Monthly Archives: August 2026

Unknown's avatar

“Ville från Momåla” – Källan till allt. (repris från 2023)

by

Höstregnen har kommit en smula tidigt i år, och man tjuter och skriker i pressen över klimatförändringar – som förvisso drabbat Norge mycket hårt, liksom också delar av vårt eget land. Men hur det än är, är det ofta gott nog att ägna sig åt källforskning, om det så gäller skogsbränder på Hawaii eller Vulkanutbrott på Island – eller snart sagt vilken plötslig förändring som helst. Det råder en mycket märklig tendens i detta tidevarv av idel meningslöst Thunbergeri – vi har fått en närmast pinsam vurm för att utnämna mänskligheten, den enskilda människan eller oss själva som roten till allt ont, men sk “Extremväder” har alltid rått på vår planet, det har alltid funnits naturkatastrofer, liv eller död.

Jag tänker för tillfället på en man, som verkligen förstod allt detta. Hans pseudonym var “Ville från Momåla”, men han är mera känd som Vilhelm Moberg (1898-1973), och han tillhörde de allra mest Hedniska författarna ur sin generation – en tid då vårt land fortfarande kunde frambringa värdiga Nobelpristagare, och en tid då vårt språk fortfarande flöt klart och rent, utan omkringflaxande “hens” – för en “hen” är bara en engelsk höna, men en Nordisk slipsten.

Han var heller inte den ende hedningen i sin författargeneration, som inte bara ledde fram till det mänskligt allmängiltiga, utan till det Nordiska arvet – men en utläggning om allt det, sparar jag till en annan gång – i framtiden – eftersom framtiden för vårt Sverige ännu finns, trots alla Koraner och annat skräp man försöker köra ned i halsen på oss.

Vilhelm Moberg var från början journalist, bondson, arbetare – och helt självlärd. Förutom självbiografierna – eller det som var självupplevt – skrev han mitt under Andra Världskriget “Brudarnas Källa” – en av många verk av honom med rent hedniska motiv. Och där finns följande berömda citat att läsa:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
Jag är källan, jag är början.

från Brudarnas Källa, Vilhelm Moberg

Foto från Svinnegarns källa – Sveriges mest berömda Trefaldighetskälla – Nationaldagen, 2023

Det var en Offerkälla från hans Småländska barndom Vilhelm Moberg berättade om, och han följde dess väg från badande unga kvinnor i ett Nordiskt förflutet, genom kristen demonisering av vad som kanske var frivilliga offer – genom kristna ritualer och prästers enfaldiga mässande – mödrars försök att två sjuka barn, igenfyllningar, återupptäckter, surbrunnar – hälsokällor från Urban Hiärnes tid fram till nu – för Vilhelm Moberg var en man, som kunde sin svenska historia.

Vilhelm Mobergs död skulle också komma genom vatten.

Han återvände till slut till vattnet, gestaltad av Moder Ran och Njord, och dog till sist så, som han levat.

I den andan besökte jag Svinnegarns Källa den 6 Juni i år.  En plats där mycket hänt, och där 1500 år och mer av historia och Landhöjning nu nästan utplånats. Svinnegarn, den svinna eller snabba fiskeviken ligger i Mälardalen, och dess namn har ingenting med Svin att göra, fast de kristna försökt få allting dithän. De har skadat källan, försökt fylla igen den, bränt upp käppar, kryckor och offerkast. Här har Nathan Söderblom, Ärkebiskopen som trodde på Nordisk Försoning, predikat liksom Jan Fridegård, och Hedningar och Kristna har mötts, eftersom de var söner av ett och samma folk, samma land, samma Mälardal som blev deras – och i och för sig inte det Småland, som Vilhelm Moberg kom ifrån – men alla länder är för små, för de som bara föraktar dem, kastar sten och grumlar källorna, de källor som är själva livet.

På den flacka åsen bredvid källan har man nu byggt ett par tre-fyra sommarstugor, och kanske är det brunnsborrningar därifrån, som till slut kommit källan att sina – efter alla år och all historia. Men vem vet – efter de senaste skyfallen kommer den kanske åter, och kommer en gång att flöda, lika friskt som förr – med gott och drickbart vatten.

 

Vilhelm Moberg fortsatte under krigsåren med verk som “Gudens Hustru” – en Kultkomedi i fyra akter – på grundval av Gunnar Helmings Saga, ifall ni känner till den, och genom hela berättelsen behandlar han Frejsdyrkan och Kvinnorna i Värend ytterst respektfyllt – ungefär samtidigt med honom skulle Frans G Bengtsson skriva om kvinnorna vid Kraka Sten i Röde Orm, och scener som är inspirerade av en helt annan plats, en helt annan gravhög i Småland, där fortfarande ett gravklot ligger. Jag skall inte nämna vilken plats det är fråga om, eftersom risken är stor att vissa personer, som nu vistas i landet och inte skall vara här, en mörk natt smyger dit och förstör den. Källådror och själva naturen, däremot – lär de inte rå på – för det är inte människan, som styr allt här i tillvaron. Man har sagt att “Gudens Hustru” bara var en enstaka bagatell, en lustig liten teaterpjäs – men så var det inte. Jan Fridegård skulle också få sitt stora epos och trilogi om “Trägudars Land” utgivet kring samma år.

