Hedniska Tankars Runkurs del 5 – Sken eller Kaun-runan

Nu lämnar jag den svenska dagspolitikens underbara värld för en stund, trots alla våra kärälskeliga stora ledares och politikers försök att kulturellt berika oss svenskar – för dessa förbannade blinda vrak tror ju alltjämt, att alla andra kulturer i hela Världen skall vara bättre än vår, dvs den svenska och Nordiska – fast ingenting kunde vara felaktigare. Vår kultur är minst lika bra och lika innehållsrik som någon annan, och den unkna rasism som numera riktas emot majoritetsbefolkningen eller 80 % av människorna i vårt land, är mycket svår att begripa, och helt omöjlig för mig som hedning att dela. Nog om detta, men men – det är valår i år – och nog kommer här mera…

Runan Kaun eller Kaunan på Proto-Germanska är etymologiskt eller språkhistoriskt sett samma ord som vårt svenska ”sken” och den kan också  tydas som ”brand” (både i betydelsen fackla eller eld, eller ”brand” = inflammation, feber) vilket inte har undgått någon tolkare redan när den isländska, angelsaxiska och norska runstroferna skrevs – dessa förklarar ju varje runas betydelse i Utharken, det esoteriska system som vi får hålla skilt från runornas ordinarie användning som skriftspråk.

Kaun er barna böl
ok bardaga
ok holdfúa hús.
flagella konungr.

säger den isländska runversen – eller med andra ord. ”Sken är ont för barn och sjukdomsdagar, men må hållas i hus – Koungars gissel”. Här visas tydligt runans betydelse av eld eller brand, på gott och på ont. ”Bränt barn skyr elden” är än idag ett ofta citerat svenskt ordspråk, och den episod ur Egil Skallagrimssons Saga, där den runkunnige skalden besöker Värmland och hindrar en okunnig klåpare från att orsaka feber istället för att tända en kärlekslåga, har jag redan berört i tidigare delar av denna Runskola. Att Elden är ”Håll-fä” i hus, eller med andra ord en lös egendom som inte bör fattas i hus och gårdar, inser man lätt. (”Fä” betyder ju just lös egendom) Utan eld ingen belysning eller upplysning, ingen matlagning och ingen värme. Elden var livsviktig för Nordborna, även om den i form av vådeld eller eldsvåda kunde få konungar att brännas inne, och förhärja ett helt land, om det ville sig illa. Det har vi också alla tydligt fått se i år, inte minst under sommarens händelser i skogar, städer och förorter.

Eld är bäst, för människornas barn” står det i Havámál, och i gamla tider skilde man noga på den goda elden, som hade Heimdall (”ljuset i alla världar”) till Gud, och den förhärjande Loke, själva sinnebilden för vådelden och den meningslösa förstörelsen. Just Lokes ansikte har vi fått se mycket av, den sista tiden – han är inte för inte lögnens fader – men Kaun har mera satts i samband med just Heimdall som den goda eldens gud, den store väktaren vid Bifrosts krön, som vaktar Valhallsporten och håller ett öga på människornas värld, trots allt.. ”I sista timmen får de svenske hjälpen – sällan ska de nå henne förr ” skrev en gång en svensk Nobelpristagare. Man har också tolkat runan – vars talvärde är fem, inte sex – som en udd av en femuddig stjärna – alltså en del av ett pentagram – som ju också har just fem spetsar

Att himlens stjärnor, som också är ett slags bloss eller bränder satts i samband med Kaun-runan är inte så konstigt, lika lite som det faktum att fem är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt eller siffran ett, vilket förr ansågs som särskilt ”magiskt” och fascinerade de matematiskt intresserade. Den runske och lärde ser lätt också, att Kaun-runan är talet två (Thursarnas och Dualismens tvåtal) plus Asarnas och Harmonins tre-tal, alltså ett slags sinnebild för de energier, som styr i kosmos. Redan under 1600-talet insåg Bureus och andra tidiga runologer att Kaun- eller Ken-runans utseende skiftat över tiden, och att den senare utvecklades till K-runan i den yngre 16-typiga Futharken, som ju alltid ”bara” använts för skrift, och sällan eller aldrig för magiska eller esoteriska syften.

Kaun-runan uttalades alltid som ett ”hårt” K-ljud, även under äldsta tid. I Litauen, vårt nära grannland, ligger staden Kaunas, som under lång tid var det landets huvudstad. Litauen blev kristet först på 1460-talet som alla vet, och var det land som längst förblev hedniskt i hela Europa. Gång på gång hotade Tyska Orden och de kristna Kaunas med brand, ödeläggelse och förslavande av alla dess invånare, men gång efter annan vann de tappra, beslutsamma och kloka hedningarna. I dagens katolska Litauen vet ingen längre, varifrån Kaunas fått sitt namn.

Etymologer i Lettland har satt samman en fiktiv historia om att stadens namn skulle komma från ett lettiskt ord som betyder ”att skämmas” ( Proto-Baltic *kaunas, from Proto-Indo-European *kau-no-s, from the stem *kaw ) men de hedningar, som ännu finns på platsen vet bättre. Bakom en av de katolska kyrkorna i dess gamla stad står ännu Åskguden Perkunas monument, han som är Perun för Ryssarna, Perkele för Finnarna, Horagalles för nordsamerna, Thore-karl för sydsamerna och Thor, Tor eller Donar, ursprungligen Thunharaz för oss germaner. Själv har jag förstås också varit på platsen, som den goda hedning jag är – och från Perkunas-statyn kan man tydligt se, att sammanflödet mellan de två floderna Neris och Nemunas (eller Njemen) faktiskt ser ut just som en gigantisk Kaun-runa.

Att Kaunas kartbild er ut som en gigantisk Kaun-runa är nog ingen tillfällighet – den gamla hednaborgen och Perkunas eld-tempel var placerat just vid flodernas möte..

Själv tror jag mycket mer på den förklaringen, att Kaunas namn kommer av Kaun-runan, eftersom staden bevisligen lär ha grundats på 300-talet, då runorna var kända också i norra Polen och vid Weichsels utlopp. Därifrån kan de mycket väl ha spritts med Svear och Gutar, långt in i Baltikum och på de ryska floderna – en trafik som fortsatte långt fram i tiden.

Vid artonhundratalets slut kopplade en del tyska runmagiker samman Kaun-runan med antingen Eken eller Furan, samt även Surt och Muspelheims makter, som Heimdalls och den goda eldens motsats. Vad det ledde till, och vad sådan destruktiv magi alltid för, fick vi se senare under 1900-talet – men så går det ju alltid som det går, för Lokes och ”Rökkatrons” alltmer fåtaliga tillbedjare.

Att törved och furustickor har sin användning som bloss och facklor, vet varje svensk, så visst finns det en ordnad tanke och ett system bakom att tänka sig varje runa kopplad till ett visst träslag. Då den betyder fackla och något som skiner, betyder den också budskap, signal, meddelande, brev och liknande. Om ur är den själva skapande urkraften, är Ken mycket mera riktad energi och kraft, som utstrålar från en punkt, och kan också användas för att betyda konst, skapande verksamhet, slöjd, målinriktat arbete och så vidare, på ett helt annat och mera specificerat sätt än Ur-runans kaoskraft, och somliga har också linkat den till ordet känna, i betydelsen kunna, förstå och inse, vilket är ett annat uttryck för Kens målinriktade, skapande kraft. En del – band annat den tyske runforskaren Rudolf Gorsleben – har också tolkat den som den första av Frejas runor, en symbol för själva könsdriften, men den har i det avseendet inte fått något bestämt mål, som i de följande runorna Gifu eller Wynjo. Han har till och med försökt härledda Kaun från kona, kvinna, vilket är omöjligt rent språkhistoriskt.

Heimdalls goda gåvor till mänskligheten – målning av Nils Asplund i Göteborgs Högskola

Själv anser jag fortfarande, att Sken eller Kaun bör kopplas till Heimdall, främst av alla, och att det är himlavalvets krafter vi bör se i Kaun, snarare än Surts förhärjande eld. Uppbyggnad, lag och ordning – inte kaos eller anarki. Vissa esoteriker, exempelvis pseudonymen Atreid Grimsson, har gått ett steg längre och försökt koppla runan till indiska föreställningar om Kundalini, den inre hetta som rör sig från könet längs ryggraden och till människans hjärna. Man skulle kunna säga, att Ken eller Kaun inte bara betyder värme och ljus, utan också skapande kraft omsatt i materien, men att tro på Grimssons new age-teoretiserande, skulle föra alldeles för långt. Andra esoteriker, exempelvis Edred Thorsson borta i USA på 1960-talet, fann tillräckligt stort innehåll och mening i runans Nordiska och Germanska ursprung, och så gör även jag. Jag är inte synkretist, blir det aldrig heller.

Sida ur ”A Handbook of Rune Magic” – mitt ex köptes på anrika Shamballa Bookstores, Berkely, California USA då jag var 16 år gammal – men jag behöver inga new age bokhandlare, numera. Innehållet i böcker som dessa, memorerade jag redan vid tidig ålder. Jag har gått genom alla världar, och jag talar mångahanda språk.

Vad vi kallar ”Stadhagalder” eller stående galder, alltså att ”semaforera” runor med hela kroppen – ett effektivt sätt att signalera eller bokstavera runorna över stora avstånd, praktiseras ännu på Island, och enligt vissa på Färeöarna dessutom. Även i Naturen förekommer det, som synes – och om också en Isbjörn kan teckna en kaun-runa, varför kan då icke du, käre läsare ?

 

Så – för att sammanfatta, och utan att blanda samman Kauns krafter alltför mycket med Gifu, som är den följande runan i Utharken – den tillhör verkligen Freja, men det gör inte Kaun helt – det är att bortse från Heimdall alltför mycket – så kan Kaun stå för SKEN: Fackla, Ljussken, Stråle, Energi, Upplysning, Budskap, Signal, Meddelande, Konst, Hantverk – och därvid får det bli.

Ordhom skipta thu skalt aldregi medh osvinna apa” står det mycket riktigt, i Hávamáls 124:e strof.  Och Alfabetets Användning, Anar Aporna Aldrig….

Kaun ingår också i en hel del bindrunor, som synes. Men tänk igenom dem noga, och gör dem aldrig på fri hand, som här. För EFTERAPNINGAR varnas !

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs del 4 – Raidho eller Reid-runan

 

Reid eller Raidho är den mest välkända av alla runor i dagens Sverige och Norden, och har ofta kommit att stå som symbol för runskrift överhuvudtaget. Från meteorologernas väderkartor, där R står för Tors åska – riktigt nog – till karttecknet för fornminne, som finns på snart sagt alla nordiska kartor och det gamla tecknet för runmärkt smör, runmärkta ägg och andra livsmedel (där R-runan fortfarande används som en kvalitetsbeteckning) – ja överallt dyker R-runan upp.

Från meteorologernas väderkartor, där TORS ÅSKA ofta syns…

Till Fornminneslagstiftning, som vårt land haft ända sedan 1600-talet…

Och Kvalitetskontroll, för livsmedel som smör, ost och ägg – R-runan genomsyrar hela vår kultur och hela vårt samhälle….

Kanske är det inte att undra på, att Reid runan – Tors runa framför andra – är så välkänd. Tron på Tor, den urstarke, manlige Asaguden, han som försvarar de små och svaga i samhället, har aldrig riktigt dött ut i Sverige. Tyvärr finns det dock många okunniga och okritiska människor utomlands, som har börjat teckna och skriva Tors runa på ett alldeles felaktigt och försvagat sätt, och därför får de också föga framgång i sitt hanterande av runorna, och kan inte göra riktiga bindrunor eller skyddsrunor, till exempel.

Historiskt sett har man nämligen aldrig skrivit R-runan med en kort stapel, inte heller med någon skarp vinkel i själva R:ets övre del, och staplarna i R:et har heller aldrig suttit ihop, tydligen därför att man velat göra en klar skillnad mellan exempelvis Thorn eller Thursrunan eller Kaun, samt Raidho. Runverkets experter som den kände svenske Runologen Mats Källström (som jag skrivit om flera gånger) har allesammans dokumenterat detta.

Här ovan ser vi några exempel från Rökstenen (800-tal) och några medeltida runstensfragment från Spånga utanför Stockholm, som man fann i år. Oavsett om det är den äldre, 24-typiga runraden som vi rör oss med, eller den yngre 16-typiga, så är det faktiskt så att alla historiska exempel man funnit, har en avrundad båge i R:et, lika långa staplar och en ”R-slinga” som inte sitter ihop med huvudstaven.

Varför är detta viktigt att minnas, undrar kanske någon läsare. – Jo, svarar jag. Utan respekt för historia och tradition är vi inte Asatrogna, utan bara nutida klåpare. Om vi verkligen tar seriöst på detta med runorna och deras ”magi” vet vi också, att vi inte ska blanda ihop olika runor på ett oriktigt sätt.

Antag att du verkligen tror på detta med runor, och ska göra en sk ”bindruna” med någons namn, att rista på ett spjutskaft eller något vapen, till exempel, en sk ”amulett” eller än värre – en tatuering (att tatuera sig med runtecken är inte något jag rekommenderar – vill du verkligen märka dig själv med en och samma symbol för resten av livet ? Tänk på att det kan ta överhanden också, och att livet kan förändra sig, mycket snabbare än du någonsin tror…). Vill du då stava fel, eller schabbla och fuska ?

Varianter på bindrunor – men inte vill du väl skriva en konfliktens och motsatsernas Thurs-runa när det skulle vara Reid, Tors beskydd och Tors vagn… ?

Sagorna och myterna varnar oss också från att skriva fel – tänk på vad det stod i Egilssagan om den okunnige drängen i Värmland, som trodde han kunde trolla fram kärlek i en kvinnas hjärta, men istället gjorde henne dödligt sjuk i feber – ifall inte Egil Skallagrimsson själv, den störste av skalder, gripit in den gången, vet man aldrig hur illa det hade kunnat gå. Allt som står på nätet är inte sant, och amerikanska klåpare och new age profeter ska man akta sig för – det finns ingen ”tom” eller 25:e runa, till exempel.

Visserligen finns det också sk ”kortkvistrunor”, eller modernare runalfabeten som Dalrunor och Hälsingerunor – sk stavlösa runor (från respektive svenska landskap) och där har R-runan i och för sig ibland ett annat utseende, men i nordiska inskrifter från hednisk tid ser den faktiskt ut så, som Rune Källström säger. Då är det detta vi ska hålla oss till om vi respekterar vår Nordiska historia och kultur – inget annat ! I Hávamál står också att läsa:

skósmiðr þú verir /né skeftismiðr,/nema þú sjalfum þér séir/:skór er skapaðr illa/eða skaft sé rangt/,þá er þér böls beðit.

Eller, i 126:a strofens senare del, i min egen översättning:

       ”Skosmed ska du aldrig vara / eller skaftsmed / om inte till dig själv du ser / Om skon är illa skapad / eller skaftet snett / Då önskar man ont över dig !”

Själv är bäste dräng, lyder ett svenskt ordspråk, och det är också Tors egen princip.

Den spetsiga vinkeln i R-runan tillkom först i modern typografi. Runan är heller inte förenad i en mittpunkt, utan har en lös båge i R:et

 

Reid eller Raidho är det fjärde runan i Utharken,och betyder mycket riktigt ritt, åktur, resa. Efter Ur-runans ental, Thurs-runans konfliktfyllda tvåtal (som står för trolls och thursars nedbrytande krafter) kommer vi så till Asarnas mer harmoniska tretal, och nu kommer alltså Tor själv med fyrtalet. Runan har alltid kopplats till Tor och hans vagn – en vagn har ju fyra hjul och inte fem, ”femte hjulet under vagnen” är ju ett ordspråk och talesätt, som betyder något alldeles onödigt, som man kan vara utan.

Fyra har numerologiskt sett – i västerländsk tradition – också alltid varit ”materiens tal” eller talet för det materiella, en fyrkant har ju fyra sidor (och att vara ”fyrkantig” innebär att vara bunden till det materiella eller praktiska, vilket också Tor är) man talar om fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element, varav världen skulle vara skapad (alltså jord, vatten, eld och luft) och materien har enligt modern fysik fyra aggregationstillstånd, alltså fast form, vätskor, gaser och kärnplasma.

Om tretalet och Assrunan var ett tal för harmonin, och thursa-talet två var ett tal för dualism och konflikt, samt ett det första primtalet eller ur-talet med ur runan Ur, så följer det naturligt och följsamt enligt utharkens system att Reid-runan blir just nummer fyra och inte fem, och vi ser hur bra utharken som system stämmer, medan futharken – med ”runhjulet” skiftat ett snäpp, bara användes för världsliga inskrifter – medan utmarken endast var för magiskt bruk – allt passar bra samman.

Att Raidho kopplats till resor, förändring och förflyttning genom Världen eller tillvaron är kanske inte heller så svårt att förstå – Tor reser ju i sin vagn… En del – som Atreid Grimsson – ser i Reid runan vilja, riktad kraft eller avsikt – allt som har med Tor och hans hammare att göra – guden styrs ju just av sin vilja och avsikt, och kastar hammaren emot jättarna, mycket målmedvetet.

Man skulle kunna säga, att där Ass-runan bara uttrycker harmoni eller vilande kraft, är Reid-runan denna kraft omsatt i praktisk handling. Edred Thorson påökade på 1960-talet att Reid-runans målmedvetna handling också stod för blotande och ritualer, som ju kräva en tydlig avsikt och tydliga förberedelser, samt en viljeyttring eller riktad kraft. Freyja Ashwynn och mer visionära Runexperter har satt den i samband också med ord som Reiter och Ritter på tyska, alltså ryttare och riddare, det handlade subjektet, människans eget jag, eller jagets och självets grundkrafter, för att tala i termer av Jungiansk psykologi. Återigen är det vilja och avsikt, samt förflyttning i den materiella världen som står i centrum – en del har också menat att Reid står för resor över land, mellan Laug och andra vattenrunor betyder resa till sjöss eller över vatten – men då Thor far i luften, kunde moderna människor kanske också tänka sig, att Reid är långväga resa, färd genom livet, förflyttning med flyg.

I Runatal Hávamáls säger Oden själv mycket riktigt följande:

Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven

(149:e strofen, i Erik Brates klassiska öveersättning)

Här handlar runan om befrielse, av ett slag som kommer likt en åsk-knall, ja Tors egen frigörande kraft – ett annat sätt att tolka begreppet ”resa” eller ”färd”.

När det gäller det man kallar Stadhagalder – eller att teckna runorna med händerna eller kroppen – finns det som sagt inga historiska belägg från hednisk tid, men i sentida uppteckningar från Island skall detta ha förekommit, säger en del. Med tanke på att nästan alla andra kulturer, Världen över, verkligen haft olika symboliska eller religiösa gester som utförts med händerna eller kroppen, torde det inte finnas något som hindrar det – och på Island lär man i modern tid ha lärt ut alfabetets bokstäver med liknande metoder.

Det enklaste (och bästa !) sättet att teckna en Reid-runa är att stå med högra armen i ”höfter fäst” position, och armbågen i 45 graders vinkel, medan den vänstra armen hålls tätt intill kroppen, och höger ben sträcks ut – också i 45 graders vinkel – så att det bildar den snedställda stapeln längst ned i R:et. Ett annat sätt förordades av tyska auktoriteter inom egenpåhittad ”Run-yoga” under 1910-talet..

 

Några har sett Reid runan också symbol för andliga resor, till underjorden, Jotunheim eller Asgård, och kallat den för en av utharkens mest undervärderade runor, samt ansett att den också skulle syfta på övergångsriter, som övergång från ungdom till vuxenhet, begravning, flyttning, byte av arbete och bostad etc,men detta är fria associationer, som har intet eller föga stöd i de runverser på Anglosaxiska, och från det Norröna Island och Norge som vi har bevarade, och där vi kan lära oss varje runas traditionella betydelse, samstämmigt från tre olika källor, tre olika tider och tre olika länder – fast alla dessa källor säger samma sak. 

Alla talar de om ritt, resor ryttare och i det engelska fallet även råd, i konkret bemärkelse – allt handlar om de existensiella begrepp vi skulle kalla i-världen-varo, resor i det materiella och faktiska, samt avsikt och vilja. Man har också ofta ansett, att Utharkens första runor är grundkrafter i tillvaron, asgårds aett, de åtta följande krafter och företeelser i Midgård, de åtta sista översinnliga eller andliga krafter i andra världar – med Reid börjar vi närma oss Midgård och den materiella sfären, och numerologiskt sett kan vi också erinra oss att 4 x 2 = 8, 4 x 4 = 16, 2 x 3 x 4 = 24 osv, när vi talar om andra runor – Tors runa har som vi ser stor betydelse, och går igen överallt. För övrigt är ju också 2 x 2 = 4 och ingenting annat, Thurs-runans kraft upphöjd med sig själv blir till Thor – alla thursars och trolls svurne fiende och store besegrare !

Hell Thor – och teckna hans runa på rätt sätt !

”Kunskap är gagnrik för Asar och Människors söner, men gagnlös och utan värde för Trolls och Jättars släkten…!”

 

”Förra årets viktigaste runfynd” enligt Runverket

16 Augusti  vimlade det av vinklade notiser i Metro och andra organ om att en tidigare väl dokumenterad och beskriven Runsten i närheten av Eskilstuna, Södermanland, plötsligt återfunnits. Tidningen Metro visar en bild på en helt annan sten, och säger att en ”cyklist” skulle ha funnit stenen, vilket är rent nonsens. Bara för att Eskilstunabon Erik Björklid varit ute och cyklat vid ett enstaka tillfälle, är han inte alls ”cyklist” till professionen, och heller inte idrottsman, till exempel – men slarvigt språk och brist på logik i TT:s och Metros referat är nu legio, och svensk journalistik uppnår sällan eller aldrig någon vidare ”verkshöjd”.

Till och med SVT eller Statstelevisionen slarvar med rubrikerna, som många gånger förr. De påstår i sin rubrik att runstenen skulle vara en ”Upptäckt” vilket är fel i sak. Istället rör det sig om ett återfynd, och sådana görs faktiskt relativt ofta, vilket Runverkets expert Magnus Källström är väl medveten om. (Runverket är sedan länge en avdelning inom Riksantikvarieäbetet, RAÄ – ifall ni inte visste detta.) Johan Peringsköld tydde, dokumenterade och beskrev stenen i bild redan på 1600-talet, och att den kunnat försvinna utan spår och vara dold i jorden så länge, därför att okunniga personer vräkt ned den i diket, bevisar bara hur illa ställt det är med hågkomsten och bevarandet av vårt kulturarv.

Inte heller är inskriften särskilt unik eller anmärkningsvärd, för den är bara en i raden av liknande inskriptioner från tusentalets slut i Uppland och Södermanland. Visserligen bör den bevaras och resas på sin ursprungliga plats, som det var tänkt från början, men man måste komma ihåg att det finns hundratals liknande stenar utmed moderna vägar i de nämnda landskapen, och förresten i hela Sverige. Tidningarna ger sken av att det skulle röra sig om något helt annat, vilket också är fel i sak.

Det runfynd som har varit mest anmärkningsvärt i år – och 2017 – fortfarande enligt Magnus Källström, som ju är den ledande experten på området, till skillnad från många okunniga journalister, är istället det runbleck (skriver Folkbladet) som ska ha hittats nära Östra Eneby i Östergötland, och vara från tidig medeltid, fortfarande enligt ”Folkbladet” vilket väl lär betyda sent tusental eller elva-tolvhundratal ungefär, även om man slarvar med språket här också.

Föremålet ser – som ni kan se – inte alls ut som något ”bleck” utan snarare som någon vävtyngd eller liknande, och är av solitt bly. Också sajten ”Affärsliv.com” citerar Magnus Källström, och skriver följande:

– Den oskadade raden lyder ungefär ”komma oskadd från förbannelser”. Sedan kan man på raden under utläsa vad som kan tolkas som ”flickors hån” eller ”skymf” vilket är fantasieggande när man funderar över hur det kan hänga ihop med den övriga texten.

Någon återgivning av hur hela inskriften lyder, eller varför man tror att just den texten skulle stå där, redovisas inte alls i den undermånliga artikeln, men Runologiskt är det här föremålet av mycket stort intresse, vilket framgår av fortsättningen..

– Det innehåller också sällsynta runformer som stunget M vilket är väldigt ovanligt. — — – När det gäller sådana här formler med skyddsvärde är det vanliga att det är ristat på latin men här är det fornnordiska, påpekar Magnus Källström som alltså nu går vidare med att försöka få fram mer ur det unika runblecket – bland annat med att tolka ordet ”RÄHIN” som skulle kunna vara ett namn men även ett ord för ”hedniska gudar” vilket också skulle vara spännande med tanke på kristnandet som skedde just före denna tid.

Tolkningen är alltså oklar, även för experterna – men vad tidningen INTE skriver är att ”RÄHIN” väl ska utläsas ”Regin” som inte bara är namnet på en gestalt i Völungasagan, men också betyder ”Makter” eller med andra ord Gudar i allmänhet, för så används ordet i Eddan. se till exempel Völuspás sjätte strof eller Vaftrudnismál. Vad Källström menar med ”flickors hån” framgår inte, och det vore intressant att få veta hur man nu skulle ha kommit fram till den tolkningen.

SVT har publicerat mer om samma fynd, och då lagt till vad som verkar vara delvis andra tolkningar från andra forskare.

– Det handlar om en van runristare, som är väl bekant med tekniken, säger Karin Lindeblad och berättar vidare att runorna är svårtolkade. Men en del av texten som finns inristad kan tolkas som ”komma oskadd från förbannelserna” eller möjligen ”från banemännen” — — – Man har också kunnat se att det står någonting om mö, flicka, jungfru. Så man kan ju fundera om det är hon som skulle helas eller botas, hävas ur förbannelse, säger Karin Lindeblad.

Folkbladet går så långt som att jämföra med det kända stycket ur Egil Skallagrimssons Saga, där Egil är i Värmland och griper in för att rätta en oskickligt skriven kärleks-formel, som en dräng ristat för en piga, och kastat in under hennes säng. Nu använder han en runa på fel sätt, och resultatet blir att pigan får häftig kramp och feber, och inte alls blir kärlekskrank, som menat var – men denna sjukdom hävs genast av den vida mer runkunnige Egil, som karvar bort den felaktiga runan.

Runor är förvisso nyttiga för de som förstår att tolka dem rätt, och att rista dem, men utan gagn för trolls och jätttars avföda – det står också i Eddan – och torde vara självförklarande…

”Det är så sant som det är sagt”

Nej, Runorna är inte ”Inkluderande”

Det finns mycket trams och dumheter som skrivs på nätet om Runor och deras användning nuförtiden. Flera av dessa bisarra påståenden kan man finna på sidor skrivna av representanter för Schamanism, New Age, påstådd sk ”Forn Sed” och andra underliga läror, som inte har så mycket och ibland ingenting alls med Asatro att göra. Bland annat har det påståtts, att runorna skulle vara citat ”ett inkluderande kunskapssystem” och att de skulle ha med Navaho-indianer eller diverse drogmystiska författare typ Carlos Castaneda att göra, eller rent av aboriginernas föreställningar om ”drömtiden”. Allt det här är flum, fria fantasier och pseudovetenskap, som det inte finns det ringaste vetenskapliga eller påtagliga bevis för.

De flesta någotsånär seriösa forskare är överens om, att Runorna är en helt och hållet Indoeuropeisk skapelse, och att de måste ha utformas under de två århundradena närmast före kristi påstådda födelse, även om vi har arkeologiska fynd och källor som berättar om dem först under första århundradet före vår tideräkning. Tacitus talar i sin ”Germania” om att Germanerna tog tydor av tecken, som målades på grenar av något fruktbärande träd, och det var inte fråga om tecken som tyddes ett och ett, utan flera åt gången, vart och ett efter sin inlärda, hävdvunna – och som vi ska se – hemliga betydelse.

Oden själv är Runornas upphovsman enligt Eddan, och han gav dem bara till de utvalda få. Inte till de många, de alltför många…

De som påstår att runor skulle vara ”inkluderande” ljuger, för de har för det första inte tagit hänsyn till ens vad själva ordet ”Runa” betyder, och var det kommer ifrån. Ordet Runa, som är närbesläktat med ”rön” eller ernådd kunskap, något man klart konstaterat, som i ”forskningsrön” betyder ursprungligen hemlighet, förborgad sanning, hemligt rådslag, eller rent av mysterium. Det kan också vara besläktat med begreppet rista, skriva eller att tala med låg och beslöjad röst, säger etymologerna. Redan här ser vi att Runa och Runor är ord som användes om ett esoteriskt (dolt, icke allmänt och hemligt) skriftsystem, något som var till för de få och de utvalda, och inte för de många eller allmänheten, som exoteriska eller öppna system. Runor är med andra ord exkluderande till sin natur, och inte alls inkluderande, och så har det varit i alla tider.

Alla seriösa forskare och runologer är också eniga om att runorna först var skrivtecken och inte användes för spådomar eller magiska ändamål. Om runorna nu uppstod ur fornitaliska alfabeten, långt före romersk tid (fynd som Negau-hjälmen tyder på detta) eller om de uppfanns av goterna vid Svarta Havet, med tydlig påverkan från romersk bokstavsmagi som forskare hävdat ända sedan Sigurd Agrells tid kan vi låta vara osagt, men runorna utvecklades i en militär miljö, av krigare för krigare, och även om de senare användes i magiska sammanhang, så var de ändå först och främst ett skriftsystem, och inget annat. Det kan vi vara säkra på, för det är som inskrifter på spjut, hjälmar, svärd och andra vapen, som runorna först träder in i historien.

Nej, det finns inga som helst historiska bevis för att man ”spått i runor” en och en – det är helt och hållet ett 1900-tals påhitt – Tacitus och andra latinska författare säger faktiskt raka motsatsen.

I Eddan finns dikten Rigsthula, där Heimdall eller Rig först besöker människosläktets upphov i urfar och urmor, och sedan vandrar framåt genom tiden och generationerna, något som tydligt beskrivs genom diktens uttryck ”och vidare vandrade han, på vägens mitt”. Först när den fria bondeklassen och sedan jarlarna och krigarna skapats genom Heimdalls försorg – något som också uttrycks i Voluspás ord om ”högre och lägre Heimdalls-söner”. Först när Jarl, den förste Jarlen, fått sonen Kon, eller Kon Unge (jämför namnet Konung) lär Heimdall ut runorna till honom, och det blir hans rätta arvedel, för:

En Konr ungr kunni rúnar,ævinrúnar ok aldrrúnar;meir kunni hann – mönnum bjarga,eggjar deyfa,ægi lægja.

I min översättning av Rigsthulas 43:e strof blir det:

”Men Kon Unge kunde runor, evighetsrunor och ålderrunor – än mer kunde han – män att rädda, eggjärn döva och vågor stilla…”

Runorna var Asarnas gåva till mänskligheten, och deras rätta innebörd var känd endast av ett fåtal…

Oden räknar upp liknande egenskaper och användningsområden för Runor i det berömda ”Runatal Havamals” och inte någonstans i Eddan läser vi att man ”spådde” i runor, men däremot att man ristade inskrifter på allehanda föremål som skydd och värn. Runor har heller ingenting med ”sejd” eller andra Schamanistiska metoder att göra, och heller inte ett enda dugg med samernas kultur att skaffa, även om man numera får läsa sådana dumheter på internet. I de enda, klassiska beskrivningar av Sejd vi alls har, som exempelvis skildringen av Torbjörg Lillvölvas spådomar i Eirik den Rödes saga, står det inte ett enda ord om att runor användes, och dessutom säger sagan att Torbjörg bara kunde förutsäga framtiden i stora drag, men var tämligen värdelös på detaljerade spådomar. Inte heller finns det någon ”tom” 25:e runa, och den äldre runraden har alltid innehållit 24 runor, var och en med sin tydligt fastställda betydelse, och man skall inte blanda samman dem (redan Egil Skallagrimssons Saga och många andra källor varnar för detta) ty:

Increasingly I see the big internet booksellers overrun with the “every rune does everything” books of even lower-quality ”neopagan” authors. These people make even Pennick and Paxson look consistent. You know the type – the sort of authors who abandon Ásatrú and Germanic Heathenry altogether and openly claim “Wiccan” or “Druid” leanings, yet still use rune-divination and try to claim it’s a ”Druid” or Celtic practice. They also often make nonsensical claims about the runes themselves – such as the claim that any rune can be used for any ritual purpose (i.e. that any rune can be used as a love-rune, or a healing-rune, etc.) even when this openly contradicts the distinct meanings of many of the runes given in the Old Norse, Icelandic, and Anglo-Saxon rune poems (or for that matter the Hávamál when applied to Armanen runes). For example anyone who recommends using the Thurisaz/Thorn rune as a ”love rune” is clearly either a liar or an idiot – are you trying to attract a potential mate, or utterly destroy them like a troll struck by Mjolnir? Same goes for using Nauthiz/Not in a love-ritual, do you really want to cast a spell of neediness and potential misery on your prospective lover? Plus treating all runes as basically interchangeable catch-all symbols pretty much defeats the purpose of using a full set of runes in the first place. Why not just use a single symbol for all your rituals, if that’s your attitude? Why runes? Why not a sun-wheel, or a swastika, or even a Celtic Triquetra (since most of these people claim to be following Celtic/Druid spirituality, wouldn’t that make more sense for their ”catch-all” ritual uses than a Germanic Futhark of multiple runes whose distinct meanings they don’t even take seriously anyway?)

By the way, if they believe that all runes are interchangeable and every rune can stand for anything, how do these authors even do runic divination? How do they decide what a particular rune-cast reveals? Well, mostly they just fall back on the modern hypothetical ”meanings” commonly attributed to the ”Elder” Futhark, which are basically a crude mix of a few of List’s Armanen meanings, some bits from the medieval rune poems, and a lot of pure speculation. But in so doing, they totally contradict their own claim that ”every rune means/does everything”.

I have seen so many of these self-proclaimed “experts” make statements that are so far off-base regarding the history and meanings of the runes, with such assertiveness, that I could have easily puked every time I saw one of them in a video “lecturing” on their totally false suppositions about runes. I can’t even count how many self-proclaimed “Druid shamans” or “wolf spirit shamans” I have seen, claiming to know the true uses of runes, inventing all sorts of New Age nonsense about “Celtic runes” or Druids having used runes (different culture, different symbols, no runes – how hard is that to understand?). Not that there’s anything wrong with following a Celtic or ”Druid” path if that’s what calls to you, but if you want any sort of historical credibility you won’t be using any system of Germanic runes for divination – and to claim (as Wiccans often do) that the ancient Celts or their Druid priests traditionally used runes at all, let alone for divination, is simply a historical falsehood.

Ja, så säger en erfaren runolog och hedning utomlands, och jag är själv böjd att hålla medDet gäller att skilja på fakta och fantasi, eller på verklig asatro kontra fornsed, för:
But of course since runes are ancient and European, many ignorant pop-spirituality authors just  assume they must somehow be Celtic, and in any case they tend to have a ”who needs rules” mentality, and see fit to mix and match almost anything they like from any culture and call it ”Celtic”, ”Nordic”, ”ancient”, etc. and pretend that it is all historically proven pagan practices. Many of these pop-pagan “experts” even try to mix in Native American and Siberian concepts and motifs into their rune-casting techniques, and then claim this is “authentic rune magick”!

Mein arsch it is. It’s about as authentic as claiming Taco Bell is real Mexican food. Or claiming that real Italians make pizza just like Domino’s. Not that there’s anything “wrong” or “bad” about Native American spirituality perse (again, if that’s what speaks to you) – what’s bad is when people copy bits and pieces of it and call it something else entirely, usually for profit. What’s bad is when people claim it’s for “everyone” and then try to market it in over 200 countries by mixing it with whatever unrelated cultures they think will sell in those countries. It’s not “cultural appropriation” when you sincerely practice a culture in its context and respect the customs and interpretations of its native people, even if it’s not your ancestors’ culture. It is cultural appropriation when you recklessly rip off parts of it for a quick buck – when you steal Native American myths and claim they are Germanic, or when you stick runes on a Navajo medicine wheel or an Aztec calendar and claim that this is a “Nordic wheel of fate” or some other such syncretistic psycho-babble. And that’s precisely what many of these “neopagan” cranks dumping worthless misleading “rune books” on the market are up to.

And then just when you think things can’t get any sillier, you have the complete pop-spirituality conmen like Ralph Blum – who are on a whole different level of crazy. For these people, no amount of rampant syncretism and dilution of cultures and practices is off limits. Inventing fanciful rune “spreads” plagiarized from Tarot card layouts? Acceptable! Cooking up a set of totally off-base and fake rune meanings based on random passages quote-mined from the I-Ching? Encouraged! Inventing your own extra “blank rune” and cannibalizing the meanings of Ansuz, Uruz and Perthro in the process? You can be the first! Ripping off Christian prayers and even the Alcoholics Anonymous “serenity prayer” and claiming they are somehow runic or even compatible with rune-casting and a (Heathen) runic spirituality? Hey, why not claim that Odin wrote the Ten Commandments while you’re at it! No lie or cultural travesty is off-limits, right?
Någonstans får det djävlar vara nog med New Age-profeternas förfalskningar, och på deras felaktiga användning av vad som är ett Nordiskt och Europeiskt arv. Så är det, bara..

Runstensfynd från Birka bevisar Asatrons existens ? (artikel från 17 April, 2017)

5 Maj 2015 gjordes ett runstensfynd på Birka av Kalle Dahlberg, nutida runstenshuggare och konstnär med internationell ryktbarhet – och den man i Sverige idag som använder mest ”tidsäkta” huggtekniker samt arkeologen Roger Wikell. Fyndet är bara ett av tre nyfynd av runstenar på Biirka ”från tiden” eller med andra ord före tusentalet, då Birka helt och hållet var en Hednisk stad, utan någon kristen närvaro alls – så när som på Ansgars futtiga träkapell, som stod där under tre år på 870-talet, men sedan revs, då Ansgars efterträdare Nithard och andra övernitiska kristna försökte ge sig på de gamla Gudarnas hov, hargar och heliga vin.

Fyndet har beskrivits i tidskriften Populär arkeologi, men Runverket omhändertog stenfyndet och lät frakta det till Gotland, tillsammans med en rad andra fragment – för att man skulle fraamställa en vetenskaplig rapport, och dokumentera samt undersöka stenen noggrannare, som man sa. Sedan dess har ingenting hörts, och efter två år dröjer den vetenskapliga rapporten fortfarande, som ni kan se på Kalles hemsida här.

Kalle Dahlberg och jag har också ett gemensamt förflutet, eftersom vi och en del andra redan 1992 grundade Svenska Asatrosamfundet, innan det tio år senare helt urartade och byttes ut emot något annat, åtskilligt politiserat; som ingen av oss längre ville ha eller medverka i. Sedan dess har Kalle ägnat sig åt sitt hantverk och sin konst – Runorna och dess huggande – medan jag blivit skaparen av den allra största och mest spridda Hedniska personliga bloggsidan i hela Sverige. Numera finns också Nordiska Asa Samfundet, med över 630 medlemmar, mycket mer än de strax över 300 som SAS uppnådde före den slutliga urspårningen.

Människor och samfund har sina öden, liksom runstenarna.

Själv har jag berättat om mitt intresse för professionell runologi och besök på föredrag med Magnus Källström – professionell runolog på Runverket – men vad vida intressantare är – det svårt skadade fragment som hittades 2015 – det låg på vad som varit åkermark och har därför ”odlingsskador” ser man tydligt och klart ordet TRUA som i ASATRUA – vad som stod före det saknas, och den inskriften kan vi inte vara helt säkra på.

Ordet TRU för tro, trofasthet, tillit är ett urgammalt nordiskt ord, som alltid funnits i vårt land, liksom själva begreppet ”Trua a Asom ok Ölfom” – att tro på Asar och Vaner – som återfinns också i själva Eddan. Tvärtemot de dåliga lögner man ibland får läsa på Internet, var ASATRO som term inte något som skapades på 1800-talet, eftersom den tron är evig, och existerade också i tidernas morgon eller åtminstone för fyra tusen år sedan, när de första personerna som talade Proto-germanska kom till Norden.

Nu får vi ytterligare bevis för den saken, för nu hittar vi ”Trua” eller trofasthet, ristat i sten – och kanske är det som ett tecken från makterna, att det blir Kalle Dahlberg och ingen annan, som får hitta just den texten. Symboliskt, rent av – för ingen har varit trognare våra Gudar och vårt arv än just honom…så någon värdigare hittare, kan knappt finnas..

Kanske får vi aldrig veta vad som stått på den nu saknade stenen, som Runverket genast tog i beslag och fraktade undan tilll Gotland, där den sedan dess stått undangömd – kanhända därför att de kristna forskarna är mycket rädda för att avslöja stenens hedniska budskap.

Men minnet finns för evigt kvar, liksom de, som verkligen är trogna sina egna Gudar.

För Kalles skull, och för att bättra på hans efterlysning av fler stenfragment skriver jag den här texten. Kanhända hittar man det saknade fragmentet just i sommar, kanske inte – men vetenskapen, runologerna, de skickliga hantverkarna, konstnärerna och de som verkligen vet, arbetar träget vidare.

Utanför Birkas stadsvall, och på dess enorma Borgberg – en av de första militära garnisonerrna i Sverige – spirar just nu den första skira grönskan, som en påminnelse om en ny vår, och vad som en gång skall komma. En dag skall där inte längre stå några kristna kors, men Tors hammare skall resas där, medan vi firar vårt lands befrielse, Asatrons pånyttfödelse, och vår slutliga seger.

 

All alone, or in twos
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
Some gathering together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

(ur ”Outside the Wall” av Roger Waters)

 

”Den 25:e Runan” – runtecknet som ALDRIG fanns…

Ibland studsar jag nästan till inför vissa människors okunnighet. Allt sedan 1980-talet, har det funnits människor inom New Age eller ”fornsederi” som tror att de kan ”spå i runor” eller förutsäga framtiden genom att dra enstaka runtecken ur en påse, lite hipp som happ; oftast helt utan något inbördes system eller logik alls att åberopa sig på, och förmodligen är det lika ”sant” eller ”osant” som att spå i kaffesump, studera molnens gång på himlen, tro på astrologi eller något annat liknande system i och för sig.

Problemet är bara, att de människor som åberopar sig på sådant, och som påstår att just deras knasiga teorier skulle vara rätt, inte anknyter till någon levande tradition överhuvudtaget. Det finns en enda källa som nämner vad vi skulle kunna kalla ”Runomantik” eller att spå i runor, och det är ingen mindre än Cornelius Tacitus, den gamle underrättelseofficeren från Tiberius tid på kejsartronen, som i 10:e kapitlet av sin ”Germania” nämner att Germanerna ”tog kvistar av något fruktbärande träd” som var försedda med ”vissa tecken” (han skriver inte ens, att det verkligen rörde sig om runor) och att man kastade kvistarna med dessa ”vissa tecken” på måfå på en vit duk, och sedan tog tydor av hur de föll. Men av Tacitus beskrivning framgår också, att det helt säkert inte var fråga om att skriva eller rista runor en och en, och att man inte heller tydde dessa en åt gången, utan att det fanns ett annat och mycket mer invecklat system bakom det hela.

Vad Tacitus en gång beskrev, var inte alls likt den vanliga sällskapsleken ”spå i runor” som vissa håller på med…

Det har också funnits runverser eller ”runpoem” som beskriver runtecknen ett och ett, men dessa verser var nog snarare fråga om ett slags forntida ”ABC-bok” (de har också kallats ”Abecedarium normannum” i medeltida manuskript till exempel) vilket man använde för att lära barn och andra okunniga de enskilda runtecknens betydelse, och deras numerologiska förhållande till varandra, eftersom de flesta runalfabeten (bland annat de vanliga äldre och yngre nordiska runraderna) är grundat på fasta aettir eller grupper av åtta, och det faktum att runorna alltid räknas upp i sin fasta, alldeles bestämda ordning. Att man använde dem för att spå med, ungefär som man nuförtiden spår i kort, finns det inte det ringaste hållbara bevis för.

Inte heller finns det några som helst bevis för att det skulle ha funnits någon ”25:e runa” som skulle ha varit ”tom” och då symboliserat ”intigheten” eller något sådant – även om en del svårt ”nyandliga” personer gärna vill tro det…

På 1980-talet, närmare bestämt 1982, fanns det en mycket underlig judisk herre i USA vid namn Ralph Blum, till yrket bokförläggare inom New Age, som trodde att ”runstenar” såg ut om bilden ovan visar, dvs att ”rune stones” skulle varit någotslags fyrkantiga brickor i kalksten, med små målade bilder på. Han hade tidigare – utan större kommersiell framgång – ägnat sig åt att försöka sälja ”geniune american Hopi indian calendar stones” i plast, bland annat, och nu saluförde han också en plast-ask med runor, 25 stycken till antalet, fast det ALDRIG NÅGONSIN funnits någon verklig runrad med just 25 tecken..

”Allting kan man sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt !”

Blum hade aldrig någonsin studerat runor förut, var helt obekant med dem och hade annars gjort sig känd för att skriva böcker inom ”UFO-logi”, ”I ching”, ”astrologi”, sk ”självhjälp” och annat sådant… När människor till sist frågade honom om det inte var så att den ”25:e runa” han hade nyuppfunnit för att fylla ut plast-asken med bara var ett rent påhitt, svarade Blum att nej nej, så var det förstås inte alls. Han hade haft en morfar eller något i New England, förstår ni – och en gång när han i 30-års åldern oförhappandes besökte morfaderns hus när denne hunnit avlida, och juden Blum kom där för att hämta ut sitt arv, så hade han på vinden i huset funnit en mystisk trä-låda i bästa Harry Potter-stil, och ta-daa ! – förstår ni – då hade Blum – och det e alldeles säkert asså liksom vet ni va – hittat en låda med 25 stycken fack, från början av 1900-talet med små små runpjäser i, asså liksom – och det ”bevisade” förstås att det funnits ett jätte-jätte-jätte hemligt esoteriskt sällskap som morfadern varit med i, och ”en dold tradition tillbaka till bronsåldern” – allt enligt samme Herr Blum, ensam arvtagare till denna mystiska Harry Potter-skatt, som heller aldrig återfunnits i verkligheten, eller ens undersökts av forskare. Att det i och för sig fanns esoteriska sällskap i USA och annorstädes också i början av 1900-talet, är i och för sig sant, men herr Blums mystiska ”upptäckt” av en 25-e runa – som ingen annan tror på eller hittat ett vettigt användningsområde för – är bara en skröna.

Hans böcker säljer i och för sig mycket bra, och på att blanda ihop runor med I Ching, Tarot och lite av varje har Ralph Blum gjort sig en förmögenhet, liksom flera andra amerikanska författare. De säljer fortfarande sina små ”serenity prayer cards” med runor på, ungefär som Jehovas Vittnen och tjänar hur mycket pengar som helst… Att sedan ”bön” aldrig funnits inom Asatron, och att I Ching och Tarot inte hör till ämnet alls, skiter dessa amerikaner förstås i – för de struntar egentligen i allt, utom just pengar, samt nya smarta sätt att tjäna dem på, gärna då på godtrogna människors bekostnad. Jämför med vad som avslöjats om Annika Larsson, den PK-intresserade textilkonservatorn från Uppsala.

Jomenvisst ! Jag är FARBROR SID – det stora Runoraklet – trust me !

Blums sk ”spådomsmetoder” tillför knappast något till ämnet, och det gör inte den nyuppfunna 25:e runan heller, för den delen. Ändå får jag ständigt se hur människor i diverse intresse-grupper på sociala media hela tiden tar upp Blums falsarier från 1980-talet som om det vore äkta, och sen frågar de i sin naivitet och oskuld varför detta inte fungerar, och varför de får så oklara och motsträviga resultat hela tiden, när de försöker använda Blums 25:e, non-existenta runa.

Jag kan bara sucka djupt…

Nej – det finns ett jämnt antal åttor i rökstenens chifferklavar, till exempel. Man kan INTE använda ett ”25:e tecken” som man hittat på helt själv..

Runorna bygger på numerologi, och vad vi kan kalla en oktal kod. Det finns ett fastställt antal tecken, och Blums bluff har avslöjats ett otal gånger. Data finns på nätet, liksom vettigt skrivna artiklar.

Fler än jag har sagt det om och om igen, och seriösa vetenskapsmän och runologer har avskrivit Mr Blum och hans ”hitte-på” i en liten plast-ask.

Det hela påminner mig lite om diverse studentikosa anslag, som att resa en staty benämnd ”Intighet” på stadens torg, och sen klaga över att ”intighet” har blivit stulen, när det här med den 25:e runan inte ger några resultat, och inte fungerar, ens spådomsmässigt, eller ”okult”.

Javisst, här stod en icke-staty över intigheten, men icke-tecknet och icke-skulpturen har alltså blivit stulen ? Tror ni på det, gott folk ?