Eriksdagen, 2020

Igår inföll dagen Erik i den gamla svenska almanackan. Erik, den ensam mäktige, är som de flesta vet ett heite eller tillnamn på guden Frej, och 18 maj var även under den katolska tiden en sk ”Gångedag” då den Helige Eriks skrin fördes ut ur Uppsala Domkyrka och bars omkring åkrarna, precis som Frejs bild ”cum ingenii Priapo” som Adam av Bremen skriver, bars runt landet under Frösgång, som det hette allra först.

Det fejkade helgonet Erik Jedvardsson erkändes aldrig av den katolska kyrkan – men FREJ är Stockholms och Svearnas rätta skyddsgud..

Man har påpekat att namnet Erik fortfarande är det vanligaste manliga namnet i Sverige, som sig bör, och att Frej, äringens gud, också kan avvärja sjukdomar och katastrofer, så en ”Frösgång”i protest mot Regeringen Löfvén och dess lejda kreatur, som Anders Tegnell och andra, är nog på sin plats.  Inte mindre än fjorton svenska Kungar har burit namnet Erik, som förutom Karl är det vanligaste Kunganamnet i vårt land – i alla fall vad man anser enligt den kungalängd, som varit tradition sedan 1500-talet, eller i dryga 500 år.

Johannes Magnus Kungalängd från 1520-talet är inte så felaktig som man kan tro, för räknar vi bakåt från Erik den Fjortonde, finner vi för det första Erik av Pommern som den trettonde, och han styrde landet helt eller delvis under tre olika perioder under striderna med Karl Sverkersson Bonde på 1400-talet. Erik Magnusson, andre son till Magnus Eriksson var kung över både Sverige och Skåne på 1340-talet, men dog i pest, och var den tolfte Erik. Före honom var Erik Eriksson, mera känd som Erik den läspe och halte kung mellan 1234 – 50, och han styrde vårt land bättre i de 16 år han regerade än vår nuvarande Regering, och i förbifarten hann denne elfte Erik både med att grunda handelsstaden Hjo och mycket annat.

 

Kung Erik Knutsson av den Sverkerska ätten styrde hela vårt land från Näs slott på Visingsö, och han var Erik den tionde, vars sigill syns här ovan. Han var en god Årkonung, står det i krönikorna, och precis som Frej var ansvarig för årsväxten, skulle Konungen med Erik-namnet garantera att alla undersåtar hade mat för dagen och fick en god skörd, vilket var hans uttryckliga plikt. En ledare som Stefan Löfvén hade aldrig någonsin accepterats i 1200-tales Sverige, och till och med under ett påstått ”kristet” århundrade, höll man fast vid det hedniska bruket med ”årkonungar” för att garantera äringen.

Näs slottsruin, till hälften utplånad av Vättern, som den ser ut idag jämfört med storhetstiden under 1200-talet

Erik Jedvardsson, som inte alls var helig, omkom som en klantskalle under ett sk ”korståg” till Finland, och dog som en hund. Han blev endast med svårighet accepterad av Götarna, och svek dem under sin Eriksgata, den heliga procession runt hela landet, som alla Konungar av Svea Rike måste göra enligt åtminstone Vikingatida, hednisk tradition. Som alla kan se och märka, hör redan Eriksgatan som företeelse också ihop med namnet Erik, som namn på den sakrale, höghelige konungen över ett helt land. Det var Erik nummer Nio, men det har funnits betydligt flera fullt historiska konungar med namnet Erik än så.

Erik Stenkilsson och Erik Hedningen, måste räknas som historiska ifall man vill tro Adam av Bremen och andra krönikor, och de blir då Erik åtta respektive sju. Med dem är vi nere på det minnesvärda året 1066, och således är de Vikingatida, inte medeltida. Också Dick Harrison och flera moderna historiker godkänner dessa kungar som fullt historiska.

Erik Segersäll är också en fullt historisk person, och var då den sjätte Erik. Han var född hedning år 945, och förblev hedning under hela sitt liv, även om man påstår att han i Danmark skulle ha gällt för en kristen under två enstaka år i sitt liv, vilket är omtvistat. Hursomhelst var han inte kristen så det störde, och alla vet att han ensam offrade till Oden för att få seger i slaget vid Fyrisvall, och därför blev han Konung, med hedniska Asar på sin sida, och aldrig någonsin någon blek vitekrist.

Den Erikska ätten var besläktad med både det danska kungahuset och den senare Stenkilska ätten, liksom ätten Piast i Polen – om vi antar att Sigrid Storråda var polsk…

Erik Segersäll var Erik den sjätte, men Erik Årsäll – som nämns i minst fem oberoende historiska källor – betvivlas sedan det kulturmarxistiska 1970-talet av en del historiker, trots att de inte kunnat ogiltigförklara de källor, vari han omnämns. Betecknande nog har även Danmark en långt senare kung med namnet Erik Ejegod eller Äringsgod, och gång på gång möter vi kunganamnet Erik kopplat till äring, årsväxt och skörd.. Här har kungalängden – som ju gjordes upp på femtonhundratalet – råkat i oordning, för Erik Årsäll skall ha föregått Blot-Sven, som ju levde långt efter Erik Segersälls och Olof Skötkonungs tid, eller närmare bestämt vid tusentalets slut, då hela Sverige fortfarande var hedniskt, och Gudahovet i Gamla Uppsala fortfarande bestod.  Fanns Erik Årsäll, så var han Erik den Femte, och även de som inte vill erkänna honom, måste acceptera att vi haft minst nio Erikar på tronen, vilket är fler än alla andra länder någonsin haft, Norge och Danmark inbegripet.

Vi vet också allihop att det är Yngve-Frej som var Ynglingaättens upphov, och att den styrde Sveariket före Erik Segersälls tid. Erik Ringsson, som ska ha regerat 935-36 och vidare framåt, är bekant både från Hervarasagan och Adam av Bremens krönikor, och kan mycket väl vara en historisk person han också. I så fall var han Erik den Fjärde, medan Erik den Tredje måste ha hetat Erik Anundsson och varit av Björn Järnsidas ätt, ett sidospår på Ynglingarnas stamträd, har man ansett. Erik Anundsson, mera känd som Erik Väderhatt, nämns också i legenden från Kungshatt, som var historisk sanning långt in på 1800-talet, och finns omnämnd i minst fyra historiska, var för sig oberoende källor, så åtminstone en lokal tradition i Svealand måste sägas existera, vilket tyder på att även han möjligen kan vara en historisk person – även om historiker av facket aldrig velat erkänna det.

Oskar Leonard Anderssons målning från 1860 visar Erik Väderhatts språng från klippan vid Kungshatt, ner i Mälaren. Nu på Nationalmuseum

Järnhatten på Kungshatt, över 50 meter ovanför Mälarens yta. Den har stått sedan 1600-talet

Rimbert skriver i sin krönika över Ansgar, att Svearna på 860-talet hade en Kung Erik, vilka de ”hälsade som en gud” vilket återigen tyder på att namnet Erik kanske var en härskartitel för Frejs ställföreträdare på jorden, så att säga, snarare än ett verkligt personnamn. ”Erik” – den ensamt mäktige – innehåller också latinets Rex, keltiskans Ri och till och med Sanskrits ”Raja” har etymologerna sagt, alla med betydelsen Kung, enväldig härskare. Kanhända var den Erik Rimbert omnämner densamme som Erik Väderhatt, kanhända inte. I alla fall nämner han en Kung Erik som en känd och säker företrädare till Kung Björn, som ju satt på Adelsö och Birka när den kristne fördärvaren och illgärningsmannen Ansgar kom dit 834, vilket ingalunda införde kristendomen i vårt land, eftersom hedniska kungar bevisligen fanns minst etthundrafemtio år efter det årtalet.

Om vi accepterar Munsöätten som historisk, så är antingen Erik Refilsson eller Erik Björnsson Erik den Andre. Dessa två anges ibland som samregenter över var sin del av riket- kanhända Svea- och Götaland, och hursomhelst finns de båda två i Hervarasagan förutom Rimberts krönika, vilket visar på att det funnits både en lokal och utländsk tradition om dem, och att man i alla fall på tusentalet antog, att det rörde sig om historiska personer, som skulle levat och härskat över Sverige och Svitjod under åttahundratalets första årtionden.

Erik och Alrik finns även som takryttare på Kimstads Kyrka i Östergötland. Där har de suttit sedan åtminstone 1690-talet, och dåförtiden var man övertygad om att deras existens var en historisk sanning.

Anser vi att dessa två regenter fanns, så fanns också en Erik den Förste, eller Erik Agnesson, som ska ha levat redan på 400-talet, tillsammans med sin bror Alrik – dessa båda kungar skall ha slagit ihjäl varandra med hästbetsel – ungefär som man i mytens värld anger Balder och Höder som varandras bane (Höder blev ju dräpt senare för dråpet på sin bror). Först i detta led är vi inne på sagans värld, eller mytiska sagokungar utan förankring i verkligheten. Snorre Sturlasson skriver mycket riktigt att Alf och Yngve (två andra namn på Frej – Frej är ju Alfernas eller Vanernas furste) skulle ha efterträtt Erik och Alrik – och tydligtvis var alla dessa namn snarare titlar – namnet på den helige ärings- eller årkungen – Frejs jordiske representant, linhårig och blåögd som alla sanna Svear, och satt att i evigheters evighet härska över ett stort och heligt rike.

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.