Gravson – och autentiska folktraditioner

Man kan inte kalla sig ”Kulturbärare” bara för att man själv hittar på vad som ska få kallas kultur, eller ingå i en sådan. Man kan inte påstå, att en sak är ”tradition” bara för att man just uppfunnit denna sak alldeles själv, och sen i reklamsyfte påstår att den skulle vara ”urgammal” bara för att man vill få alla att anamma eller acceptera den – för sådant är inte alls acceptabelt, utan bara ett billigt trick, som vissa ”svänger sig” med.

Är Kalle Ankas Julafton också en ”Urgammal Nordisk Folktradition” därför att den visats i svensk TV sedan 1958 ? Ja döm själva (Arrappappa pappa pappa pappa dia arra bähu bähu bähu säger jag…Det är ju ett VIKTIGT ARGUMENT, eller hur ?)

Jag har redan varit inne på denna tendens inom en del ”nyhedniska” grupperingen nämnd och ingen glömd – när jag skrivit om ”Trollandet med Trollkorset” i ett tidigare inlägg – och hur man helt förvridit betydelsen av vad ett Trollkors var eller är, och hur det såg ut i äldre tider. Gång på gång har jag också nämnt detta med ärlighet, eller att man inte kan påstå att något skulle vara fakta, när det är helt gripet ur luften…

Man kan låta sig i-n-s-p-i-r-e-r-a-s av en tradition, javisst, eller fantisera och spekulera i anslutning till den – men återigen gäller detta med ärligheten, att kunna redovisa var säkra fakta slutar, eller var egna tankar och föreställningar om saker och ting börjar. Man kan också göra en fri och konstnärlig tolkning – men även där kan man vara ärlig nog att säga, eller öppet visa – att allt det där måste tas på vissa givna premisser… Nämligen att det skulle vara just konst, illustrationer, poesi kanske – och därigenom just en fri tolkning… (eller d-a-n-s kanhända – arrapappa pappa dia !)

Sanningen att säga – i denna Alvablotets tid – det var nedan eller tunglet i slaktmånaden November igår – så är det inte alla aspekter av våra folktraditioner som är så särskilt ”trevliga” eller något man sysslar med bara för ”trevlighets” skull – i alla fall inte vad Hedendom och Asatro anbelangar. Den är inget för småttingar, nämligen, och en tro eller livsfilosofi är inte något som man har, bara för att ”ha trevligt” i största allmänhet – att vara hedning och hedonist är heller inte samma sak…

Vi skulle kunna ta det här med den sydsvenska Gravson (Sus Scrofa var. Sepulchralis) som exempel. Den ska för det första inte förväxlas med den mer allmänt förekommande och självlysande Gloson (Sus Scrofa var. Noctilumiscens) – en direkt arvtagare till Frejs egen Gullinbursti, Frejas Hildisvin och många likartade djur – men där Gloson har mycket mer rörelsefrihet och spänner över stora ytor, rör sig Gravson över ett mycket mer begränsat område, nämligen kyrkogårdar, gravhögar och de dödas viloplatser.

Gravson är inget nyttodjur, och är heller inte trevlig att ha och göra med, vilket inte heller Kyrkogrimmen är. (Se tidigare inlägg om detta ämne). Men där Kyrkogrimmen så att säga hade en viss pedagogisk funktion, och anses vara ett väktarväsen, så är Gravson bara ett stort djävla monster, rätt och slätt. Den är kommen ur avgrunden, som en veritabel ”Eater of the Dead”, och den förorsakar bara skada, aldrig nytta. Hel – dödsgudinnan – är inte ett trevligt väsen hon heller, åtminstone inte vad det yttre angår. Och Loke, till exempel, ska vi inte alls tala om, än mindre Fenris, Fafner och de flesta av Jotnar och Thursar, helt igenom skadliga och mycket otrevliga varelser också de…

Hedendom är inte ”gulla gulla”. Hedendom är inte new age, ”vi sätter oss i ringen” eller ”klapp och klang” – även om vissa personer tycks tro det..

I den mån man trodde på sådana här varelser (tron på dem var inte allmänt utbredd, och även i tider av vidskepelse, finns det alltid skeptiker) så var det här något man var direkt rädd för, och ansåg sig ha mycket god anledning att frukta. Redan Gloson – som man bara kunde möta under vissa tider på året, under vissa ritualer, om man var ute sent eller om man helt enkelt förtjänade det var fruktansvärd i sig, för som den skånske författaren Stefan Isaksson äger i en av sina böcker (ISBN 978 91 7331 096 3).

Att det verkligen var ett fasansfullt väsen att skåda rådde det ingen tvekan om: ”Hennes ögon brinna såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ner i själva jorden.. — — Den här vålnaden kallades ofta gravson eller grafson (dailektal stavning) och på sina håll ansågs det att ett mördat barn som legat oupptäckt i jorden i hundra år först kunde förvandlas till gravson… Hörde man hur ett sådant barn låg och ropade nere i jorden kunde man befria det genom att svara på dess rop — —

Men det betydde tyvärr inte att övriga människor slapp oroa sig för att råka ut för ett överfall av detta hemska spöke:

”Det är i synnerhet dem som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för gravson. Då han, för att vinna insikt i de fördolda kunskaperna, vid midnattstimmen måste in på kyrkogården för att stjäla ben från de döde eller skrapa malm från klockorna, möter honom gravson med väldiga betar och med de skinande borsten resta som vassa knivar på ryggen. Den rusar mot honom, och hinner han då ej slå benen i kors eller slå en yxa av stål i marken framför sig, springer gravson mellan benen på honom och fläker honom från nedan till ovan”

(Einar Bager, 1917)

Jämför vad jag sagt om min farfar prästen – som kunde en del han också – han hade ”svartkonstbok” till exempel – och tillverkningen av ”Trollavinan” som ju måste göras av död mans ben. Även Gloson hade den fula ovanan att den likt Razorback – ett australiskt monster, också skildrat som ett vildsvin – kunde rusa på människor och vagnar för att klyva dem, men grunden till Gloso-traditionen skall jag komma in på i ett annat inlägg.  Gravson, däremot – attackerade allt och alla – även liken efter begravna missdådare bökade den upp och åt med god aptit, och även i Danelagen, Northumberland och angränsande områden av England var den känd, så tidigt som på medeltiden, vilket alltså k-a-n tyda på att traditionerna om den går tillbaka till hednisk vikingatid, även om man inte kan bevisa den saken.

Men trevlig var den alltså inte, rolig inte heller – om sanningen ska fram.

Redan att se en gravso kunde innebära döden, eftersom den räknades som ett säkert dödsvarsel, likt den norska ”Helhesten” med tre ben. Kelterna, å andra sidan, hade en gudinna kallad Ceridwen, vars namn i en tolkning ska ha betytt ”the great white one” vilket inte är en oäven beteckning på en sugga, och enligt andra källor skulle hon vara gudinna för sanningen, men också döden, förruttnelsen och återuppståndelsen, vilket innebar att hon likt Medea i den grekiska sagan kokade de döda i en stor kittel, som vore hon till hälften Hel och till hälften Freja.

Sök suggan och se sanningen”. ”Bledsod” och ursprunget till ordet ”bless” är att koka och sjuda ihop något med blod…

Döden är som bekant inte så trevlig den heller, och Hedendom är en ytterst allvarlig sak. Det är inget man praktiserar för något nöjes skull, eller som blott och bart en hobby. Och alla sidor av den tillvaro vi alla faktiskt lever i, är inte så förbannat trevliga eller underhållande de heller, vilket är svårt att förneka, särskilt såhär års…

 

 

Annonser

Allhelgonadagen – och en stor dag för HEDNISKA TANKAR

Idag är det Allhelgonadagen, den kristna helgdag som utvecklades ur det hedniska Alvablotet och som fortfarande firas till åminnelse av våra döda, och inte efter några ”helgon” eftersom Sverige har varit ett protestantiskt land i drygt 500 år. Fortfarande är Allhelgona en privat fest, precis som Alvablotet också var. Vi svenskar vill minnas våra döda enskilt, eller tillsammans med våra anhöriga och vår släkt. Det är den egna släktens och ättens vilja som manifesterar sig, och som finns kvar i våra nutida Allhelgonaseder. Att lägga granris på sina anhörigas gravar, eller att tända ljus på dem är en sed, som många av oss fortfarande följer, och den var minst lika viktig under hednisk tid. Förr trodde man också att det lyste av sig själv på gravhögarna och gårdsgravfälten under Alvablotet, som nog firades under fullmånen i Oktober. Nu står månen i nedan, men November, som också kallas Slaktmånad, kommer…

 

Också på vårt Världsarv Skogskyrkogården i Stockholm märks den hedniska stämningen invid den enorma gravkulle och urnlund, som rests där. Och fortfarande väljer ca 90 % av svenska folket kremering, vilket är det hedniska sättet att begravas, och inte någon kristen kistbegravning…

Vi samlas i lundar, vid gravhögar och Gudahov…

Idag är också en stor dag för bloggen Hedniska Tankar. Just idag, 1 November, passerar jag mitt läsar-rekord från förra året, och i skrivande stund har denna blogg blivit läst av 76 762 människor hittills under 2018, vilket är mer än under hela 2017. I genomsnitt var det 210 personer som besökte min blogg varje dag under förra året, och den siffran kommer jag helt säkert kunna slå i år – och kanske kommer jag också upp i över 80 000 läsare om året. Hedniska Tankar har nu funnits – på olika sajter – i mer än sju år, och ännu visar intresset för denna blogg inga som helst tecken på avmattning, vad det nu kan bero på.

