Tag Archives: Sveriges Nationaldag

Unknown's avatar

Odensaari – och ortnamn… (repris från 2024-08-24)

by

Idag firade Ukraina sin Nationaldag, vilket många har uppmärksammat – och vi kan bara hoppas att det blir ett värdigt firande, särskilt här i Sverige och än längre Västerut, där varje firande, festival, partikonvent eller liknande tar sig allt ovärdigare och ovärdigare former – liksom det som skall föreställa politik och demokrati för hela länder. I “Hedniska Tankars” hörn av Midgård råder ett stilla lugn – trots att den första höst-stormen – som alltid i September – dragit in från England.

Låt oss lämna dagspolitiken därhän, och söka oss längre österut. Senast “Hedniska Tankar” skrev om ortnamn, och Eddans samt Asatrons verklighet – för den är grundad på just verkligheten, och faktiska förhållanden – var när vi behandlade Singö och det svenska Åland. ( tryck på den rödmarkerade länken). Än längre österut – och på Finlands fastland – ligger Odensaari – en plats och en gammal herrgård, som finska ortnamnsforskare gjort allt för att omtolka, bortförklara och “folketymologisera” på sitt eget lilla unika vis. Problemet är bara, att hela böcker har skrivits om det faktum, att Teofora Ortsnamn, eller med andra ord Platsnamn som refererar till Asatrons gudar, finns över hela det svenska Finland.

Redan 2007 utgav den Finlandssvenska författarinnan Paula Wilson sin bok “Röster från Forntiden” – på hela 528 sidor – som berättar om hur finskspråkiga akademiker systematiskt försökt rensa ut alla de teofora ortsnamnen från 1950-talet och framåt, eftersom de varit alltför “svenska” och “hedniska” – i stort sett alla ortsnamn i Finland skulle då omedelbart förfinskas, vilket sammanföll med svårartat kristna personers vantolkningar. Alla ortnamn, nästan helt utan undantag, skulle gå tillbaka på naturföreteelser, eller namn på djur och växter som finns i Norden, enligt “fennomanernas” tolkning – och Paula Wilson blev förstås grundligt utskälld “efter noter”.

Men ingen kan förneka fakta. Odensaaris namn kommer inte alls från någon “Karhu” eller finsk björn, som alla kan se, och heller inte från en Oksi – genitiv Ohden – som då plötsligt skulle vara ett gammalt finskt namn på just Björnen som djur – trots att inga belägg eller bevis alls finns för den saken – oaktat att “Björnön” finns utanför Västerås (där en hel del finsktalande flyttade in under 1900-talets senare hälft) och att den Nordiska identitet och den gudavärld vi Nordbor alla delar har påverkat varann.

Odensaari ligger nära det svenska Åbo, och är en herrgård från 1200-talet, skriver man på Wikipedia. Man vet, att gudalundar finns i närheten – och detta – Odens Ö – och inte björnens – är den första ort man ser, när man lämnat det svenska Ålands bygder – trots historiska namn som Taipale och Lehmo – där våldsamma strider utkämpats under de sista två och en kvarts seklen – ligger i närheten. Svenska Regementen – och “Arméns flotta” som det en gång hette, bar eller bär ännu de namnen som “Segernamn” på sina regementsfanor, trots att vår bättre hälft – den östra Rikshalvan – gick förlorad för oss Svenskar år 1809. Frigörelsen från Ryssland, och det inbördeskrig som sedan följde – ett befrielsekrig från ett främmande ok – ska vi inte tala om här – men med tanke på Ukrainas sjävständighetsdag och vilket år detta är – så lär striderna gå vidare, inte bara som “språkstrid”.

I mer än tusen år – kanske i så mycket som 5000 år och än tidigare – har etniskt Nordiska bosättningar funnits i vad man ännu kallar “Det egentliga Finland”. Det finns få skillnader mellan finnar,svenskar och finlandssvenskar i genetiskt hänseende, och så när som på det faktum att gamla “Fennomaner” och nya “Sannfinländarna” vill utrota det svenska språket, finns inga motsättningar.  Sverige har blivit den svagare halvan av vad som en gång var en stat, ett rike – medan Finland är starkare, sundare, friskare – och närmare det förflutna i flera avseenden. Det styrs av en Finlandssvensk President, Alexander Stubb – som alla vet – och han företräder ett nationellt, Liberalt Samlingsparti – som det svenska “Folkpartiet” var – en gång i tiden. Den 6 December detta år kan vi också fira den Finländska Nationaldagen – för Finland kommer kanske bestå, också när Sverige – vårt Sverige – inte längre gör det. Vi svenskar har som bekant äntligen fått en nationaldag, vilket skedde först under detta sekel, år 2005.

Vår självständighet har vi aldrig fått fira, men däremot enbart vår flagga – och endast från 1916 och framåt – året före det finska Inbördeskriget.

Alla sanna Hedningar kräver Friheten och Självständigheten, och våra egna gudar i vårt eget land. Ett språk, och en kultur som är vår egen – och som inte låter sig uppblandas eller ersättas med något annat, precis som Paula Wilson – internationaliserad till namnet, men inte till gagnet – för inte heller vettlös och måttlös amerikanisering gagnar någon..

 

Unknown's avatar

Nationaldagen, 6 Juni 2026

by

Idag firar vi etniska svenskar vad som länge förvägrats oss – av våra egna, såkallade “Folkvalda” politiker. Ursprungligen markerade den 6:e Juni dagen för Gustav Vasas intåg i Stockholm – något som faktiskt måste anses som tvivelaktigt, eftersom det skedde på en dag när “gamla stilen” eller den medeltida, kristna och felaktiga kalendern gällde – egentligen skedde intåget i Stockholm först 16 Juni enligt moderna kalendrar, dvs betydligt närmare det hedniska Sommarsolståndet och verkliga Midsommar och dessutom blev Sverige ett Arvrike och inte ett Valrike det året, för innan dess kunde Sveakungar faktiskt inte formellt utses genom arv, utan det krävdes – i alla fall i teorin – ett allmänt val med representanter från alla stånd – som på ståndsriksdagen i Arboga – på sin tid. Det betydde ett nederlag för vad som i alla tider varit en folklig demokrati och tingsordning, med Kungaval vid Mora Stenar och Lagmän över Uppland, som dömde en man till att vara Kung – för det är en Plikt, INTE ett privillegium.

Man har på falska grunder påstått att det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet skulle ha varit “en tid av nationalism” i Sverige, vilket inte alls stämmer, eftersom nomenklaturan och den styrande klassen i den tidens samhälle precis som idag fortsatte med fåraktigt, bräkande kryperi för allt utländskt. Vi fick ha en “Svenska Flaggans Dag” men aldrig, aldrig någonsin en riktig Nationaldag, som i alla andra länder i Europa eller resten av Världen. Ständigt skulle svensken stå med mössan i hand och bocka, bocka och kröka rygg för alla utlänningar, inklusive den tysksinnade familjen Bernadotte, som ursprungligen kommer från Frankrike, och vars under 1900-talet längst sittande Monark – den bisexuelle Gustav V – var allt annat än folklig. Det var också han, som när Norge ockuperats av tyskarna år 1940 fattade beslutet om att vägra den landsflyktige Kung Håkon VII inresetillstånd i Sverige.

 

Det krävdes till och med ett helt världskrig – Första Världskriget då närmare bestämt – för att vi alls skulle få fira vår nations flagga, eftersom “Svenska Flaggans Dag” INTE fick firas officielt förrän 6 Juni 1915 – och detta är ett bevisat, historiskt faktum. Detta högst egendomliga sakernas tillstånd varade ända till det tidiga 2000-talet, och i 90 långa år av förnekelse, förringande, trivialiserande, förbarnsligande, smutskastning och “kackande i eget bo” (citat Gustav I Vasa ) vilket dessa svenskar och deras förbannade, falska överhet alltid varit experter och nära nog världsledande på.

Motion efter motion om att vi äntligen skulle kunna få en enda dag av stolthet, en enda dag om året då vi kunde stå upp för oss själva – vårt etniska ursprung, vår kultur och vår nation avslogs under det tidiga 2000-talet, tills Regeringsmakten tilföll Göran Persson i Stjärnhov, en statsminister som började som malaj eller “handräckningsvärnpliktig” på P 10 steg fram från sitt Vingåker, där Ving-Tors runstenar en gång stod. I 37 000 år och mer har vårt unika genom kunnat spåras bakåt i tiden, och fram till 1900-talet, har svenskarna fått vara en av Europas mest homogena och livskraftiga befolkningar – innan Sverige Balkaniserades under perioden 1980 och vidare framåt, med eskalerande kriminalitet, eskalering av inflyttande från de Muslimska MENA-länderna och Levanten som genomgående inslag i Reinfeldt-Regeringens och de “Såsial-demokraturiska” Regeringarnas föga lyckosamma politik. Problemen spreds också till våra grannländer, främst till Danmark, men också till Norge och i viss mån Finland, vars befolknings- och försvarspolitik hela tiden varit åtskilligt sundare än vår.

Efter en Regeringsproposition år 2004 blev 6 Juni 2005 ÄNTLIGEN den dag, då Nationaldagen äntligen fick firas offentligt. Idag är det 21 år sedan, och en hel generation har vuxit upp, som inte lärt känna sina egna rötter, inte vet vad det innebär att vara svensk – och sakna den nation, man faktiskt har rätt till enligt FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, för den fastställer en gång för alla – och oföränderligen – den kan nämligen inte förändras från sin ursprungliga ordalydelse per definition – att alla människor har rätt till en nationalitet.

Således har vi svenskar också en, och vi har rätt att försvara vårt eget land – dessutom – emot de som helt klart inte skall vara här – av juridiska skäl, om inte annat – därför att de inte kan acceptera vårt lands lagar, eller det som är vårt språk och vår kultur – inte deras.

Andra länder i Europa befinner sig i en mycket allvarligare situation – det gäller inte minst Ukraina, som vi alla vet – men påstådda “nationer” som Vatikanstaten, Palestina, “Fria Republiken Narva” och andra liknande företeelse ger vi på “Hedniska Tankars” redaktion inte mycket för – hursomhelst. Inte i dagsläget, i alla fall – eller den tid som är vår.

 

“Warer Svenske !” Skulptören Carl Milles trästaty av Gustav Vasa med en bit av Vasa-eken från Rydboholm, från år 1925

En maning att ta fasta på – idag och alla andra dagar !