Gravson – och autentiska folktraditioner

Man kan inte kalla sig ”Kulturbärare” bara för att man själv hittar på vad som ska få kallas kultur, eller ingå i en sådan. Man kan inte påstå, att en sak är ”tradition” bara för att man just uppfunnit denna sak alldeles själv, och sen i reklamsyfte påstår att den skulle vara ”urgammal” bara för att man vill få alla att anamma eller acceptera den – för sådant är inte alls acceptabelt, utan bara ett billigt trick, som vissa ”svänger sig” med.

Är Kalle Ankas Julafton också en ”Urgammal Nordisk Folktradition” därför att den visats i svensk TV sedan 1958 ? Ja döm själva (Arrappappa pappa pappa pappa dia arra bähu bähu bähu säger jag…Det är ju ett VIKTIGT ARGUMENT, eller hur ?)

Jag har redan varit inne på denna tendens inom en del ”nyhedniska” grupperingen nämnd och ingen glömd – när jag skrivit om ”Trollandet med Trollkorset” i ett tidigare inlägg – och hur man helt förvridit betydelsen av vad ett Trollkors var eller är, och hur det såg ut i äldre tider. Gång på gång har jag också nämnt detta med ärlighet, eller att man inte kan påstå att något skulle vara fakta, när det är helt gripet ur luften…

Man kan låta sig i-n-s-p-i-r-e-r-a-s av en tradition, javisst, eller fantisera och spekulera i anslutning till den – men återigen gäller detta med ärligheten, att kunna redovisa var säkra fakta slutar, eller var egna tankar och föreställningar om saker och ting börjar. Man kan också göra en fri och konstnärlig tolkning – men även där kan man vara ärlig nog att säga, eller öppet visa – att allt det där måste tas på vissa givna premisser… Nämligen att det skulle vara just konst, illustrationer, poesi kanske – och därigenom just en fri tolkning… (eller d-a-n-s kanhända – arrapappa pappa dia !)

Sanningen att säga – i denna Alvablotets tid – det var nedan eller tunglet i slaktmånaden November igår – så är det inte alla aspekter av våra folktraditioner som är så särskilt ”trevliga” eller något man sysslar med bara för ”trevlighets” skull – i alla fall inte vad Hedendom och Asatro anbelangar. Den är inget för småttingar, nämligen, och en tro eller livsfilosofi är inte något som man har, bara för att ”ha trevligt” i största allmänhet – att vara hedning och hedonist är heller inte samma sak…

Vi skulle kunna ta det här med den sydsvenska Gravson (Sus Scrofa var. Sepulchralis) som exempel. Den ska för det första inte förväxlas med den mer allmänt förekommande och självlysande Gloson (Sus Scrofa var. Noctilumiscens) – en direkt arvtagare till Frejs egen Gullinbursti, Frejas Hildisvin och många likartade djur – men där Gloson har mycket mer rörelsefrihet och spänner över stora ytor, rör sig Gravson över ett mycket mer begränsat område, nämligen kyrkogårdar, gravhögar och de dödas viloplatser.

Gravson är inget nyttodjur, och är heller inte trevlig att ha och göra med, vilket inte heller Kyrkogrimmen är. (Se tidigare inlägg om detta ämne). Men där Kyrkogrimmen så att säga hade en viss pedagogisk funktion, och anses vara ett väktarväsen, så är Gravson bara ett stort djävla monster, rätt och slätt. Den är kommen ur avgrunden, som en veritabel ”Eater of the Dead”, och den förorsakar bara skada, aldrig nytta. Hel – dödsgudinnan – är inte ett trevligt väsen hon heller, åtminstone inte vad det yttre angår. Och Loke, till exempel, ska vi inte alls tala om, än mindre Fenris, Fafner och de flesta av Jotnar och Thursar, helt igenom skadliga och mycket otrevliga varelser också de…

Hedendom är inte ”gulla gulla”. Hedendom är inte new age, ”vi sätter oss i ringen” eller ”klapp och klang” – även om vissa personer tycks tro det..

I den mån man trodde på sådana här varelser (tron på dem var inte allmänt utbredd, och även i tider av vidskepelse, finns det alltid skeptiker) så var det här något man var direkt rädd för, och ansåg sig ha mycket god anledning att frukta. Redan Gloson – som man bara kunde möta under vissa tider på året, under vissa ritualer, om man var ute sent eller om man helt enkelt förtjänade det var fruktansvärd i sig, för som den skånske författaren Stefan Isaksson äger i en av sina böcker (ISBN 978 91 7331 096 3).

Att det verkligen var ett fasansfullt väsen att skåda rådde det ingen tvekan om: ”Hennes ögon brinna såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ner i själva jorden.. — — Den här vålnaden kallades ofta gravson eller grafson (dailektal stavning) och på sina håll ansågs det att ett mördat barn som legat oupptäckt i jorden i hundra år först kunde förvandlas till gravson… Hörde man hur ett sådant barn låg och ropade nere i jorden kunde man befria det genom att svara på dess rop — —

Men det betydde tyvärr inte att övriga människor slapp oroa sig för att råka ut för ett överfall av detta hemska spöke:

”Det är i synnerhet dem som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för gravson. Då han, för att vinna insikt i de fördolda kunskaperna, vid midnattstimmen måste in på kyrkogården för att stjäla ben från de döde eller skrapa malm från klockorna, möter honom gravson med väldiga betar och med de skinande borsten resta som vassa knivar på ryggen. Den rusar mot honom, och hinner han då ej slå benen i kors eller slå en yxa av stål i marken framför sig, springer gravson mellan benen på honom och fläker honom från nedan till ovan”

(Einar Bager, 1917)

Jämför vad jag sagt om min farfar prästen – som kunde en del han också – han hade ”svartkonstbok” till exempel – och tillverkningen av ”Trollavinan” som ju måste göras av död mans ben. Även Gloson hade den fula ovanan att den likt Razorback – ett australiskt monster, också skildrat som ett vildsvin – kunde rusa på människor och vagnar för att klyva dem, men grunden till Gloso-traditionen skall jag komma in på i ett annat inlägg.  Gravson, däremot – attackerade allt och alla – även liken efter begravna missdådare bökade den upp och åt med god aptit, och även i Danelagen, Northumberland och angränsande områden av England var den känd, så tidigt som på medeltiden, vilket alltså k-a-n tyda på att traditionerna om den går tillbaka till hednisk vikingatid, även om man inte kan bevisa den saken.

Men trevlig var den alltså inte, rolig inte heller – om sanningen ska fram.

Redan att se en gravso kunde innebära döden, eftersom den räknades som ett säkert dödsvarsel, likt den norska ”Helhesten” med tre ben. Kelterna, å andra sidan, hade en gudinna kallad Ceridwen, vars namn i en tolkning ska ha betytt ”the great white one” vilket inte är en oäven beteckning på en sugga, och enligt andra källor skulle hon vara gudinna för sanningen, men också döden, förruttnelsen och återuppståndelsen, vilket innebar att hon likt Medea i den grekiska sagan kokade de döda i en stor kittel, som vore hon till hälften Hel och till hälften Freja.

Sök suggan och se sanningen”. ”Bledsod” och ursprunget till ordet ”bless” är att koka och sjuda ihop något med blod…

Döden är som bekant inte så trevlig den heller, och Hedendom är en ytterst allvarlig sak. Det är inget man praktiserar för något nöjes skull, eller som blott och bart en hobby. Och alla sidor av den tillvaro vi alla faktiskt lever i, är inte så förbannat trevliga eller underhållande de heller, vilket är svårt att förneka, särskilt såhär års…

 

 

Annonser

Spök-radion och ”Det välkända”

Nu när Halloween, denna kristna högtid från USA som fått ersätta det betydligt mer anständiga svenska Allhelgona, ändå är över oss, så kanske jag ska fortsätta behandla ”svåra” teman ett tag, även om ingenting är för svårt för mig som kritiskt tänkande hedning. Den kristna Halloween-traditionen går ju ut på att man ska skrämmas, och hela tiden vara rädd för de döda, medan det hedniska firandet av Alvablotet, och Allhelgona – som ju kom i Alvablotets ställe – går ut på att känna en djup samhörighetskänsla med sin släkt och sina förfäder, och att minnas dem utan skrål, skräp och skrän.