Vilhelm Moberg – som 34-åring

Ville från Momåla, grovhuggaren – gav oss berättelser om indelta soldater som Raskens, “Utvandrarna”, “Invandrarna”, “Sista Brevet hem till Sverige” liksom “Din Stund på Jorden” – som handlar om en svensk ingenjör i USA – och böcker i en aldrig sinande ström. Så kom 1970-talet, Kulturmarxismens tid – och Vilhelm Moberg medverkade i demonstrationståg vid Olof Palmes sida, inte för inte med den knutna handen och vänsternäven synlig också på författarporträtten, in i det sista.

Men publiken förstod honom inte. Man kritiserade honom sönder och samman i DN och i Vänsterblaskorna – och från Höger. Hans politiska engagemang blev alltmer kringskuret och begränsat, när man angrep honom från alla håll. Till och med Marxisterna sa att han inte var renlärig nog. De bröt ned honom, sårade honom värre än någon kunnat ana. Han skrev också de två första delarna i det som var menat att bli hans allra sista större verk: “Min Svenska Historia, Berättad för Folket”

Två band utkom – “Från Oden till Engelbrekt ” (1970) och “Från Engelbrekt till Dacke” (1971)

Den mottogs inte väl av kritiken, inte på något enda sätt. Ändå är Moberg överraskande positiv emot Hedendomen och Asatron, även där – och de böckerna står fortfarande som arv efter min egen far på min bokhylla.

Bror Hjorts “Engelbrekt” med höjd knytnäve. En värdig bild, också för “Ville från Momåla” och hans författarskap

Så vad gjorde Vilhelm Moberg, när krafterna svek honom…? En dag – två år senare – han hade för länge sedan mist lusten att skriva – fyllde han sina fickor med sten, och skrev ett kort avskedsbrev till sin hustru – bara några sista meningar – och vadade långsamt, långsamt med en mycket gammal och trött mans steg ut i havet från sin sommarstuga på Väddö.

Sådant kräver mod och viljestyrka. Få människor, få kulturer – kanske bara Japanerna, men de är också de enda – kan förstå vad den sista gesten betyder, och vad som krävs för att kunna göra något sådant som detta. Vilhelm Moberg gav sitt yttersta, för det land och det folk han älskat, och när de inte längre lyssnade på honom, lämnade han oss alla här.

Den 8 Augusti i år, 2023 Ayps, – efter de kristnas tideräkning – var på dagen 50 år efter hans bortgång, 1973. Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e dennamånad, efter vad jag fått veta – men det är också allt.

Ingen, absolut ingen – så vitt jag vet – har skrivit en enda rad i riksmedia eller lokalpressen om honom, hans författarskap och vad det betydde för Sverige. Vårt Sverige. Ingen annans.

I själ och hjärta var han hedning, som sagt – och han valde ett hedniskt sätt att gå till sina fäder, för kristendomen hatar och föraktar självspillingar, som det kallas. Men också i döden finns en protest, en knuten näve – en bränd Koran – och en sanning, för alla de som velat kämpa, för alla de som levat som de lärt, för tänkare och soldater. Inte bara för martyrer, för Moberg var ingen Martyr, utan just tänkare och författare. En man som hela tiden vågade protestera emot sin samtid, vad han såg där; och som inte väjde för skuggorna i den mänskliga tillvaron, ens när de fanns inom honom själv.

Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e denna månad, efter vad jag fått veta – men det är också allt. Jag vet inte hur den föreställningen blir eller vad den egentligen är tänkt att gestalta – och jag känner överhuvudtaget ingen lust att bevista den, även om jag förstås kunde ha gjort det. Vilhelm Moberg, Ville från Momåla – för mig är han en helt annan slags gestalt. Huggen i sten, sprungen ur naturen självt – kanhända. En förebild, en svensk arbetare, en son och en man av sitt folk.

Minns honom ! Han var min landsman, och för mig betyder det ordet fortfarande mycket.

Unknown's avatar

Dagen Klara (repris från 2022)

by

Idag har Klara namnsdag enligt den gamla svenska almanackan. Man bortförklarar det som en katolsk helgondag – de kristna gör som vanligt anspråk på att ta över hela kalendern, och islam har sin egen – men Klara eller Clara är klingande latin, och därmed ett hedniskt ord och ett hedniskt begrepp från början, ty det betyder också klarhet på de flesta Germanska språk, och även engelskans Clare och franskans Claire samt till och med italienskans Chiara har precis samma ursprung.

För Sveriges bönder och hårt arbetande folk betydde det en gång i tiden inget annat än att skörden skulle vara avklarad nu, för till Klara-dagen kom de första frostnätterna, åtminstone hos Norrlänningar och Fjällbönder i Jämtland. Trots påståenden om värmeböljor och klimatförändringar – vilket är en stor, manifest halvsanning, som knappast håller streck ens på årsperspektiv – är det redan höst i de allra nordligaste delarna av vårt land, åtminstone enligt SMHI:s kartor. Se efter själv om ni inte tror mig

Santa Klara – förgrämd, sjuk och helig som få – en av de första bilderna av henne, målad sådär 70 år efter hennes död

En gång fanns det en historisk person vid namn Santa Clara eller snarare Santa Chiara också. Det var på 1200-talet. Hon var ett riktigt hår av hin, en helig hysterika i likhet med Sanka Katarina av Siena, som brukade smörja in sig med sina avrättade älskares blod och sedan lycksaligt rosslande springa omkring på gatorna i sin hemstad och vråla “Sangre, Sangre Dolce Sangre” medan hon drabbades av något som påminde om orgasm, eller en sexuell utlösning. Hon hade också för sed att späka sig, slå sig själv och andra med piskor och dessutom svälja ned levande ålar, som hon vid lämpligt tillfälle spydde upp ur magen vid vissa predikanters predikningar – meningen var att folk skulle tro att hon varit besatt, men att den katolska förkunnelsen drivit djävulen ur kroppen på henne.

Ni kan ju själva pröva detta lilla kristna party-trick nu när det ändå är lördagskväll, och minnas den ännu levande Åsa Walldau från Knutby-sekten, ni vet hon som svenska kvällstidningar och den Socialdemokratiska Tidningen Aftonbladet på fullt allvar och utan ironi ville utropa till “Kristi Brud” – när inte samma Åsa Walldau lekte Heliga Birgitta i Finsta. August Strindberg – på sin tid – kallade den heliga Birgitta för en Djäkla Satkärring, och det gjorde han alldeles rätt i, av hennes bevarade brev och uttalanden att döma – men jag får återkomma till Sveriges enda såkallade “helgon” när det blir Brittsommar.  Birgittas dotter, som också hette Katarina, var en hysterika av precis samma typ hon med – sånt här brukar ofta gå i arv, eller finnas inom vissa familjer – men till Sankta Klaras klara fördel, får jag säga att hon inte var fullt så sjuk, som alla de hemska exempel jag nu räknat upp.

Vad gäller Katarina av Siena ber jag er att läsa relevanta kapitel i den Engelska kvinnliga historikern Frances Stonor Saunders böcker, samt Sven Stolpes gamla biografier över Birfitta – nej förlåt Birgitta, ty trots att herr Stolpe var rent förstockad, var han också klart medveten om katolicismens många avigsidor.

Chiara Offreduccio – som hon egentligen hette – kom från högadeln och var snuskigt rik, dotter till greven av Sasso-Rosso och hans hustru Ortolana. En ren herrskapsjänta med andra ord, ett bortskämt barn och ett slags medeltida Greta Thunberg – vårt sekels hysterika nummer ett. Hennes mor kom från en gammal högadlig familj hon med, och var hela tiden den drivande i dotterns religiösa och sekteristiska galenskaper – vissa mödrar av det slaget förnekar sig ju aldrig. Fast nåväl, enligt tidens sed skulle Chiara giftas bort när hon blev sådär 14-15 – så gick det till i Medeltidens Katolska Europa, likaväl som i Talibanernas Afghanistan – men se det ville jäntungen inte ! Chiara flydde in i religionen, och det gjorde hon med besked. Hon började med självsvält och att späka sig, för att aldrig behöva växa upp till en vuxen och normalt utvecklad kvinna. Dagens kältrande döttrar i den åldern ägnar sig ofta åt matvägran, veganism och vegetarianism i andra extrema former, och självsvälten eller Anorexia Nervosa – ibland med religiösa drag – har aldrig lämnat det kvinnliga släktet – tyvärr ! Om hon också hade fullt utvecklad Autism, ADHD eller andra typer av beteendestörningar – på medeltiden var sådana ganska okända, även om de såklart förekom – tidens läkare var inte så skickliga i att ställa diagnos – är såklart osäkert, men mycket tyder på det, för ganska snart fick detta “heliga” underbarn för sig att hon skulle gå in i självvald isolering och leva som eremit eller nunna också…

Hon blev helt enkelt “mer katolsk än själve påven” eller “katolischer als der Papst” till sina adliga föräldrars förfäran, och i de tidiga tonåren – kring 14-15 – började hon skaffa sig idoler, liksom nutida tonårsflickor kan “svärma” för Rockstjärnor eller avvikande unga män, kanske i stil med Johnny Depp i “Pirates of Caribbean” eller andra, smått revolutionära manliga figurer.. Det närmaste man kunde komma något sådant, kring 1210 i Italien, var den här “snubben”…

St Antonius av Padua, ska ni veta – var sannerligen en friskus ! Han idkade uteliv, levde i det fria, gick barfota, predikade för fiskarna (ja ni Hajar – mirakel ska ha inträffat, och firrarna skall i tusental ha dykt upp för att lyssna, som på Hultsfred ungefär...) och bar snarare otvättat, risigt hår än någon munkliknande tonsur. Också Fransciskanerna, ledda av den “helige broder Frans” själv var till en början revolutionära, likt ett slags hybrid mellan Che Guevaras Kommunister och de mest extrema “Ekosoferna” bland miljöpartisterna – de ville upplösa hela påvedömet, riva ned den katolska kyrkan och börja om från början i någotslags primitiv Adam-och-Eva tillvaro, där man skulle hålla predikningar för “broder Sol och Syster Himmel” och alla skulle vara fattiga, 100 % kyska naturligtvis och helt utan jordiska ägodelar eller världsliga ting, ty sådant var bara såå syndfullt såå och därför av ondo…

Som vi förstår blev Chiara/Clara eld och lågor genast. Detta var så radikalt, så extremt så att hon bara måste falla för det. Begreppet “Ungdomsuppror” fanns inte på medeltiden, men det här var det närmaste hon kunde komma – en klar protest emot allt hennes högadliga och stormrika föräldrar möjligen kunde stå för – och så var det mer än lovligt naivt och därmed skojigt också – hippie-tillvaro och lite naturflum har alltid lockat ungdomen – det låter lagom konfirmandiskt och bara såå härligt bekymmerslöst..

Exempel från vår egen tid saknas inte. Patty Hearst, den amerikanska miljardärsdottern som 1974 kidnappades av den såkallade “Symbiotiska Befrielsearmén” – ingen visste vilka dessa rå-kommunister och Maoister var – men de skulle leva i “total symbios” med varandra – hjärntvätt, fri sex och rikligt med droger ingick också – som snart nog blev bankrånerska för den goda sakens skull och bytte till en ny identitet som “kommunistkvinnan Tanja” var ett  bedårande barn av sin tid – och det var den “heliga” Klara (fd Chiara) också – för även hon bytte namn och gjorde upp med sin fd. prinsesstillvaro, som en annan Lady Diana..

På 1200-talet fanns inga banker i staden Assisi värda att råna, trist nog – och vad det gäller sexbiten; hade “heliga Klaras” kropp redan blivit så anorektiskt utmärglad, att hon inte kunde klara sig. Men – vid 18 års ålder mötte hon äntligen sin stora idol – Francesco di Assisi – alltså den blivande Franciskus själv. Hon lär ha svimmat under hans predikan, hon lär ha slitit sönder sina egna kläder och visat sig naken i kyrkan – allt för att väcka uppmärksamhet – och jodå – Franciskus var snäll och artig och tog emot henne – han till och med klippte av hennes långa hår och invigde henne i den nya, asketiska Franciskaner-orden eller Gråbröderna, fast det inte ens var påtänkt av honom själv att dessa alls skulle ha en kvinnlig gren…

 

Att försöka predika för “Himlens fåglar” var fullständigt VERKNINGSLÖST utom som billigt propaganda-trick !

Anno 1212, när detta möte skedde i kyrkan Portiuncula, ca 4 km från Assisi, så var Franciscus redan 30 år, och inte längre så naiv som han varit i tonåren. Han hade bland annat hunnit med att delta i krig – vid 22 års ålder var han med i ett fälttåg emot Peruggia och satt också ett år därefter inspärrad i fängelse som krigsfånge – och om han någonsin varit en svärmare och naturmystiker, så var den delen av mystiken som bortblåst sen länge. Han hade haft för vana att restaurera små förfallna kapell och vallfartskyrkor för att hans sekt skulle kunna verka i dessa ruiner – och hans sociala ambitioner om en radikal rörelse, i vild opposition emot den sittande Påven kvarstod – men nu trodde han på “barfotabröder”, sjukvård – något liknande frälsningsarméns långt senare koncept – och inom kort skulle han dra ut på Korståg emot Accra och det heliga landet också – i legosoldaters och kondottiärers sällskap.

Dessutom kände Franciscus nog till Claras odrägliga mamma, den svårt bigotta adelsfrun Ortolana, fåfängare än minst tjugo operadivor och åttio Malena Ernmans – hon hade förresten varit på pilgrimsfärd till “det heliga landet” hon med, på den tiden de kristna hade makten där – och han förstod nog genast, att bli närmare bekant med en sådan överentusiastisk ung beundrarinna som “Clara” nog kunde ha sina faror – eller innebära fler och längre fängelsestraff, i värsta fall – han var involverad i storpolitiken redan, och bör ha begripit vart åt det lutade. Steget mellan “helgon” och “kättare” var i alla händelser inte långt alls – det berodde bara på vilken falang inom den allsmäktiga Påvekyrkan som för tillfället hade makten..

Följaktligen tog Franciskus det säkra före det osäkra, och rekommenderade den fortfarande halvhysteriska Clara att bli nunna i Benediktiner-orden. “Sankt Benedikts regler” tillkom redan på 600-talet, och innebar inget extremt eller asketiskt alls – till skillnad från vissa irländska munkordnar var de synnerligen “middle of the road” på 1200-talet, och lämpliga som förvaringsorter eller kanske universitet för högadliga unga damer, särskilt då den sorten som var galna nog för att hållas inlåsta, och som säkerligen behövde hållas i herrans tukt och förmaning, så att säga.  Till och med Alf Henriksson, den blide svenske polyhistorn, skrev en gång att “Sankta” Clara och Franciskus hade ett mycket, mycket ovanligt förhållande. Det var inte sexuellt – helgonen var nog så kyska på den punkten, men heller inte särskild faderligt, utan i alla fall till en början ganska misstänksamt från Franciskus sida – och till sådan tvekan hade han alla skäl.

Det visade sig ganska omedelbart, att unga Clara kom fullständigt på kant med de äldre och visare nunnorna i sitt kloster, och Franciskus fick alltså ingen frid och ro – som han hade tänkt. Till slut var han tvingad att hänvisa henne till en smärre klipp-boning nära en mer eller mindre förfallen kyrka vid namn San Damiano. Under tiden hade “Claras” förståndige far uppenbarat sig och genomfört ett fritagnings-försök ur klostret, i ett sista tappert försök att få sin dotter att överge sina religiösa griller. Det misslyckades totalt, och slutade med ännu en hysterisk scen i “Galna Gretas” anda, där “Clara” höll sig fast vid altaret, sprattlade som en fisk på kyrkgolvet, skrek och ojade sig, samt vrålade att hon minsann bara och endast bara hon skulle bli “Kristi Brud” och annat i den stilen.

Familjen blev nu djupt splittrad, och en av Claras systrar följde henne tillsammans med modern rätt in i den katolska galenskapen och den religiösa hysterins medeltida tassemarker.

Enbart Sankt Franciskus – som fortfarande hade stor auktoritet inom sin egen rörelse – och en annan klok karl vid namn Hugolino – han skulle senare bli Påve under namnet Gregoius den Nionde lyckades bibringa “San Damianos Fattiga Jungfrur” som de nu kallade sig en smula stil, och försökte med sträng och varsam hand forma dem till en fungerande nunneorden, utan att det hela skulle urarta alldeles. Borta var de sönderslitna kläderna, gråtexcesserna, de ständiga vredesutbrotten och kvinnliga intrigerna, skvallret och kaoset i kapell och kyrkor – tillbaka var värdighet och fattning, bildning och en smula av god smak.

Franciskanernas kvinnliga gren – som fortfarande existerar – fick lära sig vad hårt arbete, fattigdom och kyskhet ville säga – och det genomfördes “den hårda vägen”. Deras alltför extatiska drag tunnades ut. Hugolino beviljade dem som Påve den egendomliga rätten att neka alla former av penning-gåvor (som naturligtvis skulle gå till honom själv) för att de skulle förbli fattiga och han ålade dem också tysthetslöfte -åtminstone under de flesta av dygnets timmar – samt gillade och stadfäste ett antal kloster-regler i enlighet därmed. Och Franciskanerna eller Gråmunkarna – ja de blev en penning-stinn katolsk organisation och en indoktrinerings-anstalt som alla andra, och av dess sociala och världsförbättrande delar återstod inte mycket, när de slutligen var etablerade på “Gråmunkeholmen” – numera Riddarholmen – i ett fjärran Stockholm.

De riktigt allmänbildade bland er känner kanske till att det funnits ett “Klara Kloster” på i stort sett samma plats också – arkeologerna och Stadsmuséet har undersökt dessa rester av kväljande medeltid, och oavsett det, så är det för länge länge sen klarlagt att detta kloster visst INTE var någotslags social institution för behövande, som dagens Klara-proselyter hävdar, utan ett riktigt storgodskomplex, en feodal utsugar-apparat med täta band till kungahuset – men knappast något för stadens fattiga – snarare var det hela återigen en apparat för en kyrka, som ville berika sig själv. 

Först på Gustav Vasas tid upplöstes alltsammans, och Konungen befallde de kvarvarande nunnorna att arbeta som sjuksköterskor och personal på Danvikens Hospital och Dårkista istället, vilket förmodligen behövdes. Innan dess hade självaste Magnus Ladulås eller Ladislaus spärrat in sin sexåriga dotter Rikissa på ort och ställe – och hon slutade som Abedissa, den 3:e i ordningen av 20 kända – rika och bortskämda döttrar tålde han inte, och lilla Rikissa tyckte kanske för mycket om Rikedomar. Gudskelov slapp vi andra “Fattiga Klaras Kloster” i hela vårt land – utom ett – ty den katolska styggelsen, som vi numera uppmuntrar med statsbidrag i 100-miljonersklassen, är tyvärr inte utrotad här ännu. Man måste i sanningens namn fråga, varför endast och endast bara Sverige av alla länder i hela Europa tycker att islamism och katolicism skall statsfinansieras för, och hur det alls skall gagna eller nytta för vårt moderna samhälle. Religion är en privatsak, och inget samhällsintresse, som du och jag ska betala dyra skattepengar för.

August Strindberg – för att återvända till honom – berättade i sin bok “Gamla Stockholm” om ett försök till Smyg-katolisering av Sverige på 1850-talet – “Sancta Clara” är nämligen skyddshelgon inte för några supiga Klarabohemer, utan för tvätterskor, illusionister och Televisionen samt TV-producenter också – hur det nu kan komma sig. Anno 1957 ville nämligen en ofelbar Påve dra in just televisionen i sammanhanget.

Men kring 1850 -trodde många Stockholmare verkligen på “Clara Nunna” som skulle vara ett livs levande spöke från den katolska tiden. Varför hon egentligen spökade fanns det olika teorier om – bland annat för att hon försökt mörda sitt eget barn, enkom för att uppfylla klosterlöftet – eller för att allt allt allt var svenskarnas eller möjligen Gustav Vasas fel (historien går igen, eller hur ?)

Katolska Mirakel skulle i vanlig ordning inträffa. Nunnan skulle verkligen visa sig på kyrkogården med dok och allt, och i mörka vinterkvällar hade de kristna sett henne, vilket alltså skulle bevisa att katolikerna hade rätt – och att underverk kunde inträffa – men så kom det fram att några personer (bland dem den unge August ?) sysslat med en sk “laterna magica” och projicerat bilder av nunnan, hämtad ur en vanlig läsebok, på rökmoln och Katarina kyrkas väggar – än idag finns det som bekant väldigt många i vårt land, som sysslar med “religiös – eller politisk – rökläggning” – och detta sker numera hela året runt, inte bara till Halloween..

“All can be done with SMOKE and MIRRORS – Men LÅT INTE LURA ER gott folk !”

Kanhända ni undrar varför “Sankta” Klara skulle vara skyddshelgonet för Kinematografen, Televisionen osv osv – alltsammans saker som hon rimligen inte kan ha känt till, eftersom de inte ens existerade när hon levde. På hennes ålderdom – hon blev bara 59 år gammal – hade självsvälten, späkningarna och det andra slitit ut hennes kropp till den grad, att hon blev mycket sjuklig och spenderade sin sista år sängliggande, helt i strid emot de klosterregler hon själv hittat på, men inte längre kunde följa. (Just ett snyggt litet helgon !) Men – en sk “leksyster” berättade allt intressant skvaller för henne om vad som hänt, nere i högmässan i den stora klosterkyrkan – och på så sätt “kunde hon se allt ungefär som hon vore med själv” – ett stooort katolskt mirakel, halle-halle luu jaah !

Den kristne Guden är faktiskt aningen motbjudande – Ähuörrörrölk – Emottag vördsamt den store Jahvehs och Tre-enighetens spyor…

Anno 2009 befanns det – enligt Göteborgs-Posten – att “Clarissorna” som de numera kallas, hade nästlat sig in i Rävlanda av alla platser, och där orsakat problem för ortens alla omkringboende.

Det finns naturligtvis de som tror att det skulle kännas “härligt” att bo granne med en fullkomligt föråldrad institution, där man praktiserar klockringning vid Matutina och Vesper, ja pinglar morgon middag och kväll – men verklig religionsfrihet kan vara detsamma som frihet från all religion överhuvudtaget, i synnerhet skadliga religioner som katolicismen, eller alla varianter därav.

Det uppdagades också, att Clarissinnorna var på väg att bryta emot den svenska byggnadslagens uttryckliga bestämmelser, och så kan vi ju inte ha det. Numera har man förvisat dem till ett före detta gästhem för Frälsningsarmén utanför Alingsås vid sjön Mjörns stränder, där de säljer “andliga sånger på CD” likt Bert Carlsson eller ett eller annat Sataniskt Hårdrocksband typ “Ghost” – för de gossarna är ju på sitt sätt mycket mycket högkyrkliga de också…

Hellre tror jag väl på Hårdrock åt ungdomen, men nunnor aktar jag föga uppå.

Dock – Clarissorna lär gilla hantverk – samt hårt arbete som sagt – och reparerar sina byggnader och tak själva. Det hedrar dem. Dessutom säger de sig vara en kontemplativ orden, som alltså bara ägnar sig åt bibelstudier numera – under tystnad, och inte klockringning, och under sådana förutsättningar, kan även jag som hedning acceptera deras närvaro – på nåder, så att säga…

Unknown's avatar

Larsmäss (repris från 2022)

by

Idag har Lars namnsdag i den nutida svenska almanackan. Dagen påstås vara uppkallad efter ett fiktivt katolskt helgon vid namn Laurentius, som skall ha levat på 200-talet men vars existens aldrig någonsin varit historiskt bevisad. De kristna hävdar att han skulle ha blivit levande stekt på ett halster, och halvvägs in i detta äckliga, blodiga och osunda martyrium känt den brända lukten av sitt eget kött och utropat “Vänd på steken !” vilket fortfarande är ett sk “bevingat ord” eller talesätt.

Mums för katolikerna. Vem kan dyrka sån här sjuk skit ?

Därför skall Laurentius nu vara skyddspatron för alla utegrillare, kockar, stekvändare, bagare och brandmän säger dessa halsstarriga och bigotta katoliker, som hela tiden frossar i smärta, tortyr och liknande saker. Kulten av Laurentius infördes sorgligt nog i vårt land med tvångskristnandet omkring 11-1200 talen, och därför byggde man en katedral i Lund, samt St Lars-kyrkor i Linköping och Hallstahammar, medan den nuvarande domkyrkan i Uppsala också ska vara en st Larskyrka.

St Larskyrkorna i Visby och Sigtuna har däremot blivit ruiner för längesen, och det bästa vore väl om all denna katolska styggelse rivs ned så småningom, så att vi slipper besudla vår vardag och våra tankar med den…

Såhär håller de kristna ständigt på… Smakligt eller hur ? (“Don’t stick your followers, Oh Lord – In a Rotissomat” sjöng en gång Monty Python)

Men traditionen med Larsmäss, en “märkesdag” enligt den gamla Bondepraktikan, var Hednisk från början, och alls inte kristen. På denna dag – 10 Augusti – skulle spannmålsskörden vara bärgad i de sydligaste delarna av landet, och därför passade man på att hålla marknad på den här dagen, en sedvana som fortfarande upprätthålls i Järnboås, Nora och på andra ställen i främst Bergslagen, men också på Frösön i Jämtland och andra gamla hedniska kultplatser

Var dagen dessutom vacker, kunde man förvänta sig en mild höst, men en hård vinter – och det tror många ännu – i takt med de stigande elpriserna.

Hedniska Fruntimmer, Hantverksmarknad samt Tjo och Tjim är nog mera värt att dyrka… Ni är väl heterosexuella av er, förresten ?

 

(original från 2022-08-10)

Unknown's avatar

Radbod av Friesland – Kungen som sa NEJ till de kristna… (repris från 2023)

by

9 Augusti – firade vissa Asatrogna i USA – Radbod’s day till minne av Kung Radbod av Friesland, som regerade från 680 till 719, alltså under närmare 40 år. Han var antagligen född omkring 648, och levde tills han blev 71 år gammal, vilket var en hög och aktningsvärd ålder på hans tid i Midgård.

Under ett helt liv gjorde Radbod och hans folk tappert motstånd emot de kristna frankerna under Karl Martell – kallad “Hammaren” och andra frankiska potentater, som ville tvinga dem att underkasta sig kristendomen – med våld och tyranni som främsta argument. När detta inte gick i Radbods fall började de bearbeta och muta hans släkt och inte minst hans kvinnor, samt nästla sig in vid hans hov och i hela det frisiska riket.

För husfridens skull var Kung Radbod tvungen att tacka ja till ett dop, men när han fick höra att alla hans förfäder, far och farfar skulle hamna i det kristna helvetet som varande odöpta, och att snöpta helgon och kristna martyrer – i hans tycke föga bättre än tiggare och smutsiga trälar – skulle befinna sig i den kristna himlen, ja då fick Radbod NOG och förklarade att han hellre skulle tillbringa en evighet i helvetet i gott sällskap av hederliga krigare och verkliga män, än att tvingas vara tillsammans med dessa skenheliga, förverkligade kristna !

Därmed vände han på klacken och gick hem till sin kungahall, och något dop ägde aldrig rum.

Se där fick papisterna tji !

 

Övertalningsförsöken och Omvändelsen MISSLYCKADES… Kungen ville inte svika sitt land, sitt arv och sina fränder…

Så fortsatte frisernas långa frihetskamp. Det frisiska språket talas fortfarande av mer än 400 000 personer, och även moderna stater som Holland och Tyskland har fått erkänna frisernas rätt till regionalt självbestämmande och kulturell självständighet. Karl den Store försökte utrota dem, på samma sätt som EU och andra liknande statsförbund vill utrota det självständiga Norden, men inget hjälpte. Friserna gjorde folkligt motstånd, och därför finns de kvar än idag. Det finns alltid något att lära av historien…

Av Ukrainarnas och andra folks exempel borde ta till oss den enkla sanning, som säger att friheten alltid är värd att försvara.

Radbod valde friheten. Sin personliga frihet, men också friheten för hela sitt folk. Friheten för alla de släktled som skulle komma efter honom, och aldrig någonsin underkastelse inför en kultur, religion eller ett tänkesätt, som inte var hans. Det är saker vi borde minnas och även fira, nu när partier som det Islamistiska “Nyans” rakt fram försöker ta sig in i de svenska Riksdagen, och göra slut på både yttrandefrihet och tankefrihet för oss alla. Varför skall vi svenskar ständigt få acceptera detta främlingsvälde ? Vi hade det över oss på Hansans tid, och det gav 300 år och mer av träldom – tills en viss Wasaätt befriade oss från “garparna”.

Till och med på 1600-talet framstod det som helt klart vad Kung Radbod tyckte om Påvar och Biskopar…

I dagens Europa – och inte bara i hedniska kretsar, hos Holländska Heavy Metal band och andra, är Kung Radbod mycket mer ihågkommen än hos oss, och fortfarande något av en levande gestalt.

2018 försökte ett Holländskt filmbolag göra en spelfilm – i “Vikings” och “Ragnar Lothbrooks” förfuskade anda – om Kung Radbod och hans öde. Filmen fick aldrig visas i Sverige, och den fick en del välförtjänt kritik från lokala arkeologer, som riktigt nog påpekade att Friserna minsann inte var några råskinn, som bodde i vattendroppande och otäta hyddor, att de inte målade sig i ansiktet som pikter och kelter (sedvanan dog ut långt före 700-talet, idiotiska och ohistoriska filmer typ “Braveheart” kan vi också glömma) och att de var civiliserade nog att ha gudahov och hallar av sten, bekvämt inredda med mattor och gobelänger, redan långt före Vikingatiden.

Kristna i Holland och Belgien försökte till och med sabotera hela filmprojektet, med argumentet att redan dess trailer skulle vara alltför “anti-kristen” och att den därmed skulle “kränka” de kristna i deras nutida religionsutövning. Ett sämre argument får man leta efter.

Döm nu själv om denna trailer var så farlig, att den inte ens kunde få visas på svenska biografer, eller i svensk TV… Förvisso kan man tycka vad man vill om “Hollywood” eller modern action-film – men jag kan för min del inte finna, att denna trailer skulle vara värre än HBO Nordicas “Vikings”, Brittiska “The Last Kingdom” (våldsamt ohistorisk i sin glorifiering av Kung Alfred av Wessex och hans biskopar) eller många, många andra filmer i samma stil.

Visst, det är upp till var och en att gilla eller förkasta dem, men Kung Radbod lever ändå i oss alla !

 

Unknown's avatar

Bilder av Ran – Augusti är hennes månad (repris från 2024-06-12)

by

Ràn – havsdjupens gudinna – är ständigt aktuell i månaden Augusti eller Skördemånad enligt den gammelnordiska kalendern, när de Nordliga haven är som varmast. Hedniska tankar har skrivit om henne förut, liksom om Rans och Ägirs nio döttrar vågorna,men de kristna har alltid demoniserat Ran, och trott att hon av ren illvilja skulle dränka folk, när hon i själva verket för dem till Ägirs salar på havets botten. Fisknätet – Rans främsta attribut – skapades av Loke innan han slutgiltigt fångades vid Frånångers fors – men det vet ni väl redan.

Typisk kristen Ångest-fantasi av tysken Johannes Gehrts 1903… Tydligen var han rädd för vanligt vatten…

På den tiden Hedniska Tankar gjorde kalendrar – ett projekt vi nu slutat med, därför att marknaden är mättad och översvämmad av dåliga produkter, alltifrån jönsig cosplay typ Bianca Muratagic, lallande fornsedare och andra som bara sätter samman gudar och gudinnor helt på måfå, utan sammanhang, rim och reson – återkom vi ofta till Ran under sensommaren och Augusti månad, eller Skördemånad som månaden heter i den gamla svenska kalendern. Då är havet som varmast, innan September och de första vinterstormarna kommer, och då kan man möta Ran genom att simma och dyka ned till de fria vattendjupen, där hon dväljes.  Den engelske Sagoillustratören Arthur Rackham tecknade en imposant,varnande Ran år 1911, där hon hejdar en man på stranden att gå för nära det hav, där många förlist. “Hedniska Tankar” tycker fortfarande, att det är en av Rackhams bästa bilder..

 

Kristna forskare har försökt härleda Ráns namn ur ordet “rån” och påstår i sin rädsla för havet, att hon skulle “råna” sjömanshustrur på deras män, men mycket mera sannolikt är att havgudinnans namn kommer hur “Hrönn”, “det rinnande” alltså själva vattnet…som hon ju förkroppsligar. När Hedniska Tankar började med sina kalendrar 2015 publicerade vi denna bild, som var inspirerad av ett av Anker Eli Pedersens frimärken från Färeöarna. Ran är svarthårig, därför att hon är av Jotnars släkte, och hennes hår är blåsvart som själva havsdjupen – dessutom gjordes här medvetet en hädisk parodi på de kristnes jeschua ben yussuf, som ju lär ha dött med utsträckta armar. En glad, välkomnande Ran vore en mycket bättre bild, och därför utformade vi den såhär…

Denna framställning av havsgudinnans utseende har sedermera blivit stilbildande, vilket visar att man kan nå framgång med små medel. Tyvärr översvämmas hela Internet för närvarande av dåligt gjorda AI-bilder, vilket dödar all skaparkraft och dessutom sprider felaktig information om hur våra Gudamakter ser ut. Vi dränks i en uppsjö av vad som närmast verkar vara dåligt ihopkomna pocketbokomslag och liknande amerikaniserat skräp, men våra gudomligheter förblir vad de är och vad de alltid varit.

 

Denna bild gjorde en rysk konstnär med en tydlig förlaga i Hedniska Tankars version av  Ran år 2015. Här nedan visas en förstoring av samma bild, som visar den nätklädda gudinnans utseende i större detalj.

Ett av våra egna AI försök följer här – Ra bör vara nästan helt naken, eftersom ju hon är en simmande varelse som vistas i vattenvärlden, och därför har få behov av kläder, undantaget sitt fisknät.

Att fotografera i vatten vid havet kan ha sina sidor. Modeller kan frysa, man kan få pålandsvind rakt in i kameran, regn och dimma kan störa bilden – vid nedanstående tillfälle 2017, hade vi nästan råkat ut för alltihop – men bilderna togs ändå vid en Östersjökust.

I AI-version blev samma bild såhär:

Vi avslutar detta inlägg med lite fler bilder ur samma serie – härnäst kommer kanske tolkningar av Idun, Freja och andra av Asynjorna…

Unknown's avatar

Olsmässokroken passeras, 2026

by

29 Juli i år var en Måndag, men idag är en TORS DAG som alltid om Torsdagarna. De kristna hundarna dillar och lallar som vanligt om Olof Digre eller Olof Haraldsson av Norge, som var en stor bondeåplågare och verkligen inget Helgon precis. Han blev rättvist dräpt av Trönderna i slaget vid Stiklastad, och de flesta Härjedalingar och Jämtar stod också avgjort på de norska böndernas sida, trots den senare lögnaktiga Arnjots-myten, idag bara ihågkommen i form av dålig buskis-teater i Östersund.

Vi HEDNINGAR vet att St Olof med sin yxa, bara är en dåligt maskerad kopia av ASA-THOR med sin hammare. Detta har varit BEVISAT i mer än 100 år.

I Olsmässokroken eller strax före den egentliga skörden var det ont om mat, och därför var det fullständigt naturligt att be Thor om hjälp. Han är ju åskans och regnets herre, och som vanligt inträffar det skurar i Svealand, Götaland och Norrland såhär års, vilket alla någotsånär kloka människor kan se och observera med sina egna ögons och sinnens hjälp, i alla fall om de inte är själv-idiotiserade pestival-besökare i Tjockhult eller Fjollträsk, en osund håla som vi Asatroende gärna undviker denna årstid, till förmån för de friska och sunda delarna av vårt land, där säden gror och riktiga, hårt arbetande människor kan leva och överleva.

De som följer Thor, vet vad han är värd. Till ära för honom, Åke-Thor eller den verklige Olof (vi känner minst en sådan i Roslagen och från Gräsö) som nu skänker oss klart väder och solsken, så att vi får bröd till vintern.

Hell Thor !

Därmed spelar vi den vackra melodin “Thunderstruck”

Ty, såsom Skalden Angus Young skriver, ja sannerligen sannerligen – detta sade han om den kristne guden och hans anhang:

I looked ’roundAnd I knew there was no turning back (thunder)My mind racedAnd I thought, what could I do? (Thunder)And I knewThere was no help, no help from you (thunder)Sound of the drumsBeating in my heartThe thunder of gunsTore me apart

Men – så säger texten och visan, kom Tor genast till hans hjälp, när den kristne Guden bara SVEK. Jahveh, JHVH eller Allah hjälpte inte alls, men – se och skåda – Thor sände Angus Young Thrud, sin starka och sköna dotter, på det att han skulle bli inledd i Frejas vackra härlighet, som också tydligt kan skönjas denna årstid, men inte för “tvestjärtarna”. Läs själva resten av denna kända hårdrocksballad, så får ni se. Vi avslutar med ännu mera säckpipor. Med deras hjälp kan man MARSCHERA och inte bara spatsera, genom landsbygd, över kullar och vida fält, ja också genom hela städer.

Så skola vi gemensamt slå på trumman likt skottar och irer för god och sann ASATRO samt HEDENDOM !

þetta eru heiðnir, þetta eru almúgamenn

(inlägget ursprungligen publicerat 2024-08-01)