En hyllning till Sam Flegal – och de skapande konstnärerna…

Asatron är inte bara en världsåskådning, eller just en tro. Den är inte någon ”sed” och den är absolut inte ”forn” eftersom den förekommer än idag, och den har aldrig någonsin endast varit hänvisad till forntiden heller. Den som tror så är en idiot, en person utan bildning, en nolla, en stackare och en djävla kladdsock, helt enkelt. Lika lite handlar den om någon uppdiktad ”heder” som man likt en fånig etikett klistrar på sig själv eller andra – men den handlar om skapande, en levande kultur, ett hantverk, en kunskapstradition och mer än så.

De som håller sig till denna fåra, denna väg genom alltet och detta sätt att vara har alltid väckt min beundran, och lika mycket gäller det de skapande konstnärerna, var än i världen de än må bo, vilken etnicitet de än må ha, och varifrån de än må komma. Den som kommer till Asatron med öppna ögon och öppna öron, skall också se och höra.

Många är de konstnärer, författare, skulptörer, hantverkare och andra; som låtit sig inspireras av Asatron och dess Världsbild, och det gäller alldeles speciellt Sam Flegal – en konstnär i USA som jag skrivit om förr i den här bloggen.

Hans bild av Yggdrasil, och de nio Världar som ryms i Världsträdet är väl värd att sprida, alltså överst Asgård i mitten, Vanaheim överst till vänster på bilden ovan, och så Alfheim, Frejs och Alfernas gröna Värld, som Frej fick i tandgåva, överst till höger – syns nu här. Så följer Midgård i trädets mitt, det frusna Jotunheim där bakom, och Nifelheims töckenvärld framför Midgård. Nederst ligger så Helheim eller Hel, Svartalfaheim (här till hälften försänkt i Elivågors vatten) och Muspelheim eller den eviga eldens rike.

Tavlan ”Resist” visar MOTSTÅNDETS ESTETIK eller Freja kontra Jotnarna ?

Sam Flegals konst kan också köpas på nätet, och även om jag inte vill göra reklam för en man jag inte känner, tror jag att de rikare och mer bildade av er kan göra en investering – annars kan ni ju alltid köpa hans utgåva av Hávamál med illustrationer av honom själv, som Julgåva till någon ni känner – jag tror han använder W H Audens klassiska översättning, som är den mest poetiska och välfunna som finns på Engelska, även om jag inte är säker på det. Fria översättningar finns också.

Jag älskar fritt skapande, fritt tänkande och ett liv i frihet. ”Die Gedanken sind Frei”

 

”FÄ dör och även FÄHUNDAR förgår – Men VÄRDET I VISA MÄNS VERK lever och består…”

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs del 4 – Raidho eller Reid-runan

 

Reid eller Raidho är den mest välkända av alla runor i dagens Sverige och Norden, och har ofta kommit att stå som symbol för runskrift överhuvudtaget. Från meteorologernas väderkartor, där R står för Tors åska – riktigt nog – till karttecknet för fornminne, som finns på snart sagt alla nordiska kartor och det gamla tecknet för runmärkt smör, runmärkta ägg och andra livsmedel (där R-runan fortfarande används som en kvalitetsbeteckning) – ja överallt dyker R-runan upp.

Från meteorologernas väderkartor, där TORS ÅSKA ofta syns…

Till Fornminneslagstiftning, som vårt land haft ända sedan 1600-talet…

Och Kvalitetskontroll, för livsmedel som smör, ost och ägg – R-runan genomsyrar hela vår kultur och hela vårt samhälle….

Kanske är det inte att undra på, att Reid runan – Tors runa framför andra – är så välkänd. Tron på Tor, den urstarke, manlige Asaguden, han som försvarar de små och svaga i samhället, har aldrig riktigt dött ut i Sverige. Tyvärr finns det dock många okunniga och okritiska människor utomlands, som har börjat teckna och skriva Tors runa på ett alldeles felaktigt och försvagat sätt, och därför får de också föga framgång i sitt hanterande av runorna, och kan inte göra riktiga bindrunor eller skyddsrunor, till exempel.

Historiskt sett har man nämligen aldrig skrivit R-runan med en kort stapel, inte heller med någon skarp vinkel i själva R:ets övre del, och staplarna i R:et har heller aldrig suttit ihop, tydligen därför att man velat göra en klar skillnad mellan exempelvis Thorn eller Thursrunan eller Kaun, samt Raidho. Runverkets experter som den kände svenske Runologen Mats Källström (som jag skrivit om flera gånger) har allesammans dokumenterat detta.

Här ovan ser vi några exempel från Rökstenen (800-tal) och några medeltida runstensfragment från Spånga utanför Stockholm, som man fann i år. Oavsett om det är den äldre, 24-typiga runraden som vi rör oss med, eller den yngre 16-typiga, så är det faktiskt så att alla historiska exempel man funnit, har en avrundad båge i R:et, lika långa staplar och en ”R-slinga” som inte sitter ihop med huvudstaven.

Varför är detta viktigt att minnas, undrar kanske någon läsare. – Jo, svarar jag. Utan respekt för historia och tradition är vi inte Asatrogna, utan bara nutida klåpare. Om vi verkligen tar seriöst på detta med runorna och deras ”magi” vet vi också, att vi inte ska blanda ihop olika runor på ett oriktigt sätt.

Antag att du verkligen tror på detta med runor, och ska göra en sk ”bindruna” med någons namn, att rista på ett spjutskaft eller något vapen, till exempel, en sk ”amulett” eller än värre – en tatuering (att tatuera sig med runtecken är inte något jag rekommenderar – vill du verkligen märka dig själv med en och samma symbol för resten av livet ? Tänk på att det kan ta överhanden också, och att livet kan förändra sig, mycket snabbare än du någonsin tror…). Vill du då stava fel, eller schabbla och fuska ?

Varianter på bindrunor – men inte vill du väl skriva en konfliktens och motsatsernas Thurs-runa när det skulle vara Reid, Tors beskydd och Tors vagn… ?

Sagorna och myterna varnar oss också från att skriva fel – tänk på vad det stod i Egilssagan om den okunnige drängen i Värmland, som trodde han kunde trolla fram kärlek i en kvinnas hjärta, men istället gjorde henne dödligt sjuk i feber – ifall inte Egil Skallagrimsson själv, den störste av skalder, gripit in den gången, vet man aldrig hur illa det hade kunnat gå. Allt som står på nätet är inte sant, och amerikanska klåpare och new age profeter ska man akta sig för – det finns ingen ”tom” eller 25:e runa, till exempel.

