Alfheim, eller de godas elyseiska fält, där man levde i en behaglig tillvaro.

Nifelhel eller Nifelheim en värld av dimma, töcken och dis – en värld i evig höst – tänktes ligga över Svartalfaheim. Snorre säger på ett ställe i sin prosaedda, att bara de som dött ”den andra döden” eller som ”dör ur Hel” kommer till Svartalfaheims eviga mörker. Många har missat den här avslöjande detaljen, liksom det faktum att Hel inte alls var något grått Hades från början, utan en ganska dräglig plats. I Helheim, eller Hels salar fanns till exempel den stora gilleshallen Okolner – den o-kalla eller varma. Där var det fest och gamman. Redan Viktor Rydberg beskrev Okolner eller det glada och positiva Hel i sin ”studier i Germanisk Mytologi” på 1880-talet, och redogjorde för hur de kristnas demonisering och nedvärdering av Hel hade gått till.

Men i Okolners gilleshall skulle Liv och Livtraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök och Surts förgörande eld, och sedan komma tillbaka till Midgård eller jorden tillsammans med Balder och Höder, och alla de försonade döda, som skulle återkomma när Världen en gång återföds. ”En ulv hänger över dörren, över ingången gapar örnen” heter det om Okloner i skaldepoesin, och dit in kunde alltså ingen komma, som inte redan vore död. Skillnaden mellan Valhall och Helheim var bara att man inte alls behövde dö i strid för att komma till Hel, hon tog även de sjuka, de gamla och de svaga till sig, ja till och med de små barnen, och var barmhärtig emot dem alla. Den ursprungliga Hel skildrades som rättvis och stark, och det var bara Náströnd eller Likstranden, det yttersta och understa Helvetet, som låg djupt under Hel, som i någon egentlig bemärkelse var Hels Vite, eller hennes straff.

Dit kom bara de som mördat sina fäder, brutit eder – eller – det har en annan hand än den som ursprungligen tecknat ned Voluspás originaltext i ”Codex regius” skrivit, enligt Frans G Bengtsson – ”de som förför en annans hustru”. Tydligen hade avskrivaren, som levde på 1200-talet, själv dåliga erfarenheter av det där med hustrur, men den ursprunliga Hel var alltså annorlunda – hon var en dödsgudinna, ibland skildrad som en trött gammal gumma, ibland som en tidlös varelse – ”hon är äldst av allt skapat” står det i Prosa-Eddan, och kanske har hon de som trofast dyrkar henne, också idag… Jag själv känner en sådan, men jag ska inte avslöja hans verkliga namn.

Scen från Nástrand

Hedendomens helveten är inte permanenta, likt kristendomens. Även holmen Glyngve, som ligger norr om Nástrand som en egen liten ö i havet, där Loke ligger bunden, övervakad av sin hustru Sigyn, som i sin barmhärtighet stannar hos honom intill Ragnarök, skall gå under, och som sagt – det var bara ett försvinnande litet antal döda, som alls hamnade där. Den ”andra död” som Snorre talar om, är den stora glömskan, för först när en död person inte längre blir ihågkommen, firad av de sina eller ingen minns den döde eller döda mer, ja först då är personen död på riktigt. Så länge vi minns och ärar de döda, är de också med oss, och då finns de i säkert förvar hos Moder Hel.

lokeLoke och Sigyn i sin klipphåla ”Detta är kärlekshatet, och det är av avgrunden !” skrev en gång August Strindberg…

I livstiden bedrog Loke stackars Sigyn tusentals gånger, till och med när han förvandlade sig till ett sto och födde Hel, och nu ligger han bunden med sina söners tarmar, som den ärkeförrädare han är. Men Sigyn är fortfarande honom trogen, och står med en giftskål för att samla upp ormettret, som annars rinner Loke i ansiktet. Någon gång vart århundrade tömmer hon skålen, och då vrider sig Loke i plågor. Detta kallar människorna för jordbävning, skrev Snorre borta på Island, men när Ragnarök slutligen kommer, skall Sigyn bli fri från sina bottenlösa kval och allt sitt elände.

En 1800-tals skildring av samma motiv

Att verkliga offer till Hel också förekommit, ser vi av platser som ”Frau Holle Teich” i Tyskland. Långt inne i Hohe Meissners bergsmassiv ligger en offersjö med detta namn, och där lär man på botten ha hittat järnåldersfynd, både i form av krossad keramik och svärd, spjutspetsar och andra vapen, som först böjts och gjorts obrukbara. Också i Nordiska mossar, som Hjortspringkobbel i Danmark och flera andra platser – också i Sverige – finns liknande offersjöar bevarade, och Holle – Hulda – Hel, den döljande och hulda gudinnan, krävde alltid ut sin tribut till sist.

I modern tradition har amerikaner och andra börjat skildra henne som till hälften försedd med sklettansikte, till hälften ung och levande. Det finns det inget som helst stöd för i den Nordiska traditionen. I Eddan står, att Hel är ”Hälften blå och hälften blek”, men det norröna ”blå” som i ”blåman” kunde också betyda svart, mörk och inte bara mörkblå, som en del har tänkt sig. Att Hel är till hälften blek, är väl inte heller så konstigt – lik brukar bli bleka och vitaktiga först, sedan blå eller svarta när förruttnelsen sätter in, men det var först in emot den mörka medeltiden, och de kristnas ankomst, som Hel tycktes så skräckinjagande.

Modernt träsnideri från England, tillägnat den sentida Hel. ”Hennes bädd heter sjukläger, hennes kniv hunger och hennes fat svält” skriver Sturlasson. ”Gångtrött heter hennes träl, Gånglata hennes trälkona” (se figurerna till vänster och höger i bilden)

Ännu modernare bild av Hel, gjord av undertecknad och en amerikanska i London…

Efter Nifelfullet…

Igår var det Nifelfull, eller fullmåne i Höstmånaden, som kommer efter Skördemånad eller September. I och med det har vi kommit in i månadens andra hälft, som leder fram emot Alvablotet och därefter Slaktmånad med dess Julförberedelser, samma månad som de kristna kallar November. Alla sanna och förståndiga svenskar vet också att vi visst inte är menade att fira någon keltisk, genomkommersialiserad ”Halloween” i det här landet, lika lite som någon kristen ”Allhelgonadag”.

Nej, i våra hjärtan är vi Nordbor och svenskar allesammans hedningar. Vi vet och vi känner att det är våra egna döda, förfäderna och vårt eget folk och våra egna anhöriga vi ska fira, inte några påhittade katolska helgon.

Under Allhelgona, detta namn de kristna tvingat på oss – firas inte några helgon. Istället firar vi våra döda och våra anhöriga, enkelt, värdigt och utan kristendom eller någon påhittad, keltisk skräck. Naturligt och fritt – som det BÖR vara…

Vissa skribenter i svenska media har redan närmat sig ämnet, därför att det hedniska fortfarande finns inom dem, trots att de inte vågar erkänna det, trots att deras medvetenhet om det inre arvet inte väckts. Jag ska inte bli långrandig med att länka till några exempel denna gång, men jag har noterat att Alvablotet, och de sunda, enkla och naturliga traditionerna kring dödens firande, utan åthävor och skräck, ligger nästan öppet i dagen hos många svenskar såhär års.

För några år sedan kunde vi alla bli vittne till hur ”Svenska” Kyrkan störde vanliga medborgare inne på Skogskyrkogården under deras Alvablot, och tvingade på de sörjande en massa kristna broschyrer, bokstavligen vid gravens rand. Fortfarande ger de kristna sig på oss svenskar med aggressiv mission, just i de stunder sorgen gör oss som sårbarast, och då de borde visa hänsyn och förståelse nog, något som dessa kristna inte äger. Vi får hoppas att alla dessa tråkiga och tragiska händelser inte upprepas i år, och att Skogskyrkogårdens förvaltning, liksom förvaltningarna i alla svenska kommuner kan hålla all denna kristna drägg borta från griftegårdarna, så att de inte går och sprider sina påfrestande och orena läror där, likt hundar lyfter benet rakt över människors gravar, och stör vad som är privata minnesgudstjänster och kontemplationer, för att göra så är ju som vi alla förstår fullständigt olämpligt.

Många begravningar här i riket blir i realiteten kristna propagandatillfällen, bara därför att prästerna inte kan hålla tungan i styr. En liten femåring jag mötte i helgen sa efter sin morfars begravning såhär till mig: ”Prästen pratade bara en massa om gud och jesus. Jag trodde det var morfar vi skulle begrava och minnas, men nu så fick vi inte det !”

Detta sätter fingret på en öm punkt, men hur många människor – också i vuxen eller långt framskriden ålder – har inte behövt uppleva det här vid sina anhörigas begravningar ?

Ständigt ständigt detta jesus-tjat. Istället för att låta begravningen vara just vad den skulle vara, nämligen en minneshögtid för den som är död, och låta griftetalen vid kistan eller urnan vara det som de faktiskt borde vara, alltså ett tal om den döde eller den döda, fördärvas och förgrovas allt, så fort de kristna kyrkorna kommer med i bilden.  Genast börjar man dilla och lalla om ”himlen” och livet efter detta, fast det inte var det som var det viktigautan att trösta anförvanterna och låta dem minnas sin förlorade släkting eller gode vän på ett naturligt och sunt sätt, utan att alls blanda in diverse himlar – eller än värre – helveten och eviga straff – i deras känslor.

Att Nifelnedan och småningom Alvablot firas i denna årstid, är inget konstigt. Även i naturen upplever vi döden såhär års. Dimma, nifel eller på tyska Nebel, lägger sig över höstlandskapet, som redan i sig har ett tycke av Helheim eller de dödas värld…

Fler och fler svenskar och svenskor går ur ”Svenska” Kyrkan och låter hedna sig. De vill inte vara med i en meningslös och väsensfrämmande ökenreligion längre, för ökenreligionerna sstör dem bara i umgänget med deras egen släkt och ätt, och sårar de känslor de har gentemot sina egna döda. Vi borde få minnas, sörja och fira i fred, i stillhet och kontemplation, precis som det skall vara, och som det från början var tänkt och menat.

I dagarna har man också recenserat boken ”Det Naturliga” av Fredrik Svenaeneus vid Södertörns högskola – och han är något såpass sällsynt, som en nutida svensk filosof. Han angriper dataspelade, konstruerade världar och falska mytolologier som ”Game of Thrones” och annan amerikaniserad dynga, samtidigt som han också ger sig i kast med såkallad queerteori, köns-korrigeringar till och med på spädbarn, och annan genus- samt anus-teori. I takt med att konflikterna i det svenska samhället hela tiden växer, tack vare ökad invandring, ökad islamisering och den ökade kriminalitet som följer i den konstgjorda ”flyktingkrisens” spår har vi alla fått se hur en del människor vänder sig bort från naturen, bländade av lika delar kristendom och materialism.

I det följande skall jag undersöka Alvablotet närmare, samt gudinnan Hels ursprung samt även behandla sådant för årstiden kanske lämpligt som nära-döden-upplevelser och utomkroppsliga upplevelser, redogöra för det naturliga i Nordbornas syn på döden, och hur ett naturligt firande av Alvablotet kan återställa balansen inom vårt samhälle, och inuti oss själva.

Till dess för ni nöja er med Herr Svenaeneus bok, som faktiskt verkar innehålla en rad vettiga tankar.

Gravson – och autentiska folktraditioner

Man kan inte kalla sig ”Kulturbärare” bara för att man själv hittar på vad som ska få kallas kultur, eller ingå i en sådan. Man kan inte påstå, att en sak är ”tradition” bara för att man just uppfunnit denna sak alldeles själv, och sen i reklamsyfte påstår att den skulle vara ”urgammal” bara för att man vill få alla att anamma eller acceptera den – för sådant är inte alls acceptabelt, utan bara ett billigt trick, som vissa ”svänger sig” med.

Är Kalle Ankas Julafton också en ”Urgammal Nordisk Folktradition” därför att den visats i svensk TV sedan 1958 ? Ja döm själva (Arrappappa pappa pappa pappa dia arra bähu bähu bähu säger jag…Det är ju ett VIKTIGT ARGUMENT, eller hur ?)

Jag har redan varit inne på denna tendens inom en del ”nyhedniska” grupperingen nämnd och ingen glömd – när jag skrivit om ”Trollandet med Trollkorset” i ett tidigare inlägg – och hur man helt förvridit betydelsen av vad ett Trollkors var eller är, och hur det såg ut i äldre tider. Gång på gång har jag också nämnt detta med ärlighet, eller att man inte kan påstå att något skulle vara fakta, när det är helt gripet ur luften…

Man kan låta sig i-n-s-p-i-r-e-r-a-s av en tradition, javisst, eller fantisera och spekulera i anslutning till den – men återigen gäller detta med ärligheten, att kunna redovisa var säkra fakta slutar, eller var egna tankar och föreställningar om saker och ting börjar. Man kan också göra en fri och konstnärlig tolkning – men även där kan man vara ärlig nog att säga, eller öppet visa – att allt det där måste tas på vissa givna premisser… Nämligen att det skulle vara just konst, illustrationer, poesi kanske – och därigenom just en fri tolkning… (eller d-a-n-s kanhända – arrapappa pappa dia !)

Sanningen att säga – i denna Alvablotets tid – det var nedan eller tunglet i slaktmånaden November igår – så är det inte alla aspekter av våra folktraditioner som är så särskilt ”trevliga” eller något man sysslar med bara för ”trevlighets” skull – i alla fall inte vad Hedendom och Asatro anbelangar. Den är inget för småttingar, nämligen, och en tro eller livsfilosofi är inte något som man har, bara för att ”ha trevligt” i största allmänhet – att vara hedning och hedonist är heller inte samma sak…

Vi skulle kunna ta det här med den sydsvenska Gravson (Sus Scrofa var. Sepulchralis) som exempel. Den ska för det första inte förväxlas med den mer allmänt förekommande och självlysande Gloson (Sus Scrofa var. Noctilumiscens) – en direkt arvtagare till Frejs egen Gullinbursti, Frejas Hildisvin och många likartade djur – men där Gloson har mycket mer rörelsefrihet och spänner över stora ytor, rör sig Gravson över ett mycket mer begränsat område, nämligen kyrkogårdar, gravhögar och de dödas viloplatser.

