Idag firar vi etniska svenskar vad som länge förvägrats oss – av våra egna, såkallade “Folkvalda” politiker. Ursprungligen markerade den 6:e Juni dagen för Gustav Vasas intåg i Stockholm – något som faktiskt måste anses som tvivelaktigt, eftersom det skedde på en dag när “gamla stilen” eller den medeltida, kristna och felaktiga kalendern gällde – egentligen skedde intåget i Stockholm först 16 Juni enligt moderna kalendrar, dvs betydligt närmare det hedniska Sommarsolståndet och verkliga Midsommar och dessutom blev Sverige ett Arvrike och inte ett Valrike det året, för innan dess kunde Sveakungar faktiskt inte formellt utses genom arv, utan det krävdes – i alla fall i teorin – ett allmänt val med representanter från alla stånd – som på ståndsriksdagen i Arboga – på sin tid. Det betydde ett nederlag för vad som i alla tider varit en folklig demokrati och tingsordning, med Kungaval vid Mora Stenar och Lagmän över Uppland, som dömde en man till att vara Kung – för det är en Plikt, INTE ett privillegium.
Man har på falska grunder påstått att det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet skulle ha varit “en tid av nationalism” i Sverige, vilket inte alls stämmer, eftersom nomenklaturan och den styrande klassen i den tidens samhälle precis som idag fortsatte med fåraktigt, bräkande kryperi för allt utländskt. Vi fick ha en “Svenska Flaggans Dag” men aldrig, aldrig någonsin en riktig Nationaldag, som i alla andra länder i Europa eller resten av Världen. Ständigt skulle svensken stå med mössan i hand och bocka, bocka och kröka rygg för alla utlänningar, inklusive den tysksinnade familjen Bernadotte, som ursprungligen kommer från Frankrike, och vars under 1900-talet längst sittande Monark – den bisexuelle Gustav V – var allt annat än folklig. Det var också han, som när Norge ockuperats av tyskarna år 1940 fattade beslutet om att vägra den landsflyktige Kung Håkon VII inresetillstånd i Sverige.
Det krävdes till och med ett helt världskrig – Första Världskriget då närmare bestämt – för att vi alls skulle få fira vår nations flagga, eftersom “Svenska Flaggans Dag” INTE fick firas officielt förrän 6 Juni 1915 – och detta är ett bevisat, historiskt faktum. Detta högst egendomliga sakernas tillstånd varade ända till det tidiga 2000-talet, och i 90 långa år av förnekelse, förringande, trivialiserande, förbarnsligande, smutskastning och “kackande i eget bo” (citat Gustav I Vasa ) vilket dessa svenskar och deras förbannade, falska överhet alltid varit experter och nära nog världsledande på.
Motion efter motion om att vi äntligen skulle kunna få en enda dag av stolthet, en enda dag om året då vi kunde stå upp för oss själva – vårt etniska ursprung, vår kultur och vår nation avslogs under det tidiga 2000-talet, tills Regeringsmakten tilföll Göran Persson i Stjärnhov, en statsminister som började som malaj eller “handräckningsvärnpliktig” på P 10 steg fram från sitt Vingåker, där Ving-Tors runstenar en gång stod. I 37 000 år och mer har vårt unika genom kunnat spåras bakåt i tiden, och fram till 1900-talet, har svenskarna fått vara en av Europas mest homogena och livskraftiga befolkningar – innan Sverige Balkaniserades under perioden 1980 och vidare framåt, med eskalerande kriminalitet, eskalering av inflyttande från de Muslimska MENA-länderna och Levanten som genomgående inslag i Reinfeldt-Regeringens och de “Såsial-demokraturiska” Regeringarnas föga lyckosamma politik. Problemen spreds också till våra grannländer, främst till Danmark, men också till Norge och i viss mån Finland, vars befolknings- och försvarspolitik hela tiden varit åtskilligt sundare än vår.
Efter en Regeringsproposition år 2004 blev 6 Juni 2005 ÄNTLIGEN den dag, då Nationaldagen äntligen fick firas offentligt. Idag är det 21 år sedan, och en hel generation har vuxit upp, som inte lärt känna sina egna rötter, inte vet vad det innebär att vara svensk – och sakna den nation, man faktiskt har rätt till enligt FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, för den fastställer en gång för alla – och oföränderligen – den kan nämligen inte förändras från sin ursprungliga ordalydelse per definition – att alla människor har rätt till en nationalitet.
Således har vi svenskar också en, och vi har rätt att försvara vårt eget land – dessutom – emot de som helt klart inte skall vara här – av juridiska skäl, om inte annat – därför att de inte kan acceptera vårt lands lagar, eller det som är vårt språk och vår kultur – inte deras.
Andra länder i Europa befinner sig i en mycket allvarligare situation – det gäller inte minst Ukraina, som vi alla vet – men påstådda “nationer” som Vatikanstaten, Palestina, “Fria Republiken Narva” och andra liknande företeelse ger vi på “Hedniska Tankars” redaktion inte mycket för – hursomhelst. Inte i dagsläget, i alla fall – eller den tid som är vår.
“Warer Svenske !” Skulptören Carl Milles trästaty av Gustav Vasa med en bit av Vasa-eken från Rydboholm, från år 1925
En maning att ta fasta på – idag och alla andra dagar !