Svagdricka – ett måste till Julen

Förr var nästan alla svenska öl mörka, och överjästa. Det rörde sig inte om underjäst Pilsner, som nu, eftersom underjästa öl blev vanliga först under industrialismens 1800-tal, som alla bildade människor vet. Och begreppen ”överjäst” respektive ”underjäst” har förstås inget med hur mycket ölet jäser att göra – vad man menar är ju bara om jästen samlar sig på bottnen, vid lägre temperatur, eller om den flyter ovanpå och kan skummas av vid något högre temperaturer, som fallet var i gamla tider. Så mycket ölkunskap, bör var och en kunna, liksom det faktum att de tre kärlen Bodn, Sodn och Odröder, som nämns redan i Eddans myt om det första mjödets tillblivelse, är maltbotten, där malten gror, sjudpannan där den kokas till vört, och till sist jäskaret eller Odrörer, där drycken får själva Odens kraft, rör sig och nästan fräser över.

Oden i Örngestalt enligt Brynjulfssons Edda på 1600-talet, förföljd av Jätten Suttung eller den besuttne, som också förvandlade sig till en örn. Underst syns Bodn, Sodn och Odrörer, samt ett kärl för den färdiga drickan. Medan han flög, gick något av den ur Oden baktill, och det föll ned på jorden för att bli ömkliga ”fornsedares” och berusade dårars lott…

 

Det heter dricka Jul, vet vi alla – och drickan förr var mörk, svag och kanske inte olik den som serverades i vardagslag. Man drack säkert också mjöd och vin om man kunde, men detta var dyra drycker och det kunde ofta hända, att ölet tröt för människorna. Till Tomas-dagen, 21 December skulle Juladrickan eller Julölet vara färdigt enligt yngre svensk folktradition, som nog baserade sig på den julianska kalendern, varför det fick förflyta ytterligare en veckas lagring innan Jul. Och svenska folket dricker fortfarande massor av en mörk maltdryck utan alkohol som kallas Julmust, till Coca-Cola imperialisternas stora sorg.

Många svenskar minns ännu svagdrickan från sin barndom, och så sent som på 1970-talet flödade den fortfarande över land och rike.

 

Vi som vet, inser lätt att Julmusten bara är en dålig ersättning för den svagdricka och det svenska öl som fanns förr – och att Coca-cola är ännu sämre som alternativ, ett sötsliskigt läskeblask som skadar tänder och hälsa, och som inte har någonting med den svenska Julen att göra. Coca-Cola och amerikanerna har försökt slå sönder och skada vår egen hedniska Jul, genom att göra den fadd och intetsägande, men allt fler och fler motsätter sig denna nivellering av den Nordiska kulturen. Enbart Julmusten – denna dåliga ersättning för riktig Juladricka – ser till att Coca-Colas försäljning minskar med 50 % i Juletid, enligt vad man påstår, medan den riktiga Juladrickan – med Svagdricka som ett fortfarande gångbart kommersiellt alternativ – nästan helt har utkonkurrerats, även om den helt klart smakar så mycket godare, särskilt till Julmaten. Det sägs att vi dricker nära 4,5 liter Julmust per svensk invånare i genomsnitt. Bytte vi ut den siffran emot Svagdricka istället, skulle mycket vara vunnet, för då skulle konsumtionen av starköl, vin och spritdrycker gå ned, och folkhälsan förbättras avsevärt, vilket våra nykterhetsapostlar och den eländiga drägg, som nu sitter i Sveriges Riksdag helt har missat.

Förr fanns svagdricka i glasflaska om minst 5 liter och träkagge, och man kunde köpa hem så att den stod i sig i kylan över hela Julen…

 

Den svagdricka som kanske ett tiotal bryggerier brygger idag, har dock fått en renässans. Idag håller den kanske 2,0 % volymprocent alkohol eller möjligen 2,1 %, men är vanligen sötad med sackarin, ett konstgjort sötningsmedel som inte behövs. Vanan började på 1950-talet och under andra världskriget, då många husmödrar själv la en extra sackarintablett i svagdricka-kaggen för att den skulle börja skumma och fräsa, eftersom den ofta fick stå lagrad under långa perioder – även då rådde en viss brist på god dricka. Naturlig svagdricka, utan sackarintillsats, smakar mycket godare – och för övrigt finns porter och andra söta drycker att ta till, ifall man vill ha den att skumma eller bli starkare.

 

David Carnegies skotska porter – ett minne från Vikingatidens Julöl – kom tillbaka till de Nordiska hemländerna anno 1836, året då den också började tillverkas industriellt..

 

Jämför man dagens svagdricka med de äldsta beskrivna svenska ölen från 1500-talet, får man fram att den nästan helt motsvarar ”Svenneölet” eller ”Skeppsdrickan” som man drack till vardags eller på sjöresor. Dock var skeppsdrickan starkare humlad, ett knep som senare kom att användas i sk IPA eller India Pale Ale, ett av de första industriella ölen, som Engelsmännen exporterade per båt till Indien, och var humletillsats idag används för att få folk att dricka mera, och supa sig så berusade, att de bara köper mer och mer utländskt öl – vilket förstås är bryggeriernas uträkning med det hela… Ämbetsölet, lika starkt som svagdricka och utan humle, ansågs däremot välgörande för präster och domare, så att de kunde sköta sitt ämbete, och det gällde väl även för det öl ”till husbehov och heder” som man bryggde i Stockholm på 1650-talet.

Gotlandsdrickan – ett sidospår på ölets och drickans utvecklingsträd, använder ibland rökt malt, samt så gott som alltid enris – vilket inte ingår i den svenska svagdrickan. Var provins och landskap har haft sin dricka, och även Juladricka. Numera odlas den mest av entusiasterna, som vill tillse att god Juldricka kommer fram igen, vilket vore tacknämligt. Av de bryggerier, som för några år sedan listades som svagdrickaproducenter, finns följande kvar enligt min egen test:

Borns Bryggeri, i Alfta, Hälsingland, är det märke jag oreserverat rekommenderar – men de tar 350 kronor för sex liter, vilket är ett onödigt dyrt pris – kanske motiverat av årets skogsbränder i länet. Av alla svenska drickor jag druckit, smakar detta märke bäst och genuinast, och det borde inte få saknas på något julbord.

 

Hjo bryggeri brygger även en variant, men marknadsför sig som ”hipsterdricka” – och vem i helvete vill dricka sådant – därför ratas märket också av mig…

Kopparbergs bryggeri – som även tillverkar Cider, driver Zeunerts i Sollefteå och har koncessionen på Sofiero Öl – ett av landets bättre märken – tillverkar en vida spridd och kommersiellt gångbar variant, som dock har föga likheter med gammaldags svagdricka. Den säljs också på 1,5 liters petflaska, vilket betyder att den inte har tillfälle att utveckla sin karaktär och arom.

Mest en modern fabriksprodukt, som inte alls smakar så ”gammeldags” som etiketten framhåller.

