Alvablot stundar – om Hel och hennes världar…

Alla goda svenskar vet att det snart är Allhelgonahelg, en helg då vi inte alls hedrar några katolska helgon, utan istället våra egna döda anhöriga, förfäder och förmödrar. Men långt färre av oss känner till Alvablotet, det Hedniska och Asatrogna fest som föregick allhelgona, en fest som den kristna kyrkan först försökte införa år 784, enligt vad en del påstår.

De flesta forskare är också helt ense om att den kristna allhelgonatraditionen kom till Norden först under tidig medeltid, och ersatte en tidigare fest, som firats över hela det germanska och keltiska området.

Jag har skrivit mycket om Alvablotet här ovan, under rubriken ”Högtider och Blot” och ifall du inte läst dessa stycken från tidigare år, kanske det är dags för dig att läsa dem. Alvablotet har man alltid traditionsenligt firat vid övergången från Höstmånad till Slaktmånad, som Oktober respektive November kallats i den nordiska traditionen. De som verkligen är lärda, vet också att ”Alv” är namnet på det mineralrika lager, som finns under matjorden, och att sagans alfer, ”de små under jorden”, ”jolbänningarna” (Jämland) ”vittran” (Norrland) och Vanernas gudaätt, ursprungligen var ett och samma begrepp. Förfäderna, som tänktes bo under jorden nära människornas hus och gårdar, gav god äring och årsväxt, och till och med tomten, personifikationen av den egna tomten, gården och gårdstunet, och även gårdens förste inbyggare, hörde till samma grupp av väsen.

”Alva” eller alv, är det jordlager med urlakad mineraljord, som du ser vid C) ovan

Förklaringen till denna tro var enkel. Vårdade sig man om naturen och dess resurser, och odlade man sina fäders och mödrars jord utan att överlåta den till något annat folk, ja då hedrade man också sina döda, och de som vilade i jorden. Samhället fick kontinuitet och bestånd, och nya generationer kunde växa upp och leva där de gamla arbetat. Så växte ett samhälle, en odal. Med tiden kom också dessa föreställningar att byggas ut, och idag har somliga inte längre reda på dem. I utlandet, till exempel, har man högst dimmiga begrepp om hur de nio världar som fanns i Världsträdet Yggdrasil egentligen var organiserade, vilka som låg underst och överst, och hur de förhöll sig till varandra eller helheten.

Redan namnet Alva kan vara ett namn på Hel, dödsrikets gudinna, och Alfheim, det grönskande land Frej fick i tandgåva (nej, vi Hedningar d-ö-p-e-r aldrig någonsin våra barn, eftersom vi anser att det är fel att tvinga dem att anta en tro de inte valt själva, men däremot ger vi dem gärna en gåva när de får sin första tand) är vanligen tänkt att ligga under jorden, och inte uppe i himlen. I keltisk mytologi förekommer samma föreställning, Tir na Nog är ett grönskande rike under jorden, dit man kan få komma när man dör. Kelterna trodde till och med långt fram i tiden, att människor besökt det stället i drömmar, syner eller på riktigt, och så sent som på 1100-talet beskrev man också hur besökare därifrån genom en grotta skulle ha tagit sig upp på markytan, och angav en faktisk by i England, där detta skulle ha hänt.

Om vi tycker detta låter konstigt eller underligt, skall vi komma ihåg att man också i 1600-talets Sverige trodde att bergtagning, eller att hamna hos ”de underjordiska” var en fysisk realitet, och inte en fantasi, vilket till och med protokoll från våra tingsrätter kan ge besked om – till och med på 1700-talet sysselsatte sig svenska domstolar med detta, helt på allvar, helt utan någon form av ironi.

Hel, underjordens härskarinna, har demoniserats av de kristna men är ett dubbelbottnat väsen…

Ibland benämndes Alfheim också Ljosalfaheim, och tänktes bebott av ljusa, vänliga makter – under det låg Svartalfaheim, som var bebott av betydligt dunklare varelser. Redan i föreställningarna om dessa två världar – som nämns först av Snorre på 1200-talet, märker vi hur en kristen demonisering av den hedniska underjorden börjar sätta in. På Sturlassons tid tänkte man sig ännu de två rikena som någotslags hem för elementarandar, i antikens anda – man talade ju om olika sfärer för eld, vatten, jord och luft, men det egentliga Hel, själva dödsriket, var skilt från Alfheim, eller de godas elyseiska fält, där man levde i en behaglig tillvaro.

Nifelhel eller Nifelheim en värld av dimma, töcken och dis – en värld i evig höst – tänktes ligga över Svartalfaheim. Snorre säger på ett ställe i sin prosaedda, att bara de som dött ”den andra döden” eller som ”dör ur Hel” kommer till Svartalfaheims eviga mörker. Många har missat den här avslöjande detaljen, liksom det faktum att Hel inte alls var något grått Hades från början, utan en ganska dräglig plats. I Helheim, eller Hels salar fanns till exempel den stora gilleshallen Okolner – den o-kalla eller varma. Där var det fest och gamman. Redan Viktor Rydberg beskrev Okolner eller det glada och positiva Hel i sin ”studier i Germanisk Mytologi” på 1880-talet, och redogjorde för hur de kristnas demonisering och nedvärdering av Hel hade gått till.

Men i Okolners gilleshall skulle Liv och Livtraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök och Surts förgörande eld, och sedan komma tillbaka till Midgård eller jorden tillsammans med Balder och Höder, och alla de försonade döda, som skulle återkomma när Världen en gång återföds. ”En ulv hänger över dörren, över ingången gapar örnen” heter det om Okloner i skaldepoesin, och dit in kunde alltså ingen komma, som inte redan vore död. Skillnaden mellan Valhall och Helheim var bara att man inte alls behövde dö i strid för att komma till Hel, hon tog även de sjuka, de gamla och de svaga till sig, ja till och med de små barnen, och var barmhärtig emot dem alla. Den ursprungliga Hel skildrades som rättvis och stark, och det var bara Náströnd eller Likstranden, det yttersta och understa Helvetet, som låg djupt under Hel, som i någon egentlig bemärkelse var Hels Vite, eller hennes straff.

Dit kom bara de som mördat sina fäder, brutit eder – eller – det har en annan hand än den som ursprungligen tecknat ned Voluspás originaltext i ”Codex regius” skrivit, enligt Frans G Bengtsson – ”de som förför en annans hustru”. Tydligen hade avskrivaren, som levde på 1200-talet, själv dåliga erfarenheter av det där med hustrur, men den ursprunliga Hel var alltså annorlunda – hon var en dödsgudinna, ibland skildrad som en trött gammal gumma, ibland som en tidlös varelse – ”hon är äldst av allt skapat” står det i Prosa-Eddan, och kanske har hon de som trofast dyrkar henne, också idag… Jag själv känner en sådan, men jag ska inte avslöja hans verkliga namn.

Scen från Nástrand

Hedendomens helveten är inte permanenta, likt kristendomens. Även holmen Glyngve, som ligger norr om Nástrand som en egen liten ö i havet, där Loke ligger bunden, övervakad av sin hustru Sigyn, som i sin barmhärtighet stannar hos honom intill Ragnarök, skall gå under, och som sagt – det var bara ett försvinnande litet antal döda, som alls hamnade där. Den ”andra död” som Snorre talar om, är den stora glömskan, för först när en död person inte längre blir ihågkommen, firad av de sina eller ingen minns den döde eller döda mer, ja först då är personen död på riktigt. Så länge vi minns och ärar de döda, är de också med oss, och då finns de i säkert förvar hos Moder Hel.

lokeLoke och Sigyn i sin klipphåla ”Detta är kärlekshatet, och det är av avgrunden !” skrev en gång August Strindberg…

I livstiden bedrog Loke stackars Sigyn tusentals gånger, till och med när han förvandlade sig till ett sto och födde Hel, och nu ligger han bunden med sina söners tarmar, som den ärkeförrädare han är. Men Sigyn är fortfarande honom trogen, och står med en giftskål för att samla upp ormettret, som annars rinner Loke i ansiktet. Någon gång vart århundrade tömmer hon skålen, och då vrider sig Loke i plågor. Detta kallar människorna för jordbävning, skrev Snorre borta på Island, men när Ragnarök slutligen kommer, skall Sigyn bli fri från sina bottenlösa kval och allt sitt elände.

En 1800-tals skildring av samma motiv

Att verkliga offer till Hel också förekommit, ser vi av platser som ”Frau Holle Teich” i Tyskland. Långt inne i Hohe Meissners bergsmassiv ligger en offersjö med detta namn, och där lär man på botten ha hittat järnåldersfynd, både i form av krossad keramik och svärd, spjutspetsar och andra vapen, som först böjts och gjorts obrukbara. Också i Nordiska mossar, som Hjortspringkobbel i Danmark och flera andra platser – också i Sverige – finns liknande offersjöar bevarade, och Holle – Hulda – Hel, den döljande och hulda gudinnan, krävde alltid ut sin tribut till sist.

I modern tradition har amerikaner och andra börjat skildra henne som till hälften försedd med sklettansikte, till hälften ung och levande. Det finns det inget som helst stöd för i den Nordiska traditionen. I Eddan står, att Hel är ”Hälften blå och hälften blek”, men det norröna ”blå” som i ”blåman” kunde också betyda svart, mörk och inte bara mörkblå, som en del har tänkt sig. Att Hel är till hälften blek, är väl inte heller så konstigt – lik brukar bli bleka och vitaktiga först, sedan blå eller svarta när förruttnelsen sätter in, men det var först in emot den mörka medeltiden, och de kristnas ankomst, som Hel tycktes så skräckinjagande.

Modernt träsnideri från England, tillägnat den sentida Hel. ”Hennes bädd heter sjukläger, hennes kniv hunger och hennes fat svält” skriver Sturlasson. ”Gångtrött heter hennes träl, Gånglata hennes trälkona” (se figurerna till vänster och höger i bilden)

Ännu modernare bild av Hel, gjord av undertecknad och en amerikanska i London…

Annonser

Frau Hollle, Holda och Flädern

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om blomningen av Flädern, denna Frejas och Friggs blomma varit något tidig i Mälardalen i år, inträffar den säkert som alltid. På skånska säger man Hylle om fläderbusken, och så heter den även i Danmark, medan man i Norge säger Hylde och i Tyskland Holunder. Namnet är besläktat med ordroten för hölja, skugga och dölja, medan fläderns namn på engelska förvanskats till Elder. Och fortfarande kan man göra en uppfriskande flädersaft av dess blommor, som också kan sparas och torkas för att göra ett te, som lindrar feber, tar bort förkylning och lindrar reumatism – prova det – för detta är känt, och hjälper…

Men flädern har också andra sidor. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov.

Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen.


Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.

Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot denoch gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning.
En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft…

Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden.

Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ.

Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask.

Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra.

Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april).

Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser).

Knud den Store forbød at tilbede planten. Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin.

De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge.

Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt.

Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte

H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag:

”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.”

Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid…

Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun”. Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv.

Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !