Tjalve (eller Tjalfe) är i nordisk mytologi guden Tors snabbfotade tjänare och följeslagare. Han är bror till Röskva och förekommer i Snorres Edda. Tjälvar (eller Tjelvar) är en mytologisk gestalt i Gutasagan som enligt sägnen var den förste som bosatte sig på Gotland och förde elden dit. Innan han kom till ön sjönk den i havet om dagarna, men genom elden blev ön bunden och slutade sjunka. Han var far till Havde, som tillsammans med Vitastjärna blev förfader till gutarna.
“Tjelvars grav” finns faktiskt i form av en skepps-sättning på Gotland – och har i flera hundra år av folk-fantasin utpekats som graven efter en historisk Tjelvar.
Tjälvars namn kan ha haft anknytning till ordet Tjälra: Tjälra: (förr) råmärke; äv. om gränssten; äv. i utvidgad anv., om gräns [snarare än ordet “Tjäle” = frusen mark – red:s anmärkning ] Kanske grundas Tjelvars namn på Ty-ulle-ve (den heliga unga och snabba eldguden Ull). [som i en “Gudatriad” “Tyr – Ull – Ve” där “Ve” ibland är ett binamn för Oden – jämför med Grimnesmál mm) Namnet Thule (bärnstens land= brinnande stenens land) i varianten tuli betyder eld på estniska.
I Atlekvädet (i den Poetiska Eddan) nämns att Ull äger en ring vid vilken man kan svära ed, och i vissa tolkningar talas om “Ulls gunst” som frälsar ur flamman. Vissa mytologiska tolkningar antyder att han kan ha haft en funktion relaterad till elden eller kultiska eldar. Oden säger: “Ulls gunst äger alla gudars den först mig frälsar ur flamman.” (Grímnismál 42).
Ull (eller Uller) är en fornnordisk gud förknippad med vinter, jakt, skidåkning och bågskytte. Som son till Siv och styvson till Tor beskrivs han som en mästerlig “skidgud” och jägarnas beskyddare. Ull anses tillhöra ett äldre skikt av gudar och var mycket kultiverad i Sverige och Norge, vilket syns i ortnamn. Viktiga fakta om guden Ull: Boning: Ydalir (“Idegransdalarna”), vilket anspelar på idegranens betydelse för pilbågstillverkning. Attribut: Skidor, snöskor, båge och sköld.
Rättskipning: Ull var också en gud som förknippades med edgång och tingsfred, och man kunde svära vid “Ulls ring”. Kult: Många svenska ortnamn som Ullevi, Ulleråker och Ultuna tyder på en stark och utbredd kult, framförallt under järnåldern. Även om Ull sällan nämns i de bevarade eddorna, antyder de många ortnamnen att han var en betydande gudom i det förkristna Norden.
Tor, Tjalve och Tjalves syster Röskva i bakgrunden, ledsagad av Loke ( illustration av Constantin Hansen ur “Danmarkshistorie for Folket” år 1854)
Kanske står de mytologiska namnen Suethes (kremerande eller offergörande hyperbore) och Svarogich ( den slaviska eldguden) i ett visst förhållande till Ull som solgud. Saxo nämner att Ollerus (Ull) en gång ersatte Oden som högste gud.
Likheter mellan Siv och Valborg :
Siv (vendernas Siva) i betydelsen vit, påminner Valborg (Walpurgis, hon som väljer renheten). Hennes son eldguden Wulthus (Ull) påminner väl om namnet Valborg och hennes heliga eldar i slutet av vintern. Siv (Siva) i betydelsen ljus påminner om själva elden och den indiska gudomligheten Shiva som står i förbindelse med elden: Shiva, den gynnsamma i den hinduiska treenigheten, är intimt förknippad med elden som en kraft för transformation och kosmisk förstörelse. Han är ofta avbildad hållande Agni (eld) i handen eller dansande i en ring av lågor som Nataraja, Shivā (शिवा) är en kvinnlig motsvarighet till den manlige Shiva.
Dansande Shiva med en behållare för Agnis eld i en av hans händer (till vänster i bild). Staty från 800-1200 talets Indien, nu i Smithsonian Museum, Washington DC
Så har gudinnan Siv (Siva, “den ljusa” ) med sitt gyllene hår varit en riktig moder Svea. De tre första Kungarna i Ynglingaätten dvs, Yngve Frej och Fjölner och Sveigder syftar på gudarna
Frej, Oden och Ull (som sveakonung). Sveigder (även Svegder och Swegde, “svearnas kung”) var enligt Ynglingasagan kung i Svitjod. Han ska ha efterträtt sin far Fjölner (“den som döljer” = Oden) efter dennes död, och tillsammans med tolv följesmän rest omkring i världen, bland annat till Ryssland och Turkiet där han träffade släktingar (enligt Snorre hade asarna utvandrat från Turkiet).
Under en andra resa till Turkiet blev han efter ett dryckesslag av en dvärg lockad att gå in i en stor sten, ty därinne skulle han kunna möta Oden. Han skall ha varit gift med Vana av Vanahem och hade med henne sonen Vanlande, som efterträdde honom på tronen.
Resultatet blir att Ynglingaättens uppgifter om svears och svenskars namn har haft någon anknytning med den unga eldguden Ull -o ch den unga fruktbarhetsguden Frej.
Inte många nu levande människor har insett och förstått detta, utanför forskarvärlden. Tor existerade redan under Nordisk Bronsålder, och skapades inte alls under Järnålder eller Vikingatid, som en del helt okunniga “kulturjournalister” eller skribenter verksamma inom “populär historia” tror.
Ovedersägliga bevis finns i form av Hällristningar, som visar att Tor – Thor – i den form vi nu känner honom, är en vida äldre gudom..
Tor som hammarlyftande gud var känd redan för 3650 år sedan. Detta vägrar kristna forskare att erkänna
Som bekant är det Valborg idag, eller rättare sagt Valborgsmässoafton, eftersom Valborgsdagen – som nästan överallt i Sverige ansetts vara Vårens höjdpunkt, och tiden för det egentliga vårfirandet, “Majandet” då man “sätter Maj i vägg” och sjunger Majvisor. Folklivsforskare som Martin P:son Nilsson och andra pionjärer inom etnologin hittade paralleller till Majandet, eller inbärandet av de gröna kvistarrna hos alla Europas folk, och till och med i den grekiska antiken, då det inte fanns någon kristendom överhuvudtaget.
Och vem är Valborg, eller som det heter på Tyska – Walphurgis ?Hon som borgar för Valen, med andra ord eller Valfrun, Vårfrun – den stora korerskan, Valeburga, Valepurga, Valdis, Vanadis – hennes namn är känt inte bara i Tyskland utan i alla länder med Germanska språk, alltså inte bara de Nordiska språken, utan också Frisiska, Tyska (i alla varianter) och Engelska samt holländska. Överallt tänder man så här års stora eldar till hennes ära, och utser “May Queens” eller Majdrottningar, vilket också är ett hedniskt bruk från början, som inte alls har med någon krystad kristendom att göra. Jungfru maria har inte ett enda dyft med saken att göra hon heller, för våren är inte steril, den är könlig och sexuell, ingen trist “jungfrufödsel”.
“Freja tar var dag av Valplatsens fallna hälften” står det i Eddan, och hon ensam är Vanernas Dis, själva Vanadisen – Walphurgis. Det är ett namn som inte många kristna begriper idag, men som är helt och hållet hedniskt från början.
De kristna har visserligen hittat på ett fiktivt helgon, en “sankta Walepurga” som skall ha levat på 700-talet, men vars historiska existens aldrig någonsin bevisats, och fortfarande bara är en from helgonlegend. Hon skulle ha varit syster till en viss Willibald, som i samband med Bonifatius härjningar och plundringståg emot Sachsarna rest från England till Tyskland, och under Bonifatius huggt ned inte bara den heliga eken vid Geismar, utan som alla kristna förstört, mördat, skövlat och bränt och slutligen – när hon blev för gammal för det – slutat sina dagar som abedissa i ett nygrundat kloster i Eichstedt, som man byggt på ännu en skövlad och förstörd hednisk kultplats. De få skriftfragment man tillskriver henne är från 800-talet, dvs långt senare, och hennes ben ska också ha placerats i en klippskreva utanför klostret, när uthungrade människor i närheten mycket riktigt brände det. Hennes ben ruttnade sönder, på det vanliga katolska viset, och från dem sipprade en helig olja, påstås det, men det behöver ingen tro på. Så långt katolikerna, och deras smutslegend.
