Dagen Tryggve

Idag, säger den gamla svenska almanackan, har Tryggve namnsdag. Redan seden med namnsdagar överhuvudtaget är hednisk, och något den kristna kyrkan alltid försökt förbjuda – säg visste ni det ? Endast utländska, katolska helgon ansågs för något som vi skulle få fira, men vi svenskar skulle aldrig någonsin få hylla oss själva, eller vara stolta över dem vi är. Och så är det i viss mån fortfarande, som vi alla vet. Diverse överhetspersoner försöker fortfarande tuta i oss sådan kristen smet.

Men varifrån kommer då namnet Tryggve, som enligt vissa skall vara ett binamn på Oden, Allfader själv — och ha betydelsen ”den trygge” eller ”han, som skapar trygghet” ?

Man vet, att det ursprungligen hette Trygws på gotiska, och namnet finns i snart sagt alla Germanska språk, liksom i nutida Tyskas ”Treue” eller ”Trofasthet” samt engelskans ”Truth” för sanning, och slutligen Trua, ordet för Tro – för att tro är också att bekänna och svära en helig ed, att visa just Trofasthet, och att förhålla sig till något.

 

Tryggve Rör är en mäktig gravhög från tidig bronsålder. Den ligger på Tryggön utanför Smögen i Ranrike eller Bohuslän. Tyvärr har kristna vandaler skadat minnesmärket på senare tid genom att resa ett fult och ohistoriskt kors – men det skall vi ta bort !

 

Trygve Bratteli, den norske statsministern från 1970-talet, kanske någon minns, liksom Trygve Lie – generalsekreterare för FN på sin tid. Känd för allmänheten är kanske också Kung Olaf Tryggvason, men hans far – Trygve Olafsson – som ligger begraven just i röset ovan enligt traditionen, känner nog färre människor till. Kung Trygve var hedning, och traditionen om honom kan mycket väl vara historisk sanning, säger arkeologerna – för en vikingatida begravning från 960-talet, då Kung Trygve skulle ha dött, har mycket riktigt konstaterats..

Med namnet ”Tryggve” brukar en viss sorts kvinnor idag beteckna en man som är Trygg och säker, och som överser med kvinnliga ”snedsprång” av typen otrohet, läser jag på Wikipedia, förresten… Måntro det kan vara sant ? Själv hade jag en gång en gammal stabschef, som flitigt brukade uttrycket ”En gång är ingen gång, två gånger är heller ingen gång, men tredje gången, så ringer fanimig en gong-gong” – Detta sagt angående otroheten inom äktenskapet, vilken jag själv som Asatrogen man också intar en förlåtande inställning till…

 

Karta över Tryggöns rent fysiska belägenhet

Men alltnog, Kung Tryggve var son av Olaf Geirstadalf, den man, som av tradition anses vara begravd i Gokstad-skeppet. Håkon Jarl, den onde ursupatorn, anordnade ett listigt svek med Tryggves äldste bror, Eirik Blodyx, och hans yngre bror Gudröd. Eirik skall enligt vissa källor också ha legat bakom dråpet på fadern, bara för att han ville bli Kung av England själv, vilket han också blev, men detta behöver ingen man tro. Gudröd stämde möte med Tryggve i de Bohusländska skären, för att de skulle fara i Österled sedan, men så sprang han oförmodat upp på land med tjogtals med män i följe. Kung Tryggve – som var större, längre till växten och starkare än alla andra män, hade bara tolv man med sig, och så dödades han av sin yngste bror, säger sagan.

Men en ståtlig grav fick han, och den står där ännu, fastän vanhelgad av kristna kors, som inte har på denna plats att göra.

En lokal tradition om platsen, som jag hämtar från en annan sajt, lyder också såhär:

Det var år 1956 som Karl-Villy Jonson, föreståndare för Vikarvets museum i Lysekil, kontaktades av en avlägsen släkting.
Hon ville överlämna en släktklenod. En spjutspets i järn från vikingatiden, som hade hittats av hennes svärfar Karl.
Som pojke hade han hört historierna om kung Tryggves grav och om hur folk i trakten hade letat skatter i graven,
trots att detta inte var tillåtet.


När Karl blev lite äldre rodde han tillsammans med tre andra ynglingar ut till ön.
De gick upp till röset som var söndergrävt vid tidigare plundringar.

 I mitten av röset syntes en täckt stenkista. De lyfte bort täckhällen, men kistan var tom.
De andra klättrade besvikna ner igen men Karl dröjde sig kvar.

Han tittade in bland stenarna och fick syn på ett rostigt föremål vid sidan av kistan.
Han tog tag i det och fick fram en spjutspets av järn.

Utan att säga ett ord till de andra släppte han kvickt ner spetsen i stövelskaftet och drog byxbenet över stöveln.
Det var ju han som hittat ”skatten” och han var rädd för att de andra skulle prata bredvid mun. Han ville inte att historien skulle nå länsmans öron.
Detta hände runt år 1870.

I hela sitt liv behöll Karl hemligheten för sig själv men mot slutet bestämde han sig för att berätta historien om kung Tryggves spjut för sin son.
I förtroende och mot tystnadslöfte berättade han om hur det gick till när han hittade spjutspetsen.
Först på 1970-talet plockades den fram ur gömmorna och ställdes ut på Vikarvets museum.

Vikarvets museum ligger ännu kvar i Lysekil, men inget sägs där om något spjut. Det finns inga foton, inga utställningar eller någonting att finna på nätet – så var är det spjut, som den gamle Bohuslänningen hittade ? Broschyrer och skyltar finns dock – men någon bild på Kung Tryggves förmodade ägodel – nej det har jag inte hittat – och var finns den idag ?

Vårt gemensamma arv får inte gå förlorat.

Inom parantes är det underligt att se, att Geirstad och Olaf Geirstadalf just har sitt namn efter ett spjut. Också Gudröd Veidekonge, vars namn betyder ”jägarkung” bland Olafs förfäder, dödades med ett spjut, och än längre tillbaks skymtar en Kung Gandalf Alfgeirsson – en gand är en trollstav, eller ett spjutskaft – så är alla dessa omnämnande av spjut, som beväpning av Vingulmark och Ranrikes kungar, bara en tillfällighet ?

Oden själv var ju spjutbeväpnad, som alla vet…

I år har det hittats nya norska skeppsfynd av samma storlek som Gokstad och Oseberg i Östfold. Kanske döljer sig där mer av Tryggvarnas hemligheter ?

”Ödets Spjut” eller den heliga lansen skall numera förvaras i Wien. Var det spjut, som hittades i Tryggve Rör också en ”helig lans” eller en kunga-symbol som Odens spjut Gungner… ? Ingen vet… och var tog det egentligen vägen ?? Finns det på Vikarvets museum i Uddevalla, och varför ställer man inte ut det… ??

 

Annonser

Ett enkelt Midsommarblot

Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Det här är en personlig blogg om Hedendom, och inte en nybörjarsida för de som vill ha en introduktion om Asatro. De som vill ha sådant, bör först av allt läsa på ur seriösa och vederhäftiga böcker i ämnet, och framförallt glömma allt dumt, som man kan läsa på nätet, men som inte hör hit. Sk ”forn sed” och andra bluffmakare, till exempel, men också diverse rörelser inom new age eller nyandlighet, som inte har något alls med Asatro att göra de heller.  Jag räknar med att ni kan läsa innantill, och i alla fall kommer ihåg såpass mycket – men tydligen gäller inte det några av er. Då tar jag om detta med Midsommaren och Midsommarblotet en gång till, och från början, i ett fåfängt hopp om att även de mest trögfattade eller nästan obildbara bland er lär sig någonting till slut, fastän de inte verkar så. Jag börjar faktiskt allvarligt tvivla, när det gäller somliga; som tydligen fortfarande läst mina rader i mer än ett halvt år, fortfarande utan att begripa själva grunderna

Jag har skrivit om ämnena blot och midsommar förr om åren, och mina tidigare inlägg kan du hitta här ovan, under respektive rubrik.

Majstång eller Majning, alltså att smycka och kläda med grönt, är något som vi i vårt land firat ända sedan Bronsåldern för att markera sommarsolståndet eller vårens inträdande. Kransen eller kransarna på majstången symboliserar det kvinnliga elementet eller krafterna i naturen, och själva stången det manliga. När stången reses och kransen eller kransarna träs över den, är det gudaparets bröllop vi firar. Symboliken är enkel, och är något som minsta barn borde kunna förstå.

De gudamakter vi Asatroende hyllar framför andra till Midsommar är Frej och Gerd – alltså himlens äringsgud och åkerns och jordens gudinna, hon som också  är Hertha, Nerthus, Njärd, Earth och Jord. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är ett manligt och kvinnligt gudapar som förenar sig. Inte två män, och inte två kvinnor heller, för på det viset får man ingen äring, och där blir heller inga barn gjorda.

Gudaparets förening vid Midsommar är ett heligt bröllop, och en förening mellan manligt och kvinnligt. Inget annat, för det är bara så man kan få äring eller årsväxt.

Det förstod redan våra förfäder, och det måste vi själva också inse och kunna uppfatta med våra sinnen. En som har insett Midsommarns och framförallt Midsommarnattens magi idag, är Bitte Assarmo, till vardags skribent på bloggen ”Det goda samhället” och anledningen till att jag rekommenderar just hennes kåseri, är att hon har förstått Midsommarens och Midsommmarnattens innebörd i sitt hjärta – vilket somliga inte kan, och inte heller kommer att kunna. Asatron är inte en ”inkluderande” religion, utan en ”exkluderande” och inom kort kommer jag förklara, varför det faktiskt är så.

Vi Asatroende talar inte om Frej och Freja som ett gudapar, till exempel; och vi har heller aldrig gjort det. De är syskon, och syskon kan inte gifta sig med varandra, för då uppstår blodskam. Båda är de Njords och troligtvis Njärds avkomma, sant nog, men Frejs enda hustru och käresta heter Gerd – så är det bara – medan Freja trånar efter Od eller Svipdag, men annars är hon för alltid mö och ogift. Så står det faktiskt i Eddan, och det kan ingen ändra på – Frejas mysterier, och vem Svipddag i själva verket är; är något som är alldeles för omfattande för att behandlas här, men den ende som någonsin påstått att Frej och Freja varit förenade är Loke, sant nog, och han har utslungat detta som en anklagelse eller en förolämpning – och det passar sig inte att göra så vid bröllop, inte blot heller förresten.

Förutom Frej och Gerd, som alltid har stått i centrum och alltid kommer att stå i centrum vid Midsommarblotet, så kan man anropa och tillbe Freja eller Frej och Vanerna enskilt, men det är en annan sak. Också Tor, regnets och Åskans urstarke gud, är särskilt viktig såhär års, liksom solkvinnan Siv, hans hustru – Siv och Tor utgör ett annat gudapar, som de flesta av er kanske kan begripa och se. Frigg, den stora modern och Heimdall, den allseende, kan med fördel också anropas vid Midsommarblotet, och detsamma gäller de makter, vars Fulltrui ni är – ifall ni nu förstått vad Polyteism är för någonting, och vad som menas med själva begreppet Fulltrui, som ni också måste lära er och omfatta med hela er hug och vilja och alla sinnen, helt och fullt men aldrig delvis.

Att vi blotar och förärar griskött till Frej, till exempel, och ger andra makter enkla och passande gåvor, allt efter hur makterna faktiskt är och hur de är beskrivna, är också självklart. Men ingen gudamakt ser välvilligt på sådana gåvor den inte kan använda, och som inte heller människorna skulle kunna förtära eller ha nytta av, vilket är viktigt att minnas. Av Eddan förstår vi också, att det är viktigt att inte blota för mycket och för stort, men att hålla sitt blot värdigt och enkelt.

Visst – ett blot till Freja kanske ser ut såhär och innehåller röda rosor, sött mjöd, jordgubbar, vin och annat sådant – men att förära andra gudomar detta, är kanske mindre lämpligt.. Det finns trots allt något som heter God Smak och Omdöme…

eller, för att citera Henrik Andersson, min gamle vapendragare…

Idag har jag trogen hedendomen firat och blotat till Frej. Jag har plockat blommor till Frejs ära i min trädgård. Jag har offrat det som växer i trädgården, kungsmynta och gräslök. Snaps kryddat på maskros från trädgården samt hemgjort vin. Öl och mjöd som jag köpt var också bland gåvorna….

Det finns ingen högtid utan regler, som jag tidigare påpekat, och inget samhälle utan lagar. Alla Asatrogna blot följer en särskild ordning, som är dikterad av naturen, erfarenheten och det praktiska förnuftet.

Jag har redan sagt och förklarat för er, att Midsommar är Makternas bröllop – och vad gäller då vid ett vanligt Midsommarbröllop eller Midsommarfirande, tror ni ? Ni skulle sannerligen inte släppa in ”alla” där, och inte låta ”vemsomhelst” fira Midsommar ihop med era närmaste och er familj – och redan där är vi svenskar Exkluderande och inte Inkluderande, för numera finns det en massa människor i det här landet, som vi faktiskt inte vill fira Midsommar ihop med, och som vi inte vill ha här. I alla fall vill inte jag…

Nej – ”alla” är INTE välkomna vid Gudarnas Bröllop, eller det vi kallar Midsommar… Kriminella, våldsmän, trash och drägg är faktiskt undantagna

 

1. Till förberedelserna för ett värdigt Midsommarblot hör alltid ”Viband” eller avspärrningar Håller man en gudstjänst, så ska platsen den hålls på fungera som ett heligt och avskilt område, permanent eller för en tid. Innanför denna gräns skall inga omyndiga barn, djur, personer som fortfarande är likställda med djuren eller personer som inte kan sköta sig, ens kunna bli insläppta. Skrikande och vrålande, trummande och oväsen, personer som ideligen drägglar och snorar, fiser och rapar eller utstöter gutturala läten eller konstiga ljud hör inte hemma där, och alla mobiltelefoner eller elektroniska apparater, kan lämpligen lämnas utanför eller vara avstängda, för dem behöver man inte vid en gudstjänst.

Såhär kan det se ut. Var sak på sitt bestämda ställe, på mark där ingen störs eller blir ofredad. Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Sunt förnuft – och ”Manöver” gäller – precis som på sjön !

2. ”Nykter, tvagad och mätt” skall man rida till Tings, enligt Hávamál. Det gäller för deltagande i Blot och Sammankomster också. Du dricker eller äter inte på en helig plats eller i en kyrka, och då skall du inte göra det vid ett hedniskt Gudahov heller. Gille, festande och liknande kan man hålla efteråt, men aldrig någonsin på en blotplats. Alla behöver inte tala när de kommer in på platsen, och inte dricker de ”lag om” heller, vilket skulle tagit timtal, i alla fall om det gäller många personer. Man gifter sig inte heller full, ”pårökt” eller onykter, och det gäller också för åskådarna vid Gudarnas bröllop.

3. Blotsfrid skall påbjudas, och blotsfrid gäller – även på efterföljande gille, på väg till blot och ända tills alla deltagare hunnit hem till sitt. Blotsfrid också att ingen smädar, förtalar eller kränker sin granne, kommer med lögner och falska påståenden, sprider rykten och för osant tal, eller stjäl och baktalar sin nästa. Detta framgår redan av de äldsta lagarna, som säger att du inte får överfalla eller okväda någon på gillesväg, eller skada någons heder, för redan det i sig är ohederligt, och har inte vid en gudstjänst eller gille att göra, ens om det vore sant. ”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” skrev en gång en Asatrogen skald, och det stämmer fortfarande. Stöld av information är också fridsbrott, vilket man bör uppmärksamma.

4. Innan man deltar i ett blot eller högtid bör man tvätta händerna, och skölja ur munnen. Det vet vi att man gjorde, av sagornas och andras beskrivningar.

5. Tror man på en ”naturreligion” så är man aktsam emot naturen. Man skräpar inte ned, eller slänger fimpar, burkar, flaskor eller någotslags föremål – av vad slag det vara må – på blotplatsen

6. Snor, Saliv, kroppsvätskor och uttömningar har inte på en helig plats att göra. Inget sådant hör hemma i ett gudahov, och småbarn, som inte kan sköta sig eller andra personer; som inte klarar av att följa ens såpass enkla regler, skall heller inte vara där. Ingen förälder kunde väl vara dum nog att låta sina telningar springa omkring hursomhelst, dräggla, pissa, snora eller spotta på krucifixet i en kristen kyrka, eller torka sig på kläderna av en Imam, till exempel. Man uppför sig inte så vid ett Midsommarfirande, utan visar folkvett – ifall man nu har något…

7. Hålls det någon högtid eller ceremoni, ja då bör den hållas med klar och hög röst, så att alla inblandade kan se och höra vad som sägs och görs. Blot och Gudstjänst skall göras korta, men värdiga. Det borde vara självklart, att man inte låter personer stå uppställda i stark sol eller värme sommartid i timmar, särskilt inte om de har svårigheter med att röra sig eller stå. Av praktiska skäl är det endast Goden eller Gydjan, som agerar framför Stallen eller vad de kristna kallar altare – och endast han eller hon blotar först – andra kan gå dit enskilt under värdiga former sedan. Man dricker heller inte ”lag om” eller går Ringed med femtio personer eller flera, för det blir bara fånigt, långdraget och dumt.

8. Därav följer också, att deltagare bör förhålla sig så, att ingen skyms eller störs under själva högtiden. Deltagarna står antingen i cirkel, öppen fyrkant eller på ett led linje – möjligen i flera led, men enklast är bäst.      Den som inte är officiell fotograf, eller utsedd till att vara det, fotograferar inte och filmar inte människor vid ett bröllop. Hur skulle det se ut, om du filmade besökare utanför en Synagoga utan att höra dit, eller vara med i församlingen, till exempel ? Eller om du bara gick rakt fram till någon annans bröllop, och började filma eller fota där – hemma i deras villaträdgård ? – Nej, så skulle du aldrig göra, eller hur ? Då skall du banne dig rätta dig efter reglerna, och inte göra så vid Midsommarblot heller !

9. Gudastöttor och bilder bör inte ligga på marken, utan på en jordfast sten eller på ett bord, där alla kan se dem – och heller inte vältas omkull. Detta gäller också Midsommarstången, som skall få stå kvar okränkt och orörd, när högtid och gudstjänst är över – och den som kränker den, må kallas varg i veum och vilddjurs vederlike.

Enkla, praktiska och värdiga regler som sagt.

Tänk att detta hela tiden skall vara så svårt – för ”Acid Astrid” och för vissa – som inte hör hit, helt enkelt…

Jag upprepar vad jag sagt. Asatron är i-n-t-e en ”inkluderande” religion – vilket redan framgår av Hávamál och Eddan. Det står att den vise endast sitter i gille med ”hörskumh” eller de som verkligen kan lyssna, höra eller se, till exempel. Och viktigare än att enbart höra väl, är att höra och lyssna med Hugen eller sinnet, som vi alla vet – för de som kommer till vår svenska Midsommar med oärligt uppsåt, efter att ha begått svåra brott i främmande land eller för att ”gratis” tro sig kunna få en ny identitet och ett hem här genom att säga sig vilja vara Asatroende, kommer att bli gruvligen besvikna, det säger jag er.

Berömd är också Hávamáls nittonde strof, den som i original lyder:

Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.

och som i min egen översättning lyder:

Håll dina män vid karet,
men drick du i Hovet mjöd.
Tala vad tarvas eller tig.
Okynnig kan du av ingen kallas
om tidigt du går att sova.

Vad som utmärker en god Hövding eller Gode, vet vi inte bara av Eddan och flera runinskrifter, är hans ”Mathargodhan” eller ”Matgodhet” – att vara frikostig, givmild och rundhänt med mat till de som förtjänar det, vill säga. Också en småländsk runsten vid Ryssby innehåller samma ord. ”At hofvi” är dubbeltydigt på norröna, liksom på dagens isländska, eftersom det betyder ”efter behov”, det vill säga precis så mycket som behövs, men också ”vid hovet” eller i ett Gudahov.

Goden dricker för sig, avskilt och inför gudarna, men inte med pöbeln eller massan. Han eller hon slår sig inte i slang med ”vem som helst”. Goden eller Gydjan vet också, att i morgon väntar en ny uppgift eller ett nytt uppdrag, som kan vara hur ”skarp” som helst – och därför sitter han eller hon inte och super eller ägnar sig åt dösnack, framåt småtimmarna, utan lägger sig i tid, för vederbörlig vila. En vis människa firar värdigt – och ”alla” är visst inte välkomna, vill Hávamáls författare – som är Oden själv – säga…

4 korpar födda i The Tower of London

Den brittiska tidningen The Independent, som jag ofta läser – den är betydligt vederhäftigarre änexempelvis DN och andra svenska media – rapporterar idag att inte mindre än fyra korpar har fötts i Towern, London. Deras föräldrar heter Hugin och Munin, naturligtvis namnsatta efter Odens Korpar, Hug eller Tanke, respektive Minne. Detta uppges vara en händelse, som inte inträffat på 30 år, eller sedan 1989.

Towerns korpar vaktas sedan 1500-talet av Yeoman Guards, särskilt utbildade infanterister med gedigen bakgrund i den brittiska Armén, och inte av ”Beefeaters” som många tror…

Ända sedan den keltiske hjälten Bran the Blessed, som mycket väl kan ha varit en historisk person, någon gång på 300-talet enligt vår tideräkning – även om han senare betraktades som en gud – har Towern förknippats med sina korpar. Kullen, där Towern nu står, skall ha varit en gravhög för Brans huvud, och hans blotta namn betyder också korp. Korparna fanns här, redan då Olav Tryggvason lät dra ned London bridge bakom sig genom att ro med sina skepp (jodå, man kan visst ro av järnkättingar, ta bryggor och broar på släp och annat – jag själv har gjort liknande saker under min tid i Viking) och under 1500-talet uppstod dagens legend om att korparna någonsin lämnar London, så kommer det Brittiska Samväldet att gå under….

 

 

Under Anne Boleyns avrättning lär korparna ha suttit tysta och moltigande, och betraktade stilla en drottnings död. När Jane Gray, en annan av Henrik VIII:s drottningar hade avrättats efter nio dagars äktenskap – io är ett Odens tal, men det visste ni väl redan – om ni är sanna hedningar – hackade korparna ut hennes ögon. Under andra Världskriget utrotades de nästan, och var nere i en enda korp, men efter att Winston Churchill i egen person beordrat en nyanskaffning, har de aldrig lämnat sitt hem. Själv tar jag detta som ett mycket gott omen, och ett säkert tecken på att Brexit kommer äga rum – Det brittiska folket har krävt det i en folkomröstning, och folkomröstningar MÅSTE politikerna faktiskt följa, i alla fall i ett demokratiskt land…

För övrigt kommer jag snart bege mig till ort och ställe, för att träffa likasinnade, beskåda korparna samt öva mig i vapendåd och lära känna sköna damer. Men, det är förstås en annan historia – och måtte vi svenskar också får ett SWEXIT – I Odens namn – och måtte Regeringen Löfvén falla och aldrig aldrig återkomma ! Låt oss höja Korpfanan !!

Kom ihåg: Endast ODIN är korparnas herre !

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Plötsligt en Odens-dag…

Odens och Åsgårdsreiens eller den Vilda Jaktens tid står snart inför dörren, och inför det komponerar Hedningen, som har det enväldiga befälet över den blogg, som benämnes Hedniska Tankar, givetvis lite glada och stämningsfulla Julsånger, som alltid.

HEDNA DEM DÄRHEMMA

I den stora tysta natt
Står en gammal man med hatt
Under himlens stjärnehär
Han som själv på Sleipner satt.
Efter varje kylig vinterdag
Hörs i fjärran hovars slag
Kämpars flock, som återgår
Mot Nord, mot Ljus, mot Vår.

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

Hedna alla, gör det nu till lag
Dag och natt, natt som dag
För oss nu till Valhall fram
Snabba hovars slag.
Hedna alla som vill hedna sig.
Du får gärna också hedna dig !

En hednisk Värld blir fri och skön
Fylld av frid på ängen grön

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

269 kr om året till Paypal: info@asa-samfundet.se   Bankgiro: 556-3002    Swish: 123 097 20 91

Hedniska Tankars Runkurs (del 9) Naud-runan

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Om den föregående runan, Hagal, betydde hagelsvärm, plötslig förändring eller en oväntad händelse, så betyder Naud istället det som sker med nödvändighet, över lång tid och som är förutsägbart – och därmed Ödet. Många har missuppfattat de gamla Nordbornas ödestro, för det man kallade Öde eller Wyrd var inte alls oföränderligt. En vis man kunde själv bli herre över sitt öde, eller utnyttja vad ödet gett honom på ett fördelaktigt sätt, snarare än att klaga över att ödet varit oblitt – och mycket av den mänskliga utvecklingen är också förutsägbar.

Vi vet till exempel att om det föds många barn i en generation, så uppstår det ett behov av skolor, likaväl som vi säkert vet, att det uppstår ett behov av mer sjukvård i samhället, om medellivslängden stiger. Även om vi själva lever i en kultur, där vi tänker på oss själva som individer i första hand, är vi inte så unika som vi tror, särskilt inte sett ur Asarnas synvinkel – i stora grupper blir människor ytterst förutsägbara varelser, och det mesta av vad de kommer att företa sig, är tyvärr närapå förutbestämt. I Runatal Havamals, där Oden räknar upp arton mäktiga galdrar, som han till fullo kan och har kunskap om, står den nionde strofen för faror på havet, sådant som tycks ofrånkomligt och som man inte kan göra något åt, likt ödet. Vi vet också att vissa saker nästan är ödesbestämda här i livet.

Utbryter krig, så är det förutbestämt, att en del människor kommer att dö eller lemlästas i det kriget, oavsett vad vi nu anser om det. Röker en människa tillräckligt mycket, ja då är det nästan förutbestämt, att den individen till slut kan komma att drabbas av cancer, eller i varje fall ytterst sannolikt, att så tyvärr sker. Naud-runans negativa drag skall dock inte överbetonas. En del har också i den sett en binderuna, varmed sjukdomar och annat ont kan undvikas, och en runa som står för Odens beskydd och den klokes förmåga att förutse ett händelseförlopp. I den bemärkelsen står den också för tillförsikt och självtillit, och det är ganska symboliskt att den inleder den andra ätten i utharken, som ju handlar om Midgård och de väsen som finns där, medan föregående ätt handlade om tillvarons grundkrafter eller existentialer. Åter andra har använt Naud-runan vid barns födelse, eller med tanke på Nornorna, som ju också är tre, och tre gånger tre är fortfarande nio…

Sagoillustration av John Bauer – tre nornor ger en Naud-formad nyckel till livet och döden….

Det är nu en gång förutbestämt, att alla varelser i Midgård skall dö, liksom Gudarna vid Ragnarök, men den nionde gudaboningen – står det i Gylfaginning – är Folkvang, eller Frejas boning. Naud eller Nauthiz på gotiska betyder inte bara nöd, utan snarare nödvändighet, som i att vara nödd och tvungen att göra något. Edred Thorsson kallade den på 1960-talet för en motståndets runa, mer än andra, och såg i den individens förmåga att kämpa emot ödet, och att även förändra det, vilket är vad Oden själv gör i Kosmos – tänk exempelvis på Hermods helritt, eller hur Oden avlar en son med Rind, så att Balder får sin hämnare. Guido von List, en av det tidiga 1900-talets tyska runmagiker, summerade Naud-runans roll med uttrycket ”Nütze dein Schicksahl, aber wiederstrebe ihn nicht” eller med andra ord ”Utnyttja vad ödet gett dig, men kämpa inte emot alltför hårt. Naud-runans form har också liknats vid världsträdet Yggdrasil, eller Urds väv – trädet är ju en symbol för kausalitetens träd, eller ett ”händelseträd” där vi hamnar på olika grenar och i olika delar av kosmos, efter hur händelseförlopp grenar ut sig, men Yggdrasil omfattar naturligtvis alla parallella universum som alls kan tänkas, eller är möjliga, och det är som sagt på det Världträdet, som Oden själv hängde eller var verksam – och han dog inte, som vi ju vet – men återuppstod. Nio gånger två blir arton, och är hästrunan Eh, som står för Sleipner och är ett annat typiskt Odenstal.

”Den som ligger alltför mycket, får ofta stå far” sägs det… kanhända viktigt att lära sig, och också ett öde, eller hur ?

I Stadhagalder har man oftast tecknat Naud runan genom att stå med utsträckta armar, och med vänster hand uppåtsträckt i lutande vinkel, höger hand nedåtsträckt, lutande emot jorden, så att bål och ben bildar runans uppåtsträvande stapel eller stam, armarna grenarna på runan eller världsträdet.

Freja Ashwynn associerar Naud-runan till Skuld, nuets Norna – nuet står ju alltid i skuld till det förflutna, och är en direkt konsekvens därav, eller Nifelhel, då hon anser att Hagal, Naud och Is bildar en helhet, eller ett tretal för Nornorna inuti själva runraden. Jag har inte hittat någon källa, som aktivt motsäger detta, men å andra ingen källa som stöder hennes uppgifter. Nöd eller Naud har också stått för nödeld, en ritual där man på magiskt sätt gjort upp eld med en eldborr, gärna vid midvinter eller midsommartid, och burit in den nya elden i huset, där den sedan aldrig helt fått slockna, utan bevarats till kommande år. Eldguden Loke, som binds med bindrunor, tros av vissa också lätt kunna besegras med Odens runa Naud, då Odens klokhet alltid övergår Lokes list, och slutligen gör alla hans planer om intet, liksom allt som kommer från Nifelhel.

Stadhagalder eller ”Stående galder” för Naud-runan enligt Armanen-systemet från 1910-talet…

 

Åter andra har betonat, att Eh/Eihwaz-runan i vissa senare runalfabeten visar en åt höger stigande linje eller tvärstav på en lodrät, medan Naud tecknas som en nedåtgående linje, som visar på upplösning, splittring och nedåtgång i allmänhet, ”norrut och nedan går vägen till Hel”. Det engelska runpoemet säger att Naud eller Need väcker tränad och ängslan i människors bröst, men skydd och välsignelse likväl, vilket är ett sätt att beskriva Nauds verkan som bindruna. Det isländska runpoemet kallar den ”opera niflunga” eller Niflungars verk, vilket rymmer en stor hemlighet, och ”möns trånad” samt hårt arbete och trångmål, vilket är ett sätt att beskriva Odens prövningar. Att niflungarna eller ”naturbyggmästarna” av tursa- och dvärgasläkt, ”Sindres Söner” har med skapande och nödvändighet att göra, insåg redan Viktor Rydberg i sin ”Studier i Germanisk Mytologi” och på så sätt kan runan också länkas till Vanernas ätt, även om just vanerna framträder mera tydligt i Jara och andra runor.

 

Nej, vi Asatroende b-e-r ALDRIG till våra Gudamakter…

Det finns många groteska missuppfattningar om Asatro, som sprids ut av sk ”fornsedare” och obildade amerikaner på nätet. Oftast rör det sig om olika politiska rörelser till höger eller vänster som bara vill förvirra, desinformera eller skapa oordning, rena ”troll” med andra ord. Särskilt den lilla och mycket aggressiva sekten ”Samfundet Forn Sed” – ett slags New Age vänster med tydligt kristna inslag – gör allt vad den kan för att förstöra vårt kulturarv, eller rättare sagt vad som finns kvar av det i en tid som vår. Medan muslimer och makabra monoteister stör och förstör med ”böneutrop” och klockringning, tar detta patrask inte avstånd från de sanitära olägenheterna, utan försöker i likhet med ”Svenska” Kyrkan att förespråka och vidare utbreda dem istället.

I den ursprungliga svenska lagen om religionsfrihet, SFS 1951:860 stod det i själva portalparagrafen såhär:

Om religionsfrihet

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

En religion som skriker, skränar, ropar, bönar och ber förargar onekligen allmänheten, och fastän (S) märkta politiker upphävde denna goda lag år 1995 finns det fortfarande lagar emot förargelseväckande beteende, lyckligtvis. Huvudparten av svenskarna vill numera inte ha någon islamism eller kristendom i sitt eget land, och därmed torde frågan om böneutropen vara avgjord.

Religionsfrihet får ALDRIG NÅGONSIN bli samma sak som frihet att störa, kränka och utöva herravälde över sina medmänniskor. Undersökningar från TV 4 visar, att minst 60 % av svenskarna vill vara ifred för klock-klang och minaret-skrän…

De dumma amerikanernas argument är, att ”alla” religioner skulle innehålla böner till gudamakterna, fastän vissa religioner – som vi hedningar till exempel – inte alls ser något behov av att ”be”, gå ned på knä, förödmjuka oss själva eller krypa och kräla i stoftet som dessa kristna och vissa andra.. Bön är i själva verket fullkomligt okänt som begrepp inom Asatron och Hedendomen, och det kan man bland annat bevisa både ur arkeologi, språkhistoria och inte minst de skriftliga källor vi har.  ”Gåva kräver att gengåva gives” står det i Havamal enligt Erik Brates kända översättning, och precis så är det också. Hela naturen och det naturliga kretsloppet vi ser i det universum vi har omkring oss följer samma princip.

NÄR skall alla dessa kristna hundar och österländska byrackor INSE SANNINGEN ?

Man får ingenting för ingenting. Materia eller energi kan inte nyskapas, bara omvandlas. För att du ska få något att skörda och äta, måste du först så och odla. Utan arbete, ingen inkomst. ”Den som inte vill arbeta, skall heller inte äta” sade Martin Luther på sin tid, och han var inte bara germanskt influerad, utan en mäkta hednisk person på sitt sätt. ”Och som man sår, får man skörda” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Att sitta som en liten barnunge i ett hörn, och bara tigga och be – eller förödmjuka och förnedra sig själv inför gudarna och hela kosmos är inte och har inte varit något för oss Nordbor. Och för övrigt – Hur är våra Gudar till sinnes, om vi följer Eddans och alla källors tydliga vittnesbörd ?

Oden, till exempel, struntar fullkomligt blankt i om du ”tillber” honom eller inte. Han ger dig inte något gratis, förutom goda råd om hur du skall klara dig själv; men för övrigt skall du nog inte tro att du kan befalla över just honom eller kräva att få någonting, om du inte ger Oden av vad du själv har först. Det är detta som menas med att blota eller offra, och oavsett om du offrar av arbete, tid, energi eller kraft eller till och med i form av materiella ting; så måste du göra detta först, av egen fri vilja och förmåga, innan du alls kan få något av Asatrons gudamakter. Asatro är en religion för vuxna människor, inte för drägglande, tjatiga barnrumpor, som tror att de kan få ”en gratis lunch” eller ”gratis glass” utan att själva anstränga sig eller arbeta för det.

Tigga och be, kravla i stoftet för en tarvlig allmosa ? Vill DU bli precis som dessa ”goda kristna” ?

Ska ha, Ska ha, Ska ha” lyder Stortrutens och Skränfockens gälla böne-utrop…

Tiggar-religioner eller allmose-krav tilltalar verkligen inte mig som hedning, det måste jag säga. Allt detta finns tydligt angivet i Eddans och Havamals livshållning också, och under de följande dagarna tänker jag ge flera exempel på den saken. Nu argumenterar okunniga och lögnaktiga människor, att det i det sk ”Runatal Hávamáls” skulle finnas en enstaka versrad, som skulle ”bevisa” att Nordborna rabblade böner och föll på knä, precis som de kristna hundarna. Inget kunde vara mera felaktigt eller väsensfrämmande för en fri man eller kvinna i hednisk tid, för på det viset betedde sig bara trälar, dömda brottslingar och trälars vederlikar.

Versraden finns i den 144 strofen, som i original lyder:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

Dessa okunniga drar sig inte ens för att göra våld på Odens egna ord, och de kallar sig själva för hedningar ! Ordet ”bidhja” som de hakat upp sig på, betyder inte alls ”att be” i någon kristen bemärkelse, och språkhistoriskt sett användes detta ord inte så förrän långt in på 1200-talet och i den kristna medeltiden. ”Bidhja” är avlett ur ”budh” eller bud, som i en Konungs bud, alltså direkt uppmaning eller order.  Ord som sändebud, ombud, budkavle, eller det nuförtiden så vanliga ordet ”ombudsman” har exakt samma upphov, och strofen om runorna handlar mycket riktigt om hur man skriver och skickar meddelanden, inget annat. Man sänder, ristar och råder, står det. Ingen skulle någonsin vara så dum, att han eller hon tror sig kunna befalla över själva gudarna, men blota och soa, alltså sjuda eller koka ett offer, står mycket riktigt med här.

Vi säger ännu idag ”får jag be om största möjliga tystnad” eller ”jag ska be att få tio kilo bacon” till exempel och det här är visst inget bönerabblande, för vi har tänkt betala för baconet, och vi uppmanar, äskar eller beordrar tystnad, när vi säger så. Ordet bud syns också i budskap, till exempel, och språkhistoriskt har det alltså inte ett enda dugg med kristna böner att göra – och det står skrivet i de flesta någorlunda bra kursböcker över Norröna…

Nej, ordet ”Bidhja” som i bud och förbud eller påbjuden verksamhet har inte ett enda förbannat dugg med det kristna ordet ”bön” att göra…

Förväxlingen mellan ”bön” i den mening de kristna på medeltiden använde ordet – och somliga av dem använder det ju än idag – och ”budh” (som är en helt annan sak) uppstod när latinets ”precari vilket syns även i verbet predika, liksom ordet ”prekär” eller det gammalnorska ”preke” eller ”präka” på vissa svenska dialekter, dvs oja sig och förödmjuka sig som en kristen, bräka och utstöta oartikulerade ljud, som en riktig Monoteistisk fårskalle… lånades in i de germanska och nordiska språken. På normandernas gammelfranska blev det ”praye” och detta upptogs slutligen i engelskan i formen ”prayer” – men det var först på 1300-talet.

Nu fanns det ett närliggande frisiskt ”prian”, ”frijan” på gammalhögtyska, som låg mycket nära det nordiska ordet ”fria” (som en fri man gör till en vacker kvinna, när han vill gifta sig med henne) och vid detta tillfälle – och ifall man befann sig i krigsfångskap – var det ENDA säger ENDA tillfälle som en fri man någonsin gick ned på ETT knä, men aldrig TVÅ… Prian, fria, och präka – allesammans närbesläktade ord – togs alla upp i de nordiska språken, säger etymologerna, och så småningom – från 1200 – talet och framåt, lanserade man alltså begreppet ”bön” här också, fast det egentligen var något helt främmande för ett nordiskt tänkesätt. Jämför med hur ”underkastelsen” i form av islam nu också gör sig hemtam i de nordiska länderna !

 

Nej, denna romerska staty av en skägglös german eller kelt BER inte alls till någon gud, men anropar kejsaren i egenskap av krigsfånge…

På nätet kan man få se mycket amerikansk idioti, skriven av kristna. Nedanstående bild skall till exempel vara ”bevis” för att våra förfäder ”bad” på kristet vis redan under bronsåldern, men vad visar bilden egentligen ? – Jo, flera personer som ror och paddlar i båtar – som vi alla kan se !

De enda bilder med knäfallande figurer från arkeologiskt material man sett utöver det är personer som åker i vagnar eller liknande, eller kultbilder av olika slag, alltså skulpturer av Gudar eller Gudinnor som sänker sig till människornas nivå, för att kunna tala med dem – och INTE omvänt… Den här gudinnestatyn från bronsålderns Danmark, har påståtts föreställa gudinnan Nerthus eller Njärd, som sitter i en vagn och låter sig beskådas av människorna – henne skrev jag senast om igår…

Men ”Buslubön” då ? frågar plötsligt någon... Tillhör inte den dikten eller kvädet Eddan ? – Nej, svarar jag, men däremot sk ”Eddica Minora”, alltså små kväden utanför Codex Regius huvudhandskrift, som alla skrevs minst 250 år efter det att hedendomen upphört och blivit förbjuden i lag på Island. Själva namnet ”Busluboen” kommer från 1300-talet, och visar hur Nordborna såg på de kristna, och deras ständiga böne-rabblande.

Den första svenska översättningen av detta kväde kom till redan på 1600-talet, och gjordes av prästmannen Olof Verelius. Den berättar om hur den elaka  trollkonnan och tiggar-kärringen Busla – som var ett ”böss och ett löss” som det heter – trängde sig in, först hos en hederlig bonde och sedan hos kung Heidrek, som var konung över Götaland.

Där brast hon ut i de vildaste förbannelser och förebråelser, och hotade kungen med stryk, samt att han skulle bli ”riden av Rimtursar” och ”i röven krängd” som det heter i Åke Ohlmarks välfunna översättning, ifall han inte genast gjorde henne till viljes, och gav henne en massa saker.  Även i detta sena 1300-tals fall, så används ordet ”bön” alltså snarast om en order, en befallning eller ett bud och inte alls någon gudfruktig ”bön” på det kristna eller mohammedanska viset. Så var det med den saken !

Tänk på det – ifall ni nu inte vill bli ”i röven krängda” !

KNÄFALL ÄR INGET FÖR OSS HEDNINGAR – OCH HÄR HJÄLPER VARKEN BÖNER ELLER KLAGOSÅNGER…

Frihet – Självständighet – Människovärde. I alla tider har detta varit hedniska dygder – inte ”böner” och allmosor… Det är SKAMLIGT för en fri människa att leva på knä eller ta order av andra…