Visserligen finns det också sk ”kortkvistrunor”, eller modernare runalfabeten som Dalrunor och Hälsingerunor – sk stavlösa runor (från respektive svenska landskap) och där har R-runan i och för sig ibland ett annat utseende, men i nordiska inskrifter från hednisk tid ser den faktiskt ut så, som Rune Källström säger. Då är det detta vi ska hålla oss till om vi respekterar vår Nordiska historia och kultur – inget annat ! I Hávamál står också att läsa:

skósmiðr þú verir /né skeftismiðr,/nema þú sjalfum þér séir/:skór er skapaðr illa/eða skaft sé rangt/,þá er þér böls beðit.

Eller, i 126:a strofens senare del, i min egen översättning:

       ”Skosmed ska du aldrig vara / eller skaftsmed / om inte till dig själv du ser / Om skon är illa skapad / eller skaftet snett / Då önskar man ont över dig !”

Själv är bäste dräng, lyder ett svenskt ordspråk, och det är också Tors egen princip.

Den spetsiga vinkeln i R-runan tillkom först i modern typografi. Runan är heller inte förenad i en mittpunkt, utan har en lös båge i R:et

 

Reid eller Raidho är det fjärde runan i Utharken,och betyder mycket riktigt ritt, åktur, resa. Efter Ur-runans ental, Thurs-runans konfliktfyllda tvåtal (som står för trolls och thursars nedbrytande krafter) kommer vi så till Asarnas mer harmoniska tretal, och nu kommer alltså Tor själv med fyrtalet. Runan har alltid kopplats till Tor och hans vagn – en vagn har ju fyra hjul och inte fem, ”femte hjulet under vagnen” är ju ett ordspråk och talesätt, som betyder något alldeles onödigt, som man kan vara utan.

Fyra har numerologiskt sett – i västerländsk tradition – också alltid varit ”materiens tal” eller talet för det materiella, en fyrkant har ju fyra sidor (och att vara ”fyrkantig” innebär att vara bunden till det materiella eller praktiska, vilket också Tor är) man talar om fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element, varav världen skulle vara skapad (alltså jord, vatten, eld och luft) och materien har enligt modern fysik fyra aggregationstillstånd, alltså fast form, vätskor, gaser och kärnplasma.

Om tretalet och Assrunan var ett tal för harmonin, och thursa-talet två var ett tal för dualism och konflikt, samt ett det första primtalet eller ur-talet med ur runan Ur, så följer det naturligt och följsamt enligt utharkens system att Reid-runan blir just nummer fyra och inte fem, och vi ser hur bra utharken som system stämmer, medan futharken – med ”runhjulet” skiftat ett snäpp, bara användes för världsliga inskrifter – medan utmarken endast var för magiskt bruk – allt passar bra samman.

Att Raidho kopplats till resor, förändring och förflyttning genom Världen eller tillvaron är kanske inte heller så svårt att förstå – Tor reser ju i sin vagn… En del – som Atreid Grimsson – ser i Reid runan vilja, riktad kraft eller avsikt – allt som har med Tor och hans hammare att göra – guden styrs ju just av sin vilja och avsikt, och kastar hammaren emot jättarna, mycket målmedvetet.

Man skulle kunna säga, att där Ass-runan bara uttrycker harmoni eller vilande kraft, är Reid-runan denna kraft omsatt i praktisk handling. Edred Thorson påökade på 1960-talet att Reid-runans målmedvetna handling också stod för blotande och ritualer, som ju kräva en tydlig avsikt och tydliga förberedelser, samt en viljeyttring eller riktad kraft. Freyja Ashwynn och mer visionära Runexperter har satt den i samband också med ord som Reiter och Ritter på tyska, alltså ryttare och riddare, det handlade subjektet, människans eget jag, eller jagets och självets grundkrafter, för att tala i termer av Jungiansk psykologi. Återigen är det vilja och avsikt, samt förflyttning i den materiella världen som står i centrum – en del har också menat att Reid står för resor över land, mellan Laug och andra vattenrunor betyder resa till sjöss eller över vatten – men då Thor far i luften, kunde moderna människor kanske också tänka sig, att Reid är långväga resa, färd genom livet, förflyttning med flyg.

I Runatal Hávamáls säger Oden själv mycket riktigt följande:

Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven

(149:e strofen, i Erik Brates klassiska öveersättning)

Här handlar runan om befrielse, av ett slag som kommer likt en åsk-knall, ja Tors egen frigörande kraft – ett annat sätt att tolka begreppet ”resa” eller ”färd”.

När det gäller det man kallar Stadhagalder – eller att teckna runorna med händerna eller kroppen – finns det som sagt inga historiska belägg från hednisk tid, men i sentida uppteckningar från Island skall detta ha förekommit, säger en del. Med tanke på att nästan alla andra kulturer, Världen över, verkligen haft olika symboliska eller religiösa gester som utförts med händerna eller kroppen, torde det inte finnas något som hindrar det – och på Island lär man i modern tid ha lärt ut alfabetets bokstäver med liknande metoder.

Det enklaste (och bästa !) sättet att teckna en Reid-runa är att stå med högra armen i ”höfter fäst” position, och armbågen i 45 graders vinkel, medan den vänstra armen hålls tätt intill kroppen, och höger ben sträcks ut – också i 45 graders vinkel – så att det bildar den snedställda stapeln längst ned i R:et. Ett annat sätt förordades av tyska auktoriteter inom egenpåhittad ”Run-yoga” under 1910-talet..

 

Några har sett Reid runan också symbol för andliga resor, till underjorden, Jotunheim eller Asgård, och kallat den för en av utharkens mest undervärderade runor, samt ansett att den också skulle syfta på övergångsriter, som övergång från ungdom till vuxenhet, begravning, flyttning, byte av arbete och bostad etc,men detta är fria associationer, som har intet eller föga stöd i de runverser på Anglosaxiska, och från det Norröna Island och Norge som vi har bevarade, och där vi kan lära oss varje runas traditionella betydelse, samstämmigt från tre olika källor, tre olika tider och tre olika länder – fast alla dessa källor säger samma sak. 

Alla talar de om ritt, resor ryttare och i det engelska fallet även råd, i konkret bemärkelse – allt handlar om de existensiella begrepp vi skulle kalla i-världen-varo, resor i det materiella och faktiska, samt avsikt och vilja. Man har också ofta ansett, att Utharkens första runor är grundkrafter i tillvaron, asgårds aett, de åtta följande krafter och företeelser i Midgård, de åtta sista översinnliga eller andliga krafter i andra världar – med Reid börjar vi närma oss Midgård och den materiella sfären, och numerologiskt sett kan vi också erinra oss att 4 x 2 = 8, 4 x 4 = 16, 2 x 3 x 4 = 24 osv, när vi talar om andra runor – Tors runa har som vi ser stor betydelse, och går igen överallt. För övrigt är ju också 2 x 2 = 4 och ingenting annat, Thurs-runans kraft upphöjd med sig själv blir till Thor – alla thursars och trolls svurne fiende och store besegrare !

Hell Thor – och teckna hans runa på rätt sätt !

”Kunskap är gagnrik för Asar och Människors söner, men gagnlös och utan värde för Trolls och Jättars släkten…!”

 

Nej, vi Asatroende b-e-r ALDRIG till våra Gudamakter…

Det finns många groteska missuppfattningar om Asatro, som sprids ut av sk ”fornsedare” och obildade amerikaner på nätet. Oftast rör det sig om olika politiska rörelser till höger eller vänster som bara vill förvirra, desinformera eller skapa oordning, rena ”troll” med andra ord. Särskilt den lilla och mycket aggressiva sekten ”Samfundet Forn Sed” – ett slags New Age vänster med tydligt kristna inslag – gör allt vad den kan för att förstöra vårt kulturarv, eller rättare sagt vad som finns kvar av det i en tid som vår. Medan muslimer och makabra monoteister stör och förstör med ”böneutrop” och klockringning, tar detta patrask inte avstånd från de sanitära olägenheterna, utan försöker i likhet med ”Svenska” Kyrkan att förespråka och vidare utbreda dem istället.

I den ursprungliga svenska lagen om religionsfrihet, SFS 1951:860 stod det i själva portalparagrafen såhär:

Om religionsfrihet

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

En religion som skriker, skränar, ropar, bönar och ber förargar onekligen allmänheten, och fastän (S) märkta politiker upphävde denna goda lag år 1995 finns det fortfarande lagar emot förargelseväckande beteende, lyckligtvis. Huvudparten av svenskarna vill numera inte ha någon islamism eller kristendom i sitt eget land, och därmed torde frågan om böneutropen vara avgjord.

Religionsfrihet får ALDRIG NÅGONSIN bli samma sak som frihet att störa, kränka och utöva herravälde över sina medmänniskor. Undersökningar från TV 4 visar, att minst 60 % av svenskarna vill vara ifred för klock-klang och minaret-skrän…

De dumma amerikanernas argument är, att ”alla” religioner skulle innehålla böner till gudamakterna, fastän vissa religioner – som vi hedningar till exempel – inte alls ser något behov av att ”be”, gå ned på knä, förödmjuka oss själva eller krypa och kräla i stoftet som dessa kristna och vissa andra.. Bön är i själva verket fullkomligt okänt som begrepp inom Asatron och Hedendomen, och det kan man bland annat bevisa både ur arkeologi, språkhistoria och inte minst de skriftliga källor vi har.  ”Gåva kräver att gengåva gives” står det i Havamal enligt Erik Brates kända översättning, och precis så är det också. Hela naturen och det naturliga kretsloppet vi ser i det universum vi har omkring oss följer samma princip.

NÄR skall alla dessa kristna hundar och österländska byrackor INSE SANNINGEN ?

Man får ingenting för ingenting. Materia eller energi kan inte nyskapas, bara omvandlas. För att du ska få något att skörda och äta, måste du först så och odla. Utan arbete, ingen inkomst. ”Den som inte vill arbeta, skall heller inte äta” sade Martin Luther på sin tid, och han var inte bara germanskt influerad, utan en mäkta hednisk person på sitt sätt. ”Och som man sår, får man skörda” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Att sitta som en liten barnunge i ett hörn, och bara tigga och be – eller förödmjuka och förnedra sig själv inför gudarna och hela kosmos är inte och har inte varit något för oss Nordbor. Och för övrigt – Hur är våra Gudar till sinnes, om vi följer Eddans och alla källors tydliga vittnesbörd ?

Oden, till exempel, struntar fullkomligt blankt i om du ”tillber” honom eller inte. Han ger dig inte något gratis, förutom goda råd om hur du skall klara dig själv; men för övrigt skall du nog inte tro att du kan befalla över just honom eller kräva att få någonting, om du inte ger Oden av vad du själv har först. Det är detta som menas med att blota eller offra, och oavsett om du offrar av arbete, tid, energi eller kraft eller till och med i form av materiella ting; så måste du göra detta först, av egen fri vilja och förmåga, innan du alls kan få något av Asatrons gudamakter. Asatro är en religion för vuxna människor, inte för drägglande, tjatiga barnrumpor, som tror att de kan få ”en gratis lunch” eller ”gratis glass” utan att själva anstränga sig eller arbeta för det.

Tigga och be, kravla i stoftet för en tarvlig allmosa ? Vill DU bli precis som dessa ”goda kristna” ?

Ska ha, Ska ha, Ska ha” lyder Stortrutens och Skränfockens gälla böne-utrop…

Tiggar-religioner eller allmose-krav tilltalar verkligen inte mig som hedning, det måste jag säga. Allt detta finns tydligt angivet i Eddans och Havamals livshållning också, och under de följande dagarna tänker jag ge flera exempel på den saken. Nu argumenterar okunniga och lögnaktiga människor, att det i det sk ”Runatal Hávamáls” skulle finnas en enstaka versrad, som skulle ”bevisa” att Nordborna rabblade böner och föll på knä, precis som de kristna hundarna. Inget kunde vara mera felaktigt eller väsensfrämmande för en fri man eller kvinna i hednisk tid, för på det viset betedde sig bara trälar, dömda brottslingar och trälars vederlikar.

Versraden finns i den 144 strofen, som i original lyder:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

Dessa okunniga drar sig inte ens för att göra våld på Odens egna ord, och de kallar sig själva för hedningar ! Ordet ”bidhja” som de hakat upp sig på, betyder inte alls ”att be” i någon kristen bemärkelse, och språkhistoriskt sett användes detta ord inte så förrän långt in på 1200-talet och i den kristna medeltiden. ”Bidhja” är avlett ur ”budh” eller bud, som i en Konungs bud, alltså direkt uppmaning eller order.  Ord som sändebud, ombud, budkavle, eller det nuförtiden så vanliga ordet ”ombudsman” har exakt samma upphov, och strofen om runorna handlar mycket riktigt om hur man skriver och skickar meddelanden, inget annat. Man sänder, ristar och råder, står det. Ingen skulle någonsin vara så dum, att han eller hon tror sig kunna befalla över själva gudarna, men blota och soa, alltså sjuda eller koka ett offer, står mycket riktigt med här.

Vi säger ännu idag ”får jag be om största möjliga tystnad” eller ”jag ska be att få tio kilo bacon” till exempel och det här är visst inget bönerabblande, för vi har tänkt betala för baconet, och vi uppmanar, äskar eller beordrar tystnad, när vi säger så. Ordet bud syns också i budskap, till exempel, och språkhistoriskt har det alltså inte ett enda dugg med kristna böner att göra – och det står skrivet i de flesta någorlunda bra kursböcker över Norröna…

Nej, ordet ”Bidhja” som i bud och förbud eller påbjuden verksamhet har inte ett enda förbannat dugg med det kristna ordet ”bön” att göra…

Förväxlingen mellan ”bön” i den mening de kristna på medeltiden använde ordet – och somliga av dem använder det ju än idag – och ”budh” (som är en helt annan sak) uppstod när latinets ”precari vilket syns även i verbet predika, liksom ordet ”prekär” eller det gammalnorska ”preke” eller ”präka” på vissa svenska dialekter, dvs oja sig och förödmjuka sig som en kristen, bräka och utstöta oartikulerade ljud, som en riktig Monoteistisk fårskalle… lånades in i de germanska och nordiska språken. På normandernas gammelfranska blev det ”praye” och detta upptogs slutligen i engelskan i formen ”prayer” – men det var först på 1300-talet.

Nu fanns det ett närliggande frisiskt ”prian”, ”frijan” på gammalhögtyska, som låg mycket nära det nordiska ordet ”fria” (som en fri man gör till en vacker kvinna, när han vill gifta sig med henne) och vid detta tillfälle – och ifall man befann sig i krigsfångskap – var det ENDA säger ENDA tillfälle som en fri man någonsin gick ned på ETT knä, men aldrig TVÅ… Prian, fria, och präka – allesammans närbesläktade ord – togs alla upp i de nordiska språken, säger etymologerna, och så småningom – från 1200 – talet och framåt, lanserade man alltså begreppet ”bön” här också, fast det egentligen var något helt främmande för ett nordiskt tänkesätt. Jämför med hur ”underkastelsen” i form av islam nu också gör sig hemtam i de nordiska länderna !

 

Nej, denna romerska staty av en skägglös german eller kelt BER inte alls till någon gud, men anropar kejsaren i egenskap av krigsfånge…

På nätet kan man få se mycket amerikansk idioti, skriven av kristna. Nedanstående bild skall till exempel vara ”bevis” för att våra förfäder ”bad” på kristet vis redan under bronsåldern, men vad visar bilden egentligen ? – Jo, flera personer som ror och paddlar i båtar – som vi alla kan se !

De enda bilder med knäfallande figurer från arkeologiskt material man sett utöver det är personer som åker i vagnar eller liknande, eller kultbilder av olika slag, alltså skulpturer av Gudar eller Gudinnor som sänker sig till människornas nivå, för att kunna tala med dem – och INTE omvänt… Den här gudinnestatyn från bronsålderns Danmark, har påståtts föreställa gudinnan Nerthus eller Njärd, som sitter i en vagn och låter sig beskådas av människorna – henne skrev jag senast om igår…

Men ”Buslubön” då ? frågar plötsligt någon... Tillhör inte den dikten eller kvädet Eddan ? – Nej, svarar jag, men däremot sk ”Eddica Minora”, alltså små kväden utanför Codex Regius huvudhandskrift, som alla skrevs minst 250 år efter det att hedendomen upphört och blivit förbjuden i lag på Island. Själva namnet ”Busluboen” kommer från 1300-talet, och visar hur Nordborna såg på de kristna, och deras ständiga böne-rabblande.

Den första svenska översättningen av detta kväde kom till redan på 1600-talet, och gjordes av prästmannen Olof Verelius. Den berättar om hur den elaka  trollkonnan och tiggar-kärringen Busla – som var ett ”böss och ett löss” som det heter – trängde sig in, först hos en hederlig bonde och sedan hos kung Heidrek, som var konung över Götaland.

Där brast hon ut i de vildaste förbannelser och förebråelser, och hotade kungen med stryk, samt att han skulle bli ”riden av Rimtursar” och ”i röven krängd” som det heter i Åke Ohlmarks välfunna översättning, ifall han inte genast gjorde henne till viljes, och gav henne en massa saker.  Även i detta sena 1300-tals fall, så används ordet ”bön” alltså snarast om en order, en befallning eller ett bud och inte alls någon gudfruktig ”bön” på det kristna eller mohammedanska viset. Så var det med den saken !

Tänk på det – ifall ni nu inte vill bli ”i röven krängda” !

KNÄFALL ÄR INGET FÖR OSS HEDNINGAR – OCH HÄR HJÄLPER VARKEN BÖNER ELLER KLAGOSÅNGER…

Frihet – Självständighet – Människovärde. I alla tider har detta varit hedniska dygder – inte ”böner” och allmosor… Det är SKAMLIGT för en fri människa att leva på knä eller ta order av andra…

UNT skriver om ”Lyckan” – men missar helt poängen med att vara lycklig…

Idag hade UNT, Upsala Nya Tidning; en intressant artikel – som dock inte publiceras på dess nätupplaga än för fasta prenumeranter. Det handlar om en intervju med Professor Folke Tersman vid Uppsala Universitet, som dessutom är filosof och lyckoforskare; får vi veta. Det här med den materialistiska lyckoforskningen i våra dagar har jag varit inne på förr.

Jag har publicerat en artikel om Dagens Nyheters input i debatten, och deras intervjuer med liknande Lyckoforskare, som påstår att man måste ha en viss mängd pengar för att bli lycklig, eller att Afrikaner inte skulle kunna vara lyckliga, eftersom de är alldeles för fattiga och outbildade för att känna så, eller att man inte skulle kunna vara lycklig under krig eller kris, till exempel.

Först som sist måste jag bara säga, att sådär tror inte jag alls, och så tror nog inte Folke Tersman heller – får vi hoppas.

Folke Tersman uttalar sig om dagens besatthet vid Sociala Media, och påstår att orsaken till att svenskarna inte är lyckliga, trots sin höga levnadsstandard och sina inkomster, är att de inte når upp till någotslags självförverkligande, eller acceptans från resten av samhället, får vi veta. Människor skulle alltså jaga ”likes” eller söka bekräftelse på nätet, men denna falska bekräftelse leder dem fel; påstår tidningen.  Själv tror inte jag alls, att de flesta någorlunda vuxna människor fungerar så…

 

Men – är det verkligen allt denne professor har sagt ? Det verkar som om journalisterna förkortat hans uttalanden vid själva intervjutillfället, för även om det kanske ligger något i det där, kan man ju tänka sig att den väl påläst akademisk expert är en smula kunnigare än så. Man låter honom göra tvärsäkra uttalanden, till exempel om att alla människor i Sverige måste vara stöpta i samma form, och reagera så, att de är absolut olyckligast vid exakt 47 års ålder, men däremot oreserverat lyckligast vid 60-70 år (Professorn utelämnar helt den eventuellt lyckliga barndomen – men kanske anser han, att någon lycklig barndom inte finns i dagens samhälle, där unga flickor blir kallade ”hora” av ”ensamkommande” klass”kamrater”) eftersom man – vid 60-70 års ålder, förutsatt alltså att man får leva och ha hälsan, helt enkelt kan unna sig i att strunta i det mesta av vad omvärlden tycker i alla fall, och därför automatiskt anses ha uppnått sann lycka och sinnesfrid.

För professor Tersman är det som om alla svenskar eller invånare i Sverige automatiskt tillhör samma kultur, eller att bara etniska svenskar räknas, men rimligen kunde man nog anta att både faktorer som kön, etnicitet, språk och religion faktiskt har betydelse för hur lycka alls upplevs, eller för den delen vad vi blir lyckliga över..

Sann lycka är förmodligen inte ”att skita i vad alla andra tycker”om så vore fallet, vore jag själv Världens lyckligaste människa – för som Hedning och Asatroende i landet Sverige blir man då inte populär eller omtyckt, det vill jag göra klart för er redan från början.Jag har själv upplevt tre -fyra mordhot tack vare den här bloggen, samt trakasserier från ett par individer med fullt utvecklad stalker-mentalitet, och en hel del annat – men jag bryr mig inte över hövan, som sagt – och detta trots att jag tillhör helt fel åldersgrupp enligt Professor Tersmans uträkningar..

Svenska Dagbladet drog härförleden slutsatsen efter den kände teaterchefen Benny Fredrikssons död genom självmordAlla vet vi redan att han HATADES IHJÄL av ett sk ”media-drev” utlöst av den sk ”me too-rörelsen” och en massa lögnaktiga journalister, skådespelerskor, sk ”kulturarbetare” mm som avundades honom hans ställning – att Sverige håller på att utvecklas till en ”Skam-kultur” där obehagliga media-intressen, ”PK-tänk” och åtskilligt skumma politiska krafter inom en liten, begränsad ”Nomenklatura” av makthavare, ingått en ohelig allians.

Och visst – så mycket är sant – vissa människor blir ihjälhatade i dagens Sverige för brott de inte begått, saker de inte sagt eller menat, utan bara för åsikter de haft, eller för att de tillhört ”fel” religion (att vara hedning eller ateist är farligt, men är du muslim, får du massor av statsbidrag) , ”fel” etnicitet (läs: företrädesvis den svenska) eller ”fel” politiskt parti.

Men inte alla svenskar är lika lättkränkta, eller lika lätta att ta kål på. Folkets flertal är hittills ganska ostört, och förskonat från makthavarnas allra värsta excesser, även om det kanske bara är en tidsfråga innan vi alla får travestera Martin Niemöller:

”Först kom de för att hämta de som använt Tyr-runor, men jag protesterade inte – för jag var en dum svensk som inte visste vad detta var…

Sen kom de för att hämta alla som inte åtlytt Miljöpartiet, men jag protesterade inte, för jag hade ingen diesel-bil

Så kom de för att hämta alla som inte följde (S)harian, men jag trodde jag gick säker, gråsosse som jag var…

Vad mig själv angår var jag inte alls olycklig som 47-åring, efter vad jag minns, utan tvärtom mycket lycklig. Mitt livs olyckligaste tid inträffade när jag var omkring 39 år istället, och detta trots att jag nästan förlorat alla nära anhöriga när jag var 33 – då om någonsin borde jag väl ha varit olycklig, men se det var jag inte alls – eftersom jag har en annan syn på livet och döden än de flesta kristna människor och sekulära. Vid 47 års ålder var jag förresten nära att mista min högra fot genom amputation, efter en fordonsolycka med ett bandgående fordon. Enligt min minnesbild blev jag varken lyckligare eller olyckligare för just det – jag hade knappt ens tid att reagera, för det gör man inte i den situationen, utan tänkte bara: ”Åhå – är det så dags nu – då får jag väl vara lycklig över att jag lever alls” – men omvärldens usla beteende, när jag låg sjuk och sårad utan att kunna försvara mig, gjorde mig förbannad och arg, men inte på något sätt olycklig, eftersom jag vet att sann vrede är en stark, skön och befriande känsla.   Således utgör jag kanske ett undantag från Medelsvensson, eller de statistiska modellerna – men detta är också högst förbryllande, tror jag själv…

 

Det finns en enkel lycko-modell som brukar kallas Maslows Behovspyramid, och som hela Yrkeskårer i Sverige fortfarande känner väl till, även om den faktiskt är ganska illa hopkommen, och kanske inte klokare än ”Economic Man” begreppet, eller Utilitarismen, alltså den gamle Liberale Filosofen John Stuart Mills teser om att ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” personer obetingat måste vara den bästa modellen för ett samhälle. På Försvarshögskolan, till exempel, lär man fortfarande ut Maslows lära som om denna vore en absolut sanning, en dogm, en trosföreställning man inte får ifrågasätta..

Enligt denna teori strävar människan alltid som individ att tillfredsställa sina basala behov först – hon behöver mat, dryck, sömn och kanhända även sex, transportförmåga, bränsle och hälsa. Samt – i trängda lägen – tillgång till ammunition, eller bra vapen. Får bara individen tag i dessa saker, övergår den gärna till att skapa sig ett tryggt hem, ekonomiska fördelar eller någon form av stabilitet, för att sedan bygga upp en familj och ingå i någotslags socialt mönster. Först senare utvecklas självkänsla, behov av ”social uppskattning” och så till sist ”självförverkligande” vilket då – enligt vissa bedömare – skulle innefatta även tillfredsställandet av religiösa behov, eller politiska idéer…

Jag förväntar mig absolut, att den gode Uppsala-professorn också känner till den här modellen, men som hans egen filosofi innehåller den ett stort fel.

Professor Tersman tänker sig hela tiden, att man aldrig kan bli lycklig tillsammans med andra – eller genom andra…

Han kommer inte längre, än att se varje individ som en helt egen enhet, utanför sin släkt, ätt – eller ens nationen runtomkring honom eller henne. Det är precis själva motsatsen till vad Hedendomen hävdar. En individ skulle faktiskt kunna bli eller vara lycklig, även om han eller hon förlorar sin egen nattsömn, eller inte får ordentligt med mat för dagen – därför att någon annan i den egna familjen – ett barn till exempel – faktiskt får överleva, och får bättre möjligheter. Folk i U-länderna är inte helt främmande för att offra mycket av sin egen framtid och det sk ”självförverkligandet” för sina barns skolgång, eftersom de vet, att barnen med tiden får det bättre än de själva någonsin haft. Maslow-modellen är helt enkelt en svag modell, och förklarar inte så mycket av mänskligt uppförande, särskilt inte i kris, krig eller under en bristsituation…

Lycka är att vara en del av en ätt, ett folk, ett sammanhang. Lycka är inte alls något vi bara känner för oss själva. Vi kan vara lyckliga FÖR eller GENOM andra människors vänskap, solidaritet och sammanhållning, till exempel…

En som kanske kan få oss att förstå detta – och hur det känns – är ingen mindre än den gamle ungraren Francesco Kovacs – som också intervjuas i dagens UNT. Som en av 300 000 ungrare deporterades han av Stalin efter Andra Världskriget – för inget brott alls, bara därför att han var patriot, och älskade sitt land – därefter tillbringade han många år som ”fånge 794 i Gulag” får vi läsa. Han hade tur som överlevde – 200 000 personer hade inte alls samma tur, utan dog allihop – och Herr Kovacs drabbas fortfarande av hemska mardrömmar från lägervistelsen, och har under långa perioder av sitt liv inte trott, att han någonsin skulle kunna bli lycklig igen, men det kan han faktiskt – har han funnit som pensionär – och han har till och med utgett en bok om sina upplevelser..

”En överlevares Dagbok” (Minnet dör aldrig, efter väl utfört värv – Hávamál)

Jag själv har aldrig suttit i fängelse eller någotslags läger, men jag har kamrater som gjort det. En av dem har också offentligt berättat hur man känner och reagerar under skenavrättningar, till exempel – en annan sak Francesco Kovacs också berör i sin bok – eller hur det känns att sitta i isoleringscell med diabetes, slut på insulin, och veta att man bara har timmar kvar att leva. I den situationen, ter sig Herr Professor Tersmans och de andra ”lyckoforskarnas” påståenden ganska bisarra och meningslösa, vill jag mena.

Den som själv upplevt regelrätt strid, till exempel; eller strapatser av annat slag – med sömnbrist, en viss grad av högst reell fara, påfrestningar likaväl som vänskap ihop med andra, vet vad lycka verkligen är.

Lyckan finns inte bara i överlevandet, eller det lilla faktum – som i och för sig kan göra en hemskt lycklig eller till och med utlösa högljudda skratt av idel glädje – att man faktiskt har mat, att solen skiner igen, och att ett väsentligt antal av kamrater och vänner ändå lever, och är oskadda.  Lyckan finns i allt det man lärt och sett – efteråt ! -vad man fått vara med om, och det man övervann, tillsammans med andra. Det är inte den enskildes lycka, men släktens, ättens – skeppets eller det militära förbandets lycka…

Lyckan finns också i att lära ut, att dela; i kunskapen och i minnet om vad som skett, och ännu sker. Herr Kovacs, till exempel – är – hur underligt det än kan låta – ändå en lyckligare människa än de flesta av sina generationskamrater, just därför att han kom hem igen, just därför att han genom en slump lyckades överleva och kan skriva om det som skett, än de flesta andra. Kanhända tänker han ”varför just jag ?” – varför överlevde jag – när så många inte gjorde det, när värdigare personer stupade eller gick omkull, av skilda, till syneshelt slumpartade anledningar – men till sist behöver man inte fråga så. Man njuter av de få ögonblick som finns kvar, av solen, våren, hedendomen – Asatron, friheten och allt det andra.

Ett annat citat tränger sig på, sakta men oemotståndligt. Jag har använt det förr, och det har tillskrivits olika personer under årens lopp, men det säger också en hel del om vad jag själv anser vara verklig lycka, och precis varför:

Das Wertvollste was Der Mensch besitzt, ist Das Leben. Es wird ihm nur ein einziges mal gegeben, und benutzen soll er es so, das er auch sterbend sagen kann: Mein ganzes Leben, mein ganzes Kraft habe ich den herrlichsten auf der Welt – den Kampf für der Befreiung der Menschheit gewidmet…

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet. Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga: Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

Dagens Nyheter kontra Asatron om lyckan…

Dagens Nyheter, den stora dagstidningen som sägs vara liberal; fast med tydligt kristen bias – överraskar ibland. Artiklar, som helt och hållet avviker från dess redaktionella linje kan ibland smyga sig in i spalterna, och man vet inte var dessa politiskt inkorrekta tankar kan dyka upp.  Under rubriken ”Insidan” kan man hitta artiklar om bland annat livsstil och psykologi, och även vetenskapssidorna kan överraska genom att för ovanlighetens skull skriva om fakta. Igår vågade man intervjua Idéhistorikerna Johan Norberg och Filip Fors vid Umeå Universitet.

De är något så ovanligt som lyckoforskare, och Johan Norberg – som skrivit en bok i ämnet – konstaterar att vi nu är tillbaka i den strömning av Hednisk Filosofi som funnits sedan antiken, efter det att ”dödstillvända” religioner typ kristendomen – som inte ser någon lycka i livet här på jorden, utan bara efter döden i ett drömt himmelrike – numera starkt förlorat i popularitet. Varken Norberg eller hans kollega tar upp den hedniska hedonismen, eller Epikuros, till exempel – utan presenterar sig som strikta Aristoteliker, och alltså praktiska materialister – alltså sådana personer som inför strikt naturvetenskapliga eller närmast statistiska argument för vad som ska anses som lycka, enligt en närmast Nationalekonomisk eller Traditionellt Liberal syn på Lyckobegreppet, alltså något i stil med John Stuart Mills maxim om ”största möjliga lycka till största möjliga flertal”

utilitarianism

Utilitarianism – största möjliga lycka åt största antal = ”Maul Halten und Weiter dienen !

De konstaterar till och med, att det finns en genetisk grund för lyckan, som de ser det. Vissa människor är helt enkelt födda med en viss personlighet, och generna styr personligheten i högre grad än vi vanligen inser; skriver DN. Somliga människor är därför genetiskt pre-destinerade till att känna större lycka än andra, men vida viktigare är hur individen lär sig att hantera olycka, hävdar tidningen.

Det sägs rent ut i DN:s artikel, att endast vissa materiella förutsättningar, dvs en viss nivå av välfärd, alltså ett slags ”existensminimum” för att lycka alls skall kunna uppstå existerar, i form av inkomst eller annat, och om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, känner befolkningen i ett land ingen lycka alls, för lycka består i att ha och äga saker, läser jag i tidningen. Döm själv efter detta stycke, till exempel – ren materialism, och inget annat:

En god ekonomi är också en viktig faktor för lycka, enligt Filip Fors. Däremot är sambandet mellan pengar och lycka inte linjärt. Nyttan av att ha pengar avtar när man väl har uppnått en viss ekonomisk standard, säger han.

– Då har man sina basbehov tillfredsställda. Man vänjer sig till slut vid att ha råd med mer saker, säger han och lägger till att samma princip gäller för materiella ting.

Dessutom måste man vara säker till liv och lem för att kunna uppnå lycka, påstår DN. Folk kan omöjligen vara lyckliga i krig, eller i katstrofzoner, enligt forskarna – och Afrikas befolkning skulle inte känna lycka den heller, eftersom den är alldeles för fattig – nej endast Europa sätter standarden, och särskilt Sverige är paradiset eller lyckoriket på jorden, enligt forskarna. Hör här vad de skriver:

Var vi bor i världen

En viktig faktor är var i världen vi befinner oss, enligt Filip Fors. Människor som bor i exempelvis Sverige är ganska lyckliga i jämförelse med personer i många andra länder i världen. Det handlar om trygghet, god hälsa och om att vi lever i ett samhälle med hög tillit till institutioner och till varandra, säger han.

– I Skandinavien är folk väldigt lyckliga jämfört med i de flesta andra regioner i världen. Det tror man beror på att vi dels har en hög materiell levnadsstandard och låg fattigdom, dels på att vi bor i trygga samhällen rent socialt. Man kan lita på de flesta människor och vi har låg korruption och så vidare, säger Filip Fors.

Aldrig har jag hört något mer inskränkt, småaktigt eller fördomsfullt, ens från DN.

Mellan raderna i artikeln ser man den vanliga PK-förnumstigheten, den som får vissa av våra politiker att tro att hela Syriens befolkning, på 50 miljoner människor eller mer, ovilllkorligen MÅSTE ryckas upp med rötterna och genast fotvandra till paradiset Sverige, där de – oberoende av vad de själva vill – ska leva resten av sina liv. Och de ska inte tro att de själva får bygga upp ett eget samhälle i sitt eget land igen, nej nej !

Endast Västerlandet och då främst Europa är alltså måttstocken, enligt ”lyckoforskarna”… Mycket annat skrivs också i DN:s artikel, och till det skall jag återvända inom kort – men innan dess kan vi fråga oss – ÄR det verkligen såhär ?

rank-africaFolk i andra delar av Världen skulle inte kunna var lyckliga, skriver Dagens Nyheter. Och ändå skriver ”The African Economist” att frågan om lycka inte är så enkel….

 Då och då föresvävar det även Umeåborna i artikeln att frågan om lycka är något mer komplicerad. Lycka är inte alls samma sak som tur, till exempel – eller ens Svintur – i valet av födelseort. Med Svintur, eller vad norrmännen kallar ”Svineheld” eller tyskarna ”Schwein gehabt !” (alltså ordagrant ”haft svin” – vi ser spåren av Särimner i det idéhistoriska tänkandet) menar vi en osannolik slump, eller förmågan att utnyttja tillfället eller den osannolika slumpen till egen vinning, vilket är exakt det recept på personlig lycka DN föreskriver…

Sedan finns också ruset, extasen eller den kortvariga, men falska och bedrägliga lyckan, som jag talade om igår. En del människor tror att lyckan bor i narkotika-rus, till exempel, eller i datorspel eller andra former av beroendeförhållanden, men de blir nog grymt besvikna så småningom. Varaktig lycka förutsätter någotslags balans eller harmoni, grekiskans Harmoneia, alltså dottern till krigets gud Ares och kärlekens gudinna Afrodite i Grekisk mytologi, även om somliga också tror att Harmoneia är detsamma som Aphrodite Pandemos, hela folkets Afrodite, det vill säga Frejahon som inom sig rymmer BÅDE kriget och kärleken samtidigt.

Det finns med andra ord ingen lycka utan kärlek. Så enkelt är det. Så trodde redan antikens folk, och Nordborna med – som vi ska se.

Lyckan ligger alltså inte i enbart materiella ting, och den kan heller inte köpas för pengar – vad än Dagstidningarna skriver…

grottoandharmonystatueStaty av Freja eller Harmoneia i ”Old Economy Village” – Pennsylvania, USA.

För övrigt kan du mycket väl uppleva lycka, också om du bor i en katastrofzon, eller till och med deltar i ett krig. Kanhända är då lyckan av den mer kortvariga sorten, men tänk på en ung soldats upplevelser efter sin första strid. Han ser sig om efter de andra unga männen i sin skyttegrupp, och de konstaterar alla hungriga, trötta och utmattade till bristningsgränsen att de haft osannolik tur ändå, och överlevt. De skrattar, småpratar, lyfter fram sina egna berättelser och talar med hesa och viskande röster om vad som hänt under dagen. Det är en annan sorts lycka än vad en akademiker från Umeå kan förstå, eller ens dela. Men i morgon går kanske inte det hela deras väg, och det blir den egna sidan, som får se den egna ställningen fylld med sårade och döda. Lyckan att få födas och leva här i Midgårds dalar, kan vara mycket bedräglig.

luck-v-skill1

Den lyckligaste människa jag själv mött eller hört talas om var en infödd Kyltekniker från Afghanistan. Han var Pashtun, men arbetade på en svensk camp. Det sägs att narkosläkare kanske på sitt sätt tillhör en liknande kategori. Deras vardag består bara av ”Nu ska ni sova, fröken Björklund !” eller ”Vakna, vakna fröken Björklund – nu så var er bröstförstoring klar !” men vänta bara tills att någon verkligen håller på att dö. Det är då narkosläkaren lever upp – och under fem minuter – inte mer ! – kan han rädda eller stjälpa hela situationen – och skapa lycka eller olycka för ett stort antal andra – beroende på sin skicklighet. ”Lycka är ett väl förrättat värv” säger Hávamál. ”We are our deeds !”

Många tror att man inte har nytta av en kyltekniker när det är femtio grader i skuggan i en öken – men det har man visst !

Det är när det vanliga kraftverket inte fungerar, och reservkraften är utslagen – också för sjukhuset. Det är när fullt med folk dör eller skadas i byarna runtomkring, och kylteknikern i kraft av att han är en god innovatör hittar på ett nytt sätt att få igång dieselgeneratorn på – och kopplar starkströmskablar alldeles själv, helt emot alla säkerhetsföreskrifter – utan kroppsskydd eller hjälm – för ingen vill kosta på honom något sådant – trots splitter, trots kulor. Risken att också han skadas eller dör är betydande, men den lycklige kylteknikern, ser ni – han vet att oavsett vem som vinner kriget i morgon eller om tjugo år – och oavsett hur många som än dör, på båda sidor – så nog fan behöver de överlevande en väl utbildad kyltekniker, när de i sinom tid ska bygga upp alltsammans igen. ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort!” skrev en gång hedningen Esaias Tégner. ”Talibaner och långskägg förgår – men gott hantverk består !” kunde man också säga. Och dör vår kyltekniker, så dör han lycklig – i förtröstan på sin gud – och på att han gett sitt liv för en rättfärdig sak. Det är också lycka, av ett slag som DN:s eländiga brödskribenter aldrig någonsin kommer att förstå, därför att de saknar hängivenhet, och de rätta intellektuella förutsättningarna.

Hávamál varnar oss gång på gång för att vi inte ska tro oss själva så lyckliga, eller slå oss till ro.

”Vid kväll skall dag prisas / hustru när hon bränts / vapen när det frestats / mön när hon blivit mor / isen när du hunnit över den / ölet när det druckits..”

