Altunastenen – och saker som är ”helt uppenbara”

Under ett föredrag med Magnus Källström, landets kanske bäste runolog i Västerås härförleden nämndes Altunastenen som en av vårt lands mera kända alltigenom hedniska runstenar. Det stämmer. Runristarna Balle och Frösten, lärjungar till den ännu drivnare Livsten, gjorde vad som nu betecknas som U 1161 till ett mästerverk. Egentligen står det, att Balle och Frösten var i Lidh Lidstens, och ”lidh” betyder härskara, ledung, följe – så vi får tänka oss en hel resande verkstad med mästare, gesäller och mycket folk i Lidstens följe.

 

Den berömde runologen Otto von Friesen, som såg till att Altunastenen blev frilagd igen, och inte doldes av Svenska Kyrkans ständigt pågående förstörelseverk. (Bild från 1918)

Stenen satt ursprungligen inmurad i ett lokalt gravkor från 1678, och dess berömda bild av Tors Fiskafänge och Midgårdsormen skulle aldrig ha blivit känd, om det inte varit frö en lokal hembygdsforskare, K A Karlinder. Altuna kyrka har aldrig blivit riktigt undersökt, och kan gömma ännu fler stenar i sina murar. Man brukar påstå, att det ”inte skulle gå” att tyda de bilder, som sitter ovanför scenen med Tor och Midgårdsormen, men är det verkligen så ? Låt oss se efter.

Redan ortnamnsledet al- i Altuna är mycket gammalt, och brukar ibland hänföras till kulten av Vanerna, främst ibland dem Frej. Observera också att en ”Frösten” skall ha varit med ibland dem, som ristade och reste stenen – vad tyder detta på, månne ? Under Kulturmarxismens 1970-tal ville ortnamnsforskarna plötsligt inte godkänna Al- namnen som ”sal”, gudahov eller ”tempel” av gotiskans ”alghs” för ”helig” utan försökt hänföra precis alla ortnamn till naturföreteelser, och förneka existensen av vad man kallar ”teofora ortsnamn” eller namn som baserar sig på Asatrons gudomar överhuvudtaget – fast idag har pendeln svängt tillbaka, och alla forskare accepterar numera att åtminstone Alsike och Altuna i Uppland verkligen är Teofora, och har varit platsen för vad vi skulle kalla Vin eller Kultställen, heliga platser.

En viss Maria Wretermark påstod 2009 att det skulle vara ”helt uppenbart” att en rovfågel syns bland runslingorna på stenens textsida, även om hon inte kunde bevisa att detta tydde på att falkjakt förekom i Sverige under hednisk tid – men falken är ju en symbol för Freja, en annan känd medlem av Vanernas släkte… Stenen är idag dåligt underhållen, liksom nästan alla av Upplands runstenar, som lokala ”kulturnämnder” låter falla i glömska och vanvård, men när den var uppmålad för några årtionden sedan, syntes fågeln bland runslingorna ganska tydligt:

Men vilka är figurerna, som döljer sig ovanför Torsbilden, längre ned på stenens ena smalsida ? Låt oss se efter…

Kulturföreningen ”Fjärdhundraland” påstår rakt ut i luften och helt utan varesig minsta argument eller bevis för den saken att stenen skulle innehålla ”en ryttarbild av Oden” – men varför det ? Oden avbildas nästan alltid enögd, med spjutet Gungner i handen om han rider, eller annars, men här möter vi en ryttare, som visst inte håller ett spjut eller en jaktfalk i handen, för titta noga efter... Strecken – som tydligen skall markera ögon – finns inte alls på Von Friesens rekonstruktion eller de tidigare uppmålningarna från 1900-talets början…

Ryttarens huvud var då också ”rundare” än det är idag, och nästan cirkelrunt, vilket också gäller bilden av Tor nedtill – det är en liten, men som vi ska se betydelsefull detalj – för vad är det ryttaren håller i sin hand ? Det är ett litet, fyrkantigt föremål, liknande en ask, ett brev eller ett slags kort av något slag – och ovanför ser vi fötterna av en annan mansfigur, som står på en ställning, ett torn eller en byggnadskonstruktion.

Till vänster om mannen i tornet ses något som ser ut som en utsirad högsätes-stolpe, och ovanför honom finns två ristade linjer, och ett avbrutet stenparti, som aldrig blivit riktigt granskat, imålat eller tolkat. Lägg märke till att mansfiguren helt saknar vapen, inte är enögd och inte har någon korp på axeln, till exempel – så varför alls tolka honom som Oden ? Själv vet jag bara en enda källa, som säger att detta ska vara Oden, stående i Hlidskjalf, tornet varifrån man kan se ut över alla världar – och det är Bengt Järbes bok ”Sällsamheter i Uppland” del 1 från 1978 – han bygger i sin tur på Elias Wessén och ”Run-Janne” eller Sven BF Jansson – och det är det som har lett de okunniga krämarna från Fjärdhundra att svamla om ryttarbilden, eftersom det inte förstått, vad de äldre källorna säger..

Men – återigen – är det verkligen Oden vi ser ? Och hur skulle det alls hänga samman med ryttarbilden omedelbart nedanför, ryttaren som inte alls bär på någon jaktfalk, men vad som verkar vara ett brev.

Det finns mig veterligen bara EN rimlig tolkning och EN scen ur Nordisk mytologi som passar in här – och kanske har de klokare och mera bildade bland er precis som jag redan insett det rätta svaret och löst gåtan…

Även Frej själv stod en gång i Hlidskjalf, berättar ”Skirnismál” i Eddan. Då såg han Gerd eller Njärd, och bad sin tjänare Skirnir, som också är Solen eller den Skinande, att rida ned till henne med ett friarbudskap… Och mycket riktigt är det precis detta vi ser på Altuna-stenen – kom ihåg ortnamnet ”Al-”, Vanernas kult och Frö-sten, som var med och ristade – kanske var hans platsens Gode – och även om stenen är ristad under tusentalet, och förstås tar upp motivet med Tor – som blev alltmer populär emot den hedna tidens slut – så mindes man förstås, att Vanerna och i synnerhet Frej var mycket dyrkade på denna plats – det är ju i Svearnas Rike, Uppland den står – och Frej kallas också ”Sviagod”, alltså Svea-guden…

Och om det inte är Frej – ja hur kan man då alls tolka Altuna-stenens bilder… Påståendet från kristna, obildade hundar om att ”detta inte skulle gå att tolka” faller på sin egen orimlighet – för envar hedning som är ”runsk” och någorlunda klok kan ändå se, vad som ligger i öppen dag…

Runor kontra Fåfänga….

Även mitt under rådande värmebölja publiceras ett nytt nummer av K-bloggen, Riksantikvarieämbetets utmärkta blogg. Glädjande nog handlar det inte om politisering, såkallad ”Museipedagogik” och skriverier av typen ”Hur var man mest queer i huvudet på Medeltiden” (det var man inte alls, för själva begreppet var inte ens uppfunnet då) utan bara om ett seriöst och oantastligt ämne, som till exempel runologi.

Åter för Magnus Källström, nestorn bland svenska runologer och den som företräder den seriösa vetenskapen pennan, och det gör han denna gång också med en försåtlig, hårfin tillstymmelse till ironi. Fokus är nu satt inte bara till sentida runinskrifter – för användningen av Runor och framställningar av Runstenar i Norden har egentligen aldrig upphört – se på moderna Runstenshuggare som Kalle Dahlberg på Adelsö, till exempel – utan till Runinskriptioner funna mitt inne i Stockholms Innerstad. Och Nej – det är inte den klassiska U (som i ”Uppland”) 53 det handlar om – den inmurade runstenen på stadsholmen, eller andra nu för länge sedan preskriberade kulturminnesbrott.

Fåfängligt vore att utropa denna sten till fornminne ”från tiden” – GISSA VARFÖR !!

 

Ånej. Den här gången handlar det om en runinskrift på en berghäll vid Fåfängan i Stockholm av alla platser – och det är ju en händelse som ser ut som en tanke. Jag har i den här bloggen berört en viss professor vid Runforum i Uppsala, ingen nämnd och ingen glömd, som gång efter annan jagat artiklar i pressen och organ som Dagens Industri, där de högljutt sitter och prisar sin egen påstådda genialitet, sägandes att de är ”Världens enda och framförallt absolut största” professorer inom Runologi, osv.

Riktigt så skulle nog inte Magnus Källström någonsin uttrycka sig. Inte jag heller, för den delen. Viss ödmjukhet inför Kulturarvet, kunde trots allt vara klädsamt.

Nyckelordet var fåfänga, som sagt – eller frånvaro av en vetenskaplig inställning, vilket de flesta fullt sansade akademiker BORDE ha.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag har berört pajaskonsterna från en viss Lasse Liten Lönnroth i Göteborg, en man som verkligen rotat i lönn med sin enda Eddaöversättning, den som han utan vidare påstått skulle vara världens bästa. Jag har berört hans hart när homofobiska upprepande av ordet ”bög” vilket är att helt förvanska och förfuska kulturella begrepp som ”Ragr” ”aergi” eller ”arghet” och hur han tycker det är ”roligt” eller ”mustigt” att översätta Mannar Allherliga Mannast (om guden Tor) som ”pojkvasker” – vilket det aldrig någonsin betytt och inte kan betyda heller – meningen torde vara helt klar, också för icke fullt svensktalande – och hans skenheliga strunt om att det ”måste” översättas på det viset (det ”måste” det inte alls – en professor E-mer-i-thurs som uttalar sig på det viset ljuger – och det är hela sanningen !)

Vi skulle även kunna ta en fullt klassisk översättare som Björn Collinder, som mitt i sin översättning av Hávamál plötsligt utelämnar två strofrader kring Odins offer, och i en fotnot, med 8 punkters text längst bak i boken gallskriker ”Detta är Runmagi och skall inte översättas !”. Så kunde det gå till under Kulturmarxismens glada dagar på 1960- och 1970-talen, men samme Collinder lurar inte sina läsare lika fult och grovt, när han faktiskt försöker översätta strofraderna om ”Trenne runor ristar jag för dig – Ope, Thope, Otholi” som Frejs tjänare, den skinande Skirnir säger till jättinnan Gerd eller Jorden i Skirnismál.

Vissa Uppsala-snillen säger att runmagi inte existerar, trots vävbrickan från Lund, Björketorpsstenen och tjogtals av bevis över hela Världen. De förnekar själva existensen av de isländska, angelsaxiska och norska runverserna, eller det ovedersägliga faktum, att runor kan tolkas enskilt, var och en med sin speciella innebörd. Varför skulle Skirnismál i klartext annars nämna Odal-runan – som har en viss, alldeles bestämd innebörd. Om talvärden för runor inte existerar, som sagda Uppsala Universitet de facto skrivit på sin hemsida så sent som i fjol, hur vore det då ens möjligt att tyda Rökstenens chifferklavar – som bygger på just talvärden ?

När alla dessa personer, som tycks lida av långt framskriden ”Professoriasis” (en mycket hemsk och svårbehandlad sjukdom – de stackars offren märker inte ens hur de ljuger för sig själva, eller hur det kliar i deras fingrar över möjligheten att erövra ännu en akademisk titel ) fortsätter yttra sig, utan att ens våga erkänna, att de har fel – totalt och ohjälpligt fel – i vad jag råkat vara oförskämd nog att nämna – bara som en glad amatör… ja – då äcklas jag nästan av deras självgoda inställning, eller uppenbara brist på hyfs och förstånd..

Gudarna ske pris och Tor ske lov förhåller det sig annorlunda med runstenen vid Fåfängan.

En fullt klassisk Stockholmsbild – men hur många fler stenar döljer sig i äldre byggnader, kantro ?

 

Den blev först känd genom en artikel i Dagens Nyheter måndagen den 3 september 1923 – men den kände Eddaöversättaren Erik Brate – som ännu levde då – dömde ut den genast, och ansåg att den var mycket valhänt ristad, utan någon verklig konsekvens i användningen av vokaler som O eller Ö, och vad gäller runsvenskan. Nutida ristare med smak – kompetenta nog att resonera om mejslar, huggdjup och annat – likt vännen Kalle på Adelsö – skulle nog haft synpunkter de också, eftersom det går att avgöra ristningars ålder någotsånär genom hur nötta de kan bli på tusen år, ungefär. Falsariet avslöjades alltså snabbt – det fanns ju årtal och allt – men den verklige ristaren gav sig till känna först senare.

Personen ifråga hette Gösta Storm, och var fd. redaktör på Gotlands Allehanda (jodå – sådana känner jag också!) samt kunde identifieras som en stor nykterhetsvän, tack vare tillägget lifui niktirhitin på stenen.

Om detta och andra inskrifter i Stockholm – samt hur Jan Fridegård, icke oäven ”proletärförfattare” med ett antal garanterat okristna verk som ”Torntuppen”, ”Jag – Lars Hård” (en studie i dräng- och dragonmentalitet, enligt en enig kritikerkår) samt en hel Vikinga-triologi på sitt samvete – kom att upptäcka en alldeles ”ny” och för vetenskapen okänd runinskrift kan ni läsa vidare hos Magnus Källström själv.

Epigoner till Fridegård, Frans G Bengtsson och de som försökt skriva i deras efterföljd äro legio, men dem struntar jag i att ens nämna så länge.

Liksom fullständigt inkompetenta ”fornsedares” idiotiska runklotter på berghällar i Tantolunden, ett känt tillhåll för detta slödder – av allt att döma ”mycket unga” som Källström skriver.

I rest my case.

Kanhända vi också skulle påminna oss ett antal läsvärda böcker, som amatörforskaren Mats G Larssons ytterst välskrivna bok om Kensington-stenen, ett annat känt falsarium – som vetenskapen ganska slutgiltigt avslöjat, in i minsta runa, minsta detalj, minsta skriv- och skiljetecken – för den stenen har lustigt nog sådana..

Själv vill jag – innan jag slutar detta inlägg – minnas vännen Kalle på Adelsö, som konsekvent använder nusvenska på sina stenar, med separata stungna runor för Å,Ä och Ö om jag nu minns rätt, och som i likhet med mig är en man, som älskar sanningen – och hårt arbete. Han tål inte lögner ser ni, fuskar aldrig – och därför är han en sann Runomästare.

Den verklige mästaren ristar inte för stunden, utan för evigheten. Han är icke olärd, ljuger aldrig, utan sätter sanna stavar

En gång gav jag honom en vinkelslip – i misshugg – eftersom jag tidigare fått äran att ta fram en lång text till en spiselhäll, och dessutom hjälpt honom att hugga en av hans stenar – själv blev jag aldrig snabbare i den konsten, än att jag kunde hugga ungefär en runa per timme. Givetvis tänkte jag att han kanske kunde massproducera, göra mindre betydelsefulla verk eller små stenar på det sättet – men han log bara, ur sitt blonda skägg – och så sa han ”den gåvan ställer jag i garaget så länge – föga förstår du väl vad som menas med hantverk !

Det var ett svar, värdigt en Tors man. Han kunde drämt till mig med första bästa hammare – sådana måste också finnas till hands för att rista – men se ! – det gjorde han inte, för han visade saktmod och överseende – något som verkliga vänner kan göra – men som passar dåligt i andra sammanhang, för Tors egen hammare, den bör nog finnas till reds, den också.

Jag ger er ett brottstycke av en dikt – kanske kan ni gissa, varifrån den kommer..

För att allt på den gröna jorden 
skall gå sin gång och allt få sitt 
och unga hjärtan bulta samman, 
gärna någon stund ibland 
vi bistra kämpar vakta getter.»

Runor från Farbror Frej

”Hej alla barn – Nu blir det barnprogram
Kom får ni se vad Farbror Frej tar fram
Det är en Stake, och nu ska ni få höra
Vad man med sådana Stakar kan göra…

Du kör med den Staken
tills det sprutar ut klägg
sen har du gjort dig en Ättelägg !”

– Favorit i Repris, skriven av Hedningen cirka 1995

Magnus Källström, Sveriges och Riksantikvarieämbetets främste Runolog; bördig från Järfälla och skyhögt överlägsen vissa förnumstiga Pk-professorer vid namn Williams i Uppsala har skrivit ett inlägg på RAÄ:s bloggsida om årets stora Runolgiska kongress vid Sankelmark i Oldenburg, Tyskland som är ytterst intressant. Där bevisar han att årets Midsommar kommer bli som den alltid varit, i Frejs och Firandets tecken, ty man har hittat ett runben med en inskrift från det närbelägna Starigard eller på västslaviska Starigorod – liksom Ljubech eller Lübeck och Schwerin med en inskrift som lyder:

Kūkr kȳss kuntu, kȳss! 

och om det inte är ett tydligt bevisFarbror Frejs explicita närvaro och manifestation i Midsommartid, så veten I än, eller vad ?

Runbenet från Oldenburg – Bildkälla RAÄ

Han tycker sig även ha utläst växtnamnet Örnbräken på detta runben, vilket kopplar inskriften till just Midsommartid – och det är mycket intressant, även om han själv inte nämner det eller kommit på det. Örnbräken eller Ormbunken blommar ju enligt svensk folktro endast under Midsommarnatten, då en dåre kan få se dess stora och lysande blommor, sägs det.

Den magiska inskriften ”Kuken, kyss Kuntan (alltså fittan !) Kyss !” pekar också åt samma håll, och insluter oss alla i Midsommarnattens och Frejsdyrkarnas magi – likt i Shakespeares ”En Midsommarnattsdröm”

Men skämt åsido. Oldenburg var centrum inte bara för de västslaviska Vagrierna – den stam som bodde närmast Holstein och var klart och tydligt Hednisk ända in på 1000-talet – det var också en viktig handelsplats för både Danska och Svenska Vikingar från Götaland och Småland, där traditionen om att Ormbunken endast blommar i Midsommarnatten ännu är levande som ett folkminne – och därmed kan vi – på sannolika skäl – bevisa att en uttråkad ung Viking lärde barn och ungdomar rista runor där, en Midsommar för vidpass tusen år sedan, och då lät pigga upp sig själv med denna, om Frej erinrande inskrift. Kanske mindes han sin hembys kvinnor, kanske inte.

Karta, utvisande Mark Oldenburgs och Vagriernas gamla stamländer på den tyska Östersjökusten, nära Lübecker Bucht, Fehmarn och Skåne

Oldenburg är omnämnt av Adam av Bremen i hans krönikor: Aldinborg civitas magna Sclavorum, qui Waigri dicuntur, sita est iuxta mare, quod Balticum sive Barbarum dicitur, itinere die. .. ab Hammaburg och är enligt honom beläget endast en dagsresa från Hamburg, där de kristna huserade, men särskilt djupt satt kristendomen aldrig vid denna tid, och det gör den som bekant inte idag heller. Kanske var runbenet, med sin inskrift, bara en text till skämt och gamman; som den hedniske krigaren slängde ifrån sig innan Midsommardansen och då han gick att fröjda sig med Slavers och Tyskars skönaste kvinnor; och för att lägra dem allesammans. Men vi råder dig – ack läsare ! – att göra exakt samma sak, ty så gör vår Hedning än idag – och med det skall du hålla hans minne levande i sinnet, trots att du ville tro, att detta blott är en historisk bagatell !

 

Men om Magnus Källström, slutligen – är nu att säga att han i Midsommartider också blivit intervjuad av tidningen Magasin K som i Kultur, för att däri manifestera sitt kunnande om såväl Rökstenen som Malastenen från Hälsingland och Karlevistenen från Öland, vilka tidningen utnämner till Sveriges tre mest svårtydda runstenar.

Tyd du runorna, de från Odin stammande – Det säger jag dig !

I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor..

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

 

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

 

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.