Evenmangstips – ”Tyde den som kan” och Upplandsmuséet

Nu över till sorglösare nyheter, denna Odens dag. ”Hedniska Tankar” ger sällan evenemangstips, men nu inträffar det. Senast vi gjorde det, rörde det en nyhet från Rosenborg i Danmark, men denna gång gäller det Upplandsmuséet i Uppsala, som fortfarande har sin run-utställning ”Tyde den dom kan” öppen – och förefaller vara en av de få institutioner i Sverige, som fortfarande försöker värna Asatron och det svenska kulturarvet.

14 Mars klockan 1500 – en tid då de flesta svenskar, som arbetar hårt för sin försörjning och därför inte kan delta – varför sätter muséet sina tider så ? – hålls det föredrag om runristningar på föremål och lösfynd från Uppsala Län av Alessandro Palumbo, förste amanuens, Institutt för lingvistiske og nordiske studier, Universitetet i Oslo. Också en brudstol från Gamla Uppsala och runamuletter – som visar att hedendomen och Asatron levde kvar långt in i en tid, som man påstår har varit ”kristen” – ska stå på progammet.

18 April blir det ytterligare ett föredrag om magiska amuletter från Vikingatidens Uppland, något som direkt motsäger vad som påståtts på Internet av mindre seriösa forskare typ den ökände Henrik Williams från ”Uppsala Runforum” – ni vet den kufiske kristne professorn, som säger att ”magiska runinskrifter inte finns– Nu MOTSÄGS vad han säger rätt ut av ett museum i samma stad…och de kristna lögnerna blir avslöjade.… Den som verkligen var runkunnig eller ”runsk” fick mottas med tillit och till och med beundran eller rädsla. Det var en självklarhet för tidens människor att vardagen kunde påverkas med trolldom – bara man visste hur. (allt detta enligt föredragsprogrammet)

En runamulett från Birka, Pietroassa-ringen, vävbrickan från Lund, tusentals fynd… hur kan en kristen idiot som Henrik Williams då säga att ”runmagi inte existerar” när det GÅNG på GÅNG motsägs av vetenskapen och arkeologin ?

9 Maj – också klockan 1500 – hålls det föredrag om Runstavar och runkalendrar, och så  – 13 Juni – ett sista föredrag om Runstensanalys i 3D från Riksantikvarieämbetets (RAÄ:s) experter – och hur huggteknik, mejselslag och annat gör att man mycket exakt kan fastställa vem som var och när gjorde en inskrift – med runor…

Så är det.

Denna Odens dag, är åter en dag för kunskap – gagnrik för Asar och människors söner, men gagnlös och utan mening för trolls och tursars illa navlade släkte..

”Tyde den som kan” – ”Och vem ska föra våra runor så väl med den äran”

Nya böcker om Runologi och vår svenska kulturarv ser man inte ofta – i alla fall inte om det skall vara verk med någon större kvalitet, eller ”Verkshöjd” som det heter på juridiskt språk. Vad som försäljs på Bokrean, detta år – eller alla andra – räknar jag inte överhuvudtaget.  Bokreor i Februari är ju en svensk tradition sedan mer än 80 år tillbaka – men årets utbud är sannerligen magert. Jag förbigår det med pinsamhetens tystnad.

Men – icke förty – Magnus Källström – vårt lands ledande Runolog – har tillsammans med Torun Zachrisson vid Upplandsmuséet stått som redaktör för den nya boken ”Tyde den som kan” – och det i sammanhanget ökända ”Uppsala Runforum” är inte inblandat, eftersom det talande nog inte nämns i pressreleasen, vilket är en händelse, som ser ut som en Hednisk Tanke.

Magnus Källströms medverkan borgar åtminstone enligt mig för att vi inte får se någon onödig och osaklig ”kristifikation” eller andra generande exempel på Kulturell Appropriering, à la en viss Henrik Williams – vars ”forskar”gärning jag nämnt ofta nog. Hans besynnerliga påståenden, inte bara om solkorsen – som förekommer både på Hedniska och Kristna stenar från Upplands sena 1000-tal – utan även om den figur ni ser nedan – som enligt honom ”bara måste” symbolisera den kristna tre-enigheten – varför i H-streck-E ”Måste” den det ? – vad vi ser är till synes två skinnbitar inflätade i varandra – INTE tre – och varför kunde inte denna ”omöjliga figur” eller kanhända Möbius-band inte stå för de tre Nornorna, de tre stora Asarna Oden, Tor och Frej, eller möjligen Freja-Frigg-Hel eller något annat hedniskt tretal ??

Det vi ser på bilden är visst inte några ”Borromeiska ringar” från någon katolsk kyrka, som den kristne fanatikern Williams hävdar. Det ser mycket mer ut som en ”drudenfuss” eller en ”fylfoth” som i ön Manx vapen – och dessa absurda övertolkningar om att ”blblbl iiiuuoäääh jollifanto bambla jaaah bara allt bara måste komma från kjistendummen, ser ni – nordiska människor eller hedniska kulturer kjunde alri göja några upptäckter själva oh jollifanto bögelipökers !” och allt detta halleluja-frälsta tungomålstal från Livets Ord och de andra frikyrkorna i Uppsala med omnejd, som också trängt sig in på det därstädes belägna universitetet, och så kommer det sig att vad Professor Williams skriver, faktiskt är behäftat med fördomarvilket andra, mera seriösa runologer däremot inte har.

Men – ”ursäkta förlåt – vad vi bär oss klumpigt åt” för att nu citera den store svenske tänkaren Magnus Uggla.

Arrangemanget vid Upplandsmuséet, gick av stapeln prick kl 1300 den 14 Februari, var bara och endast bara öppet för akademiker, samt journalister, vilka de nu skall anses vara för några. Alla andra fick inte komma in, fick bara inte delta – allmänheten kunde ICKE tillåtas närvara i lokalerna, för om detta skulle ske, kan det ju hända att någon kommer med egna teorier, eller kanske en uppsluppen, häcklande replik eller två.

Det bara ”måste” man förhindra, eller hur ? -Visst ”måste” man ??

Och så är det ingen hejd på alla dessa olika ”måsten” inklusive mer eller mindre okunniga, fast välvilliga anmälningar i UNT.

Det är inte allt som skrevs med runor för tusen år sedan – och än mer – alltså närmare nittonhundra år – för så lång är den nordiska runradens historia i dess olika former – som är värt att läsa, och som uppnådde ”verkshöjd” ens dåförtiden. Här är till exempel en mycket valhänt inskrift av de första sex runorna i den yngre, 16-typiga runraden från ett träföremål i Enköping – man har att jämföra med de medeltida runbreven från Bergen, med sådana favoriter som ”ast min, kusi mik !”  (ja, kyss till då !) och ”Gyða segir at þú gakk heim” (Gyda säger att du ska gå hem !) riktat till en 1100-tals fyllskalle på krogen.. Folk var inte mycket klokare dåförtiden heller, och om vi skall tänka oss en bild av runornas Värld, som den faktiskt var – måste vi tänka oss inskrifter överallt, på varjehanda föremål – likt reklampelare, ägomarkeringar och allt annat – som vi själva kan tänka ut. Intet är nytt under solen, ej heller under kjolen – apropå gårdagens datum.

fotRifuþ – det säger jag er – och detta uttyds misstänkt likt en Turkisk svordom – gissa vilken ! – samt är ett vältaligt bevis för att något grovt också lärdes, när våra förfäder drog till Miklagård.

Säg bara ”Amine koydigumun ayagi daha iylesmedi !” så fort ni ser en Kurd, eller någon av Erodgans tappra gossar – och så får ni se vad de svarar er… Denna fina fras betyder exakt samma som den mäktiga runformel, jag nyss angav ovan.

Men – låt oss glömma detta. Låt oss nu istället övergå till andra kulturella och kultiverade bloggar, som bevisar att mina och Magnus Källströms myckna tal om Runorna, givit många goda etniska svenskar Hedniska Tankar – som det är och som det borde vara.

Lennart Waara – en man som dagligen skriver en blogg ”kring politik, samhälle och kultur” – det gör jag som bekant också – kan öka vår vara-förståelse genom att nämna de många runstenarna i sin hembygd, exempelvis Glanshammars kyrka i Närke, där kristna vandaler skövlat hedniska monument och på sedvanligt sätt använt runstenar att bygga murar av.

Inte mindre än fyra stenar, en kristen och tre tydligt hedniska – helt utan några kristna kors – har murats in eller lagts i golv under tidernas lopp, alla återfunna just i Glanshammar. Förhållandena är nog typiska även för Uppland och hela Svealand, inklusive Norrland – vi kan minnas Magnus Källströms nyligen publicerade undersökningar från Brunflo. Ingen vill erkänna det, ingen vill nämna det – men orsaken till varför vi har så få hedniska inskrifter kvar, beror på kristen vandalism.

Detta har man vetat om länge. Redan Johan Peringsköld – som under sent 1600-tal gjorde avritningen av stenen NÄ 23, som ni ser här ovan. Dagens namn i den svenska almanackan, just idag – är Sigfrid – och Sigbjörn – nästa likalydande – reste stenen efter Frösten. Båda var hedna män i en hednisk tid, som bar hedniska namn och som inte lät sina minnesmärken vanprydas eller skändas till tystnad av det kristna korset.

Och inte bara det. Johannes Buraeus, pionjären bland runologer i en tidigare 1600-tals generation kände till Glanshammars kyrka han också – men han dokumenterade aldrig någonting där själv. Ånej. Som Lennart Waara så förtjänstfullt visar, så gjordes all dokumentation ursprungligen av knekten och soldaten Lars Mårtenson »i Sone» som 13 Mars 1640 publicerade sina rön i Nyköping. Han var redan då Sergeant vid Livkompaniet, Närke-Värmlands Regemente, och 1646 var han Fältväbel. Han dog i Prag 1649, av skadorna han fick vid stormningen över Karlsbron och slaget emot Prags studenter 1648 – och avled så med Fänriks grad. Vid samma universitet känner er Hedning en vacker kvinna – men det är förstås en annan historia.

Glöm aldrig den pansrade näven ! Folkens historia heter kamp och seger !!

Ännu sitter de hedniska stenarna inmurade i Glanshammars kyrka – och numera kan de lögnaktiga kristna inte längre förneka deras existens. Den svarta graniten har bestått genom århundraden, och den har överlevt alla överkalkningsförsök. Inget kan utplåna minnet av Gunnhvat, Hrodlög, Torgeirr och Holma – eller den frändskap och släktskap de hade. Som jag själv påpekat för Magnus Källström – som växte upp i Järfälla – så var religionen kanske aldrig viktig för det sena 1000-talets människor, när den sista runstensepoken inleddes – de hedniska stenar som fanns tidigare, kan mycket väl ha varit vanligare än vi tror, men är nu totalförstörda.

Ett är däremot säkert, och det är det ovedersägliga faktum, att de flesta bevarade stenar följer den strikta formeln: ”Rest till minne av X, genom försorg av Y, medan Z” ristade – där X,Y,Z är namnet på de agerande personerna – det kan också finnas flera X eller Y – men bara en runomästare Z

Ätten, släktskapen, genetiken var viktigast. Ingen kristendom i världen kunde ändra på detta – i vårt land – som är Svearnas land.

Vad krävs, för att rista sitt namn i svart granit och porfyr ?  – Det kan man inte, utan verktyg i det hårdaste stål !!

De oupplysta fortsätter fråga, men de män som vet – det må vara Waara, Källström eller Sergeant Mårtensson eller er Hedning, kommer att svara.

Och stenarna skall ropa, ja evinnerligen !

Oupplyst är ännu journalisten Jörgen Auer, numera frilans efter 39 år på Östgöta-Correspondenten. Visst är han en hårt belastad man, men även han kan få lära sig sina sanna fäders tro:

Han funderar, i en blogg daterad 14 februari, 2023:

Om det nu var så att det fanns några personer som kunde futharken, alltså vikingatidens alfabet, varför ristade de bara på särskilt tillyxade stenar. Och varför så få ord? Jag menar, varför hugga loss på en större sten och stöpa om den så att den gick att bära bort, eller dras med block och talja eller av oxar/hästar eller ett par, tre man och sen låta resa den med de där korta raderna om vem som reste stenen och vad fadern eller sonen hette och var denne dog (i österled)? Ja, varför ristade de inte in runorna på en redan färdig platt och större sten? Då hade de ju kunnat rista in så mycket mer?  När jag vandrar omkring på Uljeberg ser jag massor med lämpliga större stenar, men inte en enda runa? Varför? Bodde det inte människor här under vikingatiden och tidig medeltid?
Fast jag förstår ändå inte varför ingen kom på tanken att skriva en längre text på en redan befintlig och större upprättstående sten med flat sida. Där fanns ju pats för en hel berättelse? Tänk så intressant det hade varit för oss efterkommande. Eller var det kanske så att de stora, fasta stenarna betraktades som gudar eller heliga och inte fick röras? Men i så fall skulle man väl inte haft sönder dem för att göra mindre runstenar, heller?
Problemet är bara, att Jörgen Auer har fel i sak. Man ristade visst inte bara på ”tillyxade stenar” och för övrigt kan man inte klyva sten med en yxa, vilket också minsta barn i Sverige torde förstå. Man ristade på runhällar, flata berget, trä, ben, vävbrickor, keramik, ja allting – eller skrev – med pensel. Det är redan för länge sedan bevisat, och nya upptäckter – också av ristningar som varit ”försvunna” i flera hundra år görs alltjämt.

Jörgen Auer ser inte längre än näsan räcker. Han är oupplyst. Det finns VISST långa ristningar på ”färdiga” block, stenytor eller vad han nu vill – men saken är den att Sverige är stort, mycket är täckt av mossa, övertorvat och forskningen har inte upptäckt allt ännu. Man kan jämföra med Brandskogsskeppet och de ”många” Hällristningarna runt Enköping eller Himmelstalund i Herr Auers Östergötland, alldeles utanför Norrköping..

Varför finns det så ”många” Hällristningar – men inte runstenar ! – just där, kantro ?

Jo, det skall jag berätta. Hembygdsforskaren Einar Kjellén – som var helt självlärd och bonde från början, precis som sin far – hade känsla för landskapet, och visste precis var han skulle leta. Han skaffade sig en god vän och kollega i Arthur Nordénfrån början just journalist i Östergötland – som tillämpade samma metoder, samma teknik för att leta upp fornlämningarna ifråga – och som blev expert han också – svårare än så var det faktiskt inte.

Ingen av dessa personer var ”runolog” eller utbildad arkeolog från början. Ingen av dem hade någon akademisk titel.

De var bara vanliga män av sitt folk – och människor med sunt förnuft och hedendom – inte kristendom ! Igår skulle de inte varit välkomna på ”Upplandsmuséet” klockan 1300 – de tillhörde ju ”allmänheten” som det så vackert heter – och då fick de ju inte komma in… FotRiFuth !!

Hedningar och män av sitt folk var också Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och många andra. Läs därför Lennart Waara, men låt de oupplysta vara.

Skåda runorna, och du skall skåda Oden ! Detta skriver jag er, ack ni hedna och ni ludna. Detta är en Odens Dag, och till slut skall sanningen kanske uppenbara sig för er – utan någon Mohammed, utan någon jeschua ben yussuf eller någon annan fantasi-figur från Mellanöstern..

Eller – för att citera en känd svensk Nobelpristagare, i dikten ”Åkallan och Löfte” från 1899:

Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.

— —tyde

Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att levande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.

Slavernas första skriftspråk var germanska RUNOR

Det finns Universitet, och det finns Universitet. Vi har det sk ”Mittuniversitetet” i Sundsvall, som ibland ägnar sig åt väldigt tveksamma saker, och sedan har vi riktiga Unniversitet och Lärosäten utomlands, vars personal i mycket skiljer sig från den sorts ”akademiker” vi börjar se lite väl många av här hemma i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige. (Se föregående inlägg)

Ett gott lärosäte är i alla fall Thomas Masaryk-Universitetet i Brno, som nu bekräftar något som varit känt tidigare – från alla Näverbrev i Novgorod, och i ”Svitjod hin Mikla” eller ”Det större Svitjod” som ju Ryssland kallades en gång i tiden.

Arkeologer har hittat ett unikt fynd från boplatsen Lány-Břeclav, och återigen visar det sig, att Slavernas äldsta skriftsystem inte var Kyrilliska Bokstäver, om någon nu trodde det, och inte heller Glagolitisk skrift, såkallad ”Kyrkslaviska” tillkommen under de kristnas inflytande. Nej och åter Nej !

Den äldsta slaviska skriften var germanska runor – och bara Runor – som man lånat in från Goterna, och flera av de närmaste grannfolken. En nyss funnen inristning i ben bevisar det. Jag citerar, från det tjeckiska universitetets artikel:

The latest genetic and radiocarbon dating methods were used to analyse the bone. The age of the inscription was confirmed through use-wear analysis combined with SEM microscopy. “These sensitive analyses revealed the bone to be that of a cattle which lived in approximately 600 CE,” said Zuzana Hofmanová, a member of the team from the University of Fribourg who specializes in analysing ancient DNA.

Inskriften på benet – varav bara ett brottstycke har bevarats – är de sista sju runorna i den gamla, 24-typiga, urnordiska runraden. Kanske användes de i undervisnings-syfte, och för att lära ut runornas hemlighet till icke läskunniga. Tidigare har rena dumbomar, som den ökände skojarprofessorn Henrik Williams i Uppsala (ni vet han som påstod, att Rökstenen skulle handla om klimatförändringar), hävdat att bara germanska folk kände till runorna, men det visar sig nu åter vara falskt – som näverbreven i Ryssland också bevisar..

Dumhet och okunskap förgår, men verklig kunskap och lärdom består. I morgon är en Odens dag.

”PK-Nytolkningen” av Rökstenen slutgiltigt SÅGAD

Magnus Källström, den främste av Riksantikvarieämbetets och vårt lands runologer, ”sågar” nu fullständigt den häpnadsväckande nytolkning av Rökstenen, som en forskargrupp under ledning av Per Holmberg vid Göteborgs Universitet har gjort. I forskargruppen ingick bland andra den ökände Henrik Williams från Uppsala Runforum, samt Bo Gräslund, professor emeritus, som redan på 1980-talet födde tanken om att mytens Fimbulvinter i själva verket syftade på faktiska händelser, som flera samverkande vulkanutbrott och klimatförsämringar under 500-talet, vid tiden för vad man kallat ”senantikens jordbrukskris” och ”den justinianska pesten” som nära nog sammanföll med kristendomens spridning – en mycket hemsk farsot även den..

 

 

Jag har redan kommenterat vilka överdrifter vi fått se i den svenska dagspressen på grund av ”Runforums” och professor Williams publicistiska äventyr, och det har andra sansade bloggare också – bland annat den av en professionell arkeolog drivna bloggen ”Brons & Blod” vars inlägg om just detta ämne ni kan läsa på länken här.

I ”Språktidningens” senaste nummer vederläggs slutligen de abderitiska dumheterna om att Rökstenens ristare skulle vara någotslags forntida Greta Thunberg, eller de groteska påståendena om att ”Odenskulten aldrig fanns” liksom att Rökstenens text inte skulle nämna Theoderik den store av Goterriket, vilket den de facto gör.

Förvisso skedde det en mängd vulkanutbrott mellan år 537 och 546 enligt vår tideräkning, och förvisso ledde de till aska i jordatmosfären, missväxt, minskade skördar och en befolkningsminskning, som gav upphov till myten om ”Fimbulvintern”. Så långt är Bo Gräslunds teorier, som ursprungligen inte hade någon koppling alls till en av Sveriges och hela världens absolut mest berömda runinskrifter. Men Magnus Källström håller som språkman helt med mig om att texten i nyöversättningen svårt förflackats, och att den språkligt sett och rent poetiskt inte alls kan mäta sig med Elias Wesséns klassiska tolkning, samtidigt som ”Runforums” forskarteam också gjort ett par ödesdigra och uppenbara feltolkningar.

Man kan svårligen tolka runföljden sakumukmini som sakum uk mini, när de gamla tolkningarna saku mukmini eller sakum ukmini är mycket mer plausibla – deras exakta betydelse och vad de har för innebörd har jag redan förklarat för er, många gånger – och det är heller inte troligt att stenens ristare skulle bryta emot alla regler för fornyrdislag som versmått, och rista stympade, avkortade strofrader på vad som var en utomordentligt skickligt och sinnrikt komponerad skrift i sten, bara för att berätta om vädret, eller rent klimatologiska företeelser, som ägde rum 300 år före texten ristades.

Alla tolkningar kanske tillför något, men vad det senaste ”PK-försöket” ens skall tillföra, där Theoderik, slagfältsbeskrivningarna, krigarskarorna och de monumentala stroferna är bortrensade, är mycket svårt att förstå.

Som Docent Källström själv skriver: ”Att börja datera Rökstenen med utgångspunkt i den nämnda klimatkatastofen bör inte ens övervägas, eftersom man då kommer cirkelbeviset snubblande nära.

När stenens text talar om någon som dräptes i Reid-goternas land, för nio släktled sedan, menar ristaren givetvis detta och bara detta. När Tors namn nämns i ett av stenens runchiffer, och ”es kun knati iatun” eller ”han kunde nedslå jätten” nämns, är det Tor som jättedräpare och en krigarkult man talar om.

Lönnrunorna på en av Rökstenens kortsidor, som nämns i en annan av Språktidningens artiklar… det gäller att inte sakna språkkänsla, om man alls ska tolka dem…

 

Varin, fadern, och hans minnesmärke över den döde sonen, tillsammans med uppmaningen om att hämnas sonens död, talar till oss än idag, konstaterar sakkunskapen; och så enkelt är det faktiskt.  Rökstenen handlar inte om klimatkatastrofer, men om krigare, deras sorg, och de som föll i fjärran land.