Enligt Clausewitz måste varje god offensiv slutligen nå ett ”umschwung” eller vad som kallas en ”rückschlagspunkt”, alltså den punkt när den beslutsamt genomförda offensiven övergår i stillestånd, eller rent av reträtt. Men för mig som hedning är reträtten otänkbar – och än har ingen omsvängning inträffat. Hedendomen och Asatron i Sverige fortsätter att gå framåt, år efter år. Vi blir allt starkare och starkare, allt flera och flera. Fortfarande är vi drabbade av fördomar från kristna och andra grupper i samhället, men vår tid kommer.

Vid slutet, står segern !

Spökerierna på Fróðá

I den isländska Eybyggjarsagan, som handlar om trakten kring det svårtillgängliga Snæfellsnes och hur den befolkades, finns en av den nordiska sagalitteraturens allra bästa och märkligaste spökhistorier. Spöken och gengångare var förstås inte okända i Nordbornas värld heller, men det man var allra mest rädd för, var att inte uppfylla en döendes sista önskan eller att ha med kristna häxor att göra. I de kristna länderna var ju häxtron allmän, och man skyllde allt möjligt ont på dem, men även om våra förfäder såklart kände till det faktum att magi kunde användas destruktivt, ägnade de sig aldrig någonsin åt någon regelrätt häxförföljelse eller häxprocesser, som hos de kristna. Men, kanhända var det så att de kristnas skräckföreställningar satte sina spår – redan i Eddan står det om ”Kristinn Daudr Kona” – närmare bestämt i trettonde strofen av Groagaldern,  där Groa eller Jorden, räknar upp nyttiga galdrar eller trollsånger för den unge Svipdag. Just döda kristna häxor trodde man kunde ”gå igen”, och det räknades som något synnerligen farligt.

Þann gel ek þér inn átta,
ef þik úti nemr
nótt á niflvegi,
at því firr megi
þér til meins gera
kristin dauð kona.

Eller – i min egen översättning –

Då gal jag dig den åttånde
om du befinner dig ute i natten
på dimmiga vägar
så skall mycket mindre
men dig göras
av en kristen död kvinna

Ordet ”nifl” för dimma, på modern tyska ”nebel” är förstås samma ord som förekommer i kombinationen Nifelhel, den dimmiga Värld som ligger under själva Hels rike.

 

Vägen till Fróðá över Snaefellsnaes som den ser ut nuförtiden, och såhär års…

 

Karta som visar hur man kommer från Reykjavik med bil till Fróðár heiði, eller Frodeheden, där gården Froði ligger…

Det började med att en kvinna från hebriderna, som mycket riktigt var kristen, men som bar det hedniska namnet Thorgunna kom söderifrån till Island, och blev bjuden att stanna hos bonden Thorodd, vars hustru Turid var syster till Snorre Gode, en av Islands allra mest berömda Godar någonsin, tillika en av huvudpersonerna i Eyrbyggjarsagan, som finns i minst tre olika originalmanuskriptversioner, men som först utgavs på svenska år 1963. En dag i slutet på höbärgningen under den tidiga hösten kom ett stort svart moln farande över gården och det började regna blod på Thorgunnas räfsa. Hon gick tidigt till sängs den kvällen och blev mycket riktigt svårt sjuk, och sa själv att detta nog var hennes helsot, eller sista insjuknande.

Gården Froða som den såg ut under början av 1900-talet

 

Thorgunna gav Thorodd bonde rådet att bränna alla hennes sängkläder, och ville ge honom en rad gåvor i arv efter sig själv. Men Turid, som var en ”hagalen” och girig kvinna, ville ta för sig av ett dyrbart duntäcke och ett sängomhänge, som Thorgunna ägt. Hon ville också begravas på Skalholt i söder, det blivande biskopssätet där det redan fanns kristna präster, tråkigt nog – med tiden blev ju det också en av Islands mest berömda platser. Men, dit var det flera veckors resa. Under resan hände det att Thorgunnas lik, som man tillfälligt ställt ifrån sig i en vedbod på en annan gård, började bullra och leva om, och kort därefter kunde man se Thorgunna själv stå och laga mat och röra i grytorna i köket på den andra gården, vilket ju var illavarslande nog, eftersom ju alla visste att hon redan var död. Men alla åt av maten, och ingen tog skada därav, står det i sagan.

Långhus på Skalholt i rekonstruktion

Fast hemma på Froða gick där vildare till under tiden. Där såg man först en halvmåne avteckna sig på brädväggen inne i stugan (halvmånen är ju islams tecken, och måste ha setts som olycksbådande) och därpå vacklade gårdens fåraherde in genom stugdörren, stupade i säng och dog. Kort därefter gick Thore Träben, en gamling som var inhyseshjon, ut för att förrätta sina behov, men stoppades av den döde herden, som stod framför dörren och vägrade släppa fram honom. Så blev där en grundlig brottning, och fåraherden fick ge vika. Men Thore Träben var klämd blåsvart över hela kroppen och hade flera brutna revben, så också han sjuknade och dog. Efter detta såg man både herden och Thore Träben stå ute på gårdstunet, och efter att ha sett den synen blev många sjuka, och gårdsfolket började dö av, den ene efter den andre.

Utanför kunde man nu höra ljudet av en fiskare, som flådde fisk, fast ingen syntes till ute i mörkret, och det började närma sig tiden för Jul, årets viktigaste fest.

Moderna ”fembyrdingar” från Ofoten är mycket lika vikingatida fiskebåtar…

Ändå var detta bara början på vad som komma skulle. Strax före Julen for Thorodd Bonde iväg med en femäring, eller en stor båt med tio åror, för att hämta torrfisk, som hade lagrats i en bod ute vid kusten. De blev borta över natten, och kom inte hem igen, trots att de bara skulle bort ett kort stycke. Plötsligt visade sig huvudet av en knubbsäl med röda ögon mitt i härden på långhuset. Folket i hallen slog till sälen med påkar, men för varje gång någon träffade växte den sig större och större, tills den nådde ända upp bland rafterna, eller hallens takbjälkar. Sälen hade röda ögon, och sprutade eld, och den sträckte sig efter Thorgunnas sängomhänge, som fortfarande fanns kvar därinne.

Svårt att sova när detta händer ?

Så tog Kjartan, äldste sonen i huset en stor järnslägga, och drämde till spöksälen i huvudet gång på gång, så att den sjönk ned genom jorden som en spik, och till sist klubbade han samman härden i askan efter den. Kanhända kom eldsälen från det kristna helvetet, kanske var det en varelse som brukade simma runt i Muspelheims eldsjöar. Järn i form av Tors Hammare eller goda vapen kan inga spöken motstå, och därför lyckades detta – och så är det också i den senare nordiska folktron – järn och stål vinner alltid över troll och gastar. Men Thorodd bonde och sex man till hade nu drunknat, och deras lik hittades aldrig.

Ändå ställde man till med gravöl, den julen på gården, men bäst som Turid som mor i huset och Kjartan som äldste karl hade bjudit alla grannar dit, kom Thorodd och hans besättning drypande våta in från havet och satte sig ned vid elden, fastän de var döda allihop. Detta upprepades senare kväll efter kväll, och till sist blev det så illa för de av gårdsfolket som ännu levde, att de måste fira jul ute i köket och lämna spökena i långhuset för sig själv, för en isländsk hövdingagård hade vid denna tid många hus och tillbyggnader, alla samlade kring den stora hallen.

Nästan alla husgrunder till långhus har en köksalkov, eller sovloft, vävkammare och flera tillbyggnader, eftersom man måste spara värme på Island, snarare än att värma upp varje hus för sig.

Nu började det prassla och rassla i högen av torrfisk, som man hade nära ytterdörren. En svans, inte olik en kosvans stack upp ur fiskhögen, men de som försökte greppa tag i den fick huden avsliten av händerna, eftersom håren på svansen befanns sträva, som på en säl. Allt fiskköttet var avgnagt också, så att bara de torra skinnen återtod, och de mättade ju ingen, vinter som det var.

Torrfisk och lutfisk äts ännu, över hela Norden.

Så dog också Thore Träbens änka, som hette Thorgrima Galdraskinn, och pestilens och farsoter dödade så många av gårdsfolket, så att bara sju stycken var i livet, av mer än trettio någon månad tidigare – och om de bara hade bränt Thorgunnas sängkläder som hon sa, hade väl detta aldrig hänt. Till slut lät Kjartan kalla på Snorri Gode, som ju var hans morbror, och denne sände honom sin egen son, som hette Thord Katt och en kristen präst dessutom, fast det var lite oklart vad den kraken skulle göra på Snaefellsnaess.

Men Snorri Gode var en lagklok karl, och en stor Lagman dessutom. Man stämde Döingrätt där i huset, som det kallades, en regelrätt domstol, vari de levande väckte åtal emot de döda för att ha plågat dem, begått hemfridsbrott och stulit mat under Julen. Inför sådana anklagelser kunde spökena inte freda sig, för se juridik, det var de rädda för – och slutet blev att de som goda samhällsmedborgare och goda islänningar fick bege sig därifrån.

Ett efter ett lommade spökena så iväg till sin gravhög, där de har bott sedan dess, och på vägen ut fällde de lämpliga repliker, allt enligt Alf Henriksson i ”Isländsk Historia” som är en av de få svenskar, som också har återberättat den här sagan, precis som jag.

”Suttit har jag här, så länge sitta jag fick” sade ett av dem, och ”föga frid har vi väl här att finna” sade ett annat.

Så gick det till, när spökena lämnade gården Frodha, och vad man vet, har där alltså varit lugnt sen dess, men inuti vulkankäglan Helgafell, som ligger på Snaefellsnaes norra sida, bor de döda än, enligt Isländsk folktro – och varje år vid Alvablot, står denna vulkan öppen med en dörr mitt i, likt en enorm gravhög. Tro det den som vill !

Spök-radion och ”Det välkända”

Nu när Halloween, denna kristna högtid från USA som fått ersätta det betydligt mer anständiga svenska Allhelgona, ändå är över oss, så kanske jag ska fortsätta behandla ”svåra” teman ett tag, även om ingenting är för svårt för mig som kritiskt tänkande hedning. Den kristna Halloween-traditionen går ju ut på att man ska skrämmas, och hela tiden vara rädd för de döda, medan det hedniska firandet av Alvablotet, och Allhelgona – som ju kom i Alvablotets ställe – går ut på att känna en djup samhörighetskänsla med sin släkt och sina förfäder, och att minnas dem utan skrål, skräp och skrän.

Borde man inte kunna få minnas sina döda och saknade utan all denna kristna djävulstro, häxor, spöken, demoner osv.. ?

Jag har redan tagit upp en sida av kristendomens tröttsamma djävulstro och vad den vanligen leder till i det förra inlägget. Ett annat liknande fenomen, som dock inte nödvändigtvis har med kristendomen att göra, är tron på spöken. Bara för att jag själv är Hedning och Asatroende, finns det en massa individer här i Världen som tänker sig att jag skulle tro på spöken också, eller en massa annat ”övernaturligt” och ockult. På det har jag bara en sak att svara: Jag har aldrig i hela mitt liv mött ett enda spöke, så jag kan inte avgöra om jag skulle tro på spöket eller inte…

Det beror väl i så fall vad sagda spökelse, gast eller gengångare har att säga, och ifall det alls framstår som trovärdigt. Jag tror i alla fall inte på vad som helst, och för övrigt har jag redan gång på gång redovisat, att jag omöjligt kan tro, att det finns något ”utanför” eller ”över” naturen. Antingen ingår en sak eller en företeelse i universum samt därmed naturen, och alltså existerar den, eller också inte.

Nu säger visserligen Hedendomen också, att det finns flera existenser eller företeelser i tillvaron som vi människor vanligen inte kan se, inte kan observera eller sitta och samspråka med, därför att vi inte ens har mätinstrument nog för att uppfatta dem, och att våra sinnesorgan helt enkelt inte räcker till. Den moderna naturvetenskapen utesluter i och för sig inte den heller att det finns fler saker att upptäcka, och givet att våra fysiker inte har precis allting klart för sig än, framstår ”spöken” eller fler dimensioner än tre ändå som en avlägsen möjlighet – man kan minnas böcker som ”Flatland” och annat i den stilen, eller tanke-experimentet med hur en tredimensionell varelse skulle te sig, för andra varelser som lever i ett två-dimensionellt universum.

Författaren Magnus Westerbro tog idag upp saken i en utmärkt välskriven artikel i Dagens Nyheter, en otäck blaska som jag numera inte läser och har sagt upp min prenumeration på. Artikeln är avsedd att vara inledningen på en hel liten krönika i sju delar, men om den fortsätter som den har börjat och undviker de vanliga fördomar och kristna griller, som DN alltid serverar oss; återstår att se.

Nåja, Magnus Westerbro konstaterar välformulerat och bildat att tron på spöken är bekant sen antiken, lika väl som skeptiska hedningar i stil med Plinius den yngre, som påstås vara den förste att helt förneka spökenas existens. Inte ens de kristna sitter hemma vid sina frukostbord och har visioner av Jungfru Maria och pratar kaffebordsprat med den helige ande, och ingen utom IS käppgalna fanatiker skulle väl ranta runt och påstå att de nyss samtalat med Profeten Mohammed. Indiens hinduer tror inte att de har fått se Krishna, att Vishnu uppenbarar sig för dem (nåja, när de första indiskproducerade filmerna med mytologiska motiv hade premiär i en del av de fattigaste byarna, lär det ha utbrutit panik, eftersom folk anno 1905 i Bengalen eller så trodde att vad de såg var ”äkta” – men det är också det enda undantaget).

Åtminstone en kollega tror sig möjligen kunna upptäcka spöken, med hjälp av en sån här.

Allt detta till trots, vill jag bara ha sagt att jag inte helt förnekar tron på spöken heller, eller rättare sagt – de skulle kunna existera, men mig veterligen har det aldrig framkommit några bra och godtagbara bevis för den saken. En kollega jag harnej, inte Tekniske Johansson, om ni nu minns honom ! tror faktiskt på spöken, och eftersom han hört att jag är Hedning, menar han att jag i alla fall är en person, som man borde kunna anförtro sådana saker som spöktro, även om han till slut insett, att jag faktiskt inte tror på spöken själv.

Han menar, kort och gott, att det är en fråga om mottagningsförhållanden. Alla som hållit på med VHF eller andra typer av radioapparater vet exempelvis, att luftfuktigheten, en enda fuktig gren som kommer åt VHF-antennen, höjd över havet, potentiella störningskällor som mobilmaster eller till och med mikrovågsugnar i närheten kan påverka mottagningsförhållandena högst väsentligt – och – resonerar kollegan – varför skulle det nu inte kunna vara så med spöken, gastar och gengångare också ?

Exempelvis tycker han sig ha märkt, att spöken är betydligt vanligare i trähus och gamla, fuktiga stenhus med jordkällare av någon typ, än i moderna, väl isolerade byggnader.  Han har citerat exemplet med en gemensam vän till oss – låt oss kalla honom Torgny, eftersom han i mycket är en ”Tors karl” och dyrkare, 2 meter hög, grovlemmad och reslig, och inte rädd för någonting just, utom tandläkare. Nåväl, Torgny hyrde ut ett gammalt trähus han sedan länge haft besittningsrätten på till ett yngre par i 35-års åldern, friska och starka samt garanterat svårskrämda båda två, men efter en fuktig vinter var såväl de – som en övernattande Torgny – fullt och fast övertygade om att det spökade i det gamla timmerhuset också – och har man sett – efter installation av en gammal beprövad RA 135 av benficksmodell hördes där sprakanden, oförklarligt gravlika röster och väl mer, nätterna igenom…

Var tusan är nu Venkman, Kowalski och grabbarna när vi väl behöver dem ? Fast hette en av dem verkligen Kowalski ? – Nåja, strunt samma…

Tanken på att man skulle kunna fånga upp de dödas röster med modern radioapparatur är gammal den också, och det lär finnas hela sajter på nätet som enbart ägnar sig åt det fenomenet. Själv tycker jag det påtagligt liknar det nu nedlagda SETI-projektet, eller sökandet efter ”subliminal information” på hårdrocks-LP:s och i kommersiella TV-sändningar.

SETI lades ned som officiellt projekt av de amerikanska myndigheterna redan på 1980-talet, sedan politikerna tröttnat på att ställa upp med finansiering. Numera finns det ett otal privata initiativ, som alla går ut på att man skall kunna hitta spår av intelligent signalering utanför vår planet, men tråkigt nog har man inte hittat några bevis för den saken alls, trots att man hållit på sedan 1960 ungefär. Visserligen finns det vissa argument till att en enda ovanligt kraftig radiosignal från anno 1977 skulle kunna vara ett försök att kontakta just vår civilisation, från en annan kultur i skyttens stjärnbild – men den signalen har aldrig upprepats – och man får ändå undra varför någon utomjordisk civilisation alls skulle vilja kontakta oss jordevarelser. Vore det ens något att sträva efter, så länge vi har så många muslimer, kristna eller andra efterblivna vrak ibland oss ?

Sublimial information, eller en andtruten sångare i Led Zeppelin, som baklänges viskar ”my sweet satan!” på en eller annan LP-skiva, har visat sig vara fullkomligt verkningslöst. Ungdomen blir inte djävulsdyrkare bara för detta, annat än i heltokiga kristna fundamentalisters ögon, även om samma ungdom rockar aldrig så hårt, vilket den då och då måste få göra.  De flesta lyssnare kan inte uppfatta baklängesröster i alla fall, och allt som går att förnimma, är ett obestämt mumlande. Likadant är det med coca-cola burkar som får flimra förbi på en TV-ruta i ungefär en sextiondels sekund – försökspersoner som utsätts för något sådant får inte alls en lust att dricka läsk, de får bara huvudvärk till följd av flimret. Visst, det kanske vore roligt för någon kategori människor om detta alls fungerademen saken är den, att det gör det bara inte…

TV-serien ”Det Okända” har flera gånger ertappats med att fara med ren osanning och följer en mycket välkänd dramaturgi…

Den omåttligt populära TV Serien ”Det okända” som alltid hyllas av monster- och spökdiggarna har gång på gång fällts i radionämnden för total osaklighet, och för att ha tillämpat ”cold reading” och andra bluff-tekniker, som jag själv ingående beskrivit i den här bloggen på tal om ”forn sed” eller människor som säger sig kunna ”spå i runor” vilket inte alls fungerar på det sätt, som dessa new age-profeter påstår.

Programmet går nu på sin 28:e säsong, sägs det – men man vevar för det mesta på med gamla repriser, som möjligen kan lura de lättlurade. Det börjar alltid på samma sätt, och följer vad man kan kalla en ”tre punkts dramaturgi” vilket de flesta filmer, tv serier och populärkulturella media-historier också gör. Man börjar mitt i, med att presentera en till synes ”helt vanlig svensk familj” som säger sig ha problem med spöken, osaliga andrar eller annat sådant, och med hjälp av ”förstärkande” och ”spännande” musik och ljudillustrationer visar man sedan en konstruerad situation, där personerna får utlopp för sin spökrädsla.

Sedan tillkallas ett och annat medium, med varierande kändhets-faktor (small, large och medium alltså) och vi får se vad som lett den noggrannt utvalda, och inte alls ”vanliga” familjen (sk ”casting” har använts, och är mycket vanligt i påstådda ”verklighets” Tv serier – jämför med Arga snickaren osv osv) in i den förment farliga situationen, där alltså ett efterhängset spöke eller en vålnad förutsätts dyka upp – och sen kommer del 3 – ”den spännande upplösningen” i vilket mediet övertalar alla om att spöket nu är puts väck, borta, har vandrat vidare i riktning den kristna himlen (även om detta aldrig sägs fullt ut, så bekräftar man hela tiden de kristnas världsbild, i alla fall) och att allt är frid och fröjd.

Ett oskyldigt nöje, kan det ju tyckas. Familjen får bara betala några tusenlappar under bordet till ”mediet” i alla fall, och alla ”tror” ju att de blivit hjälpta, sover bättre om nätterna och känner sig lugnade – och om nu någon känner sig bättre av sådant här – varför alls kritisera det ?

Ja – så kan man ju tycka… Men, problemet är förstås att alla de klienter som har fått flimra förbi på det okända inte alls är nöjda efteråt (flera fall med förnyade besök av allsköns medier och ”spökjägare” har fått ske, till ingen nytta) trots vad program-makarna försäkrar – och alternativa förklaringar undersöks aldrig. Oftast – eller så gott som alltid – i programmet är det någon tonårsdotter eller kvinna som har problem, medan männen i familjen är mer stereotypt svårövertygade, och till slut ”låter sig övertalas” av någon snäll programledarinna, varefter mediet ”ställer allt tillrätta” igen. Förgäves längtar man efter Ghostbusters – med Venkman och grabbarna, eller spöken som kanske inte alls är så lättövertalade – eller varför inte arge snickaren som kan dyka upp, och förklara: ”Ert problem beror faktiskt bara på en knarrig vindstrappa, dålig isolering och golvdrag” men nej, men nej – i TV 4:s och TV 8:s skruvade värld sker detta aldrig – allt vi får är bara samma uttjatade förklaring – aldrig en självständig tanke, aldrig en ny teori..

Alltihop är säkert Dayana Cruncks fel i alla fall… Tror ni inte också det ? Pisk ska hon ha, för en häxa det e hon. Och på bara stjärten !

Program som ”Det okända” har också kritiserat för att namnge enskilda, nyligen avlidna eller levande personer, som anklagats för att ”gå igen” vilket minst sagt är mindre lämpligt. De medier som uppträder i programmet har också försökt lura folk med att de kan komma i kontakt med deras döda fäder, barn som har dött i Thailands-Tsunamin och liknande saker – alltsammans påståenden och metoder som är minst sagt diskutabla – eller låt oss i alla fall säga ”mindre klädsamma”.

Allt detta faller på sin egen orimlighet, och det är nog inte till nytta för någon enskild i hans eller hennes svåra sorg efter ett nyligen förlorat barn, att umgås för mycket med alla dessa ”nyhäxor” och ”new age kurrar” som – emot mycket pengar naturligtvis – lovar att sätta sig i kontakt med barnets ”ande” osv. Sådant bör man nog undvika, ifall man vill förbli psykiskt frisk – oavsett att det kanske KAN finnas oförklarliga fenomen, eller det som kallas ”gengångare” eller till och med ”Dagståndare” i alla fall.

Vad en dagståndare är för något, skall jag förklara i kommande bloggar. Enkelt uttryckt är det ett specialfall av gengångartron, som bara förekommer i Skåne och speciellt i Göinge-bygden.

Men – allt nog – själv HAR jag faktiskt mött allehanda ”nyhäxor” i passande åldrar, eller folk som sagt sig ha ”medial förmåga” av olika slag, och som nära nog ”sett spöken mitt på ljusa dan” i så måtto, att de själva blivit påverkade av det – vilket i sin tur även påverkat mig, när jag sett deras oväntat häftiga reaktioner… Och när jag nu säger ”påverkad” menar jag inte av Flickan, Flaskan eller något annat..

Allt nog, en gång reste jag till min släkt på den sköna ön Marstrand, känd för sina Häxprocesser och annat, med någon, som sade sig vara ”häxa” och ha massor av medial förmåga. Till Häxprocesserna på Marstrand skall jag återvända i en kommande blogg, men låt mig börja med att konstatera att när den sköna vederbörande (Ja, jag är som Jesus Kristus ni vet – jag har umgåtts både med skökor och publikaner, och den som tror sig vara utan skuld, får gärna kasta den första stenen..) steg av färjan, ville hon genast gå åt höger, inte åt vänster. Till vänster om färjeläget, där den nutida linfärjan (inte den kända ”spårvagnen” som bara används vintertid) angör Marstrandsön, finns en plats där häxor ”korsbands” som det hette, och fick undergå ”vattenprovet” och de som likt mig själv är mycket bekanta med ämnet, vet förstås om den saken. Men – detta faktum står inte att läsa i några böcker, inte ens de nyutgivna – nej sådant måste man veta av och från sin släkt.

Numera har Fjärdingsman eller rättare sagt Polisen sin brygga på samma plats också, och det kunde ju tänkas, att det var just den, som ni dåvarande sköna var så rädd för. Uppe på det som faktiskt är platsen för ett av Marstrands Fästnings nu rivna utanverk kände hon däremot ingenting, ingenting alls – trots att det är en plats som i sen tid – felaktigt ! – utpekats som ortens galgbacke, och där häxor skall ha bränts – det växer knappt något gräs där heller – men – resonerade jag – om hon nu verkligen bara ”fejkade” medial förmåga, borde hon inte ha ”känt på sig en massa” när jag talade om, att detta var själva galgbacken ?

Nåja – ”cold reading” finns, och kanske kunde hon avläsa mitt minspel, gester och annat – men förklara detta

Marstrands Rådhus är idag bibliotek och festlokal, och ligger vägg i vägg med en krog. Framför det finns en stor parklind, och ingen skulle en solig dag om sommaren se rådhuset som en farlig, hemsk eller skräckinjagande byggnad – av allt att döma är ju huset från 1800-talets slut och har inte varit med om äldre tider – och källaren syns knappt, annat än som små gluggar över markytan… Andra krogar och välbesökta små butiker omger också själva rådhuset, och inget stör idag denna småborgerliga, kristna och Bohusländska idyll…

Men – min dåvarande väninna ”häxan” började plötsligt skälva och skaka i hela kroppen. Det fanns något obestämt med rådhuset, som hon var fruktansvärt rädd för, och att passera förbi källarfönstren intill det blå huset på bilden ovan var faktiskt mer än hon kunde klara av… Hon hörde tydligt – sa hon – skrik, rassel av metall eller stora metallsjok, som slängdes emot golvet därinne, samtidigt som hon började yra om att ”de gör henne illa… de gör henne mycket, mycket illa…!” utan att nämna vem ”henne” i så fall var. Att ens försöka gå förbi Rådhusets hörn, blev så jobbigt för den nutida häxan att hon brast i gråt, och bokstavligt talas fick ledas, sidlängs utmed fasaden – och den här personen är normalt sett inte alls en hysterika, eller på något sätt lättskrämd – det kan jag intyga. En liknande reaktion, hos en person av någondera könet, har jag dessutom aldrig sett , förr eller senare – inte mitt på dagen en ljus sommardag i Juli, i alla fall.

Själv har jag alltid levt i den tron att häxorna torterades och rannsakades på Marstrands Fästning – men detta är också fel i sak – eftersom jag har kontrollerat med källorna, och originaluppteckningarna från 1600-talet, som finns att läsa på nätet. Samma oljud – efter stora plåtmynt, ska hösten 1669 ha hörts i precis samma källare – i cellen efter en särskilt omvittnad häxa, en viss Karin Klockars, som sedermera hängde sig i sin cell efter att ha blivit grundligt torterad, även om de inte fick fram någon bekännelse ur just henne, eftersom hon föredrog döden istället för att erkänna det som var falskt.

Men – sånt kan man inte känna till, ifall man inte läst alla originalmanuskripten, och plöjt igenom dussintals sidor med text, på nätet eller i 1600-talsmanuskript, förvarade på Kungliga Biblioteket, och där har vederbörande aldrig varit… inte ens för att se den berömda ”Djävulsbibeln”…

Så visst – paranormala upplevelser tycks kunna existera – och om sinnesintryck, för händelser som utspelats för flera hundra år sedan, på något sätt kan ”fastna” på en plats, skulle det då förklara spökens existens – eller vad tror ni, kära läsare ??

Alvafull – och FN Dag

Idag är det dagen för Alvafullet, alltså fullmånen i Lövmånad eller Oktober, vilken också vissa år kan infalla i Slaktmånad eller November. Moderna Hedningar och Asatroende brukar av hävd fira Alvablot – en av årets allra viktigaste familjehögtider, som hålls och hölls till minne av de döda helgen efter Fullmånen, den elfte fullmånen under året, då skörden för länge sen är bärgad, slaktdjuren som fetast inför Jul, och naturen här uppe i Norden går in i en period av stillhet och vila, innan hösten definitivt är slut och den första snön kommer.

 

Idag är det dessutom FN-dagen, den 24 Oktober, ett annat datum jag skrivit om förr. FN-dagen och Alvafullet, med kommande Alvablot brukar sällan sammanfalla helt, även om de just i år faktiskt gör det, vilket är ovanligt. Dagen får idag en särskild betydelse därför att en viss Donald Trump nyligen sagt upp INF-avtalet med Ryssland, vilket enligt flera bedömare kan innebära obegränsad kapprustning vad gäller medeldistans kärnvapen med en räckvidd på 500 till 5500 km.  Vi vet alla att Rysslands Iskender-robotar i St Petersburg-regionen och i Kaliningrad-enklaven står riktade inte bara emot Finland och hela Centraleuropa, utan också emot Sverige.

Den ryske Presidenten Vladimir Putin uppges nyligen ha sagt till sina egna media att Alla människor i Väst skall dö, medan alla Ryssar är goda kristna, och därför skall komma till det kristna paradiset som martyrer. Enligt vissa källor uppges detta vara ett skämt, men jag tvivlar allvarligt på att Putins väljare och anhängare – ofta fanatiska grekisk-ortodoxt kristna – ser saken på det viset. Vi ser exakt samma grova populism hos herr Putin som hos herr Trump, och Världen ser ut att bli en betydligt dödligare och instabilare plats än på länge.

Inför detta faktum, kanske man bör skriva lite om Döden som tanke och föreställning, eller vad Alvablotet faktiskt är till för.  Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Jag firar inte ”Halloween” eller ens någon kristen Allhelgonahelg, för några helgon ingår inte i min föreställningsvärld. Jag tror inte heller, att mina egna kära döda anhöriga eller förfäder skulle vara kristna djävlar, demoner, vampyrer eller zombies, eller vad allt det är för sjuk smörja, som den Amerikanska Halloween-traditionen lär ut.

Inte vet då jag vad ni har för förhållande till er egen släkt, kära läsare; men om ni uppfattar, att era anhöriga som inte lever längre skulle vara vampyrer eller djävlar, då tycker jag faktiskt att ni borde ta kontakt med en psykiatriker eller någon form av terapeut, fortast möjligt, för sådana föreställningar och sjuka kristna griller, kan nog inte vara nyttigt för er..

Ok, nu tar väl de flesta – ungdomar och därmed likställdaUSA-traditionen med Halloween som en billig ursäkt för att supa sig full, anordna maskerad, förtära onyttigt snask och ställa ut ruttnande pumpor i trädgården, lite hursomhelst – och folk som vill dricka sprit, droga ned sig med sockerfylla eller ställa till med röjarfest, hittar väl alltid en eller annan ursäkt för att göra det.

Ett VÄRDIGT sätt att fira sina egna döda och stupade på ?? Vad tycker ni, kära läsare ??

Den amerikanska Halloween-traditionen, kommen av kristna och katolska förlagor, går i grunden ut på, att man ska springa omkring och vara rädd för döden, och att de döda är onda figurer, monster, djävlar osv som ska skrämmas, och terrorisera de levande.

Vem blir egentligen hjälpt av de kristnas ständiga lallande, dillande och fjantande om djävlar och demoner ? Varför uppfatta de hädangånga på detta sätt ? Är det ens människovärdigt, eller bara dumt ??

Men – Varför det ? Varför skall man tvunget se och uppfatta döden på detta sätt ? I det Nordiska sättet att fira Alvablot – och senare Allhelgona, som festen för de döda kommit att kallas under den kristna tiden, ingår inga sådana sjuka föreställningar. Tvärtom vill man hedra de döda enkelt och värdigt, utan skrik, skrän och åthävor. Alvablot var och är en familjefest, under vilken främlingar var förbjudna att delta. Sina döda mindes man ju bäst själv, och sorg och saknad är än idag en djupt personlig sak – något som vi alla vill dela med våra närmaste och de som verkligen kände de som vi förlorat, men inte med några andra.

En kollega (och närmast högre chef) berättade för två dagar sedan för mig om en av de moderna Internet-samhällets avigsidor. Döda anhöriga och kamrater kan plötsligt visa sig på Facebook igen, till exempel, genom automatiskt genererade ”minnen” som spelas upp för oss, när vi minst anar det och vi själva inte valt det – allt tack vare Herr Zuckerberg och andra suckers i US of A, och deras små algoritmer. Och ännu värre – diverse skämtnissar låtsas vara de nyligen avlidna, och skickar email i de dödas namn – faktiskt en företeelse, som lär hända ganska ofta nuförtiden.

Som practical joke är det föga lyckat, tyckte kollegan. Det blir ju bara makabert, och med tiden synnerligen tröttsamt.

Tänk er sedan en framtid, där man inte bara lyckats skapa ett otal ”minnes-sidor” eller digitala små tempel på nätet, trots att det kanske är en oskyldig sedvänja i och för sig. Tänk er att dessa döda förses med artificiell intelligens, och att de skickar telefonhälsningar med band-inspelningar av sin röst, elektroniska mail och liknande hela året runt, veckorna igenom ? Vill vi verkligen ha det så, även om vi kanske vill ihågkomma våra anhöriga, i och för sig. Eller tänk er vad ny teknik – verklig nedladdning av minnen, personligheter, känslo-intryck – och nya robot-kroppar för de allra rikaste (i alla fall till en början!). Evigt liv alltså, för de som har råd, det vill säga… och vem i samhället avgör då, vem eller vilka som skall tilldelas det eviga livet ? Det finns forskare, som på allvar faktiskt varnat för, att det här är en reell möjlighet – eller att det kanske blir så inom kort – ifall Mr Trump och Gospodin Putin nu inte får sitt krig…

Alla förändringar i samhället och all ny teknik drar med sig sina egna etiska problem. Tänk på alla utbrott av pest eller andra farsoter, då man inte riktigt kunnat begrava sina döda, förlisningar till sjöss eller saknade i krig – vilket resandet av runstenar en gång i tiden var tänkt att råda bot på. Kravet på en värdig död eller en god begravning har alltid ställt människan inför utmaningar, men jag lämnar de värsta avarterna därhän (läs om ”forn sed” och deras ovärdigheter under rubriken ”Alvablot” här ovan) och konstaterar att man i det gamla bondesamhället hade ett helt annat förhållande till sina döda.

De döda begravdes i ”ättebacken” på nära avstånd från den egna gården – som betydligt oftare var en ensamgård, än del i en by. Där fick de vila ut, utan att besvära de levande. Man hade såklart hört talas om ”genfärd”, men för det mesta hände absolut ingenting sådant, om de döda blivit gott och kärleksfullt behandlade. De döda hade för det mesta inget att säga de levande alls, inte ens de tider på året man trodde att porten mellan de levandes och dödas värld stod öppen, alltså precis just nu, och vid Midvinter.

De döda var en del av ett vänligt sinnat kollektiv av förfäder, som ibland kunde visa sig, likt vittrorna i Norrland, Gotlänningarnas ”små under jordi”, Jämtlänningarnas Jolbänningar eller jordbyggare, och de isländska sagornas högbor, men detta var inget att frukta, inget att vara rädd för. Man ”stod lik” hemma, i finrummet eller kammaren – långt in på 1800-talet – och den döde eller döda skulle förstås visas upp för grannar, släkt och bekanta, så att de såg att allt gått rätt till, och att det inte var fråga om mord, dråp eller förgiftning. Man svepte och tvättade liket själv, och förde det till ättebacken i hednisk tid, eller till kyrkan med häst och vagn, i den kristna tiden.

Och det fanns inget skrämmande eller fel i detta, bara frid och – i bästa fall – ljusa minnen.

”Du fick svart” – ”Jaha, men det passar ju bra !”

I Järnålderns föreställning om gumman Hel, den gamla kvinnan i underjorden, som lät alla de döda bo i Okolners gilleshall, ett stort värdshus, där också Liv och Livtraser, de sista människorna på jorden, ska överleva Ragnarök och befolka en ny Värld, med ”beds for all who come” för att använda ett poetiskt uttryck – det finns knappast något skrämmande där heller… Bo Setterlind, denne den svenskaste av alla poeter, tänkte sig döden som en gammal bonde, på väg för att så – ”Döden tänkte jag mig så” skriver han – och även i Ingmar Bergmans betydligt kändare, medeltida Död – som skildras i ”Det sjunde Inseglet” finns Hels gestalt delvis med, fast förankrad i den nordiska kulturen..

Amerikanskt 10-dollars mynt med Hel- den Nordiska dödsgudinnan…

Bergmans död är en torr-rolig vitsmakare, inte för inte en god schackspelare och inte helt utan medlidande med människorna. De säger alltid ”vänta litet” och ber honom tjatigt nog om uppskov och respit, vilket tråkar ut honom. Han gör bara sitt jobb, och det ”den allsmäktige” som inte alls syns, sagt åt honom att göra – och man kan knappast klandra döden för det – Han är bara ett slags mänsklighetens sophämtare och dödgrävare, ”an errand boy, sent by grocery clerks, to collect the bill” för att tala med Walter E Kurtz i ”Apocalypse Now!”

 

För den som redan sett döden ett otal gånger och för egen del varit nära att dö, innebär döden inget dåligt. Han är snarare än kär vän, vars ankomst man hälsar med en viss tillfredsställelse…

Som 16-åring och under senare studieår arbetade jag som vaktmästare på ett kristet sjukhus, och var redan det första året vittne till flera obduktioner. Vad jag såg angående de kristnas hyckleri och behandlingen av de döda ska jag inte upprepa, eftersom det inte hör hit, men de upplevelserna styrkte mig på alla sätt i min hedendom.

När människor säger att de är rädda för döden, är det då egentligen döden de alls är rädda för ? Oftast är det inte alls så. Vi fruktar alla kroppsligt lidande och sjukdom, naturligtvis, därför att sjukdomar förminskar oss, och hindrar oss från att bli vad vi kunde bli, och berövar oss alla möjligheter i livet. Sjukdomen kan förstöra alla de förmågor vi haft, och gör oss till ”vårdpaket”, oförmögna till att tänka, tala eller skriva som förr; och givetvis har de flesta människor i alla tider och kulturer fruktat kroppsligt lidande som sådant. Döden kommer alltid olägligt, heter det ju – men vad är den ? Bara tomhet, frånvaro av liv och frånvaro av tankar överhuvudtaget. Kan vi egentligen frukta detta ? – Nej, egentligen inte.

Ingen människa, utom de skendöda, möjligtvis, har ju upplevt sin egen död eller begravning på allvar, och begravningar föranleder sällan eller aldrig några klagomål från själva liket, eller ritualens huvudperson. ”Vad är det för vits med att ta livet av sig, när man själv inte får höra snacket efteråt ?” frågade en gång Magnus Uggla. Självmord är alltid en stackares utväg, och för egen del anser jag att man bör låta ens personliga fiender göra sitt jobb – jag menar – vi vill väl ha lika lön för lika arbete, eller hur ? Antingen det, eller också kan man ta ett större antal fiender med sig i graven, än de döda ens egen sida förlorat – en metod som jag för min del finner ganska så riktig, och hedersam…

 

Idag, när de flesta av oss får chansen att leva längre liv än några andra människor före oss alls levt, kanske döden till sist kommer som en befriare. Den har tusen vägar och tusen sätt att ta sig in i människokroppen. Det sägs att vi skulle födas som original, men dör som kopior – fat det stämmer inte. De flesta nyfödda, oberoende av kultur och genetik, är varandra löjligt lika från början, men det är först vid livets slut och människans död, som man alls ser hur dess liv gestaltat sig, och vad det blev av det – kalla det tur, slump eller Gudarnas vilja, men detta har oftast avgörandet.

Hans Unger
”Das Welken” – Vissnandet, 1902.

Orsaken till att de flesta generationers liv blev så kort förr i tiden, har skyllts på det faktum att man levde vid öppna eldar, och inandades sot och partiklar i mycket högre grad än nu. Innan effektiva kakelugnar gjorde sitt intåg, fick våra förfäder i sig mycket mer sot och tjära än om de rökt 5-6 paket cigaretter om dagen – och TBC eller lugntuberkulos gjorde sitt till – den spreds från kreaturen i järnålderns långhus, och letade sig in till människorna – varför medel-livslängden då skall ha legat kring 50 år – och med kristendomens intåg, sjönk den ytterligare – för bad, bastu och andra för Nordbon fullkomligt normala sysselsättningar, räknades då som en synd – inklusive kroppsvård och idrott…

2017 dog 34 % av svenskarna av sjukdomar i hjärta, lungor eller kärl. 24 % dog istället i tumörsjukdomar eller cancer, något som våra förfäder aldrig hade tid att utveckla, eftersom deras kroppar för det mesta var så hårt slitna av allt kroppsarbete, att de aldrig nådde fram till det stadiet. Självmord utgör inte ens en promille av dödsfallen, trots alla fördomar och lögner som det kristna USA och andra länder sprider ut om just vårt land. Drogrelaterade dödsfall är cirka 70 gånger vanligare än självmord, och växer stadigt; liksom antalet mord och dråp i dagens Sverige.

Man har också påstått, att Asatron skulle vara en krigarkult, och idealisera döden – men tänk efter ! Om man i gamla tider skilde på bråddöden och strå-döden, alltså att långsamt dö av svält, lungsot och umbäranden, och ligga och sakta, sakta tyna bort, allt svagare och allt orörligare – så var det kanske inte så konstigt, att en förhållandevis snabb död i strid, eller pga skeppsbrott ansågs som betydligt mer åtråvärd, och därmed ärofull. Men denna ära förunnades bara ett ytterst litet fåtal – inte större, kanske, en den andel svenskar som stupar under FN-tjänst i dessa dagar.

Indoktrinerade av kristna skolor, som de flesta svenskar är, tänker sig de flesta av oss järnålderns eller forntidens samhälle som något barbariskt, eller en blodig och krigisk tid. Men det finns få eller inga vetenskapligt hållbara bevis för att det verkligen var så. Alla arkeologiska undersökningar visar, att det fåtal skelett som bär märken efter yttre våld, är försvinnande få till antalet jämfört med den stora befolkningsmassan, och i fallet med brandgravar (dvs de flesta begravningar under heden tid) har vi helt enkelt inga spår alls…

Jämfört med dagens vapensystem, och det totala kriget – en skapelse av det kristna 1900-talet som så mycket annat – ter sig forntidens krig skäligen lokala, och som fullständigt oväsentliga byslagsmål.

Dagens samhälle, med trafikolyckor, skjutvapen i varje invandrares hand, gruppvåldtäkter av aldrig tidigare skådat slag, rån och mycket annat är åtskilligt våldsammare än det gamla bondesamhället, på alla de sätt, och det gäller säkerligen forntiden också, även om dåtidens islänningasagor kanske ger en lika rättvisande bild som att läsa kvällstidningar som Excessen och Apton-bladet var gäller dagens samhälle..

Själva upplevelsen av dödsögonblicket är lika i de flesta kulturer och tidsåldrar, enligt vad fysiologer och medicinare konstaterat. Vid drunkning, till exempel, känner den drunknande sig väldigt lugn till sist, och upplever inga större obehag – våra hjärnor får helt enkelt ”tunnelseende” när syrebristen blir tillräckligt djup, och vi förlorar medvetandet. Beroende på var och ens kulturella bakgrund kan man då få hallucinationer – det finns en del personer som till och med experimenterat med detta – med sorgligt resultat (allmänheten varnas !) och vad man hallucinerar om, beror på varje persons egna föreställningar, eventuella skuldkänslor osv.

På samma sätt kan man få ”OBE” eller ”Utomkroppsliga upplevelser” och förnimmelser av att flyta, sväva upp emot himlen eller helt enkelt lösgöra sig från sin kropp vid svimning till följd av utmattning, vanligt insomnande (i spik nyktert tillstånd) eller vid brännskador, kraftig nedkylning eller till och med livshotande skador av annan natur, som att armar och ben saknas till följd av en och annan explosion, till exempel. Naturen och våra hjärnor har helt enkelt skapat en ”barmhärtighets-mekanism” åt oss – när vi väl ska till att dö på allvar, har vår kropp inte längre nytta av några smärtförnimmelser – smärtan är ju bara evolutionärt nyttig för oss om vi kan göra något åt den, eller hämta hjälp någonstans ifrån – så när vi väl lämnar Midgård och det jordiska, behöver vi knappast frukta själva ögonblicket i sig.

Själv har jag levt ett långt och händelserikt liv, vid det här laget, och jag ser ingen anledning att frukta döden alls. Sjukdom och lidande ser jag inte som något positivt, och kanske inte åldrande i och för sig heller, även om det är en ofrånkomlig process – och härutinnan är nog de flesta människor rätt lika, hedningar eller inte. Jag hör inte till er ”rätt-trogna” som ni hör, och jag behöver inga sjutton jungfrur eller 40 oskulder heller. Om man nu ens ska dö, varför då tillbringa evigheten med en ständigt tjattrande högstadieklass av idel tonårsbrudar, eller grannarnas finniga, odrägliga döttrar ? Muslimernas paradis är inget paradis alls, utan ett straff..

Sänd mig en Valkyria, säger jag. En erfaren, som inte är oskuld alls, utan vet vad tusan hon pysslar med.

Det räcker fullständigt, för min del..

”Hedniska Tankar” har Julstädat inför det nya året…

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vad jag skriver är inte ristat i sten, eller några meditativa tankestycken från någotslags elfenbenstorn långt borta. Jag lever här och nu, och praktiserar verklig Asatro i nutiden, till skillnad från de som på falska grunder säger sig praktisera ”forn sed” och andra drogliberala avarter, som man inte riktigt kan identifiera.

Fakta: Benämningen Asatro har alltid funnits. ”Trua á Asom ok Ölfvom” står det i Eddan

 

Då och då uppdaterar jag mitt stora och rikhaltiga arkiv här, och lägger undan de blogginlägg som jag anser värda att spara inför framtiden. Av 497 inlägg, återstår nu 284 stycken efter årets stora Julständning, men jag tycker ändå detta får räcka – varje läsare kan ändå hitta inlägg här som räcker i flera månader. Dessutom innehåller arkivet väldigt många inlägg om de mest skilda ämnen – och under 2018 kommer det också göras om till en betal-tjänst, kan jag avslöja.

Det kommer helt enkelt gå till så, att man får betala 10 kronor eller 20 kronor för att kunna läsa alla tidigare artiklar och prenumrera på dem – vilket ändå inte är en stor summa, och kanhända kommer också mycket av vad jag skrivit göras om och utges i bok-form så småningom. Detta om mina planer inför framtiden, och 2018.

Självklart skriver man inte 497 inlägg utan att några blir mindre bra, och somliga blir antagligen också renodlat usla, som man förstår. Men så är det även i Dagstidningsjournalistikens Värld, och mycket av det som skrivs här i Världen, har alltid varit ”Adiafora” eller överflödigt.

Ifall någon här anser att det jag skrivit varit felaktigt, har de fått rätt till genmäle och även rättelser och omformuleringar, när det visat sig berättigat och när de kunnat uttrycka sig sakligt och korrekt. Tyvärr har så inte alltid varit fallet, men det överser jag med. Men som sagt – inget av det jag skriver är avsett att vara ristat i sten, utan det är snabba inpass i en debatt, reaktioner över dagshändelserna, och bloggar som gjort nytta för stunden – självfallet har jag också fått skriva polemiskt eller med medveten hyperbole eller retorisk överdrift ibland, vilket jag också tror att alla någorlunda kloka läsare noterat.

Allt detta är heller inte så konstigt, eller svårt att förstå. Vår Värld förändrar sig. Nyheter och Influenser, som plötsligt dök upp och lika snabbt försvann, visar sig inte bli bestående, och annat – som har varit fullständigt osannolikt och inte har kunnat förutspås av någon, visade sig bli verklighet. Antag att någon – år 1990 till exempel – dykt upp på den Svenska Försvarshögskolan, och förklarat att Sovjetunionen skulle gå under – personen ifråga hade nog blivit utkastad, eller gjord till allmänt åtlöje, men inte desdo mindre var samma ”eviga” Union upplöst inom mindre än ett år.  Eller antag att någon – anno 2012 – hade förutspått, att ingen mindre än Donald Trump verkligen kunde bli President i USA – ja, ingen skulle heller ha trott den personen – men inte desdo mindre var det precis detta som hände, som vi alla vet.

År 2000 var inte mindre än 88% av alla Svenskar med i den sk ”Svenska” Kyrkan, men idag är antalet mindre än 60 %

Hedendomen växer, dag för dag, och vi svenskar har också fått ett fungerande Nordiskt Asatrosamfund med snart 800 medlemmar, som jag helhjärtat stöder.

2017 har varit ett år, som lovar väl inför framtiden, och vi har lyckats uppnå mycket, som inte gjorts på flera år – trots det lilla fåtal, som öppet motarbetar oss, och som hatar oss, oavsett var de nu sitter – i det nya förortskalifaten eller på de kristna dagstidningarnas redaktioner, eller till och med på SVT, vår kära statstelevision.

Men nu över till mitt artikelarkiv – som du finner genom att klicka på rubriker och under-rubriker här ovan – än så länge är det kostnadsfritt att ta del av.

TUGGA och SVÄLJ i SÄRIMNERS namn ! (Food for thought !)

Arkivet innehåller nu inte mindre än  462  artiklar, uppdelade på 40 olika rubriker

Under huvudrubriken ”Om denna blogg” som du når genom att trycka på länken överst på sidan kan du hitta 7 olika inlägg som beskriver  varför jag började med den här bloggen, och något av dess tillkomsthistoria, och en del inlägg om min attityd till just denna blogg, andra bloggar eller skrivande i allmänhet.

cry

Under huvudrubriken ”Adiafora” eller ”överflödigt” på latin hittar du 17 långa inlägg om allt från Kitsch till Valkyrior, Discordianism, Anarki vid Korvkiosken,  ”The Church of the Subgenius”, Hur Lupercalia firades i det gamla Rom, envig, björnar och profeter, 6 November bakelser och andra märkvärdigheter. Jag har samlat allt som inte kan hänföras till andra rubriker här, eftersom det inte hör till bloggens huvudämne.

Underrubriken ”Forn Sed” innehåller 14 varningar för denna underliga rörelse, som inte har det minsta med Asatro att göra. Du får bevis för hur den rörelsens profeter vill använda droger i sin religionsutövning, hur deras ”godar” eller präster rakt fram uteblivit från begravningar de åtagit sig att hålla, hur de ägnat sig åt blodsoffer i människoblod vid Gamla Uppsala och annat, som de faktiskt borde skämmas över… och sådant som vi vanliga, hederliga Asatroende anser ”överförfriskat” och vad vi INTE ska hålla på med…

Mycket av det som står skrivet under denna underrubrik är dessutom citat från övriga ledande Asatroende, som också avskyr ”fornsedarna” och vad de kommit att stå för…

Underrubriken Häxor, Häxeri och annat Okult innehåller 6 artiklar om dessa – för mig perifera – ämnen. Särskild tonvikt har lagts vid det märkliga och obehagliga faktum, att ”Svenska” kyrkan aldrig någonsin bett om ursäkt för vad den gjort emot sitt eget folk under Häxförföljelserna – och här berättas också – med många och rikhaltiga bevis – om hur kristna och islamister fortfarande förföljer och ibland dödar häxor och hedningar över hela Världen.

Huvudrubriken Arkeologi däremot innehåller nu 39 artiklar med fakta, alla om kända fynd, typ Egtved, Gamla Uppsala, Havängsdösen och annat vetenskapligt. Läs om hur man försökt omtolka Rökstenen – men utan att lyckas – om debatten kring Svearikets Vagga – om en fjärde, nu utplånad fjärde Uppsala-hög och om hur Svenska Kyrkan försökt förstöra Gamla Uppsala som fornminnesplats, vår äldsta namngivna Svenska, bevisen för Ragnaröksmyten och mycket annat – jag tror knappast du har läst allt detta tidigare, och mycket av det har också ignorerats av massmedia eller större tidningar. Jag berättar också om de många problemen med skadegörelse på fornlämningar och det svenska kulturarvet, som blivit allt vanligare och vanligare på senare år, om Birka-forskning, Sveriges äldsta kyrka, sanningen om anfallet på Lindisfarne och andra saker, du nog borde uppmärksamma.

 

legosoldat_artikel_IMG0059En romersk officersring från 300-talett hittad på Öland -hur kom den dit ?

Huvudrubriken ”Asatro” tar upp det egentliga ämnet för den här bloggen, och förklarar den milsvida skillnaden mellan Asatro och sk ”forn sed” – en beteckning som inte bör användas – samt varför man inte bör blanda samman Asatron med New Age och annat oseriöst – ifall det nu inte framgick tillräckligt klart av ”varningsorden” ovan…

27 inlägg om allt om Bärandet av Torshammare (och varför det inte är ”rasism”) samt vikten av traditioner, fakta och sunt förnuft – också vid ordnandet av Blot och andra fester – konkreta Boktips och mycket annat, har samlats under denna rubrik, liksom varför det aldrig funnits några ”Vanatroende”, varför Asatron inte är någon frälsningslära, om hur också Agnostiker kan vara Asatroende, om varför Asatron inte har några budord och många andra teologiska spörsmål, som du får utredda i detalj… Bland annat får du lära dig, att vi Asatroende ALDRIG BER utan faktiskt BLOTAR eller rättare sagt offrar något till Gudarna – för ”Gåva kräver, att gengåva krävs” – det är det äldsta och mest grundläggande av Hávamáls bud..

asatro-010-fb-anpassad

”Asatro” avdelningen har också försetts med inte mindre än 10 stycken underrubriker, i tur och ordning

  • ”Gudahov” det HETER nämligen just Gudahov och inte ”tempel” som ger ett enkelt ”när, var, hur” om hur de byggs på Island – och hur du enkelt själv kan bygga ett sådant – och hur det redan finns invigda Gudahov i Danmark på 15 inlägg. Du får också lära dig om Urnes – den påstått kristna kyrkan som inte alls var kristen, och heller ingen ”Kyrka” utan just ett gudahov, varför Asatron alltid varit en inomhus-religion lika mycket som en utomhusreligion och om attentat och bränder emot de som försökt bygga ”Gudahov” i Sverige och därför blivit förföljda – och mycket annat..
  • ”Oden” – 5 inlägg om och kring Allfader – mycket mer finns förstås att säga kring ämnet – men det kan du också läsa på annat håll.
  • ”Freja” – 16 inlägg om och kring gudinnan, hennes katter, hennes kommersialisering (med Freja-whiskey, Frejas Cigarrer och Starbucks kaffe som pikanta tillägg eller företeelser) samt vad hon kan uträtta i nutiden och vad hon gjort för mig, samt en hel del poesi – allt för att ära och hedra GUDINNAN !
  • ”Skade” – 3 inlägg om Vinterns gudinna, barfotavandring i snön, övernattning i bivack, jaktens tid och annat sådant
  • ”Tor” – 8 inlägg om Åskans Dundergud, Tor och Hans bockar, Torshammarens ursprung, poeten Thomas Thorild och annat Tor-betonat…
  • ”Heimdall”2 inlägg om varför Heimdall behövs som motvikt till Loke, och alla ”Lokeaner” som det finns nog och övernog av numera.. Och om hur Gjallarhornet och Vuvuzelor kan stoppa själve Påven…
  • ”Frigg” – 5 långa inlägg om Himlens Gudinna, Himladrottningen Frigg, All-modern samt om vad hon står för samt hur kunskapen om henne kan användas
  • ”Loke”4 inlägg om Loke i populärkulturen, och varför han säkerligen inte bör dyrkas eller tillbes… trots att han är en underhållande spjuver minsann
  • ”Njord” – 2 inlägg om Rikedomens Gud – och vad du kan vinna på att Gå Ur Svenska Kyrkan samt tillbe honom…
  • ”Tyr”3 nya inlägg om Tyr – stridens och rättvisans Gud – och vad du vinner på att tillbe och ära honom – samt hur endast fornsedare och amerikaner hyllar Fenris…

Anledningen till att det blev separata teman och underrubriker, är förstås att det är begreppsmässigt mycket enklare att samla alla artiklar om varje gudomlighet under sin egen rubrik – fler inlägg kommer förstås så småningom…

46b06a_3f9f33bf131644899e83d7b5a55c5fa3-jpg_srz_939_278_85_22_0-50_1-20_0-00_jpg_srzVi finns ÖVERALLT med kanske 110 000 utövare i hela Världen

Under Huvudrubriken ”Hedningar utomlands” möter du 14 inlägg om Asatroendes situation Världen över. Jag är ingen oreflekterad universalist, och det krävs kunskaper om ämnet, innan man ens kan kalla sig Asatroende vilket man bör observera. Alla som påstår, att de utövar denna religion gör det definitivt inte – ett exempel är ”fornsedare” – ett annat är New Age och mycket annat, som inte hör till ämnet. Alla folkslag har sin variant av hedendomen, och även om Asatron delvis påminner om andra Indoeuropeiska trossystem, till exempel, är den också helt unik i många avseenden, och skall därför inte sammanblandas med något annat. Här får du lära dig om Asatroende i Ryssland, Serbien, Kanada, Spanien – ja över hela Jorden faktiskt, eftersom Asatrons värld är global…

  • Underrubriken ”Danmark” innehåller 11 inlägg om Asatron där, inklusive världskändisen Jim Lyngvild – Danmarks ”meste hedning”
  • Underrubriken ”Island” innehåller 11 inlägg om de asatroendes situation på ön, men också om Landvättarna, om Huldufolk och Alfer – som inte bör förväxlas med fantasylitteraturens ”Alver” – samt om Kristna Kyrkors övergrepp emot Isländska medborgare, det nya gudahovet och Landvaettablot
  • Underrubriken ”Norge” innehåller hittills 2 inlägg – om museibygge, kristna förföljelser av norska medborgare och annat men fler inlägg kommer.
  • Underrubriken ”Ukraina” som är ny – innehåller  2 inlägg om den svåra politiska situationen och inbördeskriget där, vilken också påverkar landets hedningar

 

Blotar A Brief Guide To Asatru Ritual

Under huvudrubriken ”Högtider och Blot” möter du 7 inlägg under devisen ”ingen högtid utan regler” eftersom jag är en förespråkare av ordning och reda inom Asatro. Du får lära dig varför vegetariska blot är mindre lämpliga, utom sommartid, om hur man blotar med Blod, lagar Svartsoppa och äter hästkött – bland annat – och frånsett kristna fördomar emot viss föda är detta inte på minsta sätt farligt… Vi kan blota vad vi jagar och fiskar själv, men vi offrar inte människor nuförtiden, om någon fanatisk kristen nu skulle undra..

Här finns också underrubriker, som behandlar:

  • ”Jul och Midvinter” med 17 inlägg från 2014-2017 om Julbockar, Oden och Jultomten, samt varför Julen inte är någon kristen helg överhuvudtaget, och hur den långt tidigare alltid firats i Norden. Du får också texten till ett eget Julblot, och berättelsen om Gävlebocken, samt om kristna julhatare och sverigefientliga attentat – något som blir allt vanligare och vanligare, i och med att kristna och muslimska fanatiker inte kan acceptera tanken på en fredlig, hednisk Jul..
  • ”Lucia”3 inlägg om Lusse och festens hedniska ursprung – för Lucia eller Ljusdrottningar fanns redan på bronsåldern, långt långt innan 1700-talet och en del felaktiga dateringar av denna folkseds uppkomst. Lär dig mer här !
  • ”Disablot” – 4 inlägg om Diserna, Distinget och vad Diser är för slags väsen
  • ”Vårblot” – 8 inlägg om vårens fester, och hur och när du skall fira dem
  • ”Vårdagjämning och Höstdagjämning”3 mer specifika inlägg om ”Dagjämningarna” samt en nyskriven ritualtext för skördeblotet.
  • ”Midsommar” – 10 inlägg om Sommarsolståndet, samt hur det firas – flera dikter och vilka Gudomar och makter man bör ära – och vilka man inte ska ta med, vilket är minst lika viktigt. Dessutom en text till Midsommarbröllop, om du behöver fira detta..
  • ”Alvablot” – 9 långa inlägg om hösten, döden och årets mörkaste tid. Om hur Alvablotet uppstod, om hur de kristna försökte förvanska det till Allhelgona, om en naturlig syn på döden och årstidernas gång, och varför meningslös ”fornsed” i samband med detta inte alls fungerar.

blotFörutom de årstidsbundna festerna har jag nu också med inlägg för alla livets skeden, som till exempel:

  • ”Bröllop och Trolovning” 5 inlägg om hur det firas, samt vilka ord och seder som hör dit – och varför sk ”Handfästning” är en Kelisk sedvänja, som INTE hör ihop med Asatron.
  • ”Begravning och jordfästning” 8 inlägg kring livets slutskede – personliga minnen och betraktelser, samt vad du bör tänka på – för att inte hamna i ”fornsederi” och andra ovärdigheter, som skämmer ut både dig och dina anhöriga. Avslöjanden om hur ”Svenska” kyrkan förstört många hedniska och multi-religiösa begravningsplatser, och hur de till och med stoppat individuella begravningar får också komma fram
  • ”Knäsättning” (ALDRIG ”Dop”) 6 inlägg kring detta, eftersom man INTE DÖPER barn enligt Asatron, eller tvingar dem att anta en religion, men däremot välkomnar dem in i en släkt – och varför detta är en väsentlig skillnad.

björn-rovdjursparken-grönklitt

Under huvudrubriken ”I Naturen” får du 16 långa inlägg om i tur och ordning Älgen, Bävern, Vildsvinet och Björnen, samt Hedniska och Asatrogna aspekter på dessa djur och många andra… Vita älgar, ”andebjörnar” och andra märkliga satkritter uppenbarar sig också på denna sida..

Huvudrubriken ”Konst” innehåller 14 inlägg om mer eller mindre hednisk konst – bland annat om en kättersk Ankmålare från Finland, om Botticelli, Mark Bodé, Sam Flegal och andra konstnärer jag gillar, som ibland också tangerat hedendomen. Du får också höra om censur och förföljelse emot enskilda konstnärer, mitt inne i Socialdemokratins och Stefan Löfvéns förment demokratiska Sverige.

Underrubriken ”Resor” innehåller en rad reseskildringar och kåserier, 11 till antalet, på temat ”Det går en hedning genom Europa”

277784-humandignity-1319076254-675-640x480

Huvudrubriken ”Om goda kristna och andra religioner” innehåller  24 artiklar om denna märkliga företeelse som kallas Monoteism, och andra sjuka avarter av religion. Underrubrikerna ”Svenska” Kyrkan” (24 inlägg) handlar om en evangelisk lutheransk kyrka som inte alls är ”svenskare” än någon annan…”Katoliker” (20 inlägg),  och ”Islam” (22 inlägg) innehåller utförliga argument till varför du bör undvika och ta avstånd ifrån allt vad Ökenreligioner heter, och varför de inte ska utövas här – i vårt Norden och i vårt Sverige – i alla fall om vi vill undvika svåra skadeverkningar på vårt samhälle.

En ny underrubrik kallade ”SAP och andra rasister” redogör med 17  inlägg för den växande Sverigefientligheten och rasismen emot vanliga svenskar inom en högst märklig organisation, som kallar sig ”det Socialdemokratiska Arbetarpartiet” utan att varken vara så särskilt socialt, demokratiskt eller ens något ”arbetarparti”. I alla fall inte enligt min blygsamma åsikt. De åsikter som redovisas här är bara mina egna, och representerar inte någon särskild organisation. Har du problem med dem, eller tål du inte fri åsikts- och opinionsbildning, ja då bör du nog förfoga dig någon annanstans..

Av någon anledning finns det alltid klantskallar som tycker, att det på något sätt skulle vara förbjudet att kritisera just dessa religioner, eller att kristendom och islam alltså skall vara allsmäktiga, och helt bortom all kritik, men det tycker verkligen inte jag. Jag tror nämligen på något, som kallas yttrandefrihet, och om du inte begripit vad detta är eller vad detta begrepp faktiskt handlar om, käre läsare eller läsarinna – ja då undrar jag varför du alls befinner dig på Internet överhuvudtaget, eller vad du alls gör här…

Övriga kommentarer torde vara överflödiga…

 

0f464fc01f485a9862c33529feab7289

Läsarnas Humor ?

Jag har fått mig inte mindre än två läsarkommentarer till livs i form av roliga vitsar, som kanske inte har så mycket med Asatro att göra, utom perifert, såsom allmänna observationer. Den första rör mitt inlägg om liberaler i Canada, som samtidigt råkar vara Asatroende, och tar formen av en liten dialog, som handlar om det här med politisk korrekthet, eller ”pudlande”

Herr A: Vill du bli Hedniskt ombud i Canada ?

Herr B: Därifrån kommer ju bara dåliga strippor och hockey-proffs

Herr A: Säg inte så – min fru råkar vara från Toronto, förresten…

Herr B: (genast, kort och snärtigt): Vilket lag spelar hon i ?

images maple

 

 

 

 

 

Vi säger bara: Toronto Maple Leaves ! (och skylten betyder i-n-t-e ”äkta läder” på tyska. Det är viktigt med språkkunskaper)

 

Historia nummer två – om skillnaden mellan Asatro och Forn Sed:

En Asatrogen fader håller som bäst på att försöka måla om garageväggen med sin fornsediske son.

Sonen: Pappa pappa, det går ju inte att måla väggen med en sån här smal pensel, äääh buää det är så svååårt !

Fadern: Jodå, min son. Använd huvudet, får du se !

Pappan går in igen, och blir borta i två och en halv timme sådär, medan han hoppas att 12-åringen hunnit måla klart väggen.

Farbeimer_ueberm_Kopf

Då står sonen där och ser ut som såhär ! Och han säger: ”Men pappa, du sa ju att jag skulle ”använda huvudet”….

 

Så är det med allt. Om man säger: ”Fira Alvablot!”, ”Uppför dig ordentligt !”, ”Du kanske kan räkna ut något själv…” och vad man är säger, finns det någon som ”missuppfattar” i alla fall, just därför att det finns ett slags vilja att missuppfatta…