En Jämförelse mellan Odens självoffer och Yeshua ben Yussufs…

Jag har mött många arroganta och dåligt pålästa kristna på senaste tiden, som varit mer högröstade än vanligt. Bland annat har dessa obildade gaphalsar påstått, att ”Oden bara skulle vara en blek kopia av jesus kristus” när varje någotsånär bildad människa vet, att det förhåller sig precis tvärtom. Odenstron, eller Oden som guddom betraktat, är hundratals år äldre än kristendomen, och fanns långt långt innan någon kristendom ens var påtänkt.

Wodanaz bland goterna, eller Uodin, stormens rasande gud, fanns som stamgudomlighet redan bland de Indoeuropeiska folkslagen i Asien, innan de vandrade in till Europa under bronsåldern, och religionsforskare som Mircea Eliade och Georges Dumezil klarlade redan på 1950-talet, att Oden som Schaman redan var känd för många andra asiatiska folkslag redan under stenåldern, så Odin har alltid funnits – vilket Yeshua ben Yussuf eller den påstått historiske ”jesus” aldrig har.

De kristna har också ett slags svårartad fixering vid sin store führer och ledargestalt, som de hela tiden tror ska ”frälsa” dem, och frita dem från allt ansvar över sina egna liv. Bland annat försöker de jämföra Odens självoffer på Världsträdet Yggdrasil med jesu död på det kristna korset, vilket är helt ohistoriskt, obefogat och skjuter helt bredvid målet, eftersom det bara är en högst tillfällig likhet, och därför en helt tillfällig liknelse. Även om en del forskare anser, att Odenskulten skulle ha kommit till Norden först på 300-talet, var Odens självoffer eller ”Schamanens resa” genom världarna i trädet redan välkänd på bronsåldern, och syns också i myten om Ratatosk, den pilsnabbe lille ekorren, som rör sig mellan alla världarna i trädet.

Tron på en Irminsul, en Världs-pelare i form av ett stort träd är mycket gammal, och tusentals år äldre än de kristnas kors, detta vidriga, blodbestänkta tortyrinstrument.

På en hällristning från Lökeberg, Bohuslän – en aktuell ort på grund av ett jordskred, som hände där just idag – en Odens dag – finns Yggdrasils Världsträd avbildat i form av en idegran eller ett barrträd, även om man i den senare, Isländska traditionen sade att det var en ask – ordet ”askr” kan på norröna betyda vilket träd som helst, och på det trädfattiga Island rörde man senare till begreppen. Denna bild – med en människogestalt eller en fågel i toppen – ett slags vindväsen – är minst 3500 år gammal, och då fanns ingen kristendom alls, det måste vi ändå vara överens om.

Kristendomens hela natur och väsen går ut på att JHVH-1, den påstått allsmäktige guden, med vilja skapar människorna syndiga och dåliga, och sedan driver ut dem ur Paradiset bara för att straffa dem och göra dem illa. Sedan vill han döda sin ende son, för att människorna ska ”frälsas” och så förutsätts vi alla bli glada på något dunkelt sätt och känna oss ”saliga” bara för att jesus långsamt torterades ihjäl under hemska plågor – och samtidigt ska vi vara medvetna om att detta ”ställföreträdande lidande” alltså då skulle hindra JHVH-1 från att hoppa på oss istället, och tortera ihjäl oss också – den Allsmäktige och Allvetande guden njöt så mycket av tortyren av sin ende son, att han så att säga ”glömmer bort” att plåga mänskligheten, sådan är grundtanken i det kristna världsdramat.

Sjukare religion får man leta efter.

Är de ens sunt att ”dyrka” sånt här – eller ”bli frälst” av det ??

Odens Schamanska resa är av en helt annan natur, och sker för helt andra syften. Han säger själv i Hávamál, att han var själv offrad åt sig själv, helt frivilligt och utan tvång. Han försökte aldrig frälsa någon, utan genomförde sin schamanska initiationsrit (som kan verka lite skrämmande för den ovane, men som inte alls innebär något annat än en högst symbolisk ”död””) för att ernå kunskap, och för att han ”skulle växa och frodas, medan runor jag tog upp, ropade och tog” som det står i Eddan.

Oden ”frälser” ingen, men vägleder människan mot kunskapen. Han visar vägen, men kräver inte alls att vi skall vandra den, om vi inte vill eller kan. Han bara pekar på att kunskapen finns – i Hávamál eller överallt annars – men han kräver ingenting i gengäld, någon dyrkan eller slavisk tillbedjan allraminst.

 

På en bildsten från Stora Hammars på Gotland ser vi en Odenslegend. Ett krigarfölje nalkas från höger ett timrat likbål i mitten, där en Asatrogen präst eller Gode lägger en död mans kropp tillrätta på bålet, innan det skall tändas. Den främste krigaren bär en falk eller en rovfågel i handen som offergåva. Men den ståtliga fågeln behöver aldrig dö. Vi ser hur den svingar sig upp i luften över likbålet, samtidigt som solen med sina strålar eller kanske Tors blixtar likt ormar ringlar över himlen. På vänster sida om likbålet står den närmast sörjande, och offrar något – kanske en fin guldring – i lågorna. Längst ut till vänster förekommer en annan scen, som har med Odens självoffer att göra.

Oden är inte för inte Hangantyr, de hängdas gud och dödens herre – ja, han är herre över både liv och död. Genom sitt självoffer lärde han sig sejden, en sorts kvinnlig magi, som räknades som omanlig enligt somliga, och även om Tors kämpar tyckte att sejdkonsten eller förmågan att i trance se in i framtiden var något djupt suspekt, ja sexuellt perverst rent av, var Oden inte rädd för något. I sitt sökande efter den sanna kunskapen sprängde han alla gränser, och gick över och bortom vad vanligt folk kunde acceptera, ty han var i sanning en gud, och icke mer en människa.

Sägnen berättar om Starkad, eller Starkodder, en av Odens bärsärkar och krigare. Han blev av Oden given den gåvan vid födseln, att han skulle få leva i tre mansåldrar och ha nio mäns styrka, men Tor ställde sig avvog och tillfogade, att Starkad för var mansålder skulle bli tvungen att begå ett hemskt nidingsdåd. Ett av dessa dåd var hur Starkads vänskap med kung Vikar slutade illa. Vikars skepp drabbades av stiljte, och Oden rådde Starkad att förrätta ett högst symboliskt offer, som på lek. Vikar skulle bindas mellan två smala vidjor, och stickas med ett vass-strå, samtidigt som han hade ett tunnt litet snöre bundet runt halsen. Men när Starkad förberett allt detta, förvandlades de två vidjorna till två starka träd, vass-stråt blev till ett spjut, som gick rakt igenom kungens kropp, och snöret till ett kraftigt rep, i vars rännsnara Vikar fann sin död. Så kallades Starkad niding, och blev anklagad för dråpet på sin vän kungen, men det skedde bara för att Oden tyckt att Vikar levt länge nog, och ville kalla hem honom till Valhalls härlighet. Det är denna scen, vi ser på stenen från Stora Hammar, och mannen i mitten, kan vara Starkad själv.

Sägnen om Vikars död varnar oss för att vi kanske inte ska försöka imitera Oden, eller späka oss så till de grader, att vi svävar mellan himmel och jord eller mellan liv och död i nio dagar och nio nätter – tre gånger den tid jesus var död – ty Oden är honom trefalt överlägsen – eller svälter oss själva i jakten på den stora kunskapen. Men Oden gav runorna till människosläktet, och det var hans största gåva till oss. Med dem kan vi uttrycka våra tankar och känslor, så att de består för evigt, och övervinner själva tiden, ja också själva dödens makt.

Allt detta kunde Oden, och detta lär han ut till dem, som vill följa honom. Men – det säger jag er, ni mina telningar och små hedningar – att ni skulle darra inför en sådan väg, om ni rätt den förstod – ty den vägen är svår och hård att vandra.

”Veten I än, eller vad ?”

”Den vise vandrar alltid ensam. Den svage finns alltid i folkhopen och massan…”

Dagens Nyheter kontra Asatron om lyckan…

Dagens Nyheter, den stora dagstidningen som sägs vara liberal; fast med tydligt kristen bias – överraskar ibland. Artiklar, som helt och hållet avviker från dess redaktionella linje kan ibland smyga sig in i spalterna, och man vet inte var dessa politiskt inkorrekta tankar kan dyka upp.  Under rubriken ”Insidan” kan man hitta artiklar om bland annat livsstil och psykologi, och även vetenskapssidorna kan överraska genom att för ovanlighetens skull skriva om fakta. Igår vågade man intervjua Idéhistorikerna Johan Norberg och Filip Fors vid Umeå Universitet.

De är något så ovanligt som lyckoforskare, och Johan Norberg – som skrivit en bok i ämnet – konstaterar att vi nu är tillbaka i den strömning av Hednisk Filosofi som funnits sedan antiken, efter det att ”dödstillvända” religioner typ kristendomen – som inte ser någon lycka i livet här på jorden, utan bara efter döden i ett drömt himmelrike – numera starkt förlorat i popularitet. Varken Norberg eller hans kollega tar upp den hedniska hedonismen, eller Epikuros, till exempel – utan presenterar sig som strikta Aristoteliker, och alltså praktiska materialister – alltså sådana personer som inför strikt naturvetenskapliga eller närmast statistiska argument för vad som ska anses som lycka, enligt en närmast Nationalekonomisk eller Traditionellt Liberal syn på Lyckobegreppet, alltså något i stil med John Stuart Mills maxim om ”största möjliga lycka till största möjliga flertal”

utilitarianism

Utilitarianism – största möjliga lycka åt största antal = ”Maul Halten und Weiter dienen !

De konstaterar till och med, att det finns en genetisk grund för lyckan, som de ser det. Vissa människor är helt enkelt födda med en viss personlighet, och generna styr personligheten i högre grad än vi vanligen inser; skriver DN. Somliga människor är därför genetiskt pre-destinerade till att känna större lycka än andra, men vida viktigare är hur individen lär sig att hantera olycka, hävdar tidningen.

Det sägs rent ut i DN:s artikel, att endast vissa materiella förutsättningar, dvs en viss nivå av välfärd, alltså ett slags ”existensminimum” för att lycka alls skall kunna uppstå existerar, i form av inkomst eller annat, och om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, känner befolkningen i ett land ingen lycka alls, för lycka består i att ha och äga saker, läser jag i tidningen. Döm själv efter detta stycke, till exempel – ren materialism, och inget annat:

En god ekonomi är också en viktig faktor för lycka, enligt Filip Fors. Däremot är sambandet mellan pengar och lycka inte linjärt. Nyttan av att ha pengar avtar när man väl har uppnått en viss ekonomisk standard, säger han.

– Då har man sina basbehov tillfredsställda. Man vänjer sig till slut vid att ha råd med mer saker, säger han och lägger till att samma princip gäller för materiella ting.

Dessutom måste man vara säker till liv och lem för att kunna uppnå lycka, påstår DN. Folk kan omöjligen vara lyckliga i krig, eller i katstrofzoner, enligt forskarna – och Afrikas befolkning skulle inte känna lycka den heller, eftersom den är alldeles för fattig – nej endast Europa sätter standarden, och särskilt Sverige är paradiset eller lyckoriket på jorden, enligt forskarna. Hör här vad de skriver:

Var vi bor i världen

En viktig faktor är var i världen vi befinner oss, enligt Filip Fors. Människor som bor i exempelvis Sverige är ganska lyckliga i jämförelse med personer i många andra länder i världen. Det handlar om trygghet, god hälsa och om att vi lever i ett samhälle med hög tillit till institutioner och till varandra, säger han.

– I Skandinavien är folk väldigt lyckliga jämfört med i de flesta andra regioner i världen. Det tror man beror på att vi dels har en hög materiell levnadsstandard och låg fattigdom, dels på att vi bor i trygga samhällen rent socialt. Man kan lita på de flesta människor och vi har låg korruption och så vidare, säger Filip Fors.

Aldrig har jag hört något mer inskränkt, småaktigt eller fördomsfullt, ens från DN.

Mellan raderna i artikeln ser man den vanliga PK-förnumstigheten, den som får vissa av våra politiker att tro att hela Syriens befolkning, på 50 miljoner människor eller mer, ovilllkorligen MÅSTE ryckas upp med rötterna och genast fotvandra till paradiset Sverige, där de – oberoende av vad de själva vill – ska leva resten av sina liv. Och de ska inte tro att de själva får bygga upp ett eget samhälle i sitt eget land igen, nej nej !

Endast Västerlandet och då främst Europa är alltså måttstocken, enligt ”lyckoforskarna”… Mycket annat skrivs också i DN:s artikel, och till det skall jag återvända inom kort – men innan dess kan vi fråga oss – ÄR det verkligen såhär ?

rank-africaFolk i andra delar av Världen skulle inte kunna var lyckliga, skriver Dagens Nyheter. Och ändå skriver ”The African Economist” att frågan om lycka inte är så enkel….

 Då och då föresvävar det även Umeåborna i artikeln att frågan om lycka är något mer komplicerad. Lycka är inte alls samma sak som tur, till exempel – eller ens Svintur – i valet av födelseort. Med Svintur, eller vad norrmännen kallar ”Svineheld” eller tyskarna ”Schwein gehabt !” (alltså ordagrant ”haft svin” – vi ser spåren av Särimner i det idéhistoriska tänkandet) menar vi en osannolik slump, eller förmågan att utnyttja tillfället eller den osannolika slumpen till egen vinning, vilket är exakt det recept på personlig lycka DN föreskriver…

Sedan finns också ruset, extasen eller den kortvariga, men falska och bedrägliga lyckan, som jag talade om igår. En del människor tror att lyckan bor i narkotika-rus, till exempel, eller i datorspel eller andra former av beroendeförhållanden, men de blir nog grymt besvikna så småningom. Varaktig lycka förutsätter någotslags balans eller harmoni, grekiskans Harmoneia, alltså dottern till krigets gud Ares och kärlekens gudinna Afrodite i Grekisk mytologi, även om somliga också tror att Harmoneia är detsamma som Aphrodite Pandemos, hela folkets Afrodite, det vill säga Frejahon som inom sig rymmer BÅDE kriget och kärleken samtidigt.

Det finns med andra ord ingen lycka utan kärlek. Så enkelt är det. Så trodde redan antikens folk, och Nordborna med – som vi ska se.

Lyckan ligger alltså inte i enbart materiella ting, och den kan heller inte köpas för pengar – vad än Dagstidningarna skriver…

grottoandharmonystatueStaty av Freja eller Harmoneia i ”Old Economy Village” – Pennsylvania, USA.

För övrigt kan du mycket väl uppleva lycka, också om du bor i en katastrofzon, eller till och med deltar i ett krig. Kanhända är då lyckan av den mer kortvariga sorten, men tänk på en ung soldats upplevelser efter sin första strid. Han ser sig om efter de andra unga männen i sin skyttegrupp, och de konstaterar alla hungriga, trötta och utmattade till bristningsgränsen att de haft osannolik tur ändå, och överlevt. De skrattar, småpratar, lyfter fram sina egna berättelser och talar med hesa och viskande röster om vad som hänt under dagen. Det är en annan sorts lycka än vad en akademiker från Umeå kan förstå, eller ens dela. Men i morgon går kanske inte det hela deras väg, och det blir den egna sidan, som får se den egna ställningen fylld med sårade och döda. Lyckan att få födas och leva här i Midgårds dalar, kan vara mycket bedräglig.

luck-v-skill1

Den lyckligaste människa jag själv mött eller hört talas om var en infödd Kyltekniker från Afghanistan. Han var Pashtun, men arbetade på en svensk camp. Det sägs att narkosläkare kanske på sitt sätt tillhör en liknande kategori. Deras vardag består bara av ”Nu ska ni sova, fröken Björklund !” eller ”Vakna, vakna fröken Björklund – nu så var er bröstförstoring klar !” men vänta bara tills att någon verkligen håller på att dö. Det är då narkosläkaren lever upp – och under fem minuter – inte mer ! – kan han rädda eller stjälpa hela situationen – och skapa lycka eller olycka för ett stort antal andra – beroende på sin skicklighet. ”Lycka är ett väl förrättat värv” säger Hávamál. ”We are our deeds !”

Många tror att man inte har nytta av en kyltekniker när det är femtio grader i skuggan i en öken – men det har man visst !

Det är när det vanliga kraftverket inte fungerar, och reservkraften är utslagen – också för sjukhuset. Det är när fullt med folk dör eller skadas i byarna runtomkring, och kylteknikern i kraft av att han är en god innovatör hittar på ett nytt sätt att få igång dieselgeneratorn på – och kopplar starkströmskablar alldeles själv, helt emot alla säkerhetsföreskrifter – utan kroppsskydd eller hjälm – för ingen vill kosta på honom något sådant – trots splitter, trots kulor. Risken att också han skadas eller dör är betydande, men den lycklige kylteknikern, ser ni – han vet att oavsett vem som vinner kriget i morgon eller om tjugo år – och oavsett hur många som än dör, på båda sidor – så nog fan behöver de överlevande en väl utbildad kyltekniker, när de i sinom tid ska bygga upp alltsammans igen. ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det dör som en stormvind i öknen bort!” skrev en gång hedningen Esaias Tégner. ”Talibaner och långskägg förgår – men gott hantverk består !” kunde man också säga. Och dör vår kyltekniker, så dör han lycklig – i förtröstan på sin gud – och på att han gett sitt liv för en rättfärdig sak. Det är också lycka, av ett slag som DN:s eländiga brödskribenter aldrig någonsin kommer att förstå, därför att de saknar hängivenhet, och de rätta intellektuella förutsättningarna.

Hávamál varnar oss gång på gång för att vi inte ska tro oss själva så lyckliga, eller slå oss till ro.

”Vid kväll skall dag prisas / hustru när hon bränts / vapen när det frestats / mön när hon blivit mor / isen när du hunnit över den / ölet när det druckits..”

Vet du själv ditt öde ? Vet du, hur ditt liv slutar, eller hur samhället runtom dig utvecklas, inom ett par år ? – Nej, du vet ingenting, inte ett förbannat dugg, säger jag dig – och det vet inte människorna i andra delar av Världen – förtröstansfulla kyltekniker eller ej – heller. Men – de fortsätter arbeta, och däri ligger deras lycka. De gör något för andra, och ser en lycka i det – det kan DN.s skribenter heller inte inse. ”Eld såg jag brinna för en rik mans barn – men utanför dörren, stod Döden” står det också att läsa i Hávamál.

”Vädret kan ändras mycket på en vecka, än mer på en månad” står det att läsa – ”skog ska man fälla i storm, och segla i medvind”

Det här är samma som DN:s snusförnuftiga filosofi att utnyttja det rätta tillfället och övervinna motgångar genom sund strategi – och förutseende – men mycket enklare och klarare uttryckt.

Fattigdom är inget hinder för lyckan det heller, för läs strof 36:

Bú er betra,þótt lítit sé, halr er heima hverr; þótt tvær geitr eigi ok taugreftan sal, þat er þó betra en bæn.

Eget bo är bäst, om än det sig litet ter. Karl är hemma envar. Om du så bara har getter, och havstång till tak, så är det bättre än bön

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Feral Goat (Capra hircus) two goats eating seaweed on carsaig beach on Mull. Argyll and the Islands, Scotland, UK

Etymologer och forskare har diskuterat om ”taugreftan” betyder rafter på ett halvfärdigt tak, som hålls samman genom provisoriska rep, så länge bygget varar – eller ”tang” alltså havstång – på Island var de fattiga så fattiga att de inte ens hade agtak, som på Gotland, eller Torv att täta taket med, än mindre tegel eller trä. Men – hade någon bara två getter, och ett eländigt skjul, kunde kanske den personen se det ljusa i tillvaron ändå, och därigenom finna lycka – ”alltid finner karl sig en ko” – livet är alltid värt att levas, det finns alltid en utväg ur situationen – och allt det genom att använda sitt förnuft, eller studera naturen…

Berömd är också strof 47: ”Ung var jag fordom, ensam gick jag – vilse om vägen vart. Rik jag mig såg, när jag råkade någon – man är mans gamman”. Hávamáls perspektiv är hela tiden den ensamme vandrarens, utanför-personens – men denne söker inte lyckan för egen del, utan finner den ihop med andra. Åter en sak, som DN:s skribenter, fastlåsta i sin tid och sin måttlösa materialism, aldrig kan förstå – därför att de inte har någon kärlek till sin nästa, helt enkelt. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten som många ansåg för kristen, förstod Hedendomen och Asatron bättre än andra, då han skrev följande dikt, som visar vad det handlar om:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Frihet, inte materialism. Lycka genom andra, inte i egoism. Och ändå vantolkar folk, som inte lärt sig översätta, som inte lärt sig de rätta orden. Kristna amerikaner, till exempel, som inte förstått den rätta innebörden i ”Medelklok ska envar vara”den som känner sitt eget öde, och i förtid vet när han ska dö, är sällan lycklig – och den som offrar sig för andra och tar sitt ansvar, finner kanske inte individuell lycka han heller, utan får avstå från något, som han annars skulle ha haft.

Oden vet, att han ska dö vid Ragnarök – men han fruktar inte alls vad som kommer. Han begär bara detsamma av dig, om du har kraft och ansvar nog att följa honom. För ignoranta amerikaner, däremot – är detta bara ”ignorance is bliss” och de talar fåfängt om hedningar, som är nöjda med sin okunnighet. De ser inte Odens sökande efter kunskap, och de förstår aldrig detta drag heller.

odin-grow-up53:e strofen lyder:

”Små strandrevlar – små sävdungar -små är människornas sinnnen. Alla människor är inte jämnstarka – halvt är släktet – Nu som förr !”

Våra idéhistoriker från Umeå sa, att inte alla hade samma förutsättningar för att hitta lyckan, men att alla ändå kan genomföra det, om de har rätt attityd och bara försöker. En smula hårt sagt, men ändå sant !

Strof 52:

Mikit eitt skal-a manni gefa; oft kaupir sér í litlu lof, með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga.

I min översättning:

”Mycket behöver du inte ge – Ofta köper sig lite lov – Med en halv lev – och Halva karet – fick jag mig en frände !”

Det här har ignoranta amerikanska kristna hyndor tolkat som ”att köpa sig vänner är bra” – trots att detta inte alls är vad strofen handlar om. Istället måstte den läsas ihop med de andra, och den som följer direkt efteråt. Oden säger tvärtom, att han inte ser till om du ger honom mycket av dig själv. Redan en symbolisk insats för din nästa, är lovvärt i Allfaders ögon – det viktiga är, att du försöker. Och de bästa stunderna i livet – all mänsklig lycka – är faktiskt gratis.

Två personer möts av en händelse, och delar en halv mugg öl, eller en halv brödkaka. Om så bara så litet – så räcker det – för vem vet vad detta korta möte kan leda till ?

För de som i DN:s liberala stil tror att lycka bara handlar om materiella ting, statistik eller nationalekonomi, så finns här ett sista budskap. ”Félaga” betyder inte ”fellow” eller vän, som i modern engelska – som vanligt ett gammalt anglosaxiskt missförstånd. Den som äger ”fä” eller lös egendom ihop med annan, är en ”félagi” eller ”bolagsman” skulle vi säga med modernt språkbruk. ”Felagi” är också en juridisk term, som dyker upp i ”Grågås” och de norska medeltida lagsamlingarna – till och med affärsbekanta för resten av livet kan ju träffas av en tillfällighet – och nya bolag och innovationer uppstå – också inom kyltekniken, eller vad ni nu vill… Ifall ni begär en materiell lyckotolkning, inte har kärlek och inte kommer längre..

Er-at maðr alls vesall, þótt hann sé illa heill; sumr er af sonum sæll, sumr af frændum, sumr af fé ærnu, sumr af verkum vel.

”Inte kan någon kallas olycklig, fast usel hälsa han har – Några blir sälla av söner, Andra av fränder, Några av gods, Andra av väl utfört värv.”

Så säger Hávamál om den mänskliga lyckans natur. Lyckoforskarna, som insett att frågan om personlig lycka är komplicerad, och att den för några består bara och endast bara i materiella ting, att några ser den i den egna familjen, andra i sina vänner och några i sitt arbete eller det som görs väl – för andra ! – har efter tusen år inte kommit längre, de med.

Idéhistoriker Norberg från Umeå har VERKLIGEN rätt på en punkt.

Vi ÄR – precis som han säger – tillbaka i en klassisk, Europeisk filosofisk tradition, med anor ända ner i antiken och ännu längre tillbaka – när vi lämnar Monoteismen fjärran..långt långt bakom oss.. i öknen, där inga goda tankar växer.

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden