Ett enkelt Midsommarblot

Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Det här är en personlig blogg om Hedendom, och inte en nybörjarsida för de som vill ha en introduktion om Asatro. De som vill ha sådant, bör först av allt läsa på ur seriösa och vederhäftiga böcker i ämnet, och framförallt glömma allt dumt, som man kan läsa på nätet, men som inte hör hit. Sk ”forn sed” och andra bluffmakare, till exempel, men också diverse rörelser inom new age eller nyandlighet, som inte har något alls med Asatro att göra de heller.  Jag räknar med att ni kan läsa innantill, och i alla fall kommer ihåg såpass mycket – men tydligen gäller inte det några av er. Då tar jag om detta med Midsommaren och Midsommarblotet en gång till, och från början, i ett fåfängt hopp om att även de mest trögfattade eller nästan obildbara bland er lär sig någonting till slut, fastän de inte verkar så. Jag börjar faktiskt allvarligt tvivla, när det gäller somliga; som tydligen fortfarande läst mina rader i mer än ett halvt år, fortfarande utan att begripa själva grunderna

Jag har skrivit om ämnena blot och midsommar förr om åren, och mina tidigare inlägg kan du hitta här ovan, under respektive rubrik.

Majstång eller Majning, alltså att smycka och kläda med grönt, är något som vi i vårt land firat ända sedan Bronsåldern för att markera sommarsolståndet eller vårens inträdande. Kransen eller kransarna på majstången symboliserar det kvinnliga elementet eller krafterna i naturen, och själva stången det manliga. När stången reses och kransen eller kransarna träs över den, är det gudaparets bröllop vi firar. Symboliken är enkel, och är något som minsta barn borde kunna förstå.

De gudamakter vi Asatroende hyllar framför andra till Midsommar är Frej och Gerd – alltså himlens äringsgud och åkerns och jordens gudinna, hon som också  är Hertha, Nerthus, Njärd, Earth och Jord. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är ett manligt och kvinnligt gudapar som förenar sig. Inte två män, och inte två kvinnor heller, för på det viset får man ingen äring, och där blir heller inga barn gjorda.

Gudaparets förening vid Midsommar är ett heligt bröllop, och en förening mellan manligt och kvinnligt. Inget annat, för det är bara så man kan få äring eller årsväxt.

Det förstod redan våra förfäder, och det måste vi själva också inse och kunna uppfatta med våra sinnen. En som har insett Midsommarns och framförallt Midsommarnattens magi idag, är Bitte Assarmo, till vardags skribent på bloggen ”Det goda samhället” och anledningen till att jag rekommenderar just hennes kåseri, är att hon har förstått Midsommarens och Midsommmarnattens innebörd i sitt hjärta – vilket somliga inte kan, och inte heller kommer att kunna. Asatron är inte en ”inkluderande” religion, utan en ”exkluderande” och inom kort kommer jag förklara, varför det faktiskt är så.

Vi Asatroende talar inte om Frej och Freja som ett gudapar, till exempel; och vi har heller aldrig gjort det. De är syskon, och syskon kan inte gifta sig med varandra, för då uppstår blodskam. Båda är de Njords och troligtvis Njärds avkomma, sant nog, men Frejs enda hustru och käresta heter Gerd – så är det bara – medan Freja trånar efter Od eller Svipdag, men annars är hon för alltid mö och ogift. Så står det faktiskt i Eddan, och det kan ingen ändra på – Frejas mysterier, och vem Svipddag i själva verket är; är något som är alldeles för omfattande för att behandlas här, men den ende som någonsin påstått att Frej och Freja varit förenade är Loke, sant nog, och han har utslungat detta som en anklagelse eller en förolämpning – och det passar sig inte att göra så vid bröllop, inte blot heller förresten.

Förutom Frej och Gerd, som alltid har stått i centrum och alltid kommer att stå i centrum vid Midsommarblotet, så kan man anropa och tillbe Freja eller Frej och Vanerna enskilt, men det är en annan sak. Också Tor, regnets och Åskans urstarke gud, är särskilt viktig såhär års, liksom solkvinnan Siv, hans hustru – Siv och Tor utgör ett annat gudapar, som de flesta av er kanske kan begripa och se. Frigg, den stora modern och Heimdall, den allseende, kan med fördel också anropas vid Midsommarblotet, och detsamma gäller de makter, vars Fulltrui ni är – ifall ni nu förstått vad Polyteism är för någonting, och vad som menas med själva begreppet Fulltrui, som ni också måste lära er och omfatta med hela er hug och vilja och alla sinnen, helt och fullt men aldrig delvis.

Att vi blotar och förärar griskött till Frej, till exempel, och ger andra makter enkla och passande gåvor, allt efter hur makterna faktiskt är och hur de är beskrivna, är också självklart. Men ingen gudamakt ser välvilligt på sådana gåvor den inte kan använda, och som inte heller människorna skulle kunna förtära eller ha nytta av, vilket är viktigt att minnas. Av Eddan förstår vi också, att det är viktigt att inte blota för mycket och för stort, men att hålla sitt blot värdigt och enkelt.

Visst – ett blot till Freja kanske ser ut såhär och innehåller röda rosor, sött mjöd, jordgubbar, vin och annat sådant – men att förära andra gudomar detta, är kanske mindre lämpligt.. Det finns trots allt något som heter God Smak och Omdöme…

eller, för att citera Henrik Andersson, min gamle vapendragare…

Idag har jag trogen hedendomen firat och blotat till Frej. Jag har plockat blommor till Frejs ära i min trädgård. Jag har offrat det som växer i trädgården, kungsmynta och gräslök. Snaps kryddat på maskros från trädgården samt hemgjort vin. Öl och mjöd som jag köpt var också bland gåvorna….

Det finns ingen högtid utan regler, som jag tidigare påpekat, och inget samhälle utan lagar. Alla Asatrogna blot följer en särskild ordning, som är dikterad av naturen, erfarenheten och det praktiska förnuftet.

Jag har redan sagt och förklarat för er, att Midsommar är Makternas bröllop – och vad gäller då vid ett vanligt Midsommarbröllop eller Midsommarfirande, tror ni ? Ni skulle sannerligen inte släppa in ”alla” där, och inte låta ”vemsomhelst” fira Midsommar ihop med era närmaste och er familj – och redan där är vi svenskar Exkluderande och inte Inkluderande, för numera finns det en massa människor i det här landet, som vi faktiskt inte vill fira Midsommar ihop med, och som vi inte vill ha här. I alla fall vill inte jag…

Nej – ”alla” är INTE välkomna vid Gudarnas Bröllop, eller det vi kallar Midsommar… Kriminella, våldsmän, trash och drägg är faktiskt undantagna

 

1. Till förberedelserna för ett värdigt Midsommarblot hör alltid ”Viband” eller avspärrningar Håller man en gudstjänst, så ska platsen den hålls på fungera som ett heligt och avskilt område, permanent eller för en tid. Innanför denna gräns skall inga omyndiga barn, djur, personer som fortfarande är likställda med djuren eller personer som inte kan sköta sig, ens kunna bli insläppta. Skrikande och vrålande, trummande och oväsen, personer som ideligen drägglar och snorar, fiser och rapar eller utstöter gutturala läten eller konstiga ljud hör inte hemma där, och alla mobiltelefoner eller elektroniska apparater, kan lämpligen lämnas utanför eller vara avstängda, för dem behöver man inte vid en gudstjänst.

Såhär kan det se ut. Var sak på sitt bestämda ställe, på mark där ingen störs eller blir ofredad. Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Sunt förnuft – och ”Manöver” gäller – precis som på sjön !

2. ”Nykter, tvagad och mätt” skall man rida till Tings, enligt Hávamál. Det gäller för deltagande i Blot och Sammankomster också. Du dricker eller äter inte på en helig plats eller i en kyrka, och då skall du inte göra det vid ett hedniskt Gudahov heller. Gille, festande och liknande kan man hålla efteråt, men aldrig någonsin på en blotplats. Alla behöver inte tala när de kommer in på platsen, och inte dricker de ”lag om” heller, vilket skulle tagit timtal, i alla fall om det gäller många personer. Man gifter sig inte heller full, ”pårökt” eller onykter, och det gäller också för åskådarna vid Gudarnas bröllop.

3. Blotsfrid skall påbjudas, och blotsfrid gäller – även på efterföljande gille, på väg till blot och ända tills alla deltagare hunnit hem till sitt. Blotsfrid också att ingen smädar, förtalar eller kränker sin granne, kommer med lögner och falska påståenden, sprider rykten och för osant tal, eller stjäl och baktalar sin nästa. Detta framgår redan av de äldsta lagarna, som säger att du inte får överfalla eller okväda någon på gillesväg, eller skada någons heder, för redan det i sig är ohederligt, och har inte vid en gudstjänst eller gille att göra, ens om det vore sant. ”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” skrev en gång en Asatrogen skald, och det stämmer fortfarande. Stöld av information är också fridsbrott, vilket man bör uppmärksamma.

4. Innan man deltar i ett blot eller högtid bör man tvätta händerna, och skölja ur munnen. Det vet vi att man gjorde, av sagornas och andras beskrivningar.

5. Tror man på en ”naturreligion” så är man aktsam emot naturen. Man skräpar inte ned, eller slänger fimpar, burkar, flaskor eller någotslags föremål – av vad slag det vara må – på blotplatsen

6. Snor, Saliv, kroppsvätskor och uttömningar har inte på en helig plats att göra. Inget sådant hör hemma i ett gudahov, och småbarn, som inte kan sköta sig eller andra personer; som inte klarar av att följa ens såpass enkla regler, skall heller inte vara där. Ingen förälder kunde väl vara dum nog att låta sina telningar springa omkring hursomhelst, dräggla, pissa, snora eller spotta på krucifixet i en kristen kyrka, eller torka sig på kläderna av en Imam, till exempel. Man uppför sig inte så vid ett Midsommarfirande, utan visar folkvett – ifall man nu har något…

7. Hålls det någon högtid eller ceremoni, ja då bör den hållas med klar och hög röst, så att alla inblandade kan se och höra vad som sägs och görs. Blot och Gudstjänst skall göras korta, men värdiga. Det borde vara självklart, att man inte låter personer stå uppställda i stark sol eller värme sommartid i timmar, särskilt inte om de har svårigheter med att röra sig eller stå. Av praktiska skäl är det endast Goden eller Gydjan, som agerar framför Stallen eller vad de kristna kallar altare – och endast han eller hon blotar först – andra kan gå dit enskilt under värdiga former sedan. Man dricker heller inte ”lag om” eller går Ringed med femtio personer eller flera, för det blir bara fånigt, långdraget och dumt.

8. Därav följer också, att deltagare bör förhålla sig så, att ingen skyms eller störs under själva högtiden. Deltagarna står antingen i cirkel, öppen fyrkant eller på ett led linje – möjligen i flera led, men enklast är bäst.      Den som inte är officiell fotograf, eller utsedd till att vara det, fotograferar inte och filmar inte människor vid ett bröllop. Hur skulle det se ut, om du filmade besökare utanför en Synagoga utan att höra dit, eller vara med i församlingen, till exempel ? Eller om du bara gick rakt fram till någon annans bröllop, och började filma eller fota där – hemma i deras villaträdgård ? – Nej, så skulle du aldrig göra, eller hur ? Då skall du banne dig rätta dig efter reglerna, och inte göra så vid Midsommarblot heller !

9. Gudastöttor och bilder bör inte ligga på marken, utan på en jordfast sten eller på ett bord, där alla kan se dem – och heller inte vältas omkull. Detta gäller också Midsommarstången, som skall få stå kvar okränkt och orörd, när högtid och gudstjänst är över – och den som kränker den, må kallas varg i veum och vilddjurs vederlike.

Enkla, praktiska och värdiga regler som sagt.

Tänk att detta hela tiden skall vara så svårt – för ”Acid Astrid” och för vissa – som inte hör hit, helt enkelt…

Jag upprepar vad jag sagt. Asatron är i-n-t-e en ”inkluderande” religion – vilket redan framgår av Hávamál och Eddan. Det står att den vise endast sitter i gille med ”hörskumh” eller de som verkligen kan lyssna, höra eller se, till exempel. Och viktigare än att enbart höra väl, är att höra och lyssna med Hugen eller sinnet, som vi alla vet – för de som kommer till vår svenska Midsommar med oärligt uppsåt, efter att ha begått svåra brott i främmande land eller för att ”gratis” tro sig kunna få en ny identitet och ett hem här genom att säga sig vilja vara Asatroende, kommer att bli gruvligen besvikna, det säger jag er.

Berömd är också Hávamáls nittonde strof, den som i original lyder:

Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.

och som i min egen översättning lyder:

Håll dina män vid karet,
men drick du i Hovet mjöd.
Tala vad tarvas eller tig.
Okynnig kan du av ingen kallas
om tidigt du går att sova.

Vad som utmärker en god Hövding eller Gode, vet vi inte bara av Eddan och flera runinskrifter, är hans ”Mathargodhan” eller ”Matgodhet” – att vara frikostig, givmild och rundhänt med mat till de som förtjänar det, vill säga. Också en småländsk runsten vid Ryssby innehåller samma ord. ”At hofvi” är dubbeltydigt på norröna, liksom på dagens isländska, eftersom det betyder ”efter behov”, det vill säga precis så mycket som behövs, men också ”vid hovet” eller i ett Gudahov.

Goden dricker för sig, avskilt och inför gudarna, men inte med pöbeln eller massan. Han eller hon slår sig inte i slang med ”vem som helst”. Goden eller Gydjan vet också, att i morgon väntar en ny uppgift eller ett nytt uppdrag, som kan vara hur ”skarp” som helst – och därför sitter han eller hon inte och super eller ägnar sig åt dösnack, framåt småtimmarna, utan lägger sig i tid, för vederbörlig vila. En vis människa firar värdigt – och ”alla” är visst inte välkomna, vill Hávamáls författare – som är Oden själv – säga…

Annonser

4 korpar födda i The Tower of London

Den brittiska tidningen The Independent, som jag ofta läser – den är betydligt vederhäftigarre änexempelvis DN och andra svenska media – rapporterar idag att inte mindre än fyra korpar har fötts i Towern, London. Deras föräldrar heter Hugin och Munin, naturligtvis namnsatta efter Odens Korpar, Hug eller Tanke, respektive Minne. Detta uppges vara en händelse, som inte inträffat på 30 år, eller sedan 1989.

Towerns korpar vaktas sedan 1500-talet av Yeoman Guards, särskilt utbildade infanterister med gedigen bakgrund i den brittiska Armén, och inte av ”Beefeaters” som många tror…

Ända sedan den keltiske hjälten Bran the Blessed, som mycket väl kan ha varit en historisk person, någon gång på 300-talet enligt vår tideräkning – även om han senare betraktades som en gud – har Towern förknippats med sina korpar. Kullen, där Towern nu står, skall ha varit en gravhög för Brans huvud, och hans blotta namn betyder också korp. Korparna fanns här, redan då Olav Tryggvason lät dra ned London bridge bakom sig genom att ro med sina skepp (jodå, man kan visst ro av järnkättingar, ta bryggor och broar på släp och annat – jag själv har gjort liknande saker under min tid i Viking) och under 1500-talet uppstod dagens legend om att korparna någonsin lämnar London, så kommer det Brittiska Samväldet att gå under….

 

 

Under Anne Boleyns avrättning lär korparna ha suttit tysta och moltigande, och betraktade stilla en drottnings död. När Jane Gray, en annan av Henrik VIII:s drottningar hade avrättats efter nio dagars äktenskap – io är ett Odens tal, men det visste ni väl redan – om ni är sanna hedningar – hackade korparna ut hennes ögon. Under andra Världskriget utrotades de nästan, och var nere i en enda korp, men efter att Winston Churchill i egen person beordrat en nyanskaffning, har de aldrig lämnat sitt hem. Själv tar jag detta som ett mycket gott omen, och ett säkert tecken på att Brexit kommer äga rum – Det brittiska folket har krävt det i en folkomröstning, och folkomröstningar MÅSTE politikerna faktiskt följa, i alla fall i ett demokratiskt land…

För övrigt kommer jag snart bege mig till ort och ställe, för att träffa likasinnade, beskåda korparna samt öva mig i vapendåd och lära känna sköna damer. Men, det är förstås en annan historia – och måtte vi svenskar också får ett SWEXIT – I Odens namn – och måtte Regeringen Löfvén falla och aldrig aldrig återkomma ! Låt oss höja Korpfanan !!

Kom ihåg: Endast ODIN är korparnas herre !

Monoteister HOTAR hela vår planet – ”Samexistens” är totalt omöjlig…

Man kan inte ”samexistera” med en mördare. Man kan inte leva ihop med en individ, som hela tiden försöker ta livet av en. Man kan inte existera tillsammans med dem, som totalt förnekar ens egen rätt att existera och finnas till, och inte ha sådana människor som grannar. Som bekant drabbades ett antal kyrkor på Sri Lanka av Islamistiska attentat under påskhelgen. Över 290 personer dog och över 500 lemlästades på grund av Monoteismens härjningar den här gången.  BBC och andra internationella nyhetsmedia med hög trovärdighet uppger att IS eller Islamska Staten tagit på sig skulden för alltsammans, samtidigt som svenska tidningar och media inte vågar skriva eller säga detta. Man slätar över, och vill inte erkänna den bistra sanningen, och vad man redan konstaterat i utlandet.

Den brittisk-indiske författaren, Hedningen och Poyteisten Gore Vidals ord blir mer och mer aktuella för varje dag som går. Sedan 2000 år lever vi med Monoteisternas ständiga terror och våldsdåd…

 

Attackerna skall vara en hämnd för en kristen våldsmans attacker på Nya Zeeland, som i sin tur påstods vara en hämnd för de islamistiska vansinnesdådet på Drottninggatan i Stockholm, en terrorhandling emot fredliga svenskar, som mycket snart kan följas av fler terrordåd i samma stil. Vi har sett detta mönster förut, och vi ser hur det ständigt upprepar sig. Islamisterna och de kristna är exakt likadana – de är samma andas barn, och de opererar med samma totalitära ideologi. De vill inte erkänna andra gudar, de vill inte acceptera folk med en annan religiös uppfattning än deras egen, och därmed skiljer de sig fundamentalt och kapitalt från Hedendomen och de polyteistiska religionerna. Min bloggkollega Henrik Andersson på Ideell Kulturkamp frågar sig idag, om Monoteismen är riktigt frisk. Det är förvisso en fråga, som kan ställas i sammanhanget.

Kristendomen i Sverige och alla andra stater bygger på något som kallas ”Missionsbefallningen” och är en direkt order, inskriven i Matteusevangeliet i de kristnes Bibel. Deras gud skall vara allsmäktig, påstår de; och alla andra gudar och trosföreställningar skall utrotas, samtidigt som kristendomen ska spridas ibland alla folk och stater (alltså också Sverige och de Nordiska länderna, som aldrig varit särskilt kristna) och alla måste tvångsmässigt döpas och underkasta sig denna kristendom. Det är en totalitär filosofi i sin renaste och mest förtryckande form. Nu säger inte dessa befallningar från de kristnes gud att allt detta ska verkställas med grovt väpnat våld, men missionsbefallningen har genom årtusenden och århundraden tolkats på det viset. Överallt där kristendomen visat sitt fula tryne, har man sett samma resultat. Hela befolkningar har utplånats. Afrika. Centralamerikas och Sydamerikas indianbefolkningar. Australien, Europa, Norden. Folkmord efter folkmord, i land efter land, och det hela fortsätter, än idag…

Överallt där Kristendom eller Islam tillåts ta över i ett samhälle förekommer Korståg eller Jihad, terror och ständiga krig…

Islam går ett steg längre, eftersom dess Koran öppet förespråkar omvändelse med våld, samt Jihad eller det heliga kriget, som finns med som en bärande beståndsdel i de flesta tolkningar av denna lära. Frågan är då, hur länge vi ska tolerera närvaron av Monoteistiska religioner och totalitära filosofier i Västvärldens relativt fredliga och demokratiska samhällen. Är det inte dags att vi gör rent hus med dessa fulreligioner en gång för alla, och förbjuder dem ? Religionsfrihet är en sak, men hot emot demokratin och själva rättssamhällets grundvalar en annan. Demokratin är ingen självmordspakt. Och förr eller senare, kommer Monoteismens rätta ansikte att visa sig…

Jämför med vad som sägs i Hávamál. Där förespråkas inga heliga krig. Där förekommer inga allsmäktiga Gudar. Där står inte ens om något liv efter detta. Där ges inga uppmaningar om Jihad eller Mission – allt som sägs är följande, ty som det står i den  127:e strofen:

”Om ont du ser, kväd då att ont det är – Och giv ej din fiende frid !”

Att ej giva sin fiende frid, innebär inte att man ska döda honom eller henne. Det innebär bara, att våldsverkare skall straffas, och ställas till svars. Och det står inte, att det är någon Gud som skall anropas, när man ”kväder” att våld och missförhållanden råder i Världen – här eller på Sri Lanka. Att kväda är att säga något högt, eller offentligt. Det är till civilsamhället, och till människorna runtomkring, hedningarna riktar sig. Till rättsstaten, till de ting och folkförsamlingar vi alltid haft och ännu har i Norden. Så är det, och det är viktigt att förstå – även om Monoteisterna, fast i sitt våld och sitt hyckleri, aldrig någonsin kan förstå det.

Igår påpekade skribenten Sakine Madon i UNT, Uppsala Nya Tidning, hur feg och undfallande Regeringen Löfvén är.  Annie Lööf, vars lilla missnöjesparti på grund av en av de mest skändliga episoderna i Sveriges moderna historia nu sitter i regeringsställning, talar om ”troende” på Sri Lanka, och vågar inte ens kalla saker vid dess rätta namn. Och hon är inte den enda hycklerskan. På bloggen ”Det Goda Samhället” skrev vår gamle bekant Mohamed Omar – en islamsk extremist, som ångrat sig och som numera blivit ”kulturkristen”, men med stark sympati för hedendomen en dag tidigare – den 23 april – om hur ingen mindre än vårt lands Justitieminister, Morgan ”Mollgan” Johansson också fortsätter ljuga och hyckla. Enligt honom skall det nämligen vara dunkla ”högerextremister” som är den stora faran i Sverige, samtidigt som minst 30-40 svenska kommuner skall förberedas för att ta emot sk ”IS-återvändare” eller med andra ord krigsförbrytare och massmördare. Alla ska de komma till Sverige, med sina yngel och barnsoldater i släptåg, ungefär som om just vårt land skulle vara hela Världens socialkontor… Allt enligt denne förryckte Dvärg, denna ynklige lille despot..

Sverige under Regeringen Löfvén. Ett land där det är fullständigt OK och helt legalt att VIFTA MED IS-FANOR. Men där RUNOR måste TOTALFÖRBJUDAS enligt landets egen Justitieminister…

Från justitieministern själv har det under de senaste dagarna meddelats, att han tror att Svensk Polis måste skydda bönderna i landet från djurrättsaktivister, ungefär som om detta skulle vara den stora faran, och den största risk vårt land alls löper just nu, när tusentals islamska terrorister skall importeras ”hem” till Sverige. En bisarr prioritering av en totalt felslagen Socialdemokrati, som befinner sig på dekis…

På den tid när svensk socialdemokrati verkligen var värd någonting, fanns det något som hette Folkhemstanken. Det handlade om att skapa ett säkert hem för Sveriges folk – det svenska folket, vill säga, och att tjäna dess intressen, men inte det syriska eller turkiska, eller andra folkstammar som inte alls hör hit, och som gång på gång likt diverse ”EU-migranter” visat sig fullkomligt oförmögna att acceptera det svenska civilsamhällets lagar och levnadsregler. Per Albin Hansson var en svensk politiker, som i likhet med ”Mollgan” Johansson också kom från Skåne – och han sa – på sin tid… som såhär:

Även under det politiska fåväldets tid tillgreps den från makthavarnas sida i synnerhet när det gällde att hos massorna inpränta känslan av förpliktelse till det allmänna, skyldigheten att bära bördor och bringa offer. Det är kanske också i pliktkänslan som uppfattningen om samhället såsom det gemensamma hemmet starkast och bäst kommer fram.— — Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage,

(S)-regeringens Jurisprudens… Och Kulturpolitik…

I Landet Löfvén har allt detta förvandlats till sin motsats. Utländska befolkningsgrupper har fått en alltmer gynnad ställning. Bidrag efter bidrag betalas ut till de islamska centren, medan svenska fattigpensionärers tandguld via krematorierna får göda ”Svenska” Kyrkan, och ”Studieförbundet Ibn Rushd”.  Det svenska kulturarvet förstörs. De sociala skyddsnäten monteras ned, samtidigt som de nytillkomna fortsätter att sko sig på den inhemska befolkningens bekostnad – och klyftorna mellan närande och tärande växer oavbrutet, hela tiden… i takt med Annie Lööfs och ”Mollgans” floskler…

När ska vi kasta ut Monoteisterna ur Sverige ? När ska vi ta tillbaka vårt land, och avsätta Regeringen Löfvén ? Till och med bloggen ”Det goda samhällets” chefredaktör Jan Olof Sandgren, av allt att döma en fanatisk kristen, har insett ”Mollgan” Johanssons fullständiga omöjlighet på Ministerplats, och förstått det faktum, att hans idiotiska lagförslag om förbud emot runor inte har någon som helst förankring hos det svenska folket, och heller ingen förankring i verkligheten. Några runförbud behövs inte. Det är en åtgärd som inte hjälper den eroderade rättssäkerheten och det bekymmersamma säkerhetsläget i landet det minsta.

Om ministern alls oroar sig för högerextremism, eller extremister i övrigt, så är det den islamska extremismen han bör bekämpa först och främst, det inser vi allihop – och det inser man också efter att ha läst SÄPOS årsrapporter. Det finns lagar om förargelseväckande beteende, till exempel, och jag skulle nog vilja hävda, att de ytterst fåtaliga nazisternas missbruk av runor, faller under dem.

Det stora hotet för Sverige, och för hela Världen i övrigt, stavas Monoteism. Det stavas kristendom, och islam – för de här två religionerna är av precis samma skrot och korn. Vill vi alls ha ett fritt samhälle eller någon morgondag för människor i detta land, bör våra politiker inse detta faktum fortast möjligt, och handla därefter – allt tal om sk ”kristdemokrati” till trots.

Som avslutning på detta inlägg citerar jag ur ”Det goda samhällets” insändar-kommentarer om Justitieministern, Regeringen Löfvén och dess handlande mot sina egna medborgare…

svenne

”Det är detta skriftspråk som Morgan Johansson och hans kollegor nu upplever som ett hot.”

Varje dag blir man påmind om att det inte finns någon ände på den idioti som genomsyrar många av våra makthavare. Tror dom att alla dessa tokerier i slutänden skall resultera i ökade partisympatier hos allmänheten eller vad är syftet? Det finns ju flera mycket tydliga och handfasta problem som håller på att förstöra hela landet och att komma till rätta med dessa borde ju ha den högsta prioriteten i stället för att jaga ”hot” som i verkligheten är försumbara vid jämförelse.

Dnam

Tycker du ja, men de vill ha det så här.

cmmk10

Morgan vill säkert förbjuda det fria ordet och Internet. Undrar om han härigenom kan förbjuda symbolen för Bluetooth?

Tomas

Vi som inser att vi fått den mest hopplösa justitieministern i historien vilken, på eget bevåg eller på uppdrag av andra, försöker piska in alla i den hjärnlösa vänsterfåran får väl protestera genom att kalla honom AntiOden. Enögdheten har han men saknar alla övriga egenskaper. — — Hur än jag vill se något gott hos varje människa så lämnar mig Morgan svarslös.

Göran Holmström

Jan-Olof mycket bra skrivet. Morgans skräck är ju att vårt gamla arv ska till slut ena oss, det har inte ett dugg med nazism att göra utan det gäller att försvaga gruppen som finansierar deras maktinnehav.
Nästa del är att Morgan inte vill stöta sig med gruppen som ger dom röster att sitta kvar. Bevis för det är utrensningarna av gamla fynd som skulle kunnat säljas till intresserade människor, istället lät staten via valda ombud skrota bort vårt arv som skrot, Alice Bah Kunke stod som ytterst ansvarig för den övningen.
Ännu ett, är kvinnan som fick stöd för att forska i muslimska symboler invävda i vikingakläder, har själv kontaktat henne, hon sade att hon vart både feltolkad och använd för politiska syften. Och det enda hon hävdade var att vikingar och muslimer möts inget mer.
Vi har ett angrepp på vår historia och kultur, frågan är bara hur våra förfäder hade hanterat det? Vänt andra kinden till om och om igen? Tveksam, till det,
Att Morgan hatar starka män och starka kvinnor, har väl sin logiska förklaring,
Alfahanne är ju inte det han utstrålar direkt, fick leta långt ner i alfabetet innan jag hittade passande bokstav Ypsilon-hanne passar.
Fonetiskt så liknar det kräksljudet och det passar bra på denna person.

Aha

Om nazistiska symboler ska förbjudas ska naturligtvis kommunistiska och Jihadistiska symboler också förbjudas. Om hakkorset står för hets mot folkgrupp står kommunistiska och jihadistiska symboler för dödligt hets mot oliktänkande. Hammaren och skäran skulle bli ett minne blott. Sveriges kulturetablissemang får riva ned sina affischer från studietiden.
Så kommer inte att ske, att kommunistiska och jihadistiska symboler förbjuds. Man accepterar helt enkelt symboler från slaktarregimer. Ett paradexempel på hur degenererad den politiska debatten är, degenererad därför att protesterna mot att förbjuda kommunistiska och jihadistiska symboler kommer i stort sett att utebli, förmodligen också från det borgerliga lägret.

Den humanitära stormakten visar upp sitt hyckleri i full blom. Assholes.

  •  

  • Jag upprepar vad jag sagt – goda läsare. Man kan inte säga ordet ”Asatro” eller ”Hedendom” utan att också säga – Folkligt civilmotstånd – och kamp emot överheten !

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Svagdricka – ett måste till Julen

Förr var nästan alla svenska öl mörka, och överjästa. Det rörde sig inte om underjäst Pilsner, som nu, eftersom underjästa öl blev vanliga först under industrialismens 1800-tal, som alla bildade människor vet. Och begreppen ”överjäst” respektive ”underjäst” har förstås inget med hur mycket ölet jäser att göra – vad man menar är ju bara om jästen samlar sig på bottnen, vid lägre temperatur, eller om den flyter ovanpå och kan skummas av vid något högre temperaturer, som fallet var i gamla tider. Så mycket ölkunskap, bör var och en kunna, liksom det faktum att de tre kärlen Bodn, Sodn och Odröder, som nämns redan i Eddans myt om det första mjödets tillblivelse, är maltbotten, där malten gror, sjudpannan där den kokas till vört, och till sist jäskaret eller Odrörer, där drycken får själva Odens kraft, rör sig och nästan fräser över.

Oden i Örngestalt enligt Brynjulfssons Edda på 1600-talet, förföljd av Jätten Suttung eller den besuttne, som också förvandlade sig till en örn. Underst syns Bodn, Sodn och Odrörer, samt ett kärl för den färdiga drickan. Medan han flög, gick något av den ur Oden baktill, och det föll ned på jorden för att bli ömkliga ”fornsedares” och berusade dårars lott…

 

Det heter dricka Jul, vet vi alla – och drickan förr var mörk, svag och kanske inte olik den som serverades i vardagslag. Man drack säkert också mjöd och vin om man kunde, men detta var dyra drycker och det kunde ofta hända, att ölet tröt för människorna. Till Tomas-dagen, 21 December skulle Juladrickan eller Julölet vara färdigt enligt yngre svensk folktradition, som nog baserade sig på den julianska kalendern, varför det fick förflyta ytterligare en veckas lagring innan Jul. Och svenska folket dricker fortfarande massor av en mörk maltdryck utan alkohol som kallas Julmust, till Coca-Cola imperialisternas stora sorg.

Många svenskar minns ännu svagdrickan från sin barndom, och så sent som på 1970-talet flödade den fortfarande över land och rike.

 

Vi som vet, inser lätt att Julmusten bara är en dålig ersättning för den svagdricka och det svenska öl som fanns förr – och att Coca-cola är ännu sämre som alternativ, ett sötsliskigt läskeblask som skadar tänder och hälsa, och som inte har någonting med den svenska Julen att göra. Coca-Cola och amerikanerna har försökt slå sönder och skada vår egen hedniska Jul, genom att göra den fadd och intetsägande, men allt fler och fler motsätter sig denna nivellering av den Nordiska kulturen. Enbart Julmusten – denna dåliga ersättning för riktig Juladricka – ser till att Coca-Colas försäljning minskar med 50 % i Juletid, enligt vad man påstår, medan den riktiga Juladrickan – med Svagdricka som ett fortfarande gångbart kommersiellt alternativ – nästan helt har utkonkurrerats, även om den helt klart smakar så mycket godare, särskilt till Julmaten. Det sägs att vi dricker nära 4,5 liter Julmust per svensk invånare i genomsnitt. Bytte vi ut den siffran emot Svagdricka istället, skulle mycket vara vunnet, för då skulle konsumtionen av starköl, vin och spritdrycker gå ned, och folkhälsan förbättras avsevärt, vilket våra nykterhetsapostlar och den eländiga drägg, som nu sitter i Sveriges Riksdag helt har missat.

Förr fanns svagdricka i glasflaska om minst 5 liter och träkagge, och man kunde köpa hem så att den stod i sig i kylan över hela Julen…

 

Den svagdricka som kanske ett tiotal bryggerier brygger idag, har dock fått en renässans. Idag håller den kanske 2,0 % volymprocent alkohol eller möjligen 2,1 %, men är vanligen sötad med sackarin, ett konstgjort sötningsmedel som inte behövs. Vanan började på 1950-talet och under andra världskriget, då många husmödrar själv la en extra sackarintablett i svagdricka-kaggen för att den skulle börja skumma och fräsa, eftersom den ofta fick stå lagrad under långa perioder – även då rådde en viss brist på god dricka. Naturlig svagdricka, utan sackarintillsats, smakar mycket godare – och för övrigt finns porter och andra söta drycker att ta till, ifall man vill ha den att skumma eller bli starkare.

 

David Carnegies skotska porter – ett minne från Vikingatidens Julöl – kom tillbaka till de Nordiska hemländerna anno 1836, året då den också började tillverkas industriellt..

 

Jämför man dagens svagdricka med de äldsta beskrivna svenska ölen från 1500-talet, får man fram att den nästan helt motsvarar ”Svenneölet” eller ”Skeppsdrickan” som man drack till vardags eller på sjöresor. Dock var skeppsdrickan starkare humlad, ett knep som senare kom att användas i sk IPA eller India Pale Ale, ett av de första industriella ölen, som Engelsmännen exporterade per båt till Indien, och var humletillsats idag används för att få folk att dricka mera, och supa sig så berusade, att de bara köper mer och mer utländskt öl – vilket förstås är bryggeriernas uträkning med det hela… Ämbetsölet, lika starkt som svagdricka och utan humle, ansågs däremot välgörande för präster och domare, så att de kunde sköta sitt ämbete, och det gällde väl även för det öl ”till husbehov och heder” som man bryggde i Stockholm på 1650-talet.

Gotlandsdrickan – ett sidospår på ölets och drickans utvecklingsträd, använder ibland rökt malt, samt så gott som alltid enris – vilket inte ingår i den svenska svagdrickan. Var provins och landskap har haft sin dricka, och även Juladricka. Numera odlas den mest av entusiasterna, som vill tillse att god Juldricka kommer fram igen, vilket vore tacknämligt. Av de bryggerier, som för några år sedan listades som svagdrickaproducenter, finns följande kvar enligt min egen test:

Borns Bryggeri, i Alfta, Hälsingland, är det märke jag oreserverat rekommenderar – men de tar 350 kronor för sex liter, vilket är ett onödigt dyrt pris – kanske motiverat av årets skogsbränder i länet. Av alla svenska drickor jag druckit, smakar detta märke bäst och genuinast, och det borde inte få saknas på något julbord.

 

Hjo bryggeri brygger även en variant, men marknadsför sig som ”hipsterdricka” – och vem i helvete vill dricka sådant – därför ratas märket också av mig…

Kopparbergs bryggeri – som även tillverkar Cider, driver Zeunerts i Sollefteå och har koncessionen på Sofiero Öl – ett av landets bättre märken – tillverkar en vida spridd och kommersiellt gångbar variant, som dock har föga likheter med gammaldags svagdricka. Den säljs också på 1,5 liters petflaska, vilket betyder att den inte har tillfälle att utveckla sin karaktär och arom.

Mest en modern fabriksprodukt, som inte alls smakar så ”gammeldags” som etiketten framhåller.

 

Krönleins bryggeri i Halmstad tillverkar också fortfarande en jul-svagdricka och en vardagligare variant, kallad ”Three Hearts” (inte att förväxla med starkölet) men de drickorna har jag aldrig druckit, och kan därför inte uttala mig om. Också här finns sackarin med bland ingredienserna, vilket kan tyda på smakminus.

Mora Bryggeri, från Pehrsgården i Mora, tillverkar bland annat ett svagdrickamärke och en sorts enbärsdricka, men produktionen är hantverksmässig, dyr och begränsad. Kan dock vara lokalt användbar.

Spendrups bryggeri lär fortfarande tillverka den svagdricka-variant, som ibland säljs på Konsum. ”Comestible, sans plus” – eller nätt och jämnt drickbar, skulle jag vilja säga om den. Bäst smakar drickan om ni blandar ut den med porter till hemgjord mumma, och tillsätter fler ingredienser efter tycke och smak, men den kan vara en bra bas till juladricka – trots att den är sackarinhaltig..

Duger – fast bara i utblandat skick. Säljs endast på halvliters glasflaska

Tallåsens Bryggeri, vilket uppgivits ligga i Lillhärdal, Härjedalen, är sedan länge känt som ett osäkert kort i ölkretsar. Det får räknas som ett mikrobryggeri, och enligt uppgift säljer man bara satser om 9 stycken literflaskor numera, till ett mycket högt pris och förbeställning, vilket är vanligt hos mikrobryggerierna. En gång smakade jag denna dricka, och den var mycket god, trots att den inköpts på en Shell-mack i Aspudden av alla platser… Men – det var under 1900-talets sista år…

Har kanske en chans ändå – om den vore mera spridd…

Österlen-Bryggarna, slutligen – gör två skånska varianter av dricka – och representerar ännu ett mikrobryggeri, med försäljning på Internet – till högt pris, vilket är det vanliga – Asatrogna samfund söderut i landet borde prova dem ! Det bör också påpekas, att även i Norge, Danmark och på Island och i Finland är alla Julöl mörka – vilket är värt att uppmärksamma – och särskilt de norska Julölen är berömda för sin utsökta smak – det är en annan konsekvens av vårt gemensamma Nordiska Arv – som vi bör fira och hålla högt i ära, särskilt nu under Julen.

Även Thor News och andra Hedniskt sinnade sajter har publicerat tester av Norska Julöl – som fortfarande har en viss giltighet, trots att det var några år sedan de gjordes.

Glöm inte Svagdrickan till Julbordet, och drick med förstånd, högtid och måtta !

Till Jul pryder många bryggerier sina etiketter med Hedniska Symboler och runliknande tecken… En tradition, så god som någon…

Något om andra traditioner inför Julen – och några bevis för att den HEDNISKA Julen är UNIVERSELL

”Goder afton, Goder afton
båd Herre och Fru
Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL
Ja, vi önskar eder alla en Jesus-fri Jul !”

 

Julen, Yule eller Noel, de nordiska och Germanska folkens fest för att fira solens återkomst vid Midvinter, är numera en universell företeelse, som firas över hela vår planet. Asatron var den religion som födde själva Julfirandet i dess nutida form, och utan den Nordiska kulturen hade det inte funnits någon Jul, för själva ordet Jul är just Nordiskt.

Julen har ingenting att göra med Jesu födelse, för en sådan tanke blev inte accepterad förrän 354 efter den påstådde frälsarens födelse, och alla forskare är numera helt ense om att det är det hedniska Midvintersolståndet, som är Julens rätta upphov.

Julen firas numera också i Japan, Kina, Indien, Australien, ja till och med i Mellanöstern och Jordanien firar man Jul – och ingen, absolut ingen skulle då någonsin komma på tanken att det är en specifikt kristen fest man firar. Nej, Julen är universell och just hednisk – en familjehögtid och en förberedelse inför det nya året, med utdelning av gåvor.

Trots språkförbistringen och skillnaden mellan Midvinter, som vanligen firades mitt på vintern eller omkring 25 Januari – Midvinterblot och Julblot är två olika saker, också i nutida Asatrogen tradition – så finns det ännu kvar spår av andra och äldre, kontinentalgermanska traditioner kring Solståndet och Julen, som vi ännu kan se i ”Lussi” eller vad som senare blev Luciafirandet, till exempel.

En del forskare kopplar vad som på fornengelska kallades ”Modranicht” eller ”Mödranatten” – alltså årets längsta natt – enligt vår nutida gregorianska kalender infaller den just 21 December, eller på Midvinternatten med Frigg, snarare än Freja. Kanske är det föga förvånande, eftersom vi vet att Frigg tog Frejas plats när det gällde Fredagens namn i västnorden och på Island – också i England tänkte man sig att Fredagen skulle vara uppkallad efter Frigg och inte Freja, medan det i resten av Norden och på den Europeiska kontinenten var precis tvärtom – där var Fredagsnamnet syftande på just Freja, inte Frigg. I den äldre Julianska kalendern föll Midvinternatten på 13 December eller vad vi nu firar som Lucia-dagen istället, och redan de romerska garnisonerna vid Rhen och i Holland firade då vad som benämndes Dies Matronae eller ”Mödradagen” istället.

”Matronae” eller Midvinterns kvinnliga makter var dyrkade också över Gallien och hela Romarriket norr om Alperna…

Den katolske forskaren Rudolf Simek har satt dessa ”Matronae” – en trefaldig gudinna, likt Urd, Skuld och Verdandi – alltså de tre nornorna – eller de tre stora gudinnorna Freja, Frigg och Hel (som representerar kvinnans tre åldrar som ogift, gift mor och gammal gumma) i samband med firandet av Diserna, och även Disarblotet, en annan hednisk vinterfest, som kommer mycket senare på året, men det beror nog bara på att han som kristen har dåligt förstånd vad gäller Asatrons sanna väsen, och inte kan frigöra sig från sin bakgrund.

Här i Norden vet vi bättre. Även om Oden eller Jolner (ett av Odens binamn eller Heiten, han kallas med rätta ”Jularen” eller ”Han, som gör så att det blir Jul”) är Julens egentliga huvudperson, så är Freja eller Friggs gestalt och medverkan i Julblotet och de andra Julfestligheterna inte alldeles utsuddad.. Många skriver nu särskild böcker och avhandlingar om henne, men om just den bok jag länkar till här är värd priset, vet jag ännu inte.

Mer om dessa och andra Jultraditioner, och om Hednisk Jul i Norden kan du läsa om hos Maria Kvilhaug från Norge, vars utmärkta blogg jag länkar till här.

 

Oden – snarare än Gårdstomten, varje bytomts ursprunglige bebyggare och uppodlare, den gode förfadern, som ständigt vakar över oss – har också en väsentlig del i Jultomtens bakgrund och upphov. Han ger dig inga regler eller påbud – men han förväntar sig blott att du är ”snäll” – och ger dig goda gåvormen vad ”snällhet” då ska betyda, eller exakt mot VEM du i så fall skall vara just ”snäll” – eller hur det bäst må ske – ja det lämnar han åt dig själv att räkna ut, bäst som du kan.

Du får heller inget straff om du inte varit ”snäll” tillräckligt, utom att gåvorna uteblir, och i övrigt låter dig Oden söka all kunskap själv, vilket är hans mest utmärkande drag. Han är inte för inte den vandrande Guden, som kommer likt en skugga om natten. Han är den som ständigt går vidare, den som alltid vill veta mer, och den som värdesätter verklig kunskap, inte packets och pöbelns ytlighet, inte människornas ständiga split och kiv. Han finns, också där vi minst av allt skulle vänta oss att få se honom, och överallt där man firar Jul, dyker han också upp.

Sök det som andra inte ser. Vandra dit ingen går. Undvik massan och det låga i människorna. Sök det dolda och det höga i dig själv och andra…

 

I Iran, sägs det, firas på exakt den 21 December – alltså Midvinternatten – en fest, sedan över 4000 år betitlad Yalda. Festens namn är inte exakt härlett rent etymologiskt,men många forskare tror att det kan vara närbesläktat med det Indoeuropeiska ”Geula” eller ”Jul”. Vad som firas är årets längsta natt, och Zoroasterna – vars religion är mer än två årtusenden äldre än den kristna – firar genom att dricka alkohol, äta god mat och läsa poesi – av sitt lands bästa skalder – tillsammans med sin familj, denna årets längsta natt – alltsammans saker, som starkt påminner om den Nordiska Julnatten…

Till och med i Afghanistan, i Kurdistan, i Azeriens berg och i Kaukasus gör sig den förkristna, hedniska Julen påmind. Det indoeuropeiska arvet, så länge bortglömt och besmutsat i vårt eget land – finns också där. Och Odin vandrar allena, till människornas hus i den mörka Julenatten….

Ännu ett SMART GRUFF – och NEJ – Tomten är inte Turkisk…

En mängd skribenter, kulturpersonligheter och bildade människor över hela Sverige har reagerat emot lögnerna i den PK-Kampanj som varuhuskedjan Åhléns startat inför Julen. Daniel Sjöberg på sajten Allmogen, en sajt som vi här på Hedniska Tankars redaktion läst under en längre tid, har varit bland de första att reagera emot dessa lögner och felaktiga påståenden, som Åhléns spyr ur sig utan att ens veta vad som menas med Svensk Kultur och en Svensk Jul.

Varje svensk vet att Gårdstomten, Julbocken och Julfirandet är genuint Nordiska traditioner, som bygger på en HEDNISK grund…

Tomten skulle vara Turkisk, hävdar den stora varuhuskedjan, bara därför att Sankt Nikolaus – som den svenska Tomten inte har ett dugg att göra med – skulle varit en biskop av Mindre Asien på sin tid. I så fall har man helt missat vad den svenska och Nordiska tomtetraditionen går ut på. Gårdstomten, tomtens rådare och förfädernas representant, den förste bebyggaren och uppodlaren av varje gård, är en del bakom traditionen – den andra delen stammar från Oden själv och den vilda Jakten, som sajten Allmogen så riktigt påpekar. Varför Åhléns personal och de annonsbyråer de använder är så obildade kan vi bara gissa oss till, men ingen mindre än Ann Heberlein vid Lunds Universitet har enligt ”Allmogen” frågat dem vad deras lögner beror på, och dessa storkapitalets lögnaktiga representanter påstås redan ha ändrat sin kampanj.

Många har skrivit om den märkliga PR-kampanj Åhléns drog igång i veckan där man auktionerar ut en väggbonad till välgörande ändamål.

Åhléns budskap: Det finns ingen svensk jul, eller som de skrev: ”svensk”.

Ann Heberlein, en teologie doktor i etik som ringde upp Åhléns för att fråga hur de tänkte med kampanjen, sammanfattar den som ”moralisk fostran av sina kunder”. Den alltid förståndige Thomas Gür kallar det ”total rappakalja”. Mohamed Omar kategoriserar det som ”nationalmasochism”.

Man har även noterat på flera håll att Åhléns ändrat texten sedan publiceringen, som i sin ursprungliga form hade en ton som framstår som direkt nedlåtande mot den svenska majoritetsbefolkningens kultur

– ”Allmogen”, 2018-12-09

På punkt efter punkt avslöjar Allmogen Åhléns ruttna lögner, och hur de sprider fördomar och osanningar om vår kultur – något som vi inte längre tänker acceptera. ”Julbröden” eller saffransbröden kommer inte alls från Holland – det är ett påstående som Åhléns gripit ur tomma luften, och även om Julgranar uppstod på Kontinental botten, så var de inte först…

Martin P:N Nilsson påpekar dock i sin avhandling om julen6 att det är mycket sannolikt ”att den i grunden sammanhänger med den nordiska utomhusjulgranen”. Innan man började ta in granen i Sverige fanns alltså seden att ha en julgran utomhus. Folklivsforskaren Hilding Celander berättar även hur allmogen i västra Sverige och i Vestlandet i Norge tog in grankvistar som man hängde upp på hemmets väggar. Celander liknar det vid bruket på midsommar att smycka insidan av hemmet med lövkvistar.7

Så visst kommer traditionen med inomhusgranar från Tyskland. Men vad spelar det för roll? Det är inte ursprunget som gör traditionen, utan människorna som utövar den och gör den till sin – generation efter generation.

Vårt folk har rätt till en egen kultur, egna Jultraditioner och ett eget Julfirande utan att man ska ljuga om det, förklara just våra traditioner som mindervärdiga, och påstå att alltihop importerats utifrån – för det är inte så. Att påstå, att just Nordborna inte skulle kunna skapa en egen kultur är uppenbart lögnaktigt, och dessutom mycket grov rasism – en rasism i PK-förklädnad, och det är just vad Åhléns ägnar sig åt. Genom att inbilla oss att våra traditioner inte är något värda försöker man bryta ned och förändra dem, men det skall vi nog sätta P för… Vi har vår egen nationella identitet – och den tänker vi behålla !

Handla INTE på detta varuhus – Det ägs av Sverigefientliga RASISTER….

 

BOJKOTTA ÅHLÉNS NU TILL JULEN – själv tänker jag inte spendera en enda krona där…

Visste ni att Jolner, ”Jularen” – eller ”Han som gör så att det blir Jul” är ett Heite eller ett Binamn för ODEN ??