Gravson är inget nyttodjur, och är heller inte trevlig att ha och göra med, vilket inte heller Kyrkogrimmen är. (Se tidigare inlägg om detta ämne). Men där Kyrkogrimmen så att säga hade en viss pedagogisk funktion, och anses vara ett väktarväsen, så är Gravson bara ett stort djävla monster, rätt och slätt. Den är kommen ur avgrunden, som en veritabel ”Eater of the Dead”, och den förorsakar bara skada, aldrig nytta. Hel – dödsgudinnan – är inte ett trevligt väsen hon heller, åtminstone inte vad det yttre angår. Och Loke, till exempel, ska vi inte alls tala om, än mindre Fenris, Fafner och de flesta av Jotnar och Thursar, helt igenom skadliga och mycket otrevliga varelser också de…

Hedendom är inte ”gulla gulla”. Hedendom är inte new age, ”vi sätter oss i ringen” eller ”klapp och klang” – även om vissa personer tycks tro det..

I den mån man trodde på sådana här varelser (tron på dem var inte allmänt utbredd, och även i tider av vidskepelse, finns det alltid skeptiker) så var det här något man var direkt rädd för, och ansåg sig ha mycket god anledning att frukta. Redan Gloson – som man bara kunde möta under vissa tider på året, under vissa ritualer, om man var ute sent eller om man helt enkelt förtjänade det var fruktansvärd i sig, för som den skånske författaren Stefan Isaksson äger i en av sina böcker (ISBN 978 91 7331 096 3).

Att det verkligen var ett fasansfullt väsen att skåda rådde det ingen tvekan om: ”Hennes ögon brinna såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ner i själva jorden.. — — Den här vålnaden kallades ofta gravson eller grafson (dailektal stavning) och på sina håll ansågs det att ett mördat barn som legat oupptäckt i jorden i hundra år först kunde förvandlas till gravson… Hörde man hur ett sådant barn låg och ropade nere i jorden kunde man befria det genom att svara på dess rop — —

Men det betydde tyvärr inte att övriga människor slapp oroa sig för att råka ut för ett överfall av detta hemska spöke:

”Det är i synnerhet dem som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för gravson. Då han, för att vinna insikt i de fördolda kunskaperna, vid midnattstimmen måste in på kyrkogården för att stjäla ben från de döde eller skrapa malm från klockorna, möter honom gravson med väldiga betar och med de skinande borsten resta som vassa knivar på ryggen. Den rusar mot honom, och hinner han då ej slå benen i kors eller slå en yxa av stål i marken framför sig, springer gravson mellan benen på honom och fläker honom från nedan till ovan”

(Einar Bager, 1917)

Jämför vad jag sagt om min farfar prästen – som kunde en del han också – han hade ”svartkonstbok” till exempel – och tillverkningen av ”Trollavinan” som ju måste göras av död mans ben. Även Gloson hade den fula ovanan att den likt Razorback – ett australiskt monster, också skildrat som ett vildsvin – kunde rusa på människor och vagnar för att klyva dem, men grunden till Gloso-traditionen skall jag komma in på i ett annat inlägg.  Gravson, däremot – attackerade allt och alla – även liken efter begravna missdådare bökade den upp och åt med god aptit, och även i Danelagen, Northumberland och angränsande områden av England var den känd, så tidigt som på medeltiden, vilket alltså k-a-n tyda på att traditionerna om den går tillbaka till hednisk vikingatid, även om man inte kan bevisa den saken.

Men trevlig var den alltså inte, rolig inte heller – om sanningen ska fram.

Redan att se en gravso kunde innebära döden, eftersom den räknades som ett säkert dödsvarsel, likt den norska ”Helhesten” med tre ben. Kelterna, å andra sidan, hade en gudinna kallad Ceridwen, vars namn i en tolkning ska ha betytt ”the great white one” vilket inte är en oäven beteckning på en sugga, och enligt andra källor skulle hon vara gudinna för sanningen, men också döden, förruttnelsen och återuppståndelsen, vilket innebar att hon likt Medea i den grekiska sagan kokade de döda i en stor kittel, som vore hon till hälften Hel och till hälften Freja.

Sök suggan och se sanningen”. ”Bledsod” och ursprunget till ordet ”bless” är att koka och sjuda ihop något med blod…

Döden är som bekant inte så trevlig den heller, och Hedendom är en ytterst allvarlig sak. Det är inget man praktiserar för något nöjes skull, eller som blott och bart en hobby. Och alla sidor av den tillvaro vi alla faktiskt lever i, är inte så förbannat trevliga eller underhållande de heller, vilket är svårt att förneka, särskilt såhär års…