 

Krönleins bryggeri i Halmstad tillverkar också fortfarande en jul-svagdricka och en vardagligare variant, kallad ”Three Hearts” (inte att förväxla med starkölet) men de drickorna har jag aldrig druckit, och kan därför inte uttala mig om. Också här finns sackarin med bland ingredienserna, vilket kan tyda på smakminus.

Mora Bryggeri, från Pehrsgården i Mora, tillverkar bland annat ett svagdrickamärke och en sorts enbärsdricka, men produktionen är hantverksmässig, dyr och begränsad. Kan dock vara lokalt användbar.

Spendrups bryggeri lär fortfarande tillverka den svagdricka-variant, som ibland säljs på Konsum. ”Comestible, sans plus” – eller nätt och jämnt drickbar, skulle jag vilja säga om den. Bäst smakar drickan om ni blandar ut den med porter till hemgjord mumma, och tillsätter fler ingredienser efter tycke och smak, men den kan vara en bra bas till juladricka – trots att den är sackarinhaltig..

Duger – fast bara i utblandat skick. Säljs endast på halvliters glasflaska

Tallåsens Bryggeri, vilket uppgivits ligga i Lillhärdal, Härjedalen, är sedan länge känt som ett osäkert kort i ölkretsar. Det får räknas som ett mikrobryggeri, och enligt uppgift säljer man bara satser om 9 stycken literflaskor numera, till ett mycket högt pris och förbeställning, vilket är vanligt hos mikrobryggerierna. En gång smakade jag denna dricka, och den var mycket god, trots att den inköpts på en Shell-mack i Aspudden av alla platser… Men – det var under 1900-talets sista år…

Har kanske en chans ändå – om den vore mera spridd…

Österlen-Bryggarna, slutligen – gör två skånska varianter av dricka – och representerar ännu ett mikrobryggeri, med försäljning på Internet – till högt pris, vilket är det vanliga – Asatrogna samfund söderut i landet borde prova dem ! Det bör också påpekas, att även i Norge, Danmark och på Island och i Finland är alla Julöl mörka – vilket är värt att uppmärksamma – och särskilt de norska Julölen är berömda för sin utsökta smak – det är en annan konsekvens av vårt gemensamma Nordiska Arv – som vi bör fira och hålla högt i ära, särskilt nu under Julen.

Även Thor News och andra Hedniskt sinnade sajter har publicerat tester av Norska Julöl – som fortfarande har en viss giltighet, trots att det var några år sedan de gjordes.

Glöm inte Svagdrickan till Julbordet, och drick med förstånd, högtid och måtta !

Till Jul pryder många bryggerier sina etiketter med Hedniska Symboler och runliknande tecken… En tradition, så god som någon…

Annonser

Något om andra traditioner inför Julen – och några bevis för att den HEDNISKA Julen är UNIVERSELL

”Goder afton, Goder afton
båd Herre och Fru
Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL
Ja, vi önskar eder alla en Jesus-fri Jul !”

 

Julen, Yule eller Noel, de nordiska och Germanska folkens fest för att fira solens återkomst vid Midvinter, är numera en universell företeelse, som firas över hela vår planet. Asatron var den religion som födde själva Julfirandet i dess nutida form, och utan den Nordiska kulturen hade det inte funnits någon Jul, för själva ordet Jul är just Nordiskt.

Julen har ingenting att göra med Jesu födelse, för en sådan tanke blev inte accepterad förrän 354 efter den påstådde frälsarens födelse, och alla forskare är numera helt ense om att det är det hedniska Midvintersolståndet, som är Julens rätta upphov.

Julen firas numera också i Japan, Kina, Indien, Australien, ja till och med i Mellanöstern och Jordanien firar man Jul – och ingen, absolut ingen skulle då någonsin komma på tanken att det är en specifikt kristen fest man firar. Nej, Julen är universell och just hednisk – en familjehögtid och en förberedelse inför det nya året, med utdelning av gåvor.

Trots språkförbistringen och skillnaden mellan Midvinter, som vanligen firades mitt på vintern eller omkring 25 Januari – Midvinterblot och Julblot är två olika saker, också i nutida Asatrogen tradition – så finns det ännu kvar spår av andra och äldre, kontinentalgermanska traditioner kring Solståndet och Julen, som vi ännu kan se i ”Lussi” eller vad som senare blev Luciafirandet, till exempel.

En del forskare kopplar vad som på fornengelska kallades ”Modranicht” eller ”Mödranatten” – alltså årets längsta natt – enligt vår nutida gregorianska kalender infaller den just 21 December, eller på Midvinternatten med Frigg, snarare än Freja. Kanske är det föga förvånande, eftersom vi vet att Frigg tog Frejas plats när det gällde Fredagens namn i västnorden och på Island – också i England tänkte man sig att Fredagen skulle vara uppkallad efter Frigg och inte Freja, medan det i resten av Norden och på den Europeiska kontinenten var precis tvärtom – där var Fredagsnamnet syftande på just Freja, inte Frigg. I den äldre Julianska kalendern föll Midvinternatten på 13 December eller vad vi nu firar som Lucia-dagen istället, och redan de romerska garnisonerna vid Rhen och i Holland firade då vad som benämndes Dies Matronae eller ”Mödradagen” istället.

”Matronae” eller Midvinterns kvinnliga makter var dyrkade också över Gallien och hela Romarriket norr om Alperna…

Den katolske forskaren Rudolf Simek har satt dessa ”Matronae” – en trefaldig gudinna, likt Urd, Skuld och Verdandi – alltså de tre nornorna – eller de tre stora gudinnorna Freja, Frigg och Hel (som representerar kvinnans tre åldrar som ogift, gift mor och gammal gumma) i samband med firandet av Diserna, och även Disarblotet, en annan hednisk vinterfest, som kommer mycket senare på året, men det beror nog bara på att han som kristen har dåligt förstånd vad gäller Asatrons sanna väsen, och inte kan frigöra sig från sin bakgrund.

Här i Norden vet vi bättre. Även om Oden eller Jolner (ett av Odens binamn eller Heiten, han kallas med rätta ”Jularen” eller ”Han, som gör så att det blir Jul”) är Julens egentliga huvudperson, så är Freja eller Friggs gestalt och medverkan i Julblotet och de andra Julfestligheterna inte alldeles utsuddad.. Många skriver nu särskild böcker och avhandlingar om henne, men om just den bok jag länkar till här är värd priset, vet jag ännu inte.

Mer om dessa och andra Jultraditioner, och om Hednisk Jul i Norden kan du läsa om hos Maria Kvilhaug från Norge, vars utmärkta blogg jag länkar till här.

 

Oden – snarare än Gårdstomten, varje bytomts ursprunglige bebyggare och uppodlare, den gode förfadern, som ständigt vakar över oss – har också en väsentlig del i Jultomtens bakgrund och upphov. Han ger dig inga regler eller påbud – men han förväntar sig blott att du är ”snäll” – och ger dig goda gåvormen vad ”snällhet” då ska betyda, eller exakt mot VEM du i så fall skall vara just ”snäll” – eller hur det bäst må ske – ja det lämnar han åt dig själv att räkna ut, bäst som du kan.

Du får heller inget straff om du inte varit ”snäll” tillräckligt, utom att gåvorna uteblir, och i övrigt låter dig Oden söka all kunskap själv, vilket är hans mest utmärkande drag. Han är inte för inte den vandrande Guden, som kommer likt en skugga om natten. Han är den som ständigt går vidare, den som alltid vill veta mer, och den som värdesätter verklig kunskap, inte packets och pöbelns ytlighet, inte människornas ständiga split och kiv. Han finns, också där vi minst av allt skulle vänta oss att få se honom, och överallt där man firar Jul, dyker han också upp.

Sök det som andra inte ser. Vandra dit ingen går. Undvik massan och det låga i människorna. Sök det dolda och det höga i dig själv och andra…

 

I Iran, sägs det, firas på exakt den 21 December – alltså Midvinternatten – en fest, sedan över 4000 år betitlad Yalda. Festens namn är inte exakt härlett rent etymologiskt,men många forskare tror att det kan vara närbesläktat med det Indoeuropeiska ”Geula” eller ”Jul”. Vad som firas är årets längsta natt, och Zoroasterna – vars religion är mer än två årtusenden äldre än den kristna – firar genom att dricka alkohol, äta god mat och läsa poesi – av sitt lands bästa skalder – tillsammans med sin familj, denna årets längsta natt – alltsammans saker, som starkt påminner om den Nordiska Julnatten…

Till och med i Afghanistan, i Kurdistan, i Azeriens berg och i Kaukasus gör sig den förkristna, hedniska Julen påmind. Det indoeuropeiska arvet, så länge bortglömt och besmutsat i vårt eget land – finns också där. Och Odin vandrar allena, till människornas hus i den mörka Julenatten….

Ännu ett SMART GRUFF – och NEJ – Tomten är inte Turkisk…

En mängd skribenter, kulturpersonligheter och bildade människor över hela Sverige har reagerat emot lögnerna i den PK-Kampanj som varuhuskedjan Åhléns startat inför Julen. Daniel Sjöberg på sajten Allmogen, en sajt som vi här på Hedniska Tankars redaktion läst under en längre tid, har varit bland de första att reagera emot dessa lögner och felaktiga påståenden, som Åhléns spyr ur sig utan att ens veta vad som menas med Svensk Kultur och en Svensk Jul.

Varje svensk vet att Gårdstomten, Julbocken och Julfirandet är genuint Nordiska traditioner, som bygger på en HEDNISK grund…

Tomten skulle vara Turkisk, hävdar den stora varuhuskedjan, bara därför att Sankt Nikolaus – som den svenska Tomten inte har ett dugg att göra med – skulle varit en biskop av Mindre Asien på sin tid. I så fall har man helt missat vad den svenska och Nordiska tomtetraditionen går ut på. Gårdstomten, tomtens rådare och förfädernas representant, den förste bebyggaren och uppodlaren av varje gård, är en del bakom traditionen – den andra delen stammar från Oden själv och den vilda Jakten, som sajten Allmogen så riktigt påpekar. Varför Åhléns personal och de annonsbyråer de använder är så obildade kan vi bara gissa oss till, men ingen mindre än Ann Heberlein vid Lunds Universitet har enligt ”Allmogen” frågat dem vad deras lögner beror på, och dessa storkapitalets lögnaktiga representanter påstås redan ha ändrat sin kampanj.

Många har skrivit om den märkliga PR-kampanj Åhléns drog igång i veckan där man auktionerar ut en väggbonad till välgörande ändamål.

Åhléns budskap: Det finns ingen svensk jul, eller som de skrev: ”svensk”.

Ann Heberlein, en teologie doktor i etik som ringde upp Åhléns för att fråga hur de tänkte med kampanjen, sammanfattar den som ”moralisk fostran av sina kunder”. Den alltid förståndige Thomas Gür kallar det ”total rappakalja”. Mohamed Omar kategoriserar det som ”nationalmasochism”.

Man har även noterat på flera håll att Åhléns ändrat texten sedan publiceringen, som i sin ursprungliga form hade en ton som framstår som direkt nedlåtande mot den svenska majoritetsbefolkningens kultur

– ”Allmogen”, 2018-12-09

På punkt efter punkt avslöjar Allmogen Åhléns ruttna lögner, och hur de sprider fördomar och osanningar om vår kultur – något som vi inte längre tänker acceptera. ”Julbröden” eller saffransbröden kommer inte alls från Holland – det är ett påstående som Åhléns gripit ur tomma luften, och även om Julgranar uppstod på Kontinental botten, så var de inte först…

Martin P:N Nilsson påpekar dock i sin avhandling om julen6 att det är mycket sannolikt ”att den i grunden sammanhänger med den nordiska utomhusjulgranen”. Innan man började ta in granen i Sverige fanns alltså seden att ha en julgran utomhus. Folklivsforskaren Hilding Celander berättar även hur allmogen i västra Sverige och i Vestlandet i Norge tog in grankvistar som man hängde upp på hemmets väggar. Celander liknar det vid bruket på midsommar att smycka insidan av hemmet med lövkvistar.7

Så visst kommer traditionen med inomhusgranar från Tyskland. Men vad spelar det för roll? Det är inte ursprunget som gör traditionen, utan människorna som utövar den och gör den till sin – generation efter generation.

Vårt folk har rätt till en egen kultur, egna Jultraditioner och ett eget Julfirande utan att man ska ljuga om det, förklara just våra traditioner som mindervärdiga, och påstå att alltihop importerats utifrån – för det är inte så. Att påstå, att just Nordborna inte skulle kunna skapa en egen kultur är uppenbart lögnaktigt, och dessutom mycket grov rasism – en rasism i PK-förklädnad, och det är just vad Åhléns ägnar sig åt. Genom att inbilla oss att våra traditioner inte är något värda försöker man bryta ned och förändra dem, men det skall vi nog sätta P för… Vi har vår egen nationella identitet – och den tänker vi behålla !

Handla INTE på detta varuhus – Det ägs av Sverigefientliga RASISTER….

 

BOJKOTTA ÅHLÉNS NU TILL JULEN – själv tänker jag inte spendera en enda krona där…

Visste ni att Jolner, ”Jularen” – eller ”Han som gör så att det blir Jul” är ett Heite eller ett Binamn för ODEN ??

Plötsligt en Odens-dag…

Odens och Åsgårdsreiens eller den Vilda Jaktens tid står snart inför dörren, och inför det komponerar Hedningen, som har det enväldiga befälet över den blogg, som benämnes Hedniska Tankar, givetvis lite glada och stämningsfulla Julsånger, som alltid.

HEDNA DEM DÄRHEMMA

I den stora tysta natt
Står en gammal man med hatt
Under himlens stjärnehär
Han som själv på Sleipner satt.
Efter varje kylig vinterdag
Hörs i fjärran hovars slag
Kämpars flock, som återgår
Mot Nord, mot Ljus, mot Vår.

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

Hedna alla, gör det nu till lag
Dag och natt, natt som dag
För oss nu till Valhall fram
Snabba hovars slag.
Hedna alla som vill hedna sig.
Du får gärna också hedna dig !

En hednisk Värld blir fri och skön
Fylld av frid på ängen grön

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

269 kr om året till Paypal: info@asa-samfundet.se   Bankgiro: 556-3002    Swish: 123 097 20 91

Hedniska Tankars Runkurs (del 9) Naud-runan

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Om den föregående runan, Hagal, betydde hagelsvärm, plötslig förändring eller en oväntad händelse, så betyder Naud istället det som sker med nödvändighet, över lång tid och som är förutsägbart – och därmed Ödet. Många har missuppfattat de gamla Nordbornas ödestro, för det man kallade Öde eller Wyrd var inte alls oföränderligt. En vis man kunde själv bli herre över sitt öde, eller utnyttja vad ödet gett honom på ett fördelaktigt sätt, snarare än att klaga över att ödet varit oblitt – och mycket av den mänskliga utvecklingen är också förutsägbar.

Vi vet till exempel att om det föds många barn i en generation, så uppstår det ett behov av skolor, likaväl som vi säkert vet, att det uppstår ett behov av mer sjukvård i samhället, om medellivslängden stiger. Även om vi själva lever i en kultur, där vi tänker på oss själva som individer i första hand, är vi inte så unika som vi tror, särskilt inte sett ur Asarnas synvinkel – i stora grupper blir människor ytterst förutsägbara varelser, och det mesta av vad de kommer att företa sig, är tyvärr närapå förutbestämt. I Runatal Havamals, där Oden räknar upp arton mäktiga galdrar, som han till fullo kan och har kunskap om, står den nionde strofen för faror på havet, sådant som tycks ofrånkomligt och som man inte kan göra något åt, likt ödet. Vi vet också att vissa saker nästan är ödesbestämda här i livet.

Utbryter krig, så är det förutbestämt, att en del människor kommer att dö eller lemlästas i det kriget, oavsett vad vi nu anser om det. Röker en människa tillräckligt mycket, ja då är det nästan förutbestämt, att den individen till slut kan komma att drabbas av cancer, eller i varje fall ytterst sannolikt, att så tyvärr sker. Naud-runans negativa drag skall dock inte överbetonas. En del har också i den sett en binderuna, varmed sjukdomar och annat ont kan undvikas, och en runa som står för Odens beskydd och den klokes förmåga att förutse ett händelseförlopp. I den bemärkelsen står den också för tillförsikt och självtillit, och det är ganska symboliskt att den inleder den andra ätten i utharken, som ju handlar om Midgård och de väsen som finns där, medan föregående ätt handlade om tillvarons grundkrafter eller existentialer. Åter andra har använt Naud-runan vid barns födelse, eller med tanke på Nornorna, som ju också är tre, och tre gånger tre är fortfarande nio…

Sagoillustration av John Bauer – tre nornor ger en Naud-formad nyckel till livet och döden….

Det är nu en gång förutbestämt, att alla varelser i Midgård skall dö, liksom Gudarna vid Ragnarök, men den nionde gudaboningen – står det i Gylfaginning – är Folkvang, eller Frejas boning. Naud eller Nauthiz på gotiska betyder inte bara nöd, utan snarare nödvändighet, som i att vara nödd och tvungen att göra något. Edred Thorsson kallade den på 1960-talet för en motståndets runa, mer än andra, och såg i den individens förmåga att kämpa emot ödet, och att även förändra det, vilket är vad Oden själv gör i Kosmos – tänk exempelvis på Hermods helritt, eller hur Oden avlar en son med Rind, så att Balder får sin hämnare. Guido von List, en av det tidiga 1900-talets tyska runmagiker, summerade Naud-runans roll med uttrycket ”Nütze dein Schicksahl, aber wiederstrebe ihn nicht” eller med andra ord ”Utnyttja vad ödet gett dig, men kämpa inte emot alltför hårt. Naud-runans form har också liknats vid världsträdet Yggdrasil, eller Urds väv – trädet är ju en symbol för kausalitetens träd, eller ett ”händelseträd” där vi hamnar på olika grenar och i olika delar av kosmos, efter hur händelseförlopp grenar ut sig, men Yggdrasil omfattar naturligtvis alla parallella universum som alls kan tänkas, eller är möjliga, och det är som sagt på det Världträdet, som Oden själv hängde eller var verksam – och han dog inte, som vi ju vet – men återuppstod. Nio gånger två blir arton, och är hästrunan Eh, som står för Sleipner och är ett annat typiskt Odenstal.

”Den som ligger alltför mycket, får ofta stå far” sägs det… kanhända viktigt att lära sig, och också ett öde, eller hur ?

I Stadhagalder har man oftast tecknat Naud runan genom att stå med utsträckta armar, och med vänster hand uppåtsträckt i lutande vinkel, höger hand nedåtsträckt, lutande emot jorden, så att bål och ben bildar runans uppåtsträvande stapel eller stam, armarna grenarna på runan eller världsträdet.

Freja Ashwynn associerar Naud-runan till Skuld, nuets Norna – nuet står ju alltid i skuld till det förflutna, och är en direkt konsekvens därav, eller Nifelhel, då hon anser att Hagal, Naud och Is bildar en helhet, eller ett tretal för Nornorna inuti själva runraden. Jag har inte hittat någon källa, som aktivt motsäger detta, men å andra ingen källa som stöder hennes uppgifter. Nöd eller Naud har också stått för nödeld, en ritual där man på magiskt sätt gjort upp eld med en eldborr, gärna vid midvinter eller midsommartid, och burit in den nya elden i huset, där den sedan aldrig helt fått slockna, utan bevarats till kommande år. Eldguden Loke, som binds med bindrunor, tros av vissa också lätt kunna besegras med Odens runa Naud, då Odens klokhet alltid övergår Lokes list, och slutligen gör alla hans planer om intet, liksom allt som kommer från Nifelhel.

Stadhagalder eller ”Stående galder” för Naud-runan enligt Armanen-systemet från 1910-talet…

 

Åter andra har betonat, att Eh/Eihwaz-runan i vissa senare runalfabeten visar en åt höger stigande linje eller tvärstav på en lodrät, medan Naud tecknas som en nedåtgående linje, som visar på upplösning, splittring och nedåtgång i allmänhet, ”norrut och nedan går vägen till Hel”. Det engelska runpoemet säger att Naud eller Need väcker tränad och ängslan i människors bröst, men skydd och välsignelse likväl, vilket är ett sätt att beskriva Nauds verkan som bindruna. Det isländska runpoemet kallar den ”opera niflunga” eller Niflungars verk, vilket rymmer en stor hemlighet, och ”möns trånad” samt hårt arbete och trångmål, vilket är ett sätt att beskriva Odens prövningar. Att niflungarna eller ”naturbyggmästarna” av tursa- och dvärgasläkt, ”Sindres Söner” har med skapande och nödvändighet att göra, insåg redan Viktor Rydberg i sin ”Studier i Germanisk Mytologi” och på så sätt kan runan också länkas till Vanernas ätt, även om just vanerna framträder mera tydligt i Jara och andra runor.

Ett försök – av en okänd person – att göra en bindruna av fyra naud-runor och en Ing-runa (korset i mitten borde tas bort om det skall vara rätt) Fyra is-runor syns också i bilden, och fyra-talet står för det materiella. Bindrunans talvärde blir (4×9) + (4×10) + 21 = 97 – symboliken utelämnar jag för stunden…

 

Nej, vi Asatroende b-e-r ALDRIG till våra Gudamakter…

Det finns många groteska missuppfattningar om Asatro, som sprids ut av sk ”fornsedare” och obildade amerikaner på nätet. Oftast rör det sig om olika politiska rörelser till höger eller vänster som bara vill förvirra, desinformera eller skapa oordning, rena ”troll” med andra ord. Särskilt den lilla och mycket aggressiva sekten ”Samfundet Forn Sed” – ett slags New Age vänster med tydligt kristna inslag – gör allt vad den kan för att förstöra vårt kulturarv, eller rättare sagt vad som finns kvar av det i en tid som vår. Medan muslimer och makabra monoteister stör och förstör med ”böneutrop” och klockringning, tar detta patrask inte avstånd från de sanitära olägenheterna, utan försöker i likhet med ”Svenska” Kyrkan att förespråka och vidare utbreda dem istället.

I den ursprungliga svenska lagen om religionsfrihet, SFS 1951:860 stod det i själva portalparagrafen såhär:

Om religionsfrihet

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

En religion som skriker, skränar, ropar, bönar och ber förargar onekligen allmänheten, och fastän (S) märkta politiker upphävde denna goda lag år 1995 finns det fortfarande lagar emot förargelseväckande beteende, lyckligtvis. Huvudparten av svenskarna vill numera inte ha någon islamism eller kristendom i sitt eget land, och därmed torde frågan om böneutropen vara avgjord.

Religionsfrihet får ALDRIG NÅGONSIN bli samma sak som frihet att störa, kränka och utöva herravälde över sina medmänniskor. Undersökningar från TV 4 visar, att minst 60 % av svenskarna vill vara ifred för klock-klang och minaret-skrän…

De dumma amerikanernas argument är, att ”alla” religioner skulle innehålla böner till gudamakterna, fastän vissa religioner – som vi hedningar till exempel – inte alls ser något behov av att ”be”, gå ned på knä, förödmjuka oss själva eller krypa och kräla i stoftet som dessa kristna och vissa andra.. Bön är i själva verket fullkomligt okänt som begrepp inom Asatron och Hedendomen, och det kan man bland annat bevisa både ur arkeologi, språkhistoria och inte minst de skriftliga källor vi har.  ”Gåva kräver att gengåva gives” står det i Havamal enligt Erik Brates kända översättning, och precis så är det också. Hela naturen och det naturliga kretsloppet vi ser i det universum vi har omkring oss följer samma princip.

NÄR skall alla dessa kristna hundar och österländska byrackor INSE SANNINGEN ?

Man får ingenting för ingenting. Materia eller energi kan inte nyskapas, bara omvandlas. För att du ska få något att skörda och äta, måste du först så och odla. Utan arbete, ingen inkomst. ”Den som inte vill arbeta, skall heller inte äta” sade Martin Luther på sin tid, och han var inte bara germanskt influerad, utan en mäkta hednisk person på sitt sätt. ”Och som man sår, får man skörda” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Att sitta som en liten barnunge i ett hörn, och bara tigga och be – eller förödmjuka och förnedra sig själv inför gudarna och hela kosmos är inte och har inte varit något för oss Nordbor. Och för övrigt – Hur är våra Gudar till sinnes, om vi följer Eddans och alla källors tydliga vittnesbörd ?

Oden, till exempel, struntar fullkomligt blankt i om du ”tillber” honom eller inte. Han ger dig inte något gratis, förutom goda råd om hur du skall klara dig själv; men för övrigt skall du nog inte tro att du kan befalla över just honom eller kräva att få någonting, om du inte ger Oden av vad du själv har först. Det är detta som menas med att blota eller offra, och oavsett om du offrar av arbete, tid, energi eller kraft eller till och med i form av materiella ting; så måste du göra detta först, av egen fri vilja och förmåga, innan du alls kan få något av Asatrons gudamakter. Asatro är en religion för vuxna människor, inte för drägglande, tjatiga barnrumpor, som tror att de kan få ”en gratis lunch” eller ”gratis glass” utan att själva anstränga sig eller arbeta för det.

Tigga och be, kravla i stoftet för en tarvlig allmosa ? Vill DU bli precis som dessa ”goda kristna” ?

Ska ha, Ska ha, Ska ha” lyder Stortrutens och Skränfockens gälla böne-utrop…

Tiggar-religioner eller allmose-krav tilltalar verkligen inte mig som hedning, det måste jag säga. Allt detta finns tydligt angivet i Eddans och Havamals livshållning också, och under de följande dagarna tänker jag ge flera exempel på den saken. Nu argumenterar okunniga och lögnaktiga människor, att det i det sk ”Runatal Hávamáls” skulle finnas en enstaka versrad, som skulle ”bevisa” att Nordborna rabblade böner och föll på knä, precis som de kristna hundarna. Inget kunde vara mera felaktigt eller väsensfrämmande för en fri man eller kvinna i hednisk tid, för på det viset betedde sig bara trälar, dömda brottslingar och trälars vederlikar.

Versraden finns i den 144 strofen, som i original lyder:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

Dessa okunniga drar sig inte ens för att göra våld på Odens egna ord, och de kallar sig själva för hedningar ! Ordet ”bidhja” som de hakat upp sig på, betyder inte alls ”att be” i någon kristen bemärkelse, och språkhistoriskt sett användes detta ord inte så förrän långt in på 1200-talet och i den kristna medeltiden. ”Bidhja” är avlett ur ”budh” eller bud, som i en Konungs bud, alltså direkt uppmaning eller order.  Ord som sändebud, ombud, budkavle, eller det nuförtiden så vanliga ordet ”ombudsman” har exakt samma upphov, och strofen om runorna handlar mycket riktigt om hur man skriver och skickar meddelanden, inget annat. Man sänder, ristar och råder, står det. Ingen skulle någonsin vara så dum, att han eller hon tror sig kunna befalla över själva gudarna, men blota och soa, alltså sjuda eller koka ett offer, står mycket riktigt med här.

Vi säger ännu idag ”får jag be om största möjliga tystnad” eller ”jag ska be att få tio kilo bacon” till exempel och det här är visst inget bönerabblande, för vi har tänkt betala för baconet, och vi uppmanar, äskar eller beordrar tystnad, när vi säger så. Ordet bud syns också i budskap, till exempel, och språkhistoriskt har det alltså inte ett enda dugg med kristna böner att göra – och det står skrivet i de flesta någorlunda bra kursböcker över Norröna…

Nej, ordet ”Bidhja” som i bud och förbud eller påbjuden verksamhet har inte ett enda förbannat dugg med det kristna ordet ”bön” att göra…

Förväxlingen mellan ”bön” i den mening de kristna på medeltiden använde ordet – och somliga av dem använder det ju än idag – och ”budh” (som är en helt annan sak) uppstod när latinets ”precari vilket syns även i verbet predika, liksom ordet ”prekär” eller det gammalnorska ”preke” eller ”präka” på vissa svenska dialekter, dvs oja sig och förödmjuka sig som en kristen, bräka och utstöta oartikulerade ljud, som en riktig Monoteistisk fårskalle… lånades in i de germanska och nordiska språken. På normandernas gammelfranska blev det ”praye” och detta upptogs slutligen i engelskan i formen ”prayer” – men det var först på 1300-talet.

Nu fanns det ett närliggande frisiskt ”prian”, ”frijan” på gammalhögtyska, som låg mycket nära det nordiska ordet ”fria” (som en fri man gör till en vacker kvinna, när han vill gifta sig med henne) och vid detta tillfälle – och ifall man befann sig i krigsfångskap – var det ENDA säger ENDA tillfälle som en fri man någonsin gick ned på ETT knä, men aldrig TVÅ… Prian, fria, och präka – allesammans närbesläktade ord – togs alla upp i de nordiska språken, säger etymologerna, och så småningom – från 1200 – talet och framåt, lanserade man alltså begreppet ”bön” här också, fast det egentligen var något helt främmande för ett nordiskt tänkesätt. Jämför med hur ”underkastelsen” i form av islam nu också gör sig hemtam i de nordiska länderna !

 

Nej, denna romerska staty av en skägglös german eller kelt BER inte alls till någon gud, men anropar kejsaren i egenskap av krigsfånge…

På nätet kan man få se mycket amerikansk idioti, skriven av kristna. Nedanstående bild skall till exempel vara ”bevis” för att våra förfäder ”bad” på kristet vis redan under bronsåldern, men vad visar bilden egentligen ? – Jo, flera personer som ror och paddlar i båtar – som vi alla kan se !

De enda bilder med knäfallande figurer från arkeologiskt material man sett utöver det är personer som åker i vagnar eller liknande, eller kultbilder av olika slag, alltså skulpturer av Gudar eller Gudinnor som sänker sig till människornas nivå, för att kunna tala med dem – och INTE omvänt… Den här gudinnestatyn från bronsålderns Danmark, har påståtts föreställa gudinnan Nerthus eller Njärd, som sitter i en vagn och låter sig beskådas av människorna – henne skrev jag senast om igår…

Men ”Buslubön” då ? frågar plötsligt någon... Tillhör inte den dikten eller kvädet Eddan ? – Nej, svarar jag, men däremot sk ”Eddica Minora”, alltså små kväden utanför Codex Regius huvudhandskrift, som alla skrevs minst 250 år efter det att hedendomen upphört och blivit förbjuden i lag på Island. Själva namnet ”Busluboen” kommer från 1300-talet, och visar hur Nordborna såg på de kristna, och deras ständiga böne-rabblande.

Den första svenska översättningen av detta kväde kom till redan på 1600-talet, och gjordes av prästmannen Olof Verelius. Den berättar om hur den elaka  trollkonnan och tiggar-kärringen Busla – som var ett ”böss och ett löss” som det heter – trängde sig in, först hos en hederlig bonde och sedan hos kung Heidrek, som var konung över Götaland.

Där brast hon ut i de vildaste förbannelser och förebråelser, och hotade kungen med stryk, samt att han skulle bli ”riden av Rimtursar” och ”i röven krängd” som det heter i Åke Ohlmarks välfunna översättning, ifall han inte genast gjorde henne till viljes, och gav henne en massa saker.  Även i detta sena 1300-tals fall, så används ordet ”bön” alltså snarast om en order, en befallning eller ett bud och inte alls någon gudfruktig ”bön” på det kristna eller mohammedanska viset. Så var det med den saken !

Tänk på det – ifall ni nu inte vill bli ”i röven krängda” !

KNÄFALL ÄR INGET FÖR OSS HEDNINGAR – OCH HÄR HJÄLPER VARKEN BÖNER ELLER KLAGOSÅNGER…

Frihet – Självständighet – Människovärde. I alla tider har detta varit hedniska dygder – inte ”böner” och allmosor… Det är SKAMLIGT för en fri människa att leva på knä eller ta order av andra…

Dagens Nyheter kontra Asatron om lyckan…

Dagens Nyheter, den stora dagstidningen som sägs vara liberal; fast med tydligt kristen bias – överraskar ibland. Artiklar, som helt och hållet avviker från dess redaktionella linje kan ibland smyga sig in i spalterna, och man vet inte var dessa politiskt inkorrekta tankar kan dyka upp.  Under rubriken ”Insidan” kan man hitta artiklar om bland annat livsstil och psykologi, och även vetenskapssidorna kan överraska genom att för ovanlighetens skull skriva om fakta. Igår vågade man intervjua Idéhistorikerna Johan Norberg och Filip Fors vid Umeå Universitet.

De är något så ovanligt som lyckoforskare, och Johan Norberg – som skrivit en bok i ämnet – konstaterar att vi nu är tillbaka i den strömning av Hednisk Filosofi som funnits sedan antiken, efter det att ”dödstillvända” religioner typ kristendomen – som inte ser någon lycka i livet här på jorden, utan bara efter döden i ett drömt himmelrike – numera starkt förlorat i popularitet. Varken Norberg eller hans kollega tar upp den hedniska hedonismen, eller Epikuros, till exempel – utan presenterar sig som strikta Aristoteliker, och alltså praktiska materialister – alltså sådana personer som inför strikt naturvetenskapliga eller närmast statistiska argument för vad som ska anses som lycka, enligt en närmast Nationalekonomisk eller Traditionellt Liberal syn på Lyckobegreppet, alltså något i stil med John Stuart Mills maxim om ”största möjliga lycka till största möjliga flertal”

utilitarianism

Utilitarianism – största möjliga lycka åt största antal = ”Maul Halten und Weiter dienen !

De konstaterar till och med, att det finns en genetisk grund för lyckan, som de ser det. Vissa människor är helt enkelt födda med en viss personlighet, och generna styr personligheten i högre grad än vi vanligen inser; skriver DN. Somliga människor är därför genetiskt pre-destinerade till att känna större lycka än andra, men vida viktigare är hur individen lär sig att hantera olycka, hävdar tidningen.

Det sägs rent ut i DN:s artikel, att endast vissa materiella förutsättningar, dvs en viss nivå av välfärd, alltså ett slags ”existensminimum” för att lycka alls skall kunna uppstå existerar, i form av inkomst eller annat, och om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, känner befolkningen i ett land ingen lycka alls, för lycka består i att ha och äga saker, läser jag i tidningen. Döm själv efter detta stycke, till exempel – ren materialism, och inget annat:

En god ekonomi är också en viktig faktor för lycka, enligt Filip Fors. Däremot är sambandet mellan pengar och lycka inte linjärt. Nyttan av att ha pengar avtar när man väl har uppnått en viss ekonomisk standard, säger han.

– Då har man sina basbehov tillfredsställda. Man vänjer sig till slut vid att ha råd med mer saker, säger han och lägger till att samma princip gäller för materiella ting.

Dessutom måste man vara säker till liv och lem för att kunna uppnå lycka, påstår DN. Folk kan omöjligen vara lyckliga i krig, eller i katstrofzoner, enligt forskarna – och Afrikas befolkning skulle inte känna lycka den heller, eftersom den är alldeles för fattig – nej endast Europa sätter standarden, och särskilt Sverige är paradiset eller lyckoriket på jorden, enligt forskarna. Hör här vad de skriver:

Var vi bor i världen

En viktig faktor är var i världen vi befinner oss, enligt Filip Fors. Människor som bor i exempelvis Sverige är ganska lyckliga i jämförelse med personer i många andra länder i världen. Det handlar om trygghet, god hälsa och om att vi lever i ett samhälle med hög tillit till institutioner och till varandra, säger han.

– I Skandinavien är folk väldigt lyckliga jämfört med i de flesta andra regioner i världen. Det tror man beror på att vi dels har en hög materiell levnadsstandard och låg fattigdom, dels på att vi bor i trygga samhällen rent socialt. Man kan lita på de flesta människor och vi har låg korruption och så vidare, säger Filip Fors.

Aldrig har jag hört något mer inskränkt, småaktigt eller fördomsfullt, ens från DN.

Mellan raderna i artikeln ser man den vanliga PK-förnumstigheten, den som får vissa av våra politiker att tro att hela Syriens befolkning, på 50 miljoner människor eller mer, ovilllkorligen MÅSTE ryckas upp med rötterna och genast fotvandra till paradiset Sverige, där de – oberoende av vad de själva vill – ska leva resten av sina liv. Och de ska inte tro att de själva får bygga upp ett eget samhälle i sitt eget land igen, nej nej !

Endast Västerlandet och då främst Europa är alltså måttstocken, enligt ”lyckoforskarna”… Mycket annat skrivs också i DN:s artikel, och till det skall jag återvända inom kort – men innan dess kan vi fråga oss – ÄR det verkligen såhär ?

rank-africaFolk i andra delar av Världen skulle inte kunna var lyckliga, skriver Dagens Nyheter. Och ändå skriver ”The African Economist” att frågan om lycka inte är så enkel….

 Då och då föresvävar det även Umeåborna i artikeln att frågan om lycka är något mer komplicerad. Lycka är inte alls samma sak som tur, till exempel – eller ens Svintur – i valet av födelseort. Med Svintur, eller vad norrmännen kallar ”Svineheld” eller tyskarna ”Schwein gehabt !” (alltså ordagrant ”haft svin” – vi ser spåren av Särimner i det idéhistoriska tänkandet) menar vi en osannolik slump, eller förmågan att utnyttja tillfället eller den osannolika slumpen till egen vinning, vilket är exakt det recept på personlig lycka DN föreskriver…

Sedan finns också ruset, extasen eller den kortvariga, men falska och bedrägliga lyckan, som jag talade om igår. En del människor tror att lyckan bor i narkotika-rus, till exempel, eller i datorspel eller andra former av beroendeförhållanden, men de blir nog grymt besvikna så småningom. Varaktig lycka förutsätter någotslags balans eller harmoni, grekiskans Harmoneia, alltså dottern till krigets gud Ares och kärlekens gudinna Afrodite i Grekisk mytologi, även om somliga också tror att Harmoneia är detsamma som Aphrodite Pandemos, hela folkets Afrodite, det vill säga Frejahon som inom sig rymmer BÅDE kriget och kärleken samtidigt.

Det finns med andra ord ingen lycka utan kärlek. Så enkelt är det. Så trodde redan antikens folk, och Nordborna med – som vi ska se.

Lyckan ligger alltså inte i enbart materiella ting, och den kan heller inte köpas för pengar – vad än Dagstidningarna skriver…

grottoandharmonystatueStaty av Freja eller Harmoneia i ”Old Economy Village” – Pennsylvania, USA.

För övrigt kan du mycket väl uppleva lycka, också om du bor i en katastrofzon, eller till och med deltar i ett krig. Kanhända är då lyckan av den mer kortvariga sorten, men tänk på en ung soldats upplevelser efter sin första strid. Han ser sig om efter de andra unga männen i sin skyttegrupp, och de konstaterar alla hungriga, trötta och utmattade till bristningsgränsen att de haft osannolik tur ändå, och överlevt. De skrattar, småpratar, lyfter fram sina egna berättelser och talar med hesa och viskande röster om vad som hänt under dagen. Det är en annan sorts lycka än vad en akademiker från Umeå kan förstå, eller ens dela. Men i morgon går kanske inte det hela deras väg, och det blir den egna sidan, som får se den egna ställningen fylld med sårade och döda. Lyckan att få födas och leva här i Midgårds dalar, kan vara mycket bedräglig.

luck-v-skill1

Den lyckligaste människa jag själv mött eller hört talas om var en infödd Kyltekniker från Afghanistan. Han var Pashtun, men arbetade på en svensk camp. Det sägs att narkosläkare kanske på sitt sätt tillhör en liknande kategori. Deras vardag består bara av ”Nu ska ni sova, fröken Björklund !” eller ”Vakna, vakna fröken Björklund – nu så var er bröstförstoring klar !” men vänta bara tills att någon verkligen håller på att dö. Det är då narkosläkaren lever upp – och under fem minuter – inte mer ! – kan han rädda eller stjälpa hela situationen – och skapa lycka eller olycka för ett stort antal andra – beroende på sin skicklighet. ”Lycka är ett väl förrättat värv” säger Hávamál. ”We are our deeds !”

Många tror att man inte har nytta av en kyltekniker när det är femtio grader i skuggan i en öken – men det har man visst !

Det är när det vanliga kraftverket inte fungerar, och reservkraften är utslagen – också för sjukhuset. Det är när fullt med folk dör eller skadas i byarna runtomkring, och kylteknikern i kraft av att han är en god innovatör hittar på ett nytt sätt att få igång dieselgeneratorn på – och kopplar starkströmskablar alldeles själv, helt emot alla säkerhetsföreskrifter – utan kroppsskydd eller hjälm – för ingen vill kosta på honom något sådant – trots splitter, trots kulor. Risken att också han skadas eller dör är betydande, men den lycklige kylteknikern, ser ni – han vet att oavsett vem som vinner kriget i morgon eller om tjugo år – och oavsett hur många som än dör, på båda sidor – så nog fan behöver de överlevande en väl utbildad kyltekniker, när de i sinom tid ska bygga upp alltsammans igen. ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort!” skrev en gång hedningen Esaias Tégner. ”Talibaner och långskägg förgår – men gott hantverk består !” kunde man också säga. Och dör vår kyltekniker, så dör han lycklig – i förtröstan på sin gud – och på att han gett sitt liv för en rättfärdig sak. Det är också lycka, av ett slag som DN:s eländiga brödskribenter aldrig någonsin kommer att förstå, därför att de saknar hängivenhet, och de rätta intellektuella förutsättningarna.

Hávamál varnar oss gång på gång för att vi inte ska tro oss själva så lyckliga, eller slå oss till ro.

”Vid kväll skall dag prisas / hustru när hon bränts / vapen när det frestats / mön när hon blivit mor / isen när du hunnit över den / ölet när det druckits..”

Vet du själv ditt öde ? Vet du, hur ditt liv slutar, eller hur samhället runtom dig utvecklas, inom ett par år ? – Nej, du vet ingenting, inte ett förbannat dugg, säger jag dig – och det vet inte människorna i andra delar av Världen – förtröstansfulla kyltekniker eller ej – heller. Men – de fortsätter arbeta, och däri ligger deras lycka. De gör något för andra, och ser en lycka i det – det kan DN.s skribenter heller inte inse. ”Eld såg jag brinna för en rik mans barn – men utanför dörren, stod Döden” står det också att läsa i Hávamál.

”Vädret kan ändras mycket på en vecka, än mer på en månad” står det att läsa – ”skog ska man fälla i storm, och segla i medvind”

Det här är samma som DN:s snusförnuftiga filosofi att utnyttja det rätta tillfället och övervinna motgångar genom sund strategi – och förutseende – men mycket enklare och klarare uttryckt.

Fattigdom är inget hinder för lyckan det heller, för läs strof 36:

Bú er betra,þótt lítit sé, halr er heima hverr; þótt tvær geitr eigi ok taugreftan sal, þat er þó betra en bæn.

Eget bo är bäst, om än det sig litet ter. Karl är hemma envar. Om du så bara har getter, och havstång till tak, så är det bättre än bön

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Etymologer och forskare har diskuterat om ”taugreftan” betyder rafter på ett halvfärdigt tak, som hålls samman genom provisoriska rep, så länge bygget varar – eller ”tang” alltså havstång – på Island var de fattiga så fattiga att de inte ens hade agtak, som på Gotland, eller Torv att täta taket med, än mindre tegel eller trä. Men – hade någon bara två getter, och ett eländigt skjul, kunde kanske den personen se det ljusa i tillvaron ändå, och därigenom finna lycka – ”alltid finner karl sig en ko” – livet är alltid värt att levas, det finns alltid en utväg ur situationen – och allt det genom att använda sitt förnuft, eller studera naturen…

Berömd är också strof 47: ”Ung var jag fordom, ensam gick jag – vilse om vägen vart. Rik jag mig såg, när jag råkade någon – man är mans gamman”. Hávamáls perspektiv är hela tiden den ensamme vandrarens, utanför-personens – men denne söker inte lyckan för egen del, utan finner den ihop med andra. Åter en sak, som DN:s skribenter, fastlåsta i sin tid och sin måttlösa materialism, aldrig kan förstå – därför att de inte har någon kärlek till sin nästa, helt enkelt. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten som många ansåg för kristen, förstod Hedendomen och Asatron bättre än andra, då han skrev följande dikt, som visar vad det handlar om:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Frihet, inte materialism. Lycka genom andra, inte i egoism. Och ändå vantolkar folk, som inte lärt sig översätta, som inte lärt sig de rätta orden. Kristna amerikaner, till exempel, som inte förstått den rätta innebörden i ”Medelklok ska envar vara”den som känner sitt eget öde, och i förtid vet när han ska dö, är sällan lycklig – och den som offrar sig för andra och tar sitt ansvar, finner kanske inte individuell lycka han heller, utan får avstå från något, som han annars skulle ha haft.

Oden vet, att han ska dö vid Ragnarök – men han fruktar inte alls vad som kommer. Han begär bara detsamma av dig, om du har kraft och ansvar nog att följa honom. För ignoranta amerikaner, däremot – är detta bara ”ignorance is bliss” och de talar fåfängt om hedningar, som är nöjda med sin okunnighet. De ser inte Odens sökande efter kunskap, och de förstår aldrig detta drag heller.

odin-grow-up53:e strofen lyder:

”Små strandrevlar – små sävdungar -små är människornas sinnnen. Alla människor är inte jämnstarka – halvt är släktet – Nu som förr !”

Våra idéhistoriker från Umeå sa, att inte alla hade samma förutsättningar för att hitta lyckan, men att alla ändå kan genomföra det, om de har rätt attityd och bara försöker. En smula hårt sagt, men ändå sant !

Strof 52:

Mikit eitt skal-a manni gefa; oft kaupir sér í litlu lof, með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga.

I min översättning:

”Mycket behöver du inte ge – Ofta köper sig lite lov – Med en halv lev – och Halva karet – fick jag mig en frände !”

Det här har ignoranta amerikanska kristna hyndor tolkat som ”att köpa sig vänner är bra” – trots att detta inte alls är vad strofen handlar om. Istället måstte den läsas ihop med de andra, och den som följer direkt efteråt. Oden säger tvärtom, att han inte ser till om du ger honom mycket av dig själv. Redan en symbolisk insats för din nästa, är lovvärt i Allfaders ögon – det viktiga är, att du försöker. Och de bästa stunderna i livet – all mänsklig lycka – är faktiskt gratis.

Två personer möts av en händelse, och delar en halv mugg öl, eller en halv brödkaka. Om så bara så litet – så räcker det – för vem vet vad detta korta möte kan leda till ?

För de som i DN:s liberala stil tror att lycka bara handlar om materiella ting, statistik eller nationalekonomi, så finns här ett sista budskap. ”Félaga” betyder inte ”fellow” eller vän, som i modern engelska – som vanligt ett gammalt anglosaxiskt missförstånd. Den som äger ”fä” eller lös egendom ihop med annan, är en ”félagi” eller ”bolagsman” skulle vi säga med modernt språkbruk. ”Felagi” är också en juridisk term, som dyker upp i ”Grågås” och de norska medeltida lagsamlingarna – till och med affärsbekanta för resten av livet kan ju träffas av en tillfällighet – och nya bolag och innovationer uppstå – också inom kyltekniken, eller vad ni nu vill… Ifall ni begär en materiell lyckotolkning, inte har kärlek och inte kommer längre..

Er-at maðr alls vesall, þótt hann sé illa heill; sumr er af sonum sæll, sumr af frændum, sumr af fé ærnu, sumr af verkum vel.

”Inte kan någon kallas olycklig, fast usel hälsa han har – Några blir sälla av söner, Andra av fränder, Några av gods, Andra av väl utfört värv.”

Så säger Hávamál om den mänskliga lyckans natur. Lyckoforskarna, som insett att frågan om personlig lycka är komplicerad, och att den för några består bara och endast bara i materiella ting, att några ser den i den egna familjen, andra i sina vänner och några i sitt arbete eller det som görs väl – för andra ! – har efter tusen år inte kommit längre, de med.

Idéhistoriker Norberg från Umeå har VERKLIGEN rätt på en punkt.

Vi ÄR – precis som han säger – tillbaka i en klassisk, Europeisk filosofisk tradition, med anor ända ner i antiken och ännu längre tillbaka – när vi lämnar Monoteismen fjärran..långt långt bakom oss.. i öknen, där inga goda tankar växer.

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden