Seriös Runologi från Riksantikvarieämbetet – och mindre seriösa sidor av Uppsala Universitet

Magnus Källström från Riksantikvarieämbetet är och förblir enligt min åsikt den mest seriöse och noggranne av Sveriges professionella runologer. Till skillnad från många andra – också en ren amatör som mig – har han ingen kristen bias eller övervikt i sin forskning, utan uttalar sig alltid synnerligen neutralt, vilket också borde vara ett krav om man är en akademisk forskare.  Om man är amatör, inte säger sig syssla med akademisk forskning eller liknande, är det däremot tillåtet och brukligt att få ”tycka till” och yttra sig om vad man får läsa på nätet, både i egenskap av välvillig recensent eller intresserad kulturbärare – ett släkte av hedningar, som vi behöver många många fler av. (Här finns några, till exempel )

Nyfunnet fragment av den sönderslagna runnskriften U 784 från Svinnegarn. Vad som kan vara en R runa syns vid den vita pilen

Denna gång har han besökt Svinnegarns kyrka och källa i Uppland, en känd hednisk kultplats sedan långt före kristendomen. Jag skall återkomma till dessa trakters hedniska topografi i ett annat inlägg, men nöjer mig med att konstatera, att den ”svinna” eller behändiga, snabbt uppnådda viken, på 1000-talet var åtskilligt djupare än nu, och att det gick att segla även till den enorma Haraldshögen, en av Upplands allra största gravhögar, med rester av en stor skeppssättning, som visar att den här platsen var betydelsefull redan långt innan Vikingatiden. En del forskare har tolkat ortnamnet som en avledning av ”svin”, men det behöver ingen tro, eftersom det är etymologiskt obevisat. Källdrickningen vid Svinnegarn fortsatte långt in på den katolska medeltiden och än längre, och samlade enorma människomassor.

Haraldshögen på gamla foton

Den trasiga kristna runstenen U 779 som står vid kyrkan är känd sedan länge, och har noga undersökts av en modern runristare, som verkligen kan sin sak. Källström glömmer bort att berätta att den stenens inskrift är spegelvänd, och därför tros vara en såkallad ”parsten” eller en del av en tvådelad inskrift, två stenar som kanske varit placerade intill varann, eller som en portal. Men inte nog med det. Källström har identifierat den andra stenen i det troliga paret, som står på en helt annan plats, och dessutom funnit fragment av en tredje sten – och alla dessa stenar har skapats av en och samme ristare. Den andra parstenen skall vara U 762, som idag finns 8 km längre norrut.

Dessa båda stenar är av hård granit, men nu har det kommit fram fragment i röd sandsten under längre tid, som har framkommit på skilda ställen vid kyrkan: under korets golv, på kyrkogården och vid den gamla skolan öster om kyrkan. Runologi kan ibland vara som att lägga pussel, också för de moderna ristare som skickligt rekonstruerar sönderslagna och vandaliserade stenar, som under århundradenas lopp har skövlats av de kristna. Vi har mycket få hedniska inskrifter från 1000-talet kvar, men det beror nog på kristen vandalism över hela Uppland – så småningom gav man sig i sin fanatism på även de ”korsmärkta” stenarna och förstörde även dem – en av stenarna i Svinnegarn användes som trappsten, och ännu fler fragment av vad man slagit sönder kan finnas inuti kyrkans vitrappade väggar, även om vi nu aldrig kommer att få reda på den saken.

Man har också diskuterat om korsen på det slutande 1000-talets stenar är hedniska solkors, eller kristna kors.

I en del fall är stenarna otvivelaktigt kristna – det vet vi eftersom inskrifterna innehåller element som ”kudh hialbi ant hans” som det står på stenen U 779, men det finns många andra fall, där man bara slentrianmässigt förkortat detta till ”g…hialpi” och knappast haft någon djupare tro – för att bara stjälpa ur sig ett litet ”guhjälp” är inte särskilt pietetsfullt – och behöver heller inte alls syfta på någon kristen gud – det kan ju vara fråga om ett pluralis, således flera gudar som döljer sig bakom den formuleringen. Man kan aldrig så noga veta.Jag har i ett och annat sammanhang frågat Magnus Källström vad han tror om korsen, och han är i alla fall helt enig med mig i att de flesta runinskrifter från 1000-talet inte innehåller något om religion alls, vad skriften på dem angårvad man däremot så gott som ALLTID nämner är ”denna sten är rest av XX till minne av YY, ZZ (ristarens namn) ristade (eller reste)

 

De flesta stenar från 1000-talets sena runepok innehåller INTE kors eller något kristet. Det finns de som hävdar raka motsatsen, men de har aldrig publicerat statistik eller fakta, som stöder deras uppfattning, så vitt jag vet. Här är U 295…

 

Det är alltid släktskapen, eller släktförhållandet som är det viktiga, ”son av”, ”dotter till”, ”syster”, ”broder” och så vidare, och stenarna talar mer än något annat om släktkänsla och ättesamhället – samhörigheten med förfäderna – och detta ÄR ett mäkta hedniskt drag. Så hade man levat i hundratals, ja tusentals år, och det ville man fortsätta med, likaväl som vi som lever idag känner gemenskap med vår egen släkt, vårt eget land och våra anhöriga. Det har Magnus Källström hållit med mig om, vid ett offentligt föredrag, och man kan ju då undra, om det alls var religionen som var det viktiga för 1000-talets människor – för vad de talar om för oss, är ju att släktskapen var så mycket viktigare – och så ”korsmärkte” man sina stenar som försäkring och försiktighetsåtgärd, eftersom man visste att kristet anhang, som ville vanligt folk mycket mycket illa, snart kunde befinna sig i trakten.

I väldigt många fall ser ”korsen” inte alls ut att tillhöra stenens komposition från början, och man har också fogat in extra runtecken utanför ”rundjuret” eller själva runslingan, som på detta exempel från Södermanland. Den ursprunglige ristarens intentioner har helt frångåtts, och på en del stenar kan man se hur ett kors fått komma med på ”ett hörn” längst upptill eller nedtill, helt utan känsla för den komposition, som kanske ursprungligen varit där. Nu kan jag inte tillräckligt mycket om huggteknik eller ytbehandling för att avgöra, om alla dessa stenar faktiskt k-a-n ha fått sina kors tillfogade i efterhand, till synes pliktskyldigt eller därför att makthavarna bestämt det, på trots emot vad runristarna velat – men det är fortfarande en tänkbar teori – motbevisa de som kan !

Magnus Källström menar att sandstensfragmenten, kallade U 784 måste vara betydligt yngre än de andra två, men ändå har man inte hittat något kristet på dessa fragment.Hur går det då ihop med det stegvis genomförda religionsskifte och hedendomens utdöende, som många forskare tänkt sig ? Vi kan inte bortse ifrån ”Blot-Svens” hedniska revolution och det folkliga motståndet på 1080-talet, som tillhörde en annan generation än 1050-60 talens stenar.  RAÄ är också ganska säkra på att de tre aktuella stenarna från trakten av Svinnegarn är verk av en och samma runmästare.

Han menar att detta är ett verk av den kände runristaren Erik, som länge var verksam i hela Fjärdhundraland, främst i Åsunda och Trögds härader, efter vad det ser ut. Detta kan man se på huggstilen, och runornas utformning, stenens komposition osv. Han svarade också för den från Sverige plundrade och bortförda stenen U 1173, som fortfarande finns kvar i Edingburg, men som snart kanske får komma tillbaka till vårt land igen – man har ju nyligen ersatt den med en nytillverkad kopia.  Samme Erik skall stå bakom ett tjugotal bevarade inskrifter, men han är långtifrån den mest bevarade runristaren – vi måste minnas sådana män som Åsmund Kåresson, Fot, Livsen och många andra – men mest Öpir Ofeguppkallad efter Odin själv, den store roparen, Hropt eller Hroptatyr – med över 80 bevarade inskrifter till dags dato. (Öpa betyder att ropa, gala -man gal ju hedniska galdrar, till exempel) Helt säkert började han sitt liv som hedning, även om man kan ha tvingat honom att anta kristendomen, och det märks att han inte tyckte om den. 

Titta här:

Öpir skulle nog mycket hellre ha velat fylla hela stenen med sina karaktäristiska, vindlande, vackra rundjur och ornament, men så tvingade de kristna hundarna honom att hugga in ett fult och vanprydande kors överst. Vi ser tydligt, att det inte alls ser ut att höra hemma på stenen, och att detta inte alls är vad konstnären, skaparen, kreatören i honom ville. Men de tog hans kultur ifrån honom – och det märks att han kämpade emot, ofeg som han var. Även hans konstverk, med alla runslingorna, var på sitt sätt en skapande protesthandling.

Idag finns minst en ristare, som verkar i Öpirs anda – och så skall vi minnas även honom, detta Alvablot, och höja ett horn för dem båda två ! (Titta på rundjurets huvud, alldeles under korset). Och den sten jag nu visat, står i centrala Uppsala – där Magnus Källström inom kort kommer hålla ännu ett föredrag.

Nu är tyvärr inte alla forskare lika opartiska eller noggranna som Magnus Källström, även om det skall sägas att landets runologer är ruskigt få till antalet, och alla dessa högädla akademiska herrar med sina fina titlar, doktorshattar och allt naturligtvis känner varandra. Det hela är rena ”Pingvinön” – samma ö som jag visst tror att Olof Lagerkrantz en gång skrev en liten satir om.

I Uppsala, till exempel, finns en mycket svårt, närmast fanatisk kristen vid namn Henrik Williams, som hävdar att det inte finns några hedniska runinskrifter i Sverige alls – tvärt emot ovedersägliga bevis, som Björketorpsstenen, Rökstenen, Sparlösastenen och många andra stenar.

Han säger rakt ut, att alla runstenar i Sverige – i alla fall de från sent 1000-tal – skall vara djupt katolska, illustrera endast och endast bara den Niceanska trosbekännelsen och andra saker, som man på intet sätt kan kalla för objektiv forskning, då det motsägs mycket effektivt av de stenar från samma period som är utan kristna kors, inte nämner kristendomen men bara rdovisar det gamla ättesamhällets släktförbindelser, vilket ju var den egentliga sanningen bakom inskrifterna, i alla fall som jag ser det.

Samme stollige professor skall också ha stött Morgan Johanssons omtalade runförbud, enligt vad som redovisats i pressen. Han ska ha påstått, att runorna ”inte är symboler” tvärtemot förekomsten av de tre rundikterna från England, Island och Norge tvärtemot alla de bevarade stenar, där Madr-runan står för ordet ”Man”, till exempel – och om det inte just är symbolisk betydelse, eller att använda ett runtecken som en symbol – vad tusan är det då ? och påstår också, att runor ”aldrig” skulle ha använts i magiskt syfte, tvärtemot existensen av Vävbrickan från Lund, till exempel – ett svenskt fynd från 1000-talet, som helt klart motbevisar hans falsarier.

Jag citerar, från Uppsala Universitets egna hemsidor, angående vad professor Williams – som är övertygad om att  ”runorna kommer från semitiska alfabeten” (de germanska folken är alltså ur stånd att själva komma på ett alfabete, etrusker, romare, alla antikens folkslag kan inte komma på något eget heller – en djupt rasistisk och mycket fördomsfull tanke) skall ha sagt vid ett annat föredrag, på sista tiden:

Ett annat budskap var att runor inte är symboler, inte har magisk innebörd eller är hedniska.

Jaha. Är inte rökstenen hednisk, kanske ?

Är inte Pietroassaringen, funnen redan på 1800-talet, med inskriften ”Gutanowi Heilag” – det heliga från Gotternas Vi – hednisk, kanske ?

Var inte Gallehushornen gjorda av Hedningar, i en Hednisk tid, fulla av symboler som inte har samband med kristendomen ?

Känner inte professor Williams till, att det finns andra teorier om runornas uppkomst och ursprungsområde, som den sydskandinaviska teorin, den norditalinska, eller svarta havs teorin, till exempel ? Och varför är han själv så kategorisk, rörande allt detta kristna och hebreiska, som enligt honom hela tiden måste få spela första fiolen ? Är han inte behäftad med kristen bias, likt jag med en klart hednisk, och varför ger han inte ”equal time” åt andra teorier , eller alternativa, mindre tvärsäkra förklaringar än detta ständiga kristna – ärlig som jag är, ljuger jag inte rätt ut, men påpekar i alla fall Ofegt och på Öpirs vis var jag står.

Det är lätt att se att professor Williams far med osanning. Frågan är bara VARFÖR han gör det och sätter hela hans professionella forskarheder på pottkanten, men det kan jag – som en enkel amatör utan fina titlar – inte svara på..

Kanhända borde en klokare, visare, mer väl avvägd människa – likt Magnus Källström, RAÄ – svara på dessa frågor, nästa gång vi möts.

Måtte Särimner själv vara med honom. Han kan behöva det, nämligen.

 

 

Uppsala Universitet – Runologerna i ”Goda Vänners Lag”

Vad allt med spännande nyheter får vi inte höra från den akademiska Världen ! Förra veckan ville Skolverket slopa hela ”Antiken” eller rättare sagt all historieundervisning före 1700 – men se ! – det förslaget drogs tillbaka väldigt fort, och numera har man bestämt sig för att bara slopa och förbjuda Folkvandringstiden istället.

I samma anda – kanhända – har nu Uppsala Universitet – ett av vårt lands mest uppburna och ansedda lärosäten – ett viktigt tillkännagivande att göra, antar jag. Det är den internationellt ryktbare och firade professorn i Nordiska Språk, Henrik Williams som framträtt vid ett föredrag  ”i goda vänners lag” får vi veta, och där var hans viktigaste budskap att runorna inte är symboliska, inte har magisk innebörd, inte kan uppfattas som enskilda tecken och inte är hedniska. Allt enligt Universitetets officiella hemsida. Följ bara länken ovan och se efter själva, så får ni se..

En stor och uppburen språkprofessor håller låda inför en häpen allmänhet….

Pietroassaringen, med inskriften ”Gutanowi heilag” eller ”det heliga från Goternas Vi” finns alltså inte på riktigtallt enligt den store, store Professor Williams, får  vi förmoda.

Runatal Havamals finns inte heller.

Inga runinskrifter är alltså äldre än 1050 ungefär, eftersom de inte kan vara från en hednisk tid. Allt måste ju vara kristet, eller hur ?

Vävbrickan från Lund, med sin runmagiska inskrift, har alltså aldrig hittats. Ordet Allati, eller andra varianter på den kända alu-formeln, har aldrig någonsin funnits.

”Det norska runpoemet” där runtecknen är just symboler och radas upp enskilt, har plötsligt försvunnit, och raderats ut ur alla handskrifter.

Den store, store Professor Williams har också sett till, så att det Angelsaxiska runpoemet och det isländska gått precis samma väg – alltså ned i soptunnan, bort från medvetandet. Fyra av de Angermanska manuskripten, där dessa uppteckningar fanns, finns alltså inte. Allt det där ni vet, det var bara påhitt.

Runtecknen i Buslöboen, ordade i numeriska grupper med vissa talvärden, fanns alltså aldrig på riktigt.

Spjutspetsen från Germundbu har aldrig aldrig existerat. Den fanns bara inte.

Omnämnandet av runristande i magiskt syfte i Egil Skallagrimssons saga och alla de andra isländska sagorna är alltså bara ”fejk” – enligt professor Williams, hög och uppburen.

Glavendrup-stenens ord om ”Thorr vigi” är alltså borta, puts väck och ”undanstädade”

Rökstenen har inga chifferklavar överst, för så har Professor Williams sagt – eller har han det ? Vad sa han egentligen vid detta famösa föredrag ?? Det kan väl inte vara så att något klåfingrigt litet www-geni vid samma universitets media-avdelning gett en helt felaktig bild av det aktuella föredraget ?

Fanns Gallehus-hornen, Professor Williams ? Hur är det med talvärdena i denna inskrift, och varför finns det tjogtals exempel på att man i runinskrifter över hela Norden använt Madr eller Man runan enskilt, alltså som ett fristående ord, betydande ”man” i de aktuella lagtexterna, och varför förekommer samma skriftsätt i de äldre Västgötalagen, där en enskild symbol eller runa står just för ordet ”man” – eller har jag fel, Professor Williams ? Om detta i-n-t-e bevisar att runorna användes som symboler, hur var det då ?

Kan ni förklara det för mig, Professor Williams ??

I och för sig har man sett mycket annat underligt från ”högt uppburna språkprofessorer” genom åren. I den kände översättaren Björn Collinders version av Eddan, ISBN 9137104179, står det PLÖTSLIGT i kommentarerna till Hávamál, strof 137 om jag inte minns fel, att ”Detta är Runmagi och skall icke översättas !” skrivet av Collinder själv.

Och sedan har han egenhändigt KLIPPT BORT resten av strofen – som alltså inte finns med, utom i stympat och omskuret skick i Collinders upplaga. Förlåt att jag frågar, men gör en hederlig, akademisk översättare på det viset ? Vad skulle hända, om den felande passagen blev översatt ? Skulle det vara FARLIGT att göra, kanske – nu när det rör sig om magi och det snart är Alvablot, eller vad är det som menas ? Varför hela tiden denna oerhörda berörings-skräck och närmast fobi för vissa saker ? Varför sker det just i den strof, som handlar om upptäckten av runorna, som kristna forskare ovillkorligen vill ha till en analogi till jesus på korset, och varför vägrar dessa kristna forskare att erkänna, att runorna INTE är kristna, inte inspirerade av ett kristet alfabete, utan en hednisk skapelse som om och om och om och om igen använts för hedniska syften ? Vadan denna ytterst märkvärdiga konfirmations-bias från de, som ändå skall vara – eller säger att de är – opartiska forskare ?

Varför förekommer tuwatuwa och andra liknande formler på Vadstena-brakteaterna, och om det inte är runmagi, vad är det då ? Varför stjäls dessa föremål så påtagligt ofta, eller ”kommer bort” ur muséernas samlingar ?

Hur är det med Lindholms-amuletten ? Hur förklarar ni dess inskrift ? Eller Björketorp-stenen, kanhända – om ni vet vad den står för… Kan ni svara på det, Professor Williams ?

Ni säger ju, att ”runmagi inte existerar” – i alla fall enligt ert eget Universitets hemsida, som säger att det är ”viktigt” att förmedla detta till den stora allmänheten – så då måste ni väl ha torrt på fötterna, som det heter – eller kunna förklara bort hundratals och åter hundratals lösfynd, runstenar, texter, ja till och med minnesverser som rundikterna, där allt detta förklaras, stick i stäv emot vad er hemsida påstår…

Jag har en plan…. Vi ”gallrar” bara lite inne på muséet… och så säger vi att det var föredrag, ja ett föredrag vi skulle hålla, inte sant Vanheden ?Och sen säger vi att Harry här är ”professor e-mer-i-thurs” – ja just så ! ”I Goda vänners lag liksom – tycker inte ni också det ?”

 

PK – kan räkna upp till hundra – PK – kan abc…

Hajar DU det nya ”PK” tugget som lärs ut på skolorna – och våra stolta, stolta Universitet !! Hurra för ett festligt Alma Mater !!

”Kensington-stenen” – The Tv Series

Det norska vetenskapsmagasinet ”Forskning.No” uppger idag, att ingen mindre än Peter Stormare skall producera och regissera Tv-serien ”The American Ruestone” som handlar om Kensington-stenen, och en svenske utvandraren Olof Öhman och hans familj. Serien uppges utgå från premissen att Kensington-stenen var äkta, och att familjen Ohman eller Öhman drabbades av självmord och personliga tragedier som ett resultat av att stenen påståtts vara ett falsifikat, när det i själva verket förhöll sig tvärtom.

Mats G Larssons bok om Kensington-stenens väg från den svenske farmarens gård, och en avsigkommen präst från Hälsingland till status som Kultföremål rekommenderas..

Att runologi plötsligt skulle bli föremål för Hollywood-produktioner och Fake News i en ny och skön förening, är minst sagt otippat. Den seriösa forskningen, inklusive Riksantikvarieämbetets K-blogg, Magnus Källström, erkända historiska författare som Mats G Larsson och hela den akademiska världen i övrigt, har redovisat ovedersägliga bevis för att stenen är en bluff, tillverkad under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Räcker det inte med att Stakka Bo, alias Johan Renck, nyligen hyllats och rosats för en tv-serie om Tjernobyl ?

Knappt har jag redogjort för den plötsliga förlusten av en vän, som också var Runolog – och nu detta… Ingenting förvånar längre, och jag undrar allvarligt hur denna serie kan eller ska mottas av allmänheten när den får premiär, ifall de bärande premisserna och den ”storyline” som här presenteras från Norge verkligen är äkta, och vittnesgill. Vad kommer härnäst ? Vad lurar bakom hörnet ?? En tv-serie om hedniska bloggare, kanske, eller nyhedendomens vara och tillvaro i dagens Sverige ?

Jourhavade runolog, som jag försökt kontakta, avböjer idag alla kommentarer, då K-bloggen ligger nere för tillfället.. Haverö-runorna, som nämnts i sammanhangt, är inte tillgängliga just nu….

Vi kan också fråga oss om det inte stormat tillräckligt kring Peter Stormare redan, känd från såväl Excessen, Aptonbladet och de andra kvällstidningarna som han ju är – eller om detta bara är en storm i ett vattenglas – eller vad säger ni, godvänner ?

Svordomar och Run-klotter från Hassela knyter an till Kensington-stenen och dess falsarium…

Borta på Riksantikvarieämbetets bloggsida redogör som vanligt Magnus Källström, en av vårt lands absolut kunnigaste runologer och en man som jag träffat i levande livet för hur två tidigare otydda, sena 1800-tals inskrifter gjorda med Hälsingerunor i den så kallade Erk-mats gården, Hassela, hjälper till att avslöja Kensingtonstenen, en av Världens mest kända vetenskapliga falsarier, och kanske den mest kända förfalskade runinskriften överhuvudtaget. Att Kensington-stenen är bluff och båg, visste man i och för sig redan på 1800-talet, kort efter att Olof Öhman, en svensk utvandrare från just Hälsingland, påstod att han skulle ha hittat en medeltida runinskrift på sin gård i Minnesota.

Mats G Larsson, en annan otroligt kunnig forskare, har skrivit en hel bok om det amerikanska bedrägeriet, och varför somliga kristna i Minnesotas svenskbygder, än idag fortsätter att tro på det, tillsammans med en del okultister, svärmare och annat löst folk här hemma i Sverige. Det nya i sammanhanget är, att Magnus Källström både lyckats tyda runklottret i den Hälsingländska drängstugans tak – för det är just en drängstuga det är tal om här – och samtidigt hitta bevis för att den runa för bokstaven A som används på Kensingtonstenen visst inte är unik, den användes flitigt i Hälsingland på 1800-talet, men bara där och endast där, och Olof Öman var bevisligen också en runkunnig man, och visst inte så okunnig i dessa sammanhang som han lät påskina…

Historien om hur Källström resonerar sig fram till det här, och hur han också mottar läsarbrev från Hälsingland, är minst sagt underhållande, men ännu roligare är kanske det ”Dieffulen !” och hansilffsn – alltså antagligen Hans Ilfsson – kanske namnet på en ovanligt hatad storbonde och arbetsgivare – samt Ioos som man nu hittat på de hälsingländska takbjälkarna. Källström antar att detta sannolikt är någons initialer, skrivna med chiffer eller lönnrunor, men det är inte helt säkert, säger jag. Också de som gjort inskriften, måste efter varje arbetsdags slut legat där och skrattat i sina sängar åt dumheterna, eller ”Bällt du luur’n !” som man säger på jämtska.

Det slår mig också att Ljote, eller Ljotan var det namn på Satan, som användes på 1600-talet under häxprocessernas tid, då Svenska Kyrkan tog livet av mer än 700 människor i vårt land för ingen anledning alls. Folk har sett en avledning av Oden eller möjligen Wothan i detta Ljote, men jag tror för min del – utan att ha vetenskapligt godtagbara eller säkra bevis för etymologin, att det kommer av ett ”Jotun” eller ”Iatun” som redan finns i Rökstenens text från Östgötskt 800-tal, fast det är en annan historia. Också Loke var som bekant av jättesläkt, och namnet Ljotan står antagligen just för honom….

Hedniska Tankars Runkurs del 5 – Sken eller Kaun-runan

Nu lämnar jag den svenska dagspolitikens underbara värld för en stund, trots alla våra kärälskeliga stora ledares och politikers försök att kulturellt berika oss svenskar – för dessa förbannade blinda vrak tror ju alltjämt, att alla andra kulturer i hela Världen skall vara bättre än vår, dvs den svenska och Nordiska – fast ingenting kunde vara felaktigare. Vår kultur är minst lika bra och lika innehållsrik som någon annan, och den unkna rasism som numera riktas emot majoritetsbefolkningen eller 80 % av människorna i vårt land, är mycket svår att begripa, och helt omöjlig för mig som hedning att dela. Nog om detta, men men – det är valår i år – och nog kommer här mera…

Runan Kaun eller Kaunan på Proto-Germanska är etymologiskt eller språkhistoriskt sett samma ord som vårt svenska ”sken” och den kan också  tydas som ”brand” (både i betydelsen fackla eller eld, eller ”brand” = inflammation, feber) vilket inte har undgått någon tolkare redan när den isländska, angelsaxiska och norska runstroferna skrevs – dessa förklarar ju varje runas betydelse i Utharken, det esoteriska system som vi får hålla skilt från runornas ordinarie användning som skriftspråk.

Kaun er barna böl
ok bardaga
ok holdfúa hús.
flagella konungr.

säger den isländska runversen – eller med andra ord. ”Sken är ont för barn och sjukdomsdagar, men må hållas i hus – Koungars gissel”. Här visas tydligt runans betydelse av eld eller brand, på gott och på ont. ”Bränt barn skyr elden” är än idag ett ofta citerat svenskt ordspråk, och den episod ur Egil Skallagrimssons Saga, där den runkunnige skalden besöker Värmland och hindrar en okunnig klåpare från att orsaka feber istället för att tända en kärlekslåga, har jag redan berört i tidigare delar av denna Runskola. Att Elden är ”Håll-fä” i hus, eller med andra ord en lös egendom som inte bör fattas i hus och gårdar, inser man lätt. (”Fä” betyder ju just lös egendom) Utan eld ingen belysning eller upplysning, ingen matlagning och ingen värme. Elden var livsviktig för Nordborna, även om den i form av vådeld eller eldsvåda kunde få konungar att brännas inne, och förhärja ett helt land, om det ville sig illa. Det har vi också alla tydligt fått se i år, inte minst under sommarens händelser i skogar, städer och förorter.

Eld är bäst, för människornas barn” står det i Havámál, och i gamla tider skilde man noga på den goda elden, som hade Heimdall (”ljuset i alla världar”) till Gud, och den förhärjande Loke, själva sinnebilden för vådelden och den meningslösa förstörelsen. Just Lokes ansikte har vi fått se mycket av, den sista tiden – han är inte för inte lögnens fader – men Kaun har mera satts i samband med just Heimdall som den goda eldens gud, den store väktaren vid Bifrosts krön, som vaktar Valhallsporten och håller ett öga på människornas värld, trots allt.. ”I sista timmen får de svenske hjälpen – sällan ska de nå henne förr ” skrev en gång en svensk Nobelpristagare. Man har också tolkat runan – vars talvärde är fem, inte sex – som en udd av en femuddig stjärna – alltså en del av ett pentagram – som ju också har just fem spetsar

Att himlens stjärnor, som också är ett slags bloss eller bränder satts i samband med Kaun-runan är inte så konstigt, lika lite som det faktum att fem är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt eller siffran ett, vilket förr ansågs som särskilt ”magiskt” och fascinerade de matematiskt intresserade. Den runske och lärde ser lätt också, att Kaun-runan är talet två (Thursarnas och Dualismens tvåtal) plus Asarnas och Harmonins tre-tal, alltså ett slags sinnebild för de energier, som styr i kosmos. Redan under 1600-talet insåg Bureus och andra tidiga runologer att Kaun- eller Ken-runans utseende skiftat över tiden, och att den senare utvecklades till K-runan i den yngre 16-typiga Futharken, som ju alltid ”bara” använts för skrift, och sällan eller aldrig för magiska eller esoteriska syften.

Kaun-runan uttalades alltid som ett ”hårt” K-ljud, även under äldsta tid. I Litauen, vårt nära grannland, ligger staden Kaunas, som under lång tid var det landets huvudstad. Litauen blev kristet först på 1460-talet som alla vet, och var det land som längst förblev hedniskt i hela Europa. Gång på gång hotade Tyska Orden och de kristna Kaunas med brand, ödeläggelse och förslavande av alla dess invånare, men gång efter annan vann de tappra, beslutsamma och kloka hedningarna. I dagens katolska Litauen vet ingen längre, varifrån Kaunas fått sitt namn.

Etymologer i Lettland har satt samman en fiktiv historia om att stadens namn skulle komma från ett lettiskt ord som betyder ”att skämmas” ( Proto-Baltic *kaunas, from Proto-Indo-European *kau-no-s, from the stem *kaw ) men de hedningar, som ännu finns på platsen vet bättre. Bakom en av de katolska kyrkorna i dess gamla stad står ännu Åskguden Perkunas monument, han som är Perun för Ryssarna, Perkele för Finnarna, Horagalles för nordsamerna, Thore-karl för sydsamerna och Thor, Tor eller Donar, ursprungligen Thunharaz för oss germaner. Själv har jag förstås också varit på platsen, som den goda hedning jag är – och från Perkunas-statyn kan man tydligt se, att sammanflödet mellan de två floderna Neris och Nemunas (eller Njemen) faktiskt ser ut just som en gigantisk Kaun-runa.

Att Kaunas kartbild er ut som en gigantisk Kaun-runa är nog ingen tillfällighet – den gamla hednaborgen och Perkunas eld-tempel var placerat just vid flodernas möte..

Själv tror jag mycket mer på den förklaringen, att Kaunas namn kommer av Kaun-runan, eftersom staden bevisligen lär ha grundats på 300-talet, då runorna var kända också i norra Polen och vid Weichsels utlopp. Därifrån kan de mycket väl ha spritts med Svear och Gutar, långt in i Baltikum och på de ryska floderna – en trafik som fortsatte långt fram i tiden.

Vid artonhundratalets slut kopplade en del tyska runmagiker samman Kaun-runan med antingen Eken eller Furan, samt även Surt och Muspelheims makter, som Heimdalls och den goda eldens motsats. Vad det ledde till, och vad sådan destruktiv magi alltid för, fick vi se senare under 1900-talet – men så går det ju alltid som det går, för Lokes och ”Rökkatrons” alltmer fåtaliga tillbedjare.

Att törved och furustickor har sin användning som bloss och facklor, vet varje svensk, så visst finns det en ordnad tanke och ett system bakom att tänka sig varje runa kopplad till ett visst träslag. Då den betyder fackla och något som skiner, betyder den också budskap, signal, meddelande, brev och liknande. Om ur är den själva skapande urkraften, är Ken mycket mera riktad energi och kraft, som utstrålar från en punkt, och kan också användas för att betyda konst, skapande verksamhet, slöjd, målinriktat arbete och så vidare, på ett helt annat och mera specificerat sätt än Ur-runans kaoskraft, och somliga har också linkat den till ordet känna, i betydelsen kunna, förstå och inse, vilket är ett annat uttryck för Kens målinriktade, skapande kraft. En del – band annat den tyske runforskaren Rudolf Gorsleben – har också tolkat den som den första av Frejas runor, en symbol för själva könsdriften, men den har i det avseendet inte fått något bestämt mål, som i de följande runorna Gifu eller Wynjo. Han har till och med försökt härledda Kaun från kona, kvinna, vilket är omöjligt rent språkhistoriskt.

Heimdalls goda gåvor till mänskligheten – målning av Nils Asplund i Göteborgs Högskola

Själv anser jag fortfarande, att Sken eller Kaun bör kopplas till Heimdall, främst av alla, och att det är himlavalvets krafter vi bör se i Kaun, snarare än Surts förhärjande eld. Uppbyggnad, lag och ordning – inte kaos eller anarki. Vissa esoteriker, exempelvis pseudonymen Atreid Grimsson, har gått ett steg längre och försökt koppla runan till indiska föreställningar om Kundalini, den inre hetta som rör sig från könet längs ryggraden och till människans hjärna. Man skulle kunna säga, att Ken eller Kaun inte bara betyder värme och ljus, utan också skapande kraft omsatt i materien, men att tro på Grimssons new age-teoretiserande, skulle föra alldeles för långt. Andra esoteriker, exempelvis Edred Thorsson borta i USA på 1960-talet, fann tillräckligt stort innehåll och mening i runans Nordiska och Germanska ursprung, och så gör även jag. Jag är inte synkretist, blir det aldrig heller.

Sida ur ”A Handbook of Rune Magic” – mitt ex köptes på anrika Shamballa Bookstores, Berkely, California USA då jag var 16 år gammal – men jag behöver inga new age bokhandlare, numera. Innehållet i böcker som dessa, memorerade jag redan vid tidig ålder. Jag har gått genom alla världar, och jag talar mångahanda språk.

Vad vi kallar ”Stadhagalder” eller stående galder, alltså att ”semaforera” runor med hela kroppen – ett effektivt sätt att signalera eller bokstavera runorna över stora avstånd, praktiseras ännu på Island, och enligt vissa på Färeöarna dessutom. Även i Naturen förekommer det, som synes – och om också en Isbjörn kan teckna en kaun-runa, varför kan då icke du, käre läsare ?

 

Så – för att sammanfatta, och utan att blanda samman Kauns krafter alltför mycket med Gifu, som är den följande runan i Utharken – den tillhör verkligen Freja, men det gör inte Kaun helt – det är att bortse från Heimdall alltför mycket – så kan Kaun stå för SKEN: Fackla, Ljussken, Stråle, Energi, Upplysning, Budskap, Signal, Meddelande, Konst, Hantverk – och därvid får det bli.

Ordhom skipta thu skalt aldregi medh osvinna apa” står det mycket riktigt, i Hávamáls 124:e strof.  Och Alfabetets Användning, Anar Aporna Aldrig….

Kaun ingår också i en hel del bindrunor, som synes. Men tänk igenom dem noga, och gör dem aldrig på fri hand, som här. För EFTERAPNINGAR varnas !

Hedniska Tankars Runkurs del 4 – Raidho eller Reid-runan

 

Reid eller Raidho är den mest välkända av alla runor i dagens Sverige och Norden, och har ofta kommit att stå som symbol för runskrift överhuvudtaget. Från meteorologernas väderkartor, där R står för Tors åska – riktigt nog – till karttecknet för fornminne, som finns på snart sagt alla nordiska kartor och det gamla tecknet för runmärkt smör, runmärkta ägg och andra livsmedel (där R-runan fortfarande används som en kvalitetsbeteckning) – ja överallt dyker R-runan upp.

Från meteorologernas väderkartor, där TORS ÅSKA ofta syns…

Till Fornminneslagstiftning, som vårt land haft ända sedan 1600-talet…

Och Kvalitetskontroll, för livsmedel som smör, ost och ägg – R-runan genomsyrar hela vår kultur och hela vårt samhälle….

Kanske är det inte att undra på, att Reid runan – Tors runa framför andra – är så välkänd. Tron på Tor, den urstarke, manlige Asaguden, han som försvarar de små och svaga i samhället, har aldrig riktigt dött ut i Sverige. Tyvärr finns det dock många okunniga och okritiska människor utomlands, som har börjat teckna och skriva Tors runa på ett alldeles felaktigt och försvagat sätt, och därför får de också föga framgång i sitt hanterande av runorna, och kan inte göra riktiga bindrunor eller skyddsrunor, till exempel.

Historiskt sett har man nämligen aldrig skrivit R-runan med en kort stapel, inte heller med någon skarp vinkel i själva R:ets övre del, och staplarna i R:et har heller aldrig suttit ihop, tydligen därför att man velat göra en klar skillnad mellan exempelvis Thorn eller Thursrunan eller Kaun, samt Raidho. Runverkets experter som den kände svenske Runologen Mats Källström (som jag skrivit om flera gånger) har allesammans dokumenterat detta.

Här ovan ser vi några exempel från Rökstenen (800-tal) och några medeltida runstensfragment från Spånga utanför Stockholm, som man fann i år. Oavsett om det är den äldre, 24-typiga runraden som vi rör oss med, eller den yngre 16-typiga, så är det faktiskt så att alla historiska exempel man funnit, har en avrundad båge i R:et, lika långa staplar och en ”R-slinga” som inte sitter ihop med huvudstaven.

Varför är detta viktigt att minnas, undrar kanske någon läsare. – Jo, svarar jag. Utan respekt för historia och tradition är vi inte Asatrogna, utan bara nutida klåpare. Om vi verkligen tar seriöst på detta med runorna och deras ”magi” vet vi också, att vi inte ska blanda ihop olika runor på ett oriktigt sätt.

Antag att du verkligen tror på detta med runor, och ska göra en sk ”bindruna” med någons namn, att rista på ett spjutskaft eller något vapen, till exempel, en sk ”amulett” eller än värre – en tatuering (att tatuera sig med runtecken är inte något jag rekommenderar – vill du verkligen märka dig själv med en och samma symbol för resten av livet ? Tänk på att det kan ta överhanden också, och att livet kan förändra sig, mycket snabbare än du någonsin tror…). Vill du då stava fel, eller schabbla och fuska ?

Varianter på bindrunor – men inte vill du väl skriva en konfliktens och motsatsernas Thurs-runa när det skulle vara Reid, Tors beskydd och Tors vagn… ?

Sagorna och myterna varnar oss också från att skriva fel – tänk på vad det stod i Egilssagan om den okunnige drängen i Värmland, som trodde han kunde trolla fram kärlek i en kvinnas hjärta, men istället gjorde henne dödligt sjuk i feber – ifall inte Egil Skallagrimsson själv, den störste av skalder, gripit in den gången, vet man aldrig hur illa det hade kunnat gå. Allt som står på nätet är inte sant, och amerikanska klåpare och new age profeter ska man akta sig för – det finns ingen ”tom” eller 25:e runa, till exempel.

Visserligen finns det också sk ”kortkvistrunor”, eller modernare runalfabeten som Dalrunor och Hälsingerunor – sk stavlösa runor (från respektive svenska landskap) och där har R-runan i och för sig ibland ett annat utseende, men i nordiska inskrifter från hednisk tid ser den faktiskt ut så, som Rune Källström säger. Då är det detta vi ska hålla oss till om vi respekterar vår Nordiska historia och kultur – inget annat ! I Hávamál står också att läsa:

skósmiðr þú verir /né skeftismiðr,/nema þú sjalfum þér séir/:skór er skapaðr illa/eða skaft sé rangt/,þá er þér böls beðit.

Eller, i 126:a strofens senare del, i min egen översättning:

       ”Skosmed ska du aldrig vara / eller skaftsmed / om inte till dig själv du ser / Om skon är illa skapad / eller skaftet snett / Då önskar man ont över dig !”

Själv är bäste dräng, lyder ett svenskt ordspråk, och det är också Tors egen princip.

Den spetsiga vinkeln i R-runan tillkom först i modern typografi. Runan är heller inte förenad i en mittpunkt, utan har en lös båge i R:et

 

Reid eller Raidho är det fjärde runan i Utharken,och betyder mycket riktigt ritt, åktur, resa. Efter Ur-runans ental, Thurs-runans konfliktfyllda tvåtal (som står för trolls och thursars nedbrytande krafter) kommer vi så till Asarnas mer harmoniska tretal, och nu kommer alltså Tor själv med fyrtalet. Runan har alltid kopplats till Tor och hans vagn – en vagn har ju fyra hjul och inte fem, ”femte hjulet under vagnen” är ju ett ordspråk och talesätt, som betyder något alldeles onödigt, som man kan vara utan.

Fyra har numerologiskt sett – i västerländsk tradition – också alltid varit ”materiens tal” eller talet för det materiella, en fyrkant har ju fyra sidor (och att vara ”fyrkantig” innebär att vara bunden till det materiella eller praktiska, vilket också Tor är) man talar om fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element, varav världen skulle vara skapad (alltså jord, vatten, eld och luft) och materien har enligt modern fysik fyra aggregationstillstånd, alltså fast form, vätskor, gaser och kärnplasma.

Om tretalet och Assrunan var ett tal för harmonin, och thursa-talet två var ett tal för dualism och konflikt, samt ett det första primtalet eller ur-talet med ur runan Ur, så följer det naturligt och följsamt enligt utharkens system att Reid-runan blir just nummer fyra och inte fem, och vi ser hur bra utharken som system stämmer, medan futharken – med ”runhjulet” skiftat ett snäpp, bara användes för världsliga inskrifter – medan utmarken endast var för magiskt bruk – allt passar bra samman.

Att Raidho kopplats till resor, förändring och förflyttning genom Världen eller tillvaron är kanske inte heller så svårt att förstå – Tor reser ju i sin vagn… En del – som Atreid Grimsson – ser i Reid runan vilja, riktad kraft eller avsikt – allt som har med Tor och hans hammare att göra – guden styrs ju just av sin vilja och avsikt, och kastar hammaren emot jättarna, mycket målmedvetet.

Man skulle kunna säga, att där Ass-runan bara uttrycker harmoni eller vilande kraft, är Reid-runan denna kraft omsatt i praktisk handling. Edred Thorson påökade på 1960-talet att Reid-runans målmedvetna handling också stod för blotande och ritualer, som ju kräva en tydlig avsikt och tydliga förberedelser, samt en viljeyttring eller riktad kraft. Freyja Ashwynn och mer visionära Runexperter har satt den i samband också med ord som Reiter och Ritter på tyska, alltså ryttare och riddare, det handlade subjektet, människans eget jag, eller jagets och självets grundkrafter, för att tala i termer av Jungiansk psykologi. Återigen är det vilja och avsikt, samt förflyttning i den materiella världen som står i centrum – en del har också menat att Reid står för resor över land, mellan Laug och andra vattenrunor betyder resa till sjöss eller över vatten – men då Thor far i luften, kunde moderna människor kanske också tänka sig, att Reid är långväga resa, färd genom livet, förflyttning med flyg.

I Runatal Hávamáls säger Oden själv mycket riktigt följande:

Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven

(149:e strofen, i Erik Brates klassiska öveersättning)

Här handlar runan om befrielse, av ett slag som kommer likt en åsk-knall, ja Tors egen frigörande kraft – ett annat sätt att tolka begreppet ”resa” eller ”färd”.

När det gäller det man kallar Stadhagalder – eller att teckna runorna med händerna eller kroppen – finns det som sagt inga historiska belägg från hednisk tid, men i sentida uppteckningar från Island skall detta ha förekommit, säger en del. Med tanke på att nästan alla andra kulturer, Världen över, verkligen haft olika symboliska eller religiösa gester som utförts med händerna eller kroppen, torde det inte finnas något som hindrar det – och på Island lär man i modern tid ha lärt ut alfabetets bokstäver med liknande metoder.

Det enklaste (och bästa !) sättet att teckna en Reid-runa är att stå med högra armen i ”höfter fäst” position, och armbågen i 45 graders vinkel, medan den vänstra armen hålls tätt intill kroppen, och höger ben sträcks ut – också i 45 graders vinkel – så att det bildar den snedställda stapeln längst ned i R:et. Ett annat sätt förordades av tyska auktoriteter inom egenpåhittad ”Run-yoga” under 1910-talet..

 

Några har sett Reid runan också symbol för andliga resor, till underjorden, Jotunheim eller Asgård, och kallat den för en av utharkens mest undervärderade runor, samt ansett att den också skulle syfta på övergångsriter, som övergång från ungdom till vuxenhet, begravning, flyttning, byte av arbete och bostad etc,men detta är fria associationer, som har intet eller föga stöd i de runverser på Anglosaxiska, och från det Norröna Island och Norge som vi har bevarade, och där vi kan lära oss varje runas traditionella betydelse, samstämmigt från tre olika källor, tre olika tider och tre olika länder – fast alla dessa källor säger samma sak. 

Alla talar de om ritt, resor ryttare och i det engelska fallet även råd, i konkret bemärkelse – allt handlar om de existensiella begrepp vi skulle kalla i-världen-varo, resor i det materiella och faktiska, samt avsikt och vilja. Man har också ofta ansett, att Utharkens första runor är grundkrafter i tillvaron, asgårds aett, de åtta följande krafter och företeelser i Midgård, de åtta sista översinnliga eller andliga krafter i andra världar – med Reid börjar vi närma oss Midgård och den materiella sfären, och numerologiskt sett kan vi också erinra oss att 4 x 2 = 8, 4 x 4 = 16, 2 x 3 x 4 = 24 osv, när vi talar om andra runor – Tors runa har som vi ser stor betydelse, och går igen överallt. För övrigt är ju också 2 x 2 = 4 och ingenting annat, Thurs-runans kraft upphöjd med sig själv blir till Thor – alla thursars och trolls svurne fiende och store besegrare !

Hell Thor – och teckna hans runa på rätt sätt !

”Kunskap är gagnrik för Asar och Människors söner, men gagnlös och utan värde för Trolls och Jättars släkten…!”