Altunastenen – och saker som är ”helt uppenbara”

Under ett föredrag med Magnus Källström, landets kanske bäste runolog i Västerås härförleden nämndes Altunastenen som en av vårt lands mera kända alltigenom hedniska runstenar. Det stämmer. Runristarna Balle och Frösten, lärjungar till den ännu drivnare Livsten, gjorde vad som nu betecknas som U 1161 till ett mästerverk. Egentligen står det, att Balle och Frösten var i Lidh Lidstens, och ”lidh” betyder härskara, ledung, följe – så vi får tänka oss en hel resande verkstad med mästare, gesäller och mycket folk i Lidstens följe.

 

Den berömde runologen Otto von Friesen, som såg till att Altunastenen blev frilagd igen, och inte doldes av Svenska Kyrkans ständigt pågående förstörelseverk. (Bild från 1918)

Stenen satt ursprungligen inmurad i ett lokalt gravkor från 1678, och dess berömda bild av Tors Fiskafänge och Midgårdsormen skulle aldrig ha blivit känd, om det inte varit frö en lokal hembygdsforskare, K A Karlinder. Altuna kyrka har aldrig blivit riktigt undersökt, och kan gömma ännu fler stenar i sina murar. Man brukar påstå, att det ”inte skulle gå” att tyda de bilder, som sitter ovanför scenen med Tor och Midgårdsormen, men är det verkligen så ? Låt oss se efter.

Redan ortnamnsledet al- i Altuna är mycket gammalt, och brukar ibland hänföras till kulten av Vanerna, främst ibland dem Frej. Observera också att en ”Frösten” skall ha varit med ibland dem, som ristade och reste stenen – vad tyder detta på, månne ? Under Kulturmarxismens 1970-tal ville ortnamnsforskarna plötsligt inte godkänna Al- namnen som ”sal”, gudahov eller ”tempel” av gotiskans ”alghs” för ”helig” utan försökt hänföra precis alla ortnamn till naturföreteelser, och förneka existensen av vad man kallar ”teofora ortsnamn” eller namn som baserar sig på Asatrons gudomar överhuvudtaget – fast idag har pendeln svängt tillbaka, och alla forskare accepterar numera att åtminstone Alsike och Altuna i Uppland verkligen är Teofora, och har varit platsen för vad vi skulle kalla Vin eller Kultställen, heliga platser.

En viss Maria Wretermark påstod 2009 att det skulle vara ”helt uppenbart” att en rovfågel syns bland runslingorna på stenens textsida, även om hon inte kunde bevisa att detta tydde på att falkjakt förekom i Sverige under hednisk tid – men falken är ju en symbol för Freja, en annan känd medlem av Vanernas släkte… Stenen är idag dåligt underhållen, liksom nästan alla av Upplands runstenar, som lokala ”kulturnämnder” låter falla i glömska och vanvård, men när den var uppmålad för några årtionden sedan, syntes fågeln bland runslingorna ganska tydligt:

Men vilka är figurerna, som döljer sig ovanför Torsbilden, längre ned på stenens ena smalsida ? Låt oss se efter…

Kulturföreningen ”Fjärdhundraland” påstår rakt ut i luften och helt utan varesig minsta argument eller bevis för den saken att stenen skulle innehålla ”en ryttarbild av Oden” – men varför det ? Oden avbildas nästan alltid enögd, med spjutet Gungner i handen om han rider, eller annars, men här möter vi en ryttare, som visst inte håller ett spjut eller en jaktfalk i handen, för titta noga efter... Strecken – som tydligen skall markera ögon – finns inte alls på Von Friesens rekonstruktion eller de tidigare uppmålningarna från 1900-talets början…

Ryttarens huvud var då också ”rundare” än det är idag, och nästan cirkelrunt, vilket också gäller bilden av Tor nedtill – det är en liten, men som vi ska se betydelsefull detalj – för vad är det ryttaren håller i sin hand ? Det är ett litet, fyrkantigt föremål, liknande en ask, ett brev eller ett slags kort av något slag – och ovanför ser vi fötterna av en annan mansfigur, som står på en ställning, ett torn eller en byggnadskonstruktion.

Till vänster om mannen i tornet ses något som ser ut som en utsirad högsätes-stolpe, och ovanför honom finns två ristade linjer, och ett avbrutet stenparti, som aldrig blivit riktigt granskat, imålat eller tolkat. Lägg märke till att mansfiguren helt saknar vapen, inte är enögd och inte har någon korp på axeln, till exempel – så varför alls tolka honom som Oden ? Själv vet jag bara en enda källa, som säger att detta ska vara Oden, stående i Hlidskjalf, tornet varifrån man kan se ut över alla världar – och det är Bengt Järbes bok ”Sällsamheter i Uppland” del 1 från 1978 – han bygger i sin tur på Elias Wessén och ”Run-Janne” eller Sven BF Jansson – och det är det som har lett de okunniga krämarna från Fjärdhundra att svamla om ryttarbilden, eftersom det inte förstått, vad de äldre källorna säger..

Men – återigen – är det verkligen Oden vi ser ? Och hur skulle det alls hänga samman med ryttarbilden omedelbart nedanför, ryttaren som inte alls bär på någon jaktfalk, men vad som verkar vara ett brev.

Det finns mig veterligen bara EN rimlig tolkning och EN scen ur Nordisk mytologi som passar in här – och kanske har de klokare och mera bildade bland er precis som jag redan insett det rätta svaret och löst gåtan…

Även Frej själv stod en gång i Hlidskjalf, berättar ”Skirnismál” i Eddan. Då såg han Gerd eller Njärd, och bad sin tjänare Skirnir, som också är Solen eller den Skinande, att rida ned till henne med ett friarbudskap… Och mycket riktigt är det precis detta vi ser på Altuna-stenen – kom ihåg ortnamnet ”Al-”, Vanernas kult och Frö-sten, som var med och ristade – kanske var hans platsens Gode – och även om stenen är ristad under tusentalet, och förstås tar upp motivet med Tor – som blev alltmer populär emot den hedna tidens slut – så mindes man förstås, att Vanerna och i synnerhet Frej var mycket dyrkade på denna plats – det är ju i Svearnas Rike, Uppland den står – och Frej kallas också ”Sviagod”, alltså Svea-guden…

Och om det inte är Frej – ja hur kan man då alls tolka Altuna-stenens bilder… Påståendet från kristna, obildade hundar om att ”detta inte skulle gå att tolka” faller på sin egen orimlighet – för envar hedning som är ”runsk” och någorlunda klok kan ändå se, vad som ligger i öppen dag…

Runor kontra Fåfänga….

Även mitt under rådande värmebölja publiceras ett nytt nummer av K-bloggen, Riksantikvarieämbetets utmärkta blogg. Glädjande nog handlar det inte om politisering, såkallad ”Museipedagogik” och skriverier av typen ”Hur var man mest queer i huvudet på Medeltiden” (det var man inte alls, för själva begreppet var inte ens uppfunnet då) utan bara om ett seriöst och oantastligt ämne, som till exempel runologi.

Åter för Magnus Källström, nestorn bland svenska runologer och den som företräder den seriösa vetenskapen pennan, och det gör han denna gång också med en försåtlig, hårfin tillstymmelse till ironi. Fokus är nu satt inte bara till sentida runinskrifter – för användningen av Runor och framställningar av Runstenar i Norden har egentligen aldrig upphört – se på moderna Runstenshuggare som Kalle Dahlberg på Adelsö, till exempel – utan till Runinskriptioner funna mitt inne i Stockholms Innerstad. Och Nej – det är inte den klassiska U (som i ”Uppland”) 53 det handlar om – den inmurade runstenen på stadsholmen, eller andra nu för länge sedan preskriberade kulturminnesbrott.

Fåfängligt vore att utropa denna sten till fornminne ”från tiden” – GISSA VARFÖR !!

 

Ånej. Den här gången handlar det om en runinskrift på en berghäll vid Fåfängan i Stockholm av alla platser – och det är ju en händelse som ser ut som en tanke. Jag har i den här bloggen berört en viss professor vid Runforum i Uppsala, ingen nämnd och ingen glömd, som gång efter annan jagat artiklar i pressen och organ som Dagens Industri, där de högljutt sitter och prisar sin egen påstådda genialitet, sägandes att de är ”Världens enda och framförallt absolut största” professorer inom Runologi, osv.

Riktigt så skulle nog inte Magnus Källström någonsin uttrycka sig. Inte jag heller, för den delen. Viss ödmjukhet inför Kulturarvet, kunde trots allt vara klädsamt.

Nyckelordet var fåfänga, som sagt – eller frånvaro av en vetenskaplig inställning, vilket de flesta fullt sansade akademiker BORDE ha.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag har berört pajaskonsterna från en viss Lasse Liten Lönnroth i Göteborg, en man som verkligen rotat i lönn med sin enda Eddaöversättning, den som han utan vidare påstått skulle vara världens bästa. Jag har berört hans hart när homofobiska upprepande av ordet ”bög” vilket är att helt förvanska och förfuska kulturella begrepp som ”Ragr” ”aergi” eller ”arghet” och hur han tycker det är ”roligt” eller ”mustigt” att översätta Mannar Allherliga Mannast (om guden Tor) som ”pojkvasker” – vilket det aldrig någonsin betytt och inte kan betyda heller – meningen torde vara helt klar, också för icke fullt svensktalande – och hans skenheliga strunt om att det ”måste” översättas på det viset (det ”måste” det inte alls – en professor E-mer-i-thurs som uttalar sig på det viset ljuger – och det är hela sanningen !)

Vi skulle även kunna ta en fullt klassisk översättare som Björn Collinder, som mitt i sin översättning av Hávamál plötsligt utelämnar två strofrader kring Odins offer, och i en fotnot, med 8 punkters text längst bak i boken gallskriker ”Detta är Runmagi och skall inte översättas !”. Så kunde det gå till under Kulturmarxismens glada dagar på 1960- och 1970-talen, men samme Collinder lurar inte sina läsare lika fult och grovt, när han faktiskt försöker översätta strofraderna om ”Trenne runor ristar jag för dig – Ope, Thope, Otholi” som Frejs tjänare, den skinande Skirnir säger till jättinnan Gerd eller Jorden i Skirnismál.

Vissa Uppsala-snillen säger att runmagi inte existerar, trots vävbrickan från Lund, Björketorpsstenen och tjogtals av bevis över hela Världen. De förnekar själva existensen av de isländska, angelsaxiska och norska runverserna, eller det ovedersägliga faktum, att runor kan tolkas enskilt, var och en med sin speciella innebörd. Varför skulle Skirnismál i klartext annars nämna Odal-runan – som har en viss, alldeles bestämd innebörd. Om talvärden för runor inte existerar, som sagda Uppsala Universitet de facto skrivit på sin hemsida så sent som i fjol, hur vore det då ens möjligt att tyda Rökstenens chifferklavar – som bygger på just talvärden ?

När alla dessa personer, som tycks lida av långt framskriden ”Professoriasis” (en mycket hemsk och svårbehandlad sjukdom – de stackars offren märker inte ens hur de ljuger för sig själva, eller hur det kliar i deras fingrar över möjligheten att erövra ännu en akademisk titel ) fortsätter yttra sig, utan att ens våga erkänna, att de har fel – totalt och ohjälpligt fel – i vad jag råkat vara oförskämd nog att nämna – bara som en glad amatör… ja – då äcklas jag nästan av deras självgoda inställning, eller uppenbara brist på hyfs och förstånd..

Gudarna ske pris och Tor ske lov förhåller det sig annorlunda med runstenen vid Fåfängan.

En fullt klassisk Stockholmsbild – men hur många fler stenar döljer sig i äldre byggnader, kantro ?

 

Den blev först känd genom en artikel i Dagens Nyheter måndagen den 3 september 1923 – men den kände Eddaöversättaren Erik Brate – som ännu levde då – dömde ut den genast, och ansåg att den var mycket valhänt ristad, utan någon verklig konsekvens i användningen av vokaler som O eller Ö, och vad gäller runsvenskan. Nutida ristare med smak – kompetenta nog att resonera om mejslar, huggdjup och annat – likt vännen Kalle på Adelsö – skulle nog haft synpunkter de också, eftersom det går att avgöra ristningars ålder någotsånär genom hur nötta de kan bli på tusen år, ungefär. Falsariet avslöjades alltså snabbt – det fanns ju årtal och allt – men den verklige ristaren gav sig till känna först senare.

Personen ifråga hette Gösta Storm, och var fd. redaktör på Gotlands Allehanda (jodå – sådana känner jag också!) samt kunde identifieras som en stor nykterhetsvän, tack vare tillägget lifui niktirhitin på stenen.

Om detta och andra inskrifter i Stockholm – samt hur Jan Fridegård, icke oäven ”proletärförfattare” med ett antal garanterat okristna verk som ”Torntuppen”, ”Jag – Lars Hård” (en studie i dräng- och dragonmentalitet, enligt en enig kritikerkår) samt en hel Vikinga-triologi på sitt samvete – kom att upptäcka en alldeles ”ny” och för vetenskapen okänd runinskrift kan ni läsa vidare hos Magnus Källström själv.

Epigoner till Fridegård, Frans G Bengtsson och de som försökt skriva i deras efterföljd äro legio, men dem struntar jag i att ens nämna så länge.

Liksom fullständigt inkompetenta ”fornsedares” idiotiska runklotter på berghällar i Tantolunden, ett känt tillhåll för detta slödder – av allt att döma ”mycket unga” som Källström skriver.

I rest my case.

Kanhända vi också skulle påminna oss ett antal läsvärda böcker, som amatörforskaren Mats G Larssons ytterst välskrivna bok om Kensington-stenen, ett annat känt falsarium – som vetenskapen ganska slutgiltigt avslöjat, in i minsta runa, minsta detalj, minsta skriv- och skiljetecken – för den stenen har lustigt nog sådana..

Själv vill jag – innan jag slutar detta inlägg – minnas vännen Kalle på Adelsö, som konsekvent använder nusvenska på sina stenar, med separata stungna runor för Å,Ä och Ö om jag nu minns rätt, och som i likhet med mig är en man, som älskar sanningen – och hårt arbete. Han tål inte lögner ser ni, fuskar aldrig – och därför är han en sann Runomästare.

Den verklige mästaren ristar inte för stunden, utan för evigheten. Han är icke olärd, ljuger aldrig, utan sätter sanna stavar

En gång gav jag honom en vinkelslip – i misshugg – eftersom jag tidigare fått äran att ta fram en lång text till en spiselhäll, och dessutom hjälpt honom att hugga en av hans stenar – själv blev jag aldrig snabbare i den konsten, än att jag kunde hugga ungefär en runa per timme. Givetvis tänkte jag att han kanske kunde massproducera, göra mindre betydelsefulla verk eller små stenar på det sättet – men han log bara, ur sitt blonda skägg – och så sa han ”den gåvan ställer jag i garaget så länge – föga förstår du väl vad som menas med hantverk !

Det var ett svar, värdigt en Tors man. Han kunde drämt till mig med första bästa hammare – sådana måste också finnas till hands för att rista – men se ! – det gjorde han inte, för han visade saktmod och överseende – något som verkliga vänner kan göra – men som passar dåligt i andra sammanhang, för Tors egen hammare, den bör nog finnas till reds, den också.

Jag ger er ett brottstycke av en dikt – kanske kan ni gissa, varifrån den kommer..

För att allt på den gröna jorden 
skall gå sin gång och allt få sitt 
och unga hjärtan bulta samman, 
gärna någon stund ibland 
vi bistra kämpar vakta getter.»

Höstdagjämning infaller, och mer om Völvors natur och uppgift förklaras…

Som beräknat infaller Höstdagjämningen just idag, och den förutspåelsen har inte varit svår att göra, eftersom detta är ett känt kalendermässigt fenomen, som upprepas år efter år. Hur jag själv som enskild Hedning har firat Höstdagjämningen har ni för det första inte ett förbannat dugg med att göra, eftersom det tillhör mitt privatliv, och för det andra har jag beskrivit tillvägagångssätt, metodik och utförande tillräckligt många gånger, inklusive hur det INTE skall, får eller bör gå till. Det finns som sagt läsbara texter här ovan, under länkgalleriet, och om ni har någon tillstymmelse till intelligens, deduktiv logik eller praktisk problemlösning, kan ni förmodligen återfinna och läsa dem, om ni nu – för dagen – skulle känna ett behov av just detta.

Följer man en natur-religion, så följer man vad som är naturligt. Man firar på korrekt dag, till exempel…

Jag ömkar fortfarande de stackars människovarelser, som inte kan teckna en korrekt Jalkr eller Algis-runa, till exempel, utan som vanställer berättelsen om exempelvis runorna eller den Nordiska hedendomen till något som den aldrig varit, och inte heller kan bli. Jag skulle vilja se den påstått autentiska ”svenska rundikt” som följande självutnämnda ”expert” refererar till, ifall den nu alls återfinns som källa, när nästan allt denne kolossale klantskalle kan säga är att ”det inte finns några källor”.

Det är ett fattigdomsbevis, minst sagt – och av alla sorters fattigdom, avskyr jag för min del andefattigdomen mest av allt… Jag ska inte ta upp samma klantskallars försök att patentera sin språkligt urkassa och åtskilligt haltande tolkning av Hávamál, eller deras patetiska gnäll om ”rättsliga åtgärder”…emot alla som citerar just den. Med tanke på den polisiära situationen i vårt eget land just nu, skulle jag vilja se den Polismyndighet eller Åklagare, som alls kommer att ta upp sådana saker.

Som min frände Henrik Andersson en gång sa – ”Vi diskuterar endast med människor, som delar vår gemensamma värdegrund” övriga kan fortfarande dra åt helvete eller Hels Vite, kort sagt, ifall vi just nu idag ska klämma till med ”något rättsligt”.

Den som inte vet hur runor skars eller ristades, skall inte ens FÖRSÖKA skriva något alls…

För övrigt har vännen Henrik – liksom av en ren händelse, ett meningsfullt sammanträffande, synkronicitet (ja, kalla det vad ni vill – på engelska skulle det bli ”serendipity, happenstance”) just idag visat oss det korrekta sättet att teckna just Jalkr-runor, så där ser man… En hednisk tanke för dagen, så god som någon.

Danmarks nya Kultur- och Kyrkominister enligt Jim Lyngvild, Dansk Asatroende fotokonstnär (Copyright Berlingske Tidene)

Låt oss nu återvända till de där Völvorna, inklusive mysteriet med spåkvinnan Waleburga, vars hela existens utgör det första arkeologiska beviset för ”Valborg” som begrepp – och allt det jag skrev igår. Revenons à nos Moutons…” för att nu ta det på franska. Rent juridiskt, alltså – för er som minns Maitre Pathelin, eller vem han var..

Det finns en vida spridd närmast Astrid Lindgren-mässig, klichéartad, New Age-betonad schablonbild, eller en ”idiot-föreställning” i media om vad Völvor och spåkvinnor var för något. De skulle närmast vara att likna vid en sorts nordiska häxor från järnåldern, helt utan sans och vett. Höga på växtdroger och allsköns hampadänga skulle de sanslösa ha kvädit fram all sorts gallimatias eller rappakalja helt utan mening eller inbördes sammanhang, det skulle vara fråga om ”Vild sejd” alltsammans, där varje orakelsvar, ceremoni eller större begivenhet som en Völva eller Gydja (skilj på dessa två begrepp !) deltog i, praktiskt taget; slutade med att hon föll avsvimmad ned till marken.

Detta är bara en kristen vrångbild, som så mycket annat – men den har stått sig till våra dagar. Förvisso finns det dem, som övertolkat Harbadsljods strofrader i Eddan om att ”du slog på byttelock, vild som völvor” och samma missuppfattning om vad orakel och liknande spreds också av de kristna, redan under senantiken. Läser man vulgär-texter, liknande dem man kan finna på svenskspråkiga Wikipedia, så kommer man inte ett enda steg närmare sanningen. Den engelskspråkiga versionen ger i så fall mycket bättre besked, och som vanligt är det viktigt med språkkänsla, sinne för proportioner och källkritik – liksom tydlighet.

Vulgär-uppfattningen att alla antika orakel, som Pythia i Delf skulle ha varit ständigt berusade av vulkaniska gaser från underjorden, ”höga” på växtdroger och annat stämmer inte… Man utövar inte ett sådant yrke i 40 år eller mer och överlever, om man ständigt inandas svavelväte eller etylen i toxiska koncentrationer.

Vi vet mycket väl vad oraklet i Delfi hade för sig, och hur hennes spådoms-svar till hög som låg alls gick till – källäget är alldeles utmärkt och det finns noggranna beskrivningar av hur vem som helst som kunde betala för sig, och vars fråga till gudamakterna var relevant, minsann fick svar på tal – på klassisk hexameter, och inte som något djävla struntprat, à la ”snack om sed”.

Apollos präster var inte dumma, och de kunde uppföra lika noggrant regisserade stycken av religiös teater som någonsin dagens katoliker. De stod i tjänst hos solens, upplysningens och kunskapens gud, inte okunskapens eller dumhetens. Delfis läge vid Korintiska viken var alldeles utmärkt det också, och en lämplig tingsplats för de stammar av Dorer och andra Indoeuropéer som långt senare skulle grunda de första stads-staterna, och lägga grunden till hela vår västerländska civilisation, som vissa mindervärdiga individer av högst dagsaktuella skäl för evigt har utestängt sig själva ifrån.

Delfi hade inte bara en bra hamn och gott om vatten, här hölls Delfiska spel, lika berömda som en gång de Olympiska spelen, och här flöt den kastaliska källans vatten rent och klart, utan att någon fähund kommit och grumlat det. Och runt omkring fanns ett kontaktnät av andra Apollo-tempel, helgedomar, orakel – som den romerska sibyllan i Cumae, till exempel. Alla stod i förbindelse med varandra, och Oraklet och hennes präster visste alla vad som pågick i varje Stads-stat, vilken makthavare som snart skulle inleda krig med vem, vilka stater som kunde bli allierade och vilka civilisationer och kulturer man absolut inte och på inga villkors vis skulle liera sig med, ifall vad vi numera kallar civilisation och kultur alls skulle bevaras. De diplomatiska kontakterna med Italienska halvön, eller det som senare skulle bli ”Magna Graecia” och därefter Rom, var tidigt utvecklade de också – vilket ”De sibyllinska böckerna” klart och tydligt visar.

Den romerska berg-anläggningen vid Cumae, utanför Neapel överlevde Pompeii, vulkanutbrott, jordbävningar och står kvar efter mer än 2500 år. Från en ”Lednings-central” som denna, kan man styra hela Imperier…

När en namnlös sibylla eller sierska från Cumae – eller troligare från Grekland – oförmodat skall ha besökt Roms siste och sjunde kung, Lucius Tarquinius Superbus som de facto härskade från 534 till 509 före alla kristusar, utförde hon ett Industri-spionage i Orakel-branschen av högsta rang. Hon erbjöd honom nio böcker – nio är ett Odenstal och jag hoppas ni vet vad det står för, esoteriskt sett, fulla med all världens kommande förutsägelser, och om han inte genast köpte dem, hotade hon med att bränna upp tre volymer rakt framför hans ansikte, och sedan fördubbla priset för de återstående sex.

Det slutade med att romerska staten köpte tre av dessa hemlighetsfulla skrifter, som därefter förvarades noga inlåsta. Ingen vet fortfarande vad som stod i dem, men vi har vissa bevarade fragment, fortfarande på grekisk hexameter, stilsäker och poetiskt formulerad, in i minsta detalj. Så skrev man dessa orakelsvar – just så och bara så… inte på något annat sätt. Aldrig någonsin.

Vi vet att de bevarades ända till år 405, då en kristen kejsare befallde att de skulle brännas en sista gång, och förstöras för alltid – och så slukade medeltidens mörker alltsammans. Inget finns kvar av ”Rödpärmarnas Rödpärm” – men vi vet att när de Sibyllinska Böckerna konsulterades, kanske som högst 20 gånger under ett Världsomspännande imperiums hela existens, från en ringa början till ett fullständigt sönderfall, orsakat av invandring och det man kallar ”senantikens jordbrukskris” – då var det verkligen fara å färde, eller också en politisk fråga av yttersta vikt, som ofrånkomligen m-å-s-t-e lösas.

Prästkollegier, augurer, kejsaren själv som ”Pontifex Maximus” – den störste ingenjören och brobyggaren, FARB-experten framför alla andra – endast dessa och dessa kunde i nödfall få öppna och läsa dessa förbjudna böcker, efter att ömkligen fått kvittera ut en bevittnad kopia. ”Solis Sacerdotibus” kan där ha stått, redan på försättsbladet, eller ”endast för de invigda”.

Lägg därtill att Neros kejsarhov – och hovstaten för andra Romerska kejsare under det som benämnes ”tidig kejsartid” – alltså fram till Septimus Severus död ungefär – år 202 – fullkomligen vimlade av astrologer, kaldéer, Zoroaster, män från yttersta västern och östern, mystiska örtläkare, kallvattens-doktorer, spåmän och teckentydare av alla sorter… Alla betraktades de som en statsangelägenhet, praktiskt taget – och inte som vidskepliga element, pårökta knarkare, charlataner, bluff-makare i stor stil eller något annat..

Uppenbarligen måste åtminstone någon av dem haft någon ”äkta vara” att sälja, eller en praktiskt gångbar förmåga, oavsett vilken. Man bygger inte Världsomspännande imperier och kulturer på en kafferast, eller genom att spå i gamla fiskars inälvor likt någotslags ”Galen Greta” !

Men nu närmar vi oss åter själva kärnfrågan – fast från ett annat håll – med en sådan rikedom på esoterica, fördold kunskap, stora och högheliga hemligheter, vad skulle det gamla Rom med en ensam völva till, inkvarterad på ön Elefantine, i deras bästa, rikaste, mest nationalekonomiskt betydande provins, näst Italien (se gårdagens inlägg) ??

Tyska etymologer har famlat efter ”Waluburgs” elelr Völvan Valborgs rätta namn, men utan att hitta någon säker härledning alls, ifall nu själva person-namnet är en förborgad ledtråd..

Vad bedrevs egentligen för ”riter” just här.. ?

Jag har redan nämnt Thusnelda och Externsteine – ännu en forntida ”berganläggning”, samt Veleda. Jag skulle kunna nämna flera historiskt erkända, eller ökända völvor – visst inte några ”häxor från norr” utan högt ansedda, även hos sina direkta politiska motståndare. Vi skulle kunna nämna Albruna – eller möjligen ”Alraune” – den allvetande, rönerskan av runor under Tiberius ödestigra fälttåg och flottoperationer.. de som sträckte sig norr om Jyllands spets, och in i Kattegatt – vilket det finns påtagliga bevis för hos ett tyskt marinmuseum vid Mainz, intill floden Rhen.

Intressantare är måhända Ganna, ”stavbärerskan” – hon som personligen besökte kejsar Domitianus på 80-talet enligt vår tideräkning, och som var Veledas direkta arvtagerska – och som faktiskt kunde förhandla fram en varaktig fred med Rom, som höll i hela 40 år eller lite mer – tills imperiet bröt det fredsfördraget, återigen..

Hennes namn kommer av ordet Gand, trollspö, trollstav – och därmed är vi inne på de Öländska ”Völvastavarna” igen – det som ignoranta och totalt okunniga svenska arkeologer först trodde var stekspett av Järn, och utsatte för diverse misstag i sina akademiska rapporter och avhandlingar – så till exempel var ju Klintastaven, som det är tal om här, inte i trä, utan i metall..

Betydligt vederhäftigare är i så fall denna norska uppsats, som är högst läsvärd, dvs om man läser på rätt sätt, och inte övertolkar..

Nej, det här var inget ”stekspett” eller ”enbart verktyg för medicinsk magi” utan början till vad som senare skulle bli Runstavar, kalendrar…

För att ett praktiskt styrt, militärt dominerat imperium som det gamla Rom skulle intressera sig så våldsamt för just Völvor – eller se dessa som någotslags dunkel tillgång, oavsett vad de faktiskt lärde ut, oavsett vad slags ”dold kunskap” de alls hade tillgång till, så kan det i alla fall i-n-t-e repetera i-n-t-e ha rört sig om några skitiga trollkonor, klädda i djurhudar eller gamla disktrasor.

För att Praefectus Aegypti, eller den högste militäre befälhavaren i Egypten, ”nummer tre” i hela Imperiets maktordning skulle intressera sig för en sådan, och för att sedan placera henne vid Assuan, till gränsen för Sudan, så måste det ha rört sig om något annat än rena trollkonster, eller något som var av den största praktiska betydelse – men i så fall vad ?

Låt oss ta fram kartorna igen, och se efter.. Här behövs bara deduktiv logik, inget annat.

Man har alltså en postering och en rejäl gränsstation på Elefantine-ön vid Assuan, invid Nilens första katarakt, där Egypten slutar och Sudan respektive Nubien börjar. Där fanns minst en kohort auxilla, efter vad det ser ut, eller minst 500 man – hela året om, 24/7. Tre gånger gjorde man ”avstamp” om minst halv legions styrka, en ordentlig vellixation, och försökte erövra vad som låg söder därom – bara på 100 talet efter vår tideräkning efter hur det ser ut. I samtliga fall misslyckades man, och konstaterade att ”Aethiopia” och dess invånare inte var av någon vidare ekonomisk betydelse – ”black lives did NOT matter…”. Man försökte erövra ”Arabia Felix” eller ”det lyckliga arabien” eller det nutida Jemen med omnejd tidigare än så, eftersom det var betydligt rikare på handelsvaror, allt från bergolja (jodå – man kände till det !) till kryddor och balsam, och dessutom nästa avstamp på väg till Indien.

Detta ägde rum redan på Augustus tid, men det gick inte heller, utan slutade i sjukdom och pandemi, men det romerska legionslägret vid ”Apollonopolis” söder om Thebe, ca 80 km norr om Elefantine, finns det synbara spår av – enligt vad just jag läst… Ännu längre norrut, ca 700 km och mer än så fanns en mycket stor romersk bas – tidvis för hela två legioner, eller en armékår på 20 000 man (tänk på att varje legion måste följas av ”hjälptrupper”, alltså auxilliares eller vad vi kunde kalla ”territorials”..

Inom parantes kan nämnas att Kairo, den nuvarande huvudstaden ligger nära den plats där Nilens delta grenar ut sig, och att ”Babylon in Aegyptus” eller ”det egyptiska Babylon” som fältlägret kallades, förstås måste ligga där och bara där. Till och med Erwin Rommel – en stor beundrare av Julius Caesar, och en klassiskt skolad man på sin tid, hade en plan på vad han skulle göra e-f-t-er El Alamein, och vid Egyptens slutliga erövring. Det finns faktiskt egenhändigt ritade kartskisser av just hans hand, som visar stödjepunkten vid Nildeltats bas, alldeles intill ”Egyptiska Babylon”.

Dit kom nu aldrig Rommel, som bekant – och han intog aldrig heller Palestina, som det var tänkt – men uppför Nilen, sakta och ombord på vad som måste vara Provinsguvernörens eget skepp, gled alltså völvan från Semnonernas stam, Waleburg eller Valborg rätt och slätt, en kvinna från det yttersta av Germanien, Germania Magna, långt långt utanför Imperiets gränser, med en alldeles egen och värdefull kunskap – en handelsvara, och något man även på den tiden satte ovanligt högt pris påoch i romersk tjänst. Hon gjorde det förmodligen med ett svagt leende på läpparna också, kunde vi tänka – som hedningar.

Exakt vad såg Waluburg eller Valborg på sin färd till Elephantine, mer än 700 km flodvägen från den här platsen ?

Mer än 700 km uppströms från Alexandria – som hon också måste ha passerat. Åter en miljonstad, liksom Rom, med allt vad det innebär – och ett stort bibliotek, som var underordnat något som kallades Museion, dåtidens mest berömda universitet (inte tvärtom) – eller den närmaste motsvarigheten till ett universitet i Ptoleméernas Egypten – den dåtid som då fanns.

Vi har redan nämnt Aquilea, den stödjepunkt vid Adriatiska havets bas, som Semnoner och germaner faktiskt lyckades inta och hålla under en period av drygt fyra månader, i sina försök att klyva det Romerska imperiet på mitten… Antagligen var det därifrån hennes resa utgick, och i våra försök att kartlägga sanningen, just denna höstdagjämning, mer än 1900 år senare, närmar vi oss svaret på alla dessa gåtor… och upplösningen… som funnits väl synlig, hela tiden – för de som vet var de ska leta. (forts i morgon)

I ärlighetens namn kan vi också fråga – till sist – fanns det någon i den dåtid vi beskrivit som åkte åt andra hållet, alltså från Egypten till Germanien – för att stanna där – och hur skulle den resan i så fall ta sig ut, och under vilka logiska omständigheter ?

Förutsatt att den personen ens fanns, var han också hedning i så fall, och om så – vad hade han och Waluburg gemensamt, utom långa sjöresor ?

Åter ett inlägg från Henrik Williams…

Sveriges Radio intervjuade visst professor Henrik Williams, runolog som har är – i tisdags. Denna gång blir nog professorn inte felciterad, eftersom det var i etermedia intervjun skedde, men den verkar ändå vara  rätt så tendentiös. Runstenar liknas vid Sociala Media, och när de i de flesta fall tillkom som gravmonument, får vi här oss till livs att Runstenar restes för att personerna bakom dem ville göra sig kända – det är alltså inte herr professorn som vill göra sig känd, eller som lider av  ”Vikingasjuka” eller Ren Professoriasis – nej nej – allt beror på förfäderna…

Runolog i stadsparken – framför ännu en försliten och otydlig sten

Vidare får vi också en nytolkning av Örbystenen, som nu sägs vara rest av en person med namnet Vigbjörn Styrman, när han i själva verket hette Vigbjörn och var styresman över ett helt skepp – styrman är en yrkesbeteckning, det är inte ett egennamn – så är det än idag. Professor Williams erkänner också att runstenar och runologi är oerhört mycket mer populärt i hela Världen utom Sverige, där dess ställning är eftersatt, men inte ett enda ord nämns i radiointervjun om den undersökning som Upplandsmuséet publicerade härdomdagen, och som visar, att ett mycket stort antal runstenar i just Uppland vanvårdats av de kommunala myndigheterna där, och nu riskerar att förstöras och gå förlorade för alltid, vilket nog även Sveriges Radio borde uppmärksamma, om sanningen ska fram.

Dessutom sägs det också i inslaget att runstenar skulle ha rests av alla kategorier i det dåtida samhället, från det högsta skiktet av Jarlar och de som stod Konungen nära, till frigivna trälar, allt enligt vad Henrik Williams forskning har visat. Själv tycker jag det vore lärorikt, om Professorn då kunde exemplifiera med en, säger en enda sten, som då bevisligen ska ha rests av en frigiven träl. Att Assur-stenen i Upplands-Bro, Tolirs sten på Adelsö – rest av en man som var bryte i Roden, eller med andra ord militär befälhavare över hela Roslagens försvar – och andra stenar med kunglig proviniens faktiskt finns visste vi redan – men nya bevis är alltid lärorika att höra, förutsatt att någon ville lägga fram dem.

Allt som allt, ett tämligen sakligt inslag av SR i alla fall, och för det får landets alla Hedningar vara glada.