Ifrån Asatrufélagid på Island kommer goda nyheter. Där talar man nämligen just om Asatro – det underlättar ju om alla länder i Världen har ett och samma namn på vad som är just en tro, och inte en tom “sed” eller en mekanisk upprepning utan all mening, som de lallare, fåntrattar och New Age-kretiner som i Påskas orenade och profanerade vid Gamla Uppsala felaktigt föreställer sig.
Asatron är heller inte “forn” eftersom den utövas här och nu, idag.
“Trua af Asom ok Ölvom” – alltså att Tro av Asar och Vaner finns omnämnt redan i Eddan. De kristna påståenden som står på svenska Wikipedia är skriven av en kristen skojare vid namn Lasse Liten Lönnroth (en professor E-mer-i-thurs eller Emeritus, som rotar i lönn..) och honom skall du inte tro på, för han förvanskar hela tron, förvanskar hela Eddan och är visst inte “världens bästa översättare” som man haft den dåliga smaken att skriva i en del Svenska Riksmedia, långt bortom all akademisk ära och värdighet – för studerar man hans Eddautgåva hittar man flera flagranta fel. “Mannar allherliga mannast !” om Thor eller Tor i Harbadsljod, kan i-n-t-e översättas med “pojkvasker” nämligen. Lönnroths översättning är ett fuskverk och inte hantverk – dessutom har han inte gjort det själv, utan låtit andra yngre akademiker gör vad som skulle vara grovjobbet, och sedan tagit äran åt sig för egen del, vilket är gravt ohederligt av en såpass gammal man.
För övrigt säger man “Trua Thor” utan preposition “á” eller “på” också – för om du på en Tors Dag som denna, säger “jag tror på Tor” gör du dig skyldig till en abstraktion, lika mycket som “tro på gud” eller jultomten. Säger du däremot “Trua Thor” så är du medveten om att Tor finns, liksom om du säger “tro mig” eller “jag tror Hilmar Örn Hilmarsson” som ju är Allsherjargodhi för Asatrufelagid, och därmed dess högste administrative styresman och främste företrädare – men visst inte någon Påve, om du nu trodde det. Gudahovet är nu halvbyggt, men kommer i sinom tid täckas av en kupol, lika stor och i ögonenfallande som Hallgrimskirkja, vilket är den så gott som enda katedralen på Island.
Okunniga människor, som håller “Påskblot” (Påsken är en kristen tradition, och har inte ett förbannat dugg med vår Nordiska kultur att göra) eller “Vårblot” omvartannat, utan att verkligen förstå vad detta skall stå för, och som bara rabblar upp en massa gudamakter utan innehåll, utan sammanhang, utan att han en enda logisk tanke bakom alltihop, borde inte få stå och profanera eller orera vid ett av vårt lands allra heligaste historiska minnesmärken, lika lite som några nynazzar eller “typ motsvarande”.
På Island ställer sig de agerande på något som liknar öppen fyrkant, och ingen fånig “cirkel” därför att alla dessa valhänta cirkel-ceremonier, där hälften av åskådarna inte ens kan se och varsebli vad som sker, som sagt är vansinnigt ogenomtänkta, ja rena löjan. Man har kunskap, och godar och gydjor värda namnet.
Man firar Segerblot på en Tors Dag, talande nog, och på vad som enligt gamla svenska runstavar och kalendrar benämndes Målnedan, eller nedanet i Vårmånad, som senare kallats April – och “mål” var de mått med spannmål, som man åtminstone i Västsverige tänkte sig så inför vårsådden.
Verklig tro baseras på verklig och djup insikt. Insikt kommer av det som är för evigt och giltigt för alla tider, och som aldrig förgår.
Vi har redan många gånger tagit upp Gydjan Freyja Ashwynns böcker här på “Hedniska Tankar”, för vad hon inte redan kan om runor, är inte värt att veta. Seriösa verk – till skillnad från amerikanska klåpares och värdelösa “fornsedares” new age-mässiga, skrattretande påfund är svåra att finna, och ännu svårare är att hitta alla dem – Gydjor eller Godar – som ett helt liv har stått i Odens tjänst. Han är en gud med tusen namn, hundratalsheiten och kenningar, och skulle någon av oss ha sett eller varseblivit honom, i det som de kristna hundarna envisas kalla för en “epifani” eller en direkt gudsuppenbarelse, så lär den individen aldrig någonsin bli samma människa efteråt – på gott eller ont.
Den som är Odens “Fulltrui” eller väljer hans väg, kommer på det ena eller andra sättet att välja kriget, döden eller stormen. Vinden, runorna och kunskapen. Allt är hans, och allt stammar från honom. Någon “Allfader” som de kristnes gud, har han aldrig varit – och kommer aldrig någonsin att vara. “Han ger seger åt somliga” står det i Eddan, och det innebär långtifrån alla. Han är INTE – har inte varit och kommer aldrig vara någotslags “inkluderande” gud – och ni bör inte inbilla er eller tro något sådant – för då kan det förr eller senare gå er illa. Fråga de som vet..
Jag har själv sett och iakttagit den på nära håll – men där jag bara varit en betraktare – har Freja Aswynn – på sitt sätt – inte bara lyssnat, utan deltagit i den – genom många år, ja årtionden. Det måste man förstå. En epifani av Thor eller Tor, däremot – tar sig andra uttryck. Tänk dig att du får en blixt på 10 000 Volt och många Amperes styrka rakt genom kroppen, och att ditt hjärta kanske stannar någon minut, men att du ändå råkar överleva. Ungefär så känns det att möta Gudamakterna, oberoende av vilken av våra mer än 147 gudamakter i Asatron det handlar om.
Själv varseblev jag den Vilda Jakten på avstånd, i en skog nära Vittskövle, 1983 då jag var 18 gammal. En god vän skadades allvarligt vid en tältbrand natten efteråt, och fick andra gradens brännskador på händerna, låren och sådär 10-15 % av kroppen. Vad som hände i övrigt har jag beskrivit i ord, många gånger. När de 12-15 personer som upplevde tältbranden – jag låg själv innerst, eftersom jag var plutonchef – väl kommit ut, släpade jag själv och två andra honom en kilometer – och innan han fördes bort satt jag bredvid honom i mörkret, den där Novembernatten.
Han bad mig om en cigarett, men kunde inte tända den. Jag placerade den i munnen på honom, som man gör med en skadad. Innan skadechocken verkligen sätter in, är det ett bra sätt att avleda någons uppmärksamhet. Först började han skaka, sedan skrek han. På slutet var det så illa, att han om och om igen bad mig om att slå honom i huvudet med en sten, så att han skulle förlora medvetandet och få slut på sina smärtor. Jag kunde inte hjälpa honom, den gången. Visst fanns där kompanisjukvårdare och instruktörer,- men morfin eller något sådant, hade vi inte. Helikoptertransport var det inte tal om, det blev skakig 903:a och färd in till Lunds Akademiska sjukhus och brännskadekliniken där.
Dagen efteråt fick jag av en händelse syn på Per Lagerkvists “Aftonland” på något bibliotek, någonstans – där det talas om den spjutkastande guden – han som håller Gungners lans i sina händer. Ni förstår, det var jag som vaknade först – och beordrade eldposten i tältet att kasta ut en brinnande plastdunk med tvåtaktsolja för MC-ordonnansens Husquarna motorcykel, uppblandad med rester av t-sprit och slattar av lysfotogen. Tyvärr hade han, som satt eldpost ställt dunken för nära tältspisen – trivialt nog – och så fattade den eld. Nu offrade sig bara en man, för de andras skull – och jag själv bar skulden till hans smärta, eftersom han lydde, och gjorde exakt vad jag sade åt honom att utföra.
Oden – Odin – och Loke – hans skugga – finns i alla kulturer, alla land – och de som lever tillräckligt länge, kommer kanske att få se dem – innan de dör…
Freyja Ashwynn växte upp i en holländsk, strängt katolsk familj – strax efter Andra Världskriget. När hon bröt med dem, allesammans – ansåg de henne för galen. Hon befann sig på olika institutioner från det att hon var 9 till 18 år gammal, men – vid 30 års ålder flyttade hon till London – efter att ha lärt känna Oden, och runorna. Hon mötte Hilmar Örn Hilmarsson från det Isländska Asatrufélagid, gifte sig två gånger – Edred Thorson – en annan storhet inom den moderna, esoteriska runologin – lärde sig förstå skillnaden mellan Sigurd Agrells epokgörande Uthark-teori och den missvisande nummerologi som andra “runmagiker” tyvärr ofta följer – med sorgligt resultat. Hon träffade dem alla, samspråkade med envar. Många av dem finns inte mer, eftersom de är döda och inte lever längre. Hon ägnade sig också åt folkmusik, eller neo-folk i Tufnell Park, nära Camden Town i London, där hon bott, verkat, lärt ut runkunskap och Asatro sedan 1979. Och ingen har gjort det bättre än hon, inte någonstans i just England UK, i alla fall.
Freya Ashwynn mötte enligt sig själv Oden år 1983 – alltså samma år som jag – och det går inte att berätta hennes historia, utan att också berätta min egen. “There is no way of telling her story, without telling my own“, för att parafrasera Martin Shen i någon gammal film, någonstans. Ni kan själva få avgöra om detta bara är rena tillfälligheter, eller mer än ett sammanträffande. Ni kan också få påstå eller säga att denna berättelse bara är trams, tomt poserande eller fåneri. Det intresserar mig inte, och det intresserar inte Gudamakterna heller. Jag har ju sagt att man möter dem bara vid ytterst begränsade, enstaka tillfällen, kanske bara en enda gång i livet – för i vardagen kan du som läser detta inte se eller varsebli dem – ifall du inte tränat din varseblivning, och därför fått försaka något annat. Likheter finns kanske med Jan Fries, “Helrunar” – här går vi hela vägen eller inte alls – inte att förväxla med den akademiske forskaren Jan de Fries – som var kristen, färgades av detta och dog år 1964.
Man kan inte anklaga en fjällbäck för att den rinner och forsar, och man kan inte hejda en Gydjas ordflöde. Inte när hon heter Freyja Ashwynn, för hon sejdar ständigt, och befinner sig ibland i ett inre tillstånd, som ni vanliga läsare eller läsarinnor inte kan ha en aning om. Sofia Axelsson, som tillhör en vida yngre generation kvinnor från Sverige, är lite av samma andas barn när det gäller vild sejd, eller ett inspirerat skrivande – men hon slår aldrig över helt, och det gör inte Freyja Ashwynn heller.
“Många äro komna, men få äro kallade” lär det stå i någotslags kristen bok. Själv vet jag inte, eftersom jag aldrig läst den. Är man Hedning, så är man Hedning, och är man Asatroende så är man Asatroende och inget annat. Freyja Aswynns självbiografi, däremot – är nog både spännande och intressant läsning – ifall man vet något om det sena 1900-talets esoterica, och förstår att uppskatta allt som sägs.
I länder som det alltmer intellektuelt torftiga och utarmade Sverige eller USA är böcker som “Walking with Woden” eller Wothan totalt omöjliga att ge ut, och knappast någon procent av befolkningen kan förstå dem, ifall de inte själva har liknande erfarenheter som bokens författarinna – inte “författare” eftersom detta gäller en kvinna. Rörande “blaskor” eller dagstidningar som DN, SvD, GP och så vidare, eller svenska recencenter i allmänhet, hyser jag föga eller intet hopp. Men – jag rekommenderar er faktiskt att köpa och läsa Freyja Ashwynns självbiografi – även om det inte – traditionsenligt – lär bli någon landsomfattande “Bokrea” i Sverige just i år, anno 2026 – förrän den 24 Februari.
Att den sista fullmåne som infaller i Gräsmånad eller April (enligt den gamla svenska kalendern) kallas Segerfull kanske de flesta Asatroende och verkliga Hedningar känner till. Och jo – det kan faktiskt slumpa sig så vissa år – att en och samma månad har två fullmånar...Däremot är det i-n-t-e bevisat, att just Tiburtius-dagen, 14 April skulle utgöra sommarhalvårets början i Sverige – detta är “Wikipedia-kunskap” och slidder-sladder.
I Reykjavik hålls nu Segerblotet klockan 1400 i morgon.
I Skagafjord hålls det klockan 1300
I Blöndalsbodar vid Egilsstad hålls det klockan 1800
och – slutligen – i Akureyri på Islands nordkust hålls det också om kvällen, 1800.
Med lite god vilja kan ju dessa blot få representera de fyra fjärdingar det Hedniska Island var indelat i, på den tiden det var en Hednisk fristat. Dessutom var varje fjärding indelad i tre tredningar – men det visste ni väl redan – eller hur ?
Att Nordiska Asa Samfundet – det största samfundet för Asatro i det nutida Sverige firar Segerblot, nämnde HT redan för några dagar sedan. Nu sällar sig även “Blotlaget Vergelmer” i Luleå till de lokala evenemangen – 27 April, inte den 25:e – men det är väl vackert så. Också i Norrbotten och Norra Norrland har man nu i alla fall kommit så långt, att man inser att Vårblot, Segerblot och Vanadisblot är tre olika saker, som sker i tur och ordning – vilket Hedniska Tankar och Samfundet Särimner införde i Sverige redan 2015. Sakta men säkert tar vi tillbaka det arv, som så länge förvägrats oss. Vi förvaltar den kultur och den tro som är vår – men ingen annans. Och vi är varken bättre eller sämre än någon annan kultur och tro i det avseendet, eftersom vi för det mesta håller fred, vill vara ifred och inte “inkluderar” vem som helst.
Eikþyrnir heitir hjörtr, er stendr höllu, ok bítr af Læraðs limum; en af hans hornum drýpr í Hvergelmi, þaðan eigu vötn öll vega.
(Grimnesmál, 26:e strofen)
I Hedniska Tankars översättning lyder samma strof sålunda:
Ektyrnir heter hjorten
som står på Hallen
och biter av Lärads lemmar.
Men av hans horn
dryper det ned i Hvergelmer
och dädan flödar vatten alla vägar.
Läser vi så den poetiska Eddan, närmare bestämt i Gylfaginning, där Oden själv blev till Hög, Jämnhög och Tredje – så ska vi finna att Hvergelmer omtalas flera gånger. “Hallen” är här detsamma som Valhall, får vi veta, och hjorten Eiktyrnir på dess tak har så väldiga horn, att daggen som dryper av dem blir till alla floder, som rinner i underjorden. Eller – i Finnur Jonssons transkriberade original:
Þá mælti Jafnhárr: “Fyrr var þat mörgum öldum en jörð var sköpuð er Niflheimr var gerr, ok í honum miðjum liggr bruðr sá, er Hvergelmir heitir, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Svöl, Gunnþrá, Fjörm, Fimbulþul, Slíðr ok Hríð, Sylgr ok Ylgr, Víð, Leiftr. Gjöll er næst Helgrindum.”
“Då mälte Jämnhög: “Före dess var många åldrar när jorden skapades (den skapades inte på en gång, utan byggdes av många gudar) och Nifelhem gjordes, och mitt i Nifelhem ligger så en brunn, som heter Hvergelmer, och därifrån faller det åar, som heter så: Svöl, Gunnthra, Fjörm, Fimbulthul, Slidr och Hrid, Sylg och Ylg, Vid, Leiftr, men Gjöll ligger närmast Helgrinden…
Nifel i Nifelhem är samma ord som “nebel” på modern tyska, dis, töcken, dimma… Svöl är en sväljande underjordsflod, Gunn-Thra är “Gunns” = stridens trånad, Gunn är också ett Valkyrienamn, Fjörm är Fjärran, Fimbulthul är ett Odens-heite, Slid och Strid är strida, vida floder, Sylg är ett annat ord för svalg, Ylg kan tolkas som glupande gap, Vid fodrar ingen förklaring, Leiftr är kanske den som kommer efter, men Gjöll eller Gäll är den flod, som faller nedåt i Hel, som ligger under själva Nifelhem – för världarna under jorden är i sanning många, och inte en – det är underjordiska glaciär-floder, slukhål, svalg och dolda djup man sett i naturen man talar om, inte bara “grundvatten”.
Och vi läser också:
Ein er með ásum, en önnur með hrímþursum, þar sem forðum var Ginnungagap. In þriðja stendr yfir Niflheimi, ok undir þeiri rót er Hvergelmir, en Níðhöggr gnagar neðan rótina. En undir þeiri rót, er til hrímþursa horfir, þar er Mímisbrunnr, er spekð ok mannvit er í fólgit, ok heitir sá Mímir, er á brunninn. Hann er fullr af vísendum, fyrir því at hann drekkr ór brunninum af horninu Gjallarhorni. Þar kom Alföðr ok beiddist eins drykkjar af brunninum, en hann fekk eigi, fyrr en hann lagði auga sitt at veði.
Här talar Jämnhög eller Oden om de tre rötterna till Yggdrasil, Världsträdet:
“En leder till Asarna, en annan till Rimtursarna, där som fordom var Ginnungagap. Den tredje leder över Nifelhem, och under denna rot är Hvergelmer, men Nidhögg gnager ner (den) roten. Och under den rot, som vetter åt Rimtursarna, där är Mimersbrunnen, som ger talförmåga och manvett i följe, och han heter Mimer, som är i brunnen. Han är full av visdom, förty han dricker ur brunnen av det horn, som heter Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en dryck av brunnen, men han fick inget, innan han lade sitt öga i pant…”
Skall man ens översätta, skall man var så noggrann det går, och inte modernisera eller bastardisera. Och man får ingenting för ingenting. Också Oden själv måste BLOTA eller OFFRA för att uppnå Visdom – och att “bedja” eller fä-aktigt be som de kristna, leder ingenstans, ingenvart, ingenstädes.
Så STÅR det i Eddan – Begrips !!
Där hör ni – Hedningar små – ack ni Hedna och mycket Ludna…
Varför “Majgreven” slutligen segrade över “Vintern” hör dock till Majandet, Valborg och Vanadisblotet – som är en pan-Europeisk sedvänja – utan förbindelse med all kristendom, och vida äldre... men – mer om det kan ni läsa under rubriken “Högtider och Blot” här ovan… eller i Maj månad, Vårmånad – när den slutligen kommer…
“Vår dag skall komma – Vårt folk skall vakna !” Asatrufelagid håller utomhusblot i vad som kommer att bli den nya samlingssalen, ännu utan tak, Oktober 2023
Övergår vi till situationen för Asatron i Sverige, så är det nämligen illa ställt, särskilt vad gäller Gudahoven. Redan på 1990-talet påstod de alltmer fåtaliga “fornsedarna” – som förstört oerhört mycket för alla oss verkliga Asatroende, som varken knarkar eller “lajvar” genom att sprida dålig new age och andra missuppfattningar i stil med Marvels “Thor” och dåliga tv-serier typ “HBO Vikings” – att de skulle samla in pengar till vad de kallade en “tempelkassa” trots att “tempel” som begrepp aldrig någonsin förekommit inom den nordiska tron – som just är en tro, en organiserad religion som alla andra, och visst inte någon “sed”.
Redan då slutade det med total katastrof. Det befanns ganska snart, att en narkoman och bedragare vid namn “Finn” (som i “finn fem fel”) fått ansvaret för hela kassan, och stulit den – beloppet uppgick till något mer än 17 000 kr, och sedan dess har “fornsedarna” bara åstadkommit tragikomiska misslyckanden, trots att de uppgett sig starta en ny insamling, som på mer än 24 år inte åstadkommit någonting alls, förutom att berika ett antal personer i sagda falska och lögnaktiga samfunds styrelse. Dess medlemmar säljer just nu vad de kallar för “äkta konnsthantverk” för att berika sig, men vi tänker inte länka till sådana smutsiga sidor på nätet, och vi rekommenderar heller inte att ni stöder dem, eller hela den stinkande “fornseds” bluffen, som visat sig vara en minst sagt smutsig byk.
De kristnes och Muslimernas gud måste helt klart vara extremt svag och kraftlös, när han tvingas förlita sig på sådana proselyter. Med våra Gudamakter inom Asatron, däremot – förhåller det sig helt annorlunda..
Säga vad ni säga vill, Oden har aldrig sagt sig vara allgod eller allvetande. Hans företrädare har aldrig, säger aldrig som i aldrig någonsin eller inte på tusen år gjort något sådant som de kristna eller muslimerna vanligen gör – så VILKEN gud är då sann ?
Allt detta har vi gjort, och åstadkommit, på egen hand – utan samfund, klubbar, föreningar – men enbart med SÄRIMNERS kraft och ingivelse.
Vi ångrar ingenting. Rien du Rien, för att säga det på franska. “Wir bauen auf” – för att säga det på tyska. Vem som till slut vinner, kommer framtiden och vår historia att utvisa – och vi tror på de goda makternas bistånd, samt att förnuftet och kunskapen en gång skall visa sig starkast – i Odens tecken.
