DN Avslöjar: Han BRÄNDE Koranen – RESPEKT !!

Dagens Nyheter har för undantags skull vågat publicera en både intressant och meningsfull artikel för en vecka sedan, vilket är mycket ovanligt och därför en händelse i sig. Den baseras på en intervju med den kände bloggaren och poddaren Omar Makram, som BRÄNDE Koranen, därför att han under sitt liv kommit på bättre och garanterat HEDNISKA tankar, trots att han från början tillhör en islamsk kultur.

 

Se så GLAD man blir av att Bränna Koranen (Bildkälla: Dagens Nyheter)

Numera är han Hedning och ateist, för även alla Ateister och Agnostiker är ”Kuffar” eller just HEDNINGAR enligt Islams extremt inskränkta sätt att se. I Koranen står som bekant att alla dessa personer skall döden dö, eller dödas för sina åsikters skull, och det innefattar även oss Asatroende Hedningar, fast vi räds inte den falske guden allah eller hans lille profet. Och förr eller senare börjar Monoteisterna, sin vana trogen – att bokstavstolka – något jag själv är en svuren motståndare till, utom när det gäller strängt vetenskapliga ändamål – såsom elementär logik, eller matematik, till exempel.

Själv har jag redan bränt Koranen jag också, och Bibeln därtill, fast i hemlighet – så att ingen kunnat ta illa vid sig av det. Islamisterna tuggar förstås om samma billiga lögn som de kristna, som också påstår att just deras gud måste vara allsmäktig. Men allah akbar är en svag och mycket löjlig gud. Han är svag; för att han måste förlita sig på dödliga människor, terrorister, självmordsbombare, tokiga småbarnsmorsor från Skäggetorp i Linköping med sina drägglande små snorungar i släptåg, stenkastare och kriminellt slödder. Hur kan någon gud överhuvudtaget förlita sig på sådana redskap för sin påstått ”allsmäktiga” vilja ?

Vidare kan allah inte vara ”allgod” överhuvudtaget, för det syns på de gärningar; som utförs av alla som följer honom. Lika lite kan den kristne guden vara allgod på grund av vad vi dagligen ser i Världen omkring oss – för var är ”godheten” i det som skett i Bucha, Ukraina och som nu sker i Mariupol ? De kristna tjafsar förstås hela tiden om sin låtsaskompis Satan eller Djävulen, men om denne potentat alls ska tänkas existera, är deras gud inte allsmäktig, för då är själva allsmäktigheten en stor djävla bluff.

Ifall allah också skall tilldömas existens, kan han visserligen tänkas vara allvetande, det medger jag – men varför har han då skapat Hedningar och ateister till sitt eget uppenbara förfång ?

”Ja du gode Makaram – En Asatrogen HEDNING tar dig snart i hand – För frid och Tankens frihet – i de fria männens land !”

Polyteism är det enda sunda och logiska alternativet, ifall man skall ha några gudar överhuvudtaget.

Tor och Oden är inte allsmäktiga, men uppför sig så som gudar borde göra.

De sköter sitt, och sänder blixten respektive stormen från himlen, därför att de är rena naturkrafter. De är inte fega eller lumpna som denne ynklige allah eller JHVH, som hela tiden behöver förlita sig på terrorister och mördare.

Även Islams egna förespråkare säger, att förutom att slänga Koranen i ett strömmande vattendrag, så är bränning absolut att föredra, eftersom det är ett mycket bra och respektfullt sätt att förstöra Koranen på. Detta ska stå att läsa i Haditherna, eller den texttolkande tradition som sedan äldsta tid lär finnas inom islam, och även om jag inte är någon expert, så vill jag erinra er alla om den Sufiska traditionen, som sägs lära ut att den enda sanna Koranen finns hos den påstått allsmäktige allena, och att alla jordiska koraner, översättningar till olika språk förutom forna tiders arabiska – som den skrevs på – är ofullkomliga, ofullständiga och i vissa fall rena fuskverk.

Alltså är det enligt Sufismen logiskt försvarbart att förstöra exakt hur många koraner man vill – det finns ändå så många exemplar att de räcker till för alla, och de dåliga översättningarna SKALL faktiskt i elden brännas eller lösas upp i rinnande vatten. Också utslitna och nötta koraner av den sort som tyvärr numera finns i kommunbibliotek och skolor runt om i Sverige BÖR förstöras enligt Haditherna. Många svenskar kan exempelvis ha läst Koranen på dass – det gjorde även en norrman utanför Oslo som jag lärde känna en gång – han hade Koranen, Talmud, Bibeln, Bhagavadghita och så vidare som dasslitteratur, och han torkade sig förstås inte med vänster hand i röven som man skall enligt islam, utan både torkade sitt eget arsle och höll i de påstått heliga böckerna med samma hand, alltså högran – där tummen sitter till vänster (åtminstone ibland).

Kan vi nu alls garantera, att inte de skolelever och biblioteksbesökare vi har i vårt land nuförtiden inte också sätter snorkråkor i koranen, viker ”hundöron” eller klottrar i den ? Nej, kära ”rätt-trogna” läsare – det kan vi inte ! Alltså är det en för även allah behaglig gärning, att bränna felaktigt behandlade koraner.

I Egypti Land anno 1924 hände det sig, att tiotusentals Koraner slängdes i Nilen, alltså ett snabbt rinnande vattendrag, så att de upplöstes i intet. Lustigt nog rinner Nilen också emot Norr, som alla vet, och att kasta sådant som för med sig skada eller sjukdom, eller redan är besudlat i ett norrgående vattendrag, ingår som ni vet också i Asatron och den Nordiska folktron, för ”Norrut och Nedåt går vägen emot Hel” står det i Eddan. Orsaken den gången var förstås, att Kung Fuad som var mycket from, och Islams lärde beslutat sig för att ge ut en ny, tolkad utgåva av originaltexten, ungefär på samma sätt som 1917 års svenska bibelkommitté avskaffade alla andra versioner av bibeln än sin egen, och därmed förstördes också hundratals exemplar av Gustav Vasas, Gustav II Adolfs och Karl XII:s bibel, utom ett par värdefulla exemplar som man lät spara för rena forskningsändamål – och det motsvarar också de Egyptiska erfarenheterna – som jag sagt – utslitna eller dåliga exemplar av Koranen måste i vattnet, eller å båle brännas ! Profetens egna anhängare har sagt det, och därmed måste det vara en sanning, även för dem.

En av de allra sämsta och mest felaktiga Edda-översättningar som någonsin utgetts på det svenska språket. (Det gör inget om ni sätter ELD på den !!)

På samma sätt resonerar jag om garanterat DÅLIGA Edda-översättningar. Lasse Liten Lönnroth, den den struntförnäme gamle fis-farbrorn till Professor E-Mer-I-Thurs påstår själv att han skulle vara ”världens bästa Edda-översättare” – en osmaklig floskel som ingen vettig och sansad akademiker borde ta i sin mun. Han översätter ”Mannar Allherliga Mannast” (vad kan väl det betyda, så säg ?) om Asa-Thor själv i Harbadsljod som ”pojkvasker” och påstår sen i skrift att man måste översätta på det viset, men se – det ”måste” man inte alls. Han har – och till det är min hedniske bloggarkollega Henrik Andersson åsyna vittne – sagt att alla som översätter på ett annat vis är högerextremister, och har misstolkat och förvrängt begreppen ”aergi” och ”ragr” samt feltolkat rakt igenom, för att han tycker att det är ”roligt” eller ”mustigt” att göra så – för övrigt är han homofob, och påstår att ”asatron är inaktuell” trots att den fortfarande lever kvar, vilket visar var han står; full av kristifikation liksom på sin tid Sophus Bugge.

En sådan översättning borde man saklöst bränna, eller också gjuta in i betong och sänka i Landsorts-djupet eller ovanpå Nordstream 1 och 2 på det att de två gasledningarna måtte gå sönder, för Oden och Thor, samt Njord, Ran och Ägir – bevarar nog de sina. Även i kommande inlägg ska jag återkomma till den lille Lönn-rotharens många misstag, för jag gillar inte senila gubbstruttar som ljuger och förvanskar – varifrån i världen de än måtte komma.

Vidar har det också hänt sig, att man anno 2013 enligt vår tideräkning – araberna lever ju fortfarande på medeltiden – hittat inte mindre än ett femtiotal kloak-dränkta koraner i staden Saif, som ligger i farlig närhet av Mecka, Saudi-Arabien. Sönderrivna koraner hittades anno 2014 i papperskorgar runt om i samma stad – och 2016 hittade man dem åter i Taifs kloaker. Även i Saudi-Arabien finns människor som inte vill leva under religiös diktatur, samma religiösa diktatur som nu med partiet ”Nyans” svartsmetiga IS-ideologi börjar ta form i Sverige. Dess anhängare är som vi sett rena fascister, ja svartskjortor, och bör därför stoppas – likt IS-hundarna.

Fall har också rapporterats in från Youtube – och Saudi-Arabien – från 2020 och framåt, så detta med att som en folklig protesthandling är snart en stor folkrörelse, även i muslimska länder. Man kan inte stoppa det. Sverige är ett – med Europeiska mått – mycket stort och vidsträckt land, med mycket få poliser, och vem vill leva i en polisstat ?

Man kan aldrig förhindra, att någon bränner upp en koran eller 50, från Sareks vildmark till Göinges träsk och skogar. Där finns inte någon polis, och de kriminella ”mussarna” är skäligen maktlösa, skabbiga små råttor, instängda i förorts-kalifaten. Rättvisan skall segra – och det är Tyrs och Forsetes egen rättvisa !

Den tappre och rättrådige Omar Makram, är långtifrån ensam. Jag hälsar honom välkommen, i Odens namn, ja i Odens namn !

Oden bryr sig inte ett enda dugg om du tror på honom eller inte – och han struntar fullkomligt i vad mänskligheten än må tycka – för han är en VERKLIG gud. I Hávamál ger han goda råd till mänskligheten, men varken mer eller mindre än just råd.Du får lycka om du följer dem, du får framgång om du lär dig dem” står det, gång på gång. Nu är det också sagt att ”tungan är huvudets baneman” men ingen får det minsta straff av Oden, om man inte följer hans råd, eller för den delen förnekar honom helt. Så anstår det en sann gud att leva – med sympati och välvilja emot mänskligheten – men skyhögt höjd över den, och dess små triviala, adiaforiska gärningar samt andra krumsprång.

