RAÄ om Stenen från Hole – nu kallad Svingerud-stenen

Riksantikvarieämbetet, RAÄ har via sin främste runolog Magnus Källström – långt mer bevandrad inom Runornas konst än exempelvis skojar-professorn Henrik Williams från Uppsala – ni vet han som påstår att magiska eller esoteriska runinskrifter inte skulle finnas – har nu kommenterat den såkallade Svingerud-stenen, som Hedniska Tankar var först med att beskriva. Han skriver att fyndet skulle leda till en omvärdering av hela runradens utveckling, trots att det torde vara välkänt att redan Tacitus omkring år 100 enligt vår tideräkning omnämnde runorna. Tactius omnämnande ligger också helt i linje med den tidsram, som man anser utmärker Svingerud-stenens tillkomst.

Magnus Källström skriver också att tolkningen ”idiberug”, som skall vara ett kvinnonamn förefaller rimlig, men erkänner Hedniska Tankars påpekande om att det finns mycket mer text på den mest kända av stenplattorna – upptill på bilden här ovan – och att de textsekvenserna än så länge är otolkade. E-runan, som finns på stenen är identisk med den på Kylverstenen, säger han – och därmed får Eh-runans ursprung flyttas upp till 300 år bakåt i tiden. Magnus Källström säger också att B-runan, alltså den bindruna som förekommer mitt i texten skulle vara ”märklig” och sakna motsvarigheter, men Bindrunor som fenomen borde ändå vara välbekant för alla seriösa runologer.

En som redan tolkat den, och som dessutom är ytterst skicklig när det gäller det esoteriska bruket av runor är Stavmästaren Roland Zerpe, som redan förut omnämnts här på Hedniska Tankar. Hans tolkning finner ni här – kanhända inte nödvändigtvis rätt – det får senare forskning utvisa – men ytterst intressant – vi rekommenderar hans blogg för en genomläsning.

Oavsett vilken tolkning av bindrunan man väljer, står det klart att här döljer sig mycket mer än ett enstaka kvinnonamn. Runstenen är nu utställd på Kulturhistoriska Muséet i Oslo under en knapp månad, och efter det hoppas Magnus Källström att få tillfälle att granska stenen. Roland Zerpes tolkningsförslag fortsätter här, men omfatar inte heller de svagt, fint ristade runor som syns överst på blocket – och forskningen kring stenen har inte på långt när sagt sista ordet ännu – så var beredd på överraskningar…

I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor..

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

 

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

 

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.