DEBATT: Vi bränner Bacon, Biblar och Koraner ! Härs och Tvärs, samt i Långa baner…

Idédebatt är alltid intressant, men sedan så finns det förstås människor som inte kan hålla sig till att debattera på ett seriöst sätt, utan hela tiden måste ta till ”slag under bältet” eller vissa ”överbud”.  I Hávamál står det skrivet – enligt vissa översättningar – att ”ord bör du aldrig skifta, med en nolla eller en narr”. Själv tänker jag på detta stäv ganska ofta, inte minst när jag möter Kristendomens eller Islams företrädare.

 

Här brinner Bibeln i ett fyrfat – många Hedningar och Asatroende – inklusive de i NAS eller Nordiska Asa Samfundet har faktiskt gjort en RITUAL av detta..

Min hedniske broder och kollega Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” förfäktar idag den meningen, att vi Hedningar och Asatroende bör fortsätta bränna både Biblar och Koraner – det skall ju vara lika för alla, och demokratiska som vi är, visar vi ingen som helst tolerans mot de religioner och livsåskådningar, som är såpass INTOLERANTA att de inte kan tåla en fri åsiksbildning, eller yttrande- och religionsfrihet.

Å andra sidan tycker jag själv, att Bibelbränning och Koranbränning känns lite onödigt och demonstrativt, inte minst med tanke på all den koldioxid som skulle tillföras atmosfären, om vi brände alla exemplar av dessa mycket skadliga och onda böcker, som ju uppmanar till massmord och många andra lagbrott.

Bränn gärna koranen, men bränn också de skrifter judar och kristna läser. All monoteism är mer eller mindre skadligt och eländigt. Tron på bara en gud är en styggelse och förnärmar och kränker oss som tror på såväl gudinnor som gudar. Ingenting gott, ingenting positivt har kommit ut Moses, Jesus eller Muhammeds läror. Abraham är fader till mycket ont. Hedningar verka för att monoteismen ska förbjudas.

En hedning är inte tolerant mot religioner som inte kan acceptera gudomlig mångfald.

  • Henrik Andersson, Ideell Kulturkamp, 2020-09-03

 

Jag påminner mig också att verklig yttrandefrihet är rätten att säga vad som är opassande, stötande eller kränkande för många människor. Verklig yttrandefrihet är inte, att stryka opinionen medhårs, eller att hela tiden vara politiskt korrekt. Tvärtom kunde man uttrycka det hela så, att verklig yttrandefrihet är rätten att säga helt fel sak vid fel tillfälle, på fel sätt och inför fel människor.

 

Vår mångårige vän och läsare Eddie Råbock alias Mohamed Omar skrev igår på bloggen ”Det Goda Samhället” följande rader, som också borde vara självklara i sammanhanget, även om jag tycker att vi bör ta fasta på det yttrande, som Stephen Fry en gång gav ifrån sig. Ni får förlåta, att jag blott citerar – men det har man också full frihet att göra, om man lever i en demokrati…

Om vi ska ha yttrandefrihet kan vi inte samtidigt ha massinvandring från islamvärlden. Det borde vara uppenbart. Men tyvärr är det inte det. Inte ens efter Salman Rushdie och Muhammedkarikatyrer, Lars Vilks och nu koranupplopp i Malmö.

Så många händelser, många tragiska, där västerländsk yttrandefrihet har krockat med islamisk fundamentalism. Alltså muslimer som är trogna Koranen och Muhammed. För profeten Muhammed tolererade ingen yttrandefrihet. Den som gjorde yttranden, vilka han uppfattade som kränkningar mot hans religion, lät han avrätta.

Ett bättre sätt att försvara vår yttrandefrihet är att försvara våra gränser. Vi kan inte ha en yttrandefrihet som innebär att islam, Koranen och Muhammed får kritiseras hårt, till och med häcklas, om samtidigt våra gränser är öppna för massinvandring från islamvärlden.

I islamvärlden är respekten för islams, Koranens och Muhammeds okränkbarhet större än respekten för yttrandefriheten. Ju större den muslimska befolkningen blir i Sverige, desto mer riskfyllt kommer det därför bli att uttala sig kritiskt om islam. Även att tåga för Charlie Hebdo kan bli farligt.

Detta kommer att ske, även om flera av muslimerna som kommer är förnuftiga och hyggliga. Massinvandringen innebär ju att man inte bara flyttar hit individer, Ahmed och Mustafa, till Sverige. Man flyttar hit en kultur. En kultur som står i fortsatt förbindelse med, och är en del av, den globala islamiska kulturen.

Det finns förnuftiga och hyggliga personer i Saudiarabien. Men det finns ingen yttrandefrihet. För att försvara yttrandefriheten i Sverige krävs det konkreta åtgärder för att strama åt invandringen. Om man står upp för vår yttrandefriheten borde man rimligen alltså även stå upp för gränserna som skyddar denna yttrandefrihet.

Med risk för att låta tjatig: om befolkningen som tror på yttrandefrihet, ja, som är formad av västerländsk kultur, minskar i antal, och befolkningen som inte tror på yttrandefrihet, ökar i antal, blir det så klart svårare att upprätthålla yttrandefriheten.

Om vi inte försvarar våra gränser kommer gränserna för vår yttrandefrihet att inskränkas. Det har redan skett.

På Internet och i arabiska tv-kanaler av typen Al-jazeera sprids nu fejkade bilder på blonda svenska barn som tvingas kyssa Koranen, och efter de senaste upploppen och bränderna – genomförda av huliganer helt utan samband med seriös islam (Minns vad Imamen av Malmö sade i TV) syns det tydligt, vad all denna förbannade drägg vill göra emot vårt land och folk. Det är vår plikt att bekämpa dem, om så behövs också med våld, utvisningar och deportationer.

Fortsätter dräggen sina våldsdåd och sin förstörelse, är det helt korrekt att övergå till aktiv insats – också av vårt lands Försvarsmakt, en som bland annat Polisen i Göteborg påstås ha antytt, så sent som igår. Våldsverkare skall bemötas som just våldsverkare, och som fiender till det allmänna. De skall bli föremål för vapeninsats, och för arrestering.

Den danske provokatören Rasmus Paludan, som representerar ett danskt parti som kallar sig ”Stram Kurs” har som bekant utvisats ur landet av Löfvén-Regeringen, vars högste företrädare, Statsministern själv, tydligt valt sida både emot yttrandefriheten, och sitt eget land och folk. Han har ju offentligt deklarerat, att han ”aldrig kommer att kritisera islam” och därmed är hans inställning klar. För egen del anser jag, att både Islam och diverse politiska rörelser får finna sig i kritik, om de ger sig in på demonstrativt beteende, eller ifall deras anhängare  begår brott, och ägnar sig åt oegentligheter.

Detta gäller såväl islamister som kristna, och alla andra också. Fri debatt och kritik får alltid framföras – helst i saklig form.

 

”BOMB THEM BACK TO THE STONE AGE !”

Herr Paludan har nu ansökt om att få tilldelas ett svenskt pass, eftersom hans far är svensk, och kommer dessutom att genomföra en ny Koran-bränning i Rinkeby.

För övrigt kan man minnas, att även Nordiska Asa Samfundet genom sin högste andlige företrädare Peter Kåhl (till vardags anställd inom SL:s depå-verksamhet) faktiskt ägnat sig åt brännande av bibeln – under rituella former. Detta skedde vid NAS Midsommarblot vid Ales Stenar 2018, men på en närbelägen Camping-Plats, inte uppe vid själva stenarna på Kåseberga-Åsen. Vid detta tillfälle var jag själv närvarande, och åsyna vittne till alltsammans. Det tillverkades också små kors av träpinnar, som nya medlemmar symboliskt fick trampa under fötterna, samt bränna upp i en renande eld. (Just denna ceremoni har förekommit vid tidigare tillfällen i Världshistorien. Under Tokugawa-Shogunatet och Japans 1600-tal testade man om någon var ”Kirisutan” eller kristen genom detta enkla test. Japanerna visste, att de kristna tänkte förslava, kolonisera och förstöra hela deras land – och Japan förblir starkt och motståndskraftigt emot alla Monoteister – än idag !)

Japan har än idag en av Världens absolut starkaste nationella kulturer, och har gett mänskligheten oerhört mycket av sin egen kultur. Det är resultatet av ett intensivt, med framgång fört folkligt motstånd emot Monoteisternas irrläror, och Japan har heller aldrig haft någon invandring att tala om, utom från det närliggande Korea. Vi kan lära oss mycket om nationell överlevnad genom att studera dem. Inte ens två atombombsangrepp efter varandra har lyckats skada deras kultur eller nationella medvetande särskilt mycket.

Det land som vet att vårda sin egen nationella kultur och inte tillåter närvaron av främlingar, kan bygga för evigheten…

Gällande Helmut Kohl – nej förlåt jag menar Peter Kåhl – kan jag bara säga att jag sympatiserade med hans ”egenpåhittade” ritual som sådan, den gången, 2018 – men att jag ansåg den lite väl demonstrativ, trots att den skedde i goda vänners lag, och därför inte skadade någon, ens bildligt talat, för vad de kristna och muslimerna inte ser, det har de heller inte ont av.

 

Det kanske sitter i väggarna”- Tänk om någon begravde en sån här på en tomt för vissa ”kulturcenter” ??

För mig får herr Paludan och hans gelikar gärna komma till Sverige och bränna fler Koraner, som sagt – även om jag tycker att det hela är en smula fånigt, överdrivet och inte välbetänkt, utan tyder på en viss grad av bristande omdöme, liksom omdömet hos min käre kamrat Herr Kåhl, nu när jag ändå skänkt honom ”en recension”.  Alltför demonstrativt beteende kunde kanske undvikas i båda fallen, även om jag anser, att ifall man bränner Koraner, kunde man gärna samtidigt bränna Bibeln med – och varför sluta där ?

Fläsket brinner, heter det, och att förära gudarna av Särimners fläsk och heligt bacon, är förvisso en god gärning.

Låt oss grilla Bacon över Koranerna och Biblarna medan de brinner – DÅ ÄR DET KOKTA FLÄSKET STEKT

Diverse utländska bedömare från Libanon har sagt, att Sverige nu befinner sig inför ett viktigt vägval. Vill vi ha muslimer inuti landet, och förvandlas till ett Syrien, eller vill vi stå emot, stå upp för yttrandefrihet och västerländska värden, samt fördöma Koranen och dess Värdegrund – samtidigt som vi gör rent hus med Bibeln och de kristna ?  Valet är fritt, men jag vet åtminstone vilken sida jag själv står på, och jag har gjort mitt val – precis som Statsminister Löfvén, som har valt att stödja den motsatta sidan.

Kanhända ångrar han sig, och väljer till slut att stå upp för folk och nation, liksom hela sin Regering. Låt oss hoppas på det.

Vad den islamistiska dräggen beträffar, har den redan hotat fredliga medborgare i det här landet med våldtäkter och massmord – och den bör behandlas därefter.

Att uppmana till brott eller upplopp, är ett brott i sig – särskilt i orostider.

Själv manar jag till besinning och lugn – samt att ni går hem och äter ert bacon – det HJÄLPER emot Monoteism !!

 

Och slutligen – hur är det med denne semitiske Mån-gud, denne ynklige Allah, även känd som JHVH eller ”Gud” ?

Om Allah eller Gud nu ska vara så mäktig, ja rent av allsmäktig, varför behöver han då hela tiden stötta sig på idioter som bränner bildäck, mördar och dödar ?

Är inte Allah oerhört svag, eftersom han alldeles uppenbart inte kan göra någonting alls själv, utan hela tiden är beroende av sina mänskliga ”följare” ?

Med de kristnas gud är det precis likadant, och de kristnas gud är liksom Allah oerhört barnslig. En verklig gud, som det vore någonting med, är som Tor och Oden. Tor och Oden kräver inte alls att du skall tro på dem, och de kräver inte heller att du ska göra vad som står i Hávamál, och de varken fördömer eller försvarar brännandet av böcker, eller andra ynkliga mänskliga påfund, här nere på Midgårds slätter, ty de är verkligen Gudar, och därmed står de över allt sådant.

Eddan kan sannolikt inte förstöras i alla fall, eftersom den finns digitalt – till och med handskrifterna är inscannade i faksimil – och den är så vida spridd, att alla exemplar eller översättningar och versioner inte går att förstöra. Därför är Asatrons budskap evigt och oförstörbart, och Hedendomen är också alltid ny.

Allt vad du finner i Hávamál är goda råd om hur du bör leva, men inga lagar. Du får lycka och välgång om du följer råden, står det, och Asarna vill allas väl. De straffar ingen, dödar ytterst sällan och använder våld bara emot de makter, som verkligen vill skada själva livet. Emellertid – de behöver inte vår dyrkan, utan existerar själva, och de behöver ingen mänsklig hjälp, inga onödiga följare eller små skitungar till terrorister, som skall kratsa kastanjerna ur elden för dem. Åska och Storm har också alltid existerat, och naturen existerar för sig själv.

Jämför med de oerhört löjliga, fullkomligt maktlösa Monoteistiska gudarna, som kallar sig själva ”allsmäktiga” trots att de ingenting kan själva, och som ständigt måste lovprisas, tillbedjas och ständigt få höra hur bra de är, likt tjuriga småbarn.

 

Om du alls ska ha Gudar – dyrka då en RIKTIG gud som ASA-TOR ! Han existerar, precis som åska, regn och själva naturen, och han kommer ALLTID att existera, OAVSETT vad du tycker om det, eller vad du säger om honom (han bryr sig inte om bokbål eller löjliga provokationer heller… !)

  • Teckning av Paulus Indomitus, svensk bloggare och vän

 

Tor och Oden behöver inga lovprisningar. Du kan blota till dem, eller ge dem gåvor av egen fri vilja – och få rika gåvor tillbaks – men BE till dem kan du aldrig. Aldrig någonsin. ”Bön” och liknande är totalt verkningslöst och den ultimata hädelsen – också i ett Monoteistiskt universum. Ifall en gud nu verkligen ska vara allsmäktig – hur kan då dess mänskliga tillbedjare vara så förmätna, så fulla av sin egen skit att de tror sig kunna påverka den allsmäktige, och ”styra” guden eller gudarnas vilja via sina böneramsor. Att tro något sådant är ren idioti, eftersom det är att sätta sig upp emot guds allmakt – om man vore monoteist.

Men – det är inte jag – för jag är som bekant HEDNING – och nu ska jag gå och elda bacon – Hedning som jag är – och låta den goa röken stiga mot himlen, så att gudar och människor kan dela denna vackra gåva… Gåva kräver att gengåva gives, nämligen, och det är det första av Asatrons bud. Ingenting är gratis, och böner hjälper inte.

Vill man ha något, bör man först av allt ge, och av vad man giver, kan man också vänta sig en god skörd. Ger man ovett, får man ovett igen, men den som sprider kunskap och goda gåvor, kommer att äras landet och Världen allt över…

 

Plötsligt en ODENS DAG…

Hedniska tankars inhopp i Corona-debatten, och mitt klara konstaterande att det tyvärr finns Regeringar runtom i vår Värld som inte alls genomför vad som är nödvändigt för att skydda sina respektive länder och befolkningar; börjar nu få insteg och gehör i allt vidare och vidare kretsar. Igår – en Odens Dag – för alla vet ni väl att Onsdagarna har fått sitt namn efter Oden och INTE någon jesus eller mohammed – så fick jag plötsligt nedanstående bild mig tillsänd av en medlem i den amerikanska Fb-gruppen ”The Asatru Community”

SAVE YOUR FRIENDS AND YOUR KIN – ONLY THUS WILL YOU SAVE HUMANITY !!

(HEALTHY HABITS BEGIN AT HOME)

 

De av er som verkligen är Asarna trogna, och alltså Asatroende som jag, vet förmodligen att Grimner eller Grimnir, ”Den maskerade”, ”Han som bär en mask eller grimma för ansiktet” är  ett Heite eller binamn för Oden, visdomens gud.

Den som verkligen är vis agerar inte bara för att skydda sig själv och sina närmaste, utan också sitt land, sitt samhälle och ytterst sett hela mänskligheten.

Det kan man enkelt göra genom att bära mask eller munskydd, i dessa ohälsans och Hels tider. Alla vet det redan, och alla kloka länder och regeringar har redan gjort detta till allmän lag, och inte bara ”råd” helt utan förpliktelse. Svenska Dagbladet berättade igår hur Lögnhalsen Anders Tegnell framträtt i TV i Maj i år, och påstått att bärandet av mask skulle ha gjort att folk skulle peta sig mer i ansiktet, ett löjeväckande och totalt obevisat påstående, som inte har ett enda dugg med läkarvetenskap eller solid kunskap att göra.

Till och med i Thailand eller rena U-länder fungerar munskydd utmärkt, och det är bara i dåligt styrda ”Demokraturer” som Donald Trumps USA och ”Landet Löfvén” som myndigheterna istället motarbetar medborgarnas bästa, och vill dräpa och döda sina egna. Kvällstidningen Expressen tar idag upp Anders Tegnells idiotiska jidder om sk ”Flockimmunitet” – ett begrepp som knappast existerar, och som enligt alla vetenskapliga källor kan ta flera generationer att utveckla.

Det låter som man är villig att acceptera sjukdom, lidande och död” för allt fler och fler människor i Sverige, skriver kvällstidningen.

Vetenskapliga data från The Johns Hopkins institute visar att Donald Trumps vägran att införa munskydd nu kostat 166 128 amerikaner livet. Fem miljoner tvåhundra två tusen människor i USA har redan insjuknat, och flera blir det.

Stefan Löfvéns Sverige är det sjunde sjukaste landet i hela Världen, med en dödlighet som ligger femdubbelt och fyrdubbelt ovanför våra närmaste grannländer.

Här dör 56,7 personer per 100 000 invånare, och över 86 000 svenskar har redan insjuknat. Med en dödlighet på 6,9 % under årets första åtta månader, betyder det att 7400 människor kommer vara döda innan årets slut, vilket kan jämföras med den förutspåelse om 7500 döda jag gjorde i april i år.

Ni måste lära er lyssna på Gudarnas röst.

Ni måste vara vaksamma, och sluta tro på Tegnell, FHM eller vår sjuka Regering.

DU ÄR SKYLDIG ATT VÄRNA DITT HEM OCH DITT LAND !!

Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter

Och dagens namn var Blenda…

Det är lätt att bli ”Bländad” här i tillvaron, särskilt av fake news, tillrättalagda poliskampanjer eller rena ”mediadrev” som det senaste emot Paolo Roberto, som snart sagt blivit var mans niding, vilket jag ska återkomma till. Just nu byter jag ämne för ett slag. Gårdagens namn var Blenda, enligt den gamla svenska almanackan, och Blenda är något såpass sällsynt som en genom minst fyra århundraden ständigt återkommande svensk historisk gestalt, fast hon sannolikt aldrig någonsin existerat. Men blotta tron på hennes faktiska existens, eller den felaktiga föreställningen om att hon på något sätt ändå måste ha existerat blev nära nog en religiös myt – och som alla religiösa myter har den faktiskt också sin politiska betydelse, inte minst som feministisk legend – för Blendasägnen har – som andra författare före mig har visat – (Se till exempel Olle Ekstedts utläggning i ”Sällsamheter i Småland”, band 1) faktiskt medverkat till införandet av kvinnlig rösträtt, bibehållen lika arvsrätt för kvinnor såväl som för män, och mycket annat också – och Blenda slutade som en nu sorgligt bortglömd och begravd figur i en ”nationell opera” precis som ”Arnjot” (se gårdagens inlägg)

 

”Flickorna i Småland” och Blendas bortglömda här av påstådda kvinnliga Vikingakrigare…Som aldrig existerade i verkligheten, men var ”historisk sanning” när Hugo Hamilton skapade det här konstverket på 1830-talet

Krasst uttryckt är Blendasägnen en lokal, Småländsk folksaga om kvinnliga krigare på Vikingatiden, en myt som odlats också av Saxo Grammaticus på 1200-talet och av den landsflyktige biskop Olaus Magnus i sitt 1500-tal. Nuförtiden omhuldas myten om Vikinga-amazoner mest i dåliga amerikanska tv-serier, som skapat ett falskt ”Lagherta”-ideal, byggt på åtskilligt flummiga fantasier om dels Sköldmör (högst mänskliga) och dels Valkyrior (översinnliga och okulta varelser, vilket är något helt annat) trots att Hollywoods manusförfattare inte har kunnat hålla isär dessa två helt skilda grundbegrepp. Där finns det centrala i hela mytkomplexet.

Hollywood-versionen behöver man heller inte tro på…

Närmast krampaktigt, ja till hälften desperat har moderna arkeologer rådbråkat sitt fyndmaterial, och till varje pris försökt leda i bevis, att kvinnliga krigare från Vikingatiden ”bara måste” ha existerat. SVT.s produktion om ”Birkakvinnan” från förra sommaren bär fortfarande syn för sägen.  Men hur de än försökt – sista spiken i kistan – nästan bokstavligen – har varit påståendet om att kvinnan från en av Hjalmar Stolpes gamla kammargravar skulle ha varit bågskytt, trots hennes underdimensionerade överarmsben (det krävs stor styrka för att hantera en vikingatida långbåge eller ens en mindre båge med någon grad av effektivitet – den sammansatta arabiska bågen var inte känd här i Norden, men långbågar fanns här redan under jägarstenåldern) – i alla händelser har man på grund av hennes skelett helt fått överge alla tolkningar om att hon skulle kunna ha varit infanterist, eller hanterat yxa, sköld, svärd eller spjut – hennes kropp skulle aldrig någonsin ha orkat med det.

En annan kvinnograv från Norge, som man också i tilltagande desperation försökt göra om till bevis, innehåller en anorektiskt mager, knappa 1,60 lång individ, som var nära nog utmärglad av svält när hon dog. Hennes kranium är mycket välformat, och hon måste ha varit vacker under livstiden – en gracil, späd kvinnogestalt som hade passat bättre som balettdansös eller på en operascen – men nej – ack nej ! -någon ”krigarprinsessa” är hon inte heller. Vapenfynden i enstaka kvinnliga vikingagravar har fortfarande en mycket enkel och naturlig förklaring, om vi ska använda ”Occams rakkniv” eller vanligt sunt förnuft – och den ”tråkiga” sanningen är tyvärr den att ”krigsmans änka” under Vikingatiden fick med sig makens eller närmaste manliga anförvants vapenutrustning i graven, ifall han var död – kanske i främmande land – och det inte fanns några manliga arvingar att ge ättens vapen och familjens allra mest dyrbara ägodelar i arv till. Kvinnan kanske dog ogift, eller aldrig hann få några söner av annan orsak; och då kunde ingen ärva vapnen, och själva ätten dog ut – Hervorsagan, och Hervors besvär med att återerövra det fäderneärvda svärdet Tirfing, är en annan variant på det.

Skrönorna om Blenda tog ordentlig fart på 1600-talet, då en företagsam smålänning vid namn Petter Rudbäck (inte att förväxla med den senare Rudbeckius) fick tag i dem. Han byggde på vad som var levande folktradition, och tänkte sig att den berömda Bråvalla hed, inte alls skulle ligga i Östergötland där det nutida Bråvalla fortfarande finns kvar i form av en nu nedlagd flygflottilj, utan att platsen för Bråvallaslaget skulle vara det Småländska Värend. Under trehundra år eller mer har historikerna sedan grälat om när den fiktiva Blenda egentligen skulle ha levat – man har gissat på bronsåldern och 1467 före alla bleka kristusar, som man vid pingst vill lura på oss, 500-talet, ja så sena datum som diverse danska kungars 1200-tal har nämnts.

Danskarna skulle nämligen med en stor här ha fallit in i landet, när Alle, Värendsbornas och Reidgoternas kung, var ute i härnad med alla sina män, och det bara var kvinnor och barn kvar i landet. Fienden skövlade, brände och härjade – men Blenda lät budkavlen gå och bådade upp alla kvinnor hon kunde få tag i, och uppmanade dem att ta med sig alla brukbara vapen och dessutom gott om mat och öl… Med hjälp av tidig ortnamnsforskning och Erik Dahlbergs förr sin tid banbrytande kartverk ”Svecia Antiqua et Hodierna” skapade man ett helt ideologiskt landskap av Värendsskogarna, där det med kartans hjälp fortfarande går att mycket exakt följa hur striderna antogs ha gått till..

Blenda uppmanar Värends kvinnor till kamp för sitt land, denna gång av August Malmström på 1860-talet

Danskarnas första styrka fanns vid Möckeln. Deras anförare Taxe låg vid ett tillfälle drucken och sov nedanför Taxås klint, som förstås fått sitt namn efter honom, men då rullade kvinnorna ner ett stenblock, och dräpte honom. Men så kom Tumlinger, den danske kavallerichefen, och Danmarks kung med huvudstyrkan till Taxåsberget, och nu ökade plundringen och kriget i styrka. Enligt 1600-tals versionen var det först nu Blenda klev in i handlingen, och samlade kvinnohären vid Gemla. Här delgavs Blendas stora plan, och där hölls en formell och ordentlig ordergivning. Planen var – att på kvinnors vis – och inte alls i öppet krig, utan med bakslug lömskhet ställa till med gästabud, och så dräpa danskarna – och en plats, utbredd mellan Blädinge (som förstås ”bara måste” ha uppkallats efter Blenda) och Benestad ned till Dansjön, alltså Danernas sjö…

Danahären lurades alltså av kvinnor med fagra ord, och de lockades att bli kvinnornas män – samt gå på det stora gästabudet, där de söps berusade, så att Smålands glada jäntor – Sussilill och Sussiloo – kunde skära halsen av dem, allesammans. Så berättar sagan. En mer sannolik version säger att de lämnade mat och öl åt danskarna, för att sedan avvakta och vid rätt tillfälle storma ut med stänger och spjut ur skogarna – och så skulle den danska huvudstyrkan ha besegrats.

Men då hade man inte räknat med det tungt bepansrade kavalleriet, som ju fanns redan under den romerska järnåldern.

Om Blenda verkligen levat under romersk järnålder, skulle hon ha mött kavalleri liknande det sena romerska imperiets ”Comitatus” som var förebilden för Vendeltidens ryttare…

Minst 1000 ryttare – motsvarande en hel ”Ala Milliaria” alltså – sådana tunga ryttarenheter fanns verkligen, 1 för varje romersk legion – skulle ha bränt och härjat vid Ströby, söder om Salen – allt enligt ”Svecian” och 1600-talets väl förankrade lägesbild. Men Blendas kvinnohär skulle alltså ha överrumplat dem på bar gärning, plundrande inne i husen och med hästarna på bete. Så blev de alla liggande där obegravna, och av de utströdda liken, som lämnades åt hundar och korpar, fick ”Ströby” sitt namn. Man kan föreställa sig en scen, liknande den vid Stamford Bridgetungt kavalleri är alltid känsligt vid övergången av vattendrag – där kung Harald Hårdråde ju långt senare besegrades när kavalleriet väl var långt över bron och inne i byn Stamford, där den lätt kunde överrumplas av otränade civilister och massuppbåd. Sådant händer också i moderna krig. Tänk Ungernrevolten 1956, Prag 1968 eller ”Himmelska Fridens Torg” eller striderna runt TV-tornet i Vilnius, så sent som på 1990-talet. Pansar – av alla de slag – har oftast svårt med rörelsefriheten inne i en stadsmiljö, särskilt om de får begränsade eldlägen.

Några hundra meter norr om Blädinge Kyrka vid sjön Salens strand ligger än idag Blenda-stenen, omgiven av Domarringar från Järnåldern – och den folkliga traditionen har alltid och sen urminnes tider sagt, att det var här Blenda höll sitt tal till trupperna efter slutsegern – om man nu väljer att tro på sådana saker, eller försöker göra dem sannolika…

Omkring 1 km S Blädinge K:a ligger  gravhögen Tumlingerör – en helt annan plats med exakt samma namn finns också vid södra spetsen av Kronobergs Hed – och där skall förstås den danske Kavallerichefen Tumlinger vara begravd. Men en mil norrut, vid Dansjön; stod alltså huvuddrabbningen, där infanteriet skulle ha besegrats. Vid Dansjön finns ännu Kungshögarna där småländskorna skulle ha begravt den danske Kungen, samt en Olofshög, efter en okänd men framträdande Olof på den danska sidan, som för övrigt skulle ha slagits ihjäl vid Gräbbebacken och Kråkelidsbackarna,där kråkorna åt sig mätta på de stupades lik.

Söder om Åsnen ligger Odensjö och Skäggalösa, dit Blendas amazoner skall ha dragit sig tillbaka. Själv ska hon ha bott på en kulle nära byn, säger den Småländske geografen och journalisten Olle Ekstedt, som i detalj studerat allt detta. Att Åsnen har med Asarna att göra är faktiskt tänkbart, och att Odensjön faktiskt är ett äkta ”teoforiskt ortsnamn” trots alla kristna bortförklaringar, är ett faktum. Folktraditionen utpekar ”Moderhögen” några kilometer syd Odensjön som en hög till ära för Frigg, Odens maka – och runt denna hög sprang Blenda och hennes kvinnor nakna, alldeles som i Frans G Bengtssons litterära skildring av Wirdarnas kvinnor vid Kraka Sten i Röde Orm..

Lustigt nog har ingen konstnär vågat avbilda den scenen, som Zorn eller andra stora målare väl b-o-r-d-e ha målat…

Sant är emellertid, att det närmare Åsnen finns en gravhög vid namn Gudahögen, tillägnad alla gudar som ett Allgudavi. Där skall traktens folk faktiskt ha firat Pingst och Midsommar med offer av mat och dryck – precis som Blenda och ha hällt ned blotet i ett stenhål, allt enligt Hyltén-Cavallius under det sena 1800-talet.

Så finns det mystiska Blodberget, som också är en del av Värends högst verkliga geografi. Blotberget, som det är fråga om har på högst svaga grunder av folkfantasin knutits till Blenda-legenden, men inne i berget ska det ha funnits en grotta, benämnd ”Puka Kyrka” efter det småländska namnet på den kristne djävulen, men där helgade kvinnorna Oden och satte fram en blotskål fylld med det härligaste och rödaste blod till hans ära, och kanske står den kvar därinne än – grottans ingång skall ha rasat igen på 1600-talet, sägs det.

Här kunde nu Blendasägnen ha slutat – men se – det gjorde den inte alls…

Det är nu som Feminismen och Blendas senare historiska betydelse kommer in i bilden, smygande och krypande till en början, men sedan ökande till ett rent creschendo !

Kung Alle och Reidgoterna kom naturligtvis hem så småningom, säger folktraditionen, och fick veta vad Blenda och kvinnohären hade gjort. Så belönades anförerskan med den kostbaraste egendom, och alla kvinnor i Värend fick till evig åminnelse av sin tapperhet i fält de privillegier och friheter som kallats Värends rätt – och som faktiskt i flera hundra år varit verkliga rättsregler och gällande lag, som man åberopat sig på – på riktigt !

Värends rätt hade många regler och paragrafer, men i verkligheten handlade ytterst få av dem alls om kvinnor, men det lyckades man under seklernas gång glömma bort, liksom det faktum att i stort sett ALLA hedniska lagar innehöll lika arvsrätt och del i arv, för kvinnor som för män. Det var bara med kristendomens införande och den mörka medeltiden, som kvinnornas ställning i samhället försämrades, och så är det ännu under alla Monoteistiska religioner – tänk bara på islam, till exempel – ifall ni glömt bort vad Monoteismen automatiskt för med sig.

Men Värendsrättens väsentligaste punkter, skulle ha varit:

  • Man och kvinna har rätt till halvpart var i boet, och gemensam egendom. Vid skilsmässa, tar de ut hälften var.
  • Syster och bror har lika arvsrätt
  • Värends kvinnor skall ha rätt att ha trummor och pipor före sig i bröllopståget, som vid krigsparad, och bära ett rött bälte om livet, som krigsmän och soldater.

Precis som den Hedniska Lucian bär Värends kvinnor än idag just ett rött band om livet, efter det att de blivit vuxna och alltså menstruerar, eller är fruktsamma. Enkel hednisk symbolik, som inte är svår att förstå – även om vissa skulle kalla den för ”kuriosa”. Viktigare är att flera Svenska Kungar på fullt allvar trott på Blenda-Sägnen, och att Blenda helt utan minsta skämt och ironi använts som argument för kvinnlig rösträtt i den svenska Riksdagen – så sent som på 1920-talet

Om hon inte fanns” kantänka, skulle det alltså ”varit nödvändigt att uppfinna henne” – och därmed punkt slut…

Här en liten kronologi till sist, ur ”Smålands Sällsamheter”

  • 1691 – Sveciaverkets karta över ”Bråvalla Hed” ritas – ett tänkt stridsförlopp utarbetas, enbart med ortnamn, geografi och existerande folktradition som bas..
  • 1693 – Karl XI tillförsäkrar Värends kvinnor deras gamla rättigheter – Blenda är accepterad som historisk sanning, helig och okränkbar
  • 1734 – I 1734 års lag bekräftar den Svenska Riksdagen Värendskvinnornas rättigheter, för andra gången
  • 1743 – En viss prästättling vid namn Colliander disputerar med en avhandling vid Uppsala Universitet. Blenda är historisk sanning.
  • 1772 – Teaterkungen Gustav III stadfäster i namn av Blenda alla Värendskvinnors rättigheter, giltiga för ”evig tid”
  • 1822 – Stagnelius utger dikten ”Blenda” på 246 strofer med blod, romantik, kärlek och död
  • 1841 – Biskopen Esaias Tégner – som har tydlig smak för hedendom – skriver ”Kronbruden” med en Värendsbrud i Blendas tradition
  • 1843 – Karl XIV Johans kröning och den förste Bernadotten firas på Kungliga Teatern i Stockholm med pjäsen ”En Majdag i Värend” med Blenda och kvinnliga soldater. Handlingen kretsar kring arvsrätten, en historisk sanning, giltig för evig tid
  • 1845 Alla svenska kvinnor får i svensk lag automatiskt Blendas och Värendskvinornas giftorätt och arvsrätt, just för att de är svenska kvinnor.
  • 1860 – August Malmström målar sin Blenda-tavla. Ett första tvivel på historiens ”äkthet” börjar födas bland konstkritikerna
  • 1863 – Folkskolans Läsebok utkommer. Blenda-legenden presenteras för generation efter generation av svenska skolbarn
  • 1874 – Dansjö Bränneri på Blendas gamla krigsskådeplats börjar tillverka ”Dansjö Blenda Pounch”. Hon kommersialiseras i Punsch-patriotismens namn…
  • 1876 – Kungliga Svenska Operan har premiär på Operan ”Blenda” av PA Ölander. Hon är nu omtolkad till legend, inte faktisk historia
  • 1882 – Samma Opera spelas i Paris – en enorm succé enligt svenska journalister, men den spelas aldrig mera där…. av någon anledning

Nu har vi ”Lagertha” och Hollywood… Historien upprepar sig – men källkritik och kritiskt tänkande, är fortfarande lika viktigt i dagens mediabrus…

Något om andra traditioner inför Julen – och några bevis för att den HEDNISKA Julen är UNIVERSELL

”Goder afton, Goder afton
båd Herre och Fru
Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL
Ja, vi önskar eder alla en Jesus-fri Jul !”

 

Julen, Yule eller Noel, de nordiska och Germanska folkens fest för att fira solens återkomst vid Midvinter, är numera en universell företeelse, som firas över hela vår planet. Asatron var den religion som födde själva Julfirandet i dess nutida form, och utan den Nordiska kulturen hade det inte funnits någon Jul, för själva ordet Jul är just Nordiskt.

Julen har ingenting att göra med Jesu födelse, för en sådan tanke blev inte accepterad förrän 354 efter den påstådde frälsarens födelse, och alla forskare är numera helt ense om att det är det hedniska Midvintersolståndet, som är Julens rätta upphov.

Julen firas numera också i Japan, Kina, Indien, Australien, ja till och med i Mellanöstern och Jordanien firar man Jul – och ingen, absolut ingen skulle då någonsin komma på tanken att det är en specifikt kristen fest man firar. Nej, Julen är universell och just hednisk – en familjehögtid och en förberedelse inför det nya året, med utdelning av gåvor.

Trots språkförbistringen och skillnaden mellan Midvinter, som vanligen firades mitt på vintern eller omkring 25 Januari – Midvinterblot och Julblot är två olika saker, också i nutida Asatrogen tradition – så finns det ännu kvar spår av andra och äldre, kontinentalgermanska traditioner kring Solståndet och Julen, som vi ännu kan se i ”Lussi” eller vad som senare blev Luciafirandet, till exempel.

En del forskare kopplar vad som på fornengelska kallades ”Modranicht” eller ”Mödranatten” – alltså årets längsta natt – enligt vår nutida gregorianska kalender infaller den just 21 December, eller på Midvinternatten med Frigg, snarare än Freja. Kanske är det föga förvånande, eftersom vi vet att Frigg tog Frejas plats när det gällde Fredagens namn i västnorden och på Island – också i England tänkte man sig att Fredagen skulle vara uppkallad efter Frigg och inte Freja, medan det i resten av Norden och på den Europeiska kontinenten var precis tvärtom – där var Fredagsnamnet syftande på just Freja, inte Frigg. I den äldre Julianska kalendern föll Midvinternatten på 13 December eller vad vi nu firar som Lucia-dagen istället, och redan de romerska garnisonerna vid Rhen och i Holland firade då vad som benämndes Dies Matronae eller ”Mödradagen” istället.

”Matronae” eller Midvinterns kvinnliga makter var dyrkade också över Gallien och hela Romarriket norr om Alperna…

Den katolske forskaren Rudolf Simek har satt dessa ”Matronae” – en trefaldig gudinna, likt Urd, Skuld och Verdandi – alltså de tre nornorna – eller de tre stora gudinnorna Freja, Frigg och Hel (som representerar kvinnans tre åldrar som ogift, gift mor och gammal gumma) i samband med firandet av Diserna, och även Disarblotet, en annan hednisk vinterfest, som kommer mycket senare på året, men det beror nog bara på att han som kristen har dåligt förstånd vad gäller Asatrons sanna väsen, och inte kan frigöra sig från sin bakgrund.

Här i Norden vet vi bättre. Även om Oden eller Jolner (ett av Odens binamn eller Heiten, han kallas med rätta ”Jularen” eller ”Han, som gör så att det blir Jul”) är Julens egentliga huvudperson, så är Freja eller Friggs gestalt och medverkan i Julblotet och de andra Julfestligheterna inte alldeles utsuddad.. Många skriver nu särskild böcker och avhandlingar om henne, men om just den bok jag länkar till här är värd priset, vet jag ännu inte.

Mer om dessa och andra Jultraditioner, och om Hednisk Jul i Norden kan du läsa om hos Maria Kvilhaug från Norge, vars utmärkta blogg jag länkar till här.

 

Oden – snarare än Gårdstomten, varje bytomts ursprunglige bebyggare och uppodlare, den gode förfadern, som ständigt vakar över oss – har också en väsentlig del i Jultomtens bakgrund och upphov. Han ger dig inga regler eller påbud – men han förväntar sig blott att du är ”snäll” – och ger dig goda gåvormen vad ”snällhet” då ska betyda, eller exakt mot VEM du i så fall skall vara just ”snäll” – eller hur det bäst må ske – ja det lämnar han åt dig själv att räkna ut, bäst som du kan.

Du får heller inget straff om du inte varit ”snäll” tillräckligt, utom att gåvorna uteblir, och i övrigt låter dig Oden söka all kunskap själv, vilket är hans mest utmärkande drag. Han är inte för inte den vandrande Guden, som kommer likt en skugga om natten. Han är den som ständigt går vidare, den som alltid vill veta mer, och den som värdesätter verklig kunskap, inte packets och pöbelns ytlighet, inte människornas ständiga split och kiv. Han finns, också där vi minst av allt skulle vänta oss att få se honom, och överallt där man firar Jul, dyker han också upp.

Sök det som andra inte ser. Vandra dit ingen går. Undvik massan och det låga i människorna. Sök det dolda och det höga i dig själv och andra…

 

I Iran, sägs det, firas på exakt den 21 December – alltså Midvinternatten – en fest, sedan över 4000 år betitlad Yalda. Festens namn är inte exakt härlett rent etymologiskt,men många forskare tror att det kan vara närbesläktat med det Indoeuropeiska ”Geula” eller ”Jul”. Vad som firas är årets längsta natt, och Zoroasterna – vars religion är mer än två årtusenden äldre än den kristna – firar genom att dricka alkohol, äta god mat och läsa poesi – av sitt lands bästa skalder – tillsammans med sin familj, denna årets längsta natt – alltsammans saker, som starkt påminner om den Nordiska Julnatten…

Till och med i Afghanistan, i Kurdistan, i Azeriens berg och i Kaukasus gör sig den förkristna, hedniska Julen påmind. Det indoeuropeiska arvet, så länge bortglömt och besmutsat i vårt eget land – finns också där. Och Odin vandrar allena, till människornas hus i den mörka Julenatten….

Succé för en Hednisk Jul – och lite Julklappstips…

”Bockar och pepparkakor
bockar och pepparkakor
– i alla tider kan man lita
på denna helgrekvisita”

Nils Ferlin

Medan mörkret sänker sig över Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige – konstaterar jag att vi nu lämnat Slaktmånad eller November, och befinner oss i Julmånad eller December. Asgårdsnyen passerades den 26 November, och snart är det halvmåne. I vårt lands nyhetsmedia har det konstaterats, att Regeringen Löfvén nu delat ut cirka 390 000 sk ”Samordningsnummer” till personer med högst oklar identitet, personer som inte skall vara i vårt land överhuvudtaget. Man vet inte om de har kriminell bakgrund, ifall de är sk ”IS-återvändare” eller överhuvudtaget vilka de är, och det har också besannats, att inte mindre än 3 vapenstölder av minst 8 stycken Glock-pistoler och över 300 patroner hålspetsammunition – av just den sort kriminella efterfrågar – försvunnit från Stefan Löfvéns eget Regeringskansli. Ska man skratta eller gråta, goda medborgare ?

Det framgår ju klart och tydligt, att regeringen Löfvén inte ens förmår skydda sig själv, än mindre det land vi lever i.  Vi kan också läsa i tidningarna om de senaste lustmorden, förövade av invandrare med unga svenska kvinnor som offer, ett fall i Uddevalla, det andra i Kristianstad. Samtidigt med dessa tragedier, och otaliga andra, dråp, mord, sprängningar, sk ”skjutningar” och andra nu vardagliga händelser, som polisen sällan eller aldrig klarar upp, medan ingen ställs till svars – den nya ”ensamkommande” herre-klassens medlemmar allra minst, växer intresset för den traditionella, hedniska Julen oförtrutet.

Egentligen tycker inte jag att detta är så konstigt. I tider av nationell kris, konflikt eller krig växer alltid intresset för traditioner, liksom religiositeten. Som vi snart skall se i ytterligare två inlägg för denna kväll gör den ”Svenska” Kyrkan ingenting, nada, niente, nix för att hjälpa den etniskt svenska befolkningen, och att folk då vänder sig bort från den och åter till Hedendomen, är kanske inte så underligt det heller.

I Gävle har nu Gävlebocken fått premiär, ackompanjerad av det gälla, taktfasta illvrålet från insändare i Gävle Dagblad, som i vanlig kristen ordning påpekar att nämnda bock förstås måste vara identisk med Satan, de kristnas ständiga ”låtsaskompis” och trofaste vän. Själv finner jag denna ständiga kristna djävulsbesatthet både motbjudande och äcklig, och förstår inte varför vi ska behöva stå ut med dessa Monoteistiska gaphalsar, som hela tiden vill bränna ned saker och förstöra Julen för alla oss andra. Vid det här laget torde det för länge sedan vara så, att folkopinionen i Gävle har svängt, och numera tycker ingen längre att det är ”ball” eller ”häftigt” att förstöra, vad frivilliga krafter byggt upp. Vi får hoppas att alla goda Gävlebor går samman nu, för att värna sitt land och sin stad, och inte låter det blinda våldet härska, trots lokala imamer och andra predikanter.

Gävlebocken har i år också fått sällskap av en kollega i granris från Bräcke, Jämtland, och man får hoppas att även han kan få sprida lite julefrid, som det en gång var tänkt och var menat, och inte blir nedbränd av dessa Monoteismens hantlangare, som vi tyvärr ännu har bland oss.

 

Inte heller Lucia som kulturellt fenomen väcker detta år några protester. Folk vill inte alls ”fira Lucia hur du vill” som en andefattig sekt vid namn ”forn sed” försöker pracka på oss i media, och det här året syns heller inga hat-professorer till, som påstår att Lucia skulle vara ”rasistisk” eller till och med ha sitt ursprung på Rasbiologiska Institutet, en lögn och ett stycke fake news som man lurade på oss i en debattbok så sent som 2017. För sådana närmast sinnessjuka uttalanden finns det inte längre någon grund, och numera ställer alla upp bakom den svenska Luciatraditionen istället, född som den är ur det hedniska firandet av ”Ljusi” eller ”lussi” som Prokopios talade om på det hedniska 500-talet, och först långt senare löst anknutet till et fiktivt katolskt helgon. (Se under ”Lussi” under rubriken högtider ovan)

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Detta är vår tradition. Detta var och är Lusse – den dag då vackra kvinnor kommer med ljuset till sitt eget folk för att förkunna att den långa natten snart är slut. Låt ingen någonsin inbilla dig att vårt firande har med ett sicilianskt helgon att göra, och låt ingen ta denna kära tradition ifrån oss.

Ur Konstnären Jonna Jintons Lussi-film – som förkunnar Frejas återkomst med det nya ljuset – något fel med detta ?

Nuförtiden är det väl bara Galna Greta som gormar vidare om ”rasism”, som hon påstår skall vara orsaken till miljöförändringarna. Ett annat kärt debattämne såhär års brukar vara Tomten, eller rättare sagt Jultomten som dessutom blivit huvudperson i årets Julkalender i år. Tydligen har de utbrutit någotslags insändar-storm, eftersom Statstelevisionens julkalender redan i första delen låter sagda tomte tvivla på sig själv, vilket alltså skulle vara ett ifrågasättande, och därmed kunna underminera barns tomte-tro, har vi fått veta genom samma SVT.

Själv tycker jag inte det finns något skäl till oro bara för detta. Årets Julkalender i TV verkar utmärkt välgjord, och barn har alltid varit fascinerade av Jultomtens vara eller icke-vara. Också minsta barn vet, att han är Julens verkliga huvudperson – här skall ingen jesus eller kristus göra sig besvär – men egentligen tror jag att insändar-skribenterna blandar ihop två olika saker…

Jag finner inget att invända emot Per Anderssons Tomte eller Pernilla Wahlgrens söta Tomte-mor, men man skall egentligen inte blanda samman alla Tomtars store furste och Överste, nämligen Jultomten, med den mer beskedlige och vid alla tider på året existerande Gårdstomten, alltså varje bondgårds grundare, själva uppodlaren av marken, som lever kvar på varje gårdstomt. Jultomten syns bara vid vissa tillfällen på året, riktigt nog, men gårdstomtar finns hela året om, och man behöver inte ha tomtar på loftet för den sakens skull, ifall sagde gårdstomte nu låter sig observeras vid grötfatet eller eljest.

Åter ett Julklappstips från Libris !

 

Att Jultomten däremot är identisk med Oden, eller Jolner, alltså den stora Jularen, han som gör så att det blir Jul, vet ändå de flesta. Det är därför han bara syns under speciella tillfällen under Julnätterna, eller när Åsgårdsreien går, i denna årets sista månad, och det tjänar ändå inget till att tvivla på honom, eftersom han alltid finns – här eller i Valhall – varesig vi vill det eller inte..

 

Jodå – det finns rikhaltiga bevis – Oden och Jultomten eller Jolner, är samma person… Gårdstomten däremot är ett självständigt väsen..

Där hör ni ! Och hör upp sen !!

Jag vill avsluta detta inlägg med fem verkligt användbara Julklappstips:

1. En handsmidd, historisk yxa från Gränsfors Bruk pryder verkligen sin plats, och är värd sin vikt i guld – bokstavligen ! En vikingatida skäggyxa som denna, kan klyva en Koran eller strimla sönder en Bibel på mindre än en halv sekund, och stoppar även en kristen eller en muslimsk terrorist på samma tidden kan även kastas och fara genom luften emot angriparen !

2. Dalbränd Trätjära från Claessons Trätjäror är ett måste för båtbyggaren, eller den som vill hålla sitt Långskepp i fint skick – se alla användbara produkter på deras sida !

3. En låda med 4,5 kg Vildsvins-kött från Gläntans Köttprodukter är ett säkert val till Julen – så får du en SMAK AV SÄRIMNER i ditt hem !

KOM IHÅG: Den som är Hedning äter fläsk, den som äter fläsk är också Hedning !

4. Silversmycken och Torshammare från Viking.se pryder alltid upp, på kvinnor liksom män…

5. Dessa Frejas underverk är väl också en Julegåva, så god som någon – till henne som förtjänat den – den hårda vägen !

”Freyja Made me do it !” vore kanske än ännu mer säljande text

 

(PS Utgivaren vill understryka, att han inte fått betalt för att lansera dessa små reklaminslag, lagom till Julen…) För att inte överdriva köplusten, publicerar vi här den amerikanske konstnären Sam Flegals vackra tavla ”Gullveig – eller Guldtörsten”

 

Julbocken återinförs i Varberg – och Oden, Jolnir och Jultomten förblir densamme…

Från staden Varberg i Halland, som mycket riktigt ståtar med en bock i sitt kommunvapen, rapporteras idag av SVT att en lokal förening för Julbockars återinförande därstädes har nått vissa framgångar. Åter en seger för Hedendomen, med andra ord.

Kampförbundet för Julbockens Återinförande skriver att man vill ”återupprätta julbockens status som julkaraktär”. Gruppen uppmanar Varberg att se till att det finns julbocksmasker i detaljhandeln och att julbocken ska ha en plats i exempelvis luciatåg. Uppmaningen riktas till de tre kommunerna Varberg, Ljusdal och Boxholm eftersom kommunerna har en bock i sina kommunvapen. Statstelevisionen erkänner idag också, att Julbocken delvis har sitt ursprung i Asatron, och Tors bockar.

Jag har senast för några dagar sedan berättat om den samgermanska Julbockstraditionen, som finns spridd från Alpområdet i Söder till England, Island och Färeöarna i Väst, med Sverige och Norden som ett naturligt centrum. Få vet emellertid, att Jolner, alltså den store Jularen, han som gör så att det blir Jul är ett binamn eller heite på Oden själv.

Om man frågar någon i dagens Sverige vem som är Julens stora huvudperson, blir nog svaret nästan undantagslöst ”Jultomten, förstås” och minsta barn vet, att detta är sant. Julen är en hednisk företeelse från början, och i bibeln står inte ett enda ord om att jesu födelse skulle ha inträffat på just julafton – det är en sen tradition från 300-talet och framåt, medan Oden och festerna vid midvinter är mycket äldre än så. Studera denna länk, får ni se !

Se även mina inlägg från tidigare år under rubriken ”Jul och Midvinter” under ”Högtider och Blot” här ovan…

En Jämförelse mellan Odens självoffer och Yeshua ben Yussufs…

Jag har mött många arroganta och dåligt pålästa kristna på senaste tiden, som varit mer högröstade än vanligt. Bland annat har dessa obildade gaphalsar påstått, att ”Oden bara skulle vara en blek kopia av jesus kristus” när varje någotsånär bildad människa vet, att det förhåller sig precis tvärtom. Odenstron, eller Oden som guddom betraktat, är hundratals år äldre än kristendomen, och fanns långt långt innan någon kristendom ens var påtänkt.

Wodanaz bland goterna, eller Uodin, stormens rasande gud, fanns som stamgudomlighet redan bland de Indoeuropeiska folkslagen i Asien, innan de vandrade in till Europa under bronsåldern, och religionsforskare som Mircea Eliade och Georges Dumezil klarlade redan på 1950-talet, att Oden som Schaman redan var känd för många andra asiatiska folkslag redan under stenåldern, så Odin har alltid funnits – vilket Yeshua ben Yussuf eller den påstått historiske ”jesus” aldrig har.

De kristna har också ett slags svårartad fixering vid sin store führer och ledargestalt, som de hela tiden tror ska ”frälsa” dem, och frita dem från allt ansvar över sina egna liv. Bland annat försöker de jämföra Odens självoffer på Världsträdet Yggdrasil med jesu död på det kristna korset, vilket är helt ohistoriskt, obefogat och skjuter helt bredvid målet, eftersom det bara är en högst tillfällig likhet, och därför en helt tillfällig liknelse. Även om en del forskare anser, att Odenskulten skulle ha kommit till Norden först på 300-talet, var Odens självoffer eller ”Schamanens resa” genom världarna i trädet redan välkänd på bronsåldern, och syns också i myten om Ratatosk, den pilsnabbe lille ekorren, som rör sig mellan alla världarna i trädet.

Tron på en Irminsul, en Världs-pelare i form av ett stort träd är mycket gammal, och tusentals år äldre än de kristnas kors, detta vidriga, blodbestänkta tortyrinstrument.

På en hällristning från Lökeberg, Bohuslän – en aktuell ort på grund av ett jordskred, som hände där just idag – en Odens dag – finns Yggdrasils Världsträd avbildat i form av en idegran eller ett barrträd, även om man i den senare, Isländska traditionen sade att det var en ask – ordet ”askr” kan på norröna betyda vilket träd som helst, och på det trädfattiga Island rörde man senare till begreppen. Denna bild – med en människogestalt eller en fågel i toppen – ett slags vindväsen – är minst 3500 år gammal, och då fanns ingen kristendom alls, det måste vi ändå vara överens om.

Kristendomens hela natur och väsen går ut på att JHVH-1, den påstått allsmäktige guden, med vilja skapar människorna syndiga och dåliga, och sedan driver ut dem ur Paradiset bara för att straffa dem och göra dem illa. Sedan vill han döda sin ende son, för att människorna ska ”frälsas” och så förutsätts vi alla bli glada på något dunkelt sätt och känna oss ”saliga” bara för att jesus långsamt torterades ihjäl under hemska plågor – och samtidigt ska vi vara medvetna om att detta ”ställföreträdande lidande” alltså då skulle hindra JHVH-1 från att hoppa på oss istället, och tortera ihjäl oss också – den Allsmäktige och Allvetande guden njöt så mycket av tortyren av sin ende son, att han så att säga ”glömmer bort” att plåga mänskligheten, sådan är grundtanken i det kristna världsdramat.

Sjukare religion får man leta efter.

Är de ens sunt att ”dyrka” sånt här – eller ”bli frälst” av det ??

Odens Schamanska resa är av en helt annan natur, och sker för helt andra syften. Han säger själv i Hávamál, att han var själv offrad åt sig själv, helt frivilligt och utan tvång. Han försökte aldrig frälsa någon, utan genomförde sin schamanska initiationsrit (som kan verka lite skrämmande för den ovane, men som inte alls innebär något annat än en högst symbolisk ”död””) för att ernå kunskap, och för att han ”skulle växa och frodas, medan runor jag tog upp, ropade och tog” som det står i Eddan.

Oden ”frälser” ingen, men vägleder människan mot kunskapen. Han visar vägen, men kräver inte alls att vi skall vandra den, om vi inte vill eller kan. Han bara pekar på att kunskapen finns – i Hávamál eller överallt annars – men han kräver ingenting i gengäld, någon dyrkan eller slavisk tillbedjan allraminst.

 

På en bildsten från Stora Hammars på Gotland ser vi en Odenslegend. Ett krigarfölje nalkas från höger ett timrat likbål i mitten, där en Asatrogen präst eller Gode lägger en död mans kropp tillrätta på bålet, innan det skall tändas. Den främste krigaren bär en falk eller en rovfågel i handen som offergåva. Men den ståtliga fågeln behöver aldrig dö. Vi ser hur den svingar sig upp i luften över likbålet, samtidigt som solen med sina strålar eller kanske Tors blixtar likt ormar ringlar över himlen. På vänster sida om likbålet står den närmast sörjande, och offrar något – kanske en fin guldring – i lågorna. Längst ut till vänster förekommer en annan scen, som har med Odens självoffer att göra.

Oden är inte för inte Hangantyr, de hängdas gud och dödens herre – ja, han är herre över både liv och död. Genom sitt självoffer lärde han sig sejden, en sorts kvinnlig magi, som räknades som omanlig enligt somliga, och även om Tors kämpar tyckte att sejdkonsten eller förmågan att i trance se in i framtiden var något djupt suspekt, ja sexuellt perverst rent av, var Oden inte rädd för något. I sitt sökande efter den sanna kunskapen sprängde han alla gränser, och gick över och bortom vad vanligt folk kunde acceptera, ty han var i sanning en gud, och icke mer en människa.

Sägnen berättar om Starkad, eller Starkodder, en av Odens bärsärkar och krigare. Han blev av Oden given den gåvan vid födseln, att han skulle få leva i tre mansåldrar och ha nio mäns styrka, men Tor ställde sig avvog och tillfogade, att Starkad för var mansålder skulle bli tvungen att begå ett hemskt nidingsdåd. Ett av dessa dåd var hur Starkads vänskap med kung Vikar slutade illa. Vikars skepp drabbades av stiljte, och Oden rådde Starkad att förrätta ett högst symboliskt offer, som på lek. Vikar skulle bindas mellan två smala vidjor, och stickas med ett vass-strå, samtidigt som han hade ett tunnt litet snöre bundet runt halsen. Men när Starkad förberett allt detta, förvandlades de två vidjorna till två starka träd, vass-stråt blev till ett spjut, som gick rakt igenom kungens kropp, och snöret till ett kraftigt rep, i vars rännsnara Vikar fann sin död. Så kallades Starkad niding, och blev anklagad för dråpet på sin vän kungen, men det skedde bara för att Oden tyckt att Vikar levt länge nog, och ville kalla hem honom till Valhalls härlighet. Det är denna scen, vi ser på stenen från Stora Hammar, och mannen i mitten, kan vara Starkad själv.

Sägnen om Vikars död varnar oss för att vi kanske inte ska försöka imitera Oden, eller späka oss så till de grader, att vi svävar mellan himmel och jord eller mellan liv och död i nio dagar och nio nätter – tre gånger den tid jesus var död – ty Oden är honom trefalt överlägsen – eller svälter oss själva i jakten på den stora kunskapen. Men Oden gav runorna till människosläktet, och det var hans största gåva till oss. Med dem kan vi uttrycka våra tankar och känslor, så att de består för evigt, och övervinner själva tiden, ja också själva dödens makt.

Allt detta kunde Oden, och detta lär han ut till dem, som vill följa honom. Men – det säger jag er, ni mina telningar och små hedningar – att ni skulle darra inför en sådan väg, om ni rätt den förstod – ty den vägen är svår och hård att vandra.

”Veten I än, eller vad ?”

”Den vise vandrar alltid ensam. Den svage finns alltid i folkhopen och massan…”

ODEN och ASA-TOR funna i Norska Stavkyrkor…som är mycket äldre än väntat…

29 Oktober publicerade den norska forskningstidskriften Gemini.no en nyhet, som egentligen inte är en nyhet. De norska stavkyrkorna är äldre än man trott, vilket går att bevisa med hjälp av nya tekniker inom Dendrokronologi, eller årsringsdatering, i detta fall sk ”Foto-dendro” eller avfotografering, snarare än den gamla tekniken med insamling av borrprover. Tyvärr är inte all forskning om Stavkyrkorna vederhäftig. Kristna forskare har vägrat acceptera att delar av Urnes Stavkyrka, som felaktigt daterats till 1100-talet, kommer från en mycket äldre byggnad, som restes omkring 1000-talets mitt.

Nu har man dock bevisat att timret till de äldre delarna fälldes år 1069-1070, och därmed är saken avgjord. Delar av kyrkan kommer från en minst 60 år äldre byggnad, som antagligen var helt hednisk. Man ser det bland annat på en igensatt portal, som idag är en del av stavkyrkans yttre väggar. Här finns en bild av en hjort, som antagligen är hjorten Eiktyrnir, han som står på Valhalls tak och betar av Yggdrasils grenar, vilket man mycket riktigt ser på dessa fantastiskt snidade ornament. Ändå har kristna ljugit och påstått att detta djur skulle vara ett lejon, och att lejonet ”bara måste” stå för deras kristus, trots att inga lejon har sådana ben eller ett sådant huvud, sådana öron eller sådan kropp – och lejonet står i nästan all kristen symbolik för antingen Djävulen (”som går runt i öknen som ett rasande lejon” vilket lär stå i de kristnes stora bok) eller som symbol för aposteln Markus, som nog var helt okänd ute på den norska landsbygden under denna tid.

Äldre forskare har påstått att Norge skulle vara officiellt kristet från 1020-talet och vidare framåt, men det stämmer inte ens med de äldsta källorna – slaget vid Stiklestad vanns ju av de hedniska trönderna, och det stod på sommaren 1030. Att hedendomen hela tiden fanns kvar, och att delar av Urnes kyrka bevisligen kommer från en hednisk byggnad, eller till och med ett Hedniskt Gudahov, är därför inte så konstigt. Man vet, att flera trakter i Norge var hedniska långt in på 1100-talet, och i fallet med Troms fylke fanns det ingen kristendom alls att tala om i Nordnorge förrän långt in på 1200-talet.. Kanhända var ett också ett lokalt stormannagods eller ett furstehov, likt det på Håkon Jarls berömda Lade (som jag redan skrivit om) som släppte till väggtimret till den nya kyrkan. Den Hedniska tidens Gudahov var ju både festsalar, bostad åt den lokale Goden eller Jarlen, och byggnader för gudarnas dyrkan, och under den hedniska tiden fanns knappt några byggnader som bara användes för en enda sak, som de senare kyrkorna. Alla hedningar är praktiskt sinnade, och varje praktiskt sinnad människa förstår, att det inte är någon nytta med byggnader som står tomma, veckorna igenom, likt kristna kyrkor…

 

Helt klart ett hjortdjur…

Man vet att Hjorten också var Frejs symbol, och på 1200-talet utfärdade kristna biskopar på Orkney-öarna dödsstraff emot att ”Cervuleam Facio” eller ”göra (sig) till en hjort” vid juletid. Dagens halmbockar, eller ”Frejs lek” som det står om i den norska skaldepoesin (om hur Håkon Jarl firade Jul ute på det kalla havet) har uppenbarligen äldre traditioner än somliga tror, det kan man klart konstatera… Dag Strömbäck, den svenske folklivsforskaren, skrev redan på 1950-talet hela uppsatser om detta, och avslöjade att jullekarna på Orkney och i Norge var del av en geniunt hednisk tradition, som först senare utsattes för kristen påverkan… Men inte nog med det… I Borgunds stavkyrka (numera omdaterad till ca 1150) har man hittat den här figuren:

Det är en mask eller avbildning av Oden, och mycket riktigt har figuren olikstora ögon… Odensbilden sitter alldeles uppe under kyrktaket, mitt emot altaret, och alla måste se den när de går ut genom kyrkdörren, ut i Asarnas och Odens fria natur, och vänder ryggen åt allt det kristna.. Högst sannolikt är alla norska stavkyrkor inspirerade av de hedniska gudahov som föregick dem, och som var en del av samma byggnadstradition. Och det här är inte den enda Odensbild man hittat, mitt inne i vad som påstås vara en kristen kyrka, långtdärifrån…

I Hegge stavkyrka, som skall vara från 1216, står denna grinande Odensfigur, och Oden har i samma kyrka fått sällskap av flera Asagudar…samt också den grinande Loke.. De skulpterade pelarna från Hegge är bara en direkt fortsättning på den hedna tidens Högsätes-stolpar och Gudastöttor, har forskare sagt.

Här syns inte bara Oden – överst till vänster – utan också Tor – med en Torshammar-formad näsrygg och vad som en gång i tiden varit ett rött helskägg, varpå han alltid känts igen, sedan den grinande Loke, denna eldens gud, och så en leende Frej, med en Odal-runa mitt i pannan, samt brevid honom vad som antas vara Njord, havets gud – alltid viktig i Norge… Så ni ser – Asarna och Hedendomen går aldrig riktigt att besegra – de bara kommer igen och igen och igen, var man än minst anar det..

I både Upplandslagens kyrkobalk – från 1296 – står att ”ingen ska tro på hult eller hargar” alltså Asatrogna offerställen – och samma sak står att läsa i Gutalagen, men då något annorlunda formulerat, på 1300-talets mitt. Varför fanns dessa förbud, om det inte var så att Hedendomen faktiskt levde vidare, och ännu praktiserades på landsbygden ? Om den inte fanns där, varför skulle man ens ha ett förbud i den lag, som de kristna förtryckarna skrev ?

Och traditionen om Odens vilda jakt, eller Åsgårdsreien, som man ännu säger i Norge, som börjar såhär års, och som ännu syns i de mörka höstnätterna, varifrån kommer den ? Det var levande tro så sent som under tidigt 1900-tal, och är väl så än, får man förmoda…

Överallt hedniska gripdjur, hedniska drakar, asatrogna symboler… stavkyrkornas bildvärld innehåller knappt något kristet alls..

Dagen Tryggve

Idag, säger den gamla svenska almanackan, har Tryggve namnsdag. Redan seden med namnsdagar överhuvudtaget är hednisk, och något den kristna kyrkan alltid försökt förbjuda – säg visste ni det ? Endast utländska, katolska helgon ansågs för något som vi skulle få fira, men vi svenskar skulle aldrig någonsin få hylla oss själva, eller vara stolta över dem vi är. Och så är det i viss mån fortfarande, som vi alla vet. Diverse överhetspersoner försöker fortfarande tuta i oss sådan kristen smet.

Men varifrån kommer då namnet Tryggve, som enligt vissa skall vara ett binamn på Oden, Allfader själv — och ha betydelsen ”den trygge” eller ”han, som skapar trygghet” ?

Man vet, att det ursprungligen hette Trygws på gotiska, och namnet finns i snart sagt alla Germanska språk, liksom i nutida Tyskas ”Treue” eller ”Trofasthet” samt engelskans ”Truth” för sanning, och slutligen Trua, ordet för Tro – för att tro är också att bekänna och svära en helig ed, att visa just Trofasthet, och att förhålla sig till något.

 

Tryggve Rör är en mäktig gravhög från tidig bronsålder. Den ligger på Tryggön utanför Smögen i Ranrike eller Bohuslän. Tyvärr har kristna vandaler skadat minnesmärket på senare tid genom att resa ett fult och ohistoriskt kors – men det skall vi ta bort !

 

Trygve Bratteli, den norske statsministern från 1970-talet, kanske någon minns, liksom Trygve Lie – generalsekreterare för FN på sin tid. Känd för allmänheten är kanske också Kung Olaf Tryggvason, men hans far – Trygve Olafsson – som ligger begraven just i röset ovan enligt traditionen, känner nog färre människor till. Kung Trygve var hedning, och traditionen om honom kan mycket väl vara historisk sanning, säger arkeologerna – för en vikingatida begravning från 960-talet, då Kung Trygve skulle ha dött, har mycket riktigt konstaterats..

Med namnet ”Tryggve” brukar en viss sorts kvinnor idag beteckna en man som är Trygg och säker, och som överser med kvinnliga ”snedsprång” av typen otrohet, läser jag på Wikipedia, förresten… Måntro det kan vara sant ? Själv hade jag en gång en gammal stabschef, som flitigt brukade uttrycket ”En gång är ingen gång, två gånger är heller ingen gång, men tredje gången, så ringer fanimig en gong-gong” – Detta sagt angående otroheten inom äktenskapet, vilken jag själv som Asatrogen man också intar en förlåtande inställning till…

 

Karta över Tryggöns rent fysiska belägenhet

Men alltnog, Kung Tryggve var son av Olaf Geirstadalf, den man, som av tradition anses vara begravd i Gokstad-skeppet. Håkon Jarl, den onde ursupatorn, anordnade ett listigt svek med Tryggves äldste bror, Eirik Blodyx, och hans yngre bror Gudröd. Eirik skall enligt vissa källor också ha legat bakom dråpet på fadern, bara för att han ville bli Kung av England själv, vilket han också blev, men detta behöver ingen man tro. Gudröd stämde möte med Tryggve i de Bohusländska skären, för att de skulle fara i Österled sedan, men så sprang han oförmodat upp på land med tjogtals med män i följe. Kung Tryggve – som var större, längre till växten och starkare än alla andra män, hade bara tolv man med sig, och så dödades han av sin yngste bror, säger sagan.

Men en ståtlig grav fick han, och den står där ännu, fastän vanhelgad av kristna kors, som inte har på denna plats att göra.

En lokal tradition om platsen, som jag hämtar från en annan sajt, lyder också såhär:

Det var år 1956 som Karl-Villy Jonson, föreståndare för Vikarvets museum i Lysekil, kontaktades av en avlägsen släkting.
Hon ville överlämna en släktklenod. En spjutspets i järn från vikingatiden, som hade hittats av hennes svärfar Karl.
Som pojke hade han hört historierna om kung Tryggves grav och om hur folk i trakten hade letat skatter i graven,
trots att detta inte var tillåtet.


När Karl blev lite äldre rodde han tillsammans med tre andra ynglingar ut till ön.
De gick upp till röset som var söndergrävt vid tidigare plundringar.

 I mitten av röset syntes en täckt stenkista. De lyfte bort täckhällen, men kistan var tom.
De andra klättrade besvikna ner igen men Karl dröjde sig kvar.

Han tittade in bland stenarna och fick syn på ett rostigt föremål vid sidan av kistan.
Han tog tag i det och fick fram en spjutspets av järn.

Utan att säga ett ord till de andra släppte han kvickt ner spetsen i stövelskaftet och drog byxbenet över stöveln.
Det var ju han som hittat ”skatten” och han var rädd för att de andra skulle prata bredvid mun. Han ville inte att historien skulle nå länsmans öron.
Detta hände runt år 1870.

I hela sitt liv behöll Karl hemligheten för sig själv men mot slutet bestämde han sig för att berätta historien om kung Tryggves spjut för sin son.
I förtroende och mot tystnadslöfte berättade han om hur det gick till när han hittade spjutspetsen.
Först på 1970-talet plockades den fram ur gömmorna och ställdes ut på Vikarvets museum.

Vikarvets museum ligger ännu kvar i Lysekil, men inget sägs där om något spjut. Det finns inga foton, inga utställningar eller någonting att finna på nätet – så var är det spjut, som den gamle Bohuslänningen hittade ? Broschyrer och skyltar finns dock – men någon bild på Kung Tryggves förmodade ägodel – nej det har jag inte hittat – och var finns den idag ?

Vårt gemensamma arv får inte gå förlorat.

Inom parantes är det underligt att se, att Geirstad och Olaf Geirstadalf just har sitt namn efter ett spjut. Också Gudröd Veidekonge, vars namn betyder ”jägarkung” bland Olafs förfäder, dödades med ett spjut, och än längre tillbaks skymtar en Kung Gandalf Alfgeirsson – en gand är en trollstav, eller ett spjutskaft – så är alla dessa omnämnande av spjut, som beväpning av Vingulmark och Ranrikes kungar, bara en tillfällighet ?

Oden själv var ju spjutbeväpnad, som alla vet…

I år har det hittats nya norska skeppsfynd av samma storlek som Gokstad och Oseberg i Östfold. Kanske döljer sig där mer av Tryggvarnas hemligheter ?

”Ödets Spjut” eller den heliga lansen skall numera förvaras i Wien. Var det spjut, som hittades i Tryggve Rör också en ”helig lans” eller en kunga-symbol som Odens spjut Gungner… ? Ingen vet… och var tog det egentligen vägen ?? Finns det på Vikarvets museum i Uddevalla, och varför ställer man inte ut det… ??