Borde man inte kunna få minnas sina döda och saknade utan all denna kristna djävulstro, häxor, spöken, demoner osv.. ?

Jag har redan tagit upp en sida av kristendomens tröttsamma djävulstro och vad den vanligen leder till i det förra inlägget. Ett annat liknande fenomen, som dock inte nödvändigtvis har med kristendomen att göra, är tron på spöken. Bara för att jag själv är Hedning och Asatroende, finns det en massa individer här i Världen som tänker sig att jag skulle tro på spöken också, eller en massa annat ”övernaturligt” och ockult. På det har jag bara en sak att svara: Jag har aldrig i hela mitt liv mött ett enda spöke, så jag kan inte avgöra om jag skulle tro på spöket eller inte…

Det beror väl i så fall vad sagda spökelse, gast eller gengångare har att säga, och ifall det alls framstår som trovärdigt. Jag tror i alla fall inte på vad som helst, och för övrigt har jag redan gång på gång redovisat, att jag omöjligt kan tro, att det finns något ”utanför” eller ”över” naturen. Antingen ingår en sak eller en företeelse i universum samt därmed naturen, och alltså existerar den, eller också inte.

Nu säger visserligen Hedendomen också, att det finns flera existenser eller företeelser i tillvaron som vi människor vanligen inte kan se, inte kan observera eller sitta och samspråka med, därför att vi inte ens har mätinstrument nog för att uppfatta dem, och att våra sinnesorgan helt enkelt inte räcker till. Den moderna naturvetenskapen utesluter i och för sig inte den heller att det finns fler saker att upptäcka, och givet att våra fysiker inte har precis allting klart för sig än, framstår ”spöken” eller fler dimensioner än tre ändå som en avlägsen möjlighet – man kan minnas böcker som ”Flatland” och annat i den stilen, eller tanke-experimentet med hur en tredimensionell varelse skulle te sig, för andra varelser som lever i ett två-dimensionellt universum.

Författaren Magnus Westerbro tog idag upp saken i en utmärkt välskriven artikel i Dagens Nyheter, en otäck blaska som jag numera inte läser och har sagt upp min prenumeration på. Artikeln är avsedd att vara inledningen på en hel liten krönika i sju delar, men om den fortsätter som den har börjat och undviker de vanliga fördomar och kristna griller, som DN alltid serverar oss; återstår att se.

Nåja, Magnus Westerbro konstaterar välformulerat och bildat att tron på spöken är bekant sen antiken, lika väl som skeptiska hedningar i stil med Plinius den yngre, som påstås vara den förste att helt förneka spökenas existens. Inte ens de kristna sitter hemma vid sina frukostbord och har visioner av Jungfru Maria och pratar kaffebordsprat med den helige ande, och ingen utom IS käppgalna fanatiker skulle väl ranta runt och påstå att de nyss samtalat med Profeten Mohammed. Indiens hinduer tror inte att de har fått se Krishna, att Vishnu uppenbarar sig för dem (nåja, när de första indiskproducerade filmerna med mytologiska motiv hade premiär i en del av de fattigaste byarna, lär det ha utbrutit panik, eftersom folk anno 1905 i Bengalen eller så trodde att vad de såg var ”äkta” – men det är också det enda undantaget).

Åtminstone en kollega tror sig möjligen kunna upptäcka spöken, med hjälp av en sån här.

Allt detta till trots, vill jag bara ha sagt att jag inte helt förnekar tron på spöken heller, eller rättare sagt – de skulle kunna existera, men mig veterligen har det aldrig framkommit några bra och godtagbara bevis för den saken. En kollega jag harnej, inte Tekniske Johansson, om ni nu minns honom ! tror faktiskt på spöken, och eftersom han hört att jag är Hedning, menar han att jag i alla fall är en person, som man borde kunna anförtro sådana saker som spöktro, även om han till slut insett, att jag faktiskt inte tror på spöken själv.

Han menar, kort och gott, att det är en fråga om mottagningsförhållanden. Alla som hållit på med VHF eller andra typer av radioapparater vet exempelvis, att luftfuktigheten, en enda fuktig gren som kommer åt VHF-antennen, höjd över havet, potentiella störningskällor som mobilmaster eller till och med mikrovågsugnar i närheten kan påverka mottagningsförhållandena högst väsentligt – och – resonerar kollegan – varför skulle det nu inte kunna vara så med spöken, gastar och gengångare också ?

Exempelvis tycker han sig ha märkt, att spöken är betydligt vanligare i trähus och gamla, fuktiga stenhus med jordkällare av någon typ, än i moderna, väl isolerade byggnader.  Han har citerat exemplet med en gemensam vän till oss – låt oss kalla honom Torgny, eftersom han i mycket är en ”Tors karl” och dyrkare, 2 meter hög, grovlemmad och reslig, och inte rädd för någonting just, utom tandläkare. Nåväl, Torgny hyrde ut ett gammalt trähus han sedan länge haft besittningsrätten på till ett yngre par i 35-års åldern, friska och starka samt garanterat svårskrämda båda två, men efter en fuktig vinter var såväl de – som en övernattande Torgny – fullt och fast övertygade om att det spökade i det gamla timmerhuset också – och har man sett – efter installation av en gammal beprövad RA 135 av benficksmodell hördes där sprakanden, oförklarligt gravlika röster och väl mer, nätterna igenom…

Var tusan är nu Venkman, Kowalski och grabbarna när vi väl behöver dem ? Fast hette en av dem verkligen Kowalski ? – Nåja, strunt samma…

Tanken på att man skulle kunna fånga upp de dödas röster med modern radioapparatur är gammal den också, och det lär finnas hela sajter på nätet som enbart ägnar sig åt det fenomenet. Själv tycker jag det påtagligt liknar det nu nedlagda SETI-projektet, eller sökandet efter ”subliminal information” på hårdrocks-LP:s och i kommersiella TV-sändningar.

SETI lades ned som officiellt projekt av de amerikanska myndigheterna redan på 1980-talet, sedan politikerna tröttnat på att ställa upp med finansiering. Numera finns det ett otal privata initiativ, som alla går ut på att man skall kunna hitta spår av intelligent signalering utanför vår planet, men tråkigt nog har man inte hittat några bevis för den saken alls, trots att man hållit på sedan 1960 ungefär. Visserligen finns det vissa argument till att en enda ovanligt kraftig radiosignal från anno 1977 skulle kunna vara ett försök att kontakta just vår civilisation, från en annan kultur i skyttens stjärnbild – men den signalen har aldrig upprepats – och man får ändå undra varför någon utomjordisk civilisation alls skulle vilja kontakta oss jordevarelser. Vore det ens något att sträva efter, så länge vi har så många muslimer, kristna eller andra efterblivna vrak ibland oss ?

Sublimial information, eller en andtruten sångare i Led Zeppelin, som baklänges viskar ”my sweet satan!” på en eller annan LP-skiva, har visat sig vara fullkomligt verkningslöst. Ungdomen blir inte djävulsdyrkare bara för detta, annat än i heltokiga kristna fundamentalisters ögon, även om samma ungdom rockar aldrig så hårt, vilket den då och då måste få göra.  De flesta lyssnare kan inte uppfatta baklängesröster i alla fall, och allt som går att förnimma, är ett obestämt mumlande. Likadant är det med coca-cola burkar som får flimra förbi på en TV-ruta i ungefär en sextiondels sekund – försökspersoner som utsätts för något sådant får inte alls en lust att dricka läsk, de får bara huvudvärk till följd av flimret. Visst, det kanske vore roligt för någon kategori människor om detta alls fungerademen saken är den, att det gör det bara inte…

TV-serien ”Det Okända” har flera gånger ertappats med att fara med ren osanning och följer en mycket välkänd dramaturgi…

Den omåttligt populära TV Serien ”Det okända” som alltid hyllas av monster- och spökdiggarna har gång på gång fällts i radionämnden för total osaklighet, och för att ha tillämpat ”cold reading” och andra bluff-tekniker, som jag själv ingående beskrivit i den här bloggen på tal om ”forn sed” eller människor som säger sig kunna ”spå i runor” vilket inte alls fungerar på det sätt, som dessa new age-profeter påstår.

Programmet går nu på sin 28:e säsong, sägs det – men man vevar för det mesta på med gamla repriser, som möjligen kan lura de lättlurade. Det börjar alltid på samma sätt, och följer vad man kan kalla en ”tre punkts dramaturgi” vilket de flesta filmer, tv serier och populärkulturella media-historier också gör. Man börjar mitt i, med att presentera en till synes ”helt vanlig svensk familj” som säger sig ha problem med spöken, osaliga andrar eller annat sådant, och med hjälp av ”förstärkande” och ”spännande” musik och ljudillustrationer visar man sedan en konstruerad situation, där personerna får utlopp för sin spökrädsla.

Sedan tillkallas ett och annat medium, med varierande kändhets-faktor (small, large och medium alltså) och vi får se vad som lett den noggrannt utvalda, och inte alls ”vanliga” familjen (sk ”casting” har använts, och är mycket vanligt i påstådda ”verklighets” Tv serier – jämför med Arga snickaren osv osv) in i den förment farliga situationen, där alltså ett efterhängset spöke eller en vålnad förutsätts dyka upp – och sen kommer del 3 – ”den spännande upplösningen” i vilket mediet övertalar alla om att spöket nu är puts väck, borta, har vandrat vidare i riktning den kristna himlen (även om detta aldrig sägs fullt ut, så bekräftar man hela tiden de kristnas världsbild, i alla fall) och att allt är frid och fröjd.

Ett oskyldigt nöje, kan det ju tyckas. Familjen får bara betala några tusenlappar under bordet till ”mediet” i alla fall, och alla ”tror” ju att de blivit hjälpta, sover bättre om nätterna och känner sig lugnade – och om nu någon känner sig bättre av sådant här – varför alls kritisera det ?

Ja – så kan man ju tycka… Men, problemet är förstås att alla de klienter som har fått flimra förbi på det okända inte alls är nöjda efteråt (flera fall med förnyade besök av allsköns medier och ”spökjägare” har fått ske, till ingen nytta) trots vad program-makarna försäkrar – och alternativa förklaringar undersöks aldrig. Oftast – eller så gott som alltid – i programmet är det någon tonårsdotter eller kvinna som har problem, medan männen i familjen är mer stereotypt svårövertygade, och till slut ”låter sig övertalas” av någon snäll programledarinna, varefter mediet ”ställer allt tillrätta” igen. Förgäves längtar man efter Ghostbusters – med Venkman och grabbarna, eller spöken som kanske inte alls är så lättövertalade – eller varför inte arge snickaren som kan dyka upp, och förklara: ”Ert problem beror faktiskt bara på en knarrig vindstrappa, dålig isolering och golvdrag” men nej, men nej – i TV 4:s och TV 8:s skruvade värld sker detta aldrig – allt vi får är bara samma uttjatade förklaring – aldrig en självständig tanke, aldrig en ny teori..

Alltihop är säkert Dayana Cruncks fel i alla fall… Tror ni inte också det ? Pisk ska hon ha, för en häxa det e hon. Och på bara stjärten !

Program som ”Det okända” har också kritiserat för att namnge enskilda, nyligen avlidna eller levande personer, som anklagats för att ”gå igen” vilket minst sagt är mindre lämpligt. De medier som uppträder i programmet har också försökt lura folk med att de kan komma i kontakt med deras döda fäder, barn som har dött i Thailands-Tsunamin och liknande saker – alltsammans påståenden och metoder som är minst sagt diskutabla – eller låt oss i alla fall säga ”mindre klädsamma”.

