Såhär i Midsommartider, då bröllopet mellan Guden och Gudinnan närmar sig, är det viktigt att inte sprida missuppfattningar om Asatron. Därför hoppas jag att ni inte går på den vanliga ”fornseds” bluffen, som sprids av diverse mindre nogräknade och mycket dåligt pålästa New Age-samfund, som hela tiden säger en massa konstigheter om vår Nordiska kultur. En del människor i vårt land är numera sorgligt nog så dåligt informerade, att de tror att Frej och Freja på något sätt skulle vara äkta makar, när varje någorlunda intelligent människa vet att det är Frej och Gerd det handlar om, och att Frejas enda stora kärlek heter Od eller Svipdag, vilket är närmare beskrivet i Svipdagsmál, och hör till Frejas mysterier. Det är alltså Frej och GERD vi Firar såhär i Midsommartid, och INTE Frej och Freja, för Freja har ingenting med Midsommaren att göra. Hennes stora tid är Valborg, eller Vanadisblot – men den tiden är över detta år.
Tro inte på ”fornsederiet”, falska profeter eller andra ”rävar”
Det är bara Loke i sin elakhet som en enda gång beskyller Freja för att ha ”lagt sitt lår” över sin egen bror Frej, som det står i en del översättningar av Lokasenna eller Oegirsdrikkja. Alla andra – och alla kloka Asatroende – vet att Frej en gång satte sig i Hlidskjalf – Odens Högsäte – som Skirnirsmál i Eddan beskriver det – och så kunde han se ut över alla Världar. Långt under honom i Midgårds dalar – Frej var alltid en åkerbrukets gud och längtade dit – fick han så se en kvinna, som tycktes honom vackrare än alla andra. Och hon var jättinnan Gerd, Gymers dotter, själva sinnebilden för den kvinnliga och goda jorden.. Hon, som också kallas Hertha, Earth, Nerthus eller Njärd…
Gerd uppenbarar sig i många former, och varje kvinna kan bli Gerd och ikläda sig hennes drag – också idag !
Frej sände sedan sin tjänare Skirnir eller den skinande solen ned från den höga himlen för att fria till Gerd, eftersom det var tidens sätt. Från sagorna vet vi att Sigurd friade till Brynhild för sin vän Gunnars räkning, och ifall man inte visste hur kärleken skulle bli mottagen, uttryckte man sig alltid bäst genom ombud. Frej gav upp sitt självsvingande svärd och mycket annat för Gerds skull, och i tre nätter måste han vänta på henne – själv får jag nu vänta i tre månader och mer på någon som också heter Gerd – kvinnorna i hennes släkt har hetat så i tre generationer, och namnet har ärvts från mor till dotter i många led i en talrik släkt – men hur det nu än månde vara med den saken, så har Skirnismál rätt, när den visar oss att kärleken inte alltid är utan komplikationer – och personen på bilden här ovan har intet med min väldigt speciella Gerd eller en mycket invecklad släktsaga att göra, även om jag redan börjar skymta vissa drag ur den.
Små guldbleck med Frej och Gerd – alltid en kvinnlig figur med långt hår i fotsid kläning, och en manlig figur med eller utan svärd – har hittats på öland, i Blekinge och på många platser över hela vårt land, också under folkvandringstid och ännu äldre perioder, långt före vikingatiden. Dessa guldgubbar – som okunniga arkeologer kallat dem – visar att tron på Frej och Gerd var en mycket levande tro – och ofta har man lagt ned dem som blot vid Gudahov och liknande. Ibland har det varit små guldbleck med bara någon halv centimeters längd, och ibland större figurer eller solida plåtar i den storlek som bilden här ovan visar. Alla har de blotats vid bröllop, som tacksägelse – och mycket talar för att det var Midsommarens makter som hyllades, och att bröllopen skedde mestadels då, på försommaren och i den Nordiska naturens vackraste tid – så är det ju faktiskt fortfarande i våra länder.
Hedra därför Frej och Gerd – och lär er göra det på rätt sätt – om ni vill vara Asar och Vaner trogna !
