Nytt runmysterium – denna gång från trakten av Askersund…

Nerikes Allehanda berättade igår i en låst artikel att en ”hällristning” med runor skulle ha hittats på en otillgänglig plats i skogarna runt Zinkgruvan, strax nära Askersund. Det är felaktigt uttryckt, och måste vara skrivet av okunniga journalister, för vad det handlar om är givetvis en runhäll, för så benämner man runristningar i fasta berghällar. Tidningen berättar om en viss småbarnsmor vid namn Erika, som fann runristningen täckt av mossa helt oförmodat vid en skogspromenad, och ringde länsantikvarien.

Den svenska myndigheten svarade inte, utan lämnade henne i sticket. Inte förrän hon upprepade sin anmälan någon månad senare tog man notis om saken, och det skedde bara efter det att hon hade skickat in en bild på ristningen. Man undrar, vad Länsantikvarien i Örebro har för rutiner, eller om saker går till lite hipp som happ där, precis som nästan överallt annars i myndighets-Sverige nuförtiden.

”Tyd du runorna, de från fäder stammande”

Tidningen skriver att ristningen kan vara sentida, vilket man säger skall avgöras helt utifrån dess form. Runorna i den är mycket slitna, men det kan bero på sättet de ristas på, och r i och för sig ingen garanti för hög ålder. Men texten däremot, verkar alldeles otydd och okänd, och vad där står är helt okänt för tidningen – så man önskar att Magnus Källström eller Riksantikvaireämbetets experter tog sig an detta, eftersom korrekt nivå på expertis ifråga om runkännedom numera inte finns på länsnivå, utan bara centralt i Stockholm.

Å andra sidan – vem eller vilka skulle då ha gömt en hittills okänd inskrift, långt inne i skogarna vid Askersund, och varför skulle man gjort det på 18-1900 talet, som tidningen antar ?

Och vad säger själva inskriften ?

”Frigg gråter i fensalar över Balders ve. Veten I än, eller vad ?”

”Ränd i RÖVEN” utav de kristna… Eller vad visar egentligen runstenen U 901 ??

Man kan undra varför Riksantikvarieämbetet, som fortfarande har den arkeologiska sakkunskapen, helt tiger om förstörelsen på Birka, Adelsö och Helgö. RAÄ:s nuvarande policy är att hela vårt historiska arv ska vara ”queert” och man anställer speciella personer, som inte har någon kunskap, men som skall åtgärda den saken. Sådan är den kulturpolitik, som förs under Regeringen och vår nuvarande Kulturminister – vars politiska hemort är välkänd…

Nåväl. Låt oss lämna detta trista ämne och sakernas sorgliga tillstånd i vårt stackars fädernesland. Istället övergår jag till att behandla den Uppländska runstenen U 901, som numera står i Umeå, och som härförleden blev föremål för två utmärkta inlägg av runologen Magnus Källström på K-bloggen, vilket är föga förvånande, eftersom Magnus Källström faktiskt är den allra främste runologen i hela Sverige. Men vad visar denna sten ?

Visar Åsmund Kåressons sten från Läby Vad utanför Uppsala en person som blir ränd i röven utav de kristna, och får ett krucifix i anus ?

Man har påstått, att Åsmund själv skulle vara kristen, eller till och med att han skulle vara en hitrest biskop, som av helt okänd anledning plötsligt övergått till att vara runristare, men sanningen är att långtifrån alla av det tjugotal signerade stenar och ett tjugotal osignerade man tillskriver honom alls har några kors, eller slentrianmässigt kristna inskrifter, i stil med ”kudh hialpi and hans” eller några andra standardformuleringar, som högst pliktskyldigt satts in på en rad uppländska stenar.  Inte heller behöver alla stenar med solkors vara kristna, även om många forskare vill få det dithän. U 901 verkar dock vara det, eftersom den avslutas med just ”…and hans” enligt vad forskningen sedan länge konstaterat, och denna idag söndriga och fragmentariska sten, är en del av ett par, har Magnus Källström bevisat ur RAÄ:s rikhaltiga arkiv.

Dock är det ej så illa med motivet ovan, som man kunde tro.

Kristna forskare har påstått, att scenen ovan skulle återge en kristen begravning, men Magnus Källström har lyckats lista ut att det inte alls förhåller sig på det viset. Några sådana bevis finns inte, och de tre bröder Karl, Jarl och Igulbjörn, som finns omnämnda på parstenarna från Läby-vadet strax nära Håga-högen – en mycket viktig och central plats i hela Svea Rike är inte de figurer vi ser här. Redan från början hade Richard Dybäck, mannen som skrev den svenska nationalsången, klart för sig att stenen avbildar en stridsscen, inte en man som kör upp ett kristet kors i arslet på en annan, kort sagt och skam till sägandes. På stenens vänstra halva syns en ryttarlös häst med sadel, och Dybäck föreslog att scenen avbildar Sigurd Fafnesbane, som blir mördad utav sina fiender, även om Magnus Källström har varslat oss om en helt ny tolkning.

I eddadikten Brot sägs att ”här går det till så som om de dräpte honom ute. Men somliga säger, att de dräpte honom inomhus i hans säng, sovande. Men tyska män säger att de dräpte honom ute i skogen.” Den anonyme författaren konstaterar avslutningsvis: ”Men det säger alla samstämmigt, att de svek honom mot tro och loven och angrep honom liggande och oförberedd.”

Sådant är nidingarnas och kristet folks verk, det säger jag er – ack ni ludna och hedna !

Otto von Friesen, en annan runforskare som undersökte den sönderslagna stenen från Läby hittade nämligen en björnfigur högst upp på stenen, en silhuett, som Dybeck också angett skulle finnas där – och Magnus Källström menar att det inte alls är något krucifix vi ser på den undre teckningen  – Åsmund Kåresson avbildade sådana på andra stenar, men då i en helt annan stil och teknik, och tittar vi noga efter, ser vi att det inte är något kors, utan en asymetrisk pålyxa det är fråga om.

Fortsatte U 901 stenen med fler fragment upptill ? Var den mycket högre än idag, och innehöll den fler figurer…?? Ett studium av brottytorna kanske skulle avslöja något…

Fotot ovan visar mycket riktig tassarna och nosen av en avbruten björn – men det finns inga björnar i Sigurdsagan, vad jag minns, utom att Sigurd ska ha brottats med en av dem i sin ungdom, och att Didrik av Bern, en sagofigur som tyskarna å andra sidan  ibland har kallat Wolfdietrich ibland skall ha visats med en björn, och inte bara vargar, som man kunde tro…

Magnus K har ännu inte avslöjat hela sin teori, men det skall bli spänande att se vart den leder… Björnfigurer är sällsynta i runstenssammanhang, men Åsmund Kåresson skall enligt uppgift ha ristat fler av dem...så vad syftar detta på, månne.. ?

den unge Siegfried” (eller Sigurd Fafnesbane)”betvingar en björn” enligt den tyske konstnären Karl Schmoll von Eisenwerth, 1911

Svordomar och Run-klotter från Hassela knyter an till Kensington-stenen och dess falsarium…

Borta på Riksantikvarieämbetets bloggsida redogör som vanligt Magnus Källström, en av vårt lands absolut kunnigaste runologer och en man som jag träffat i levande livet för hur två tidigare otydda, sena 1800-tals inskrifter gjorda med Hälsingerunor i den så kallade Erk-mats gården, Hassela, hjälper till att avslöja Kensingtonstenen, en av Världens mest kända vetenskapliga falsarier, och kanske den mest kända förfalskade runinskriften överhuvudtaget. Att Kensington-stenen är bluff och båg, visste man i och för sig redan på 1800-talet, kort efter att Olof Öhman, en svensk utvandrare från just Hälsingland, påstod att han skulle ha hittat en medeltida runinskrift på sin gård i Minnesota.

Mats G Larsson, en annan otroligt kunnig forskare, har skrivit en hel bok om det amerikanska bedrägeriet, och varför somliga kristna i Minnesotas svenskbygder, än idag fortsätter att tro på det, tillsammans med en del okultister, svärmare och annat löst folk här hemma i Sverige. Det nya i sammanhanget är, att Magnus Källström både lyckats tyda runklottret i den Hälsingländska drängstugans tak – för det är just en drängstuga det är tal om här – och samtidigt hitta bevis för att den runa för bokstaven A som används på Kensingtonstenen visst inte är unik, den användes flitigt i Hälsingland på 1800-talet, men bara där och endast där, och Olof Öman var bevisligen också en runkunnig man, och visst inte så okunnig i dessa sammanhang som han lät påskina…

Historien om hur Källström resonerar sig fram till det här, och hur han också mottar läsarbrev från Hälsingland, är minst sagt underhållande, men ännu roligare är kanske det ”Dieffulen !” och hansilffsn – alltså antagligen Hans Ilfsson – kanske namnet på en ovanligt hatad storbonde och arbetsgivare – samt Ioos som man nu hittat på de hälsingländska takbjälkarna. Källström antar att detta sannolikt är någons initialer, skrivna med chiffer eller lönnrunor, men det är inte helt säkert, säger jag. Också de som gjort inskriften, måste efter varje arbetsdags slut legat där och skrattat i sina sängar åt dumheterna, eller ”Bällt du luur’n !” som man säger på jämtska.

Det slår mig också att Ljote, eller Ljotan var det namn på Satan, som användes på 1600-talet under häxprocessernas tid, då Svenska Kyrkan tog livet av mer än 700 människor i vårt land för ingen anledning alls. Folk har sett en avledning av Oden eller möjligen Wothan i detta Ljote, men jag tror för min del – utan att ha vetenskapligt godtagbara eller säkra bevis för etymologin, att det kommer av ett ”Jotun” eller ”Iatun” som redan finns i Rökstenens text från Östgötskt 800-tal, fast det är en annan historia. Också Loke var som bekant av jättesläkt, och namnet Ljotan står antagligen just för honom….