I heden tid fanns många av ”den egna kraftens män” (och kvinnor). En sådan var Grette den starke i Grettes Saga. Han fruktade inte kärringar, utan brottades – hör och häpna ! med gastar och spöken. Visserligen blev han fredlös till sist, på grund av fienders ränker, och fick lämna Island, sitt fädernesland, på samma sätt som Omar Makram nu lämnat sitt – kanhända för alltid. Men Grette och flera med honom överlevde också på en fågelö utanför Island i långliga tider, som det anstår fria män !

Om Gretti bör man läsa, och det kan ni göra på Engelskspråkiga Wikipedia. Den svenska Wikipedia-sida om samma ämne är fördärvad och förstörd av Lönn-rotharens kristifikation, och honom bör ingen tro på – för han är ingen vetenskapsman, och ingen seriös översättare.

SVT gjorde det RÄTTA till Lucia – Kristna FANATIKER utlöser HAT-STORM

SVT, den Svenska Statstelevisionen, är per definition ett företag inom public service som skall vara religiöst och politiskt obundet. Ändå bryter företaget gång på gång emot denna policy, och ”viker ned sig” påfallande ofta för kristna fanatikers krav – i takt med att fanatikerna försöker ta över allt mer och mer av det svenska samhället, och göra Åsiktsfrihet, Tankefrihet och Religionsfrihet till ett minne blott.

Idag lanserar ”alternativ-media”, och nyhetssidor typ ”Dagen” samt ”Världen idag” en kampanj emot SVT. De kristna hundarna formligen vrålar och tjuter av hat, och ägnar sig åt fullkomligt oresonliga vredesutbrott. Och orsaken ? – Jo, i sin Luciautsändning från Tällberg i Dalarna råkade SVT sända en enda Julsång, ursprungligen skriven av den finländske författaren Zacharias Topelius i arrangemang av sångerskan Malin Foxdal. Hon sjöng ordet ”Kärleken” istället för ”gud” och därför hatar, hotar och hånar nu alla Sveriges kristna henne på alla sociala media som finns.

Hon är INGEN ”Ledare” Hon är en obehaglig Kalle Ärlig… någonting… Tidningen ”Dagens” redaktör Elisabeth Sandlund kräver att få styra över Public Service, införa kristen censur och bestämma över vad vi ska få se och sjunga därhemma… DIKTATORS-FASONER !

Ändå säger dessa kristna att deras gud ska vara just ”kärlek” och att just deras religion skall vara så mycket bättre, godare och kärleksfullare än alla andra – trots att detta strider både emot sunda förnuftet, och dessutom helt saknar argument. Kristna har förslavat, slaktat och fördärvat hela kulturer och nationer. Sydamerika, Afrika, det Fria Norden… Är det då så himla farligt, om någon gör ett nytt ”arr” eller en musikalisk tolkning av en gammal psalm ?

Dessa obehagliga, despotiskt sinnade kristna, som kräver att få styra över public service och hela samhället, drar bara ett löjets skimmer över sig själva. Man kan jämföra med en liknande incident för några år sedan, som jag också skrivit om. Det året började de kristna hundarna tjuta och yla som vargar över möjligheten att några svenskar kunde vända jul-stjärnorna i sina fönster åt ”fel” håll, och detta – sade de kristna tvärsäkert – skulle vara ett bevis för att alla familjer i Sverige som har en Jul-Stjärna med spetsen nedåt, i själva verket skulle vara ”Satanister” och Djävuls-dyrkare…

– Ja, jag vet – kära läsare. Det hela är skrattretande, och saknar all logik – men sådan är ju Monoteismen...

Hur skulle någon sund människa kunna tro, att invånarna i detta mellansvenska hushåll ”dyrkar Satan” bara därför att de har en Jul-stjärna med spetsen nedåt…

GÖR det egentligen så mycket om en sångerska i public service för en enda gångs skull får sjunga något religiöst neutralt, och vi får slippa detta obehagliga, halv-debila lallande om gud och jesus hela tiden ? Är det någon väsentlig skillnad på att sjunga ”giv mig ett ljus” istället för ”giv mig guds ära” (vad är det ? vad ska det betyda, och hur ska det ens tolkas av moderna människor ??) eller om någon ”bjuder in kärleken som gäst” istället för ”konungen ??

Detta sjuka kristna klankande på vår Nordiska kultur och våra Nordiska Jultraditioner måste fås att upphöra – och det snarast !

En bigott och förstockad Riksdagsman för KD – dessa såkallade ”Kristdemokrater” (a contradiction in terms – man är INTE demokrat om man vill tvinga alla människor att tro på en enda gud) lär vara på väg med insändare och motioner. Man får hoppas att förnuftets röst får råda, och att SVT förblir opartiskt – som public service faktiskt skall fungera i en modern demokrati.

Själv tycker jag att den kristne guden jod he vau he, JHVH eller Jehova är en oerhört svag och löjlig gud, eftersom han hela tiden behöver mänskliga hantlangare, som måste ”lovprisa” honom ideligen, och vara hans små äckliga springpojkar på jorden, precis som Elisabeth Sandlund i tidningen ”Dagen”. Sådana är de människor, som agerar mot yttrandefrihet och fritt konstnärligt skapande. Sångerskan Malin Foxdal får inte sjunga som hon vill för dessa kristna. De försöker tysta och överrösta henne, bryta ned henne och göra slut på hennes artistkarriär – är sådant beteende rättvist ? Är det gott, eller kärleksfullt såhär i Juletid ??

Asatrons gudar är rena naturkrafter. Åskan finns på riktigt, liksom Oden – stormen och vinterns gud – och detta skrivs en Onsdag, alltså en Odens dag. Ett Heite eller ett annat namn på Oden är Jolner, alltså Jularen ”Han som gör så att det blir Jul”. Freja känner ni kanske också till – och hon är den rena kärleken på riktigt, kärleken mellan man och kvinna, inte mellan Biskop Brunne och Berit, eller något.

I solidaritet med Malin Foxdal – som orättvist förtalats och angripits, bara för att hon vill fira Lucia på sitt eget sätt, skall jag nu ge er en HELT HEDNISK version av Zacharias Topelius gamla Jul-psalm:

FREJA är ”Lussi”. FREJA är ljuset och kärleken… FREJA FREYA FREYJA…

 

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv oss Kärlek, Frejas vakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest
som gläder mest
Oden själv jag bett till gäst.
Giv oss ej glans, ej guld, ej prakt,
giv oss Odens vilda jakt.

2.
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Eddans ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo
med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord
och ljus av Eddans ord.

3.
Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Vår Asatro ej skiftar om,
Vår Rig och Heimdall, kom.
Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom glad och hjärtevarm.

Skades tid är här…. Hon är värd Blotet…

Jag brinner av längtan att skriva lite mer om politik, nu när även det som skulle föreställa rent ”andliga” organisationer i Sverige har blivit rent politiserade, och driver en politik av allra värsta slag, djupt o-andliga och djupt ohederliga som de tyvärr är. Inte minst deras ”främsta företrädare” bär sig mycket ohederligt åt, gentemot oss etniska svenskar och många minoritetsgrupper i det svenska samhället, dit de alltmer fåtaliga Samerna också hör (se föregående inlägg).

Men – det får vänta tills senare.

Som ”Ideell Kulturkamp” påpekat, är Skades tid inne, och Julmånaden enligt den gamla svenska kalendern, helgad åt Jolnir eller Oden – han som gör så att det blir Jul enligt ett av sina Heiten eller Binamn, (se i artikelarkivet här ovan om Oden och Skade) har också börjat. Julen är inte en kristen fest, och den har aldrig varit det heller. Också själva ordet ”Jul” är av nordiskt och Asatroget ursprung, och har inget med någon påstådd frälsares födelse att göra, eftersom detta är ett påhitt från minst 200-300 år efter denne påstådde frälsares påhittade levnad – som helt saknar minsta historiska eller arkeologiska bevis. Inte någonstans i de kristnes Bibel står det att den smorde, oljige rackaren vid namn ”christos” på grekiska var född i December heller.

 

Men för Skades ö, Skadhin-aju eller Skandinavien, liksom Skåne och Skedevi, för att inte tala om många andra av Skades vin eller Kultplatser, har vi ytterst påtagliga bevis, för allt detta är platser och saker som finns på riktigt och i sinnevärlden, liksom själva Vintergudinnan, jaktens gudinna, en gång Njords maka och den mäktige resen Tjatses dotter – han som uppkallades efter det samiska ordet Thiazzi, fjällbäcken, det rinnande vattnet, stelnat till is.

Skade har svart hår, för hon är en Jotunn och av Jättesläkt – hon tillhör varken Vanernas eller Asarnas släkte, utan född i Utgård, inte i Midgård eller Människornas Värld. Hon är ingen vitblond sagofigur, och låter sig inte Disneyfieras eller dompteras ned till någotslags ”Elsa” i en animerad barnfilm typ ”Frost”, hur mycket ett amerikanskt Hollywood, bemannat av idel idioter och de r-a-s-i-s-t-e-r som ägnar sig åt Kulturell Apropriering på de Nordiska folkens bekostnad än försöker göra om henne, för Vinterns kraft låter sig minsann inte göras om, förnekas eller förvanskas. Det vet vi alla som bor här, i dessa Nordliga trakter av vår Värld, och de som ännu inte vet vad begreppet ”Vinter” innebär,  kan nog fortare än kvickt få lära känna henne, ifall de inte bättrar sig – nu, ofördröjligen och genast.

 Förstudie till Skade i ett av mina Hedniska Kalenderprojekt, 2014

Skade är också – och detta sägs i förbigående – en gudinna för de frånskilda, ensamstående eller verkligt enastående kvinnorna, för hennes äktenskap med Njord blev inte lyckligt, utan upplöstes, som alla vet. Nu lever hon som Ull, bronsålderns skidande solgud i Ydalarna, Idesgransdalarna norrut, även om det väl inte lär skada för moderna svenskar att tänka sig dessa belägna i Y-län, där Gar-jamtan och Jämtstorschan alltjämt lever och frodas, härdiga för den kallaste köld och snö.

En föraning om den Jul, som är Nordisk och som snart skall komma… I Jämtland, på Jamtli och överallt annars… (det har jämnt och jämt varit så !)

 

Jämtland är inte och har inte varit någon del av ett föregivet ”Sydsamiskt” område förrän inpå 1700-talet, för fynd från Krankmårtenhögens bronsålder och andra ställen visar på ett högvuxet folk, understundom med en kroppslängd på upp till 215 cm för män och hela 195 cm för kvinnor – så lapparnas myter om ”Stahlo” eller sagans Jotnar och resar; har trots allt ett visst fog för sig. Och i år utfärdade SMHI redan sin första klass Röd-varning enligt det nya systemet – lagom till 30 November och den första Vinterdagen…

Allvarliga störningar väntades i hela det svenska samhället, men nu tog den förväntade stormen en mer sydlig bana, och drabbade endast Skåne och de sydligaste Götalandskapen. Stormen graderades snabbt ned till klass Orange – och det var visst inte några ”Klimatförändringar” eller någon halvdebil Greta-tro som orsakade den – för vinterstormar har vi här i Norden fått leva med sedan den senaste Istiden, och ”Skadans rev” eller Snö-fåk över den skånska Sydkusten är inget skämt det heller – utan en högst verklig realitet – vilket bevisar gudinnan Skades makt – en gång för alla.

Acceptera Vintern, Acceptera Asatron, Acceptera Skades makt – Allt detta är HÄR FÖR ATT STANNA (Annars är du ”inte helt 100”)

Skade-Utfallet – för att nu övergå till det – blev alltså i år inte det förväntade. Jag överlevde mitt besök i Skades Vi, och hennes högst reella hemstad. Numera har jag som bekant en titanspik i höger skenben, fastvuxet i själva benvävnaden och med spikskallen utstickande sådär 5-6 mm i musklerna och köttet, efter att ha brutit benet på en arbetsplats, där jag hade mitt hem och min vardagstillvaro i över tio långa år. Hade jag aldrig burit lågskor den första vinterdagen, och inte vigt hoppat undan för ett visst slags fordon – vars förare har ytterst begränsad sikt – hade det aldrig hänt – för nu landade jag på en nyss översnöad fläck av blank is på en asfalt-yta, täckt av ett fint lager pudrig nysnö, jungfrulig och fin likt Skades egen vinter-hy, och hyn hos den frånskilda kvinna jag just vid det tillfället gick och tänkte på. Hon hade nyss önskat mig ”ein gutes Rutschs ins Neues Jahr” eftersom hon på köpet var tyska.

Skade frågar dig inte efter Namn och Grad, inte efter typen av Fordon du åker i. Hon är rättvisare, än de flesta människor… Sviker dig ej, om du lärt känna henne…

Jag ställdes sist i en vårdkö på aktutavdelningen till ett större Stockholms-sjukhus, enbart på grund av min yrkestillhörighet. Den utländska, icke-svenska vårdpersonalen där tyckte nämligen, arabisktalande som den var, att just min samhällsklass skall tåla lite mer eller vara helt okänslig för smärta, olikt de flesta andra människor – och jovisst, jag kan tåla en hel del, fysiskt sett – och på två-tre alvedon kan jag i fem-sex timmar invänta en nödvändig operation – för jag är van att vänta också i kyla och snö. Man rådde mig till helt fel saker, och förde mig bakom ljuset vid Danderyds ortopedklinik, som jag såsom boende i Sektor Nordväst var hänvisad till, varvid en andra titanspik av härdat stål, tillfälligt inkörd rakt genom ledkapseln i min högra fotled brast i tre delar. Jag kunde – femton dagar senare och haltandes på kryckor – den vinterdagen för tio år sedan, när jag satte högerfoten i marken med marschanträde – första gången på länge – man vilseledde mig – fullt avsiktligen – med att påstå att jag skulle ”markeringsgå” istället för att låta mig göra som jag ville, och gå med den brutna foten i högläge; genom att hoppa fram på vänster ben – och jag kunde fysiskt känna, när spikfan genom fotleden brast sönder.

Enbart en enda läkare i aktuell ”vårdregion” men inte län räddade mig det året, nu tio år avlägset – han hade fiske som hobby och var faktiskt armenier, så där ser man. Tack vare titthåls-kirurgi, en modern magnetkamera och en äkta ”slipknot” eller glidknut fiskade man ut spikfragmentet ur höger fots ledkapsel, mellan Talus, Tibia och Fibula – för att vara anatomiskt exakt – det senare benet hade jag haft av på två-tre ställen också – men ändå kunde jag gå för egen kraft 500-600 meter till en hyrbil, själva olycksdagen – enbart pga förmåga och viljestyrka – samt en god kamrats hjälp.

Min högra fot har jag alltjämt kvar, och den behövde inte amputeras, trots allt.

Skade sviker inte, och varken Vinterns makter eller sanna Hedningar sviker mig.

Varhelst en äkta Hedning finns, från Nova Semblas fjäll till Ceylons brända dalar – är han min vän, Min bror…

Peter Hultkvist kvarstår som Minister inom den senaste svenska Regeringen, och han är en av de få ärliga socialdemokrater vi alls har kvar. En av de sista kompetenta eller någotsånär seriösa politiker vi haft inom det partiet sedan Göran Perssons tid – den siste (S) märkte Statsminister någonsin, som verkligen förtjänade beteckningen ”statsbärande”. Jag förbigår den nya Utbildningsministern med kall och isande tystnad, och noterar att man försökt ”sälja på” oss en ny Energi- och Digitaliseringsminister, en alldeles ny ministerpost, som inte funnits tidigare – och det skall vara en såkallad ”Farman”  som är ”Bar” har man sagt mig.

Det återstår väl att se vad detta nya stjärnskott på Ministeriernas himmel har att erbjuda oss etniska svenskar, denna vinter eller andra. Jag ställer mig högst skeptisk, liksom jag gjort till Nordstream 2 och vilket slags regim resten av Europa dessvärre har gjort sig beroende av. För egen del fortsätter jag att vara just etnisk svensk, Hedning och Ved-eldare, och det tycker jag också ni läsare skall vara, digitaliserade eller ej.

Tidens oro förgår. Endast Hedendom och Vinter återstår !

Också gudinnan Skade själv valde en gång sin man efter fötterna ! Högra foten främst sade jag – Och Marschanträde !!

 

Den Gotländska Krigargraven ett tidens tecken..

För två dagar sedan rapporterade media i Sverige – inklusive Statstelevisionens nyhetsprogram ”rapport” om ett arkeologiskt fynd på Gotland, som påstods vara gjort av arkeologistudenter. Man publicerade detta som om det skulle vara studenterna själva som gjort fyndet, när det i själva verket rörde sig om ett känt gravfält som grävdes ut i en del av ett vetenskapligt dokumentationsarbete, och ”glömde” helt att berätta, att upptäckten visst inte gjordes av en slump.

Utgrävningen, genomförd av Uppsala Universitet vid Buttle, var visst inte så slumpmässig som man velat ge sken av, utan en helt logisk upptäckt. I själva verket är upptäckten av ännu en gotisk krigare med svärd och sporrar – av allt att döma en del av det gotiska gardeskavalleri, som tjänstgjorde i den Romerska Armén under 300-500 talet bara ett i raden av fynd, som visar på förbindelserna mellan det dåtida Sverige och det romerska riket.

Upptäckten ger också ökat stöd åt vad hävdatecknaren Jordanes sagt i alla tider, nämligen att Goternas ursprung är att söka i Norden, och i Götaland. Oden själv är Gautatyr, guden för alla Reidgoter eller ridande goter, och det är han som gett oss ett tecken… vi får inte glömma bort vilka vi är, eller varifrån vi kommer – eller det land som bllev vårt..

Föråret fortsätter – och något om Sigyn – igen…

”Vid slutet står segern !”
(gammal sanning)

Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar.  I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.

Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det. Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.

Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.

Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg.  (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)

Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det:  ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”

”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.

Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.

Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början

Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:

Gǫrr varð í fǫr fyrri
farmr meinsvarra arma
sóknar hapts með svipti
sagna galdrs an Rǫgnir.
Och här skall vi hitta en syftning på Sigyn – ”Lasten (”Gorr”) var redo för färd / famnen Mensvåras armar / sökte hållas med att fara åstad (svipti är något som flyger, sveper iväg) och sade galdrar till Rogner (ett tillnamn på Oden, försåvitt det inte är Rungaren = Tor) Att översätta skaldepoesi kan vara vansinnigt svårt, och andra har menat att den här passagen syftar på Angerboda, Loke själv i kvinnogestalt, men översätter vi lite friare, skulle vi få: ”Loke (som är ”last” eller passagerare på Tors vagn) var redo för avfärd, han som vilat i den sorg-tyngdas armar (”svåra men” är ju vad Sigyn lider av) ivrigt ville han dra åstad, från hon som framsäger galder för Rognir.
Eilif Gudrunarsons kväde – som handlar om Tors och Lokes resa till Geirröd – skulle alltså innehålla en avskeds-scen, där Loke är ivrig att resa bort från sin hustru, som i det här fallet skulle ha andra färdigheter än att bara ta hand om hushållet – det sägs ju rent ut att hon kan ”framsäga galdrar till makterna” också.
Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..
En del har till och med gått så långt, att de tror att Sigyn skulle vara Odens egen dotter, eftersom ett enstaka heite eller ett binamn på Oden är ”Sigrfadthir” eller ”Segerfader” och att hon därför lärt sig galdrar av honom – Sigyn skulle då vara trollkunnig – men detta är onekligen att koka soppa på en spik, eller att göra en hel höna av en enstaka fjäder.
En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att Sigyn räknas som en av Asynjorna (uttalas as-ynja – dvs ”asars glädje” eller lust – inte alls ”asyn-ja” med helt fel betoning) eftersom det uttryckligen står i Eddan. Hon är alltså verkligen en gudinna, och inte av jättesläkt. Att hon också varit en realitet, och att människor verkligen trott på henne – eller åtminstone att berättelserna om Sigyn och Loke varit vida spridda – kan man se på Gosforth-korset från England – där finns Sigyn med, sittande vid Lokes sida – och redan kring år 950 var alltså Sigyn en välkänd gestalt också i England, inte bara på Island eller bland Nordborna.

Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.

Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.

Nils Möllerbergs ”Sigyn” från 1940 finns utställd i Lund, på Gärdet i Stockholm och i stora salen till Östersunds länsbibliotek. Nyligen sålde auktionsfirman Bukowskis ett exemplar av statyn för 200 000 kronor – och den tillhör ett av Sveriges mest reproducerade och kopierade konstverk – vilket bevisar Sigyns popularitet…

Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863.  Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:

Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»

Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..

Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…

Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll.  Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt

Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…

I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra.  Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.

Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..

Redan 1968 gjordes ”Habor och Signild” om till isländsk spelfilm i Ingmar Bergmans anda, avsedd för utlands-marknaden. Den blev ingen större succé..

Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..

Också i trakten av Västervik lär det finnas ett ”Signildsberg” men en ännu mer berömd plats med det namnet ligger mitt emot Sigtuna, där också Habor slätt finns att beskåda – och enligt Snorre Sturlasson bosatte sig faktiskt Oden först mitt emot Sigtuna i Svea Rike, när han var människa och som konung regerade över just Svearna.. Man vet, att det finns en tingshög och en stor gård från Bronsåldern på platsen – med en forntida hamn – och långt innan det kristna Sigtuna grundades, fanns faktiskt Signildsberg och Forn-Sigtuna.

Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn  ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..

Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…

I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.

En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)

Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.

Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.

En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.  

Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..

Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår. 

Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.

Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.

En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.

Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner alltså i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..

”Vid slutet, står segern…”

En liten Sällsam Saga för dagen: Hur den första Nämndemannen kom in i Valhall

Ur boken ”Sällsamheter i Östergötland – del 1” av Christer Topelius saxar jag följande roliga folksaga, som står att läsa på sidan 211 i just den boken – ursprungligen var den berättad av en Nämndeman Öberg i Rommetorp, som ligger nära Simonstorp och Grytgöl i Östergötland – fast jag har förstås byggt på den en aning…

 

”Har ni hört, hur det gick till, när de skulle begrava den första nämndemannen ? Jo, se det var i forntiden, innan kristendomen, när de trodde på Oden, Tor och Frej. Då höll de ting vid så kallade Domarringar, och lagen hade de väl uppskriven på stora stockar, som de fick lov att köra.

Domarringen från Risbergs gravfält strax nära vägen till Skänninge

Då, när den allra första nämndemannen dog, så var det sagt att Oden själv hade utsett en grav i skogen och att de bara skulle spänna för ett par tvillingstutar och låta dem gå vart de ville. Och likföljet skulle inte få säga ett ord under vägen. Och ni må tro de gjorde så och stutarna de gick hur som helst i skogen och folket följde efter moltysta, förstås. Men till slut så kom de fram till ett berg, och där stod en stor tjur och bölade:

”Här ska grävas, här ska grävas – bär hit’en, bär hit’en” alldeles som talande tjurar brukar böla. Ja, då förstod  dom, att det var ett tecken från Oden och så begravde de honom där då…

STUT ta’mme fan !

Men när nämndeman kom till Valhall, så visste han inte hur han skulle komma in. Nekad blev han av Heimdall, ty Nä’mndeman hade dött sotdöden. Men då stod det en ärlig knekt där, som hade stupat i krig, och han skulle få komma in i Valhall, det var ju klart det…

”Va e du för en” sade Knekten till Nämndemannen. – Jo, jag heter Kilenius Bombasticus, och jag är en stor djävla flåbuse till Nämndeman. Vid tinget har jag bara suttit rakt fram och fisit och drämt av mig, kritiserat alla rättvisa domslut och vrängt lagen så illa, att den knappt gått att känna igen, och ljugit och sagt ja till all den värsta orätt, och nu vet jag inte hur jag ska komma in”

”Det skall jag nog råda bot på”, sade knekten, ställ dig på alla fyra, så rider jag på din rygg rakt in i Valhall…

Se så var det sagt, och det är Särimners makt !

Och nämndemannen till att ställa sig på alla fyra, och knekten satte sig upp på’n, och så bar det iväg. När Oden fick se dem, så frågade han: ”Vad skall nu detta betyda ?” ”Åh”, sade knekten, det är bara min gamla ridhäst, som har följt mig i alla år – hoppla Pålle !” Och så satte han sporrarna i Nämndemannens båda lår, så att han tog till att skrika med ens.

”Mycket illa låter det, sa Oden, och inte vill jag säga att mina gäster för mig bakom ljuset, men om jag inte visste bättre, skulle jag säga att det där låter alldeles som en ohederlig nämndeman… Men här får han stanna. Gå du lugnt till stallet med honom…”

Oden från Målerås glasbruk – finns att köpa som staty…

 

Då tog knekten Nämndemannen till närmsta stall, och stängde in honom där. Och Nämndeman fick bara hö till att äta, och bara vatten till att dricka, och till slut stod han upp till knäna i gödsel och sin egen träck, men Knekten satt i Valhall på Odens högra sida, och fick dricka öl ur horn och äta av det bästa fläsk, och om Nämndemannen inte hamnat i Hel, så står han väl ännu i Valhalls största stall upp till knäna i gödsel och äter hö och dricker vattenblask än idag…

 

 

Slavernas första skriftspråk var germanska RUNOR

Det finns Universitet, och det finns Universitet. Vi har det sk ”Mittuniversitetet” i Sundsvall, som ibland ägnar sig åt väldigt tveksamma saker, och sedan har vi riktiga Unniversitet och Lärosäten utomlands, vars personal i mycket skiljer sig från den sorts ”akademiker” vi börjar se lite väl många av här hemma i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige. (Se föregående inlägg)

Ett gott lärosäte är i alla fall Thomas Masaryk-Universitetet i Brno, som nu bekräftar något som varit känt tidigare – från alla Näverbrev i Novgorod, och i ”Svitjod hin Mikla” eller ”Det större Svitjod” som ju Ryssland kallades en gång i tiden.

Arkeologer har hittat ett unikt fynd från boplatsen Lány-Břeclav, och återigen visar det sig, att Slavernas äldsta skriftsystem inte var Kyrilliska Bokstäver, om någon nu trodde det, och inte heller Glagolitisk skrift, såkallad ”Kyrkslaviska” tillkommen under de kristnas inflytande. Nej och åter Nej !

Den äldsta slaviska skriften var germanska runor – och bara Runor – som man lånat in från Goterna, och flera av de närmaste grannfolken. En nyss funnen inristning i ben bevisar det. Jag citerar, från det tjeckiska universitetets artikel:

The latest genetic and radiocarbon dating methods were used to analyse the bone. The age of the inscription was confirmed through use-wear analysis combined with SEM microscopy. “These sensitive analyses revealed the bone to be that of a cattle which lived in approximately 600 CE,” said Zuzana Hofmanová, a member of the team from the University of Fribourg who specializes in analysing ancient DNA.

Inskriften på benet – varav bara ett brottstycke har bevarats – är de sista sju runorna i den gamla, 24-typiga, urnordiska runraden. Kanske användes de i undervisnings-syfte, och för att lära ut runornas hemlighet till icke läskunniga. Tidigare har rena dumbomar, som den ökände skojarprofessorn Henrik Williams i Uppsala (ni vet han som påstod, att Rökstenen skulle handla om klimatförändringar), hävdat att bara germanska folk kände till runorna, men det visar sig nu åter vara falskt – som näverbreven i Ryssland också bevisar..

Dumhet och okunskap förgår, men verklig kunskap och lärdom består. I morgon är en Odens dag.

Contigit in Lenom…

Idag är det minnesdagen för Slaget vid Lena, 31 Januari 1208 – det senaste – men antagligen långtifrån det sista, där en Hednisk Armé slagits emot Rikets Fiender – som numera finns i stort antal, inne i landet.. Det skall också ha varit det senaste slag i Norden, där Oden själv visade sig för Hedningarna, och ledde dem till seger.

Också ”Ideell Kulturkamp”, vår granne i den hedniska Bloggsfären, har uppmärksammat minnesdagen. Ursprungligen trodde man att Lena, som betyder slätt eller äng, skulle ha varit identiskt med Litslena öster om Enköping, men det har visat sig vara helt fel, eftersom de medeltida krönikorna uttryckligen säger, att Lena – det nutida Kungslena – låg ”in gothia” – alltså i Västergötland. Många är de skickliga fornforskare och slagfältsarkeologer som beskrivit slaget – den allra bästa beskrivningen i bloggform hittar ni här, gjord av en viss Stewe G år 2015.

 

Sverker II Karlsson, av den Sverkerska ätten, var fanatisk katolik och nära lierad med Påvekyrkan. Men den Erikska ätten, baserad i Svealand och Östergötland, stod honom emot, och när Upplandsjarlen Birger Brosa, den leende, hade dött på Visingsö 1202 kom det slutligen till uppror bland Folkungarna och det hedniska, Erikska partiet, ty många män i Sveriges land var fortfarande Hedningar. När det gäller handskriftsläget och de senare beskrivningarna av slaget, se historikern Stig Lindbergs utmärkta hemsida här…

Erik Knutsson, av den Erikska ätten, samlade en här i Norge, där han och hans bröder vistats under Sverkers regeringstid. I den norska Flatöboken står det talat om en smed i Norge, som en gång mötte en okänd ryttare på en stor häst, som han önskade få skodd. Ryttaren sade att hans namn var Oden, och att han ämnade sig till Lena i Västergötland, där ett stort slag mellan Konungar snart skulle stå.

Länge har jag levat i Nordanlanden, och varit i fältslag och örlig. Nu ämnar jag mig till Svitjod och Västgötarna vid Lena, och vill du inte tro mig, så se nu hur jag far..

Då får Oden upp genom luften på sin väldiga häst, och smeden såg att det var Sleipner, med alla sina åtta hovar. Samtidigt hade Sverker Karlsson samlat en här, som enligt vissa källor skall ha uppgått till hela 18 000 man, vilket betvivlas av historiker idag. Man vet att han lånade 12 000 man av den danske Kungen, som gav honom sitt fulla bistånd, i avsikt att underkuva och beskatta Sverige för Påvekyrkans räkning, men hären var nog aldrig större än 15 000 man, vilket också stämmer med de landskapsanalyser man gjort på senare tid.

Också Ebbe Sunesson, en av Danmarks mest berömda riddare någonsin, och alla hans bröder deltog i Slaget vid Lena, liksom dryga 40 talet av Danmarks yppersta stormän.

Emot detta kan Erik Knutsson rimligtvis ha ställt upp en här om hälften så många krigare, kanske 7500 man (även om några källor anger deras antal till 9000) och han var dessutom gravt underlägsen i fråga om kavalleri, eftersom hans här till största delen bestod av svenska bönder och yxbeväpnade norrmän – hur många bland dem som var hedningar vet vi inte, men det var nog en ansenlig del av härens stora massa.

Sverkers här hade sin uppmarsch söderifrån, som kartan visar, och de tände eld på träkyrkan vid Kungslena och gick i ställning på höjderna sönder om byn, mellan Plantaberget i Väster och Varvsberget i Söder. Rakt bakom dem stod förresten en fästning, Lenaborg, på Varvsbergets sluttningar.

Slagfältsområdet, enligt ännu en av Stewe G.s analyser, som jag till fullo instämmer i. Vid Törestorp, i dalgången mellan Plantaberget och Varvsberget, befann sig på medeltiden ett stort träsk, Helvetesträsket.

I teorin hade danskarna och de kristna alla fördelar på sin sida. De hade fördelen av en mycket stark ställning, och var överlägsna ifråga om bepansrat kavalleri.

Danskarnas ställning mellan Plantaberget och Varvsberget, som den faktiskt kan ha sett ut, 31 Januari 1208. Bilden är hämtad från den gravt ohistoriska filmen ”Riket vid Vägens Slut” som helt blandar samman slaget vid Lena med slaget vid Gestrilen, ett helt annat slag som stod två år senare. (bildkälla Stewe G)

Eriks och Svenskarnas styrkor bildade sin slaglinje norr om byn, i linje med Kivatorp, och den sk Kungshögen från tidig Järnålder. Vid den nutida gården Bäck ligger ett fält, som långt fram i tiden skulle kallas Jämmersled, och över denna bäck, kom aldrig danskarna. Den svenska hären var sannolikt uppdelad på flera ”träffar” eller omgångar, vilket danskarna däremot inte hade brytt sig om. De anföll med sitt kavalleri i fronten, i hundratal och tusental, men de möttes av ett pilregn så svårt och så hårt, som ”föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar”.

Bild från Monumentet vid Kungslena Kyrka – riktad emot de svenska linjerna, på andra sidan sänkan med bäcken.

Långt före Crecy och Azincourt, de berömda slagen i 1300-talets hundraårskrig, skulle svenska och norska bönder uträtta, vad ingen Europeisk armé någonsin förmådde. De besegrade en riddarhär, enbart med bönders vapen – och för deras långbågar, stupade mången fiende. Så kom där till ”en gräseligh slachtning och blodsuthgjutelse” som det står i senare krönikor.

Nu visade sig Oden själv, på sin åttafotade häst, uppe på Plantabergets krön, och vid åsynen av detta, uppgav alla svenskar och hedningar ett härskri så starkt, att det hördes över berg och dal, medan de gick till motanfall. Oden kastade sitt spjut Gungner över danskarna, och med det var Påvens makt för alltid bruten. Främst i striden gick Lagmannen över Västergötland, Eskil Magnusson, då 37 år gammal, och för hans hugg stupade många. Han förde det banér eller den Korpfana, som svenskarna hade i slaget – för några kristna korsfanor var ännu inte i bruk, och det skall han år 1219 – 11 år senare – ha gett till Snorre Sturlasson, som de facto besökte Eskil själv i Skara, och hörde honom berätta allt om slaget, inklusive hur Oden uppenbarat sig.

Den blivande Kung Erik och Lagman Eskil kan ha sett ut såhär (bild från spelfilmen ”Riket vid vägens slut”)

Vi vet, att Lagmannen och Sturlasson var hedniska män båda två, och att de bara antagit kristendomen för syns skull, men att de av hjärtat och i hågen var Hedningar och Asatroende. Eskil Magnusson var också den man, som gav oss den Äldre Västgötalagen, och för all framtid skrev ned de hedniska lagarna från detta landskap, ”med hund och harvpinnar” som det heter, så honom kan vi tacka för mycket. Historien om Odens uppenbarelse på Plantaberget kan ha varit ett sätt att dölja det faktum, att Kung Erik kan ha haft spejare och bågskyttar ställda på detta berg, som föll danskarna i ryggen. Hursomhelst vet man, att svenskarnas högra flygel gick framåt i slaget, och trängde danskarna över de höjder som heter ”Ryttarbackarna” och in emot Helvetes-kärret, där de råkade i oordning.

Av en här på omkring 12 000 man, återvände bara 50 man på hästar till Danmark, och som den senare medeltida balladen säger:

  Fruarna sitta i högan loft
de väntar sina herrar hemkomma
Hästarna kommer blodiga hem
och sadlarna äro tomma

Så gick det, när de Påvetrogna trodde att de skulle erövra det fria Sverige ! Sverker Karlsson kom tillbaka 2 år senare, med en ny dansk här, men då stod slaget vid Gestrtilen, och då förlorade han inte bara slaget, utan också livet. Och i Skara kunde lärda män och munkar skriva:

Contigit in Lenum, duo Danske låpo för eenom – eller i en annan version, som blivit en berömd folkvisa: ”Det hände sig vid Lenom – två danske löpte för enom – och av svenske drängar – fick de ryggen full av slängar.. Till och med ”Uppsvenska” manskörer från Uppsala, har sjungit den visan.

I den långt senare 1500-tals krönikan Chronica Regio Gothurum av Ericus Olai står följande skrivet:

”Hic Valdemarus emisit immensum exercitum contra Suecos, preficiens et constituens ducem exercitus principalem Ebbe Soneson, bellemque commissum est in Lena Vestgocie, vbi exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter. Tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneat in filios filiorum. Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores. Tunc fugatus est suerkerus rex cum Dacis residuis anno Domini MCCVIII. Anno autem Domini MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis, cessitque victoria Suecis.”

Eller översatt till svenska från medeltids-latin

Denne Valdemar sände ut en väldig här mot svenskarna och utnämnde Ebbe Sunesson till härens främste ledare, ett slag utkämpades i Lena i Västergötland, där danskarnas här blev så till den grad krossad att av denna inte lämnades kvar två sida vid sida. Så stor var massakern på danskarna att minnet lever kvar i släktled efter släktled. Där dödades Lars och Ebbe Sunesson från Själland, ädla, tappra och ryktbara krigare. Vid detta tillfälle drevs kung Sverker på flykt tillsammans med de återstående danskarna, i Herrens år 1208. I Herrens år 1210 stod ett slag vid Gestilren och där dödades kung Sverker, och jarlen Folke och många andra; där segrade svenskarna

Den Valdemar som omtalas här, är förstås Valdemar Sejr av Danmark, den Valdemar som skåningarna kallade ”Valdemar Nederlag”. Också Hvide-ättens främsta män, de som var släkt med Biskop Absalom Förintaren, kallad ”Skånes Djävul” som grundade Köpenhamn och som förstörde Svantovits hedniska tempel på Arkona – år 1169 dog allesammans här , vilket i sanning var rätt åt dem..

Kyrkdörren från Kungslena, Med draken Fafner (se handtaget!) och Sigurd

Man vet också att det hittats flera fornfynd från slaget och tiden det stod i trakten. Bland annat skall det ha hittats många medeltida vapen vid en gård som hette Knivabytet, norr om Kungshögen och Ryttarbackarna, där man skall ha hittat en hel ringbrynja på 1800-talet, och många andra fynd. Dessutom skall den smidda järndörr, som nu sitter framför sakristian inne i Kungs-lena kyrka, ursprungligen ha varit dörr till den lilla träkyrka, som danskarna brände ned. Den visar Sigurd Drakdödaren, den hedniske Sigurd Fafnesbane, och inte alls någon kristen ”St Göran” som många tror.

”Korpfanan” eller ”Märket” som svenskarna förde vid Lena, 1208 och som Snorre Sturlasson senare fick i gåva, kan ha sett ut såhär..

Långt senare, 1895 restes ett monument vid Kungslena – och i Juli 1910 ett till, vid det mycket närbelägna Gestrilen. På det senare återfinns texten ”Gud skydde Sverige och Stockholms-Tidningen skrev samma år:

Det är rent ruskigt. Varför skydde gud Sverige ? Sverige hade ju dock segrat i striden, så närmast var det väl fienden som skydde Sverige. Nu står det emellertid för århundraden inhugget på en stor sten, att gud redan för 700 år sedan skydde Sverige…

(citat från ”Sällsamheter i Västergötland” av Lennart Görälv, 1981 s 105

SE DÄR FICK DE KRISTNA HUNDARNA SÅ DE TEG !!!

Ett fall av Kulturell Appropriering hos ”Korsriddare Persson från Perstorp” ?

Kulturell Appropriering, alltså att en starkare kultur tar över symboler, namn och andra kulturella företeelser från en svagare minoritetskultur, utan att minoriteten kan göra något åt det, anses som något verkligt fult, ja obehagligt i många länder – fast kanske mest i USA.

Häromsistens hände det sig att den Amerikanska celebriteten Cardi B – som jag inte alls känner till – hon sjunger väl hip hop eller R&B eller något – fick be all världens Hinduer om ursäkt, sedan hon framträtt utklädd till gudinnan Kali – även känd som Durga – och försökt göra reklam för gymnastikskor. Skor, fotsulor och allt som besudlas av markens lera skall inte blandas med det gudomliga, anser Hinduerna, och därför orsakade detta västerländska påfund bara avsky och vrede på ort och ställe i Indien.

Ett liknande öde gick USA-Trash prinsessan Kim Kardashian till mötes nyligen, då hon försökt lansera sin specialdesignade underklädeskollektion ”Kim-Oh-No” i Japan. De Japanska konsumenterna gillade inte alls detta, och tyckte att hon drev med begreppet ”Kimono” som ju är den traditionella högtidsutstyrseln för över 50 miljoner japanska kvinnor.

Vi kan själva tänka oss vad som skulle hända, om IKEA – som nu slopat sina kataloger – skulle lansera HUNDSKÅLEN ”MOHAMMED” eller BOKHYLLAN ”HERREJESUS !” – rakt fram i alla sina varuhus över hela Världen. Konsumenter överallt skulle vägra att godkänna den sortens ”nya grepp” och skriva ilskna skällebrev till företagets ledning.

I värsta fall skulle det också kunna leda till ekonomisk bojkott, och förlorad marknadsandelar, vilket varje multinationellt storföretag självklart fruktar…

Men när det gäller Asatro och Nordisk Mytologi, ja då får man tydligen stjäla, förvrida och appropriera hur mycket som helst…

Är det RÄTT att det ska vara på det viset – ja – det kan man fråga sig om man vill…

En av de allra värsta exemplen ser ni nedan:

Bolaget Freia Melkesjokolade A/S har under lång tid utnyttjat gudinna Frejas goda namn och rykte för att sälja snask och choklad. Man har också försökt sälja behåar, underkläder och mycket mer i gudinnans namn, liksom kosmetikföretaget ”Idun” säljer skönhetsprodukter, och ”Oden” har använts för att sälja allt från cyklar till glödlampor (i alla fall under 1900-talets början) och så vidare… även inom Astrofysikens värld har det förstås hänt att man uppkallar nyupptäckta himlakroppar, som planeter och asteriorider efter Nordiska Gudar – eller andra folks gudar och guudinnor – helt utan att veta vad man ger sig in på.

Nu är vi Asatroende ganska så generösa och godmodiga av oss, och vi har aldrig officiellt protesterat emot sådant här, eftersom vi tar det med jämnmod, likt Lokes påfund.

Men nu har kemiföretaget Perstorp lanserat polymeren ”Böltorn” som skall vara döpt efter Odens morfar, får vi veta. Man har också tagit copyright på själva namnet i formen ”Boltorn” – men vad händer då om man försöker Copyrighta fler religiösa eller mytologiska begrepp – jag kan själv tänka mig att ganska stora svårigheter potentiellt kan uppstå, i och med detta.

Vi får förstås hoppas att företagets ”Vice President” och Utvecklingschef Bo Häggman bara har goda uppsåt, med skapandet av en ny tät polymer, som kan användas i Polyuretanskum, bland annat – men själv tänker jag på ”Korsriddare Karl Oskar Persson från Perstorp” i det gamla studentspexet Djingis Khan – ni vet han som ”själv smitt sin flygstålsväst”

Böltorn, för övrigt, är bara omnämnd i Snorre Sturlassons ”Gylfaginning” som av många forskare anses vara en osäker källa, som inte alls speglar den hedniska tron som den faktiskt såg ut. Där anses han vara son av Burr, som i sin tur var son av urjätten Bor eller Ymer, och Burr fick med Bestla – en jättinna – sönerna Oden, Vile och Ve som skapade de två första människorna, Ask och Embla.

I Hávamál – som däremot ÄR en autentisk källa från 900-talet och än längre tillbaka omnämns Bölthor, som far till jättinnan Bestla, och är inte alls släkt med Oden, som ju är av Asars släkt rätt igenom, och inte alls någon Jotunn. Oden stjäl ju som vi alla vet skaldemjödet från jätten Suttung, genom att borra Hnitberg med borren Rate, och ”Böltorns berömde son” som nämns i Hávamáls 140:e strof är ingen annan än Baugi, Suttungs bror – om än inte Suttung själv – han vars namn betyder ”den besuttne”.

Ska man stjäla fornnordiska namn, kan man åtminstone bemöda sig om att utforska varifrån de verkligen kommer, vad de betyder och vad de ingår i för sammanhang – i synnerhet om man jobbar för något såpass vetenskapligt som ett kemiföretag – det är min lilla åsikt för dagen…

Oden och Gunnlöd – Suttungs dotter, som vaktade kärlen Sodn, Bodn och Odröder i Hnitbergs mitt. Bodn är maltbotten, Sodn sjudpannan och Odröder – ”den fradgande” är jäs-kärlet, i vilket man jäser sitt öl… (illustration av M.B. Richert från sent 1800tal)

”Och vem skall föra våra Runor så väl, med den Äran ?”

Och vem skall föra våra Runor så väl, med den äran ?” är ett omkväde eller en refräng till en gammal kämpavisa, den om ”herr Grimborg, vid Konungens gård” som förstås blivit modern folkmusik av den Österbottniska gruppen Gjallarhorn, men jag måste erkänna att jag ganska sällan lyssnar på den typen av musik, även om den Nordiska Hedendomen inspirerat massor av musiker på senaste tiden, och Grimborgs visa finns för övrigt nedtecknad i minst ett trettiotal olika varianter.

Nej, varför de orden rinner mig i sinnet just denna dag, beror på en helt annan sak. Efter en hel höst av förberedelser lanserade RAÄ, Riksantikvarieämbetet äntligen sin senaste söktjänst Runor på webben, och det är ett verktyg som nog kommer bli väldigt användbart för Runologerna, samt alla Runologiskt intresserade. Själv visste jag om saken så tidigt som i september detta år, men det hela har fått vänta, för det har inte varit angeläget att skriva om saken på denna blogg förrän nu.

Med hjälp av den nya söktjänsten kan man exempelvis:

  • Söka efter historiskt väl kända och redan färdigtolkade runinskrifter från Miklagård eller dagens Istambul till San Marino, se Pietroassaringen – den som bär inskriften ”Gutanowi heilag” – eller det heliga från Goternas Vi eller Gudahov, och som har sin direkta motsvarighet i en järnring från en kyrkdörr i Hälsingland, som innehåller en av vårt lands äldsta lagtexter – för med lag skall land byggas ! Mängder av inskrifter från alla de Nordiska länderna, inklusive de Brittiska öarna, Grönland och Island finns också med, även om man inte redovisar alla lösfynd eller inskrifter ännu – och frågan är väl om det kan göras, då det finns massor av material att digitalisera, eller till och med överföra till 3D, när det gäller enskilda runstenar.
  • Länkar till svenskt runordsregister eller svenskt run-namnslexikon finns också med, liksom en hel sida om Nordiska språk från ”tiden” – och inte bara runsvenska.
  • Det går också att söka på enskilda ord eller stavningar, till exempel alla inskrifter som stavar det normala biarn eller björn som biaurn – visste ni att det finns en inskrift över en Odens Eril, Erilaz – alltså en gotisk runlärd – mitt i dagens Strängnäs, uppe på Kungsberget?
  • Massor av foton på runstenar, eller avbildningar på papper från 1600-talet och framåt kan också studeras – och mycket av de stenar som blivit vandaliserade och förstörda av kristna på senare tid kan nu återskapas – och man kan säkra inskrifterna från dagens vandaler, genom att skapa kopior – än finns det ju sådana män i riket, som kan hugga runstenar, med det rätta handlaget och viljan.

Otto von Friesen, mannen som gjorde den definitiva tolkningen av Rökstenen; under en vardag som runolog i början av 1900-talet (bilden har handkolorerats med modern datorteknik, och finns nu på Söktjänsten ”Runor”

På ett sätt är det naturligtvis jättepositivt att man lanserat den nya söktjänsten, inte minst för amatörforskare. Det enda som kanske känns negativt i sammanhanget är att det finns väldigt få verkligt duktiga runologer i Sverige, och det finns få människor som kan gripa sig an hela detta arv, och föra det vidare till kommande generationer, utan övertolkningar, utan förvanskningar – utan som det var och är…

En av de få, de ytterst få är RAÄ:s egen chefsrunolog Magnus Källström, vars mycket välskrivna inlägg på K-bloggen, RAÄ:s egen blogg, jag inte läst på ett tag. Redan i Oktober detta år gav han sig in på några spörsmål kring Rökstenen, som fått utstå de mest horribla ”nytolkningar” eller rättare sagt förvridningar av  både Kvällstidningarna och den ökände Henrik Williams i Uppsala, som påstått att Rökstenen skulle innehålla hågkomster av en klimatkatastrof 536-37 – en teori av arkeologen Bo Gräslund, men att säga att något sådant är ristat på stenen vid Rök, är att gå alldeles för långt och så har man förgrovat det ytterligare genom helt obevisade påståenden som ”Vikingarna var rädda för en klimatkatastrof” eller att ”Rökstenen vittnar inte om en krigarkultur” vilket förstås är BOGUS, rena lögner och förvanskningar.

Magnus Källström återför oss alla med fast och vänlig hand till sans och vett, samt den rådande verkligheten – utan mera ”Thunbergeri” när han diskuterar en ny uppsats om läsordningen på just den märkliga stenen från Rök, och andra inskrifter. Vad är fram och baksida på det enorma block, som är världens längsta nu hittade runinskrift ?

Vi vet alla att det finns vissa dubbeltydigheter i inskriften – redan runföljden ”sakumukminni” kan som jag förklarat för er många gånger läsas både ”saku mogminni” eller ”jag säger det folkminnet” (mog är samma ord som i allmoge, alltså allt folk) eller ”sakum ukminni” – säg till ungdomen, stenen spänner både över forntid och framtid – men ”sak” kan också vara en rätts-sak, att ”föra sakerna” mot någon, och det är just det ristaren Varin gör, när han söker en hämnare för sin unge son.

”Rök – gåtornas sten” av Olle Häger och Hans Villius från 1976 är FORTFARANDE den bästa guiden till Rökstenens runor

Källström har förstås uppmärksammat vad redan Otto von Friesen visste i början av 1900-talet. Texten börjar med att omnämna de två ”Valrov” eller stridsbyten, som tolv gånger togs från ömse män – på stenens framsida. Vi ser genast, att det ÄR och förblir en krigarkultur vi hamnat i, och att alla nutida försök att förklena, ljuga bort eller inte omnämna den saken är fåfängliga. Det står också fullt klart, ju längre man läser Rökstenens text – för vi läser vidare på ”framsidan” och ena kortsidan av stenen, där det mycket riktigt står ”that sagum annart” eller ”det säger jag som det andra” – och så omtalas han som ”för nio släktled sedan miste livet i Reid-goternas land”.

Återigen dessa ridande goter – alltså – och deras betydelse för Odens-kulten, och det är förstås inget sammanträffande. Det var ju dem och icke hunnerna som var den viktigaste källan till att Wothan, Wothanaz på gotiska – blev Allfadern här uppe hos oss – det har jag redan nyligen berört, när jag recenserade SVT:s fiasko i ”Vetenskapens Värld” om Sandbyborg på Öland.

Alla är också överens om att den fina strof på Fornyrdislag, som följer sedan, i modern översättning och von Friesens fortfarande helt oöverträffade tolkning bör lyda:

Redh Thiodhrikr
hinn thurmodhi
StillR flutna
Strandhr HraidhmaraR
SitiR nu gauruR
a guta sinum
skialdi um fatldhr
skati Maeringa

eller, på modern svenska:

Rådde Tjodrik, den stormodige
över Reid-havets stilla flytande strand.
Nu sitter han rustad med spjut
på sin gotiska häst
med skölden i rem
– Märingars skatt

Theoderik, en av Goternas sista stora konungar, som ligger begraven i Ravenna, och vars grav jag besökt omtalas här – det är alla seriösa forskare sedan länge säkra på. Att ”reidhavet” eller ”Reid-Maren” är ”stillR Flutna” får man också hålla med om, för Ravenna var liksom Venedig vid Adriatiska havet omflutet av stora träsk, som man kunde rida över. Man har diskuterat om bilden av Goternas store härskare, ridande på sin ”gote” eller gotiska häst och ”gaurur” alltså med en ”Geir” eller ett spjut i hand, är inspirerad av antika ryttarstatyer, eller om vi ska tänka oss det så, att kungen, som levde ”för nio släktled sedan” enligt stenen från 800-talet (som pekar emot 530-tal) sitter till häst inuti sin gravhög, som Götarikets och Uppsalas Sveakungar. Theoderik var inte för inte ”folk-härskaren” eller Folk-kungen – som den senare Folkungaätten – och ”theod” eller ”tjod” ser vi också i själva namnet ”Svitjod”. ”Maeringa” förresten – är detsamma som ett hästfolk, alltså ryttare och ”Maeringars skatt” antyder att Theoderik var älskad av sina hustrur, samtidigt som han stred till häst – vad som ligger i allt detta, förstår den klurige..

Men – sedan blir det svårare, för på stenens ”baksida” står ju ”that sagum tvalfta” efter dikten om Theoderik, och så finns även ett trettonde ”folkminne” eller ”det, som skall sägas till ungdomen” med i texten, innan ristaren Varin nämner Ingvaldsättlingarna, och deras historia, och säger oss, att han förtäljer minnena fullständigt.

Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Ja – det är Magnus Källströms nya teori. Antagligen är det som redan danskan Lis Jacobsen föreslog 1961, att Rökstenen var en del av ett större runmonument med flera stenar, som Hunnestadsmonumentet i Skåne, eller Jarlabankes stenar vid hans berömda bro i Täby.

Sune Lindquist, en av vårt lands främsta arkeologer, föreslog att Rökstenen skulle varit stävsten i en stor skepssättning, på Tingsplatsen vid Rök – som ju har använts även av nutida Hedningar. Magnus Källström har också hittat spår i arkiven från 1870-talet om lerurnor, sådana man kan hitta i en skeppssättning, och att skeppssättningarna vid Aspa Löt i Södermanland och Anunds Hög i Västmanland verkligen varit tingsplatser för hela landskap, vet vi också. Lerurnorna hade blivit inmurade i väggarna på Röks kyrka, och det var också där Rökstenen hittades. Kanhända finns fler av de felande stenarna från skeppssättningen där, för hur de kristna hundarna alltid farit fram, plundrande och härjande, utan att ens respektera gravplatsers frid eller en tingsplats okränkbarhet, ja det vet vi alla också. Det stärker tanken på att Rökstenen stått på tingsplatsen för hela Tåkern-bygden, eller Lysings Härad, som den senare hette.

Att runstenar ingått i skeppssättningar, eller stått tillsammans med sådana är också ett känt fenomen, och inte alls så ovanligt som det låter för de oinvigda. Magnus Källström redogör för det mest kända exemplet – Glavendrupsstenen från Fyn i Danmark, som också innehåller en förbannelse-formel. En sådan finns också på Björketorpsstenen i Blekinge, som bekant – och ändå står en viss Professor Henrik Williams rakt fram på Uppsala Universitets hemsidor och får där enligt texten förklara att ”runmagiska” inskrifter inte har existerat.

Vävbrickan från Lund, om inte annat – och flera andra fynd – motbevisar detta, hundratals gånger om. Och att Rökstenen själv, med sina tal om krigsbyten, som tolv gånger stals från två mäktiga kungar, ryttare och kämpar, goternas historia och mycket annat, de facto, obestridligen och bevisligen talar för en krigarkultur kan man inte motbevisa. Försök själva, får ni se !

”Till en rädde” eller med andra ord en räddhare blir den, som bryter dessa stenar – står det på Glavendrupsstenen. Våra förfäder var visst inte ”rädda” för några vulkanutbrott, eller klimatförändringar. Att påstå något sådant, ens i kvällstidnings-rubriker är rent nonsens.

Varför for man annars över Nordsjön eller till Island för ? På Nordsjön har jag ju seglat själv, med det fartyg ni ser här…

jädd” för klimatförändringar ?  SJÖMANNEN BER INTE TILL NÅGON GUD OM MEDVIND, MEN TOR SJÄLV LÄR HONOM SEGLA ISTÄLLET !

 

I vilket SVT svamlar om Atilla och Oden – och kallar resultatet för ”Vetenskap”

Det är väl känt att SVT; den svenska statstelevisionen, håller mycket låg vetenskaplig kvalitet på sina så kallade ”faktaprogram”. Igår sände man ett nytt botten-napp, som inte gjorde någon människa glad. Gårdagens episod av ”Vetenskapens Värld” skulle vara ägnad åt att redovisa de senaste fynden från utgrävningarna av fornborgen Sandbyborg på Öland, men innehöll trots en del spännande detaljer så många  rena sakfel, förvridningar av sanningen eller halvsanningar, att jag nästan inte vet var jag ska börja…

Man börjar med att visa krigare från 1000-1100 talet, med spetsiga normandiska draksköldar, som garanterat inte förekom på det tidiga 400-tal man säger sig vilja skildra. Detta fel förekommer redan i ingressen. Sedan fortsätter man med att rulla ut en felaktig och falsk karta över Romarriket, och låter en seriös historiker stå och babbla om att detta skulle ha varit sagda Världsrikes utsträckning vid tiden för hunnernas eller det asiatiska ryttarfolket Hsiung-Nus invasion av Europa, fast ingenting kunde vara felaktigare.

Britannien var helt övergivet och utrymt av Romarna redan år 410, medan hunnernas invasion inträffade först på 430-talet, alltså minst 20 år senare. Följaktligen har Svt FEL I SAK. Man har också fel i sak rörande det hunniska rikets utsträckning i Europahunnerna erövrade aldrig de Baltiska staterna, hela Polen eller Ryssland norr om Ukraina, eftersom detta var vidsträckta skogsområden på den tiden, där deras kavalleri var till föga nytta. Förutom ett centrum på de ungerska stäpperna, och det faktum att Östgoterna – som också kontrollerade stora delar av vad som nu är Turkiet, inne på Östromerskt territorium – var deras allierade, hade de lite eller föga att säga till om i de skogiga och bergiga delarna av Östeuropa.

Hunniska rikets utstäckning när det var som störst omkring 450

Rent groteskt blir det när man släpper fram en överårig danska vid namn Lotte Hedeager, som påstår att hunnerna skulle ha övergått Östersjön och erövrat hela Norden, helt utan bevis. Hon babblar också osammanhängande om att Atilla skulle ha gett upphov om ”myten om Oden” som Svt uttrycker det.

Detta är GROVT OSAKLIGT eftersom Oden, som vi känner honom fanns långt tidigare. Man har hittat skulpturer från 100-talet, minst 300 år före Atilla, och i Hellvi socken på Gotland finns en hednisk kultplats, där ett romerskt kavallerivisir visar den enögde guden. Brakteater eller präglade medaljonger av guld med runor, vilka visar Oden som ryttargud finns redan från 300- och 200-talen och ned emot vår tideräknings början, flera hundra år före hunnerna – och således är det Lotte Hedeager säger bara svammel.

Dessutom finns det Odensbilder som troligen är mycket, mycket äldre än så På en hällristning från Litsleby i Bohuslän, som kommer från Bronsålderns slut, finns Oden avbilad som spjutgud – och vid spjutets spets rider en liten, galopperande ryttarfigur. Ristningen är från förromersk järnålder, och således fanns Oden som gud, långt långt innan några hunner invaderade Europa. De flesta forskare tror inte alls på några vilda teorier i stil med Hedeagers, utan är helt säkra på att Oden växte fram som gudom hos Goterna, redan omkring vår tideräknings början, då de bebodde Donau- och Svarta Havsområdet. Att Oden redan tidigt – före 300-talet – också dyker upp i fynd från Sösdala i Skåne och Götalandskapen är därför inte konstigt – Goterna hade kontakt med dessa delar av Norden.

Litslebyristningen bevisar, att Oden som gudom var känd i Norden långt före kristus…

Hedeagers svammel om att Odensfigurens utseende i ett senare skede skulle ha påverkats av Atilla, kan vi också helt glömma. Oden beskrivs i Eddan genomgående som högrest och lång, med ett stort yvigt grått skägg. Atilla var enligt alla bevarade ögonvittnesskildringar liten och satt, mycket kort till växten och hade dålig skäggväxt. Dessutom var han skallig, krumbent och haltade svårt . Han dog av näsblod i sin säng år 453 efter att ha försökt gå i säng med den Gotiska prinsessan Ildico, som bara var omkring 18 vid det tillfället, och det lär ha skett efter en kväll med mycket hög alkoholkonsumtion – något som Atilla var förtjust i. Blodet rann ned från näsan in i svalget på honom, och så kvävdes han till döds, förutom det faktum att Atilla förstås hade två ögon, och inte ett. Oden ser ut på ett helt annat vis, och även av Geirrödsmál i Eddan vet vi att Oden inte alls var kort, utan lång nog att nå upp till taksparrarna i Geirröds hall, till exempel. Förutom det avråder han personligen från alltför mycket öldrickande, ifall vi antar att Hávámals vördnadsbjudande strofer är Odens egna ord, även om Eddan också säger att ”av vin lever valfader allenast”. Några särdeles likheter mellan Oden och Atilla blir alltså relativt svåra att finna.

 

Hela SVT:s framställning – förutom de arkeologiska delar som behandlar sommarens utgrävningar vid Sandbyborg, är så dåligt researchade och fyllda av faktafel, att man nästan hisnar. Direkt Rasistiska påståenden, hämtade ur tomma luften, kryddar också hela speakertexten, som helt uppenbart är framställd av svårt Sverigefientliga personer.

Bland annat påstår man att germanfolken inte skulle kunna baka bullar eller runda bröd, utan lärdomar från romarriket. Vart vill man egentligen komma med sådan gallimatias ? Man påstår också, att runorna ”måste” vara inspirerade av romersk unicialskrift. De måste de inte alls. Runskriften uppfanns kanhända långt före vår tideräkning i Norditalien, och för det andra finns det en hel del teorier omkring dess tillkomst, bland annat en som går ut på att den uppfanns i Sydskandinavien helt utan utländsk påverkan.

Att hela tiden påstå, att just våra förfäder inte skulle kunna uppfinna någonting själva utan yttre påverkan eller förebilder, är mycket grov rasism, och så osakligt, att program med det innehållet inte borde visas på TV överhuvudtaget. Man hävdar till exempel, att Ölänningar eller andra svenskar inte skulle kunna bygga fornborgar själva utan att ha inspirerats av enstaka till fästningar konverterade romerska arenor i Nimes och Arles i Sydfrankrike, vilket är snack i backen, fantasier och helt obevisat. Fornborgar finns bevisligen i hela Norden minst 300 år före 400-talet, varför SVT återigen har FEL I SAK.

Vidare påstår man – absurt nog – att det ”inte fanns något Sverige” under 400-talet. Jaha. Varför skriver då Cornelius Tacitus, den romerske senatorn, i sin ”Garmania” från ca år 80 att Svearna eller Svionerna härskar över hela Mare Suebium – dvs Östersjön – och att de är ”rika på manskap och flottor” samt att de – olikt alla andra Germanfolk – styrs av en ”Rex” eller Kung, som är överst i rang av alla furstar och jarlar i deras land ?

I samma andetag som man förnumstigt dömer ut de romerska källorna, antar man samtidigt Jordanes – en annan romersk historieskrivare – som absolut sann. Man påstår också idiotiska saker som att germanfolken skulle varit ”rädda” för hunnerna (hur vet man det ?) och av den orsaken erövrat Gallien, Germania, Hispania, Africa och nästan alla provinser i det romerska riket, inklusive hela Balkan.

Det kan omöjligen stämma.

Det var just Germanerna som slutgiltigt besegrade Atilla vid de Katakulanska fälten år 451, med en liten, liten kontingent romerska fotoldater, som förmodligen inte hade klarat sig utan Germansk hjälp. Just detta slag eller hunnernas kapitala och totala förlust, samt att de mycket fort försvann ur världshistorien nämns inte ens i programmet, som helt överdriver deras betydelse och systematiskt nedvärderar och ignorerar goterna.

Hur slaget vid Chalons 20 Juni 451 gick till – Observera at Östgoter och Gepider var minst hälften av Atillas stora här.

Det var goterna och Germanerna som intog och plundrade Rom under Totila – inte några hunner. Det var Teoderik den store – omnämnd på Rökstenen – som i egenskap av Germansk härskare styrde över Norditalien, och det var Langobarderna – som var Germaner – som befolkade samma Norditalien och gav upphov till hela Lombardiet. Detta är fakta, och sådana fakta kan SVT inte förneka.

Västrom föll aldrig någonsin på grund av några hunner, men däremot på grund av Germanerna. De fullkomligt intelligensbefriade påståendena om att ”hunnernas pilbågar skulle vara överlägsna allt annat, och tidigare stred man bara man mot man” är också FEL I SAK och så osakligt, att man nästan inte borde kommentera det. Långbågen var redan uppfunnen på stenåldern, och kunde med skottvidder upp emot 250 meter betecknas som ett mycket bättre fjärrvapen än en sammansatt båge med en skottvidd på 100 m.

400 talets romerska kavalleri bestod till mycket stor del av Germaner och Goter – och var fullt jämbördigt med Hunnerna…

Både romare och germaner hade tillgång till ett kavalleri, som var minst lika effektivt som någonsin hunnernas. Rom hade uppfunnit Manuballistan, eller armborstet – ett annat långdistansvapen med fjärrverkan, förutom kastmaskiner och katapulter som kunde dras i fält (redan kring år noll hade man minst ett sådant vapen per centuria i den romerska armén)

Hunnerna förmådde aldrig skapa någon statsbildning överhuvudtaget. ALLA Europas bestående stater – med få undantag – har däremot grundats av GERMANER (och det är ingen tillfällighet !)

 

Det är dags att SVT skärper sig, och underkastar sina program en verklig faktagranskning, före sändning. Dick Harrison, känd som en av våra främsta populärhistoriker, dömde nyligen TOTALT ut TV 4:s nya satsning om Sveriges Drottningar som varande osaklig, missvisande och farlig för folkbildningen, eftersom den lär ut FEL SAK.

SVT:s senaste ”Vetenskapens Värld” måste också dömas ut på samma grund – OM SANNINGEN SKA FRAM (och det ska den !)

 

 

 

HALLOWEEN-EXTRA: Samfundet Särimner BRÄNNER Koranen på försök

I fredags var det Halloween, och då anses det ju fint att skrämmas enligt vissa. Det tog vi i Samfundet Särimner fasta på, så då tog vi oss före att marschera ut i nattens mörker och Bränna Koranen – i solidaritet med alla dem, som Monoteister och Muslimer mördat, och som protest mot det religiösa våld, som just nu sprider sig över hela Europa.

Att bränna Koranen är inte förbjudet i Sverige, och de juridiska förutsättningarna för detta har jag redan förklarat för er, så i Fredags gjorde jag, Tekniske Johansson (om ni minns honom !) och några andra goda medborgare gemensam sak, och begav oss ut i skogarna nära Rinkeby eller Hrunkeböö – som ortens inbyggare numera säger.  Diverse kriminella klaner har ju sagt, att de ska agera ”vakter” och kunna förhindra den nya Svenska traditionen med Bacongrillad Koran, men det kan de inte alls !

Vi lyckades mycket bra med vår Koranbränning, inom synhåll från sagda förort, och vi kan också försäkra er, att det ger en skön gemenskapskänsla att göra så.

Fullmånen ger ett spöklikt sken över höstlandskapet – och vi ger oss ut för att bränna en koran – i lönn och i hemlighet…

Vi genomförde det hela så att ingen kunde ta anstöt eller störas det minsta av arrangemanget, eftersom det skedde i nattens mörker, och utan vittnen. På väg ut i vår sköna svenska natur sjöng vi entusiastiskt och glatt några klämmiga koranbrännar-sånger, som vi komponerat särskilt för kvällen: ”Hela Familjen bränner koranen, familjen hela bränner koranen hela familjen” på melodi ”Hela familjen går ut med geten” som ni kan lära er här.

Därefter fortsatte vi med ”Vi gå för att bränna en koran – fallera ! Fastän det retar muselmanerna som fan ! tralla la ! Och sorger har vi INGA – för våra glada visor klinga – när vi går för att bränna en koran – fallera !”

Inom parantes kan vi meddela er, att den kända svenska barnvisan ”Vi gå över daggstänkta berg” som nu får bilda bakgrund till denna koranbrännar-gånglåt faktiskt är känd som en scout-sång i just Frankrike av alla länder, och att den där heter ”Les Lansquenets” och handlar om Landsknektar under 1500-talet – även Främlingslegionen och den Franska Armén – som vi bör hylla i dessa dagar – har använt den som marschvisa..

Snart nog var vi framme vid den plats vi utsett, och kunde påbörja bränningen. Här ser ni hur enkelt och flärdfritt en koranbränning kan gå till, och jag hoppas att ni snart nog anskaffar de rätta ingredienserna..

”The science of where – but you will NEVER find out where, akbar-lovers !”

Allt som behövs är bara ett paket helsvenskt bacon – danskt eller franskt bogfläsk går också bra – för att HEDRA SÄRIMNER inför den nödvändiga ceremonin, ett paket tändstickor, lite t-sprit eller – som den vanligen benämns – ”Tdoja” (dricks ej i slott, men väl i koja) och naturligtvis – la piece de la resistance – en koran. Så klär ni koranen med bacon, dränker in den i T-sprit och tänder på – ja allt ni behöver är att följa denna händiga guide, och sedan kan också ni protestera emot islam, och Monoteisternas våld, precis som vi…

Baconet läggs lämpligen mellan sidorna i koranen…

Direkt när vi tänt eld på detta förkastliga bokverk, som likt bibeln uppmanar till folkmord på oliktänkande, och därför bör brännas, i likhet med ”mein kampf” och andra samhällsfarliga böcker, hände något fantastiskt. Lågorna bildade huvudet av ett Vildsvin, som ni ser på bilden här nedan, och vi tog detta som ett tydligt tecken på att Särimner och Herren Yngve Frej var med oss i den mörka natten.

och se – DETTA är tecknet – Särimners lysande Odens-öga ses, när den förkastliga koranen brinner upp !

Efter en stund lösgjorde sig 5-6 svarta skuggor ur nattens mörker, helt nära invid. Det visade sig vara en skara somaliska ungdomar till muslimer, varav en i shador, som kom från det närbelägna Rinkeby.Vad gott det luktar !” sade de genast, när de kände doften av det brinnande bacon-fettet, och ”vad mysigt!” när de såg hela brasan – utan att fatta vad den innehöll…

Trevliga och snälla, som vi i Samfundet Särimner är, svarade vi genast med att ”jamenvisst – vi kan gå och hämta lite mera prima svensk björkved i vedlutan därborta” och det gjorde vi också. Medan ungdomarna leende satt där i mörkret, överlämnade vi bålet till dem, och anmodade dem att pissa på det, ifall det skulle ta sig lite för mycket, och visslande och gnolande begav vi oss så hemåt efter att ytterligare ha pratat med dem en god stund, och förklarat det svenska Alvablotets betydelse.

Så narrade vi dem. Så drog vi dem präktigt vid näsan, dessa muselmaner. Utan att förstå någonting, och utan att ens ana det, gjorde vi dem till medskyldiga i Koranbränningen – och kom ihåg att ”Gestumblinde” eller gäst-förblindaren är en av Odens många tillnamn eller heiten, liksom Sidhatt, han i den mörka hatten, Báleygr eller Bål-öga (se bilden här ovan) Bölverk – förgöraren, Ginnar ellr gäckaren, Herjan  – förhärjaren, Hodd eller den dolde, Nikur, han som rubbar allt och Yggr, den fruktansvärde – allt är tillnamn på Oden

Det var honom vi blotade bort koranen till i den mörka natten, och det var han som lät oss narra islamisterna, samtidigt som vi undflydde dem, helt utan skada. Gack också ni ut och gör sammalunda, svenska folk – det säger jag er !

Koranbränning är en riktigt trevlig syssla, och den ger en skön gemenskapskänsla och många nya vänner – det vet vi av egen erfarenhet !

Oden – Korparnas herre, som styr i den mörka Vinternatten… (illustration: Paulus Indomitius, Pål den Otämjde)