Svordomar och Run-klotter från Hassela knyter an till Kensington-stenen och dess falsarium…

Borta på Riksantikvarieämbetets bloggsida redogör som vanligt Magnus Källström, en av vårt lands absolut kunnigaste runologer och en man som jag träffat i levande livet för hur två tidigare otydda, sena 1800-tals inskrifter gjorda med Hälsingerunor i den så kallade Erk-mats gården, Hassela, hjälper till att avslöja Kensingtonstenen, en av Världens mest kända vetenskapliga falsarier, och kanske den mest kända förfalskade runinskriften överhuvudtaget. Att Kensington-stenen är bluff och båg, visste man i och för sig redan på 1800-talet, kort efter att Olof Öhman, en svensk utvandrare från just Hälsingland, påstod att han skulle ha hittat en medeltida runinskrift på sin gård i Minnesota.

Mats G Larsson, en annan otroligt kunnig forskare, har skrivit en hel bok om det amerikanska bedrägeriet, och varför somliga kristna i Minnesotas svenskbygder, än idag fortsätter att tro på det, tillsammans med en del okultister, svärmare och annat löst folk här hemma i Sverige. Det nya i sammanhanget är, att Magnus Källström både lyckats tyda runklottret i den Hälsingländska drängstugans tak – för det är just en drängstuga det är tal om här – och samtidigt hitta bevis för att den runa för bokstaven A som används på Kensingtonstenen visst inte är unik, den användes flitigt i Hälsingland på 1800-talet, men bara där och endast där, och Olof Öman var bevisligen också en runkunnig man, och visst inte så okunnig i dessa sammanhang som han lät påskina…

Historien om hur Källström resonerar sig fram till det här, och hur han också mottar läsarbrev från Hälsingland, är minst sagt underhållande, men ännu roligare är kanske det ”Dieffulen !” och hansilffsn – alltså antagligen Hans Ilfsson – kanske namnet på en ovanligt hatad storbonde och arbetsgivare – samt Ioos som man nu hittat på de hälsingländska takbjälkarna. Källström antar att detta sannolikt är någons initialer, skrivna med chiffer eller lönnrunor, men det är inte helt säkert, säger jag. Också de som gjort inskriften, måste efter varje arbetsdags slut legat där och skrattat i sina sängar åt dumheterna, eller ”Bällt du luur’n !” som man säger på jämtska.

Det slår mig också att Ljote, eller Ljotan var det namn på Satan, som användes på 1600-talet under häxprocessernas tid, då Svenska Kyrkan tog livet av mer än 700 människor i vårt land för ingen anledning alls. Folk har sett en avledning av Oden eller möjligen Wothan i detta Ljote, men jag tror för min del – utan att ha vetenskapligt godtagbara eller säkra bevis för etymologin, att det kommer av ett ”Jotun” eller ”Iatun” som redan finns i Rökstenens text från Östgötskt 800-tal, fast det är en annan historia. Också Loke var som bekant av jättesläkt, och namnet Ljotan står antagligen just för honom….

Annonser

Hedniska Tankars Runskola – (del 21 – Ing runan)

Med Ing-runan, på protogermanska Ingwaz, närmar vi oss runradens slut. Vi vet redan att runorna inte bara är skrivtecken, som är till för att uttrycka språkljud, utan att de också är symboler, ett slags bildskrift som laddats med andlig eller esoterisk betydelse, en betydelse som inte var känd för alla ens i äldre tid, utan som var förbehållen de runkunniga. De 24 runorna i den äldre runraden hade en enkel symbolik, och kunde bara gestalta vissa centrala begrepp i den dåtida kulturen, de blev aldrig såpass omfattande som sortimentet av egyptiska hieroglyfer eller kinesiska tecken – varje runa skulle ju också stå för ett språkljud, och därför behövdes bara ett begränsat antal. Vi har sett att Madr-runan fått stå för människosläktet i allmänhet, Tyr-runan för män och Bjarka-runan för kvinnor, vi har sett Algiz eller Älgrunan som fått stå för hela djurriket, Laug som står för vatten, och ett par andra centrala begrepp.

Ing-runan har för det mesta avbildats såhär. Ibland har den också avbildats som en kvadrat istället för en romb, eller som en romb med fyra tvärstreck (jämför Odal-runan, som bara har två)

 

Nu kommer vi till Ing, en något problematisk runa som står för diftongen ng, tidigast belagd på ett silverspänne från Szabadbattyán i det nutida Ungern, där ”Maeringa” eller ”Märingarna” nämns. Inskriptionen är från tidigt 500-tal, men lustigt nog finns samma folkstam – märingar – stavade på exakt samma sätt – också på Rökstenen från 800-talets Östergötland. ”Ing var bland Ö-danerna först sedd, innan han for österut över havet. Hans Vagn for efter honom, þus Heardingas þone hæle nemdonSå nämnde Heardingarna eller Hårdingarna honom som en hjälte” står det i det angelsaxiska runpoemet, likaledes från 800-talet. Vi vet också att det fanns en hel germansk folkstam som hette Ingveones enligt Tacitus på 80-talet enligt vår tideräkning, och att de bodde i Anglernas och Saxarnas land, före dessa folk utvandrade till det som nu är Storbritannien. Också Fyn och de danska öarna – där ö-danerna bodde – hörde till Ingveonernas stamområden, och flera anglosaxiska kungaätter skulle i tidernas fullbordan räkna en mytisk Ingwi som sin stamfar.

Ingveonernas stamland syns i rött på denna karta

Yngve eller Yngve-Frej skulle också ha grundat Ynglingaätten i Sverige – hans vagn for verkligen ”österut över havet” och i Svealand fick Frej ett av sina starkaste fästen. Skilfingarna eller Sköldungarna, en mytisk dansk kungaätt, vars grundare skall ha kommit västerifrån, har också räknats som ett bevis för Frejsdyrkan i gångna tider – och ett av Frejs många namn är för övrigt Frö – vilket är vad Ing-runan liknats vid – Frej är ju äringens och grödans herre, men inte bara det…

Vi känner också till en mängd kvinnliga namn, som Ing-rid – ”Ings riderska” eller en kvinna, som rider på en ing, Ingeborg, hon som är ings borg eller gömmer en ing i sig, Ingerun, hon som känner Ings hemlighet eller runa, Ing-gun – ”hon som strider med hjälp av en ing”, eller ”har en ing som redskap” – Ingefast – han vars Ing är fast, samt förstås namnvarianter som Inga och Inge, samt Ingvar – alltså Ings bevarare… Förstår ni nu vad själva ordet ing betyder, hedningar små ?

I byn Rällinge i Södermanland har man hittat denna bekanta Frejsbild, som nu förvaras på Historiska Muséet i Stockholm – och den bär syn för sägen. Redan själva bynamnet Rällinge kommer av Räl, alltså något som är styvt, hårt och långt som räls – och som det står i den bekanta lantmäteri-visan från 1600-talet ”Det satt en gubbe på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Sen tog han fram sin styva räl, sin stora, styva och räta”. En räl, eller en mätstav eller runstav kunde ju inte töja sig som ett måttband eller ett rep, utan förblev vid samma mått, och så kom det sig, att Herren Yngve-Frej blev lantmätarnas gud också, eftersom han redan varit åkerbrukets..

Den bekanta Rödsten – från Rödstens gård i Östergötland – en gång vimlade landskapet av gränsrösen och stolpar till Frejs och Ings ära…

Ing runan är en runa för den manliga sexualiteten och avelsekraften, rätt och slätt. De kristna har alltid varit rädda för mänsklig sexualitet i alla former – inte bara den kvinnliga – mankönet skrämmer dem idag än mer – tänk på allt deras pryderi och #boohoo #metoo-kampanjerna – våra förfäder däremot bejakade den, och tyckte att den var en av de viktigaste krafter som gjorde livet värt att leva. Äringen, Alstringen och Åkern stod i centrum för Frejs kult, och här anar vi också mycket av Frejsrunans eller Ings betydelse. I den gamla ”Frösgången” på vårarna bars Frejs bild med sin styva lem över åkrarna runt Gamla Uppsala – och under kristen tid blev han utbytt emot Sankt Erik – ett mycket skralt helgon som aldrig erkänts av den katolska kyrkan, och en ännu sämre sveakung, men det var på den tiden då den gamla Ynglingaätten dött ut. Sankt Erik syns ännu på Stockholms stads vapensköld – och pryderiet, småborgerligheten – också bland vissa hedningar inom ett samfund som kallas NAS – har kanske inte helt hunnit utplåna de drag, han hade en gång i tiden. Själv är jag militant Frejsdyrkare, som alla vet…

 

Personligen tycker jag också att de kristnas ständiga sexualskräck är ganska löjlig – det är ungefär som att gå omkring och vara rädd för sin vänstra fot, eller helt försöka dölja det faktum att människor runt omkring en faktiskt har vänsterfötter… En gång i tiden stod runan också för livsglädje, harmoni, inspiration, lust, entusiasm,  uppfyllelsen av mål och planer och mycket annat gott – alltsammans egenskaper som utmärker just Frej som gudom – som denna enkla sammanfattning från en runologiskt sinnad sajt utomlands också visar…

I Frej finns skaparkraften, och skapande är vad denna runa handlar om. Runan kommer som den femte i den tredje aett eller åtta-tal som avslutar den äldre runraden eller utharken – och svarar emot Kaun eller sken – en ljusets runa i den första aetten – samt Pertha, klipprunan, som också är en födelse-runa – i den andra. Runan kan också tolkas som två kaun-runor vända mot varandra, även om den ibland kan avbildas på lite olika vis. Här är en variant:

Atrid Grimsson påstod på åttiotalet, att Ing-runan som nummer 21 direkt skulle relatera till äringsrunan Jara som nummer elva, och förflyttar manstavarna i en Jara-runa, kan man mycket riktigt konstruera en Ing-runa av den, då Jara ju består av två räta vinklar med ben. Ohlmarks såg på 1940-talet Ing som symboliserande ”glans penis” eller själva Ollonet, medan andra mer svävande och mystiskt har talat om ”giftermålet mellan himmel och jord” eller ”befruktning och vår”. Asarnas tretal eller assrunan ger multiplicerat med det heliga och harmoniska sjutalet, wynjo-runan (som tillhör Freja) 21, och ger Frejs runa. Grimson tolkade Frejs ing runa som fröet, Våren, kreativiteten – men tillade att denna kraft uteslöt skörd och mognande, vilket mera framkommer i Jara och de andra runor som har med fruktbarhet att göra.

Galten Gyllenborste eller Gullinbursti är inte för inte Frejs riddjur…

 

När det engelska runpoemet säger att ”Ings vagn följde efter honom” kan man också tänka på Eriksgatan över hela Sverige i Gunnar Helmings Saga, och sagde Gunnars äventyr med Frejskonan, en vanlig, livs levande kvinna som utsetts till gudens hustru… Ing runan som en stiliserad bild av ett frö, en möjlighet, ett tankekorn har föresvävat många runtolkare, som också kallat den för sädens runa, eller ”koncentrerad energi” som göms i jorden. Redan Edred Thorson var inne på detta under 1960-talet, och han var långtifrån först. Ings betydelse som Ynglingattens upphov, som stamgud för Anglerna och till sist nationsnamnet England, har påpekats av vissa – Freyja Ashwynn skrev under 1990-talets början att flera Ing-runor, ställda på rad med spetsarna mot varandra, skulle erinra om en DNA-spiral, men detta var förstås ytterst spekulativt tolkat. Förnuftigare är hon när hon säger att Ing-runan är Hamingjans eller ”känslokroppens” runa, runan för kraftdjuren och Hamnskiftet, en öppning att ta sig igenom, eller en symbol för en blotcirkel. Ing-runan kan också ofta användas i bindrunor, ofta i förbindelse med Kaun, Jara, Reid och andra runor. Ing skulle då också kunna symbolisera våren, medan Jara är sommaren och skörden, medan Kaun vore vintern.

Inom ”Stadhagalder” – det urgamla signalsystemet – har Ing-runan tecknats på detta sätt, med armarna i vinkel och händerna strax ovan skrevet…

Helmut Arnz och andra tyska runologer från tidigt 1900-tal var också inne på att Ing var en runa i en radföljd, som ledde fram emot Odalrunan och till sist Fä-runan F, från Fröet i marken, befruktat av Laugs vatten växte det till en symbol för markerna och landet – vår Odal. Så alstrade den fä eller boskap, rikedom. För att sammanfatta, så dyker runan ofta upp i samband med kreativa impulser, igångsättande av nya projekt, sådd och säd i spådomar, och vad som nu kan associeras till liknande situationer.

Hedniska Tankars Runkurs (del 11) Jara-runan

Runan Jara, som ibland blivit stavad som Jera, Jeran, Jeraz är den elfte runan i Utharken och symboliserar god årsväxt eller äring. Mycket riktigt har dess namn samma ursprung som ordet år, äring, engelskans Year och tyskans Jahr, men inte bara det – för dess indoeuropeiska ursprung ses också i latinets ”hora” för timme, engelskans ”hour” och till och med det slaviska ordet ”jaro” som ju betyder vår.

Den vanliga bokstaven J utvecklades också ur denna runa av goterna, eftersom något renodlat j-ljud ju inte fanns i latinet eller de latinska språken, utan är en helt germansk uppfinning. Olikt en del andra runor ur det 24-typiga runalfabetet levde J eller Jara kvar långt fram i tiden och tecknades så småningom på ett förenklat sätt, som bilden nedan visar, innan tecknet också kom in i den yngre, 16-typiga runraden. Liksom med alla runor betecknade Jara inte bara ett språkljud, utan också en stavelse och en symbol, i det här fallet symbolen för året, eller skörd och årsväxt. Runorna var både skrivtecken, bildskrift och spådoms-system på samma gång, beroende på hur de användes – som vi alla vet. Ända sedan Tacitus, den allra äldsta oberoende källa vi alls har som nämner vad som liknar runor (det görs redan ca 80 ek) så har det alltid betonats, att man aldrig ”drog” eller använde runorna en och en, utan alltid i kombinationer om minst tre, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag har skrivit om detta även tidigare, men den moderna vulgär-uppfattningen om att ”spå i runor” stämmer helt enkelt inte.

Jara-runans utseende var inte konstant, utan utvecklades över tiden

Jara-runan har liknats vid två stiliserade Kaun-runor, vända mot varandra – vilket fått en del tolkare att fråga sig hur Kaun – som ju har talet fem – upprepad två gånger kan tilldelas talvärdet elva, eller varför inte Jara skulle ha talvärdet tolv, då det ju finns tolv månader på ett år, och dygnet även kan delas in i två tolvtimmarscykler. Problemet är då bara, att man då glömmer bort, att Jara aldrig bokstavligen betytt ”år”, utan snarare ”äring” i betydelsen skörd, årsväxt, och haft andra bibetydelser som ”timma”, ”tidpunkt”, ”tidens gång” osv.

Det gäller att inte blanda ihop orsak och verkan här. Visserligen är det helt sant, att orden ”år” på svenska, ”year” på engelska och ”Jahr” på tyska utvecklades ur detta urgermanska Jara, men det ordet betydde årsväxt eller skörd, och inte året i sig. Naturligtvis visste man redan då att året hade tolv månader, riktigt nog, men för våra förfäder så var det såklart skörden, årsväxten och äringen som var det viktigaste, inte hur många månader året hade .Utan någon god årsväxt eller någon större skörd kunde man ju inte överleva den långa och hårda vintern, och därför var det dessa sidor av runans symbolik man fokuserade på.

En modern tolkning av Jaras symbolik. Det finns INGA ”upp och nedvända” runor. Runtecken tolkas alltid rättvända..

 

Därför spelade det nog mindre roll att Jara fick bli nummer elva, och inte tolv. Som vi sett stämmer talsymboliken bakom runraden ovanligt bra, och detta gäller också senare i runraden, som vi strax ska få se. Vi märker också, att vissa runor så att säga ”leder in” i varandra. Vi börjar med ur-runan, som får talet ett, och då blir thursrunan nummer två – dualismens eller motsatsens runa. Ass-runan blir nummer tre, för de tre asarna – inte fyra – och att tänka sig en thurs på Asarnas plats, och börja med Ur-runan som nummer två – nej det skulle ju som vi förstår inte gå alls, och Tors Reid-runa är mycket riktigt nummer fyra, och inte nummer fem – en vagn har ju inte fem hjul, som vi vet.. Is-runan, den närmast föregående, har ofta ansetts stå för vintern, och då är Jara våren – eller som man säger på danska ”för-året” eftersom jordbruksåret började i februari eller mars, då jorden töade och det var dags för en ny period av grönska och tillväxt.

Både fem-talet och siffran elva är dessutom primtal, alltså tal som bara kan delas med sig själva, samt siffran ett. Dessa tal ansågs i forntiden ha särskilt magisk betydelse, och det är kanske inte så svårt att förstå. Alla de andra tal vi gått igenom hittills, förutom då ett, tre, fem, sju och nu elva kan ju förklaras som produkter av andra tal, och brytas ned i sina beståndsdelar – men se det gick ju inte med primtalen, som man redan tidigt förstod som varande ”odelbara” i jämna delar. På grund av det, trodde man också att de måste vara laddade med en särskild kraft, eller representera något grundläggande, hur det nu kom sig. De två ”kaun” runorna, som bildar Jara – spegelvänt ställda mot varandra – har också tänkts som årets halvor (vinter respektive sommar) eller motsats-paret kvinnligt och manligt, himmel och jord, alltså himmelsguden Frej och jordgudinnan Gerd.

De runverser från 800-tal och 1000-tal som man funnit i Norge, på de brittika öarna och på Island betonar alla Jara-runans betydelse för skörd och årsväxt, samt tidens gång:

Ár er gumna góði
  ok gott sumar
  algróinn akr.

”År är mäns goda, och en god sommar – allgrön åker”

Så kan den isländska rundiktens ord om denna runa låta, i min egen översättning. Ordet ”gumna” är här detsamma som i ”-gum” som i brudgum,exempelvis, och ”mäns” eller människans goda, är förstås också njutning, sexualitet – men i ännu högre grad handlar det om fruktbarhet och skörd. Runan ser lite ut som regndroppar, enligt vissa, och många har kopplat den till hösten som årstid – hösten är ju också skördetid. Regn och jord, eller vatten och jord är också symboler, som bland annat Atreid Grimsson har tänkt på i förbindelse med denna runa. Dess mitt – som kanske påminner om ing-runan, associerar han till kretsloppet i naturen, vattnets kretslopp via moln, regn, floder, hav, avdunstning och så moln igen, som såklart inte var någon hemlighet för våra förfäder heller – de kunde ju själva se daggen avdunsta som dimma om höstarna.. Edred Thorson skrev att om Reid är solens (och Tors) dagliga vandring över himlen, så är Jara solens kretslopp under året, eller tidens gång, medan Sowilo eller solrunan, förstås är solen själv.

Han menar också att Hamingjan, eller ”lyckan”, människans ”känslokropp”, hennes emotioner och känsloliv, skulle ha ett mycket starkt samband med Jara, och vissa andra tolkare har tytt den på samma sätt. Jara har setts som en starkt positiv och lyckobringande runa, och i Runatal Havamals elfte strof säger Oden, att han kan galdra så, att om han går i strid tillsammans med sina gamla vänner, så kan alla säkert återvända oskadda hem, och ingen behöver komma till skada i krig. Detta är mer än ett sammanträffande, anser vissa, och till och med örnens klor eller en fågels vingar i stiliserad form har jämförts med Jara – runan skulle vara de ”nefi uglo” som också nämns i en av Sigdrifumals runstrofer – ”ugglans nävar” står där alltså ordagrant, men vad som menas är ju vingar eller klor. Jara-runan skulle då också vara en av de ”bärgnings-runor” eller lyckorunor Sigdrifa eller Brnyhild lär ut till Sigurd, men detta är en mycket fantasifull tolkning, som inte har stöd av vetenskapen.

Somliga har velat koppla Jara-runan till nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi eller blivande (framtid) men detta har sagts också om andra runor, och är en fantasifull tolkning.

Enligt Freja Ashwynn skulle en spegelvänt tecknad jara-runa verka nedsaktande på förlopp som tenderar att accelerera bortom all kontroll, och alltså stå för lugn och harmoni, medan runan rättvänd skulle stå för framgång, framåtskridande och ökad fart i största allmänhet. Etymologer har också kopplat Jara också till jorda, jord, jardriki (alltså jordbruket), garde eller gård, gammalengelskans Gerd och nutida engelskas garden, alltsammans ord som har med jorden, åringen, jordbruk och gårdar att göra. Både De fries i Holland och det engelska runpoemet antyder, att det är solen, som ligger bakom skörden, och kanhända är den dubbla Kaun-runa vi ser i jara-tecknet mera en erinran om solstrålar och solsken (Kaun, ibland stavat Ken betyder ju sken eller stråle) – och sedan S-runans form – som också pekar mot samma solsymbol. Det gamla norska runpoemet nämner ”get ek at Orr var Frodi” eller ”gissar jag att årsäll var Frode” – Frode är ju ett annat namn för Frej, den frodige, och Frej och äringen hör väl också ihop, som vi förstår – även om Ing runan kanske är Frejs viktigaste runa.

 

Inom Stadhagalder, eller ”stående galder” – utvecklad på island som ett sätt att ”semaforera” eller ”bokstavera” runor på långa avstånd genom att forma dem med kroppen – långt senare skulle de tidiga tyska runmagikerna inom Armanen-systemet kalla detta ”runyoga” (även om det var en smula oriktigt), så kan Jara tecknas som ett huksittande ”höfter fäst!”. Andra har tänkt sig runan som ”höger hand på huvudet, armbåge i vinkel, vänster arm på ryggen, armbåge i vinkel – så att Jaras två ”vinklar” eller kan bildas, om man ser personen i profil. Stadhagaldr, eller stående galler, har långt fram i tiden uppgetts vara ett sätt som man lärde isländska barn bokstäverna i det latinska alfabetet med – barnen fick alltså forma bokstäver med sina kroppar och händer, liksom de längre tillbaka i tiden formade runor för att lära sig dem…


			

Hedniska Tankars Runkurs (del 9) Naud-runan

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Om den föregående runan, Hagal, betydde hagelsvärm, plötslig förändring eller en oväntad händelse, så betyder Naud istället det som sker med nödvändighet, över lång tid och som är förutsägbart – och därmed Ödet. Många har missuppfattat de gamla Nordbornas ödestro, för det man kallade Öde eller Wyrd var inte alls oföränderligt. En vis man kunde själv bli herre över sitt öde, eller utnyttja vad ödet gett honom på ett fördelaktigt sätt, snarare än att klaga över att ödet varit oblitt – och mycket av den mänskliga utvecklingen är också förutsägbar.

Vi vet till exempel att om det föds många barn i en generation, så uppstår det ett behov av skolor, likaväl som vi säkert vet, att det uppstår ett behov av mer sjukvård i samhället, om medellivslängden stiger. Även om vi själva lever i en kultur, där vi tänker på oss själva som individer i första hand, är vi inte så unika som vi tror, särskilt inte sett ur Asarnas synvinkel – i stora grupper blir människor ytterst förutsägbara varelser, och det mesta av vad de kommer att företa sig, är tyvärr närapå förutbestämt. I Runatal Havamals, där Oden räknar upp arton mäktiga galdrar, som han till fullo kan och har kunskap om, står den nionde strofen för faror på havet, sådant som tycks ofrånkomligt och som man inte kan göra något åt, likt ödet. Vi vet också att vissa saker nästan är ödesbestämda här i livet.

Utbryter krig, så är det förutbestämt, att en del människor kommer att dö eller lemlästas i det kriget, oavsett vad vi nu anser om det. Röker en människa tillräckligt mycket, ja då är det nästan förutbestämt, att den individen till slut kan komma att drabbas av cancer, eller i varje fall ytterst sannolikt, att så tyvärr sker. Naud-runans negativa drag skall dock inte överbetonas. En del har också i den sett en binderuna, varmed sjukdomar och annat ont kan undvikas, och en runa som står för Odens beskydd och den klokes förmåga att förutse ett händelseförlopp. I den bemärkelsen står den också för tillförsikt och självtillit, och det är ganska symboliskt att den inleder den andra ätten i utharken, som ju handlar om Midgård och de väsen som finns där, medan föregående ätt handlade om tillvarons grundkrafter eller existentialer. Åter andra har använt Naud-runan vid barns födelse, eller med tanke på Nornorna, som ju också är tre, och tre gånger tre är fortfarande nio…

Sagoillustration av John Bauer – tre nornor ger en Naud-formad nyckel till livet och döden….

Det är nu en gång förutbestämt, att alla varelser i Midgård skall dö, liksom Gudarna vid Ragnarök, men den nionde gudaboningen – står det i Gylfaginning – är Folkvang, eller Frejas boning. Naud eller Nauthiz på gotiska betyder inte bara nöd, utan snarare nödvändighet, som i att vara nödd och tvungen att göra något. Edred Thorsson kallade den på 1960-talet för en motståndets runa, mer än andra, och såg i den individens förmåga att kämpa emot ödet, och att även förändra det, vilket är vad Oden själv gör i Kosmos – tänk exempelvis på Hermods helritt, eller hur Oden avlar en son med Rind, så att Balder får sin hämnare. Guido von List, en av det tidiga 1900-talets tyska runmagiker, summerade Naud-runans roll med uttrycket ”Nütze dein Schicksahl, aber wiederstrebe ihn nicht” eller med andra ord ”Utnyttja vad ödet gett dig, men kämpa inte emot alltför hårt. Naud-runans form har också liknats vid världsträdet Yggdrasil, eller Urds väv – trädet är ju en symbol för kausalitetens träd, eller ett ”händelseträd” där vi hamnar på olika grenar och i olika delar av kosmos, efter hur händelseförlopp grenar ut sig, men Yggdrasil omfattar naturligtvis alla parallella universum som alls kan tänkas, eller är möjliga, och det är som sagt på det Världträdet, som Oden själv hängde eller var verksam – och han dog inte, som vi ju vet – men återuppstod. Nio gånger två blir arton, och är hästrunan Eh, som står för Sleipner och är ett annat typiskt Odenstal.

”Den som ligger alltför mycket, får ofta stå far” sägs det… kanhända viktigt att lära sig, och också ett öde, eller hur ?

I Stadhagalder har man oftast tecknat Naud runan genom att stå med utsträckta armar, och med vänster hand uppåtsträckt i lutande vinkel, höger hand nedåtsträckt, lutande emot jorden, så att bål och ben bildar runans uppåtsträvande stapel eller stam, armarna grenarna på runan eller världsträdet.

Freja Ashwynn associerar Naud-runan till Skuld, nuets Norna – nuet står ju alltid i skuld till det förflutna, och är en direkt konsekvens därav, eller Nifelhel, då hon anser att Hagal, Naud och Is bildar en helhet, eller ett tretal för Nornorna inuti själva runraden. Jag har inte hittat någon källa, som aktivt motsäger detta, men å andra ingen källa som stöder hennes uppgifter. Nöd eller Naud har också stått för nödeld, en ritual där man på magiskt sätt gjort upp eld med en eldborr, gärna vid midvinter eller midsommartid, och burit in den nya elden i huset, där den sedan aldrig helt fått slockna, utan bevarats till kommande år. Eldguden Loke, som binds med bindrunor, tros av vissa också lätt kunna besegras med Odens runa Naud, då Odens klokhet alltid övergår Lokes list, och slutligen gör alla hans planer om intet, liksom allt som kommer från Nifelhel.

Stadhagalder eller ”Stående galder” för Naud-runan enligt Armanen-systemet från 1910-talet…

 

Åter andra har betonat, att Eh/Eihwaz-runan i vissa senare runalfabeten visar en åt höger stigande linje eller tvärstav på en lodrät, medan Naud tecknas som en nedåtgående linje, som visar på upplösning, splittring och nedåtgång i allmänhet, ”norrut och nedan går vägen till Hel”. Det engelska runpoemet säger att Naud eller Need väcker tränad och ängslan i människors bröst, men skydd och välsignelse likväl, vilket är ett sätt att beskriva Nauds verkan som bindruna. Det isländska runpoemet kallar den ”opera niflunga” eller Niflungars verk, vilket rymmer en stor hemlighet, och ”möns trånad” samt hårt arbete och trångmål, vilket är ett sätt att beskriva Odens prövningar. Att niflungarna eller ”naturbyggmästarna” av tursa- och dvärgasläkt, ”Sindres Söner” har med skapande och nödvändighet att göra, insåg redan Viktor Rydberg i sin ”Studier i Germanisk Mytologi” och på så sätt kan runan också länkas till Vanernas ätt, även om just vanerna framträder mera tydligt i Jara och andra runor.

Ett försök – av en okänd person – att göra en bindruna av fyra naud-runor och en Ing-runa (korset i mitten borde tas bort om det skall vara rätt) Fyra is-runor syns också i bilden, och fyra-talet står för det materiella. Bindrunans talvärde blir (4×9) + (4×10) + 21 = 97 – symboliken utelämnar jag för stunden…

 

Hedniska Tankars Runkurs (7) – Wynjo eller Glädjerunan

Efter Gifu-runan eller Gåvo-runan (se föregående del) kommer mycket riktigt runan Wynja eller Glädjerunan som den sjunde. Man brukar beteckna den som den andra av Frejas båda runor, och som vi snart skall se finns det faktiskt logiska kopplingar eller en lång tradition från väldigt många kulturer som förklarar, hur man kan koppla ihop begrepp som en Kärlekens, men också Krigets gudinna med siffran sju på det här viset – även om allt detta inte är uppenbarat för de som inte insett runornas hemlighet, och inget vet eller kan om det som kallas ”esoterica” eller den fördolda kunskapens väg genom allt västerländskt vetande…

Runan Wynja ser ut som en Kaun-runa, alltså ”Sken” eller brandens och eldskenets runa upphissad på en lång stång eller en ”runstav” med en vimpel på, ett ganska enkelt och lättförståeligt tecken för glädje, så gott som något – eftersom många runor vid närmare eftertanke är ideogram, likaväl som bokstäver. I vanlig skrift, eller enkel användning står de liksom bokstäver bara för enkla språkljud, sant nog – men de har också betydelsen av hela ord, liksom Madr- eller Man-runan kan stå för begreppet ”Man” i motsats till kvinna, ”Laug” faktiskt betyder ”vattendrag” på norröna, ”Hagal” runan för bokstaven H ser de facto ut som ett hagelkorn, med åtta taggar och dess tal är just åtta – som vi också ska få se.

Språkhistoriker har kopplat den till wonne, det moderna tyska ordet för ”åtrå”, liksom det svenska ”vän” i betydelsen ljuv, men också ”vän” som i vänlig, och även det danska begreppet yndig, alltså ljuvlig, frodig och storbystad ( ”hun er en yndig pige” säger man i Danmark) och yndling, synonymt med älskling, hör också hit, enligt etymologerna. Alltsammans tydliga Freja-egenskaper, som synes. I den Angelsaxiska runraden ska den heta Wynn, med synonym betydelse till vårt vän och överallt har den använts för att representera ett mjukt v-ljud, alltså gränsande till W, även om den till slut – in emot medeltiden på engelsk botten – felaktigt kommit att användas för bokstaven P.

Andra har tänkt sig att runan skulle ha uppstått inte ur en vimpel, men väl en traditionell Nordisk vindflöjel, lik Söderala-Flöjeln från Hälsingland, detta hedniska fynd, som hittades i en kristen kyrka, men en gång helt säkert prydde fören på ett Vikingaskepp, eftersom sådana avbildningar av skeppsstävar faktiskt hittats, bland annat i Norska Bergen.

Men siffran sju – var kommer den in i bilden ? Gestalt-psykologer, som undersökt sakens betydelse, har förstås som vi andra lagt märke till att sjuan är ett primtal, liksom siffran fem, och därför har mycket stor betydelse i nästan alla kulturers mytologi. Ända sedan sumererna, 4000 år före kristus, har man talat om ”sjunde himlen” som den sfär där Ishtar, en kärlekens och krigets gudinna, vars blotta namn betyder ”stjärna” tänks befinna sig – och ”i sjunde himlen” är ett uttryck för glädje, som till och med finns i Islam. Vi har fortfarande en sjudagars-vecka av precis samma anledning – sumeriska astronomer uppfann alltsammans – och Ishtar-Aster-Star-Stern-Stjärne-Stjärna vandrade redan tidigt in i de Indoeuropeiska språken när vad som långt senare skulle bli Germaner och till och med Nordgermanska folk fortfarande fanns i centrala Asien.

Människokraniet har sju portar för sinnena, som fungerar som input-organ till den mänskliga hjärnan. Vi har två öron, två ögon, två näsborrar och en mun, som ni säkert kan konstatera allihop, ifall ni inte är harmynta missfoster allesammans. Vi har faktiskt sju sinnen, och inte fem – som många har fått för sig genom medeltidens kristna. Vi har hörsel, syn, smak, lukt, känsel och ett sjätte sinne (som inte är vansinnet) utan det temporal-spatiala sinnet – alltså den förmåga, som får oss att veta exakt var i grannskapet vi är, helt utan att behöva läsa en karta, kombinerat med vår tidsuppfattning – som vi har också utan solljus, och även i ett totalt mörkt rum -och förutom det ett sjunde sinne, som är balansen, eller ”gravitations-sinnet” som ju sitter i innerörat, och de tre båggångarna, och med vars hjälp vi kan skilja upp från ned, och veta var våra armar och ben befinner sig i relation till resten av kroppen, vilket vi kan veta också i totalt beckmörker under vatten – så länge vi bara har gravitation och inte befinner oss i fritt fall, för världsrymden har vi aldrig varit byggda för..

Filosofen John Locke, som levde på 1700-talet, lär ha föregripit moderna experimentella psykologer och minnesforskare. I sitt banbrytande verk ”essays on human understanding” redogjorde han tydligen för hur han stängde in försökspersoner i en sk ”Camera Obscura” eller ett totalt mörkt rum, och öppnade en liten glugg eller ett fönster – förebilden till ögats lins eller slutaren i en modern kamera – och lät försökspersonerna liksom i blixtbelysning försöka minnas, hur många föremål som låg på ett bord i rummet.

Svaret blev alltid nästan likadant, oberoende av vilket språk försökspersonerna talade. Under bråkdelen av en sekund, kan människohjärnan uppfatta högst sju olika föremål, och särskilja dem från varann, och moderna minnesforskare tror att hjärnans ”arbetsminne” är konstruerat för att arbeta i grupper om sju – för sällsynt intelligenta individer nio – Odens heliga tal – och för de allra dummaste och mest destruktiva av oss Loke-talet, eldens siffra fem…

Men inte nog med det, kära läsare. Pytagoréerna, de lärda greker som utvandrat till Syditalien på 400-talet före kristus och grundat en filosofisk skola där, mycket påverkade av babylonier, egyptier och andra av antikens folkslag – som var inne på helt samma tankegångar – lärde ut att den ”sjunde himlen” fanns på riktigt, utanför de sju planetsfärerna – man trodde ju just då på sju metaller, sju planeter benämnda Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, fast vi idag ersatt Sol och Måne med Uranus och Neptunus istället, samt ogiltigförklarat  Pluto, som inte längre får kallas planet, som bekant. Men – antalet är fortfarande sju. Sju var också det antal mindre gudinnor eller ”Mör” som omgav Freja på Lövjoberget enligt Svipdagsmal, eftersom Eir och ”Aurboda” – av somliga förväxlad med ”Angerboda” – ett helt annat slags varelse som inte har i någon himmel att göra – och medan Pytagoréerna trodde att målet med tillvaron var att förenas med den stora gudinnan i sjunde himlen, till tonerna av ”de sju sfärernas musik” – ett slags osynlig svängning eller vibration i rymden som inget mänskligt öra kunde uppfatta – så lärde sumererna ut att det fanns något som hette ”De sju slöjornas Dans” och som var en ovanligt raffinerad kosmisk strip-tease, som Ishtar själv dansade nere i dödsriket, efter att ha passerat sin syster Ereshkigals eller Hels sju Helvetes-portar, och tagit av sig sju klädesplagg, ett efter ett.

Freja eller Menglöd, samt Svipdag – som John Bauer såg dem 1911

Också Svipdags sökande efter Freja, (eller Shakti – för att tala med Hinduerna ) samt Frejas nedstigande i underjorden, en halvt förlorad myt, som redan Viktor Rydberg berättade i ”studier i Germanisk Mytologi” på sin tid, är en variant på samma berättelse. Läs även Fjölsvinnsmál, får ni se – och märk att ”fjöl” inte betyder vad ni tror, utan hemlig, fördold – som i ett ”hemlighus”…

Nuförtiden lär förstås Naturvetenskapen ut att allt sådant här är meningslöst trams och vidskepelse – eller gör den det ?

Atomernas möjliga ”elektronskal” enligt det periodiska systemet är sju stycken – mera kunde tänkas, men de kan inte existera i ett stabilt universum, utan faller sönder av sig själva.  I verkligheten finns förstås inga ”skal” runt en ”atom” utan bara elektronmoln, alltså sfärer som går att sannolikhetsberäkna mycket ungefärligt, eftersom det inte går att lägesbestämma elektroner alls.

Den moderna ”strängteorin” om kosmos minsta, sub-atomära partiklar, alltså de sk ”supersträngarna” lär ut, att det finns totalt tio geometriska dimensioner i Världsalltet. (Observera att tiden INTE är en geometrisk dimension, och INTE alls den fjärde dimensionen, som en del new age sludderpellar får det hela till) Dvs, utöver de tre dimensioner som vi människor kan se eller varsebli, finns det exakt sju – liksom de sju sfärernas himmelska musik hos Pytagoréerna – som vi inte ser… Bara en kosmisk slump, ett rent sammanträffande,, en osannolik liten likhet som vi alla förstår…något annat kan det ju inte vara…eller….

Redan Pytagoréerna hade sin egen ”sträng-teori”…

Visst, nu finns det fysiker som säger – likt Stephen Hawking om det namnet är bekant – att teorin om supersträngar bara är båg, ljug och nys, och att det inte finns en ”unified field theory” som kan förklara livet, universum eller alltihop. Men Musikteoretikerna, som undersökt saken, ger Pytagoréerna rätt på en annan punkt. Om musiken är en av de sju sköna konsterna, sju stora humanistiska universitetsämnen lärdes ut redan på medeltiden, (alltså grammatik, logik och retorik, som behövs för att alls kunna tänka och uttrycka sig, plus geometri, musik, astronomi och matematik – de antika filosofernas och run-mästarnas specialiteter) samt sju kardinaldygder (se Odens galdrar för krigarna i Runatal Havamals, en variant på samma sak) samt sju dödssynder som också uttrycker glädje på sitt lilla vis (om du gillar rajtan-tajtan) och allt detta handlar om olika glädje-uttryck, samt uttryck för mänskligt vetande och beteende i Wynjo-runans tecken (häri ligger den stora hemligheten) så kan det kanske intressera, att man tänkt sig att Världens äldsta musikinstrument, precis som dagens do-re-mi-fa-la-so-ti – faktiskt bygger på en sjutons-skala.

Det har på fullt allvar föreslagits, att till och med Neanderthalarna, för 55 000 år sedan, spelade musik på benflöjter, som opererar med en sjutons, diatonisk skala, som det heter.

”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik” ansåg Lill Lindfors. Det visste Neanderthalarna redan för 55 000 år sen – och gjorde flöjter av unga grottbjörnars lårben, efter en modern sjutoners skala…

 

Deras öron och hjärnor var konstruerade på precis samma sätt som våra, och det finns inga hinder för att de också skulle kunna utveckla språk, runor och symboler – vilket en del väldigt fantasifulla forskare ansett som runornas ursprung. Andra sk ”experter” har försökt bortförklara flöjten från Divje Babe, Slovenien, som ”märken efter en hyenas tänder” (trots att inget stort djur på vår planet har tänder som gör cirkelrunda hål, och inte alls kan gnaga fram sådana utan att spräcka ben, vilket hyenor nästan alltid gör) eller som ett redskap, avsett att räta ut och slipa pilskaft – som sällan eller aldrig sliter ett ben på utsidan, och som i så fall revolutionerar hela den mänskliga utvecklingshistorien ändå, eftersom bara vi själva, Homo Sapiens, och inte Neanderthalensis ska ha haft pilbågen som vapen – andra experter har sagt att den omöjigt kan vara mer än 18 000 år gammal, som uppfinning...

Och för övrigt – även i Kina – där musiken låter helt främmande för västerländska öron – finns åtminstone 6000 år gamla benflöjter, som också fungerar enligt Pytagoréernas sjutons-skala. Bara Japanernas ShakuHachi-flöjt fungerar efter fem toner, inte sju – men den låter också ovanligt entonigt, ja nästan spöklikt. 

Nästan alla kulturer, hela världen över, är enade kring det faktum att sju toner i skalan är det mest väl-ljudande, som våra öron och hjärnor uppfattar som ”vackert” eller ”skönt” – därför att våra nervsystem är konstruerade så.. Tänk er att någon skulle försöka Beethovens ”Ode To Joy” – själva det engelska ordet ”Joy” för glädje är en variant på Wynjo – i fem-takt, alltså ett-två-tre-fyr-fem istället för det normala ett-två-tre-fyra..

Som ni alla inser, skulle det inte gå.

Det skulle förstöra hela låten, och bli en enda djävla olåt istället, ungefär som ”Forn Sed” versus verklig ”Asatro”, eller amerikanarnas jönseri utanför UTHARK systemet..

NEJ – detta uttalande STÄMMER INTE – för VAD är ”The Higher Self” ? Våra kroppar och nervsystem har en viss logisk struktur. De är INTE ihopsatta efter slump…

Vad bevisar allt detta ? – Jo, något entydigt ”bevis” i naturvetenskaplig bemärkelse är det inte – men ett tydligt indicium.

Talet sju, vårt sätt att tänka och människans förmåga till att uppleva glädje och lust av olika slag HÖR faktiskt ihop – tro det eller ej. Åtminstone enligt de kognitiva psykologerna, som upptäckte allt detta redan på 1950-talet…

Att Freja – slutligen – all glädjes upphov – associerades med sju-talet, och fick sin egen speciella runa, föregången av runa sex – sex har också en naturlig roll i sammanhanget är heller inte så konstigt att förstå, ifall man blott tänker efter. De sju möerna på Lövjoberget – vars innebörd jag behandlade i avsnittet om den sjätte runan, och de två extra gudinnor man tänkt sig där, likt de nio muserna på parnassen, är bara lite ytterligare talmagi, liksom det faktum att 1+2+3+4+5+6+7 = 28 – vilket är månens ungefärliga omloppstid, eller längden på en mån-månad, samt – ungefär – (kvinnor är som Freja nyckfulla) längden på tiden för kvinnans menstruationscykel – som är ”hårdkodad” in i hela kvinnohjärnan, och som hon inte kan ändra på, eftersom hennes (gudinne)kropp är gjord sådan.

Vi talar också om sjustjärnorna, Plejaderna, de sju systrarnas vattenfall i Norge, och talet sju har ofta ansetts stå för fullkomlighet, eller en vacker helhet, ja lycksalighet och harmoni. Om Kaun var den kvinnliga sexualitetens runa eller kärlekens grundkraft, Gifu eller gåva dess omsättning i handling på det materiella planet, så kan man säga att Wynjo är produkten av gåvan eller handlingen, och detta blir alltså lust, sexuell glädje, tillfredsställelse på alla plan, och det är vad runmagiker har insett att wynjorunan skall symbolisera.

 

Det där med VISSA SORTERS ”Stadhagalder” eller att forma runor med kroppen kanske ni ska GLÖMMA – det behövs TRÄNING för att inte HASA NED eller FALLA OMKULL.

Jag SA ju till er att det VAR en Wynjo-runa som skulle bildas här…. (Maul halten und weiter dienen !)

Atrid Grimsson varnar dock för att öven Wynjo kan ha sina negativa aspekter, om njutningen går till överdrift – också Havamal betonar, att det är bäst med måtta och förnuft i allt, och de negativa aspekterna skulle vara en oförmåga att se faror, att inte kunna tänka på annat än sig själv och njutningen med de närmaste, alltså egenkärlek, och själva motsatsen till Gifu-runans offervilja och mycket mer osjälviska kärlek, där själva givandet står i centrum. Grimsson säger också att wynjo eller njutningen står för det barnsliga draget hos Freja, oskuldsfullhet, naivitet, att tro alla om gott, och att se utan att döma, vilket i och för sig kan låta bra, men vid överdrift kan leda till omdömeslöshet, och att man blir lurad.

Humor, självironi och distans har också förknippats med denna runa. Andra runmagiker har påpekat, att wynja-runan ofta ses i bindrunor, och att den inte bara står för familjebildning eller parförhållanden (som i kärleksmagin) utan i överförd bemärkelse för ätter, klaner, grupperingar i samhället (mest slutna grupperingar typ andliga samfund,) och den gemenskap i intresse eller kärlek och vänskap, som olika typer av förening kan ge – Gifu-runan var ju en förening mellan manligt och kvinnligt – men wynjo förenar än mer, och låter föreningen bli ett stabilt förhållande.

Kanske en mera normal form av ”Wynjo” som ”Stadhagalder” eller stående Galder, formad med kroppen. Ta inte i så att ni spricker !!

Freyja Ashwynn påpekar att Wynjo är närbesläktat med det germanska wonne, alltså tränad, längtan, önskan, åstundan, och associerar också runans namn till engelskans Wish eller tyskans wunsch som i önskan, men utan att undersöka om detta verkligen är en etymologiskt riktig härledning. Gorsleben och andra tidiga tyska runmagiker har också varit inne på samma tankegångar.  Med sjutalet närmar vi oss slutet på den första aetten, eller runradens första tredjedel, som står för tillvarons grundkrafter – medan de följande tredjedelarna är ägnade först Midgård och sedan Asgråd eller det översinnliga.

Mycket riktigt blir 2 x 7 = 14, vilket är Jalkr, eller Älg-runans tal – den står ju för djurisk styrka, glädjen omsatt på det materiella planet, och sedan har vi 3 x 7 = Laug, eller vattenrunan, glädjen som en slingrande vattnets kraft, kanske vintergatan eller plejaderna, åt Asgård till – eller Bifrosts bro, som leder oss dit..

Wynjo tar till skillnad från Hagall bara upp det positiva i skapelsen, och har tolkats som en mycket positiv och stark, skyddande runa, medan hagall eller Hagel behandlar tillvaron och kosmos ur helt andra och mer negativa aspekter. Jan Fries i Holland, slutligen, kopplar runans namn också till weniz, eller hopp på gammalhögtyska, ”win” eller vinna på modern engelska, och ”winsome”, alltså attraktiv, vinnande – och kanske är valkyrian Sigdrifa i Sigdrifumal, hon som också är Brynhild också en symbol för wynjorunans positiva och läkande sidor.

Det engelska runpoemet tillskriver wynjo enbart positiva egenskaper, inte bara i form av glädje och tillfredsställelse, inte bara för individen, utan också i from av trivsel för hem, hus och släkt, ja till och med trivsel för hästar och boskap. Andra – som de i stadhagalder och runyoga kunniga, har i wynjo sett en avbildning av Ing-rid eller Ings rideska, alltså en man som den stående stapeln i runan, och en böjd kvinna som sitter ovanpå och rider honom…men detta ska vi kanske inte gå in alltför mycket på, ty det är förborgat för de flesta, som inte har sett Freja själv i hela sin härlighet…

Vi avslutar dagens betraktelse, kära förslamning – med ”Ode to Joy” – en sång, tillägnad Frejas runa.. De kloka och allmänbildade av er, känner säkert till varifrån den är hämtad..

 

Hedniska Tankars Runkurs (6) – Gifu eller Gåvorunan

Gåva kräver att gengåva gives !

  • Ur Hávamál

Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.”

Hávamál, 52 strofen

I min översättning:

Mycket av något
skall man inte giva,
ofta köper sig lite lov
med halva brödet
och halva karet
fick jag mig en frände

Men se,
du bereder för mig
ett bondage-kors
i mina ovänners
direkta åsyn
och låter min bägare
fylld med grogg
flöda över

– ”Kristet Utseende”
(ur deras fina låt ”Club Raki Turkye”)

Gifu eller Gåvorunan är konstruerad ur två Kaun-runor vända mot varandra – den symboliserar förening och utbyte av alla slag

Gåvorunan, Gebo på gotiska eller Gifu på Norröna, är den sjätte runan i Utharken, och består numerologiskt sett mycket riktigt av motsatsernas tvåtal, multiplicerat med Asarnas och Harmonins tretal. Utan kunskap om detta förhållande, kan runans rätta mening och innebörd aldrig förstås på rätt sätt – jämför också med vad jag skrivit om de tidigare runorna och deras numerologiska sammanhang. Två gånger sex blir tolv, Pertha-runans tal, och som vi ska se erinrar denna runa också om en ”isärdragen” Gifu-runa, som också kan förstås och symboliseras som två Sken eller Kaun runor vända mot varandra, med en gemensam spets eller mötespunkt – det är förstås ingen slump utan en fullt medveten handling av runradens skapare, han som ”Runor ropade och tog” och vars dag det är idag, för detta skrivs på en Onsdag.

 

 

Tre gånger sex, i sin tur, är Hästrunan Ehs tal (alltså Asarnas tal gånger gåvans tal – hästen sågs ju som en gåva från Asarna) eller arton, och fyra – materiens tal – multiplicerat med Gifu-runan, ger oss Rikedomsrunan Fä – alltså ”materiella gåvor” med andra ord – eller just rikedomar. Ni ser hur bra allt detta stämmer, och passar samman. Man måste inse att runorna inte är något slumpvis sammansatt system, eller en massa esoteriska symboler som har blandats samman ”huller om buller” som många felaktigt tror – allt har gjorts som en ”oktal kod” (ja, den äldre runraden är också indelad i tre ”aettir” eller ätter om åtta runor vardera) eller med en mycket målmedveten tanke bakom alltsammans.

Man har påstått att Gåvorunan skulle vara den första av Frejas runor, men jag ser för min del mycket av Odens eller Sejdens kraft i denna runa, även om allt det som Oden står för mera kommer fram i andra runor, som vi skall lära oss sedan. Vad gäller Gåvor och Givande finns det dem, som har skrivit långa och insiktsfulla artiklar om Gifu-runan och dess kraft. Man har till och med associerat de ”Gammanrunor” eller Glädjerunor som nämns i Sigdrifumál och på andra ställen med Gåvorunan, och tänkt sig att Sigdrifa eller Brynhild skall ha lärt ut dem till Sigurd, Fafnes bane, när de två förenades rent fysiskt på ”Hindarfjället”. Traditioner finns om det märkliga ”stjärnobservatoriet”, den allra högsta av de mäktiga kalkstensklipporna vid Externsteine i Tyskland (ortnamnet syftade ursprungligen på vassa, spetsiga stenar, snarare än bokstaven ”X”) där män och kvinnor skall ha legat nakna tillsammans under stjärnorna, och förenats i en lång, givande glädjeakt lika god som någon Freja själv har att erbjuda de som är ovanligt lyckligt lottade…

Det må nu vara hur det vill och kan med denna sak, men på Walphurgisnacht har det hänt att man fortfarande tänder eldar – liknande det stängsel av eld som en gång omgav Brynhilde (kanske en symbolisk gestaltning av Kaun eller Sken-runans kraft – Sigurd kom ju dit via ”Reid”) och platsen i sig är alldeles förtjusande att vila på – det kan jag och en annan person intyga för er allihop, fast vad hon heter, säger jag inte..  Nåja – somliga – en tradition som hållit i sig ända sedan artonhundratalet – har som de tyska runmagikerna och esoterikerna tänkt sig att förebilderna till Völsungasagans och enare Nibelungelieds kärlekspar alltså verkligen utfört vissa riter tillsammans just här, och det ”på riktigt” efter vad jag själv alltså kan berätta.

”Veten i än, eller vad” ?

 

Runan anses också stå för offervilja, lojalitet och kärlek i allmänhet, inte alls bara kärlek enbart på det sexuella planet, och en del svenska Runmagiker som Atreid Grimsson har noterat, att även om Gifu oftast står för positiva saker som gåvor av olika slag, visad vänlighet emot främlingar eller närstående, så kan offerviljan och strävan efter harmoni som runan uttrycker ibland drivas en smula för långt, och leda till onödiga offer. Självfallet bör man vara givmild och visa kärlek, men visar vi kärlek och givmildhet åt fel personer, som inte har förstånd att ta vara på gåvorna eller alls uppskatta dem, så går det oss illa, och vi råkar kanske i så fall ut för att slösa bort det bästa vi har på ovärdiga människor, och sådana som ingenting begriper…

Det där med kärleken eller gåvornas livgivande kraft är inte alltid så enkelt, som man ibland kan frestas att tro…

Andra har associerat Gifu till mer konkreta gåvor typ frukt och äpplen, vilket ju är aktuellt just vid denna årstid, men undvikit att koppla den till skörd i betydelsen årsväxt, eftersom man då kommer in mera på Jara, den elfte runan och dess användningsområde. Träd och rötter har också associerats till runan (om man så vill, kan ju ”krysset” tolkas som en trädstam sedd rakt uppifrån, ovanför trädets krona) och en hel del illustratörer har också genom åren utvecklat detta tema.

I Runatal Hávamáls syftar Oden direkt på Gifus koppling till rötter, och medel från växtriket på gott och ont, då han säger:

Þat kann ek it sétta: /ef mik særir þegná vrótum /hrás viðar,ok þann /haler mik heifta kveðr, /þann eta mein heldr en mik.

Eller, i min egen översättning till modern svenska:

Det kan jag för det sjätte – Om en thegn vill såra mig, med ristat på trädens rötter, och då man mig skada kväder – Det ska skada honom, hellre än mig !

Thegn betyder furste, som i skaldeuttrycket ”Manna Thengil” – männens furste eller ledare, men också en runkunnig kämpe – och Gifu runan uppfattades som vi ser inte bara som något helt oskyldigt, kanske därför att den av naturliga skäl var vanlig i bindrunor – att rita ett enkelt kryss, och sen sätta onda runor runt om, kunde ju duga som en amatörmässig förbannelse. Vanligare är dock Gifu runans användning i bindrunor förr kärleksmagi, och en mycket enkel sådan, kan ni få lära er här:

Här ser ni Sken-runan, med talvärdet 5, ihopsatt med både Reid (talvärde 4) och Gifu (talvärde 6) samt – den har ni inte lärt er än – Wynjo-eller glädjerunan, den andra av Frejas runor – med talvärdet 7 – sammanlagt får vi alltså 22 – vilket inte för inte är Ing-runan eller Frejs tal redan namnet ”Ing-rid” betyder ju en kvinna som rider på en Ing – och vad det är för något, förstår nog de flesta vuxna kvinnor – för detta med runor är inget för småttingar, spenabarn eller dess vederlikar.

Gåvan som Gifu uttrycker, kan också vara begåvning eller kunskap, eller en symbol för allt det goda i livet, som vi oftast associerar med Freja – skönhet, glädje, kroppslig begåvning och mycket mer. I Runatal havamals talar Oden om en stor hemlighet i den artonde strofen (3 x 6 = 18), som han inte lär ut till någon annan än den han håller i sina armar, eller sin syster – som av några forskare antagits vara just Freja.

Havamal talar mycket ofta om gåvor, och framställer det nästan som ett krav att ge gåvor till nya och avlägsna vänner, som finns i främmande land. Det sägs också av Oden att även en liten gåva eller blygsam hjälp kan ge stora välsignelser, och också en dryck vatten och en halv kaka bröd kan leda till en livslång vänskap, om vi får tro Havamals ord. Freja Ashwynn och andra har mediterat över Gifus betydelse för att ”sända” eller ”slopa”, dvs snarare offra än ge, och ser många hemligheter förborgade här – kanske är en gåva bäst, när den är precis lagom stor, och man varken offrar för mycket eller litet, även om det också finns nödvändiga offer.

Gudarna och naturen runt omkring oss ger oss ofta mycket och i överflöd, men för oss människor – med våra begränsningar – är det svårare att offra allt..Runan anses stå för balans, men dess X-form har av vissa tolkats som ett djur eller ett slaktoffer, med utbredda ben och armar – i Tyskland har runan använts som en gränsmarkering, eller utanpå fasader i korsvirkeshus – och järnvägsövergångar, där man bör sakta farten och passerar en gräns, utmärks ännu med ett kryss, liksom leder i fjällen och liknande, även om det kan vara en (meningsfull) tillfällighet. En del språkforskare har också velat se ordet ghabolo, för klyfta, klyka, gavel i ordroten för Gifu. ”Gåva kräver att gengåva gives” är ett ofta citerat ordspråk, och den fornengelska runversen – som nämner Gifu betonar gåvors betydelse för prestige och anseende, som det var i gamla tider.

Andra esoteriker har i Gifu sett Hinduernas ”Kundalini” eller ”ormkraften” – den stigande kraft, som från könet fortplantar sig uppåt längs människans ryggrad, likt DNA:s dubbelspiral, och även våra Gener och vårt ursprung är ju en gåva, som vi får alldeles gratis från våra föräldrar, förmödrar och förfäder. Kanhända är detta att drivaa symboliken alldeles för långt för en del, men många ser här en klar koppling. Vad gäller Stadhagalder, eller sk ”Stående Galder” – närbesläktat med kroppsställningar i ”Stav” och mycket annat jag inte skall gå in på här, har man i alla tider enkelt gestaltat X eller Gifu på följande sätt:

I moderna sammanhang har denna ”gest” fått en helt ny betydelse – I de flesta arméer betyder den här ”signalen” ett nödanrop till flyg eller helikopter, med innebörden ”plocka upp oss” vilket ju på sätt och vis är ett annat sätt att anropa Freja och hennes Valkyrior – Vanernas dis är ju alla Valkyriors drottning…

Andra, enkla ”stadha” har praktiserats ibland – korslagda armar, ovanför huvudet eller framför bröstet, ibland kombinerat med en enkel välsignelse-gest med handflatorna – har varit vanligt i en del esoteriska samfund utomlands, enligt vad jag kan försäkra er – men det här närmar sig ”solis sacerdotilis” – endast för de invigda…

Särimner vet svaret, och Särimners Sanning Segrar – helt enkelt – men håll med om att Gåvorunan är en fascinerande runa..

Hedniska Tankars Runkurs del 5 – Sken eller Kaun-runan

Nu lämnar jag den svenska dagspolitikens underbara värld för en stund, trots alla våra kärälskeliga stora ledares och politikers försök att kulturellt berika oss svenskar – för dessa förbannade blinda vrak tror ju alltjämt, att alla andra kulturer i hela Världen skall vara bättre än vår, dvs den svenska och Nordiska – fast ingenting kunde vara felaktigare. Vår kultur är minst lika bra och lika innehållsrik som någon annan, och den unkna rasism som numera riktas emot majoritetsbefolkningen eller 80 % av människorna i vårt land, är mycket svår att begripa, och helt omöjlig för mig som hedning att dela. Nog om detta, men men – det är valår i år – och nog kommer här mera…

Runan Kaun eller Kaunan på Proto-Germanska är etymologiskt eller språkhistoriskt sett samma ord som vårt svenska ”sken” och den kan också  tydas som ”brand” (både i betydelsen fackla eller eld, eller ”brand” = inflammation, feber) vilket inte har undgått någon tolkare redan när den isländska, angelsaxiska och norska runstroferna skrevs – dessa förklarar ju varje runas betydelse i Utharken, det esoteriska system som vi får hålla skilt från runornas ordinarie användning som skriftspråk.

Kaun er barna böl
ok bardaga
ok holdfúa hús.
flagella konungr.

säger den isländska runversen – eller med andra ord. ”Sken är ont för barn och sjukdomsdagar, men må hållas i hus – Koungars gissel”. Här visas tydligt runans betydelse av eld eller brand, på gott och på ont. ”Bränt barn skyr elden” är än idag ett ofta citerat svenskt ordspråk, och den episod ur Egil Skallagrimssons Saga, där den runkunnige skalden besöker Värmland och hindrar en okunnig klåpare från att orsaka feber istället för att tända en kärlekslåga, har jag redan berört i tidigare delar av denna Runskola. Att Elden är ”Håll-fä” i hus, eller med andra ord en lös egendom som inte bör fattas i hus och gårdar, inser man lätt. (”Fä” betyder ju just lös egendom) Utan eld ingen belysning eller upplysning, ingen matlagning och ingen värme. Elden var livsviktig för Nordborna, även om den i form av vådeld eller eldsvåda kunde få konungar att brännas inne, och förhärja ett helt land, om det ville sig illa. Det har vi också alla tydligt fått se i år, inte minst under sommarens händelser i skogar, städer och förorter.

Eld är bäst, för människornas barn” står det i Havámál, och i gamla tider skilde man noga på den goda elden, som hade Heimdall (”ljuset i alla världar”) till Gud, och den förhärjande Loke, själva sinnebilden för vådelden och den meningslösa förstörelsen. Just Lokes ansikte har vi fått se mycket av, den sista tiden – han är inte för inte lögnens fader – men Kaun har mera satts i samband med just Heimdall som den goda eldens gud, den store väktaren vid Bifrosts krön, som vaktar Valhallsporten och håller ett öga på människornas värld, trots allt.. ”I sista timmen får de svenske hjälpen – sällan ska de nå henne förr ” skrev en gång en svensk Nobelpristagare. Man har också tolkat runan – vars talvärde är fem, inte sex – som en udd av en femuddig stjärna – alltså en del av ett pentagram – som ju också har just fem spetsar

Att himlens stjärnor, som också är ett slags bloss eller bränder satts i samband med Kaun-runan är inte så konstigt, lika lite som det faktum att fem är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt eller siffran ett, vilket förr ansågs som särskilt ”magiskt” och fascinerade de matematiskt intresserade. Den runske och lärde ser lätt också, att Kaun-runan är talet två (Thursarnas och Dualismens tvåtal) plus Asarnas och Harmonins tre-tal, alltså ett slags sinnebild för de energier, som styr i kosmos. Redan under 1600-talet insåg Bureus och andra tidiga runologer att Kaun- eller Ken-runans utseende skiftat över tiden, och att den senare utvecklades till K-runan i den yngre 16-typiga Futharken, som ju alltid ”bara” använts för skrift, och sällan eller aldrig för magiska eller esoteriska syften.

Kaun-runan uttalades alltid som ett ”hårt” K-ljud, även under äldsta tid. I Litauen, vårt nära grannland, ligger staden Kaunas, som under lång tid var det landets huvudstad. Litauen blev kristet först på 1460-talet som alla vet, och var det land som längst förblev hedniskt i hela Europa. Gång på gång hotade Tyska Orden och de kristna Kaunas med brand, ödeläggelse och förslavande av alla dess invånare, men gång efter annan vann de tappra, beslutsamma och kloka hedningarna. I dagens katolska Litauen vet ingen längre, varifrån Kaunas fått sitt namn.

Etymologer i Lettland har satt samman en fiktiv historia om att stadens namn skulle komma från ett lettiskt ord som betyder ”att skämmas” ( Proto-Baltic *kaunas, from Proto-Indo-European *kau-no-s, from the stem *kaw ) men de hedningar, som ännu finns på platsen vet bättre. Bakom en av de katolska kyrkorna i dess gamla stad står ännu Åskguden Perkunas monument, han som är Perun för Ryssarna, Perkele för Finnarna, Horagalles för nordsamerna, Thore-karl för sydsamerna och Thor, Tor eller Donar, ursprungligen Thunharaz för oss germaner. Själv har jag förstås också varit på platsen, som den goda hedning jag är – och från Perkunas-statyn kan man tydligt se, att sammanflödet mellan de två floderna Neris och Nemunas (eller Njemen) faktiskt ser ut just som en gigantisk Kaun-runa.

Att Kaunas kartbild er ut som en gigantisk Kaun-runa är nog ingen tillfällighet – den gamla hednaborgen och Perkunas eld-tempel var placerat just vid flodernas möte..

Själv tror jag mycket mer på den förklaringen, att Kaunas namn kommer av Kaun-runan, eftersom staden bevisligen lär ha grundats på 300-talet, då runorna var kända också i norra Polen och vid Weichsels utlopp. Därifrån kan de mycket väl ha spritts med Svear och Gutar, långt in i Baltikum och på de ryska floderna – en trafik som fortsatte långt fram i tiden.

Vid artonhundratalets slut kopplade en del tyska runmagiker samman Kaun-runan med antingen Eken eller Furan, samt även Surt och Muspelheims makter, som Heimdalls och den goda eldens motsats. Vad det ledde till, och vad sådan destruktiv magi alltid för, fick vi se senare under 1900-talet – men så går det ju alltid som det går, för Lokes och ”Rökkatrons” alltmer fåtaliga tillbedjare.

Att törved och furustickor har sin användning som bloss och facklor, vet varje svensk, så visst finns det en ordnad tanke och ett system bakom att tänka sig varje runa kopplad till ett visst träslag. Då den betyder fackla och något som skiner, betyder den också budskap, signal, meddelande, brev och liknande. Om ur är den själva skapande urkraften, är Ken mycket mera riktad energi och kraft, som utstrålar från en punkt, och kan också användas för att betyda konst, skapande verksamhet, slöjd, målinriktat arbete och så vidare, på ett helt annat och mera specificerat sätt än Ur-runans kaoskraft, och somliga har också linkat den till ordet känna, i betydelsen kunna, förstå och inse, vilket är ett annat uttryck för Kens målinriktade, skapande kraft. En del – band annat den tyske runforskaren Rudolf Gorsleben – har också tolkat den som den första av Frejas runor, en symbol för själva könsdriften, men den har i det avseendet inte fått något bestämt mål, som i de följande runorna Gifu eller Wynjo. Han har till och med försökt härledda Kaun från kona, kvinna, vilket är omöjligt rent språkhistoriskt.

Heimdalls goda gåvor till mänskligheten – målning av Nils Asplund i Göteborgs Högskola

Själv anser jag fortfarande, att Sken eller Kaun bör kopplas till Heimdall, främst av alla, och att det är himlavalvets krafter vi bör se i Kaun, snarare än Surts förhärjande eld. Uppbyggnad, lag och ordning – inte kaos eller anarki. Vissa esoteriker, exempelvis pseudonymen Atreid Grimsson, har gått ett steg längre och försökt koppla runan till indiska föreställningar om Kundalini, den inre hetta som rör sig från könet längs ryggraden och till människans hjärna. Man skulle kunna säga, att Ken eller Kaun inte bara betyder värme och ljus, utan också skapande kraft omsatt i materien, men att tro på Grimssons new age-teoretiserande, skulle föra alldeles för långt. Andra esoteriker, exempelvis Edred Thorsson borta i USA på 1960-talet, fann tillräckligt stort innehåll och mening i runans Nordiska och Germanska ursprung, och så gör även jag. Jag är inte synkretist, blir det aldrig heller.

Sida ur ”A Handbook of Rune Magic” – mitt ex köptes på anrika Shamballa Bookstores, Berkely, California USA då jag var 16 år gammal – men jag behöver inga new age bokhandlare, numera. Innehållet i böcker som dessa, memorerade jag redan vid tidig ålder. Jag har gått genom alla världar, och jag talar mångahanda språk.

Vad vi kallar ”Stadhagalder” eller stående galder, alltså att ”semaforera” runor med hela kroppen – ett effektivt sätt att signalera eller bokstavera runorna över stora avstånd, praktiseras ännu på Island, och enligt vissa på Färeöarna dessutom. Även i Naturen förekommer det, som synes – och om också en Isbjörn kan teckna en kaun-runa, varför kan då icke du, käre läsare ?

 

Så – för att sammanfatta, och utan att blanda samman Kauns krafter alltför mycket med Gifu, som är den följande runan i Utharken – den tillhör verkligen Freja, men det gör inte Kaun helt – det är att bortse från Heimdall alltför mycket – så kan Kaun stå för SKEN: Fackla, Ljussken, Stråle, Energi, Upplysning, Budskap, Signal, Meddelande, Konst, Hantverk – och därvid får det bli.

Ordhom skipta thu skalt aldregi medh osvinna apa” står det mycket riktigt, i Hávamáls 124:e strof.  Och Alfabetets Användning, Anar Aporna Aldrig….

Kaun ingår också i en hel del bindrunor, som synes. Men tänk igenom dem noga, och gör dem aldrig på fri hand, som här. För EFTERAPNINGAR varnas !