I Göteborgs Botaniska Trädgård lär årets festival för Körsbärsblommor redan vara över. I Stockholms Kungsträdgård, däremot – blommade Körsbärsträden den 1 Maj – och nådde just idag sin kulmen. Blomningen är nyckfull, och trots allt dumt prat om klimatförändringar i våra media infaller den i år ovanligt sent – precis på samma datum som var det vanliga under 1980-talet. Förra året kunde Stockholmarna se samma Körsbärsträd blomma redan i Februari. Larmrapporter från ”Galna Gretor” torde vara fullständigt onödiga, denna första dagen i Blomstermånad, helgad åt Freja.
Foto: Copyright Hedniska Tankar, 2024-05-01
I Japan – Körsbärsblommornas land framför andra – är det sedan länge så att Meteorologerna träget publicerar data om trädens blomning från Okinawas öar i söder, upp förbi Kyushu och Shikoku till Honshu – huvudön – och vidare emot Tohoku – Japans Norrland och slutligen Hokkaido, där Japan tar slut och Ryssland börjar vid Sakhalin. I dagens Japan är firandet en hjärtesak, man håller picknick under träden, lika livat som på studentfester i Uppsala – det ska sjungas, drickas Saké och has ledigt en dag, när allt detta sker.
Men – för de som verkligen tror, för de som verkligen är Hedningar – också Asatron har ju liknats vid ett slags Nordisk Shinto – jag har nämnt likheterna många gånger förr – betyder körsbärsträdets blomning så mycket mer. Japanska språket innehåller två ord för en och samma blomma – Sakura och Ohka. Sakura är blomman i livet, i dess korta blomning, den som slutar med Sakura no Fubuki – ett snöfall av blommor, kronblad som i strömmar singlar ner mot marken – och Ohka är Körsbärsblomman i döden, bevarad som ett minne.
Det finns ingen motsättning i detta – om man är Japan. Man skulle kunna jämföra med andra centrala, kulturella begrepp som Honne och Giri – vilka också kan översättas – en smula oriktigt – som hjärtats väg, kontra pliktens. Inte heller där finns några motsägelser, för också Honne-Giri kan vara en helhet.
Foto: Copyright Hedniska Tankar, 2024-05-01
Under ett helt liv har jag – Hedningen – upplevt vårar, till bredden fyllda med Körsbärsblommor – och det kommer från ena halvan av min släkt. Jag vet inte varför vi valt att leva våra liv just så, men det är svårt att förklara vad körsbärsblommor faktiskt betyder för oss – i våra Hedniska Tankar, i våra mörkaste och ljusaste stunder. Det finns naturligtvis inget sätt att berätta släktens blomsterfyllda historia utan att också samtidigt berätta min egen – de flesta av mina läsare och läsarinnor kommer att avvisa vad jag just nu tänker skriva som den värsta formen av sentimentalt pjoller, en historia som inte angår någon – saker ni inte vill läsa eller påminnas om, hursomhelst.
Min gamle far- avliden 1997 – var alltid förtjust i körsbärsblommor. På hans sista arbetsplats fanns reproduktioner av Johan Krouthen – Linköpingskonstnären – han som ensam måste ha målat fler blommande körsbärsträd än någon annan konstnär i den svenska konsthistorien, och som av en ren slump råkade dö i slutet på min fars födelseår. Någon gång på 1970-talet bestämde sig min far för att plantera ett körsbärsträd på baksidan av vårt radhus i en Stockholmsförort. Jag vet inte om det står kvar, men det är inte otänkbart. Han prydde sitt skrivbord med en liten japansk porslinsstaty av tre apor – redan när han var några och tjugo, följde aporna från Toshugu Shrine, Nikko med honom – i form av en billig efterapning visserligen – hans andra hustru kom att dänga dem i golvet, så att en flisa flög av – och det var inte det enda hon slog sönder, hemma hos min far. En stor samling konstglas – svensk kristall – gick också i tusen skärvor, på grund av henne – och min far överlevde inte sin pension med mer än två månader – och den andra hustrun med knappt fyra. Vad hennes släkt angår, lever den förstås fortfarande, men jag erinrar mig de tre apornas budskap.
Den första apan håller händerna för öronen, och hör inget ont. Den andra håller för munnen, och kan följaktligen inte säga något ont. Den tredje döljer sina ögon, och kan såklart inte se något fel med vad de andra aporna i flocken faktiskt har för sig. För Buddhister, till exempel – har dessa apor blivit en symbol. Numera lär de också pryda svenska vinförpackningar, så att folk kan dricka sig asberusade – och bli alkoholister – precis som min fars andra hustru. Längre norrut i Tohuku – som befinner sig Norr om Tokyo – befinner sig Fukushimas prefektur, och så Sendais stränder. Min far var allt bra lycklig, när han mötte en delegation Japaner därifrån, mot slutet av sitt liv – av en ren händelse fick han en bit silke från Sendai – för om han alls förstod eller identifierade sig med någon kultur här i världen – på sin ålders höst – vill säga – så skulle det nog vara den japanska. När han väl dog, hade han sett ut en egen plats åt sig – på samma griftegård där Krouthén kommit att vila – tyvärr är platsen idag omgiven av en tät granhäck – men i bakgrunden växte – och växer – ett ungt körsbärsträd… Varje år, vid en viss tid – innan granhäcken växte sig för stor – kunde man inte se hans grav framifrån, utan att också betrakta det där körsbärsträdet. Han hade själv tänkt ut det så, och just där fick han vila. Det såg jag till. Dessvärre gravsattes hans andra hustru också på samma ställe, men i 36 år har jag ensam betalat, betalat och betalat till den ”Svenska” Kyrkan för den dubbelgraven – den andra hustruns barn har aldrig brytt sig om att lägga ut en enda sketen spänn för sin avlidna mor.
Hon dög till slut inte någonting till för dem heller, varken i detta liv eller nästa.
En kvinna ur min egen släkt, däremot – har alltid hetat duga. Jag har svurit en helig ed till just henne om att aldrig mer skriva en enda rad för mycket om hennes liv.
Scen från en av Tokyos parker…
Så länge hon vandrar här i Midgårds dalar, vill hon få vara ifred för sitt förflutna – men hon har också sagt mig, att det kan göra detsamma när hon är död. Östergötlands residensstad kom närapå att bli hennes hem, under 1990 talet. Hon var trebarnsmor, och hade en hel allé av körsbärsträd – eller i alla fall 6 stycken – som jag minns – framför sitt hus, någonstans söder om den staden. Mer än tjugo år senare lever hon ännu vid Öresunds stränder – i det som är släktens hjärta – vårt hem – den bit av Världen varifrån vi kommer. Nu har hon – ifall jag räknar rätt – mer än tolv träd att se ut över – från sin privata balkong – och om man inte kan skörda någon frukt från just dem, så ger de varje vår ett hav av blommor. Barnen är nu fyra, hon är längesedan mormor och farmor – och – som alltid – 6 år äldre än er Hedning, än mer Hednisk – då hon lätt råkar i vrede.
Vi mäter som förr våra krafter, så fort vi träffas. Ofta blir det inte, för på den tredje dagen kan det hända, att vi sparkar varann på smalbenen som under familjemiddagar förr – och sanna är Hávamáls ord om att ljuv lätt blir led, om länge man sitter, borta på annans bänk. Men av all min släkt är hon mig kärast, därför att hon har fått utstå mest – och ändå överlevt.
Hon stod med mig under det första körsbärsträdet, det där året – 1978 – och hon svimmade och föll till marken under det. I den stunden var hon svag och bräcklig, hennes kropp så lätt – som en fågels. Er hedning vill inget säga om hur hon såg ut, vad som hänt den kvinna, som är min allerkäraste syster. Jag trodde jag skulle mista henne där och då – men nej då – hon lever än, kör bil och kan göra 90-graders svängar med hjälp av handbromsen – håller man exakt rätt fart så går det bra. Folk tycker jag är konstig som går för hand, ror för hand, seglar utan motor – undviker alla former av privatbilism och aldrig skaffar mig en motorcykel – som hon gjorde. Redan på nittonhundratalet bytte hon ut motorcyklarna emot hästar, och nöjer sig numera med en hästkraft i taget – utom när hon har ett behov av att likt Freja i sin falkhamn röra sig snabbare, fortare, längre och högre.
Hávamál lär oss – i sin 163:e och näst sista strof – om den artonde runan i ”Runatal Odins” och i den sista halvstrofen att:
– allt er betra,
er einn of kann;
þat fylgir ljóða lokum,
-nema þeiri einni,
er mik armi verr,
eða mín systir sé.
Allt är bättre,
som bara en man kan
– Det följer av sångens slut
förutom den enda
som i mina armar var
eller jag som min syster såg.
Den artonde runan är Eh, hästrunan – och där slutar Runatal i alla bevarade manuskript från Islands forntid. Frigg – har man sagt – känner ensam Odens hemligheter, och det han inte kan yppa för någon – eller den enda kvinna han någonsin sett som sin syster – Freja är hennes namn – så tror ändå de flesta bland de allvarsamma kvinnor och män, som ännu läser och tolkar Eddans ord.
Lätt faller körsbärsblommornas kronblad.
Sakura – Ohka. Liv och död, sammanflätade till en helhet. Ett enda ögonblick av klarhet, minnen av något som var men inte är, framtid, hågkomster – återkomster.
Redan då är allt fullbordat. Räcker det inte för oss att få leva i ett nu, att få vara och ha varit människor – om så bara för en stund, en dag, en timme – den tid det tog att skriva detta inlägg – och ändå uppleva och skapa något vackert ? Mycket har man kallat oss Hedningar, javisst. Många namn har vi fått bära – men skönheten – är den också vår ? – när livet ler i blomlik Maj ??
Hedniska Tankar 