Nej, Runorna är inte ”Inkluderande”

Det finns mycket trams och dumheter som skrivs på nätet om Runor och deras användning nuförtiden. Flera av dessa bisarra påståenden kan man finna på sidor skrivna av representanter för Schamanism, New Age, påstådd sk ”Forn Sed” och andra underliga läror, som inte har så mycket och ibland ingenting alls med Asatro att göra. Bland annat har det påståtts, att runorna skulle vara citat ”ett inkluderande kunskapssystem” och att de skulle ha med Navaho-indianer eller diverse drogmystiska författare typ Carlos Castaneda att göra, eller rent av aboriginernas föreställningar om ”drömtiden”. Allt det här är flum, fria fantasier och pseudovetenskap, som det inte finns det ringaste vetenskapliga eller påtagliga bevis för.

De flesta någotsånär seriösa forskare är överens om, att Runorna är en helt och hållet Indoeuropeisk skapelse, och att de måste ha utformas under de två århundradena närmast före kristi påstådda födelse, även om vi har arkeologiska fynd och källor som berättar om dem först under första århundradet före vår tideräkning. Tacitus talar i sin ”Germania” om att Germanerna tog tydor av tecken, som målades på grenar av något fruktbärande träd, och det var inte fråga om tecken som tyddes ett och ett, utan flera åt gången, vart och ett efter sin inlärda, hävdvunna – och som vi ska se – hemliga betydelse.

Oden själv är Runornas upphovsman enligt Eddan, och han gav dem bara till de utvalda få. Inte till de många, de alltför många…

De som påstår att runor skulle vara ”inkluderande” ljuger, för de har för det första inte tagit hänsyn till ens vad själva ordet ”Runa” betyder, och var det kommer ifrån. Ordet Runa, som är närbesläktat med ”rön” eller ernådd kunskap, något man klart konstaterat, som i ”forskningsrön” betyder ursprungligen hemlighet, förborgad sanning, hemligt rådslag, eller rent av mysterium. Det kan också vara besläktat med begreppet rista, skriva eller att tala med låg och beslöjad röst, säger etymologerna. Redan här ser vi att Runa och Runor är ord som användes om ett esoteriskt (dolt, icke allmänt och hemligt) skriftsystem, något som var till för de få och de utvalda, och inte för de många eller allmänheten, som exoteriska eller öppna system. Runor är med andra ord exkluderande till sin natur, och inte alls inkluderande, och så har det varit i alla tider.

Alla seriösa forskare och runologer är också eniga om att runorna först var skrivtecken och inte användes för spådomar eller magiska ändamål. Om runorna nu uppstod ur fornitaliska alfabeten, långt före romersk tid (fynd som Negau-hjälmen tyder på detta) eller om de uppfanns av goterna vid Svarta Havet, med tydlig påverkan från romersk bokstavsmagi som forskare hävdat ända sedan Sigurd Agrells tid kan vi låta vara osagt, men runorna utvecklades i en militär miljö, av krigare för krigare, och även om de senare användes i magiska sammanhang, så var de ändå först och främst ett skriftsystem, och inget annat. Det kan vi vara säkra på, för det är som inskrifter på spjut, hjälmar, svärd och andra vapen, som runorna först träder in i historien.

Nej, det finns inga som helst historiska bevis för att man ”spått i runor” en och en – det är helt och hållet ett 1900-tals påhitt – Tacitus och andra latinska författare säger faktiskt raka motsatsen.

I Eddan finns dikten Rigsthula, där Heimdall eller Rig först besöker människosläktets upphov i urfar och urmor, och sedan vandrar framåt genom tiden och generationerna, något som tydligt beskrivs genom diktens uttryck ”och vidare vandrade han, på vägens mitt”. Först när den fria bondeklassen och sedan jarlarna och krigarna skapats genom Heimdalls försorg – något som också uttrycks i Voluspás ord om ”högre och lägre Heimdalls-söner”. Först när Jarl, den förste Jarlen, fått sonen Kon, eller Kon Unge (jämför namnet Konung) lär Heimdall ut runorna till honom, och det blir hans rätta arvedel, för:

En Konr ungr kunni rúnar,ævinrúnar ok aldrrúnar;meir kunni hann – mönnum bjarga,eggjar deyfa,ægi lægja.

I min översättning av Rigsthulas 43:e strof blir det:

”Men Kon Unge kunde runor, evighetsrunor och ålderrunor – än mer kunde han – män att rädda, eggjärn döva och vågor stilla…”

Runorna var Asarnas gåva till mänskligheten, och deras rätta innebörd var känd endast av ett fåtal…

Oden räknar upp liknande egenskaper och användningsområden för Runor i det berömda ”Runatal Havamals” och inte någonstans i Eddan läser vi att man ”spådde” i runor, men däremot att man ristade inskrifter på allehanda föremål som skydd och värn. Runor har heller ingenting med ”sejd” eller andra Schamanistiska metoder att göra, och heller inte ett enda dugg med samernas kultur att skaffa, även om man numera får läsa sådana dumheter på internet. I de enda, klassiska beskrivningar av Sejd vi alls har, som exempelvis skildringen av Torbjörg Lillvölvas spådomar i Eirik den Rödes saga, står det inte ett enda ord om att runor användes, och dessutom säger sagan att Torbjörg bara kunde förutsäga framtiden i stora drag, men var tämligen värdelös på detaljerade spådomar. Inte heller finns det någon ”tom” 25:e runa, och den äldre runraden har alltid innehållit 24 runor, var och en med sin tydligt fastställda betydelse, och man skall inte blanda samman dem (redan Egil Skallagrimssons Saga och många andra källor varnar för detta) ty:

Increasingly I see the big internet booksellers overrun with the “every rune does everything” books of even lower-quality ”neopagan” authors. These people make even Pennick and Paxson look consistent. You know the type – the sort of authors who abandon Ásatrú and Germanic Heathenry altogether and openly claim “Wiccan” or “Druid” leanings, yet still use rune-divination and try to claim it’s a ”Druid” or Celtic practice. They also often make nonsensical claims about the runes themselves – such as the claim that any rune can be used for any ritual purpose (i.e. that any rune can be used as a love-rune, or a healing-rune, etc.) even when this openly contradicts the distinct meanings of many of the runes given in the Old Norse, Icelandic, and Anglo-Saxon rune poems (or for that matter the Hávamál when applied to Armanen runes). For example anyone who recommends using the Thurisaz/Thorn rune as a ”love rune” is clearly either a liar or an idiot – are you trying to attract a potential mate, or utterly destroy them like a troll struck by Mjolnir? Same goes for using Nauthiz/Not in a love-ritual, do you really want to cast a spell of neediness and potential misery on your prospective lover? Plus treating all runes as basically interchangeable catch-all symbols pretty much defeats the purpose of using a full set of runes in the first place. Why not just use a single symbol for all your rituals, if that’s your attitude? Why runes? Why not a sun-wheel, or a swastika, or even a Celtic Triquetra (since most of these people claim to be following Celtic/Druid spirituality, wouldn’t that make more sense for their ”catch-all” ritual uses than a Germanic Futhark of multiple runes whose distinct meanings they don’t even take seriously anyway?)

By the way, if they believe that all runes are interchangeable and every rune can stand for anything, how do these authors even do runic divination? How do they decide what a particular rune-cast reveals? Well, mostly they just fall back on the modern hypothetical ”meanings” commonly attributed to the ”Elder” Futhark, which are basically a crude mix of a few of List’s Armanen meanings, some bits from the medieval rune poems, and a lot of pure speculation. But in so doing, they totally contradict their own claim that ”every rune means/does everything”.

I have seen so many of these self-proclaimed “experts” make statements that are so far off-base regarding the history and meanings of the runes, with such assertiveness, that I could have easily puked every time I saw one of them in a video “lecturing” on their totally false suppositions about runes. I can’t even count how many self-proclaimed “Druid shamans” or “wolf spirit shamans” I have seen, claiming to know the true uses of runes, inventing all sorts of New Age nonsense about “Celtic runes” or Druids having used runes (different culture, different symbols, no runes – how hard is that to understand?). Not that there’s anything wrong with following a Celtic or ”Druid” path if that’s what calls to you, but if you want any sort of historical credibility you won’t be using any system of Germanic runes for divination – and to claim (as Wiccans often do) that the ancient Celts or their Druid priests traditionally used runes at all, let alone for divination, is simply a historical falsehood.

Ja, så säger en erfaren runolog och hedning utomlands, och jag är själv böjd att hålla medDet gäller att skilja på fakta och fantasi, eller på verklig asatro kontra fornsed, för:
But of course since runes are ancient and European, many ignorant pop-spirituality authors just  assume they must somehow be Celtic, and in any case they tend to have a ”who needs rules” mentality, and see fit to mix and match almost anything they like from any culture and call it ”Celtic”, ”Nordic”, ”ancient”, etc. and pretend that it is all historically proven pagan practices. Many of these pop-pagan “experts” even try to mix in Native American and Siberian concepts and motifs into their rune-casting techniques, and then claim this is “authentic rune magick”!

Mein arsch it is. It’s about as authentic as claiming Taco Bell is real Mexican food. Or claiming that real Italians make pizza just like Domino’s. Not that there’s anything “wrong” or “bad” about Native American spirituality perse (again, if that’s what speaks to you) – what’s bad is when people copy bits and pieces of it and call it something else entirely, usually for profit. What’s bad is when people claim it’s for “everyone” and then try to market it in over 200 countries by mixing it with whatever unrelated cultures they think will sell in those countries. It’s not “cultural appropriation” when you sincerely practice a culture in its context and respect the customs and interpretations of its native people, even if it’s not your ancestors’ culture. It is cultural appropriation when you recklessly rip off parts of it for a quick buck – when you steal Native American myths and claim they are Germanic, or when you stick runes on a Navajo medicine wheel or an Aztec calendar and claim that this is a “Nordic wheel of fate” or some other such syncretistic psycho-babble. And that’s precisely what many of these “neopagan” cranks dumping worthless misleading “rune books” on the market are up to.

And then just when you think things can’t get any sillier, you have the complete pop-spirituality conmen like Ralph Blum – who are on a whole different level of crazy. For these people, no amount of rampant syncretism and dilution of cultures and practices is off limits. Inventing fanciful rune “spreads” plagiarized from Tarot card layouts? Acceptable! Cooking up a set of totally off-base and fake rune meanings based on random passages quote-mined from the I-Ching? Encouraged! Inventing your own extra “blank rune” and cannibalizing the meanings of Ansuz, Uruz and Perthro in the process? You can be the first! Ripping off Christian prayers and even the Alcoholics Anonymous “serenity prayer” and claiming they are somehow runic or even compatible with rune-casting and a (Heathen) runic spirituality? Hey, why not claim that Odin wrote the Ten Commandments while you’re at it! No lie or cultural travesty is off-limits, right?
Någonstans får det djävlar vara nog med New Age-profeternas förfalskningar, och på deras felaktiga användning av vad som är ett Nordiskt och Europeiskt arv. Så är det, bara..

Runstensfynd från Birka bevisar Asatrons existens ? (artikel från 17 April, 2017)

5 Maj 2015 gjordes ett runstensfynd på Birka av Kalle Dahlberg, nutida runstenshuggare och konstnär med internationell ryktbarhet – och den man i Sverige idag som använder mest ”tidsäkta” huggtekniker samt arkeologen Roger Wikell. Fyndet är bara ett av tre nyfynd av runstenar på Biirka ”från tiden” eller med andra ord före tusentalet, då Birka helt och hållet var en Hednisk stad, utan någon kristen närvaro alls – så när som på Ansgars futtiga träkapell, som stod där under tre år på 870-talet, men sedan revs, då Ansgars efterträdare Nithard och andra övernitiska kristna försökte ge sig på de gamla Gudarnas hov, hargar och heliga vin.

Fyndet har beskrivits i tidskriften Populär arkeologi, men Runverket omhändertog stenfyndet och lät frakta det till Gotland, tillsammans med en rad andra fragment – för att man skulle fraamställa en vetenskaplig rapport, och dokumentera samt undersöka stenen noggrannare, som man sa. Sedan dess har ingenting hörts, och efter två år dröjer den vetenskapliga rapporten fortfarande, som ni kan se på Kalles hemsida här.

Kalle Dahlberg och jag har också ett gemensamt förflutet, eftersom vi och en del andra redan 1992 grundade Svenska Asatrosamfundet, innan det tio år senare helt urartade och byttes ut emot något annat, åtskilligt politiserat; som ingen av oss längre ville ha eller medverka i. Sedan dess har Kalle ägnat sig åt sitt hantverk och sin konst – Runorna och dess huggande – medan jag blivit skaparen av den allra största och mest spridda Hedniska personliga bloggsidan i hela Sverige. Numera finns också Nordiska Asa Samfundet, med över 630 medlemmar, mycket mer än de strax över 300 som SAS uppnådde före den slutliga urspårningen.

Människor och samfund har sina öden, liksom runstenarna.

Själv har jag berättat om mitt intresse för professionell runologi och besök på föredrag med Magnus Källström – professionell runolog på Runverket – men vad vida intressantare är – det svårt skadade fragment som hittades 2015 – det låg på vad som varit åkermark och har därför ”odlingsskador” ser man tydligt och klart ordet TRUA som i ASATRUA – vad som stod före det saknas, och den inskriften kan vi inte vara helt säkra på.

Ordet TRU för tro, trofasthet, tillit är ett urgammalt nordiskt ord, som alltid funnits i vårt land, liksom själva begreppet ”Trua a Asom ok Ölfom” – att tro på Asar och Vaner – som återfinns också i själva Eddan. Tvärtemot de dåliga lögner man ibland får läsa på Internet, var ASATRO som term inte något som skapades på 1800-talet, eftersom den tron är evig, och existerade också i tidernas morgon eller åtminstone för fyra tusen år sedan, när de första personerna som talade Proto-germanska kom till Norden.

Nu får vi ytterligare bevis för den saken, för nu hittar vi ”Trua” eller trofasthet, ristat i sten – och kanske är det som ett tecken från makterna, att det blir Kalle Dahlberg och ingen annan, som får hitta just den texten. Symboliskt, rent av – för ingen har varit trognare våra Gudar och vårt arv än just honom…så någon värdigare hittare, kan knappt finnas..

Kanske får vi aldrig veta vad som stått på den nu saknade stenen, som Runverket genast tog i beslag och fraktade undan tilll Gotland, där den sedan dess stått undangömd – kanhända därför att de kristna forskarna är mycket rädda för att avslöja stenens hedniska budskap.

Men minnet finns för evigt kvar, liksom de, som verkligen är trogna sina egna Gudar.

För Kalles skull, och för att bättra på hans efterlysning av fler stenfragment skriver jag den här texten. Kanhända hittar man det saknade fragmentet just i sommar, kanske inte – men vetenskapen, runologerna, de skickliga hantverkarna, konstnärerna och de som verkligen vet, arbetar träget vidare.

Utanför Birkas stadsvall, och på dess enorma Borgberg – en av de första militära garnisonerrna i Sverige – spirar just nu den första skira grönskan, som en påminnelse om en ny vår, och vad som en gång skall komma. En dag skall där inte längre stå några kristna kors, men Tors hammare skall resas där, medan vi firar vårt lands befrielse, Asatrons pånyttfödelse, och vår slutliga seger.

 

All alone, or in twos
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
Some gathering together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

(ur ”Outside the Wall” av Roger Waters)

 

”Den 25:e Runan” – runtecknet som ALDRIG fanns…

Ibland studsar jag nästan till inför vissa människors okunnighet. Allt sedan 1980-talet, har det funnits människor inom New Age eller ”fornsederi” som tror att de kan ”spå i runor” eller förutsäga framtiden genom att dra enstaka runtecken ur en påse, lite hipp som happ; oftast helt utan något inbördes system eller logik alls att åberopa sig på, och förmodligen är det lika ”sant” eller ”osant” som att spå i kaffesump, studera molnens gång på himlen, tro på astrologi eller något annat liknande system i och för sig.

Problemet är bara, att de människor som åberopar sig på sådant, och som påstår att just deras knasiga teorier skulle vara rätt, inte anknyter till någon levande tradition överhuvudtaget. Det finns en enda källa som nämner vad vi skulle kunna kalla ”Runomantik” eller att spå i runor, och det är ingen mindre än Cornelius Tacitus, den gamle underrättelseofficeren från Tiberius tid på kejsartronen, som i 10:e kapitlet av sin ”Germania” nämner att Germanerna ”tog kvistar av något fruktbärande träd” som var försedda med ”vissa tecken” (han skriver inte ens, att det verkligen rörde sig om runor) och att man kastade kvistarna med dessa ”vissa tecken” på måfå på en vit duk, och sedan tog tydor av hur de föll. Men av Tacitus beskrivning framgår också, att det helt säkert inte var fråga om att skriva eller rista runor en och en, och att man inte heller tydde dessa en åt gången, utan att det fanns ett annat och mycket mer invecklat system bakom det hela.

Vad Tacitus en gång beskrev, var inte alls likt den vanliga sällskapsleken ”spå i runor” som vissa håller på med…

Det har också funnits runverser eller ”runpoem” som beskriver runtecknen ett och ett, men dessa verser var nog snarare fråga om ett slags forntida ”ABC-bok” (de har också kallats ”Abecedarium normannum” i medeltida manuskript till exempel) vilket man använde för att lära barn och andra okunniga de enskilda runtecknens betydelse, och deras numerologiska förhållande till varandra, eftersom de flesta runalfabeten (bland annat de vanliga äldre och yngre nordiska runraderna) är grundat på fasta aettir eller grupper av åtta, och det faktum att runorna alltid räknas upp i sin fasta, alldeles bestämda ordning. Att man använde dem för att spå med, ungefär som man nuförtiden spår i kort, finns det inte det ringaste hållbara bevis för.

Inte heller finns det några som helst bevis för att det skulle ha funnits någon ”25:e runa” som skulle ha varit ”tom” och då symboliserat ”intigheten” eller något sådant – även om en del svårt ”nyandliga” personer gärna vill tro det…

På 1980-talet, närmare bestämt 1982, fanns det en mycket underlig judisk herre i USA vid namn Ralph Blum, till yrket bokförläggare inom New Age, som trodde att ”runstenar” såg ut om bilden ovan visar, dvs att ”rune stones” skulle varit någotslags fyrkantiga brickor i kalksten, med små målade bilder på. Han hade tidigare – utan större kommersiell framgång – ägnat sig åt att försöka sälja ”geniune american Hopi indian calendar stones” i plast, bland annat, och nu saluförde han också en plast-ask med runor, 25 stycken till antalet, fast det ALDRIG NÅGONSIN funnits någon verklig runrad med just 25 tecken..

”Allting kan man sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt !”

Blum hade aldrig någonsin studerat runor förut, var helt obekant med dem och hade annars gjort sig känd för att skriva böcker inom ”UFO-logi”, ”I ching”, ”astrologi”, sk ”självhjälp” och annat sådant… När människor till sist frågade honom om det inte var så att den ”25:e runa” han hade nyuppfunnit för att fylla ut plast-asken med bara var ett rent påhitt, svarade Blum att nej nej, så var det förstås inte alls. Han hade haft en morfar eller något i New England, förstår ni – och en gång när han i 30-års åldern oförhappandes besökte morfaderns hus när denne hunnit avlida, och juden Blum kom där för att hämta ut sitt arv, så hade han på vinden i huset funnit en mystisk trä-låda i bästa Harry Potter-stil, och ta-daa ! – förstår ni – då hade Blum – och det e alldeles säkert asså liksom vet ni va – hittat en låda med 25 stycken fack, från början av 1900-talet med små små runpjäser i, asså liksom – och det ”bevisade” förstås att det funnits ett jätte-jätte-jätte hemligt esoteriskt sällskap som morfadern varit med i, och ”en dold tradition tillbaka till bronsåldern” – allt enligt samme Herr Blum, ensam arvtagare till denna mystiska Harry Potter-skatt, som heller aldrig återfunnits i verkligheten, eller ens undersökts av forskare. Att det i och för sig fanns esoteriska sällskap i USA och annorstädes också i början av 1900-talet, är i och för sig sant, men herr Blums mystiska ”upptäckt” av en 25-e runa – som ingen annan tror på eller hittat ett vettigt användningsområde för – är bara en skröna.

Hans böcker säljer i och för sig mycket bra, och på att blanda ihop runor med I Ching, Tarot och lite av varje har Ralph Blum gjort sig en förmögenhet, liksom flera andra amerikanska författare. De säljer fortfarande sina små ”serenity prayer cards” med runor på, ungefär som Jehovas Vittnen och tjänar hur mycket pengar som helst… Att sedan ”bön” aldrig funnits inom Asatron, och att I Ching och Tarot inte hör till ämnet alls, skiter dessa amerikaner förstås i – för de struntar egentligen i allt, utom just pengar, samt nya smarta sätt att tjäna dem på, gärna då på godtrogna människors bekostnad. Jämför med vad som avslöjats om Annika Larsson, den PK-intresserade textilkonservatorn från Uppsala.

Jomenvisst ! Jag är FARBROR SID – det stora Runoraklet – trust me !

Blums sk ”spådomsmetoder” tillför knappast något till ämnet, och det gör inte den nyuppfunna 25:e runan heller, för den delen. Ändå får jag ständigt se hur människor i diverse intresse-grupper på sociala media hela tiden tar upp Blums falsarier från 1980-talet som om det vore äkta, och sen frågar de i sin naivitet och oskuld varför detta inte fungerar, och varför de får så oklara och motsträviga resultat hela tiden, när de försöker använda Blums 25:e, non-existenta runa.

Jag kan bara sucka djupt…

Nej – det finns ett jämnt antal åttor i rökstenens chifferklavar, till exempel. Man kan INTE använda ett ”25:e tecken” som man hittat på helt själv..

Runorna bygger på numerologi, och vad vi kan kalla en oktal kod. Det finns ett fastställt antal tecken, och Blums bluff har avslöjats ett otal gånger. Data finns på nätet, liksom vettigt skrivna artiklar.

Fler än jag har sagt det om och om igen, och seriösa vetenskapsmän och runologer har avskrivit Mr Blum och hans ”hitte-på” i en liten plast-ask.

Det hela påminner mig lite om diverse studentikosa anslag, som att resa en staty benämnd ”Intighet” på stadens torg, och sen klaga över att ”intighet” har blivit stulen, när det här med den 25:e runan inte ger några resultat, och inte fungerar, ens spådomsmässigt, eller ”okult”.

Javisst, här stod en icke-staty över intigheten, men icke-tecknet och icke-skulpturen har alltså blivit stulen ? Tror ni på det, gott folk ?