Allt detta faller på sin egen orimlighet, och det är nog inte till nytta för någon enskild i hans eller hennes svåra sorg efter ett nyligen förlorat barn, att umgås för mycket med alla dessa ”nyhäxor” och ”new age kurrar” som – emot mycket pengar naturligtvis – lovar att sätta sig i kontakt med barnets ”ande” osv. Sådant bör man nog undvika, ifall man vill förbli psykiskt frisk – oavsett att det kanske KAN finnas oförklarliga fenomen, eller det som kallas ”gengångare” eller till och med ”Dagståndare” i alla fall.

Vad en dagståndare är för något, skall jag förklara i kommande bloggar. Enkelt uttryckt är det ett specialfall av gengångartron, som bara förekommer i Skåne och speciellt i Göinge-bygden.

Men – allt nog – själv HAR jag faktiskt mött allehanda ”nyhäxor” i passande åldrar, eller folk som sagt sig ha ”medial förmåga” av olika slag, och som nära nog ”sett spöken mitt på ljusa dan” i så måtto, att de själva blivit påverkade av det – vilket i sin tur även påverkat mig, när jag sett deras oväntat häftiga reaktioner… Och när jag nu säger ”påverkad” menar jag inte av Flickan, Flaskan eller något annat..

Allt nog, en gång reste jag till min släkt på den sköna ön Marstrand, känd för sina Häxprocesser och annat, med någon, som sade sig vara ”häxa” och ha massor av medial förmåga. Till Häxprocesserna på Marstrand skall jag återvända i en kommande blogg, men låt mig börja med att konstatera att när den sköna vederbörande (Ja, jag är som Jesus Kristus ni vet – jag har umgåtts både med skökor och publikaner, och den som tror sig vara utan skuld, får gärna kasta den första stenen..) steg av färjan, ville hon genast gå åt höger, inte åt vänster. Till vänster om färjeläget, där den nutida linfärjan (inte den kända ”spårvagnen” som bara används vintertid) angör Marstrandsön, finns en plats där häxor ”korsbands” som det hette, och fick undergå ”vattenprovet” och de som likt mig själv är mycket bekanta med ämnet, vet förstås om den saken. Men – detta faktum står inte att läsa i några böcker, inte ens de nyutgivna – nej sådant måste man veta av och från sin släkt.

Numera har Fjärdingsman eller rättare sagt Polisen sin brygga på samma plats också, och det kunde ju tänkas, att det var just den, som ni dåvarande sköna var så rädd för. Uppe på det som faktiskt är platsen för ett av Marstrands Fästnings nu rivna utanverk kände hon däremot ingenting, ingenting alls – trots att det är en plats som i sen tid – felaktigt ! – utpekats som ortens galgbacke, och där häxor skall ha bränts – det växer knappt något gräs där heller – men – resonerade jag – om hon nu verkligen bara ”fejkade” medial förmåga, borde hon inte ha ”känt på sig en massa” när jag talade om, att detta var själva galgbacken ?

Nåja – ”cold reading” finns, och kanske kunde hon avläsa mitt minspel, gester och annat – men förklara detta

Marstrands Rådhus är idag bibliotek och festlokal, och ligger vägg i vägg med en krog. Framför det finns en stor parklind, och ingen skulle en solig dag om sommaren se rådhuset som en farlig, hemsk eller skräckinjagande byggnad – av allt att döma är ju huset från 1800-talets slut och har inte varit med om äldre tider – och källaren syns knappt, annat än som små gluggar över markytan… Andra krogar och välbesökta små butiker omger också själva rådhuset, och inget stör idag denna småborgerliga, kristna och Bohusländska idyll…

Men – min dåvarande väninna ”häxan” började plötsligt skälva och skaka i hela kroppen. Det fanns något obestämt med rådhuset, som hon var fruktansvärt rädd för, och att passera förbi källarfönstren intill det blå huset på bilden ovan var faktiskt mer än hon kunde klara av… Hon hörde tydligt – sa hon – skrik, rassel av metall eller stora metallsjok, som slängdes emot golvet därinne, samtidigt som hon började yra om att ”de gör henne illa… de gör henne mycket, mycket illa…!” utan att nämna vem ”henne” i så fall var. Att ens försöka gå förbi Rådhusets hörn, blev så jobbigt för den nutida häxan att hon brast i gråt, och bokstavligt talas fick ledas, sidlängs utmed fasaden – och den här personen är normalt sett inte alls en hysterika, eller på något sätt lättskrämd – det kan jag intyga. En liknande reaktion, hos en person av någondera könet, har jag dessutom aldrig sett , förr eller senare – inte mitt på dagen en ljus sommardag i Juli, i alla fall.

Själv har jag alltid levt i den tron att häxorna torterades och rannsakades på Marstrands Fästning – men detta är också fel i sak – eftersom jag har kontrollerat med källorna, och originaluppteckningarna från 1600-talet, som finns att läsa på nätet. Samma oljud – efter stora plåtmynt, ska hösten 1669 ha hörts i precis samma källare – i cellen efter en särskilt omvittnad häxa, en viss Karin Klockars, som sedermera hängde sig i sin cell efter att ha blivit grundligt torterad, även om de inte fick fram någon bekännelse ur just henne, eftersom hon föredrog döden istället för att erkänna det som var falskt.

Men – sånt kan man inte känna till, ifall man inte läst alla originalmanuskripten, och plöjt igenom dussintals sidor med text, på nätet eller i 1600-talsmanuskript, förvarade på Kungliga Biblioteket, och där har vederbörande aldrig varit… inte ens för att se den berömda ”Djävulsbibeln”…

Så visst – paranormala upplevelser tycks kunna existera – och om sinnesintryck, för händelser som utspelats för flera hundra år sedan, på något sätt kan ”fastna” på en plats, skulle det då förklara spökens existens – eller vad tror ni, kära läsare ??

Läsarnas Humor ?

Jag har fått mig inte mindre än två läsarkommentarer till livs i form av roliga vitsar, som kanske inte har så mycket med Asatro att göra, utom perifert, såsom allmänna observationer. Den första rör mitt inlägg om liberaler i Canada, som samtidigt råkar vara Asatroende, och tar formen av en liten dialog, som handlar om det här med politisk korrekthet, eller ”pudlande”

Herr A: Vill du bli Hedniskt ombud i Canada ?

Herr B: Därifrån kommer ju bara dåliga strippor och hockey-proffs

Herr A: Säg inte så – min fru råkar vara från Toronto, förresten…

Herr B: (genast, kort och snärtigt): Vilket lag spelar hon i ?

images maple

 

 

 

 

 

Vi säger bara: Toronto Maple Leaves ! (och skylten betyder i-n-t-e ”äkta läder” på tyska. Det är viktigt med språkkunskaper)

 

Historia nummer två – om skillnaden mellan Asatro och Forn Sed:

En Asatrogen fader håller som bäst på att försöka måla om garageväggen med sin fornsediske son.

Sonen: Pappa pappa, det går ju inte att måla väggen med en sån här smal pensel, äääh buää det är så svååårt !

Fadern: Jodå, min son. Använd huvudet, får du se !

Pappan går in igen, och blir borta i två och en halv timme sådär, medan han hoppas att 12-åringen hunnit måla klart väggen.

Farbeimer_ueberm_Kopf

Då står sonen där och ser ut som såhär ! Och han säger: ”Men pappa, du sa ju att jag skulle ”använda huvudet”….

 

Så är det med allt. Om man säger: ”Fira Alvablot!”, ”Uppför dig ordentligt !”, ”Du kanske kan räkna ut något själv…” och vad man är säger, finns det någon som ”missuppfattar” i alla fall, just därför att det finns ett slags vilja att missuppfatta…