Valborgsmässoeldarna är däremot mycket äldre, för även om man inte har några beläggg för deras tändande just i Sverige innan 1700-talet, förekom de på kontinental botten långt innan den fiktiva Walepurga ens var påtänkt eller uppfunnen, och varför ett kristet helgon ska gå omkring och bära Frejas eller Vanadis namn kan man ju fundera mycket över, men det här är bara samma tröttsamma “kristifikation” som när Skade i Skadevi fick bli “Sankta Elin” av Skövde (ett annat helgon som sannolikt aldrig funnits, och som inte är erkänt av kyrkan ens idag)
Valborg fortsätter att vara en obskyr, endast till hälften känd gestalt, men Freja, majfesten, majdrottningen och majandet känner alla till. På slavisk botten – för Majfirandet är känt även där – heter Majdrottningen ibland “Kostrubunku” och det är också hon som är huvudpersonen i Igor Stravinskijs “Våroffer” som väl de flesta bildade människor hört om. De kristna bevisar bara sin egen okunskap genom att dilla och lalla vidare om katolska helgon, och de är utestängda från så mycket skönt och vackert, som den hedniska delen av mänskligheten genast förstår och känner sig hemma med.
Stravinskijs balett har ibland uppförts just under namnet “Walpurgis” eller Valborg, men i verkligheten skedde inga människo-offer, särskilt inte av slaviska majdrottningar. Vad den slaviska – och baltiska traditionen – som också kopplats till “Kupala” eller Midsommar – gått ut på, är däremot att kvinnorna som deltog i majfesten anordnar ett gemensamt bad istället, där “majdrottningen”, “kostrubunko” eller vad hon nu kan antas heta ska kastas i vattnet, och under fröjdefulla former badas. Jämför med Nerthus, som Tacitus och romarna var så rädda för… Vid Midsommar offrar de ukrainska flickorna Midsommarkransar, liksom vi ibland här även bekransar oss vid Maj, och att de väljer åt sig en man för Midsommarnatten, har jag själv sett, och upplevt…
Maj och Midsommar brukar ofta glida över i varandra, och eftersom vissa inte kan få för mycket av det goda, eller i det här fallet Frejas sällsamma kraft, kan man ju tänka på alla de sk “Pingstbrudar”, “Majbrudar” och andra folkliga seder som förekommit ända in till 1800-talets slut eller 1900-talets början i Sverige. Till “Majbrud” eller Frejas gestalt, nedstigen på jorden och levande bland människorna, skulle man i 1880-talets Skåne ta en kvinna som var “en rikti Dansekatta” eller med andra ord tillräckligt lätt på foten, och alltid lång, blond och högvuxen, så att hon kunde gestalta Freja eller Vårfrun. “Den som har stått Majbrud, får heller inte någon brudeskrud” sade man också, och med det menades att den som tagit på sig den utvaldas roll, måste stå vanliga människor och förhållanden fjärran för åtminstone en tid, eftersom hon så att säga närmat sig det gudomliga. Frejas fester var visst inga lössläppta orgier eller något annat, utan högst ordentliga kransagillen, dansfester och våröl för bygemenskapen, och så var det långt fram i tiden…
Till och med min gamla farmor – som blev över 92 år blev utsedd till majbrud i sin ungdom, men slutade som en högst respektabel prästfru, så där ser man…
Den friska havsbrisens glöd eller men, är förstås solen, som sjunker i havet eller reser sig ur oceanen, precis på samma sätt som planeten Venus eller Mardöll – som är och förblir Frejas stjärna – kan vara Aftonstjärna eller Morgonstjärna, beroende på när man ser den. Men, inte alla kvinnor förmår bära solsmycket. För att komma dit hän måste man ha vad som krävs, och även tänka, tala, gå och handla på rätt sätt – och det är inte alla som kan, särskilt inte dumma, feta och fula amerikanskor, eller andra som missbrukar Frejas heliga namn – vilket man ska akta sig noga för att göra… Många har tänkt sig Brisingamen som gjort av guld eller bärnsten, och det finns absolut inga hinder för att uppfatta smycket så, inte heller Frejas heliga gördel, som hon kan spänna om sig som ett slags styrkebälte, för att öka sin attraktionskraft och sin förmåga till sexualitet månggfaldiga gånger, ungefär som Tors egen Megingjord, som emellertid bara ökar styrkan och de manliga kroppskrafterna.
Allt är inte kärlek, som kallas så, och bara för att vissa figurer går runt och bräker som får om det, blir livet eller Våren inte kärleksfullare eller godare för det. Se på “fornsedarnas” idiotiska flumsnack, till exempel…
Men allt det här smakar dålig vetenskap, för man kan inte bara “välja bort” källor bara för att de är förkristna, och förekommer över hela Europa gemensamt – och även om Vårfesterna så småningom – under den kristna tiden – fick en delvis annan funktion och nedsjönk till vanliga bykalas, där folk åt, drack och hade roligt av hjärtans lust – så kan Hedendomen aldrig besegras i alla fall. Den uppspirar alltid, som studenternas valborgsfirande eller gräset om våren, och Frejas verkliga budskap är evigt – det handlar om man och kvinna, inte om man och man, eller två kvinnor, som försöker ligga med varandra.
Slutligen borde här sägas något om Frejas Vrede – ett ämne jag har berört förr.
I början av 2000-talet hittades denna figurin i Silver från 800-talet i Tissö, Danmark, och den föreställer mycket riktigt Freja när hon är ordentligt arg, på precis det ställe som nämns i Trymskvida 13, där både Tor (den manliga styrkan) och Loke (den manliga slugheten) blir utkastade ur hennes bostad, och hon skriker, vrålar och sliter sitt hår:
Freja blev så arg, att solsmycket Brisingamen (som mycket riktigt syns på figurinens bröst) sprang i småbitar, och hon rev sönder sina egna kläder i vreden, och kastade trasorna efter Tor och Loke, som ensam plockade upp de ömkliga resterna, och försökte skapa sig något därav – vilket inte alls lyckades, utan bara blev en hemsk travesti – för han hade inte den rätta förmågan, eller vad som alls krävs för att skapa något vackert. Freja hatar att utnyttjas, på alla sätt, och jag skulle tro att de som nu missbrukar hennes namn till att sälja allehanda varor, såsom Freja Melkesjokolade i Norge, diverse bryggerier, cigarrfabrikanter i Sverige och andra – exempelvis i Berkely, California, USA får akta sig, den dagen Freja slutligen tröttnar på dem, och vänder sitt ansikte ifrån dem för alltid – för sådan är hon nämligen.
Den rasande Freja enligt en tysk illustration från 1800-talet
Man ska inte ta Freja och hennes krafter för givna, ty även om hon förstår skämt och skoj och har en viss humor samt – har jag förstått – till och med medlidande med människorna, så tål hon inte att missbrukas, eller att bli utnyttjad. Där går ändå gränsen, och ifall den gränsen överskrids, så vänder hon på klacken och vänder sig om och går – för alltid ! Detta gäller även var och ens Husfrejor, som ni kanske redan märkt, och redan förstår. Allt tål Freja, Freya, Freyja (upprepa alltid hennes namn, särskilt i sänghalmen !) – till och med att låta sig bindas fast, bli ordentligt piskad och ligga fjättrad i underjorden, glömsk av det faktum att hon faktiskt är Freja – ifall vi får tro Viktor Rydberg, som i “Fädernas Gudasaga” återgav en av hennes mindre kända myter, inklusive berättelsen om Svipdag eller Od, den man hon överallt sökt men som hon inte funnit, och som hon alltid trånar efter. “Nicht Menschliches ist mir Fremd” eller “Inget mänskligt är mig främmande” är också Frejas ordspråk, när det kommer till kärlekens och erotikens område, men att bli utnyttjad, tål hon som sagt inte.
Överskrider man kärlekens gränser, och visar man inte Freja tillbörlig respekt – hon korar valen, det är på hennes och ingen annans villkor som det hela sker – så går hon sin väg, så ÄR det bara – så går det också som det går. Missbruka aldrig aldrig hennes namn, och uppkalla aldrig aldrig barn eller er själva efter henne, för det kan sluta illa – mycket mycket illa – utan håll er till sanningen, de namn ni verkligen fått, och vad ni egentligen är och heter. Blota aldrig i människoblod till henne, men ära henne med hjärtat istället.
Kom ihåg vad som står att läsa om Ottars blot i Hyndluljöd !
Endast så och bara så blir Freja nöjda med er. Endast så och bara så får Freja inom och utom er verklig tillfredsställelse.
“Frejas tårar av guld, över människornas missbruk och oerhörda dårskap” (Tavla av Gustav Klimt)
Själv åker jag nu iväg någonstans – med två av mina Husfrejor – de är ju tolv till antalet, och lika strålande som himlens stjärnor – men sådant är inte till för er, ni oinvigda, ty allt är icke som ni tror, och ni är bara lekmän, där jag är en äkta Gode – och slutar med en vacker sång. För – ska man ta ut svängarna ordentligt, kan man alltid göra som den store skalden Bellman ni vet – han som först av alla på svenska sade “Jag är en hedning” och rakt fram “Jag till Fröjas dyrkan går” så att man verkligen förstod vad han menade. Tänk på detta i Valborgs- och Midsommarnatten:
“Drick ej mera än du tål – tänk på dina göromål ! – Tänk på din Chloris, där hon ligger, pigger – visar dig sin blomsterskål !”
Detta skrev Bellman verkligen i sin 49:e epistel, och alltsammans är alltså dagsens sanning – det har intet med katolska helgon att göra…
Ja, kort sagt – och för att bre på tjockt och fläka på med musik:
Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergeh’n,
die so groß ist und so wunderbar.
Wir haben beide den selben Stern
und dein Schicksal ist auch mein.
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn unsere Seelen sind ein.
Und darum wird einmal ein Wunder geschehen
und ich weiß, dass wir uns wiedersehn…
SMHI – statens Meterologiska och Hydrologiska Institut – har FAKTA som bevisar att år 2026 hittills varit KALLARE än genomsnittet för perioden 1991 – 2025, och jämfört med perioden 1990 – 1961, är det en grad KALLARE i just Tornedalen än normalt. Självklart har “Hedniska Tankar” läsare i Tornedalen också, och eftersom vår äldsta kvinnliga redaktionsmedlem kommer från Råneå, är vi synnerligen väl underrättade om förhållandena i de norra delarna av vårt land.
Vanadisblot, Valborg och Maj har sedan urminnes tid firats med offentliga eldar Norröver. I Persien, Centralasien, Afghanistan och Iran firar man Nouruz eller Newroz för det nya året, och sommarhalvårets början… Bakom alltihop ligger gemensamma, Indoeuropeiska sedvänjor…
1915 var ett år med Världskrig, Revolutioner och omvälvningar lite varstans i Världen, och nuförtiden fördummar sig hela människosläktet med hjälp av AI, och inte bara Kristendom eller Islam, samt andra Abrahamitiska och Abderitiska religoner, ni vet sådana som bara tillåter en enda gud, och sedan begår folkmord i den “ende” gudens namn. Martin P:son Nilsson är inte med oss längre, han vilar sedan 1967 tryggt i sin grav på Norra Kyrkogården i Lund, där också släktingar till “Hedniska Tankars” redaktionsmedlemmar finns begravna. Men vi själva skall en gång högsätta vår gemensamma aska, och inte ha någon gravsten alls – något vi redan skrivit om. För oss är det nog att återvända till den Jord eller det Hav som omger vår Värld, “Kringla Heimsis” kringskuren av många vikar. Vi förblir Vikingar, för Viken – eller området kring Öresund – och inte något Hormuz-sund var den trakt, som först blev isfri, när vårt urfolk – äldre än samerna, vars närvaro här bara varat i 7000 år – först gav sig över det som för 30 000 år sedan var en landbrygga emot den Euro-Asiska Kontinenten.
“Vår tids prisade uppfinningsrikedom förmår ej skapa något verkligt nytt i festernas yttre former. Man går i procession med fanor och emblem, som man alltid gjort, om också fanorna och emblemen är nya. Uppbyggelsetalen är en uppfinning av kristendomen, som den fogat till festerna, varesig innehållet är kristet eller icke. När man pliktskyldigast åhört alla tal, övergår man liksom i gamla dagar — — till festens senare och gladare del.
Det var ett genialt grepp, då det parti som framför andra framställer sig som framtidens, gjorde den fest till sin; som framförallt firar framtiden, men detta är ej en nyskapelse utan har sina rötter i det förgångna. Sambandet med den gamla Majfesten finns, även om det ligger dolt i människans outsläckliga förhoppning på en lycklig sommar och en fredlig skörd, en lyckligare social framtid, behovet av att samlas och fira årets och samhällets vårbrytning”
– Martin P:son Nilsson, ur “Årets Folkliga Fester” 1915
För övrigt har ingen mindre än Carl XVI Gustav Folke Hubertus – vår nuvarande Statschef – sin 80-årsdag just i Morgon, men det är en annan historia. Vi har ju fått skaka hand med honom två gånger samma sommar, anno 1997 – men det har vi redan beskrivit. “Marinmuseum” i Karlskrona invigdes det året, men det var i Borgholm, som vi svor vår trohetsed till honom, och vi är ganska så säker på att han kommer ihåg det, eftersom han är mycket minnesgod, kan konsten att välja sina ord. För övrigt kommenterade han det redan år 2015, då vi skrev ett annat inlägg på denna blogg – om hans äldsta dotter, och hennes man – bland annat. Som bekant tänker han inte låta sig pensioneras, för hans syssla innebär ett kall. Förr i tiden dömde Lagmannen i Uppland någon till att vara Sveakung, och så fick han rida sin Eriksgata över hela riket. Så gör vi också, inte till häst, men i handling, i tankar och i ord – över en hel Värld, eller så långt vi överhuvudtaget hinner segla eller flyga. I 52 år har han varit med och styrt vårt land, och han har aldrig fallit ned i den avgrund, som utmärker personer som Donald Trump, Vladimir Vladimirovitj Putin, Benjamin Netanjahu och Irans alla Ayatollor, till exempel. Själva styr vi inga Kungariken, men bara oss själva och de skepp vi råkar befinna oss på, om det vill sig väl.
“Ich trage eine Fahne, Und diese Fahne ist rot. Es ist die Arbeiterfahne, Die uns die Einheit gebot.
Sie hat unsre Väter begleitet – Durch Hader und Nacht und Krieg. Drum vorwärts ihr Söhne, erstreitet – Zu Ende den großen Sieg.”
Sveakungen hade en gång rätt att begära ut landets Ledung, och dess flotta – som fanns redan i äldsta tid enligt Tacitus – och så seglade man Österut eller Sydvart. Det görs fortfarande..
Som redan Magnus Barfot av Norge konstaterade – och senare Frans G Bengtsson – “Röde Orms” författare – som skrev essäer och även var verksam i Lund – så är det stor skillnad på “Stolkonungar” och “Sjökonungar”. Magnus Barfot var uppvuxen i Skottland och Hebriderna, och hade vad som krävdes för sin tid. “Sjökonungar, sade han – är inte komna till Midgård för att leva länge, men kan hinna att skaffa sig tillräcklig ära och ryktbarhet ändå, medan stolkonungar sitter på sin tron i många år, och därför lever de kanske mycket längre – om gudarna så vill” – Allt detta står att läsa i “Heimskringla” och de Norska konungasagorna, som sträcker sig fram till kristendomens 1200-tal, då Norge blev en del av ett feodalt Danmark, hedendom och Asatro försvann, liksom folkets frihet. Det var först efter det att Norge en tid varit förenat med Sverige (1814 – 1905), som det åter blev en självständig nation, och med undantag för en mycket kort period mellan 1940 och 1945, har ju Norge varit ett fritt land sedan dess.
Torgny Torgnysson Lagman, han själv son av inte mindre än tre Torgnysöner, talade däremot en gång på Uppsala-Tinget, till Olav Skötkonung, den förste svenske kung som svek sitt eget folk och blev kristen – och – än värre – ville gå i krig emot vårt norska broderfolk, vilket aldrig mer kommer att hända…
Annorlunda är nu sveakonungarnes sinnelag, än det förr har varit. Torgny, min farfar, mindes uppsalakonungen Erik Emundsson. Om honom sades det, att, medan han var i sin bästa ålder, hade han hvar sommar sjötåg ute, drog till åtskilliga land och lade under sig Finland, Estland, Kurland och många andra land i öster. Dock var han ej så högmodig, att hän ej ville höra de män, som hade något angeläget att tala med honom. Min fader, Torgny, var lång tid med konung Björn och kände hans seder, och därför stod Björns rike, medan han lefde, i mycken makt och led aldrig minskning; dock var han mild mot sina vänner.
Själv minnes jag konung Erik Segersäll och var med honom i många länder. Han ökade Svea rike och värjde det också , med honom var det lätt att komma i samspråk . — —
Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder har ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa invid Mora Stenar[269]. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»
Så är det än idag, denna vår och Valborg 2026. Vi har krig och oro i Världen, men fred i Väster. I Öster har vi ofred, men Gotland är ännu svenskt, och svenskar bebor Åland, västra Finland med Österbotten samt Egentliga Finland ända till Helsingfors, och kusterna intill Viborg. Ester, Letter och Litauer har valt att bli NATO-medlemmar och ställa sig på Västmakternas sida, liksom Polen – men i Ukrainas land, där staden Konunggård eller Kiev ännu ligger, sker förfärliga ting.
Man kan jämföra med Sankt Erik egentligen var Frej, och Tor senare förvandlades till Sankt Olof – med yxan som symbol istället för hammaren, och Oden blev Sankt Jakob eller Sankt Ibb, som man säger på Ven och i Skåne-Danmark – Oden är ju en spjutbeväpnad givmild ryttare på en häst, och så avbildas Sankt Martin också – så är det ganska klart att Valborg och Valkyriornas och Disernas stora Drottning, den gudomliga Freja, ouppnåelig i sin strålande skönhet, hon som också kallas Vana-disen eller Vanernas Dis är den stora makt vi firar såhär års.
Valborg inleder inte för inte maj månad, som också intimt kommit att förknippas med just Freja. Över hela Europa är man av samma åsikt, och till och med så långt söderut som i Spanien, tänker man i år som alla år arrangera ett Vanadisblot.
Valborg eller Vanadisblotet skall på intet sätt blandas ihop med Segerblotet, som vanligen hålls första fullmånen i April, och som är en helt annan sedvänja. ”fornsedare” och därmed likställda kan oftast inte skilja på det här, och eftersom de aldrig haft någon riktig kalender förstår de inte att man måste rätta sig efter solen och månen, liksom själva årstidernas gång om man vill följa vad som är naturligt, riktigt och sannt i den här världen. Segerblotet har alltid firats den första fullmånen i April, vilket i år betyder 15 april, den dag som var ”Sumardag” eller första året på sommarhalvåret enligt den gamla isländska kalendern, och har därför ingenting med valborg att göra. I mitten av april är det för det mesta fortfarande ”aprilväder” i större delen av norden, och på island hade vanligen inte all snö smält bort ännu vid denna tidpunkt – men inledningen på maj markerade det gröna gräsets och växternas ankomst – och det är – som vi alla vet – inledningen till en helt annan årstid.
Rätt tid – Rätt plats – Rätt utrustning ! Bara så och endast så kan ett värdigt blot firas..
Att den sista fullmåne som infaller i Gräsmånad eller April (enligt den gamla svenska kalendern) kallas Segerfull kanske de flesta Asatroende och verkliga Hedningar känner till. Och jo – det kan faktiskt slumpa sig så vissa år – att en och samma månad har två fullmånar...Däremot är det i-n-t-e bevisat, att just Tiburtius-dagen, 14 April skulle utgöra sommarhalvårets början i Sverige – detta är “Wikipedia-kunskap” och slidder-sladder.
I Reykjavik hålls nu Segerblotet klockan 1400 i morgon.
I Skagafjord hålls det klockan 1300
I Blöndalsbodar vid Egilsstad hålls det klockan 1800
och – slutligen – i Akureyri på Islands nordkust hålls det också om kvällen, 1800.
Med lite god vilja kan ju dessa blot få representera de fyra fjärdingar det Hedniska Island var indelat i, på den tiden det var en Hednisk fristat. Dessutom var varje fjärding indelad i tre tredningar – men det visste ni väl redan – eller hur ?
Att Nordiska Asa Samfundet – det största samfundet för Asatro i det nutida Sverige firar Segerblot, nämnde HT redan för några dagar sedan. Nu sällar sig även “Blotlaget Vergelmer” i Luleå till de lokala evenemangen – 27 April, inte den 25:e – men det är väl vackert så. Också i Norrbotten och Norra Norrland har man nu i alla fall kommit så långt, att man inser att Vårblot, Segerblot och Vanadisblot är tre olika saker, som sker i tur och ordning – vilket Hedniska Tankar och Samfundet Särimner införde i Sverige redan 2015. Sakta men säkert tar vi tillbaka det arv, som så länge förvägrats oss. Vi förvaltar den kultur och den tro som är vår – men ingen annans. Och vi är varken bättre eller sämre än någon annan kultur och tro i det avseendet, eftersom vi för det mesta håller fred, vill vara ifred och inte “inkluderar” vem som helst.
Eikþyrnir heitir hjörtr, er stendr höllu, ok bítr af Læraðs limum; en af hans hornum drýpr í Hvergelmi, þaðan eigu vötn öll vega.
(Grimnesmál, 26:e strofen)
I Hedniska Tankars översättning lyder samma strof sålunda:
Ektyrnir heter hjorten
som står på Hallen
och biter av Lärads lemmar.
Men av hans horn
dryper det ned i Hvergelmer
och dädan flödar vatten alla vägar.
Läser vi så den poetiska Eddan, närmare bestämt i Gylfaginning, där Oden själv blev till Hög, Jämnhög och Tredje – så ska vi finna att Hvergelmer omtalas flera gånger. “Hallen” är här detsamma som Valhall, får vi veta, och hjorten Eiktyrnir på dess tak har så väldiga horn, att daggen som dryper av dem blir till alla floder, som rinner i underjorden. Eller – i Finnur Jonssons transkriberade original:
Þá mælti Jafnhárr: “Fyrr var þat mörgum öldum en jörð var sköpuð er Niflheimr var gerr, ok í honum miðjum liggr bruðr sá, er Hvergelmir heitir, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Svöl, Gunnþrá, Fjörm, Fimbulþul, Slíðr ok Hríð, Sylgr ok Ylgr, Víð, Leiftr. Gjöll er næst Helgrindum.”
“Då mälte Jämnhög: “Före dess var många åldrar när jorden skapades (den skapades inte på en gång, utan byggdes av många gudar) och Nifelhem gjordes, och mitt i Nifelhem ligger så en brunn, som heter Hvergelmer, och därifrån faller det åar, som heter så: Svöl, Gunnthra, Fjörm, Fimbulthul, Slidr och Hrid, Sylg och Ylg, Vid, Leiftr, men Gjöll ligger närmast Helgrinden…
Nifel i Nifelhem är samma ord som “nebel” på modern tyska, dis, töcken, dimma… Svöl är en sväljande underjordsflod, Gunn-Thra är “Gunns” = stridens trånad, Gunn är också ett Valkyrienamn, Fjörm är Fjärran, Fimbulthul är ett Odens-heite, Slid och Strid är strida, vida floder, Sylg är ett annat ord för svalg, Ylg kan tolkas som glupande gap, Vid fodrar ingen förklaring, Leiftr är kanske den som kommer efter, men Gjöll eller Gäll är den flod, som faller nedåt i Hel, som ligger under själva Nifelhem – för världarna under jorden är i sanning många, och inte en – det är underjordiska glaciär-floder, slukhål, svalg och dolda djup man sett i naturen man talar om, inte bara “grundvatten”.
Och vi läser också:
Ein er með ásum, en önnur með hrímþursum, þar sem forðum var Ginnungagap. In þriðja stendr yfir Niflheimi, ok undir þeiri rót er Hvergelmir, en Níðhöggr gnagar neðan rótina. En undir þeiri rót, er til hrímþursa horfir, þar er Mímisbrunnr, er spekð ok mannvit er í fólgit, ok heitir sá Mímir, er á brunninn. Hann er fullr af vísendum, fyrir því at hann drekkr ór brunninum af horninu Gjallarhorni. Þar kom Alföðr ok beiddist eins drykkjar af brunninum, en hann fekk eigi, fyrr en hann lagði auga sitt at veði.
Här talar Jämnhög eller Oden om de tre rötterna till Yggdrasil, Världsträdet:
“En leder till Asarna, en annan till Rimtursarna, där som fordom var Ginnungagap. Den tredje leder över Nifelhem, och under denna rot är Hvergelmer, men Nidhögg gnager ner (den) roten. Och under den rot, som vetter åt Rimtursarna, där är Mimersbrunnen, som ger talförmåga och manvett i följe, och han heter Mimer, som är i brunnen. Han är full av visdom, förty han dricker ur brunnen av det horn, som heter Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en dryck av brunnen, men han fick inget, innan han lade sitt öga i pant…”
Skall man ens översätta, skall man var så noggrann det går, och inte modernisera eller bastardisera. Och man får ingenting för ingenting. Också Oden själv måste BLOTA eller OFFRA för att uppnå Visdom – och att “bedja” eller fä-aktigt be som de kristna, leder ingenstans, ingenvart, ingenstädes.
Så STÅR det i Eddan – Begrips !!
Där hör ni – Hedningar små – ack ni Hedna och mycket Ludna…
Varför “Majgreven” slutligen segrade över “Vintern” hör dock till Majandet, Valborg och Vanadisblotet – som är en pan-Europeisk sedvänja – utan förbindelse med all kristendom, och vida äldre... men – mer om det kan ni läsa under rubriken “Högtider och Blot” här ovan… eller i Maj månad, Vårmånad – när den slutligen kommer…
“Tjelvars grav” finns faktiskt i form av en skepps-sättning på Gotland – och har i flera hundra år av folk-fantasin utpekats som graven efter en historisk Tjelvar. 
Tor, Tjalve och Tjalves syster Röskva i bakgrunden, ledsagad av Loke ( illustration av Constantin Hansen ur “Danmarkshistorie for Folket” år 1854)
