Alvablotet nalkas

Nu nalkas åter Alvablotet. På Lördag är det dags för den sista fullmånen i Sklaktmånaden, eller Oktober, det som på Isländska kallades ”Górmonadur”. Jag har skrivit om Alvablotet många många gånger förr under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan, och även givit det en separat rubrik, men ändå frapperas jag av hur många människor som inte kan läsa innantill, eller som tar till sig av dessa enkla högtidsrutiner.

Följer man bar naturen, och de enkla anvisningar som vi alla kan se och iaktta också med vädret, faller sig det här med Polyteismen helt naturligt. Alvablotet får däremot en extra stark betydelse just i år, eftersom Covid 19 och de hemska Åldringsmorden, som Regeringen beordrat för alla de som varit över 70 år och som befunnit sig på sjukhem eller äldreboenden runt om i vårt avlånga land. De har nekats syrgas, och istället fått morfinsprutor, så att de skulle ”somna in” som Landstingen uttryckt det i sin omänsklighet.

Inte sedan Nazismen har man sett något som motsvarar Regeringen Löfvéns beteende gentemot sitt eget folk i Europa. Den Socialdemokratiska Regering som nu styr landet har sjunkit djupt, djupare än någon annan. Att använda giftsprutor till åldringar för att mörda dem, bara därför att man tagit Covid-19 krisen som förevändning, trots att det aldrig rått någon egentlig brist på syrgas eller vårdplatser ens i våras, och att med vett och vilja fortsätta ett befolkningsutbyte, som på sikt hotar att göra de etniska svenskarna till en minoritet i sitt eget land. Ingen har någonsin gjort något så lågt, så avskyvärt som detta.

Närmare 6000 människor har nu dött, och av dem sägs mer än 70 % varit över 70 år hur många av dem som dog till följd av en officiell avlivningspolicy, som spritt sig över mer än 7 regioner, kan ingen av oss veta. Detta betyder också tusentals svenska familjer som sörjer sina nu avlidna äldre släktingar. Mången har förlorat en älskad far eller mor, en med saknad ihågkommen mormor, morfar, farfar och farmor. Morbrödrar, fastrar, farbröder, alla andra äldre släktingar som inte finns mer, och som inte kan undervisa ett uppväxande släkte om gamla tider, och vad som en gång varit. Vi borde alla värdesätta våra äldre på ett bättre sätt, särskilt i år när vi sett dem kastas bort som sopor, när de fått dö som hundar, långsamt kvävda till döds utan syrgas – en kvalfull, utdragen och på alla sätt plågsam kvävningsdöd, som ingen av oss önskat våra äldre.

Släktband som varat i ett helt liv har nu hastigt kapats – och i många fall har det skett på en brottslig Regerings order. Statsministern förefaller hela tiden varit medveten om vad som skulle ske. Redan före påsken detta år höll han ett tal till nationen, där han uppmanade oss alla att ”gå direkt hem och ta avsked av alla äldre anhöriga”.  Jag förstår för min del inte, hur dessa ord ska tolkas, men de förefaller vara direkta nog. Att Statsministern var informerad om vad som förestod, men inte agerade, inte reagerade, inte hade någon moralisk kompass, verkar faktiskt sannolikt.

 

Covid-krisen är ännu inte överstånden, och har för min del senaste veckan också fått sina personliga dimensioner. Två goda vänner och kollegor har insjuknat, en av dem så svårt så att han i flera dagar hamnat på IVA i Västerås – han är nu hemskickad, och om han får några bestående men är ännu oklart – en annan har ”testats positivt” som det heter – och jag själv har också lindriga symptom medan jag skriver detta, samt ett uteblivet besked från det sjukhus, där jag nyss genomgick en enklare Covid-test. Jag har feber, och till yttermera visso känner jag av mina gamla bensår och sprickor i skenbenet, men trots smärta och feber skriver jag vidare på denna text, för mina läsare; och för det land och folk jag representerar.

Snart håller vi ändå vårt Alvablot, och i år behöver vi det mer än någonsin.

Den mest klassiska skildringen av Alvablotets firande eller hur det är att ”hålla heligt” som man sa i de nordiska sagorna, finns i den isländske skalden Sigvat Tordssons ”Austfararvisor” där han skildrar hur han på den norske kristnade kungen Olof Haraldssons bud far österut till Sverige, och kommer till Ed, som av vissa identifieras som Edsskogen i Värmland. Men där blir han utkörd ur den gård, där han ska söka natthärbärge. Man vill inte ha några kristna eller några främlingar hos sig, när denna fest firas och man ”håller heligt” för de döda och förfäderna – det här är en privat högtid, för ätten och de närmast sörjande. Sigvat fick rida vidare till en gård som hette Hov, som vissa anser skall ligga i Västergötland – en sådan ritt på över 150 km är nog omöjlig, ifall den inte skedde under flera nätter – men det gick honom lika illa där. Att ”hålla heligt” innebar att vara hänvisad på sig själv, den egna ätten och din egen familj – de som verkligen är dina nära och kära och dem du minns..

Släktskap är något heligt, liksom människornas känslor för varandra och det land som omger dem. I Ätten, den egna släkten, sökte våra förfäder och förmödrar en gång sin trygghet. För dem var det självklart, att ära sina äldre och sina gamla. Också när de äldre släktleden inte längre fanns, vilade de i ättebacken som man sa, eller det gemensamma lilla bygravfältet, bara ett bokstavligt stenkast från de levandes gårdar och hus. Och man mindes sina gamla med kärlek och glädje.

Ordet ”Alv” betecknar också ett jordlager, det mineralrika lagret under matjorden – själva förutsättningen för grödan och markens grobarhet. Ordet har samma ursprung som ”albis” eller ”vit” på latin, alltså något ljust, vitaktigt som finns nere i jorden. Därför talar Eddan så mycket om Äringsguden Frej, som råder över grödan, som boende i ”Alvheim” och Vanernas gudasläkte uppfattas ibland synonymt med Alfer (det stavas så, och ska inte sammanblandas med några fantasy-alver). Alferna, ”de små under jorden”, jolbyggarna eller jolbänningarna, som man sa norrut i landet – alla dessa tänktes ursprungligen som förfädernas andar, som bodde nere i jorden, alldeles intill de levandes bostäder på de gamla gårdsgravfälten – och det kändes också tryggt och bra att ha sina döda alldeles intill. Det var inte något skrämmande alls – utan tvärtom något högst naturligt. Hur skulle man annars kunna ta hand om sina fäders jord ?

Av Alv kom också Alva – namnet på Hel, den gamla dödsgudinnan, Moder Jord nere i Underjorden, till vars goda och sköna rike alla fick komma till slut. Med kristendomen demoniserades hon, och blev till en ond och skrämmande varelse, som man måste gå runt och frukta, vara rädd och känna ångest inför. Inget skulle varit våra förfäder mer främmande – gilleshallen Okolner, den okalla, var en varm och inbjudande plats, där Hel gav uppehåll åt de verkligt förtjänta, och ingen behövde frysa eller svälta.

Man fick dock inte blanda bort det bästa man hade, och än idag vet lantbrukare och de som värdesätter odling (även andligen ?) att man inte får blanda Alv och Matjord med varandra. Då vissnar och dör grödan till slut, och allt blir bara till en stor, osmaklig lervälling… ”Gör så att jorden mår bra” skriver Dagens Nyheter i sin artikel för hemmaodlaren, och då tror man inte på någon ”blandkultur”

Det stora Veteranmonumentet i Stockholm – för svenskar som stupat i strid för fredens sak. Motivet är ett frö av Yggdrasil – Världsträdet. Enkelt och värdigt – som det skall vara

För några år sedan fanns det ett förvirrat litet gäng människor och några skitstövlar som kallar sig ”forn sed”, som tyckte de skulle fira Alvablotet med skrik och gråt, offentligt utställda fotografier på sina närmaste anhöriga döda, och allmän tandagnisslan. Återigen någotslags vansinnig zombie-kult. Förslaget slog aldrig igenom, och glömdes bort efter 12 månader. Någon mexikansk ”Day of the Dead” med sockerglaserade dödskallar och annat sådant, ligger inte för svenskarna – passar inte in i naturen här, och heller inte i folksjälen. Vi vet, att hösten av naturliga skäl skall vara en lugn och tyst årstid – för eftertanke, fina minnen och klara tankar…

Att ”Hålla heligt” innebär att minnas sina förfäder och alla de som dött – detta år och andra – under tystnad och värdighet. Det skall vara en tid för tystnad, lugn och stilla kontemplation – något som också möter oss i naturen såhär års.

Vi tänder ljus på våra föräldrars och anhörigas gravar, vi går dit i tystnad och vi minns. Tids nog ska nya släkten komma, tids nog grönskar en ny vår, och då skall vi få upprättelse – och även hämnd för allt det mördande som skett i år, för den Regerings omänskliga handlande som varit så fult och gement.

I tusental och åter tusental följer människorna i Sverige Alvablotet. Nu kallas det Allhelgona, men det är samma högtid, som det alltid varit.

Dagens Nyheter och rikstäckande media uppmanar idag vårt folk att fira enskilt, i hemmet och med tända ljus – vanor som liknar de Sigvat mötte, och även i år måste främlingar och utomstående avvisas från den familje- och släkthögtid, som de strängt taget inte har något med att göra, och därför också måste avvisas ifrån.

Också Storstockholms Lokaltrafik, till och med – Västtrafik och Skånetrafiken uppmanar människorna till att hålla sig hemma, och att fira enskilt. Mitt i sorgen över de döda har vi kommit tillbaka till just det hedniska och Asatrogna Alvablotet, precis som det firades förr, som det är och som det ska vara, denna fördömelsens Corona-höst, anno 2020 efter de kristnas falska kalender.

Det är ändå något att glädjas åt, även detta sorgens år.

Med bister min rullar jag mitt hemgjorda förband fastare om den spruckna och värkande foten, vars ben ännu smärtar efter benbrotten. Mina sår läcker inte längre, och läks sakta. Jag kanske har Corona, men jag förbereder mig på att överleva, och inte på att dö. Stunden för mitt frånfälle är inte kommen ännu, trots att mina många fiender därute – ingen nämnd och ingen glömd – troget önskar livet ur mig – det vet jag redan, så det behöver ni inte upplysa mig om.

Jag tror på bättre tider, och jag förbereder mig för det som ska komma, och ännu ett gammalt citat – av något jag också skrivit själv, faller mig i minnet, nu när jag förbereder mitt Alvablot.

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet.

Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga:  Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat åt det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

– Sagt av Hedningen, fritt efter romanen ”Så härdas stålet” av en rysk arbetarförfattare

 

”Ett folk kan tillfälligt besegras, men aldrig någonsin gå under, så länge det känner sig som ett folk.

Det är andens val, som avgör ett folks liv eller undergång”

– Erik Gustav Geijer, kallad ”Den Svenska Historiens Fader”  1783-1847

Mimer – som han verkligen är…

Jag har nämnt amerikansk asatro i de tre senaste inläggen, trots att det är ett ämnesområde jag vanligen undviker. Vad man får läsa på nätet och som är skrivet i Trumpilandia, mitt bland alla dessa trumpsters och dumpsters, är ofta inte värt att läsa, och ännu oftare skrivet i ren okunskap eller djupt felaktigt. I USA finns ingen levande Asatrogen tradition, eller några talade nordiska språk, som hos oss, och hela Amerika som kontinent betraktat är fullt med människor som inte känner till Nordens historia eller ens sina egna Nordiska rötter, även om de såklart i många fall inte kan hjälpa det; för mot själva dumheten kämpar som bekant också själva gudarna förgäves.

”Hey – are you just a Trumpster in a Dumpster – or a victim of Mongrelization ?”

(anyhow, one should be kind towards curious critters of all kinds…)

 

Men undantag finns förstås. Det finns goda akademiker och forskare i USA också, och här och där pålitliga kunskapskällor, som inte vinklar eller tar i för mycket. På ett sätt skulle naturligtvis vi Nordiska Asatroende kunna vara stolta över den nyfikenhet och det intresse som vår Kultur och vår religion väcker i landet ”over there”, men rasister, nät-troll och okunniga är oftast inte så trevliga att brottas med, i alla fall inte enligt min smak, och jag vet att också NAS eller Nordiska Asa Samfundets kontaktpersoner tycker samma sak, samt delar min uppfattning härvidlag.

En bra, men tyvärr ofta lite för kortfattad källa är sajten ”Ancient origins” som inte bara skriver om Asatro, utan all världens kulturer och historia i övrigt. Den står på solid akademisk grund, och är inte skriven av ”självutnämnda” amerikanska förståsigpåare som inte varit i de Nordiska länderna någonsin, inte förstår norröna, aldrig läst Eddan och aldrig talat något Nordiskt språk, och som inte ens etniskt hör hemma ibland oss Nordbor eller har nordiska rötter.

Igår tog den sajten upp Mimer, eller Mimir, minnets kunskapsrike Asagud – eller i alla fall de mest kända sidorna av honom.

”Oden mäler med Mimers huvud” – Illustration av John Bauer för ”Fädernas Gudasaga” av Viktor Rydberg

Alla känner vi nog det faktum att ”Oden mäler med Mimers huvud” inför Ragnarök, för så står det i Vóluspá. Vi vet också, att Odens öga ligger sänkt i Mimers Brunn, och att Mimers Brunn eller källa bara är en av tre källor vid Världsträdet Yggdrasils fot, för där finns även själva Urdarbrunnen, och den mycket kalla källan Hvergelmer. Vad som står på svenska Wikipedia är dock felaktigt. Mimer är inte alls en ”Jotun” eller en Jätte, utan en av Asarna från början. Som jag förklarat för et är det tyvärr den ökände fuskaren Lars Lönnroth – som ofta rotar i lönn bland Wikipedias artiklar, och som skriver kortfattat strunt från sin professors-stol i Göteborg, fast han E-Mer-i-Thurs än någon Emeritus, som alla vet.

Även Riley Winters, som skrivit artikeln på ”Ancient Orgins” vet att Mimer inte alls är någon rese, utan en av Asarna, för hon drar sig till minnes Eddans berättelse om Vanakriget, den första väpnade konflikten i universum, och hur det slutade. Ni som vet vad ni talar om, och är torra bakom öronen minns kanske att Njord, Frej och Freja kom till Asgård som gisslan från Vanernas stam, och att Mimer och Höner (ej att förväxla med Höder, som är en helt annan gud) sändes till Vanaheim i utbyte, och alltså blev gisslan där.

Höner enligt den danske tecknaren Peter Madsens uppfattning.  ”Fet som en klump, och lika klok som Trump

Höner, som kallas ”Aurkonung” eller ör-konung (ör betyder här sand och grus) är en av de mest gåtfulla gudarna, och har av etymologer eller språkforskare fått sitt namn härlett ur ett urgermanskt hehōniaz eller möjligen hohnijas, medan också forngrekiskan och flera indoeuropeiska språk har ordet *hohnios som skall betyda svan – också hägrar (den ”Ominneshäger, som svävar över rusets boning” som nämns i Hávamáls inledande strofer om ölets faror) och hönsfåglar har nämnts i sammanhanget. Lönnroths dumma tolkningar av Höner som ”Odens Tankeförmåga” kan vi lämna därhän som ytterligare ett kristet nedsvärtningsförsök och en förvanskning från dennes sida, för Höner är nämligen allt annat än tänkande, och Mimers raka motsats, vilket framgår ur Eddans originaltext.

Vanerna valde honom till hövding, men han vågade aldrig företa sig något utom att säga tomma ord, så fort Mimer inte var där och rådde honom i vad han skulle göra eller säga, och allt som oftast svarade Höner bara ”Råde andra ! vilket Kvaser, kvass-ölets kvasi-vise jotunn, också lär ha svarat enligt sagan.

När Vanerna såg Höners Trump-artat trumpetande oförmåga, och att han bara var vacker som en svan, men inget kunde besluta; dräpte de Mimer.

In the tale of the Aesir-Vanir War, Hoenir’s reason is nothing without Mimir’s wisdom. Hoenir’s inability to act without Mimir proved Mimir’s counsel supreme, and therefore called his own value into doubt. This directly led to his and Mimir’s downfall. The Vanir became suspect of Hoenir’s value, and believed themselves to have been duped by the Aesir to take on an unintelligent, useless hostage. They further determined Mimir to be a threat. Why Mimir is punished for Hoenir’s shortcomings is unclear, and left to interpretation, as is Hoenir’s fate. Nevertheless, Mimir is taken by the Vanir, decapitated, and returned to Odin. (Ancient Origins 2020-08-11)

Amerikanska bedömare har sagt att detta är ”oförståeligt” och att de inte kan begripa det, men det är bara därför att de inte är hemma i den Nordiska kulturen, inte förstår Asatrons kärna och väsen och därför inte inser vad Mimersmyten om sant och falskt ledarskap verkligen behandlar. Det var ju Höner som hade blivit vald som hövding vid Vanernas ting, och inte Mimer. Mimer var bara ett slags tidig Tegnell, eller ”a tail that wags the dog” som man säger i amerikansk nutida politik, alltså en rådgivare, som försöker styra ett helt lands politik, trots att han inte alls har någon befogenhet eller uppdrag att göra just det, utan bara kommer fram på grund av den formelle ledarens oförmåga. Jämför med den ”store svetsaren” som nu styr i vårt land. Han är ju också en sorts fet, skrävlande och uppblåst Höner, som inget vet, inget kan och inget förmår uträtta.

Oden finner Mimers huvudlösa kropp, enligt en engelsk 1800-tals illustration

Men, det finns alltid hopp. Oden, han som är Odr, eller själva livskraften, fann den huvudlösa kroppen och Mimers huvud, som han sänkte i en av de tre källorna vid Yggdrasils fot. Och det var inte vilken källa som helst. Mimers huvud blev levande igen, och så har Mimer blivit ihågkommen som minnets eller kunskapens gudom – Ancient Origin kallar honom för en ”okroppslig gud” men det är att överdriva – som vi ska se. Ordet ”mim” eller mimesis på grekiska och andra indoeuropeiska språk betyder att härma, framsäga eller framkalla – och den svenske nobelpristagaren Harry Martinsson skrev på sin tid (1950-talet!) en maskin kallad ”Mima” som innehöll hela mänsklighetens kollektiva minne, alla filmer, all konst, all musik och alla kreativa framställningar som någonsin skapats, och många tror också, att detta är ungefär hur våra förfäder tänkte sig Mimer – eftersom vi är alltför fängslade i vår tid och vår teknik.

Oden med Mimers huvud enligt Carl Emil Doeppler, som på 1910-talet gjorde en serie reklambilder för Liebigs kött-extrakt, varav detta är en… Mimers huvud fick den gången ha en påtaglig likhet med Richard Wagner, skaparen av ”Das Gesamtkunstwerk” eller ”Allkonstverket” – Det var nog ingen tillfällighet…

När Miman till sist går sönder i diktverket ”Aniara” och inte längre fungerar som en artificiell intelligens, är det på grund av att mänskligheten i sin oerhörda dårskap förstör Jorden, och att Ragnarök inträffar. Odens gestalt blir då analog med ”Mimarobens” eller berättarens i ”Aniara” och litteraturhistorikerna vet att berätta, att Martinsson liksom Viktor Rydberg var mycket påverkad av Nordisk Mytologi och Asatro när han skrev det verket.

Men här gör vi våra förfäder en otjänst. För dem var Mimer mycket mer än så, och berättelserna om Mimer slutar inte alls bara med brunnen eller källan vid Världsträdet. Mimer är inte bara en tom symbol eller en sinnebild för Internet, vår tids ”Mimerskälla” som kanske också till slut blir styrd av en enorm AI eller en artificiell intelligens, och inte bara enkla och förutsägbara algoritmer.

Nej, Mimerskällan var mycket mer än så – för den går nedåt och norrut under Jotunheim, står det i Eddan, till den plats där själva Ginnungagap, det gäckande gapet en gång låg, och där själva universum först skapades.  I Voluspá står det också att Mimer dricker mjöd varje morgon ur Valfaders pant – alltså källan, där Odens öga vilar – och där har han alltså i högsta grad en kropp, och är inte alls bara ett ”okroppsligt” huvud, eller ett slags dator på en hylla.  ”Mimers söner” nämns också i 47:e strofen av Völuspá, som några av de Asarna trogna varelser, som står på ordningens och inte kaos sida vid Ragnarök. Någon har fått för sig att de skulle vara sju till antalet, men i originalet står inte något sådant alls – där finns inget antal överhuvudtaget angivet, och ”Mimers söner” kan antingen fattas som en beskrivning av hela mänskligheten, eller också Asarna själva.

Oden och Mimer enligt E Philip Fleischer, 1881

I Eddan finns också begreppen Hodd-Mimer, Hodd-Mimers Hult, Mimameid, och flera sammansättningar med Mimer – Viktor Rydberg skrev på sin tid i verket ”Germanisk Mytologi” (ja, han stavade just så – han skrev INTE ”germansk” och det ÄR betydelsebärande, för i boken – som de som läst den vet – talar han också om keltisk, respektive grekisk och romersk mytologi – och med ordet ”germanisk” menar han snarast indoeuropeisk, alltså germanerna och deras närmaste grannar, rent genetiskt) om en varelse kallad ”Sinmara” som han antog vore Mimers hustru – för om Mimer nu har söner, måste det också finnas en honom närstående kvinna med i spelet..

Den amerikanske konstnären Keith Jellum gjorde 2013 i Portland, Oregon en staty, som misstolkar och förvränger Mimers huvud helt och hållet

”Ancient Origins” och de amerikanska bedömarna kan inte förklara hur det här hänger ihop, och vet inte mycket mer om Mimersgestalten – men det vet jag, ty jag har trängt in i källorna på djupet, samt läst och begrundat, samt varit Asarna trogen – vilket är det första kravet om man alls skall kalla sig Asatroende. (Det heter ”trua” men inte ”trua á” på Norröna – och varför förstår de invigda…)

”Hodd-Mimer”, för att börja med honom, betyder inte alls ”skatt-mimer” som Lönnroth helt felaktigt skriver. Han baserar sig bara på ett uppslagsord i Geir T Zoegas klassiska ”Dictionary of Old Icelandic”, som numera finns på nätet, tack vare en rysk forskare – men ”hodd” kan i-b-l-a-n-d användas i skaldediktningen som en poetisk metafor för något dolt, alltså en begravd skatt, till exempel, enligt detta förnämliga lexikon. Men de som konsulterat flera källor istället för en, vet bättre.

”Hodd”, på modern engelska Hood, betyder något som är höljt, kanske under en huva, huv eller hatt – för alla dessa ord har samma etymologiska ursprung.

fsv. halter = isl. hottr, da. hat,
ägs. hcett (eng. hat), av germ.
*hattu-av *hadnu-; i avljudsförh. till mlty.
höt (höd-), hatt, fhty. huot, hatt, huva,
hjälm (ty. hut), ägs. höd, hätta (eng.
hood); sannol. besl. med lat. cassis,
hjälm (om av *kad-li-), o. möjl. med
mlty. höde, fhty. huota (ty. hut = sv.
lånordet hut), bevakning, omsorg o.
dyl.; i så fall med grundbetyd.:
betäckning, skydd  (Svensk etymologisk ordbok)

”covering,” Old English hod ”a hood, soft covering for the head” (usually extending over the back of the neck and often attached to a garment worn about the body), from Proto-Germanic *hōd- (source also of Old Saxon, Old Frisian hod ”hood,” Middle Dutch hoet, Dutch hoed ”hat,” Old High German huot ”helmet, hat,” German Hut ”hat,” Old Frisian hode ”guard, protection”), which is of uncertain etymology, perhaps from PIE *kadh- ”to cover” (see hat).   (online Etymological Dictionary)

Ordet fanns alltså redan i PIE – eller det urspråk, ”Proto-Indoeuropean” som talades för över 10 000 år sedan, om man får tro vissa forskare. Och ”Hodd Mimer” betyder inte alls ”skatt-Mimer”., utan den dolde Mimer, den Mimer som är dold, men inte syns…

I Hodd-Mimers hult skall Lif och Liftraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök; det vet vi av Vóluspá. Många okritiska forskare hoppar rätt på helt osäkra härledningar hej vilt, helt utan bevis för sina hypoteser, och skriver att Mimer och Hodd-Mimer måste vara exakt samma person, och att ”Hultet” (som betyder dunge, alltså en lund och flera träd och inte ett träd – precis som ”Lunden Barre” där Frej och Gerd möts inte är ett träd, men naturligtvis en hel skog, som döljer dem för insyn) vilket flera forskare, till exempel John Lindow, också har noterat. Katoliken Rudolf Simek i Österrike, däremot, tror att ”Mimameid” måste vara ett enda träd, och bara och endast bara skall föreställa Yggdrasil, trots att det tydligt och klart sägs i Eddan att det INTE är så. (se närmare nedan)

Simek additionally points out legendary parallels in a Bavarian legend of a shepherd who lives inside a tree, whose descendants repopulate the land after life there has been wiped out by plague (citing a retelling by F. R. Schröder).

 

Oden och en fullt levande Mimer, med huvudet på plats, enligt en tysk Edda-utgåva på 1920-talet

”Bayerska legender” i all ära, men sentida kontinentaleuropeiska uppfattningar behöver inte spegla Asatron som den såg ut i Norden, där den faktiskt är förvånande logisk, och inte alls så full av självmotsägelser, som kristna forskare tycks påstå eller tro. ”Meid” på Norröna kan betyda bjälke, trä eller timmer, vi skulle snarast säga ”materia” eller ”material” eller helt enkelt ved, som i ortsnamn typ ”Mörkveden” och andra, där det är tal om en hel skogstrakt, och inte bara ett enstaka träd, som sagt. ”Mimameid” eller Mimers träd (observera att träd som ord är samma ord i singularis och pluralis på modern svenska – dvs ordet ”träd” kan ju betyda många träd, lika väl som ett enskilt) nämns i Eddadikten Svipdagsmál, där hjälten Svipdag – Oden i förklädnad – efter många prövningar kan vinna Menglöd på Lövjoberget, eller den riktiga Freja.

Där skildras ett enstaka träd, visserligen, i vars topp tuppen Vidofner sitter, men Mimameids träd underlättar kvinnors barnafödande, får vi veta – och Yggdrasil har inte alls sådana egenskaper – och i dess topp sitter ju örnen Hräsvelgr, likslukaren, och ingen tupp – medan draken Nidhögg ligger vid trädets fot, och ekorren Ratatosk bär meddelanden mellan de två. Fjolsvinnsmál, den del av Svipdagsmál där Mimameid beskrivs, säger ingenting om det, fast vi vet att föreställningarna om draken vid trädets fot och örnen i dess topp var vida kända, och spridda över hela Norden – det var något som envar någorlunda klok och bildad människa kände till – och Mimameid är därför antagligen ett annat träd i samma trakt av Asgård, kanhända – men ett väsenskilt annat, och inte ständigt detsamma. Det är att förmiska våra fäders tro, om man ständigt förenklar, simplifierar och drar alltför snabba slutsatser som inte är grundade på fakta, utan bara lösa idéassociationer.

Svipdag eller Od famnar Freja på Läkedomens berg

Mimameid kan inte skadas av eld eller järn, står det i Eddan, och det är ett barrträd, inte en ask som Yggdrasil. Vidofner – den vitt skinande tuppen, som strålar som solen – kan bara dräpas av Lövjoteins svärd, står det – alltså inte ett bokstavligt svärd, som Viktor Rydberg tänker sig, utan det som en gång var Frejs vapen, en gand eller en trollstav, en ”fröjdepinne” av nog så ovanlig art. Den förvaras bakom nio starka lås, i en kista av särskilt järn, och över alltsammans vakar Sinmara.

”Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om något vapen finnes,
genom vilket Vidovner
kan segna ned till salen hos Hel!”

”Lävatein det heter,
och Lopt det gjorde
med runor långt nedom likgrind.
I Läggjarns skrin
ligger det hos Sinmara,
nio starka lås det stängda.”

Så lyder den 25:e och 26:e strofen av Fjolsvinnsmál – han som är ”svinn” eller skicklig i trolldom – i Erik Brates kända översättning. ”Nagrinden” som finns i originalet finns bara i Hel, som de kunniga vet, och Lopt är ju ett heite eller ett binamn på Loke. Sinmara nämns också i Eddan i kombination med Surtr, eldens alltförtärande gud, vådelden eller den rena förstörelsen, som skall slippa lös vid Ragnarök. ”Surt och Sinmara” allittererar förstås bra, vilket skalde-poesin och även Fjolsvinnsmál har tagit fasta på, likt det mera moderna uttrycket ”pest och kolera”.

Sinmara och svärdet Lövjoteinn, enligt en modern fantasy-illustratör

Det står emellertid ingenstans att Sinmara ska vara Surts hustru, eller att hon är en Jotun, som många felaktigt tror. Rydberg påpekar mycket riktigt att ”sin” som förled, exempelvis i det frisiska och medelhögstyska ”sinflut” för syndafloden, betyder ”den stora floden” och vad en Mara, en av folktrons farligaste väsen är för något, vet vi nog allihop. Namnet ”Sinmara” betyder alltså snarast ”den stora svårigheten” som måste övervinnas, innan man likt Svipdag kan erövra Lövjoteinn, och hon kallas också hin fölva gýgr, ”den bleka häxan” – precis som Hel, dödsgudinnan, döden själv – och här har vi hennes rätta namn – Sinmara är inte hustru till Surt, och inte en Jättinna – men – ifall vi tror på Rydbergs teori – en hustru till Mimer…

Sinmara som häxa i underjorden enligt Viktor Rydberg och Jenny Nyström – Men var Sinmara Mimers hustru ?

Mimer har som vi ser mycket fler sidor än att bara vara ett talande huvud, eller ett förkroppsligande av minnesförmågan. Om han är samma gestalt som Hodd-Mimer, den dolde Mimer eller den återuppståndne, med hel kropp som lever i kunskapskällan, så är han helt omistlig för mänsklighetens överlevnad efter Ragnarök, och dessutom i kontakt med Ginnungagaps krafter, urskapelsen själv. Och om Sinmara är hans hustru, och Mimer alltså är ett slags motsvarighet till Hades, som härskare i underjorden vid Hels sida, så föminskar det ju knappast hans krafter – utan snarast ökar dem…

Hels utseende, enligt skisser av Peter Madsen

 

En vida spridd missuppfattning, som lärs ut på dåliga Wikipedia-upplagor, men som inte alls finns i Eddan eller den Norröna traditionen är att Mimer på något sätt skulle ha lärt Oden runorna. Detta är ren gallimatias, för vi vet alla av Voluspá att det var Oden själv som ”tog upp runor, ropade och tog” – just han och ingen annan – där han hängde på Världsträdet, sig själv offrad åt sig själv, och att Mimer inte alls hade med runornas upptäckt att göra.

Men allt jämnt lever han i Mimersbrunnen, en rikhaltig källa att ösa ur, för de som verkligen vet, och de som har skådat och som förstår.

Kunskap är Ganglös för dumma troll och jättars söner, säger Eddan – men användbar för människor, och gudars söner.

Och se där ligger den stora skillnaden !

Spridda tankar om Max von Sydow, Gudinnan Hel och det Kristna Helvetet…

”Så vandra våra store män
från ljuset, in i skuggan
Här vilar denne riddaren
utav den Förgyllda Suggan”

– Carl Mikael Bellman

– ”Max von Sydow är död –
Men vad ska det då bli av hans hund ?”
– Vad menar du ?
– ”Jo, Tax von Sydow…”

(dialog från min arbetsplats, dagen till ära)

Kanhända är det vanartigt att skämta när en stor svensk skådespelare är död, kanhända inte. Det är i alla händelser mycket hedniskt, ty döden är inget som vi Hedningar och Asatroende är det minsta rädda för. Max von Sydow lämnade det jordiska idag vid 90 års ålder. Han var sedan 2002 inte bosatt i sitt hemland, utan i Frankrike, där han också blev Riddare av Hederslegionen. Han gjorde vårt land känt utomlands, men i Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvéns Sverige varken kunde eller ville han leva – för vårt land gynnar inte konstnärlig verksamhet eller fritt skapande numera. Och han var en sådan skådespelare som på film gestaltade praktiskt taget allt, från Kejsar Ming i Blixt Gordon till Riddar Antonius Block i ”Det sjunde inseglet” som heter ”The Seventh Seal” på Engelska…

”The Seventh Seal” = Den sjunde Sälen… ? (Knubbsälen på bilden har i vanlig ordning MISSFÖRSTÅTT alltihop..)

Bilden från Bergmans film, där Max von Sydows veteran från de kristna korstågen spelar schack med döden, är klassisk; och finns väl snart sagt på alla Västerlänningars och kristnas näthinnor. Max von Sydow var bara 28 år när denna film gjordes, och dessutom spelade han samma år (1957) i Bergmans ”Smultronstället” vilket är en mycket bättre film om döden, för redan från första början handlade von Sydows rolltolkningar just om gamla män, och livets slutskede, lustigt nog.

 

 

Undersöker man Bergmans dialog i filmen, kommer den ibland farligt nära slapstick, som när riddaren konstaterar att Döden fick svart när de drar om pjäsernas fördelning, och döden trött replikerar att ”det passar ju bra !”. Han svarar också som en gammal man, oändligt blasé och livserfaren på repliken ”Vänta litet!” med ”Så säger ni alla...” ungefär som om han hade hört denna replik till leda, och minst en miljon gånger förut – för han ger ju sällan några uppskov. ”Smultronstället” där en gammal professor lungt och stilla tar avsked från livet och till sist välkomnar döden, efter att ha konfronterats med minnena av en symbolisk Frejas lund och en gammal ungdomskärlek är mycket mera hednisk till innehållet än Bergmans vanliga kristna ångestfantasier, som tenderar att bli väldigt, väldigt tjatiga, precis som kristendomen eller krystendummen i gemen.

”Smultronstället” av Ingmar Bergman anlägger en Hednisk syn på Livet och Döden, inte en kristen. Det var hans mest hedniska film någonsin, förutom ”Jungfrukällan”

Naturligtvis visar statstelevisionen i afton Det sjunde Inseglet i repris, men jag tänker för min del inte se om den, utledsen på dess kristna världsbild som jag är. ”Smultronstället” och många andra av Sydows filmer skulle passa bättre för en repris. En av de bästa rolltolkningar jag sett med Max von Sydow är den sorgligt undervärderade och ofta (dvs i Sverige ) ignorerade ”Three Days of the Condor” eller Tre Dagar för Kondor, en spionthriller, som i bokform omfattade sex dagar, och inte alls tre..

 

Max von Sydow spelar här Joubert, en lejd mördare och dubbelagent, men han är så långt från Stellan Skarsgårds och Peter Stormares totalt orealistiska, barnsliga, gapiga och skrikiga action-hjältar som det överhuvudtaget går att komma. Joubert är bärdig från Strassburg eller Strassbourg i Elsass-Lothringen, talar både tyska, engelska och franska samt alla andra större världsspråk inklusive ryska, och man får veta att han redan i ungdomen dels mördade till förmån för de allierade, men ibland till förmån för nazisterna; och under 1970-talet har han övergått till att ibland stödja Sovjet, ibland USA, allt efter vilken sida som för tillfället betalar bäst för hans tjänster.

Joubert ser ut som en gammal Jurist eller kanske revisor, och är en man som arbetar ytterst långsamt, men metodiskt. Han använder en gammaldags läderportfölj med en gammaldags glastermos med plåthölje och en riktig kork, och häller försiktigt upp en skvätt kaffe åt sig själv, innan han skruvar ihop sitt mordvapen, som jag tror är ett Mannlicher-Carcano-gevär, för övrigt ett av de bästa prickskyttevapen som någonsin tillverkats. Joubert är också gammal ungkarl, lever ytterst enkelt och spartanskt på billiga hotell och förflyttar sig hellre med tåg, spårvagn eller buss medan han är klädd i en gammal brun hatt och pepitamönstrad trenchcoat. Ingen lägger märke till honom, därför att han flyter in överallt – men på något sätt ÄR han ett förkroppsligande av själva Döden, en mycket modern och kyligt opersonlig och effektiv död, visserligen, på ett sätt som egentligen är oerhört mycket mer skrämmande än Bergmans medeltida pajas.

Joubert har också modellbygge som enda hobby – en egenskap han delar med mig – och i en minnesvärd scen sitter han med ett antal färgburkar och små penslar uppradade framför sig på sitt skumma landsortshotell, som väl kunde ha legat i Karlstad eller Falun. Sedan ser man att han målar och snidar en liten, liten figur av den medeltida döden, som sitter på ett tornur i hans barndomsstad Strassbourg (se mina tidigare inlägg om julmarknaderna där och Le Marche de Cochons au Lait – ”Spädgrisarnas marknad” vid sidan om katedralen) – 1976 eller så, när jag såg den här filmen för första gången – men då var jag inte gammal – tyckte jag att det var en mycket minnesvärd scen…

Döden slår på pukor – från tornuret i Strassburgs katedral…

Joubert bygger också fina små urverk, vilka han förstås använder för allehanda bomber. Å andra sidan är han absolut ingen terrorist, han är noga med att inte skjuta sina offer utan ljuddämpare, och aldrig så att barnfamiljer eller någon utomstående ens skulle kunna höra det, vilket ju är snällt av honom. Men han mördar, skjuter och spränger folk i luften hela filmen igenom, vill jag minnas, helt utan att gå upp i affekt som herrar Skarsgård eller Stormare, helt utan större gester eller åthävor än en försiktig höjning på ögonbrynen då och då, då ett nedblodat offer inte faller ihop på gatan fort nog, utan att den pedandiske herr Joubert måste skjuta honom en extra gång genom knäskålarna också.

En annan minnesvärd roll av Max von Sydow tycker jag är den där han spelar Hamsun, den åldrade och alltmer senile norske författaren. Hamsun befinner sig på fel sida under Andra Världskriget, men åker iväg för att träffa Hitler och försöka underlätta förhållandena för hans många landsmän som sitter på Grini, och många andra tyska läger, men utan att lyckas. Hitler, konstaterar Hamsun besviket, är en dumbom som inte lyssnar, inte förstår någonting och inte hör på hans budskap överhuvudtaget – som alla kristna despoter.

Det är värt att minnas, att Hitler var troende katolik, hela livet igenom. Han stödde aktivt de kristna kyrkorna, och utan kristendomen, fanns aldrig någon antisemitism, inte heller nazismen, som ju bara ersatt Jesus med Adolf, från en Führer till en annan, så att säga. Kristendomen är ju som nazismen i sig en totalitär lära, men våra förfäder var aldrig någonsin antisemiter.

Jajamen ! Gamle Adolf han var kristen han… Och inte mycket bättre för det…

Nu när Max von Sydows livsgärning som skådespelare är slut och över, kan man konstatera att han påfallande ofta spelade ”gubbroller” – från Smultronstället, som han alltså gjorde vid 27 års ålder – och kanhända var det väl hans far, eller någon äldre släkting han gestaltade om och om igen, med sin stammande gammelmansröst, som nu tystnat för alltid. Så tolkar jag det i alla fall.

Ställd inför detta faktum kan vi kontrastera den Hedniska och Asatrogna synen på Döden, jämfört med Kristendomens eviga dödsgestalt. Den kristna döden är alltid en man, Liemannen, eller ett utmärglat benrangel, ett ruttnande, motbjudande lik, som formligen osar och stinker av de kristnas eviga Helvetes-rädsla.

Men den Asatrogna döden, däremot – är en kvinna – eller med andra ord Hel, gudinna över underjordenHel är den äldsta av alla skapade varelser, vet vi genom Eddan, och det är följaktligen fel i sak att avbilda henne som en ung kvinna, vilket Amerikanerna och en massa andra människor som inte vet bättre ändå gör. Hennes blotta namn har med höljande, helande, helhet att göra.

Hel borde alltid skildras som en gammal gumma, för det är så hon framstår i källorna. Jag har tagit upp detta ämne tidigare, och när det står att ”Hel är till hälften Blå, till hälften Blek” vilket är det enda som finns noterat om hennes utseende, så måste vi komma ihåg att det Norröna ”Blå” också står för färgen svart, man säger ju ”Blåmän” om negrer i Islänningasagorna, till exempel. Jag har skrivit om detta ämne tidigare, inklusive hur de kristna Amerikanerna totalt feltolkat gudinnan Hel, och påstått att hon skulle ha ett levande ansikte på ena sidan huvudet, på den andra en dödskalle, vilket man kan se på många teckningar, fast det är totalt felaktigt. Med precis samma rätt – eller snarare fel – skulle man kunna tolka att ”hälften” väl i så fall kunde syfta på Hel-gestaltens nedre eller övre halva, och inte bara på höger och vänster.

Kristendomen och det kristna tänkandet lyckas aldrig frigöra sig från sin inre schizofreni, och motsatser, som svart eller vitt, ljus eller mörker.

Om Hel är – till hälften blå, till häften blek som sagt så syftar det på en sammansatt verklighet, idel komplexa känslor, som vi alla nog märker av om vi konfronterats med döden i vårt privatliv, till exempel genom någon nära anhörigs död. Dödsgudinnan Hel är en befrierska, som döljer de döda nere hos sig i underjorden, och därmed inte någon renodlat negativ figur. Hennes gillessal Okolner beskrivs som en glad och positiv plats, där eldar brinner av sig själv utan att man behöver hugga ved till dem, och när Thangbrand mördaren, den självutnämnde missionsbiskopen kom till Island, hälsade hedningarna honom med ropet att de själva gärna ville besöka det kristna helvetet – där var ju varmt och gott som i en bastu, och alla deras förfäder var också där…

Samma svar lär Radbod, Frisernas siste hedniske kung ha svarat frankernas missionärer med – om hans förfäder var i helvetet eller hos Hel, ville han själv inte hamna någonannanstans.

Hel gömmer i Okloners hall också Liv och Livtraser, det sista människoparet, som i sinom tid skall överleva Ragnarök och befolka jorden på nytt. Hon är ett slags naturens städgumma, likt ”Gumman Tö” i Elsa Beskows smyg-hedniska sagor, och en helt nödvändig del av tingens ordning, som det inte lönar sig att vara rädd för.

Elsa Beskows sagogestalt ”Gumman Tö” – aktuell såhär års och Vårdrottningen är barnkammar-versioner av Hel, respektive Freja…

I Tyskland finns ”Frau Holle” eller ”Fru Hulda” som ett slags sagogestalt också i mycket sen tradition, ända in till 1800-talet och bakom denna Dis eller gudinna vid vinterns slut och vårens början, står förstås den Nordiska Hel, efter vad man konstaterat. Liksom Baba Yaga, den ryska och slaviska motsvarigheten till Hel som dödsgudinna, kan hon sända snö och stormar över jorden, men de som orkar konfrontera henne, får hennes välsignelse.

”Frau Holle” tänks skaka ett täcke över jorden, vilket ger snöstorm

Blidväder och stormar i Febrauri-Mars skylls fortfarande på Frau Holda, och Ingrid Ylva, den mytiska grunderskan av Folkungaätten, ska från Bjälbo kyrkas torn i Östergötland ha skakat sina bolster med orden ”häst och kär av varenda fjär´” och då uppstod en väldig armé av döda, i stånd att driva bort Folkungarnas fiender… I träsken vid Hohe Meissner i Tyskland finns också offersjöar åt Frau Holda som ännu är i bruk, och man kan jämföra med kulten av Nerthus, eller Nehalennia bland kontinentalgermanerna… Hels Vite, eller det straff som Hel utmäter åt somliga, de kristna då mest, är oss hedningar rysligt fjärran, och vi vet att det är en god död och ett bättre liv som väntar i det hinsides…

Det fanns också en gudinna, stavad Hludana i det romerska Germanien, som är Hulda, Huldran eller Frau Holle – återigen Hel – i en annan form. Hel har bokstavligen varit dyrkad, i alla fall på kontinetalgermansk botten och kanske är hon så än, vilket är att beakta…

Modern staty av Hel eller Holda från Hohe Meissner, Tyskland

”Fensalar” eller offerträsken, är också Hels boning

Altare åt ”Hludana” eller Holda, dvs Hel – rest av Romerska soldater i Xanten…