UNT skriver om ”Lyckan” – men missar helt poängen med att vara lycklig…

Idag hade UNT, Upsala Nya Tidning; en intressant artikel – som dock inte publiceras på dess nätupplaga än för fasta prenumeranter. Det handlar om en intervju med Professor Folke Tersman vid Uppsala Universitet, som dessutom är filosof och lyckoforskare; får vi veta. Det här med den materialistiska lyckoforskningen i våra dagar har jag varit inne på förr.

Jag har publicerat en artikel om Dagens Nyheters input i debatten, och deras intervjuer med liknande Lyckoforskare, som påstår att man måste ha en viss mängd pengar för att bli lycklig, eller att Afrikaner inte skulle kunna vara lyckliga, eftersom de är alldeles för fattiga och outbildade för att känna så, eller att man inte skulle kunna vara lycklig under krig eller kris, till exempel.

Först som sist måste jag bara säga, att sådär tror inte jag alls, och så tror nog inte Folke Tersman heller – får vi hoppas.

Folke Tersman uttalar sig om dagens besatthet vid Sociala Media, och påstår att orsaken till att svenskarna inte är lyckliga, trots sin höga levnadsstandard och sina inkomster, är att de inte når upp till någotslags självförverkligande, eller acceptans från resten av samhället, får vi veta. Människor skulle alltså jaga ”likes” eller söka bekräftelse på nätet, men denna falska bekräftelse leder dem fel; påstår tidningen.  Själv tror inte jag alls, att de flesta någorlunda vuxna människor fungerar så…

 

Men – är det verkligen allt denne professor har sagt ? Det verkar som om journalisterna förkortat hans uttalanden vid själva intervjutillfället, för även om det kanske ligger något i det där, kan man ju tänka sig att den väl påläst akademisk expert är en smula kunnigare än så. Man låter honom göra tvärsäkra uttalanden, till exempel om att alla människor i Sverige måste vara stöpta i samma form, och reagera så, att de är absolut olyckligast vid exakt 47 års ålder, men däremot oreserverat lyckligast vid 60-70 år (Professorn utelämnar helt den eventuellt lyckliga barndomen – men kanske anser han, att någon lycklig barndom inte finns i dagens samhälle, där unga flickor blir kallade ”hora” av ”ensamkommande” klass”kamrater”) eftersom man – vid 60-70 års ålder, förutsatt alltså att man får leva och ha hälsan, helt enkelt kan unna sig i att strunta i det mesta av vad omvärlden tycker i alla fall, och därför automatiskt anses ha uppnått sann lycka och sinnesfrid.

För professor Tersman är det som om alla svenskar eller invånare i Sverige automatiskt tillhör samma kultur, eller att bara etniska svenskar räknas, men rimligen kunde man nog anta att både faktorer som kön, etnicitet, språk och religion faktiskt har betydelse för hur lycka alls upplevs, eller för den delen vad vi blir lyckliga över..

Sann lycka är förmodligen inte ”att skita i vad alla andra tycker”om så vore fallet, vore jag själv Världens lyckligaste människa – för som Hedning och Asatroende i landet Sverige blir man då inte populär eller omtyckt, det vill jag göra klart för er redan från början.Jag har själv upplevt tre -fyra mordhot tack vare den här bloggen, samt trakasserier från ett par individer med fullt utvecklad stalker-mentalitet, och en hel del annat – men jag bryr mig inte över hövan, som sagt – och detta trots att jag tillhör helt fel åldersgrupp enligt Professor Tersmans uträkningar..

Svenska Dagbladet drog härförleden slutsatsen efter den kände teaterchefen Benny Fredrikssons död genom självmordAlla vet vi redan att han HATADES IHJÄL av ett sk ”media-drev” utlöst av den sk ”me too-rörelsen” och en massa lögnaktiga journalister, skådespelerskor, sk ”kulturarbetare” mm som avundades honom hans ställning – att Sverige håller på att utvecklas till en ”Skam-kultur” där obehagliga media-intressen, ”PK-tänk” och åtskilligt skumma politiska krafter inom en liten, begränsad ”Nomenklatura” av makthavare, ingått en ohelig allians.

Och visst – så mycket är sant – vissa människor blir ihjälhatade i dagens Sverige för brott de inte begått, saker de inte sagt eller menat, utan bara för åsikter de haft, eller för att de tillhört ”fel” religion (att vara hedning eller ateist är farligt, men är du muslim, får du massor av statsbidrag) , ”fel” etnicitet (läs: företrädesvis den svenska) eller ”fel” politiskt parti.

Men inte alla svenskar är lika lättkränkta, eller lika lätta att ta kål på. Folkets flertal är hittills ganska ostört, och förskonat från makthavarnas allra värsta excesser, även om det kanske bara är en tidsfråga innan vi alla får travestera Martin Niemöller:

”Först kom de för att hämta de som använt Tyr-runor, men jag protesterade inte – för jag var en dum svensk som inte visste vad detta var…

Sen kom de för att hämta alla som inte åtlytt Miljöpartiet, men jag protesterade inte, för jag hade ingen diesel-bil

Så kom de för att hämta alla som inte följde (S)harian, men jag trodde jag gick säker, gråsosse som jag var…

Vad mig själv angår var jag inte alls olycklig som 47-åring, efter vad jag minns, utan tvärtom mycket lycklig. Mitt livs olyckligaste tid inträffade när jag var omkring 39 år istället, och detta trots att jag nästan förlorat alla nära anhöriga när jag var 33 – då om någonsin borde jag väl ha varit olycklig, men se det var jag inte alls – eftersom jag har en annan syn på livet och döden än de flesta kristna människor och sekulära. Vid 47 års ålder var jag förresten nära att mista min högra fot genom amputation, efter en fordonsolycka med ett bandgående fordon. Enligt min minnesbild blev jag varken lyckligare eller olyckligare för just det – jag hade knappt ens tid att reagera, för det gör man inte i den situationen, utan tänkte bara: ”Åhå – är det så dags nu – då får jag väl vara lycklig över att jag lever alls” – men omvärldens usla beteende, när jag låg sjuk och sårad utan att kunna försvara mig, gjorde mig förbannad och arg, men inte på något sätt olycklig, eftersom jag vet att sann vrede är en stark, skön och befriande känsla.   Således utgör jag kanske ett undantag från Medelsvensson, eller de statistiska modellerna – men detta är också högst förbryllande, tror jag själv…

 

Det finns en enkel lycko-modell som brukar kallas Maslows Behovspyramid, och som hela Yrkeskårer i Sverige fortfarande känner väl till, även om den faktiskt är ganska illa hopkommen, och kanske inte klokare än ”Economic Man” begreppet, eller Utilitarismen, alltså den gamle Liberale Filosofen John Stuart Mills teser om att ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” personer obetingat måste vara den bästa modellen för ett samhälle. På Försvarshögskolan, till exempel, lär man fortfarande ut Maslows lära som om denna vore en absolut sanning, en dogm, en trosföreställning man inte får ifrågasätta..

Enligt denna teori strävar människan alltid som individ att tillfredsställa sina basala behov först – hon behöver mat, dryck, sömn och kanhända även sex, transportförmåga, bränsle och hälsa. Samt – i trängda lägen – tillgång till ammunition, eller bra vapen. Får bara individen tag i dessa saker, övergår den gärna till att skapa sig ett tryggt hem, ekonomiska fördelar eller någon form av stabilitet, för att sedan bygga upp en familj och ingå i någotslags socialt mönster. Först senare utvecklas självkänsla, behov av ”social uppskattning” och så till sist ”självförverkligande” vilket då – enligt vissa bedömare – skulle innefatta även tillfredsställandet av religiösa behov, eller politiska idéer…

Jag förväntar mig absolut, att den gode Uppsala-professorn också känner till den här modellen, men som hans egen filosofi innehåller den ett stort fel.

Professor Tersman tänker sig hela tiden, att man aldrig kan bli lycklig tillsammans med andra – eller genom andra…

Han kommer inte längre, än att se varje individ som en helt egen enhet, utanför sin släkt, ätt – eller ens nationen runtomkring honom eller henne. Det är precis själva motsatsen till vad Hedendomen hävdar. En individ skulle faktiskt kunna bli eller vara lycklig, även om han eller hon förlorar sin egen nattsömn, eller inte får ordentligt med mat för dagen – därför att någon annan i den egna familjen – ett barn till exempel – faktiskt får överleva, och får bättre möjligheter. Folk i U-länderna är inte helt främmande för att offra mycket av sin egen framtid och det sk ”självförverkligandet” för sina barns skolgång, eftersom de vet, att barnen med tiden får det bättre än de själva någonsin haft. Maslow-modellen är helt enkelt en svag modell, och förklarar inte så mycket av mänskligt uppförande, särskilt inte i kris, krig eller under en bristsituation…

Lycka är att vara en del av en ätt, ett folk, ett sammanhang. Lycka är inte alls något vi bara känner för oss själva. Vi kan vara lyckliga FÖR eller GENOM andra människors vänskap, solidaritet och sammanhållning, till exempel…

En som kanske kan få oss att förstå detta – och hur det känns – är ingen mindre än den gamle ungraren Francesco Kovacs – som också intervjuas i dagens UNT. Som en av 300 000 ungrare deporterades han av Stalin efter Andra Världskriget – för inget brott alls, bara därför att han var patriot, och älskade sitt land – därefter tillbringade han många år som ”fånge 794 i Gulag” får vi läsa. Han hade tur som överlevde – 200 000 personer hade inte alls samma tur, utan dog allihop – och Herr Kovacs drabbas fortfarande av hemska mardrömmar från lägervistelsen, och har under långa perioder av sitt liv inte trott, att han någonsin skulle kunna bli lycklig igen, men det kan han faktiskt – har han funnit som pensionär – och han har till och med utgett en bok om sina upplevelser..

”En överlevares Dagbok” (Minnet dör aldrig, efter väl utfört värv – Hávamál)

Jag själv har aldrig suttit i fängelse eller någotslags läger, men jag har kamrater som gjort det. En av dem har också offentligt berättat hur man känner och reagerar under skenavrättningar, till exempel – en annan sak Francesco Kovacs också berör i sin bok – eller hur det känns att sitta i isoleringscell med diabetes, slut på insulin, och veta att man bara har timmar kvar att leva. I den situationen, ter sig Herr Professor Tersmans och de andra ”lyckoforskarnas” påståenden ganska bisarra och meningslösa, vill jag mena.

Den som själv upplevt regelrätt strid, till exempel; eller strapatser av annat slag – med sömnbrist, en viss grad av högst reell fara, påfrestningar likaväl som vänskap ihop med andra, vet vad lycka verkligen är.

Lyckan finns inte bara i överlevandet, eller det lilla faktum – som i och för sig kan göra en hemskt lycklig eller till och med utlösa högljudda skratt av idel glädje – att man faktiskt har mat, att solen skiner igen, och att ett väsentligt antal av kamrater och vänner ändå lever, och är oskadda.  Lyckan finns i allt det man lärt och sett – efteråt ! -vad man fått vara med om, och det man övervann, tillsammans med andra. Det är inte den enskildes lycka, men släktens, ättens – skeppets eller det militära förbandets lycka…

Lyckan finns också i att lära ut, att dela; i kunskapen och i minnet om vad som skett, och ännu sker. Herr Kovacs, till exempel – är – hur underligt det än kan låta – ändå en lyckligare människa än de flesta av sina generationskamrater, just därför att han kom hem igen, just därför att han genom en slump lyckades överleva och kan skriva om det som skett, än de flesta andra. Kanhända tänker han ”varför just jag ?” – varför överlevde jag – när så många inte gjorde det, när värdigare personer stupade eller gick omkull, av skilda, till syneshelt slumpartade anledningar – men till sist behöver man inte fråga så. Man njuter av de få ögonblick som finns kvar, av solen, våren, hedendomen – Asatron, friheten och allt det andra.

Ett annat citat tränger sig på, sakta men oemotståndligt. Jag har använt det förr, och det har tillskrivits olika personer under årens lopp, men det säger också en hel del om vad jag själv anser vara verklig lycka, och precis varför:

Das Wertvollste was Der Mensch besitzt, ist Das Leben. Es wird ihm nur ein einziges mal gegeben, und benutzen soll er es so, das er auch sterbend sagen kann: Mein ganzes Leben, mein ganzes Kraft habe ich den herrlichsten auf der Welt – den Kampf für der Befreiung der Menschheit gewidmet…

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet. Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga: Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

AVSLÖJANDE: Hur du översätter centrala passager i Eddan, enbart med hjälp av en burk Red Bull… (inlägg från 10 Mars 2017)

Forna tiders Norröna, och vår egen tids isländska är och förblir ett underbart språk. Det finns så många bibetydelser, litterära allusioner och kulturella grundbegrepp i det språket som folk helt och hållet missar, även när de med viss rätt utger sig för att vara etymologer och kommer ifrån den akademiska Världen, där de tilldelats eller uppbär en professur med en och annan fin titel, och kanske en ännu finare grundlön – på våra skattebetalares bekostnad, naturligtvis. Eller om inte det, så i alla fall pengar från sagda universitets alltför frikostiga donatorer.

Ta istället det enkla och utmärkta begreppet ”Orkudrykkur” som det heter på Isländska, och som står skrivet på den burk med Red Bull Energidryck som jag håller i handen just nu.