Vet du själv ditt öde ? Vet du, hur ditt liv slutar, eller hur samhället runtom dig utvecklas, inom ett par år ? – Nej, du vet ingenting, inte ett förbannat dugg, säger jag dig – och det vet inte människorna i andra delar av Världen – förtröstansfulla kyltekniker eller ej – heller. Men – de fortsätter arbeta, och däri ligger deras lycka. De gör något för andra, och ser en lycka i det – det kan DN.s skribenter heller inte inse. ”Eld såg jag brinna för en rik mans barn – men utanför dörren, stod Döden” står det också att läsa i Hávamál.

”Vädret kan ändras mycket på en vecka, än mer på en månad” står det att läsa – ”skog ska man fälla i storm, och segla i medvind”

Det här är samma som DN:s snusförnuftiga filosofi att utnyttja det rätta tillfället och övervinna motgångar genom sund strategi – och förutseende – men mycket enklare och klarare uttryckt.

Fattigdom är inget hinder för lyckan det heller, för läs strof 36:

Bú er betra,þótt lítit sé, halr er heima hverr; þótt tvær geitr eigi ok taugreftan sal, þat er þó betra en bæn.

Eget bo är bäst, om än det sig litet ter. Karl är hemma envar. Om du så bara har getter, och havstång till tak, så är det bättre än bön

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Etymologer och forskare har diskuterat om ”taugreftan” betyder rafter på ett halvfärdigt tak, som hålls samman genom provisoriska rep, så länge bygget varar – eller ”tang” alltså havstång – på Island var de fattiga så fattiga att de inte ens hade agtak, som på Gotland, eller Torv att täta taket med, än mindre tegel eller trä. Men – hade någon bara två getter, och ett eländigt skjul, kunde kanske den personen se det ljusa i tillvaron ändå, och därigenom finna lycka – ”alltid finner karl sig en ko” – livet är alltid värt att levas, det finns alltid en utväg ur situationen – och allt det genom att använda sitt förnuft, eller studera naturen…

Berömd är också strof 47: ”Ung var jag fordom, ensam gick jag – vilse om vägen vart. Rik jag mig såg, när jag råkade någon – man är mans gamman”. Hávamáls perspektiv är hela tiden den ensamme vandrarens, utanför-personens – men denne söker inte lyckan för egen del, utan finner den ihop med andra. Åter en sak, som DN:s skribenter, fastlåsta i sin tid och sin måttlösa materialism, aldrig kan förstå – därför att de inte har någon kärlek till sin nästa, helt enkelt. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten som många ansåg för kristen, förstod Hedendomen och Asatron bättre än andra, då han skrev följande dikt, som visar vad det handlar om:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Frihet, inte materialism. Lycka genom andra, inte i egoism. Och ändå vantolkar folk, som inte lärt sig översätta, som inte lärt sig de rätta orden. Kristna amerikaner, till exempel, som inte förstått den rätta innebörden i ”Medelklok ska envar vara”den som känner sitt eget öde, och i förtid vet när han ska dö, är sällan lycklig – och den som offrar sig för andra och tar sitt ansvar, finner kanske inte individuell lycka han heller, utan får avstå från något, som han annars skulle ha haft.

Oden vet, att han ska dö vid Ragnarök – men han fruktar inte alls vad som kommer. Han begär bara detsamma av dig, om du har kraft och ansvar nog att följa honom. För ignoranta amerikaner, däremot – är detta bara ”ignorance is bliss” och de talar fåfängt om hedningar, som är nöjda med sin okunnighet. De ser inte Odens sökande efter kunskap, och de förstår aldrig detta drag heller.

odin-grow-up53:e strofen lyder:

”Små strandrevlar – små sävdungar -små är människornas sinnnen. Alla människor är inte jämnstarka – halvt är släktet – Nu som förr !”

Våra idéhistoriker från Umeå sa, att inte alla hade samma förutsättningar för att hitta lyckan, men att alla ändå kan genomföra det, om de har rätt attityd och bara försöker. En smula hårt sagt, men ändå sant !

Strof 52:

Mikit eitt skal-a manni gefa; oft kaupir sér í litlu lof, með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga.

I min översättning:

”Mycket behöver du inte ge – Ofta köper sig lite lov – Med en halv lev – och Halva karet – fick jag mig en frände !”

Det här har ignoranta amerikanska kristna hyndor tolkat som ”att köpa sig vänner är bra” – trots att detta inte alls är vad strofen handlar om. Istället måstte den läsas ihop med de andra, och den som följer direkt efteråt. Oden säger tvärtom, att han inte ser till om du ger honom mycket av dig själv. Redan en symbolisk insats för din nästa, är lovvärt i Allfaders ögon – det viktiga är, att du försöker. Och de bästa stunderna i livet – all mänsklig lycka – är faktiskt gratis.

Två personer möts av en händelse, och delar en halv mugg öl, eller en halv brödkaka. Om så bara så litet – så räcker det – för vem vet vad detta korta möte kan leda till ?

För de som i DN:s liberala stil tror att lycka bara handlar om materiella ting, statistik eller nationalekonomi, så finns här ett sista budskap. ”Félaga” betyder inte ”fellow” eller vän, som i modern engelska – som vanligt ett gammalt anglosaxiskt missförstånd. Den som äger ”fä” eller lös egendom ihop med annan, är en ”félagi” eller ”bolagsman” skulle vi säga med modernt språkbruk. ”Felagi” är också en juridisk term, som dyker upp i ”Grågås” och de norska medeltida lagsamlingarna – till och med affärsbekanta för resten av livet kan ju träffas av en tillfällighet – och nya bolag och innovationer uppstå – också inom kyltekniken, eller vad ni nu vill… Ifall ni begär en materiell lyckotolkning, inte har kärlek och inte kommer längre..

Er-at maðr alls vesall, þótt hann sé illa heill; sumr er af sonum sæll, sumr af frændum, sumr af fé ærnu, sumr af verkum vel.

”Inte kan någon kallas olycklig, fast usel hälsa han har – Några blir sälla av söner, Andra av fränder, Några av gods, Andra av väl utfört värv.”

Så säger Hávamál om den mänskliga lyckans natur. Lyckoforskarna, som insett att frågan om personlig lycka är komplicerad, och att den för några består bara och endast bara i materiella ting, att några ser den i den egna familjen, andra i sina vänner och några i sitt arbete eller det som görs väl – för andra ! – har efter tusen år inte kommit längre, de med.

Idéhistoriker Norberg från Umeå har VERKLIGEN rätt på en punkt.

Vi ÄR – precis som han säger – tillbaka i en klassisk, Europeisk filosofisk tradition, med anor ända ner i antiken och ännu längre tillbaka – när vi lämnar Monoteismen fjärran..långt långt bakom oss.. i öknen, där inga goda tankar växer.

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden