Ännu ett Marvel spektakel får premiär – och vi Hedningar IGNORERAR saken…

Man har – av anledningar som jag inte riktigt förstår – frågat mig vad jag tycker om den senaste halvdebila Popcorn-filmen från USA. ”Thor – Ragnarök” kallas spektaklet, och tydligen hade den premiär i förra veckan. För egen del tycker jag faktiskt ingenting, ingenting alls om denna film – utom att den är präktigt irrelevant för mig som Asatroende. Alltihop tilldrar ju sig hursomhelst i Marvels Universum, alltså en fiktiv serietidnings-Värld, och har inget som helst med verklig Hedendom eller Asatro eller ens Nordisk kultur att göra.

NEJ ! Thor eller Tor ser INTE ut såhär. Han är för det första Rödhårig, INTE blond, och MEDELÅLDERS och INTE i 30-års åldern…

Dessutom har ju Hollywood och Marvel gjort många sådana filmer förut, och om man alls skall tycka något, kan man tycka som Allsherjargodhi Hilmar Örn Hilmarsson uppe på Island, som redan 2011 fick frågan om vad han tyckte om sådana filmer. Svaret var förstås ungefär som mitt – dylika filmer är irrelevanta, och gör varken från eller till vad verklig Asatro beträffar, eftersom det är något helt annat än vad som skildras i dessa filmer. Debatten här hemma i Sverige har varit lite mer livaktig denna gång, och frånsett de som tror att denna taffliga amerikanska äventyrs-soppa med mycket explosioner och allt annat vi kan vänta oss på något sätt skulle populärisera Asatron och därmed locka fler anhängare till den, så kan jag endast svara att den sortens anhängare är vi nog inte så mycket hjälpta med, tyvärr – och vad filmen gör är bara att sprida amerikanska missuppfattningar, som att Tor och Loke skulle vara släkt (det är de inte alls!) eller att Hela, vanligen kallad Hel, alltså dödsgudinnan, på något sätt skulle vara Tors syster, vilket också är att förvrida den Nordiska gudasagan helt och hållet..

Marvel och USA gör med andra ord bara mer skada än nytta, men det visste vi redan förut…

Detta är HOR och inte TOR….

De svenska recensenterna i dagspressen har varit överraskande positiva, men det är heller inte så konstigt. De får ju betalda förhandsvisningar, och ännu mera pengar ”under bordet” för att skriva ”rätt åsikter – för så verkar det nuförtiden allt oftare gå till i den svenska journalistvärlden. Aftonbladet kallar filmen för ”ett komiskt rymdäventyr” och det kan man ju tycka, ifall mn får bra betalt för att se smörjan. Borås Tidning inflikar att det hela mer bygger på amerikansk humor än action, och Svenska Dagbladet slutligen, säger något seriöst för en gångs skull och konstaterar att ”strösslade vulgariteter kan inte rädda komedin” och i detta är jag för egen del beredd att instämma.

Detta är heller INTE Tor eller Thor, men en ful klump, vars namn är Trump, med rump i sump….

Men, för all del, som jag alltid brukat säga – Hollywood är nu en gång alltid Hollywood, ungefär som Popcorn är Popcorn och Amerikanska Dumheter är Amerikanska Dumheter

Långt bortom Marvel-soppan finns de verkliga Gudarna, och vi som känner dem vet att Thor eller på svenska Tor är alltid Rödhårig, Rödskäggig och en ätande och drickande Gud – han är med andra ord inte alls någon smärt och smidig idrottsbroiler eller kroppsbyggare, utan tämligen fet, likt Gustav Adolf, medelålders (i kraft av att han också har fru och barn sedan länge) och för övrigt en tämligen enkel och folkkär person, som inte alls är slimmad i ansiktet, utan som har grova och ojämna drag, ett väderbitet utseende och alltså minst av allt ska skildras som en bildskön typ. Tor framställs till exempel i Harbadsljod som barbent, och ytterst enkelt klädd, och i Trymskvida har han en sådan vass och otäck blick, att till och med den mest brutale av jättar eller Trym själv nästan svimmar, när han ser Tors ansikte. Tor ser alltså INTE vacker ut, och detta är ett mytologiskt faktum, även om Gudarna såklart kan anta olika utseenden efter behag, i synnerhet när de uppträder häromkring, eller i Midgårds Dalar.

Såhär bör vi tänka oss Thor eller Tor – fast ännu större !

Tor från en 1100-tals dopfunt i Skara stift… Alla äldre avbildningar visar honom som skäggig, och väderbiten…

Varje sann och äkta Nordbo känner Tors verkliga väsen…

Filmmakarna gör också flera groteska misstag, när de på sitt fåniga och överdrivna sätt försöker skildra de nordiska Gudarna. Loke är till exempel inte bildskön eller vacker. Hans mun har ju flera ärr, eftersom dvärgarna Brokk och Sindre en gång sydde ihop den med remmen Vartare, och ända sedan dess har Loke trasiga läppar, och sneda, kantiga drag. Så skildras han också på bläster-stenen från Snaptun i Danmark, på Gosforth-korset och flera avbildningar dessutom:

Nej, Loke är INTE bildskön eller vacker – om nu någon trodde det…

Ännu mer groteskt blir det när amerikanerna skall skildra Hel, som i filmen spelas av en svarthårig Kate Blanchett, tidigare mest berömd för att ha kreerat alvdrottningar i fantasy-filmer och annat i den stilen. Eddan säger tydligt och klart, att Hel är ”Hälften blek och Hälften Blå” och här får vi komma ihåg att blå också betyder svart på norröna, som i ordet ”Blåmän” till exempel. Dessutom står det också uttryckligen, att Hel är anskrämlig och skrämmande, som man ju kan förvänta sig av Lokes dotter, och inte heller bär hon några hjorthorn på huvudet, som i filmens Värld…

Hur än Hel ser ut, så ser hon INTE ut såhär…

På ett sätt kanske Marvel har tagit ett steg framåt från andra stereotypa och felaktiga skildringar av Hel – för oftast brukar amerikanerna i sin dumhet och oskuld tänka sig, att Hel skulle vara hälften skelettartad, med en halv dödskalle och den andra ansiktshalvan föreställande en vacker kvinna, vilket helt och hållet saknar varje form av stöd i Nordisk tradition, eller avbildningar före 1900-talet. Folktron säger, att Hel är den äldsta av alla skapade varelser, och eftersom hon är mycket gammal, bör hon tvivelsutan också se sådan ut, om man nu alls ska framställa henne.

Hon ser med andra ord inte ut som såhär:

Och heller inte som någon nödtorftigt uppsminkad, kristen Madonna i Halloween-utstyrsel…

Vi Nordbor har förstått våra Gudar, och vi ska kanske inte dela dem med några andra. ”Cultural Appropriation” eller snarare ”Cultural Misappropriation” som i Marvels Värld är inget vi ska uppmuntra eller tolerera, utan tvärtom bekämpa. Dessutom – vill man ha populärkultur, serier och liknande saker, så kan vi Nordbor skapa sådant SJÄLV utan amerikansk inblandning, på samma sätt som vi kunde skapa en självständig kultur även förr i tidense på Peter Madsens utmärkta skämtserier, till exempel – som också återger den verklige Tor lite av hans kraft, pondus och råstyrka, i den ätande, rödlätte mjödstinne sällens form, långt borta från Hollywood och dess lögner.

TOR HJÄLPE OCH BÄTTRE !!

”Odelsarven” redovisar kloka tankar om Alvablotet…

Långt borta i Norges land sitter en klok man vid namn Vegard Solheim, som jag inte känner. Han skriver insiktsfullt och ibland en smula spekulativt om Alvablotet, som snart stundar, och en mycket central Hednisk Sedvänja jag även berört förr.  Jag har skrivit många artiklar om detta ämne genom åren – jag tycker ni kan läsa dem genom att följa denna länk – och sedan se, om ni instämmer i min eller herr Solheims gemensamma grundsyn eller inte.

I år har jag dock inte skrivit så mycket om Alvablotet, eftersom jag fått färre frågor om det. Också FN-dagen eller ett annat högst konkret firande av våra döda har fått allt mindre utrymme i svenska media, eller rättare sagt inget utrymme alls, eftersom dagspressens viktigaste fråga tycks vara om Martin Timmell månne tafsat på en och annan kvinna på ett flygplan istället. Detta förefaller då viktigare för svenska media att skriva om, än Världsfreden, alla internationella konflikter och krig, behovet att förhindra svält och sjukdomar eller de mer än 60 000 svenskar och svenskor, som offrat sig för Fredens sak och åkt ut på FN-missioner runt om i Världen.

Vilka döda och saknade vill DU minnas till Alvablot eller Allhelgona ? Vill du fira deras minne på ett värdigt sätt, eller göra allt till en tafflig skräck-fest enligt amerikansk ”Halloween” ? Jag för min del firar istället mina stupade kamrater, deras familjer och anhöriga… Är det inte dags, att också DU hedrar dem, som äras bör… ?

 

De kristna är rädda för döden. Numera ska vi här i landet också få fira något som ska kallas ”Halloween”, fast det är ett ord som inte alls finns på vårt svenska språk. Det består i ett kommersiellt jippo, där de döda ska kläs ut till djävlar och demoner, vi förutsätts dekorera våra hus med hjälp av dansande skelett, ihåligt grinande pumpor och spindelväv på burk, ungefär som om det vore värdigt eller ens smakfullt att fira på det viset. Visst, för små barn och därmed likställda individer, som aldrig hunnit längre och som aldrig kommer längre i sitt tänkande kanske det kan vara kul att roa sig med lite äktamerikansk ”trick or treating” och med hot försöka tilltvinga sig godis och frukt av pensionärer och de som är äldre och erfarnare än dem själva, och ungdomen behöver väl sina maskerader och fredags-fyllor i och för sig.

Men, för att citera ”Odelsarven” borta i Norge:

I dag har den kommersielle tradisjonen med en «hyper-amerikanisert» og nedgradert versjon av den opprinnelige, fått fotfeste i Norge og Skandinavia. Dessverre begrenses denne tradisjonen i dag til en overdådig handling i butikkene, og tigging av godteri. Det kan påståes at svært få kjenner de opprinnelige tradisjonene rundt denne kvelden, hva den betydde og hva den innleder til.

Vilken bild tycker du att våra barn och det uppväxande släktet ska få av våra döda ? Tycker du vi ska lära ut, att de döda är djävlar, monster och vampyrer som man måste vara rädd för, eller vill du verka för en sundare och naturligare syn på liv och död ?

Jag vet inte vad ni anser, kära läsare, men ingen av mina anhöriga eller förfäder var monster, djävlar eller vampyrer i alla fall, och ingen av dem har heller kommit tillbaka och hemsökt mig som zombies eller halvruttnande skelett, som vi förutsätts tro enligt all denna kristna, kväljande och morbida dödskult vi nu utsätts för.  Om någon av er läsare verkligen tänker eller föreställer er att era döda faktiskt skulle se ut eller manifestera sig i ert sinne på detta sätt, råder jag er till att söka hjälp genast, för i så fall tror jag inte, att ert förhållande till era anhöriga är så vidare sunt. Halloween är något som kommer ur Keltisk tradition, och inte ur Nordisk, det är alla ense om, och den nutida kommersiella varianten nyttar ingenting till, utom att sprida dödsrädsla, osäkerhet och ett onaturligt förhållande till döden och de döda. Att vara rädd för döden nyttar föga, eftersom den ju ändå är oundviklig, och att vara rädd för döda människor är ännu dummare, eftersom de ändå ligger begravna i stort sett överallt, och ingår i tillvaron och livet nästan lika mycket som oss själva.

För mig är döden i sig, och det eventuella livet efter detta inget man behöver vara rädd för, och jag tror inte alls att våra förfäder tänkte sig saken på det viset. Trots den ständiga, kristna demoniseringen av Hel, eller det faktum att det i Helheim eller Hels rike också fanns strafforter som Nastrand, det allra yttersta och nedersta Helvetet, där de som mördat sina fäder, burit sig ohederligt åt eller varit ”fornsedare” och förvanskat Asatron hamnade till slut, så var Hel, Frejs ”Alvheim” eller världarna under Midgård, där de döda tänktes hamna, vänliga och inbjudande platser för det mesta, och alls inte farliga eller skrämmande..

Många fler hedniska kulturer än vår har tänkt sig dödsriket som en dimmig dag i November, ungefär, med en klar och stilla flod som man måste färdas över. Något ont och skrämmande finns inte alls i detta..

Vegard Solheim har i alla fall observerat att 1 November infaller exakt 6 månader efter 1 maj, drottning Frejas och livets stora fest vid Valborg eller Vanadisblot.  Alvablotet, Vinternätterna eller de andra säsongvis uppträdande fester som fanns, inledde förstås vinterhalvan på året, som kulminerade vid Jul och Midvinter – och så har det förstås alltid varit, och kommer alltid att vara, så länge Jorden snurrar runt solen och vrider sig kring sin egen axel. Solheim spekulerar lite kring Vale, Odens son med Rind eller Vintern, eller lokala traditioner från Norge som Björnekvelden, den kväll då björnen gick in i idet, vilken också tänktes vara identisk med just Allhelgona i kristen tappning. Att björnen kunde gå in i sitt ide likt en grav, ligga där hela vintern och sen ”återuppstå” till våren syntes även för samerna vara en högst märklig förmåga, som visade på att vårens stora återuppståndelse var möjlig, och så skulle tillvarons stora hjul snurra återigen, under Hels eller moder Jords överinseende. Och någon skräck eller fruktan fanns inte alls i detta, ty allt var bara naturligt och gott.

Odelsarven citerar också en av de mest kända stroferna i Grimnesmal, den om Ydalarna eller Vinterguden Ulls fjärran dödsrike i Norr, dit de Ull och Vintersolen trogna en gång skall få komma:

”Ydaler er stedet

der Ull fordum

bygde sine saler,

Alvheim fikk Frøy

i opphavs tider

av alle æser som tannfeé”

– Grímnesmál

Observera att där moderna svenska översättare skriver ”tandgåva” har den norska texten här det betydligt originaltrognare begreppet ”tandfä” efter F-eller Fä runan, som betyder lösöre, rörlig egendom. Jämför engelskans ”fee” för avgift, eller pengar, latinets pecunia, av pecus = boskap. Odelsarven spekulerar vidare kring det faktum att guld, eller ett mynt, inte bara gavs de nyfödda barnen till gåva, utan också till de döda vid begravningar, och att Vanerna (som i Eddan omväxlande kallas ”Alfer” eller förfädersandar) har just Frej, äringens gud till sin ledare, och att vissa människor – som till exempel Kung Olaf Geirstadalf, han som liggger begraven i Gokstad-skeppet, verkligen bokstavligt talat tänktes bli just  ”markens rådare” eller Alfer, förfäderns andar, och också i framtiden bevarade och skyddade det land, där de levat emot främlingar och intränglingar…

Han resonerar klokt om Nordiskt Namnskick och namnkedjor, alltså det faktum att namn gick i arv genom generationer, så att nyfödda fick den avlidne farfaderns eller farmoderns namn, och att om en man hette exempelvis Karl Eriks son, blev hans son i sin tur Erik, Karls son, och nästa generation – som föddes då den ursprunglige farfadern hunnit avlida, blev förstås Karl Eriksson på nytt. Också i dagens Sverige och Norge är sådana ”namnkedjor” genom generationer vanliga, och om ni inte visste det, är jag själv en bärare av en sådan sedan sex generationer tillbaka, och mitt namn kommer inte att dö med mig, ty det lever evinnerligen.

Odelsarvens redaktör bygger på intressant läsning, långt från meningslöst ”fornsederi” eller tomma efterapningar, men bygger vårt arv på kunskap. Han är heder värd, liksom många andra – men till skillnad från de alltför många vet han, vad han talar om. Sanningen segrar som alltid till sist, och döden är inget vi drar oss undan.

Bortom Bifrosts bro ligger Valhall, dit de får komma, som fallit i strid och offrat livet för vad vi alla tror på. Men dit in kommer man efter att ha blivit Vald, eller Korad till att komma dit. Det är INTE DU eller jag som väljer, ty det görs av en högre makt. Och vid Valhalls port, står en väldig väktare…

Om min rent oerhörda brist på snällhet, Hels rike och andra saker

Som min läsekrets kanske observerat, har vi nyss firat Tjugondag Knut och ett slut på Julen, samt därmed den Julfrid, som brukar vara allmänt utlyst och som är god sed ( i motsats till sk ”fornsed” och annan förbannad osed) såhär års. Under Julen har jag gjort ett högst tillfälligt uppehåll i bloggandet på denna sida, och som jag förr om åren redan förklarat för er, firar jag själv som varande Asatroende och Hedning  Knutsdagen till minne av Knut den Store av England, snarare än något förment helgon som Knut Lavrad, mördad då han var på resa och på väg till sina släktingar, vilket som bekant kan hända nu och då. Släkten och kollegorna är som bekant alltid värst, för att nu säga något osnällt, men minnet av stora dåd, som den verklige Konung Knut, kristen endast till namnet och högst formellt, men härskare över ett rike som omfattade minst halva norden och hela England, samt väsentliga delar av Västeuropa, det varar och består…

uk-map-canute-1014Knut var allierad med Polen och Sveariket, som redan på den tiden gick långt norr om denna kartas nordgräns, och med friser och slaviska stammar i norra Tyskland.

Jag är ingen snäll människa, som alla vet; eftersom jag har och har haft för vana att inte skona mina fiender, vartän de finns. Jag tror inte heller på den politiska ideologi, som numera lär kallas ”Snällism” och som lär vara sprungen ur Miljöpartiets allmänna hållningslöshet, kombinerad med de värsta sidorna av den svenska Socialdemokratin, som den kommit att gestalta sig under 2000-talets första decennium.  Snällhet är inte detsamma som mjäkighet, evig efterlåtenhet eller ren undergivenhet, och oförmåga att ställa vissa krav på sin omgivning, eller rättare sagt hur människor i den uppför sig gentemot dig själv. Snällhet kan också vara detsamma som att ställa upp vissa, klara gränser för mänskligt beteende, och nyss hemkommen från en resa i riktning söderut i Europa, från Sverige sett kan jag bara konstatera, att det inte längre finns vissa minoritetsgrupper där som öppet tolereras på gatorna här, för att bara nämna ett exempel.

I Malmö går det som vanligt till mord och våld, vilket våra dagstidningar berättar. Den 16-årige gymnasisten Ahmed Obaid, hemmahörande i Iran sköts ned på öppen gata vid en busshållplats i Rosengård, framifrån, i ansiktet och med flera skott, enligt vad Dagens Nyheter uppger. Hans far och familj hade flyttat hit från Iran i tron att de kommit till snällismens högborg, eller ett säkert och fredligt land, men hej vad de bedrog sig – för Sverige var uppenbarligen inte alls längre det snälla eller trygga land de drömt om, och i så hög grad fäst sina förhoppningar och tilltro vid. Och varken Inrikesminister Anders Ygeman (S) eller den Polis vi numera har lär kunna hjälpa dem det minsta. Orsaken, antyder DN i sin pappersupplaga var att Ahmed, 16 år hade upplyst polisen om ett flertal knarkaffärer, som öppet pågick i hans omgivning och som han inte längre kunde tåla, för han sägs ha varit en rättrådig ung man, som levde i enlighet med Hávamáls ord: ”Om ont du ser, kväd då att ont det är, och giv ej dina fiender frid !” (”hvars þú böl kannt,kveð þú þér bölvi atok gef-at þínum fjándum frið” – i den 127:e strofen)

Till och med de muslimer jag kommit i kontakt med – i det här fallet i USA – säger att kärnan i deras religion skall vara just ”righteousness” eller rättfärdighet, och om det var så, så var Ahmed Obaid en utmärkt muslim, och en ung man vi bör minnas. Ord kanske vi inte ska fästa oss vid, på denna vår ordrika jord, och vad som är sanning eller lögn vet till sist bara gudarna och inte människorna, men jag ger er nu alla öppet de orden, att Ahmed Obaid var min landsman och lika mycket hedning som jag, då han levde rättfärdigt, enligt vad jag kunnat förstå. Och det står skrivet, att den som lever för rättfärdighetens skull och till och med måste dö för den, ja han ska inte glömmas bort, varesig av fränder eller andra. Den som delar min tro är min landsman, sak samma vad han må heta eller var han kommer ifrån, och den som slåss för samma sak som jag, just han är min landsman och frände – och kanske ska jag få återse just honom, den dag då jag själv är död och inte lever längre.

odin-with-sleipnir-the-8-legged-horse

Detta har förvisso inte så mycket med ”snällhet” att göra, men däremot ganska mycket med sanning i motsats till lögn, tror jag mig förstå, för det finns inte något jag hatar just så mycket som osanning eller lögner, särskilt under genomgång, här hemma, i Karlskrona eller var än tusan nu lögnerna sägs, vilket jag för min del inte håller så mycket reda på.

Om vi hedningar och Asatrogna har någon snällhet, är det ungefär med den hedniska snällheten som med Jultomten, denna för de nyss överståndna helgerna så viktiga person. Jultomten straffar ingen, men belönar de snälla. Vad snällhet är, säger han inte heller – han har varken Edda, Bibel eller Koran till sin hjälp för den saken, men de rättfärdiga belönar han med goda gåvor, medan däremot de orättfärdiga endast får det straffet, att de inte får lära känna honom, och därför inga gåvor kommer att få. Just sådan är jag själv också, låt vara att det då rör sig om mindre allvarliga sammanhang än om mord, men på resa eller hemma gäller, att jag vill se rättfärdiga män och kvinnor omkring mig, och den som inte är rättfärdig, far med osanning eller rena lögner – särskilt då sådana lögner, som man försöker framföra bakom min rygg – ja han eller rättare sagt hon får aldrig lära känna mig, det säger jag er innerligen.

Frans G Bengtsson, den gamle hävdatecknaren, upprepade på sin tid en gammal historia (i en essä med namnet ”lycklig resa”) som berättats om både Knut den Store och Alfred den gode – av nordborna kallad Alfred den landsflyktige, då han ju förlorade hela sitt land, och den var att på hans tid var respekten för lag och ordning så stor i England, att en 16-års blond flicka kunde rida på sin egen häst med en stor guldring väl synlig på ena armen, från ena sidan av landet till den andra, och ändå kunde man vara säker på, att inget ont skulle hända henne. Samma blonda flicka gjorde nog inte om den ridturen, sedan Knut den Store fallit ifrån, och Danernas lag inte längre gällde i England, konstaterade Frans G, och i Alfreds fall lär man nog kunna misstänka, att blondinen ifråga blivit tvingad till resan som ett slags test – drog någon ned henne från hästen eller inte, och på vilket sätt eller med vilket syfte ?

Själva lever vi nu i ett land där till och med butikerna i Vällingby – 60-talets socialdemokratiska skrytbygge till köpcenter, där öppenheten skulle stå i centrum – tvingas ha lås på alla dörrar, och endast

noactof-kindness-is-ever-wastedHednisk vänlighet, som den sammanfattades minst 600 år före alla påstådda kristusar

Var och en får själv med hjälp av sitt eget förnuft räkna ut, vad som är gott eller rättfärdigt, och även om vi som kanske har hunnit lite längre än till sexton år här i livet; innan man försöker tillfoga oss den värsta skada rakt fram och mitt i ansiktet kanske kan ge de yngre några goda råd ändå, så finns där tyvärr ej så mycket att säga. Vi är alla människor och människors vederlikar, men inte gudar; men det finns ändå hopp om mänskligheten, ja till och med om ryssarna under Putin och FSB, enligt vad skribenten Anna Lena Laurén konstaterar i dagens DN.

Vi i väst har vårt eget FSB, i form av angiverimentalitet, sociala media och – som sagt – rena lögner – vilket min gamle vän – den Asatrogne hedningen Lucius Swartwulf Helsen, borta i USA säger sig ha fått erfara.  Hans utgjutelser om alltifrån Jungfru Maria till Transsubstantionens mirakel – som han heller inte tror på, lika lite som jag – har bringat honom allsköns ve, liksom hans skrivande, eftersom han ju ändå är en skrivande människa och något av en författare, liksom goda vänner som Andreas Creutz och Henrik Andersson här hemma i Sverige, också är trots allt.

Kanske är det bara min andliga lättja som hindrat mig från att vara snäll emot hela Världen, jämnt och ständigt…

(Det ska fan vara bloggredaktör)

sleeping-cat”We are able, but not willing”

Herr Swartwulf säger sig ha hunnit till trettio år här i livet, men är i själva verket vida äldre. Något säger mig att jag känner till hans verkliga namn och inte bara hans pseudonym, eftersom den internationella Asatrons Värld är rätt liten. Han förråder sig, när han talar om sin släkt och sin äldre syster. Just den detaljen råkar jag fästa mig vid, eftersom jag har en kvinnlig kusin, som också är som ett slags äldre syster för mig, och som kan kallas Valkyria och inte bara Sköldmö dessutom.  Hon är nu nära de sextio, men rider fortfarande till dagligdags, och vad hon vet om döden eller Hels Rike, är helt enkelt inte värt att veta, för hon om någon känner till den destinationsorten, bättre än vad Herr Swartwulf gör.

heavy-metal-taarna

Hennes hår är grått nu, inte blont som förr, och hon har skaffat sig virkning som hobby, vilket jag aldrig trodde om en kvinna som henne. Hon är visserligen kanske ingen skönhet, inte med konventionella mått mätt, men för mig har hon alltid framstått som väldigt vacker eller i varje fall anslående nog. Jag skulle vilja fotografera henne, och hennes mantlar och kreationer (dessutom gillar hon Jim Lyngvild, inte som hedning men som Modedesigner – bara en sådan sak) men – det får vänta. Dessutom är hon inte på humör för det, och för övrigt skriver jag inte om henne eller min kära släkt, inte sedan minst tjugo år gått efter deras frånfälle – släkten är ssom bekant värst, och i en släkt som min lär man sig först av allt att vi har högt i tak, närmare till dörren men närmast till yxan eller spjutet, om så tarvas. Se i Hávamál för detaljer.

d43fa1858951bd728d6d29f1cf449912

För övrigt har hon nu tre vuxna döttrar, som alla rider nästan lika bra som sin mor, och förtjänar att kallas Sköldmör de också. Visserligen är ingen av dem just Asatrogen, men de kan knappast kallas kristna, och hedningar är de nog likafullt, liksom de flesta i min egen släkt.  Sköldmör finns på jorden, men de bästa av dem kan efter sin död bli upphöjda till något annat och bättre, skulle jag vilja tro – och så kommer Valkyriorna till – också i Valhall kan man ha stridande uppgifter, eller tilldelas betjäningsförbanden, även om det är sant att de flesta av mänskligheten för eller senare hamnar hos Hel.

01f4521e38a3e1f1ee4fecec9a9c1d5a

Herr Swartwulf klagar övergivet, på skrivande mäns vis, borta i sitt USA. Efter att ha bott både på Irland och i USA borde han inte göra det, men hör här bara:

And in the end…I lost all of it. I lost the girl, I lost the home, I lost the job, I lost my health (which, admittedly had not been that good for years, but I lost what little I had left). Hel, I even ended up losing what few friends I had managed to get, people I’d known for years. I nearly lost my life, several times, by what would have been my own hand. That I haven’t was the only area I got lucky in.

Jaha, Herr Swartwulf, säger då jag – Asatroende hedning som jag är. ”Synd för er, Herr Swartwulf, synd för er…

Men å andra sidan – ni lever fortfarande. Ni säger att ni funderar på självmord, men ni har inte ens orkat eller lyckats utföra det. I kraft av min stora osnällhet, ni vet – säger jag då som min gamle far brukade säga – när han levde: ”Självmord är en stackares utväg – och för övrigt – varför skulle en klok person ge sina fiender den tillfredsställelsen, när den bästa hämnden av alla, trots allt är att inte dö, men överleva...

Och ta livet av sig för ett enstaka fruntimmers skull ? Sådana finns det många, i parti och minut faktiskt, och har man en gång lärt sig att leva med dem så säger jag själv som så att om de inte står ut med de dåliga tiderna, och bara vill dela allt så länge man har det bra, så var de aldrig någonsin så mycket att ha i alla fall, och trots erotik och sådär ni vet så blir det väl förr eller senare vardag i alla förhållanden.

Just nu tvingas jag umgås med inte mindre än tre kollegor till dagligdags, en kvinna och två män, som har blivit så kallade äktenskapsbrottare, emedan de dagligen brottas med sina respektive äktenskap, och för egen del säger jag som så, att om din högra hand vållar dig förfång, så får du väl hugga av den..

hel-jag-a%cc%88lskar-dig

Dikt av Henrik Andersson, Asatrogen Hedning i Västergötland (Westrogothiae Pars)

Människor sviker, men Gudarna består. Och Hel – dödens gudinna – hon är den trognaste av alla kvinnor i universum. Hon tar till sig alla män, och kvinnor med – för den delen – förr eller senare, och hon behandlar alla på samma sätt. Den kristna demoniseringen av Hel, som gör henne till något annat än Helande, och en givmild moder jord, med ”beds for all who come” (för att låna en fras av Emily Dickinson) är av sent datum, liksom talet om hennes fat hunger, och hennes kniv svält i den prosaiska Eddan. Okolners Sal, eller ”den okalla” – en sal så stor och vid, och ständigt varm, utan att någon behöver hugga ved till den, varslar om en tidigare och godare Hel, liksom de keltiska och nordiskaa ”gröna” dödsrikena – liksom i Alvheim tänktes Hels rike vara ett ständigt grönt land. Tiden går annorlunda där, vilket ses på hennes träl Gångtrött och hennes amma Gånglata – dessa rör sig för mänskliga ögon från Midgård så sakta, att de nästan inte ser ut att röra sig alls, utan står till synes orörliga, som träbeläten.

Och för övrigt – jag har mist tio kollegor på 14 år. Alla är döda. Några dog i tjänsten, några utanför den. Somliga dog hemma, andra borta i fjärran land. Så – varför ens klaga – det finns ändå hårdare öden än mitt, och herr Swartwulfs..

Andra kamrater och vänner har också lämnat det dagliga, av andra orsaker. En av dem – som gav miig kattbillden ovan – tänker sig en framtid, där han kör traktor och välter gravstenar, som han uttrycker det. Karln har väl läst min blogg, antar jag.

För egen del skulle jag ha dött redan för tretton år sedan, enligt vad Rikets tidningar och alla media i Sverige då meddelade. Jag skulle överhuvudtaget inte ha någon framtid, utan skulle saklöst dödas, och till och med Jan Guillo av alla människor yttrade sig, angående min enkla person, men skrev ändå snällt – vilket jag kommer ihåg och jag minns. Jag borde också mist min egna fot, amputeradd efter en olycka, mitt högra öga, min svärdsarm och rätt mycket annat med – men svårdödad och elak, som jag ju är, lyckades man inte beröva mig dessa saker, och livhanken har jag behållit, som sagt; min kärlek till Hel förutan.

Så är det nämligen med osnälla människor som jag själv. Vi minns de lögner och påhopp vi utsatts för, men än mer de som velat oss väl.

Därför dessa ord till Swartwulf, och till en del andra, som skall ihågkommas.

2014-05-10-1709_536e4116ddf2b37ec691276c

Kring Hel och Alvablot

Nuförtiden tycker vissa, att det skall firas något som heter Halloween i Sverige, en kristen förvrängning av det som förut hette Allhelgona och ännu längre tillbaka Alvablot, och något som absolut inte hör hemma här. Människor skall från barnsben drillas till att tro att döden är något ont, och att förfäderna skulle vara spöken, kristna djävlar och demoner. Ungdomen tar det hela mest som en ursäkt för att dricka sig fulla och ställa till med maskerad och fest – så mycket av ursäkter behövs nog inte – de som vill festa, hittar väl alltid på en och annan ursäkt för det ändå. Men – som jag flera gånger skrivit och konstaterat – det verkliga Alvablotet var något helt annorlunda. Det var att fira sina döda anhöriga, vänner och förfäder under värdighet, utan skräp, skrik, skål och dåliga buskisupptåg, utan rädsla och utan skräck.

Varför hela tiden denna kristna rädsla för döden, förresten ? Varför hela tiden försöka skrämma både barn och vuxna till underdånighet, underkastelse och lydnad, med Onda Clowner, Påvar och annat sådant ?  De flesta normala människors förhållande till döden är helt annorlunda än de kristnas. I gamla tider hade nästan varje by och gård i landet sitt eget gårdsgravfält – och det finns fortfarande ganska många hus och gårdar i Sverige som har gravhögar från järnåldern på den egna tomten.

alvestakullarna_bilder_1_380”Alvestadkullarna” i Östergötland

Du behövde bara titta ut genom ditt eget köksfönster eller öppna dörren för att kunna se ”ättebacken” där din far och mor vilade, liksom alla dina förfäder – och när dina dagar var slut, skulle du själv kunna bo där i frid och ro. Skrämmande ? – Nej, inte alls… De döda och gårdens egna gravfält fanns som en helt naturlig del i landskapet, lika naturlig som skogen eller åkern, och det var ingen som uppfattade detta som det minsta farligt. Också när kristendomen kom låg byns kyrkogård på nära och behagligt avstånd, och man besökte den, varje gång man gick förbi – ”de dödas åker” eller ”döingåkern” var ett vanligt namn, men inte heller det var något man behövde vara rädd för.

Jag har redan förklarat ursprunget till ordet ”Alf” och ”Asar och Alfer” som i Eddan används omväxlande och på samma gång som ”Asar och Vaner”. Att Vanerna, dessa fruktbarhetens gudar, var detsamma som de döda förfäderna eller Alferna, jordbyggarna, jolbänningarna, vittrorna, ”de små undar jordi” (på Gotland) men att några av dem var tillräckligt stora och starka nog till att betraktas som Gudar – dit hörde ju till exempel Njord, Freja och Frej – har jag redan gått igenom för er, och jag förutsätter att ni är tillräckligt bekanta med dessa ovedersägliga faktum i alla fall. Också Tomten, gårdens ursprunglige bebyggare och grundare, han som alltid fanns kvar för att kontrollera att allt stod rätt till, också i de levandes Värld, hörde dit. Och i inget fall behövde man frukta något av detta – det var en del av vardagen, och inget ”övernaturligt” att vara rädd för, därför att inget kan finnas utanför naturen.

nature-landscapes-trees-forests-leaves-color-fog-mist-haze-autumn-fall-seasons-plants-grass-dew-wallpaper-220770

I vår egen tid har vi institutionaliserat döden. Vi flyttar bort den på något sjukhus, och våra kyrkogårdar ligger långt bort, isolerade i landskapet bakom murar och motorvägar. Hela generationer av barn växer upp, som aldrig sett något lik eller någon död människa. I gamla dagar var detta något fullständigt naturligt. Man stod lik hemma i bastun, och innan någon begravdes höll man såklart en vaka eller en mottagning, där alla kom för att ta farväl av den döde eller döda. Ingen såg detta som det minsta konstigt, eller någon vidare orsak till skrämsel. Tvärtom har vi gjort döden så mycket mer skrämmande och obehaglig, just därför att vi fjärmat oss från den och inte längre orkar eller vill se den i vitögat.

Men det har jag. Som ung arbetade jag fyra hela somrar som biträde på ett kristet sjukhus, och fast jag var under 18 år, fick jag ta hand om lik, frakta dem till kylrummet och faktiskt bevittna obduktioner och skriva på protokoll som vittne, även om det förstås var olagligt. Jag har sett mer döda och fler lik än vad som borde vara nyttigt att minnas, och även om detta var på 1980-talet, var jag redan då helt säker på att jag var Hedning, och aldrig någonsin kommer bli kristen, för vad jag såg och upplevde på detta kristna ställe, och hur gamla, sjuka och till sist döda behandlas, var verkligen inte snyggt, det säger jag er. För övrigt gäller de observationerna nu snarast hela vårdsektorn i Sverige – jag upptäckte bara lite tidigare och lite tydligare dödens fysiska sidor, kan man säga – och det var allt – skrämd av det blev jag inte, men däremot lärde jag mig att hysa vördnad för Hedendomen och för livet, liksom för de döda.

Kanhända skriver jag mer om detta någon annan gång, kanhända inte.

resize-img-php

Låt oss nu återvända till Asatrons Värld, den värld alla etniska svenskar kommer ifrån; och den Värld – Helheim – de flesta – utom det fåtal som via sin hängivenhet kommer någon annanstans – till sist skall återvända. Jag har skrivit och förklarat för er att Hel, Höljerskan – för det är vad hennes namn betyderglöm alla felaktiga etymologier, ”fornsedarnas” pajaskonster och helt obevisade påståenden om att namnet skulle ha med ”helande” att göra – för så är det inte alls – ingen kan undfly döden – demoniserats av Sturlasson och de kristna, och att hon ursprungligen inte alls tänktes ta någon skrämmande gestalt.

Norrut och nedåt leder vägen till Hel – det vet ändå de flesta av oss. Hels rikeHelheim – som noga skall skiljas från Hels Vite eller det senare Helvetet – består av helt skilda platser och orter i det hinsides. Där finns Svartalfaheim eller Nifelhem, till exempel, den ”andra dödens” rike för de som dör också från Hel, vilket sker när de levande inte minns sina egna döda mer, och inte längre hedrar dem – samt Nastrand och det yttersta och nedersta helvetet, för de kristna och andra verkligt onda människor. Dit kommer bara de som dödar sina egna fäder och de som sviker sina egna eder, skriver Snorre – alltså de som sviker Asatron och börjar ägna sig åt ”fornsederi” och annat sådant. I Codex Regius-handskriften av Snorres Edda lär det finnas ett tillägg i bläck från en annan, och långt senare författare, som skrev ”och den, som bortlockar någon annans kära”. Den, som bryter sönder två andra människors förhållande, vore också värd att hamna på Nastrand eller likstranden, tyckte den okände skribenten – ett faktum som Frans G Bengtsson, den store essayisten, noterade när han långt senare gjorde sin genomgång av saken.

Till Hels hallar kommer man genom att ta vägen över Gjallarbron, den ljudande spången. Där sitter Modgunn, Hels Väkterska och leder de döda vidare emot det egentliga Helheim, som ligger på Okolners slätt – namnet betyder den okalla, alltså ljumma platsen – och där har Hel också en gillessal för Balder, och för de flesta döda. I Brimers hallar, nämligen; är gott att vara – också Liv och Livtraser, de allra sista levande människorna, som kommer återbefolka den andra Jorden efter Ragnarök – finns där redan, liksom Mimers brunn och mycket annat.

Asatrons dödsrike är visst inte någon ogästvänlig eller kall plats, som vissa tänkt sig – det förhåller sig snarast tvärtom.

Hel själv beskrivs som skrämmande, först i sena källor – och moderna Amerikanska fantasy-illustratörer har tänkt sig, att hon skulle vara till hälften ett skelett, till hälften en levande människa. Men, det finns inget som helst stöd för detta i originalkällorna.

250px-hel_1889_by_johannes_gehrtsHel har aldrig avbildats på något skrämmande vis innan 1900-talet. Inte heller är hon till hälften levande, hälften död eller skelettartad eller något annat sådant.

Allt det här är bara vida spridda kristna griller och missuppfattningar. I Gylfaginning står visserligen, att :

Hel kastaði hann í Niflheim ok gaf henni vald yfir níu heimum, at hon skyldi skipta öllum vistum með þeim, er til hennar váru sendir, en þat eru sóttdauðir menn ok ellidauðir. Hon á þar mikla bólstaði, ok eru garðar hennar forkunnarhávir ok grindr stórar. Éljúðnir heitir salr hennar, Hungr diskr hennar, Sultr knífr hennar, Ganglati þrællinn, Ganglöt ambátt, Fallandaforað þresköldr hennar, er inn gengr, Kör sæing, Blíkjandaböl ársali hennar. Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.

Hel fick våld över nio världar, får vi veta, och hon bestämmer alltså över dem alla. Hon ska ge goda hem och gott viste åt alla de, som hamnar hos henne, och det är sådana som dör sotdöd och åldersdöd, alltså de som dör av sjukdom eller ålder. Detta står klart och tydligt utsagt, och på det behöver vi inte tveka. Alla de lögner som står på svenskspråkiga Wikipedia, som att ”hel skulle fallit från himlen och krossat sin benstomme i fallet” är nys, påhitt, snack i backen, fornsediskt trams. Det finns inte en enda uppgift i källorna som stöder något sådant, och det har man bara hittat på i efterhand, men däremot är det sant att ”Hel har en mycket stor bostad, och omkring denna ofantliga gård finns ett stort stängsel. Eljudinir är Hels sal, Hunger hennes tallrik, Svält hennes kniv, Gånglat hennes träl, Gångsvag hennes amma, (inte ”trälkona” – det står ”ambatt”) Fallande förräderi hennes tröskel, Kall Kåre hennes säng, skinande oråd hennes väggklädnad…” genast hör vi hur den kristna demoniseringen kommer igång. Redan Viktor Rydberg visste, att Hels stora Gilleshall, inte alls var någon dålig plats.

På Island och i hela Norden fanns en tradition som hävdade att de döda levde också i sina gravar samtidigt som de var hos Hel, och vissa dagar på året – till exempel vid Alvablotet, men också på Midvinter eller till Jul – kunde de återvända dit och iaktta människorna eller ge dem goda gåvor och hälsningar, som det gjordes på Julen. Till och med dåliga, ”fornsediska” och lögnaktiga källor typ svenska Wikipedia skriver att : ”Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, Helgafjell (Det Heliga Fjället). Där möts ätterna igen och samtalar och äter. Detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.” Detta är klantigt uttryckt och dåligt formulerat (ordet ”trevlig tillvaro” är i sammanhanget helt malplacerat och låter fullständigt patetiskt, ja småborgerligt ) men det stämmer ändå. Jag har själv kommit i kontakt med flera, som hade den uppfattningen..

Också min gamla farmor – på den tiden hon levde – gick en dag kring med mig – då fem år – på Väsby Kyrkogård i Skåne, där hon kom ifrån. Så fick hon se hur man tagit bort hennes farmors och farfars gravstenar, och lutat dem mot kyrkväggen, trots att gravrätten fortfarande gällde. ”Nu blir de arga, för de kommer se, hur takdroppet från kyrkan rinner ned på dem” sade hon. (Observerar att många ”vättesägner” i Sverige går ut på exakt samma sak – bygger du ditt hus över en gravhög, kommer saker hända dig !) Mitt eget femåriga jag protesterade, och jag sa att man naturligtvis inte kunde se någonting, när man väl var död; men hon fortsatte, och pekade på en hög kulle på kyrkogården, ursprungligen en gravhög den också: ”Här skall jag ligga, så att jag kan se åkern, och den växande säden” – fastän kristen bara till namnet, och gift med en präst, hade hon själv en helt annan tro  – och den var starkare än de flestas. Den hette Nordisk Hedendom, även om hon aldrig kom sig för att säga som det var, och uttala det namnet.

inde2x

”Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.” står det att läsa i Gylfaginning. Många har felöversatt detta, och tolkat det på ett alldeles felaktigt vis. Blå och Svart är ibland samma ord på Norröna, och Hel uppfattas alltså som mörk till hälften. Men ”Hörundarlit” – vad är nu det ? Ordet förekommer också i många andra originalkällor, och i Olafssaga Helga lär det stå om ”Hörundarlit Hungr” – eller ”Hörande kropps hunger” – lit betyder kropp – och Hel är alltså inte blek, inte likfärgad, inte rutten men just levande och hudfärgad till hälften. Visserligen står det också att ”hon är ökänd, och hennes utseende är bistert och grymt” men bara för detta, så behöver vi inte alls tänka oss Hel som  ond, eller skräckinjagande… Det står helt enkelt ingenting sådant i källorna.. Vad man ville uttryckta, däremot, var att Hel kunde höra och se, och alltså helt och hållet såg ut som en levande människa, och det var ju också på det viset de döda gestaltade sig, om de alls kom tillbaka till de levandes Värld – det fanns helt enkelt ”ingen skillnad” påv ad vi kan kalla en vålnad eller en levande människa – möjligen kunde de döa uppfattas som skuggliknande, men glöm alla vita lakan, skelett och annat sådant trams.. Så ser de döda inte ut, inte Hel heller. Möjligen ser hon ut såhär:

32f724f76ab1169985ebb136eeae6b1aEn sannare Bild av hel, som Norska tecknare skildrat henne ?

2ac42e063e3f251c4f6628e64ad8fad1

Sannare vore, att se Hel som en blandning av ljus och mörker, snarare än något ont..

Ganska få bildkonstnärer, poeter och författare har skildrat den sanna Hel – ”Our lady of light and darkness” (termen kommer inte från mig, men från de amerikanska helstroende) som hon verkligen borde se ut, eller som hon är. Döden är knappast farlig, men oundviklig, och inte något att vara rädd för. Hels rike är en varm, inbjudande plats med stora och rymliga salar. Christina Rosetti, den brittiska artonhundratalsdiktarinnan, som svärmade för allt keltiskt, uttryckte nog saken bäst, helt utan skräck, helt utan rädsla – och de kristnas äckliga, motbjudande zombies, djävlar och demoner Varför kunde vi inte alla se döden så ?

Does the road wind up-hill all the way?
   Yes, to the very end.
Will the day’s journey take the whole long day?
   From morn to night, my friend.
But is there for the night a resting-place?
   A roof for when the slow dark hours begin.
May not the darkness hide it from my face?
   You cannot miss that inn.
Shall I meet other wayfarers at night?
   Those who have gone before.
Then must I knock, or call when just in sight?
   They will not keep you standing at that door.
Shall I find comfort, travel-sore and weak?
   Of labour you shall find the sum.
Will there be beds for me and all who seek?
   Yea, beds for all who come.
s168-mor-repro

Ända till den sjunde björnen…

Alvablotet närmar sig. Jag har redan skrivit mycket om denna hedniska fest inom Asatron, samt allt vad den står för. Nu kommer den mörka årstiden, och så här års skall det vara betydligt kallare i vårt land. Skörden har skördats, och nu stannar naturen liksom till innan vintern, som om allt levande gick i ide eller helt enkelt lade sig ned för att dö i väntan på den stora vintern, medan höstlöven singlar ned från himlen. Detta är dödens årstid, dödsgudinnan Hels stora fest. Hon har mycket få tillbedjare nuförtiden, men jag är väl bekant med åtminstone en av dem, och vi känner allt varann sen gammalt, må ni tro.

Det är en viktigt årstid för björnarna i Sverige och Europa också. Kopplingen mellan björnar och döden kan synas långsökt, men det är just vid den här tiden de ska gå in i sina iden, och vänta den återuppståndelse som kommer om våren, och som de genomgår upp till 30 eller nära 40 gånger i sitt liv, för så gammal kan en vanlig brunbjörn bli. Och ingen forskare, vare han aldrig så klok, kan hittills förklara hemligheten med björnens vintersömn – vi människor kan inte kopiera den, och vi har aldrig lyckats reproducera den biokemiska processerna bakom den, även om vi fått upp några värdefulla spår. Vite krist återuppstod bara en gång, och hans anhängare krälar i stoftet. En vanlig björn upprepar samma sak år efter år, men får ingen tack eller dyrkan för det – men det var annorlunda i gamla hedna tider.

romania-circa-1961-stamp-printed-by-romania-show-brown-bear-roman-tombstone-circa-1961_82005295

Romerska gravstenar, funna i Rumänien och annorstädes, visar björnmotiv…

Döden är en faslig björn” skrev en gång Bellman, men det var det gamla svenska ordet ”björn” i betydelsen fodringsägare eller indrivare han då tänkte på. Björnar kan ha ett påträngande, pockande sätt – särskilt när de är hungriga och i sin relation till människorna, men det krävs mod att gå nära dem. Romerska gravstenar funna i Köln (Colonia Agrippiniensis) och Trier (Augusta Trevenorum) samt Rumänien visar motiv med björnar, som stod för döden men också återuppståndelsen. ”Väck ej den björn som sover” är ett gammalt svenskt ordspråk, och sanningen i det får vi se om och om och om igen – särskilt såhär års…

Det fick den gode medborgaren och vane jägaren Lage Löwén i Granberget norr om Hoting nyligen erfara. Både Lokalradion P4 och Statstelevisionen har berättat om hur han under älgjakten – med drivande hund, som alltid i Norrland – plötsligt såg en stor björnhona krypa ut ur ett färskt ide, bara några meter bort.   Han är svensk och han kan skjuta väl och hantera ett vapen – vilket varje vuxen man i det här landet borde kunna. Så bara vände han på pipan, och sköt björnen i självförsvar, innan den var över honom. Händelsen utreddes först som jaktbrott, och den rapporten kablades också ut över media, främst beroende på att svenska journalister är ett föga omdömesgillt släkte, till skillnad från landets jägare.

Så slöt björnhonan sitt liv, lugnt och odramatiskt – och sjönk tillbaka mot sitt ide. ”Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat” kunde man säga, ifall också björnar vore värda några sista ord.

1bab2f46-1f89-4a74-a804-8f90d9144429Goda jägare har alltid visat vördnad för viltet. En stor björn är en respektingivande motståndare.

Jag har redan skrivit en hel del om den lappska och finska björnkulten. Ja – jag skriver just lappska och inte samiska – för i samisk kultur ingick sen urminnes tid att osportsligt nog fånga björnen inne i idet med ont uppsåt och av ren vilja, och inte som Lage Löwén av en ren olyckshändelse närmast ramla över den. I Finland var det samma ovanor som rådde, men de har man lyckligtvis slutat med nu. En del kungar och utländska besökare har roat sig med att fånga björnar i deras iden (Karl XII och Karl XI gjorde på det viset, under enväldets tid) men folket självt har aldrig gjort det i någon större omfattning. Här anser vi nu i landet att björnjakten tar slut, innan älgjakten tar vid, och vi ger björnen en sportslig chans att börja sin vintersömn, vilket är den väl unnat.

Björnforskare har räknat ut att björnen – som är ett intelligent väsen – ofta har ett A-, B- och C-alternativ i ide-väg. Det kan röra sig om jordiden – med granris, lågt i tak, liten ingång och mycket isolering – som föredras av björnhonorna – eller steniden, som föredras av hanarna. Björnen kan till och med bygga korgiden, som består i att den låter sig översnöas eller till och med klättrar upp i en stor gran, och sover där, på ett slags plattform, som den bygger själv. Detta ska ha setts bland annat i 1800-talets Ryssland, men ingen svensk björn har rapporterats göra om samma sak. Inte heller uppträder den så lagbundet att alternativ A), B) och C) exakt motsvarar de tre typerna ovan, och björnen kan också vakna till och vara aktiv i flera veckor under vintermånaderna – särskilt om det blir för varmt, som denna höst – har den svårt att sova..

1245595968

 Björntallar har funnits i Jämtland, över hela Finland och sju björnskallar har hittats under altaret i Frösö Kyrka – de kristna försökte utplåna denna bit av inhemsk kultur, som alltid..

Just björnens huvud har alltid behandlats med vördnad – i Kalevala beskrivs först björnens födelse – det tar nästan längre tid för det diktverket att beskriva alla björnriter och björnmyter än att behandla skapandet av Världen – Karhun Synty – och hur björnen kommer från Ukko eller den väldige Ukko Pekka själv, finnarnas Åskgud som inte har med Tor att göra, men som är en Allfader likt Oden, och björnen ”vaggas av luftens ungmör” eller med andra ord Valkyriorna, innan den kommer hit ned. Så lever den sitt liv här, tills att det kan hända att jägarna springer på den. Då måste björnens gravöl firas – man det kallar ”bröllop” – sanningen måste döljas för den möjligen uppretade björnens vålnad – för sådan är finnarnas björnkult, och sannskyldiga björnreligion – björnen är ett heligt djur för dem. Finska hedningar hedrar ännu den finska björnen, men de böjer sig ej för den ryska.

Björnen bes om förlåtelse för dråpet på den, och så återvänder den till gudarna, genom att man fäster skallen vid ett träd, och vänder den emot den uppåtgående solen. Träd med upp till 40-50 björnskallar hittades i Finland in på 1900-talets första år, men lär nu ha blivit förstörda. Det troddes och tros också, att björnen skulle gå till Pohjola eller just Hel – båda rikena ligger norrut och liknar varandra till förväxling .

Där ska den avlägga rapport för Louhi eller Hel- dessa gestalter liknar varann fullständigt (vilket inte bevisar någon universalism, men väl att det finska folket lånat mycket från sina nordiska grannar, och att detta är samnordiska, indoeuropeiska och möjligen också cirkumpolära föreställningar, om ni frågar mig) och ibland också Loviatar, stundom Louhis egen dotter, som är en vintergudinna – hon liknar mycket vår egen Skade – eftersom hon också har med jakt, vind och snöstormar att göra. Tjatse, Skades far – är det samiska Tjazzi – meen det visste ni väl redan ? Nåväl – där ska björnen vittna emot människan, som dödade den – och blev den hederligt dödad, går människan fri – men sköts den i bakhåll, i idet eller med list – eller dödade man dess ungar och for ut i grymheter – ja då skulle krig och en hård vinter övergå mänskligheten.

Nordamerikanska indianer påstås ha samma tro, men där skall det vara allt jaktbart vilt, som vittnar mot människorna.

_MG_7802Lx

Själv ser jag nu i andanom, hur Lage Löwéns björnhona står inför Skade.

Hade du ungar ?” frågar gudinnan strängt.

Nej, det hade jag inte…” svarar binnan sanningsenligt, för så kallas en honbjörn på jämtska.

Hon tillägger att hon sköts framifrån, och med ett rent skott på nära håll, inom redbart avstånd, som en björn kan nå med ramarna.

Skade svarar, att då är allt gott och väl. ”Björnjakt är en bragd för goten, harjakt är hans tidsfördriv.
Alltför tungt det är att bida under suckan sådan gäst; nej, gör livets dag, den sista, till en korybantisk fest!” säger hon.

Det var en människo-sång, och den förstod jag inte” säger björnhonan trött. ”Nu vill jag sova hos dig, i Ydalarnas ro, och villa sen, som björn i vinterbo. (Alla vet, att i Ydalarna  bor Skade, i Ulls rike, efter det att hon skildes från Njord)

Förstår du det här då ?” frågar Skade tilll sist: ”Härlig är döden, när i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem

På det svarar björnhonan intet, för hon är trots allt en hon-björn.

I Rumänien – där 80 % av den Europeiska kontinentens björnar utanför Norden lär bo, lär man också gå hårt åt dem just nu… Rumänerna har kristnats, och tappat varje spår av allt det goda, som romare och goter lärde dem. Från den gamla turiststaden Sibiu i Transylvanien kommer dessa bilder, som visar hur en vettskrämd stackars ung björn flyr för livet över stadens hustak, medan människorna roat tittar på.

Det är som en scen ur den gamla filmen ”Det sjunde korset” med Spencer Tracy, ungefär. Stadens myndigheter står alldeles handfallna, ungefär som i Stefan Löfvéns Sverige, som ni ser. Polis, brandkår och ambulans – men ingen kan göra något. Två akademiker ska ha skjutit emot björnen med bedövningspilar, men utan att träffa – de skojarna hade inte fått någon adekvat vapenutbildning

Till sluts sköts björnen, instängd på en innergård – efter att ha försökt klättra ut via en blomlåda…

1476374545200

Historien om denna björns tragiska öde har redan blivit politiskt förstasidesstoff och föremål för hetsiga diskussioner i Rumänska media… Till och med Presidenten har fått ingripa, och fällt synnerligen hårda ord om de lokala myndigheterna, som kritiserats för sin inkompetens – men å andra sidan – Rumänsk polis har inga verktyg, ingen utbildning för just björnfångst – de är vana att stoppa tvåbenta brottslingar, det är allt – men mer kan de inte. Stun-guns eller tasrar tränger nog knappast igenom en björnpäls, och några utskjutbara nät har de heller inte i sin utrustning. Sk ”björnspray” eller rättare sagt peppar-sprej hjälper inte heller, för det stressar bara upp björnarna ännu mer. På avstånd och i skog verkar det, men emot en redan vettskrämd björnunge är pepparsprej knappast till någon större hjälp.

Andra björnar har dock kunnat räddas. I Rumänien finns de balkanska dansbjörnarna, som diverse aktivister engagerat sig för – både militanta sådana och fullt sansade grupper som Arcturos i Grekland – en organisation av frivilliga björnvaktare, som har att tampas med bland annat de romer, som nu sprider sig även över Sverige (det är just de som livnär sig på björndansen – både i Rumänien och angränsande länder) och i allt fler länder världen över finns nu ”Bear Sanctuaries” – det är inte tempel, där djuren dyrkas, men parker; där man genom frivilliga insatser försöker skydda dem.

Kunskapskanalen visade nyligen ett engelskt reseprogram där Ushka, en liten björnunge som förlorat rörelseförmågan i baktassarna – efter oskickliga skott från tjuvskyttar– till slut fick vård och hjälp. 

Andra, nästan ihjälsvultna ungar har kunnat räddas, och återanpasats till ett vilt liv i det fria utan nämnvärd människokontakt, med alla fyra tassar i gott skick. Naturens uthållighet är stor, och björnar är robusta varelser, men inte alla mänskliga kulturer är likvärdiga, särskilt inte i sin syn på djur och natur…

Bjšrn