Hedningar dricker inte sådant här, utom i undantagsfall

”Energidryck” som begrepp är egentligen fullständigt missvisande, för energidrycker innehåller ungefär samma mängd socker eller kolhydrater som vanlig läskeblask, och det finns inte alls mer energi i dem, bara för det. Vad de däremot innehåller är ganska stora doser av vanligt koffein – och de är inte alls mer energirikt än en kopp kaffe, som du ändå kan få eller dricka nästan varsomhelst i Världen.

Det finns tydligen svårt Red Bull-beroende amerikaner i vår Värld, som i egenskap av turister besöker Island, och en del av dem har ängsligt frågat på internet om Red Bull eller lokala motsvarigheter alls finns att tillgå på denna ensligt belägna ö i Nordatlanten. Svaret är givetvis ja, eftersom Island inte är något sagoland, fyllt av älvor och troll eller något idiotiskt Game-of-whatever Tolkien-rike, utan helt och hållet beläget i verklighetens värld; och ifall alla någotsånär vuxna människor som läser detta också kunde befinna sig där och inte låter sig själva fördummas så; att de urartar till inbillad ”forn sed eller något annat i den stilen skulle mycket vara vunnet, i alla fall om ni frågar mig.

Orkudrykkur” däremot – säger som ord något helt annat, och förklarar mycket bättre vad det faktiskt handlar om.Orka-dricka” på svenska helt enkelt, eller en dryck som man dricker för att prestera eller orka mer. Så enkelt är det. Det behövs inget djävla halvlatinskt joller eller något engelskt new age-flum om ”energier” (ja, ni vet) för att förklara den saken.

Varje verklig svensk eller Nordbo kan ändå förstå, vad ”orka-dricka” är och innebär.

En verklig Asatroende slutar inte hedna sitt folk och land därför att han är trött, han slutar när han är färdig…

Språket styr tanken och tanken styr språket – det är just därför det är så viktigt att finna rätt ord – och så är det också inom det här, som kallas Asatro.

”Drekkist i hofi” står det också på min isländska Red Bull burk, som jag alltså håller i handen just nu. Det är burkens varningstext, som på dålig och modern svenska har översatts till ”Konsumeras i måttliga mängder” vilket förstås är en mycket fri och oprecis, slarvigt kommersiell översättning, helt utan poesi eller känsla för sakers innehåll. Den isländska varningstexten är mycket mer kärnfull, för den säger att ”Ekki aeskilegt fyrir börn edha barnshafandi konur” – och så fungerar också Asatron – den är ingenting för barn eller barnrumpor, skulle man kunna säga – och missfoster eller ”gatukorsningar”, exempelvis, kan antagligen inte förstå den alls.

”Drekkist i hofi” betyder alltså att dricka med måtta, enkelt uttryckt – och är alltså en ren varningstext -men frasen betyder också mycket mer än så.

Den texten relaterar direkt till en central passage i Eddan, och en av de inledande stroferna i Hávamál, närmare bestämt. Vad frasen exakt betyder skall jag lära dig och visa dig, ifall du inte förstår den genast, och intiutivt gissar helt rätt – vilket ganska så många svenskar och nordbor fortfarande kan göra – om de har rätt anlag, rätt kulturell förståelse, rätt attityd och rätt förmåga.

Herne the Huntsman :”And now, thou shallst learn to cut down the mightiest tree in these Woods, with the single use of a HERRING !”

King Arthur: ”But that can’t be done – we shall do no such thing…”

Herne: ”Then, w-o-r-d-s shalt be spoken, because thou knoweth not what thy speakest…”

 

 

Såhär lyder Hávamáls nittonde strof, i Finnur Jonssons klassiska transkribering:

19.

Haldi-t maðr á keri,

drekki þó at hófi mjöð,

mæli þarft eða þegi,

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

 

Observera nu, att det står ”at hofi” här, och inte ”i hofi” vilket är ett modernt uttryck med en modern preposition. ”At” betyder förstås åt, för, till eller i riktning emot. Exakt samma fras ”at hofi” förekommer också i Vopnafjordssagan, där en av de kvinnliga huvudpersonerna berättar om en underlig dröm, som hon nyss haft:

Mik dreymði þat, segir hon, at veksá hér upp rísa at Hofi uxa bleikan, mikinn ok skrautligan

Kort sagt, Hon sa att hon drömde det, att det mitt ute på gårdsplanen växte upp en stor och ståtlig blek oxe – och det är på själva gården Hov eller Hof denna berättelse tilldrar sig. Det finns fortfarande många byar och gårdar som heter just ”Hov” i vårt land också – Hov i Hackås uppe i Jämtland är bara ett exempel – och Hov kan också betyda en konungs hov, till exempel, eller ett Gudahov, alltså en byggnad, där man inomhus ärar Gudarna, eftersom Asatron inte alls är och heller aldrig varit enbart en utomhus religon, eftersom man har vad arkeologerna kallar ”kulthus” bevarade i vårt land ända sedan bronsåldern, och för övrigt många ställen från äldre järnålder också – Rösa Ring vid Upplands Bro är ett annat exempel.

Däremot betyder ”Hof” på isländska aldrig aldrig någonsin ”hästhov” eller något ditåt, även om det är en ny homonym på svenska, eller ett likljudande ord – för på norröna och isländska (som alltså inte är samma sak – hoppas ni hänger med ?) heter hästhov hofr med ett tydligt r på slutet – dessa och andra saker kan man mycket lätt övertyga sig om i Zoegas klassiska lexikon över norröna, även om man nu inte dricker Zoegas kaffe..

 

Madr däremot betyder man, i överförd bemärkelse också flera män eller alltså manskap, eftersom det kan användas som plural. Det finns för övrigt en Madr eller Man-runa också, vilket alla runkunniga eller runska redan vet.

Mjöð betyder förstås mjöd, som alltså ska drickas ”efter hov” eller rättare sagt ” vid behov” på ren svenska, alltså när man verkligen behöver det, men aldrig någonsin annars. Också här infogar Hávamál en varningstext, som är på sin plats – för den texten – i flera föregående strofer, talar om alla slags osunda beroendeförhållanden, och inte enbart om överdrivet mjödrus, vilket de flesta översättare har missat.

 

Glömskans Häger svävar över rusets boning” – Hávamál strof 13

 

Nog om detta – men mæli þarft eða þegi, det vill säga ”tala vad tarvas eller tig!” står det också i Hávamáls 19 strof, och nog är det goda råd för en man, liksom en kvinna. Att ” Haldi-t maðr á keri,”

Det vill säga ”hålla män (pluralis) vid karet” (mjödkaret med andra ord, tänk på kung Fjolner som drunknade i ett mjödkar måste också läsas i sitt sammanhang, och här måste man begripa för vem eller till vem Hávamáls text är avsedd, man måste förstå textens sociala kontext, om man så vill.

I Hávamál är det ändå Oden själv som talar, det vet vi allihop. Han talar inte till fattiga vägfarande eller menlösa tiggare, som den svenske poeten Nils Ferlin skriver, utan till krigare, ledare och hövdingar. Det är just dem och inga andra, som skall hålla sina män vid mjödkaret, och endast med detta i åtanke, blir den fortsatta texten begriplig.

” drekki þó at hófi mjöð” – Drick du vid hovet ditt mjöd – det är jarlen eller Kungen, som ensam ska dricka vid Gudahovet tillsammans med Oden och Asarna, inga andra. Manskapet dricker och festar för sig själva, men chefen deltar inte i deras glada fest, han håller sig avskild, nykter och betraktar det hela på avstånd, just därför att det är han som får bära det fulla ansvaret ifall det händer något, och det är just han som ska vara deras chef.

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

Okynnig emot dig blir ingen man, om du tidigt går att sova,” ifall vi översätter det ordagrant, men ogrammatiskt. Observera att det står okynnis thess, det vill säga det är någon annan som är okynnig, om han tadlar egen chef för att denne går och lägger sig tidigt, det är alltså inte chefen som visar prov på okynne, därför att han har särskilda behov eller vanor, som han behöver för att alls kunna fungera i sin roll.

Tänk er situationen ombord på ett stort långskepp i en tillfällig naturhamn. Chefen ombord deltar inte i manskapets drickande av öl, mjöd eller mölska – som är en blandning av billigt öl och det betydligt dyrare mjödet – borta på fördäck. Han vet, att ”vädret kan ändras mycket på en vecka,än mer på en månad” vilket också står i Hávamál, och skall han kunna ha ett segelklart skepp nästa dag, så måste manskapet få ”festa av sig” medan de är i hamn, men det behöver inte chefen. Hans uppgift är att få igång dem, få upp dem på däck när det behövs, och utbilda dem så att det blir helt klara för strid – i alla lägen och i alla situationer. Därför inlåter han sig inte på onödigt småprat, utan talar vad som tarvas, men inte mer än så.

Har du inte upplevt de här situationerna – eller något som liknar dem –  så kan du aldrig förstå till vem och för vem Hávamál är skriven, och vad det är för slags kunnande, som lärs ut just här. Du måste ha seglat ”för om masten” eller ha älskat en vacker, men ack så komplicerad kvinna för att ens förstå det. En kvinna som likt ett stort och fint skepp ofta behöver ”riggas om” eller till och med spacklas, och som när som helst och vid minsta oförsiktiga vändning kan dra med sig en man i djupet. ”Du skall ha svärdet till att slåss med, skölden framför dig, skeppet till att segla och kvinnan till att kyssa” – det står också i Hávamál, och det är inte utan en viss poesi – av en enkel, rättfram och naturlig sort, som inkrökta akademiker aldrig någonsin i helvete kan förstå, därför att de aldrig har seglat ett sådant skepp och aldrig har kysst just en sådan kvinna.

Läs inte onödigt skräp – köp inte den här boken !

Låt oss nu se efter, hur ett antal kända översättare har närmat sig den här

Eddastrofen, och hur lite de förstått av dess verkliga innebörd. Lasse Lönnroth vill jag inte ens ta upp i sammanhanget, för som jag förklarat anser jag hans Eddatolkningar för helt undermånliga – jag har inte ens brytt mig om att se efter hur han tolkar just Hávamál 19, och jag kommer inte bry mig om just honom i framtiden heller.

Erik Brate tyckte år 1909 att det skulle stå såhär:

 

  1. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker.

Det här är fel, för det står inte ett enda ord om någon ”säng” i originalet. Det står bara ”att sova” för här är det inte tal om den sortens personer, som lever till lands och alls sover i några ”sängar” – för en bonde låter mest Hávamál-citat som ”vädret kan växla mycket på en vecka, än mer på en månad” som något oerhört prosaiskt, eller ett färglöst och mycket allmänt konstaterande, men för sjöfarande män, som ska vara ute i hårt väder, är detta en helt annan sak. De inser verkligen, vad som finns bakom det uttalandet. Hur tror du ens att en storm i September eller på hösten – som också nämns i Hávamál – ens mainfesterar sig ?

Hur gick ”Estonia” under ?

Hur sjönk den polska lastfärjan ”Jan Hewelius” ??

Ordet ”hovsamt” är onödigt blygsamt, och har numera helt annorlunda konnotationer, men redan vid 1800-talets första hälft tycke Afzelius att det skulle låta såhär:

Fatta bägarn, men drick till hof; tala hvad höfs, eller tig: För osed ingen dig viter, om tidigt du går att sofva.

Något ”vite” eller böter finns heller inte i originaltexten, men hövs som i behövs, och inte ett artigt höves, kommer sanningen betydligt närmare. Osed för okynne är heller inte exakt – osed och okynne är inte alls samma sak, därför att ordet okynne från början kommer av okunnighet, och därför att okynne då som nu betydde något skämtsamt, glatt (uttrycket ”okynnes fä” och ”okynnes hund” finns också i de gamla landskapslagarna) men osed är något som görs av ren illvilja, vilket det inte alls är fråga om här.

Dessutom står det inte alls något om ”bägare” i originalet – det är bara missledande trams, och det står inte ”fatta” utan just något som man verkligen får hålla i, som i hållas, uppehålla sig, finnas till på en bestämd plats och inget annat, och det ska vara vid ett kar dessutom, och ett stort kar, gemensamt och för alla är inte någon ”bägare” eller futtig liten kaffekopp, det här är mycket mer än så.

Engelskspråkiga översättare översätter precis lika djävla illa, och helt utan respekt för originalet även de:

Benjamin Thorpe i England tyckte under tidigt 1900-tal att det skulle heta:

  1. Let a man hold the cup, yet of the mead drink moderately, speak sensibly or be silent. As of a fault no man will admonish thee, if thou goest betimes to sleep.

Det här är fortfarande helt fel. Återigen, det handlar inte alls om någon kopp, utan ett helt kar, för många personer – en het källa heter på norröna ”Kerlaug”, alltså som ett kar där man tvättar sig eller lögar sig om lördagarna eller lögardagarna, det är därför det heter så, ifall ni inte tror på de nya teorierna om några Lodursdagar.

Dessutom står det inte ”yet” eller fastän, vilket är en helt felaktig konstruktion, eftersom den inte finns med i originalet, och ”moderately” låter som en trist instruktion för hotellgäster. Tarv, eller vad som tarvas är inte alls samma sak som ”sensibly” eller förnuftigt, för i snabba lägen är det bäst att chefen a-g-e-r-a-r – förnuft i sig har inget med ledarskap att göra, tror man det så tror man fel.

Thorpes försök att använda ”admonish” är också ovanligt tungrott, helt utan rätt anda, och ”thou goest” är hämtat från den kristna bibelns värld, eller någotslags Shakespeare-text, helt utan fart, fläkt och färg – tänk bara på ”Orkudrykkur” – det ordet är inte bara avsett att framsägas, det ska skrikas eller vrålas, man måste ta i – ända ifrån fötterna – ”ORKUDRYKKUR !” som när man lyfter loss ett ankare från en havsbotten…

Förutom WH Auden – vars 1940-tals översättning visserligen var poetisk, men mycket fri och oprecis, så anser vissa (speciellt i amerikansk asatro) att Samuel Bellows översättning från 1923 är den bästa, som har gjorts. Det anser inte jag, men Bellows översatte såhär:

(19) Shun not the mead,             but drink in measure; Speak to the point or be still; For rudeness none             shall rightly blame thee If soon thy bed thou seekest.

“In measure” sager fortfarande inte vad det är fråga om, som vi snart skall se, även om det kommer rätt nära. Det är inte helt ”to the point” utan bara nästan, men längre når Bellows aldrig, för han är ingen äkta Nordbo, och förstår heller inte nordiskt kynne eller nordisk kultur. ”Rudeness” och okynne är två vitt skilda begrepp – okynne är något som görs med glimten i ögat och närmast på skoj, ungefär som ”skaemtun” eller ursprunget till vårt moderna ord ”skämmas” – ett skämt kan vara något man också närapå skäms över, ungefär som en ung kvinna, som tycker om och njuter av att bli lite ”uppsmiskad” på skoj bara, men nog knappast kan tänkas gå längre än just så.. ”Rudeness” däremot är en ren satans förolämpning eller en allvarlig kränkning, något som definitivt går över gränsen, ungefär som Loke – jag är övertygad om att åtminstone mina kvinnliga läsare inser just den här skillnaden.

Om blame, synd, skam, skuld och straff står heller inte ett enda dugg i Eddans originaltext, för begrepp som dessa är egentligen helt främmande för oss hedningar. Det är bara det att samhället pådyvlar oss dessa saker, ungefär som fårskallen Bellows också envisas med att skriva ”säng” – det står inget om sängar i originalet, det står sova – och det kan man göra utan dessa i och för sig praktiska sovrumsmöbler. ”Be still” som han också talar om, finns där inte heller.

 

Mitt eget förslag till översättning slutligen, som är just ett förslag och inget annat, lyder såhär:

 

”Håll dina män vid karet

Men drick du vid Hovet

själv ditt mjöd.

Tala vad tarvas, eller tig !

Okynnig blir dig ingen man

Om du går tidigt att sova”

 

Tolkningen är här fortfarande öppen för alla betydelser av Hov-Gudahov-Kungens Hov eller ”vid hov av, dvs vid behov” som jag redan varit inne på. Så kan man översätta, för då är man trogen emot originaltexten, fuskar inte med orden och är samtidigt någorlunda betydelsemässigt exakt, utan att råka på avvägar.

Det är i Gudahovet, inför Kungen eller den högste befälhavaren, som den sanne hövdingen dricker sitt mjöd, som är gudamjödet, det som ger poesins ingivelse, ifall vi nu ska tala vad som tarvas, och säga vad som behövs, och det är icke av okynne, som detta nu framförs eller sägs.

Svenska språket lär ha ett enda ord, ett underbart ord och mycket starkt, som alla andra språk helt saknar.

Det är ordet ”lagom” och i det har många män sett svenskhetens kärna och rätta väsen. Inget annat språk – förutom några andra i den nordiska språkfamiljen har en exakt motsvarighet. Tyskarna försöker med ”ziemlich” eller ”tämligen” vilket också kan tydas eller förstås som någorlunda, med sans och måtta, eller utan övermått, och engelskans har ”seemly” vilket kommer från samma germanska ursprung, men sällan används nuförtiden. Engelskans raka motsats är ”unseemly” vilket betyder illavarslande eller olycksbådande, men ”seemly” är också vad som verkar någorlunda bra, passande eller utmärkt.

Inget av dessa ord uttrycker exakt det svenska ordet lagom, som är och förblir ett vikingatida ord, och som helt och hållet kommer från Asatrons egen värld.

Att ”dricka lag om” eller dricka laget runt enligt landets egna lagar är en Nordisk sed, som innebär att man låter ett stort dryckeshorn eller kanske ett helt mjödkar vandra runt i en cirkel. Där sitter trötta, hålögda och genomfrusna män, som kanske kämpat av alla sina krafter, och som gett sitt yttersta för vad de faktiskt tror på. Där sitter kvinnor och barn, där sitter unga som gamla. Där sitter du och jag, käre läsare – där sitter våra förfäder och förmödrar, ja där sitter hela vårt folk, och i detta finns ingen nedlåtenhet, i detta finns ingen rasism, i detta finns inget ”unseemly” för alla sitter vi där som likar, och ingen kan någonsin hålla sig för mer än någon annan, om inte därför att han fått till uppgift att dricka först, och därför sitter främst, och det är det första vi minns – ”Tha er fraemst um man” som det står i Voluspa – ett helt annat Eddakväde.

Ingen dricker nu mer av mjödet än någon annan, för det som finns i hornet ska räcka åt alla, det är en knapphetens resurs som delas, något som det inte finns nog eller övernog av. ”Med lag ska land byggas” heter det. Lag är både arbetslaget, lagen som styr landet och människorna, statens lagar och folket, ja till och med i ord som fotbollslag och ättikslag ser vi samma lagar och principer, detta eviga ”lagom” som till sist omfattar också själva naturen, vädret, årstiderna, makterna och allting.

Detta kan inga utlänningar någonsin begripa om de inte får lära sig det av oss, och engelsmän och amerikaner förstår det heller aldrig, lika lite som sydeuropéerna – om de inte – återigen – får lära sig det av oss, och förstå vad ordet verkligen betyder, och eftersinnande lär sig det.

 

Själv skrev jag exempelvis den här texten inom loppet av två timmar, inte mer. Det var all tid jag hade på mig, men mer behövdes inte, eftersom jag kan Eddans ord nästan utantill vid det här laget, och bär med mig dem i sinnet, varje vaken timme, varje dag. Allt som behövdes var en burk Red Bull, och en liten, liten varningstext på Isländska. Resten kunde jag skapa helt själv, bara genom att tänka efter – och det är jag fullständigt övertygad om att du som läser det här också kan göra, bara du har rätt attityd, rätt anlag, rätt kulturell förståelse och rätt förmåga.

 

Tror du fortfarande på översittare och inte översättare som den här professor Lönnroth i Göteborg däremot, eller de som säger sig utöva något som de lögnaktigt kallar ”forn sed” eftersom de insisterar på att detta kan förändras av vem som helst, närsomhelst, hursomhelst och att det helt saknar både riktning och Nordiskt innehåll, så tror jag däremot, att tyvärr inte kommer att lära dig något av detta alls, eftersom du inte har den rätta attityden, men det är förstås en annan historia.

 

Vet du egentligen hur Red Bull skapades ?

 

Var kommer denna ”Orkudrykkur” ifrån ?

 

Red Bull kommer inte alls från Island, utan från Österrike. Företaget med samma namn – Red Bull GmbH i Fuschl am See  kallade ursprungligen sin produkt för ”Blau Sau” eller ”Blå Suggan” på tyska, vilket var ett mycket suggestivt namn, som dessutom är tysk slang, eller ett modernt idiomatiskt uttryck, för att nu vara språkligt exakt. ”Blau sau” betyder att göra något extremt snabbt, i ultrahög fart och implicerar också hårt arbete under avsevärd tidspress, eller till och med stress. Sånt är jag själv van vid – jag vet inte hur det är med dig, men om du inte har vant dig vid det, så borde du verkligen träna både din kropp och ditt sinne – annars är du ingen bra medborgare, och därmed ganska så ”unseemly” ifall du frågar mig.

Välkommen till Eddan och verkligheten !

”Blau Sau” var en dryck, med härligt klarblå och himmelsfärgad färg. Eftersom de höga herrarna i Fuschl am See ville sälja sin produkt också i muslimska länder, bytte de ut både namnet och färgen på den, och numera är den som bekant urinfärgad, och ser ut som uttömningarna från en medelhavsbo som druckit för lite av både mjöd eller vatten, utom i specialvarianterna – företaget håller ju sig också med ett sådant.

Sådana anpassningar eller eftergifter gör emellertid inte jag, aldrig i Hels vite och aldrig någonsin, och det får du nog också vänja dig vid. Kanhända är det inte tillräcklig lagom för vissa, inte på långa vägar nära lagom, men här görs som sagt inga översättningar av just det begreppet, eftersom det inte går att översätta till något annat språk. Det är viktigt att inte slarva med orden som sagt, inte ljuga, inte välja fel begrepp, eller tänka fel.

 

”Tala vad tarvas, eller tig !”

Hávamál, 51:a strofen

Ständigt aktuella är dessa ord, som ibland översätts såhär på engelska:

Såhär lyder de i original:

51.Eldi heitari brennr með illum vinum /friðr fimm daga,/en þá sloknar,/er inn sétti kemr,/ok versnar allr vinskapr.

Erik Brate, i sin klassiska översättning från 1913, fick dem att lyda som såhär:

51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.

Den översättningen är inte exakt, och felaktig, eftersom ill inte alls betyder osäker, utan dålig, illvillig, och fridhr betyder också frid, inte bara ”fred” i största allmänhet. Lasse Liten ifrån Göteborg eller Lönnroth och hans felaktiga översättning kan vi också glömma, för man ska inte rota i lönn.

Jag översätter därför strofen såhär, till begriplig och skön nusvenska:

51. Frid brinner hetare än eld /hos falska vänner i fem dagar / men den slocknar / när den sjätte kommer / och då vissnar all vänskap.

Dagens Nyheter kontra Asatron om lyckan…

Dagens Nyheter, den stora dagstidningen som sägs vara liberal; fast med tydligt kristen bias – överraskar ibland. Artiklar, som helt och hållet avviker från dess redaktionella linje kan ibland smyga sig in i spalterna, och man vet inte var dessa politiskt inkorrekta tankar kan dyka upp.  Under rubriken ”Insidan” kan man hitta artiklar om bland annat livsstil och psykologi, och även vetenskapssidorna kan överraska genom att för ovanlighetens skull skriva om fakta. Igår vågade man intervjua Idéhistorikerna Johan Norberg och Filip Fors vid Umeå Universitet.

De är något så ovanligt som lyckoforskare, och Johan Norberg – som skrivit en bok i ämnet – konstaterar att vi nu är tillbaka i den strömning av Hednisk Filosofi som funnits sedan antiken, efter det att ”dödstillvända” religioner typ kristendomen – som inte ser någon lycka i livet här på jorden, utan bara efter döden i ett drömt himmelrike – numera starkt förlorat i popularitet. Varken Norberg eller hans kollega tar upp den hedniska hedonismen, eller Epikuros, till exempel – utan presenterar sig som strikta Aristoteliker, och alltså praktiska materialister – alltså sådana personer som inför strikt naturvetenskapliga eller närmast statistiska argument för vad som ska anses som lycka, enligt en närmast Nationalekonomisk eller Traditionellt Liberal syn på Lyckobegreppet, alltså något i stil med John Stuart Mills maxim om ”största möjliga lycka till största möjliga flertal”

utilitarianism

Utilitarianism – största möjliga lycka åt största antal = ”Maul Halten und Weiter dienen !

De konstaterar till och med, att det finns en genetisk grund för lyckan, som de ser det. Vissa människor är helt enkelt födda med en viss personlighet, och generna styr personligheten i högre grad än vi vanligen inser; skriver DN. Somliga människor är därför genetiskt pre-destinerade till att känna större lycka än andra, men vida viktigare är hur individen lär sig att hantera olycka, hävdar tidningen.

Det sägs rent ut i DN:s artikel, att endast vissa materiella förutsättningar, dvs en viss nivå av välfärd, alltså ett slags ”existensminimum” för att lycka alls skall kunna uppstå existerar, i form av inkomst eller annat, och om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, känner befolkningen i ett land ingen lycka alls, för lycka består i att ha och äga saker, läser jag i tidningen. Döm själv efter detta stycke, till exempel – ren materialism, och inget annat:

En god ekonomi är också en viktig faktor för lycka, enligt Filip Fors. Däremot är sambandet mellan pengar och lycka inte linjärt. Nyttan av att ha pengar avtar när man väl har uppnått en viss ekonomisk standard, säger han.

– Då har man sina basbehov tillfredsställda. Man vänjer sig till slut vid att ha råd med mer saker, säger han och lägger till att samma princip gäller för materiella ting.

Dessutom måste man vara säker till liv och lem för att kunna uppnå lycka, påstår DN. Folk kan omöjligen vara lyckliga i krig, eller i katstrofzoner, enligt forskarna – och Afrikas befolkning skulle inte känna lycka den heller, eftersom den är alldeles för fattig – nej endast Europa sätter standarden, och särskilt Sverige är paradiset eller lyckoriket på jorden, enligt forskarna. Hör här vad de skriver:

Var vi bor i världen

En viktig faktor är var i världen vi befinner oss, enligt Filip Fors. Människor som bor i exempelvis Sverige är ganska lyckliga i jämförelse med personer i många andra länder i världen. Det handlar om trygghet, god hälsa och om att vi lever i ett samhälle med hög tillit till institutioner och till varandra, säger han.

– I Skandinavien är folk väldigt lyckliga jämfört med i de flesta andra regioner i världen. Det tror man beror på att vi dels har en hög materiell levnadsstandard och låg fattigdom, dels på att vi bor i trygga samhällen rent socialt. Man kan lita på de flesta människor och vi har låg korruption och så vidare, säger Filip Fors.

Aldrig har jag hört något mer inskränkt, småaktigt eller fördomsfullt, ens från DN.

Mellan raderna i artikeln ser man den vanliga PK-förnumstigheten, den som får vissa av våra politiker att tro att hela Syriens befolkning, på 50 miljoner människor eller mer, ovilllkorligen MÅSTE ryckas upp med rötterna och genast fotvandra till paradiset Sverige, där de – oberoende av vad de själva vill – ska leva resten av sina liv. Och de ska inte tro att de själva får bygga upp ett eget samhälle i sitt eget land igen, nej nej !

Endast Västerlandet och då främst Europa är alltså måttstocken, enligt ”lyckoforskarna”… Mycket annat skrivs också i DN:s artikel, och till det skall jag återvända inom kort – men innan dess kan vi fråga oss – ÄR det verkligen såhär ?

rank-africaFolk i andra delar av Världen skulle inte kunna var lyckliga, skriver Dagens Nyheter. Och ändå skriver ”The African Economist” att frågan om lycka inte är så enkel….

 Då och då föresvävar det även Umeåborna i artikeln att frågan om lycka är något mer komplicerad. Lycka är inte alls samma sak som tur, till exempel – eller ens Svintur – i valet av födelseort. Med Svintur, eller vad norrmännen kallar ”Svineheld” eller tyskarna ”Schwein gehabt !” (alltså ordagrant ”haft svin” – vi ser spåren av Särimner i det idéhistoriska tänkandet) menar vi en osannolik slump, eller förmågan att utnyttja tillfället eller den osannolika slumpen till egen vinning, vilket är exakt det recept på personlig lycka DN föreskriver…

Sedan finns också ruset, extasen eller den kortvariga, men falska och bedrägliga lyckan, som jag talade om igår. En del människor tror att lyckan bor i narkotika-rus, till exempel, eller i datorspel eller andra former av beroendeförhållanden, men de blir nog grymt besvikna så småningom. Varaktig lycka förutsätter någotslags balans eller harmoni, grekiskans Harmoneia, alltså dottern till krigets gud Ares och kärlekens gudinna Afrodite i Grekisk mytologi, även om somliga också tror att Harmoneia är detsamma som Aphrodite Pandemos, hela folkets Afrodite, det vill säga Frejahon som inom sig rymmer BÅDE kriget och kärleken samtidigt.

Det finns med andra ord ingen lycka utan kärlek. Så enkelt är det. Så trodde redan antikens folk, och Nordborna med – som vi ska se.

Lyckan ligger alltså inte i enbart materiella ting, och den kan heller inte köpas för pengar – vad än Dagstidningarna skriver…

grottoandharmonystatueStaty av Freja eller Harmoneia i ”Old Economy Village” – Pennsylvania, USA.

För övrigt kan du mycket väl uppleva lycka, också om du bor i en katastrofzon, eller till och med deltar i ett krig. Kanhända är då lyckan av den mer kortvariga sorten, men tänk på en ung soldats upplevelser efter sin första strid. Han ser sig om efter de andra unga männen i sin skyttegrupp, och de konstaterar alla hungriga, trötta och utmattade till bristningsgränsen att de haft osannolik tur ändå, och överlevt. De skrattar, småpratar, lyfter fram sina egna berättelser och talar med hesa och viskande röster om vad som hänt under dagen. Det är en annan sorts lycka än vad en akademiker från Umeå kan förstå, eller ens dela. Men i morgon går kanske inte det hela deras väg, och det blir den egna sidan, som får se den egna ställningen fylld med sårade och döda. Lyckan att få födas och leva här i Midgårds dalar, kan vara mycket bedräglig.

luck-v-skill1

Den lyckligaste människa jag själv mött eller hört talas om var en infödd Kyltekniker från Afghanistan. Han var Pashtun, men arbetade på en svensk camp. Det sägs att narkosläkare kanske på sitt sätt tillhör en liknande kategori. Deras vardag består bara av ”Nu ska ni sova, fröken Björklund !” eller ”Vakna, vakna fröken Björklund – nu så var er bröstförstoring klar !” men vänta bara tills att någon verkligen håller på att dö. Det är då narkosläkaren lever upp – och under fem minuter – inte mer ! – kan han rädda eller stjälpa hela situationen – och skapa lycka eller olycka för ett stort antal andra – beroende på sin skicklighet. ”Lycka är ett väl förrättat värv” säger Hávamál. ”We are our deeds !”

Många tror att man inte har nytta av en kyltekniker när det är femtio grader i skuggan i en öken – men det har man visst !

Det är när det vanliga kraftverket inte fungerar, och reservkraften är utslagen – också för sjukhuset. Det är när fullt med folk dör eller skadas i byarna runtomkring, och kylteknikern i kraft av att han är en god innovatör hittar på ett nytt sätt att få igång dieselgeneratorn på – och kopplar starkströmskablar alldeles själv, helt emot alla säkerhetsföreskrifter – utan kroppsskydd eller hjälm – för ingen vill kosta på honom något sådant – trots splitter, trots kulor. Risken att också han skadas eller dör är betydande, men den lycklige kylteknikern, ser ni – han vet att oavsett vem som vinner kriget i morgon eller om tjugo år – och oavsett hur många som än dör, på båda sidor – så nog fan behöver de överlevande en väl utbildad kyltekniker, när de i sinom tid ska bygga upp alltsammans igen. ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort!” skrev en gång hedningen Esaias Tégner. ”Talibaner och långskägg förgår – men gott hantverk består !” kunde man också säga. Och dör vår kyltekniker, så dör han lycklig – i förtröstan på sin gud – och på att han gett sitt liv för en rättfärdig sak. Det är också lycka, av ett slag som DN:s eländiga brödskribenter aldrig någonsin kommer att förstå, därför att de saknar hängivenhet, och de rätta intellektuella förutsättningarna.

Hávamál varnar oss gång på gång för att vi inte ska tro oss själva så lyckliga, eller slå oss till ro.

”Vid kväll skall dag prisas / hustru när hon bränts / vapen när det frestats / mön när hon blivit mor / isen när du hunnit över den / ölet när det druckits..”

Vet du själv ditt öde ? Vet du, hur ditt liv slutar, eller hur samhället runtom dig utvecklas, inom ett par år ? – Nej, du vet ingenting, inte ett förbannat dugg, säger jag dig – och det vet inte människorna i andra delar av Världen – förtröstansfulla kyltekniker eller ej – heller. Men – de fortsätter arbeta, och däri ligger deras lycka. De gör något för andra, och ser en lycka i det – det kan DN.s skribenter heller inte inse. ”Eld såg jag brinna för en rik mans barn – men utanför dörren, stod Döden” står det också att läsa i Hávamál.

”Vädret kan ändras mycket på en vecka, än mer på en månad” står det att läsa – ”skog ska man fälla i storm, och segla i medvind”

Det här är samma som DN:s snusförnuftiga filosofi att utnyttja det rätta tillfället och övervinna motgångar genom sund strategi – och förutseende – men mycket enklare och klarare uttryckt.

Fattigdom är inget hinder för lyckan det heller, för läs strof 36:

Bú er betra,þótt lítit sé, halr er heima hverr; þótt tvær geitr eigi ok taugreftan sal, þat er þó betra en bæn.

Eget bo är bäst, om än det sig litet ter. Karl är hemma envar. Om du så bara har getter, och havstång till tak, så är det bättre än bön

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Etymologer och forskare har diskuterat om ”taugreftan” betyder rafter på ett halvfärdigt tak, som hålls samman genom provisoriska rep, så länge bygget varar – eller ”tang” alltså havstång – på Island var de fattiga så fattiga att de inte ens hade agtak, som på Gotland, eller Torv att täta taket med, än mindre tegel eller trä. Men – hade någon bara två getter, och ett eländigt skjul, kunde kanske den personen se det ljusa i tillvaron ändå, och därigenom finna lycka – ”alltid finner karl sig en ko” – livet är alltid värt att levas, det finns alltid en utväg ur situationen – och allt det genom att använda sitt förnuft, eller studera naturen…

Berömd är också strof 47: ”Ung var jag fordom, ensam gick jag – vilse om vägen vart. Rik jag mig såg, när jag råkade någon – man är mans gamman”. Hávamáls perspektiv är hela tiden den ensamme vandrarens, utanför-personens – men denne söker inte lyckan för egen del, utan finner den ihop med andra. Åter en sak, som DN:s skribenter, fastlåsta i sin tid och sin måttlösa materialism, aldrig kan förstå – därför att de inte har någon kärlek till sin nästa, helt enkelt. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten som många ansåg för kristen, förstod Hedendomen och Asatron bättre än andra, då han skrev följande dikt, som visar vad det handlar om:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Frihet, inte materialism. Lycka genom andra, inte i egoism. Och ändå vantolkar folk, som inte lärt sig översätta, som inte lärt sig de rätta orden. Kristna amerikaner, till exempel, som inte förstått den rätta innebörden i ”Medelklok ska envar vara”den som känner sitt eget öde, och i förtid vet när han ska dö, är sällan lycklig – och den som offrar sig för andra och tar sitt ansvar, finner kanske inte individuell lycka han heller, utan får avstå från något, som han annars skulle ha haft.

Oden vet, att han ska dö vid Ragnarök – men han fruktar inte alls vad som kommer. Han begär bara detsamma av dig, om du har kraft och ansvar nog att följa honom. För ignoranta amerikaner, däremot – är detta bara ”ignorance is bliss” och de talar fåfängt om hedningar, som är nöjda med sin okunnighet. De ser inte Odens sökande efter kunskap, och de förstår aldrig detta drag heller.

odin-grow-up53:e strofen lyder:

”Små strandrevlar – små sävdungar -små är människornas sinnnen. Alla människor är inte jämnstarka – halvt är släktet – Nu som förr !”

Våra idéhistoriker från Umeå sa, att inte alla hade samma förutsättningar för att hitta lyckan, men att alla ändå kan genomföra det, om de har rätt attityd och bara försöker. En smula hårt sagt, men ändå sant !

Strof 52:

Mikit eitt skal-a manni gefa; oft kaupir sér í litlu lof, með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga.

I min översättning:

”Mycket behöver du inte ge – Ofta köper sig lite lov – Med en halv lev – och Halva karet – fick jag mig en frände !”

Det här har ignoranta amerikanska kristna hyndor tolkat som ”att köpa sig vänner är bra” – trots att detta inte alls är vad strofen handlar om. Istället måstte den läsas ihop med de andra, och den som följer direkt efteråt. Oden säger tvärtom, att han inte ser till om du ger honom mycket av dig själv. Redan en symbolisk insats för din nästa, är lovvärt i Allfaders ögon – det viktiga är, att du försöker. Och de bästa stunderna i livet – all mänsklig lycka – är faktiskt gratis.

Två personer möts av en händelse, och delar en halv mugg öl, eller en halv brödkaka. Om så bara så litet – så räcker det – för vem vet vad detta korta möte kan leda till ?

För de som i DN:s liberala stil tror att lycka bara handlar om materiella ting, statistik eller nationalekonomi, så finns här ett sista budskap. ”Félaga” betyder inte ”fellow” eller vän, som i modern engelska – som vanligt ett gammalt anglosaxiskt missförstånd. Den som äger ”fä” eller lös egendom ihop med annan, är en ”félagi” eller ”bolagsman” skulle vi säga med modernt språkbruk. ”Felagi” är också en juridisk term, som dyker upp i ”Grågås” och de norska medeltida lagsamlingarna – till och med affärsbekanta för resten av livet kan ju träffas av en tillfällighet – och nya bolag och innovationer uppstå – också inom kyltekniken, eller vad ni nu vill… Ifall ni begär en materiell lyckotolkning, inte har kärlek och inte kommer längre..

Er-at maðr alls vesall, þótt hann sé illa heill; sumr er af sonum sæll, sumr af frændum, sumr af fé ærnu, sumr af verkum vel.

”Inte kan någon kallas olycklig, fast usel hälsa han har – Några blir sälla av söner, Andra av fränder, Några av gods, Andra av väl utfört värv.”

Så säger Hávamál om den mänskliga lyckans natur. Lyckoforskarna, som insett att frågan om personlig lycka är komplicerad, och att den för några består bara och endast bara i materiella ting, att några ser den i den egna familjen, andra i sina vänner och några i sitt arbete eller det som görs väl – för andra ! – har efter tusen år inte kommit längre, de med.

Idéhistoriker Norberg från Umeå har VERKLIGEN rätt på en punkt.

Vi ÄR – precis som han säger – tillbaka i en klassisk, Europeisk filosofisk tradition, med anor ända ner i antiken och ännu längre tillbaka – när vi lämnar Monoteismen fjärran..långt långt bakom oss.. i öknen, där inga goda tankar växer.

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden