Etikettarkiv: Magnus Källström

Gotlands Bildstenar är försedda med Runor…

av

Så över till en liten nyhet från Riksantikvarieämbetet, RAÄ. K-bloggen, myndighetens egen blogg, rapporterade för fyra dagar sedan om hur man äntligen börjat studera de Gotländska Bildstenarna med modern teknik. Som alla någotsånär bildade svenskar vet, är de huvudsakligen av kalksten, till skillnad från övriga Sveriges Runstenar – som är huggna i hårdaste granit !

Nu har det gått över 80 år sedan forskaren Sune Lindkvist kom med sin monografi av de Gotländska bildstenarna – sedan dess har det inte gjorts någon fullständig genomgång överhuvudtaget. Men nuförtiden kan man skapa 3-D modeller med Laserskanning, granska stenytan med nya tekniker för bildanalys och frigöra små, små huggmärken och nästan totalt bortvittrade runristningar, som ingen forskare tidigare haft någon aning om…

Jodå – detta kalkstensblock är försett med en hel run-bård

Magnus Källström, den allra skickligaste av Sveriges runologer, kan som vanligt berätta mer om de tekniker som använts. Men – själv frågar jag mig om de upptäckter man nu gjort, egentligen är så ”nya” – låt vara att man idag har mycket, mycket bättre analysverktyg och kan bygga upp databaser över foton, inscanningar i 3D och annat, vilket kan rädda stenarna från framtida slitage och förstörelse i form av ren vandalism – något som blivit allt vanligare och vanligare på Fastlandet, i och med att vi fått in fler befolkningsgrupper i landet som inte hör hemma här, och individer som överhuvudtaget inte borde bo eller vistas i Sverige.

Kalksten är i alla händelser mycket ömtåligare och känsligare för vittring än granit och gnejs. Själv har jag ofta undrat över kanterna – helt utan bildmotiv – på de kända bildstenarna från Ardre, till exempel – som tidigare varit utställda på Statens Historiska Museum i Stockholm, men som inte längre får visas för allmänheten, utan står undangömda och bortglömda i magasin, eftersom museét mest förvandlats till ett slags tafflig konsthall.

Kan det vara så att de sprickor, svaga konturer och annat vi ser på Ardre-stenarnas kortsidor eller ”avskavda” ytor kan ha haft runor, fast ingen vetat om det ? Vem vet vad RAÄ:s projekt ”Evighetsrunor” och laserscanningen till sist kan avslöja ? Vår etniskt svenska kultur finns inte till bara för idag, utan för evigheten ! Stenar kan krossas, men man kan inte krossa ett helt folk som känner sig som ett folk, och som fortsätter vara just ett folk…

Hur tar Skansen hand om sina Runstenar ?

av

Skansen i Stockholm är ett av Sveriges största och äldsta friluftsmuséer, men man kan fråga sig hur pass bra det muséet – och andra ! – egentligen är på att ta hand om vårt kulturarv. Frågan kommer med anledning av ett inlägg från den outtröttliga runlogen och mästaren Magnus Källström, som kåserar på Riksantikvarieämbetets egen blogg, K-bloggen kring den berömda Lingastenen från Överjärva i Södermanland. Lingastenen har varit känd för forskningen ända sedan 1600-talet, och är mycket intressant, bland annat därför att den försetts med lönn-runor och Chiffer-runor, som nu tyvärr förstörts av vanvård.

Lingastenen som den såg ut 1898 efter att ha ryckts upp ur marken och fraktats till Skansen år 1896. Foto från Nordiska Muséet – numera fattas hela toppstycket, och ingen kan förklara var det tagit vägen någonstans..

Allting började år 1896, när Skansen-grundaren Arthur Hazelius ville ha runstenar som utsmyckning av sitt nya museum. Han stal så småningom fyra stycken, helt i strid med dåvarande Fornminneslagens bestämmelser, och annonserade till och med i tidningarna efter stenar att köpa, vilket framgår av RAÄ:s hemsida. Sådant var nu inte helt ovanligt. Vi som varit med ett tag minns till exempel att Runstenar plundrats, och helt fräckt förts ur landet redan på 1700-talet. Då fanns det en godsherre på Ekolsund som hette Alexander Seaton, och denne företagsamme Engelsman stal flera stenar och exporterade en av dem till Edinburgs universitet, där stöldgodset, som illegalt förts ut ur Sverige, fortfarande står kvar än idag. Först 2014 gjorde min gamle vän Runmästaren Kalle från Adelsö en exakt, tidstrogen kopia med gamla redskap och ställde upp på den plats, där originalet stått. Tre andra stulna stenar förvaras fortfarande på British Museum, och dem har Sverige aldrig fått tillbaks. Ett solklart fall av kulturell appropriering, med andra ord. Grekiska Staten har begärt att få Parthenon-frisen och andra fynd som stulits av britter – ”The Elgin Marbels” tillbaka – borde inte vårt land också kunna begära samma sak ?

Också enligt kulturmiljölagen (KML) som gäller från 1988 och framåt är det förbjudet att plundra eller vandalisera fornminnen – men Arthur Hazelius kom undan med det. Han verkade trots allt inom Sverige, och hade stöd från Eddaöversättaren Erik Brate, som var en av den tidens mest berömda runologer. Hazelius skrev rent ut att Skansen skulle: ”ikläder sig alla omkostnader för deras forsling från huru avlägsna ställen som hälst”.  Han påpekade också att den sk ”Svenska” Kyrkan vanvårdat många stenar, och att runstenar tippats i schaktmassor, vägbankar osv. så hans uppsåt var gott – han ville rädda dem från vanvård och bevara dem åt eftervärlden – men hur gick det sen, och hur illa förvaltade Skansen grundarens arv ?

Här kan vi se hur det gick. Hela toppstycket slogs av, och ingen vet var det tog vägen. Stenens nederdel göts vid okänd tidpunkt fast i betong, troligen någon gång på 1970-talet – och det visade sig ödesdigert, eftersom man då täckte över väsentliga delar av inskriften och gjorde dem oläsliga.

Stenen är nu så illa skadad, att den hamnat hos stenkonservator. Så har det alltså gått, sedan Skansen och Nordiska Muséet skulle ”ta hand” om den, och se till att den skulle bevaras i oskadat skick. De har uppenbarligen inte skött sina åligganden – men hur gick det egentligen till ? Toppstycket på stenen har av några rekonstruerats till ”[ua]rþ u[ti] tuþr [i] u[ikiki]u ” alltså ”vart uti dudr i viking” efter en svensk kämpe, som dödades utomlands, när han var i viking. Så har det hänt också för nutida svenskar i Ukraina, i Mali och Afghanistan – överallt där vi kämpar för folkens frihet och rättvisa, emot Islam och andra totalitära krafter.

Detta skriver Magnus Källström ingenting om, men jag vågar ensam skriva det. Varför slog någon av just denna del av inskriften, förresten ? Var det bara ett sammanträffande, eller kanske en medveten handling av hat och ren vandalism ?

Linga-stenen under räddning och konservering enligt RAÄ:s foto, 2023

En lustig detalj – av många – syns på stenens baksida, där man menat sig hitta ett kristet kors. (se bilden högst upp i detta inlägg). Debatten och åsikterna som ”solkorsen” på många runstenar från 1000-talet går isär – var de kristna symboler, eller hedniska – kanske bara ett ”mode” eller ett manér hos runristarna – och stenar med kors på blev mycket oftare bevarade än de med Torshammare på – det vet vi av fyndmaterialet – men hur var det egentligen ? Var de som betalade vandrande runmästare för att resa stenar över döda anhöriga verkligen så kristna som man påstått ? Ok, i en del fall rör vi oss med otvivelaktigt kristna inskrifter – det kan ingen prata bort ! som ”Kudh hialpi and hans” eller andra rent kristna ord typ ”sial” eller ”själ” – men – som vi skall se – och det gäller också Linga-stenen – så är det mera tveksamt, minst sagt – i de flesta fallen.

Ofta nämner inskrifterna ingen religion alls, men släktskapen – som var mycket mycket viktigare i dåtidens ättesamhälle betonas alltid starkt. Detta gäller också Linga-stenen. Hælgulfʀ(?) ræisti stæin þannsi at Þorfast, mag sinn, Disa at broður sinn säger inskriften, och det borde alla etniska svenskar kunna förstå, än idag. Underligt nog står namnet ”TISA” eller ”Disa” – vilket kanske är meningsfullt såhär i Distingets tid – mitt i ”solkorset” och man har skrivit flera runor också på korsarmarna. Så gör man inte med en påstått ”helig” symbol som ett kristet kors – och de som ristade detta, var i alla fall inte kristna så det störde – utan ganska vanvördiga emot den ”nya” religionen.

Detta är min åsikt om saken. Magnus Källström har via arkivstudier kommit fram till att Stenen utförts med ett manér som exakt liknar  andra stenar i Södermanland, och tidigare har man antagit att ristarens namn skulle vara Traen eller Thraen – av djuret Trana – kanhända var han en ovanligt lång eller smalbent person – en kvinna vid namn ”Tranebena” nämns redan i Rigsthula i Eddan – så kanske är det inte helt omöjligt. Vid Aspa Löt – en gammal brobank – i Ludgo, eller ”Ljotgoda” – alltså en gud som utgjuter säd – jämför ”Ljotgodaland” eller Luggude härad i Skåne som också har sitt namn efter Sviagod, eller Svearnas Gud Frej – står en sten, som Källström säger exakt påminner om samma ristare till stil och innehåll.

Det syns bland annat på rundjurens huvuden, eller den avslutning på ”drakslingan” eller språkbandet som bär upp runorna – efter hur det vanligen är på runstenar. Ursprungligen visste forskarna, att ”ormarnas” huvuden hade små tvärstreck vid ögonen – men Skansens personal missade helt att måla i detta, under tiden som årtiondena gick, och stenen vanvårdades mer och mer..

Stenen får tillbaka sitt ursprungliga utseende och en del av sin målning efter besöket hos stenkonservatorn…

Detta har visat sig vara en ytterst betydelsefull detalj, och visst inte så oviktigt, som man kunde tro. Erik Brate trodde på sin tid att detta kunde vara en lönn-runa, eller ett slags ”kristifikation” – man skulle kunna utläsa ordet ”and” eller ”ande” som ju är en kristen term på stenen, men detta är en tolkning som Magnus Källström avvisar – för att det inte finns några övertygande bevis för den.

Det skulle också kunna vara precis tvärtom. Roger Wikell, tragiskt avliden alldeles för tidigt 2019 – en av RAÄ:s flitiga medarbetare och uppriktigt sörjd av runologer över hela riket – han blev bara 49 år, och fick inte ens uppleva sin 50-årsdag – har också skrivit en hel uppsats om Lingastenen – och tagit upp de ristningar, som cementerats över och dolts under betong-foten, av Skansens okunniga och okänsliga personal.

Från Roger Wikells uppsats, 2013

Han har hittat vad som verkar vara en framställning av den äkthedniska myten om Tors Fiskafänge på stenen – och det motivet är inte så unikt som man skulle kunna tro. Oxhuvudet förekommer ju också på Altuna-stenen från Fjärdhundraland, som jag bloggat om förr..

I en av Kalle ”Runristare” Dahlbergs moderna tolkningar – han har huggit Tors Fiske flera gånger, inklusive scenen med den räddhågade och fege jätten Hymer, som inte vågar tala sanning och sjunga ut, och som Tor mycket riktigt kastar i sjön till slut…så ser scenen ut såhär – märk att Oxens huvud är med här också… och du kan se samma oxhuvud på stjärnhimlen, där Karlavagnen och Oxens stjärnbild skymtar nu om våren..

Bild från Kalle Runristares arkiv.

Så är det. Så ihågkommer hedningarna Tor också i dödens stund, när de ristar i sten för att hedra sina anhöriga, och de som gått i förväg. Vi blir aldrig kristnade, och inte heller den familj och ätt som reste Linga-stenen, var kristna om ni frågar mig. Levande och längesen döda män, blandas om varandra och går framåt än.

Några – som Roger Wikell – har gått i förväg – och Oxens Stjärnbild föreställer enligt vissa – tillsammans med Orion – just Hymer och Tors fiske. Andra har menat, att Sagas Sökkvabäck skulle vara Oxens Stjärnbild, och eftersom också Roger – som fattas mig – var en god berättare, sitter han nog i Sagas salar just nu.

Somliga män dör hemmavid, och i sina sängar. Andra i fjärran land, och i strid – som på Lingastenen.  Alla bevarar vi vårt kulturarv, alla kämpar vi för det land och den arvedel som blev vår.

Men en gång skall också själva stenarna ropa, och nu ofödda generationer skall minnas sången och sagan om oss. Vi som aldrig svek. Vi som bevarade kunskapen och höll vår tro ren, också i de glömskans dagar då somliga ljög och förnekade allt vi stod för och ännu står för, ljög och skylde över med betong.

En annan runsten, Högby-stenen från Östergötland, uttryckte saken såhär:

Gode bonden Gulle
fick fem söner.
Föll på Föret
djärve kämpen Åsmund,
ändades Assur
österut i Grekland,
blev i Holmgång
Halvdan dräpt.
Kåre blev atuti [tolkn. ”kvar därute”]
Död är ock Boe.
Torkel ristade runorna

”All gave some – some gave their all !” Så lyder ett gammalt uttryck på Engelska, lustigt nog dök en kollega nyss upp, med den formuleringen på en sliten gammal T-shirt. Gulle, som gav alla sina söner för en god och rättvis sak, trodde nog att någon skulle komma hem igen, att någon skulle ta över den fäderneärvda jorden, och bruka den som hans fäder gjort före honom. Men alla stupade, alla blev borta. Tusen år senare lever ändå minnet, för allt vad vi gör, skriver eller tänker, gör ändå avtryck i evigheten, och det är vår och alla Asatroendes lott att vara gudarnas armar, ben och händer – också där ingen vårdar eller minns. Det kallas Kulturarv, och det är heligt – och de som förvaltar denna gåva, förvaltar den åt hela mänskligheten.

Eller – som Roger Waters – gillad av Roger Wikell – en gång uttryckte det:

All alone, or in two’s
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
And some gathered together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

And when they’ve given you their all
Some stagger and fall, after all it’s not easy
Banging your heart against some mad bugger’s wall…

Så segrar inte kristendomen eller islam. Så segrar inte de totalitära förkunnelserna. Här eller Ukraina. Stenarna skola ropa. Inskrifterna skall förkunna sitt budskap, både i nutiden och i framtiden. Rättvisan skall segra till sist, liksom Polyteismen – och Monoteisterna sopas bort från vår planet. Idag är en Onsdag, en Odens Dag.

Hell Oden !

 

 

”Tyde den som kan” – ”Och vem ska föra våra runor så väl med den äran”

av

Nya böcker om Runologi och vår svenska kulturarv ser man inte ofta – i alla fall inte om det skall vara verk med någon större kvalitet, eller ”Verkshöjd” som det heter på juridiskt språk. Vad som försäljs på Bokrean, detta år – eller alla andra – räknar jag inte överhuvudtaget.  Bokreor i Februari är ju en svensk tradition sedan mer än 80 år tillbaka – men årets utbud är sannerligen magert. Jag förbigår det med pinsamhetens tystnad.

Men – icke förty – Magnus Källström – vårt lands ledande Runolog – har tillsammans med Torun Zachrisson vid Upplandsmuséet stått som redaktör för den nya boken ”Tyde den som kan” – och det i sammanhanget ökända ”Uppsala Runforum” är inte inblandat, eftersom det talande nog inte nämns i pressreleasen, vilket är en händelse, som ser ut som en Hednisk Tanke.

Magnus Källströms medverkan borgar åtminstone enligt mig för att vi inte får se någon onödig och osaklig ”kristifikation” eller andra generande exempel på Kulturell Appropriering, à la en viss Henrik Williams – vars ”forskar”gärning jag nämnt ofta nog. Hans besynnerliga påståenden, inte bara om solkorsen – som förekommer både på Hedniska och Kristna stenar från Upplands sena 1000-tal – utan även om den figur ni ser nedan – som enligt honom ”bara måste” symbolisera den kristna tre-enigheten – varför i H-streck-E ”Måste” den det ? – vad vi ser är till synes två skinnbitar inflätade i varandra – INTE tre – och varför kunde inte denna ”omöjliga figur” eller kanhända Möbius-band inte stå för de tre Nornorna, de tre stora Asarna Oden, Tor och Frej, eller möjligen Freja-Frigg-Hel eller något annat hedniskt tretal ??

Det vi ser på bilden är visst inte några ”Borromeiska ringar” från någon katolsk kyrka, som den kristne fanatikern Williams hävdar. Det ser mycket mer ut som en ”drudenfuss” eller en ”fylfoth” som i ön Manx vapen – och dessa absurda övertolkningar om att ”blblbl iiiuuoäääh jollifanto bambla jaaah bara allt bara måste komma från kjistendummen, ser ni – nordiska människor eller hedniska kulturer kjunde alri göja några upptäckter själva oh jollifanto bögelipökers !” och allt detta halleluja-frälsta tungomålstal från Livets Ord och de andra frikyrkorna i Uppsala med omnejd, som också trängt sig in på det därstädes belägna universitetet, och så kommer det sig att vad Professor Williams skriver, faktiskt är behäftat med fördomar – vilket andra, mera seriösa runologer däremot inte har.

Men – ”ursäkta förlåt – vad vi bär oss klumpigt åt” för att nu citera den store svenske tänkaren Magnus Uggla.

Arrangemanget vid Upplandsmuséet, gick av stapeln prick kl 1300 den 14 Februari, var bara och endast bara öppet för akademiker, samt journalister, vilka de nu skall anses vara för några. Alla andra fick inte komma in, fick bara inte delta – allmänheten kunde ICKE tillåtas närvara i lokalerna, för om detta skulle ske, kan det ju hända att någon kommer med egna teorier, eller kanske en uppsluppen, häcklande replik eller två.

Det bara ”måste” man förhindra, eller hur ? -Visst ”måste” man ??

Och så är det ingen hejd på alla dessa olika ”måsten” inklusive mer eller mindre okunniga, fast välvilliga anmälningar i UNT.

Det är inte allt som skrevs med runor för tusen år sedan – och än mer – alltså närmare nittonhundra år – för så lång är den nordiska runradens historia i dess olika former – som är värt att läsa, och som uppnådde ”verkshöjd” ens dåförtiden. Här är till exempel en mycket valhänt inskrift av de första sex runorna i den yngre, 16-typiga runraden från ett träföremål i Enköping – man har att jämföra med de medeltida runbreven från Bergen, med sådana favoriter som ”ast min, kusi mik !”  (ja, kyss till då !) och ”Gyða segir at þú gakk heim” (Gyda säger att du ska gå hem !) riktat till en 1100-tals fyllskalle på krogen.. Folk var inte mycket klokare dåförtiden heller, och om vi skall tänka oss en bild av runornas Värld, som den faktiskt var – måste vi tänka oss inskrifter överallt, på varjehanda föremål – likt reklampelare, ägomarkeringar och allt annat – som vi själva kan tänka ut. Intet är nytt under solen, ej heller under kjolen – apropå gårdagens datum.

fotRifuþ – det säger jag er – och detta uttyds misstänkt likt en Turkisk svordom – gissa vilken ! – samt är ett vältaligt bevis för att något grovt också lärdes, när våra förfäder drog till Miklagård.

Säg bara ”Amine koydigumun ayagi daha iylesmedi !” så fort ni ser en Kurd, eller någon av Erodgans tappra gossar – och så får ni se vad de svarar er… Denna fina fras betyder exakt samma som den mäktiga runformel, jag nyss angav ovan.

Men – låt oss glömma detta. Låt oss nu istället övergå till andra kulturella och kultiverade bloggar, som bevisar att mina och Magnus Källströms myckna tal om Runorna, givit många goda etniska svenskar Hedniska Tankar – som det är och som det borde vara.

Lennart Waara – en man som dagligen skriver en blogg ”kring politik, samhälle och kultur” – det gör jag som bekant också – kan öka vår vara-förståelse genom att nämna de många runstenarna i sin hembygd, exempelvis Glanshammars kyrka i Närke, där kristna vandaler skövlat hedniska monument och på sedvanligt sätt använt runstenar att bygga murar av.

Inte mindre än fyra stenar, en kristen och tre tydligt hedniska – helt utan några kristna kors – har murats in eller lagts i golv under tidernas lopp, alla återfunna just i Glanshammar. Förhållandena är nog typiska även för Uppland och hela Svealand, inklusive Norrland – vi kan minnas Magnus Källströms nyligen publicerade undersökningar från Brunflo. Ingen vill erkänna det, ingen vill nämna det – men orsaken till varför vi har så få hedniska inskrifter kvar, beror på kristen vandalism.

Detta har man vetat om länge. Redan Johan Peringsköld – som under sent 1600-tal gjorde avritningen av stenen NÄ 23, som ni ser här ovan. Dagens namn i den svenska almanackan, just idag – är Sigfrid – och Sigbjörn – nästa likalydande – reste stenen efter Frösten. Båda var hedna män i en hednisk tid, som bar hedniska namn och som inte lät sina minnesmärken vanprydas eller skändas till tystnad av det kristna korset.

Och inte bara det. Johannes Buraeus, pionjären bland runologer i en tidigare 1600-tals generation kände till Glanshammars kyrka han också – men han dokumenterade aldrig någonting där själv. Ånej. Som Lennart Waara så förtjänstfullt visar, så gjordes all dokumentation ursprungligen av knekten och soldaten Lars Mårtenson »i Sone» som 13 Mars 1640 publicerade sina rön i Nyköping. Han var redan då Sergeant vid Livkompaniet, Närke-Värmlands Regemente, och 1646 var han Fältväbel. Han dog i Prag 1649, av skadorna han fick vid stormningen över Karlsbron och slaget emot Prags studenter 1648 – och avled så med Fänriks grad. Vid samma universitet känner er Hedning en vacker kvinna – men det är förstås en annan historia.

Glöm aldrig den pansrade näven ! Folkens historia heter kamp och seger !!

Ännu sitter de hedniska stenarna inmurade i Glanshammars kyrka – och numera kan de lögnaktiga kristna inte längre förneka deras existens. Den svarta graniten har bestått genom århundraden, och den har överlevt alla överkalkningsförsök. Inget kan utplåna minnet av Gunnhvat, Hrodlög, Torgeirr och Holma – eller den frändskap och släktskap de hade. Som jag själv påpekat för Magnus Källström – som växte upp i Järfälla – så var religionen kanske aldrig viktig för det sena 1000-talets människor, när den sista runstensepoken inleddes – de hedniska stenar som fanns tidigare, kan mycket väl ha varit vanligare än vi tror, men är nu totalförstörda.

Ett är däremot säkert, och det är det ovedersägliga faktum, att de flesta bevarade stenar följer den strikta formeln: ”Rest till minne av X, genom försorg av Y, medan Z” ristade – där X,Y,Z är namnet på de agerande personerna – det kan också finnas flera X eller Y – men bara en runomästare Z

Ätten, släktskapen, genetiken var viktigast. Ingen kristendom i världen kunde ändra på detta – i vårt land – som är Svearnas land.

Vad krävs, för att rista sitt namn i svart granit och porfyr ?  – Det kan man inte, utan verktyg i det hårdaste stål !!

De oupplysta fortsätter fråga, men de män som vet – det må vara Waara, Källström eller Sergeant Mårtensson eller er Hedning, kommer att svara.

Och stenarna skall ropa, ja evinnerligen !

Oupplyst är ännu journalisten Jörgen Auer, numera frilans efter 39 år på Östgöta-Correspondenten. Visst är han en hårt belastad man, men även han kan få lära sig sina sanna fäders tro:

Han funderar, i en blogg daterad 14 februari, 2023:

Om det nu var så att det fanns några personer som kunde futharken, alltså vikingatidens alfabet, varför ristade de bara på särskilt tillyxade stenar. Och varför så få ord? Jag menar, varför hugga loss på en större sten och stöpa om den så att den gick att bära bort, eller dras med block och talja eller av oxar/hästar eller ett par, tre man och sen låta resa den med de där korta raderna om vem som reste stenen och vad fadern eller sonen hette och var denne dog (i österled)? Ja, varför ristade de inte in runorna på en redan färdig platt och större sten? Då hade de ju kunnat rista in så mycket mer?  När jag vandrar omkring på Uljeberg ser jag massor med lämpliga större stenar, men inte en enda runa? Varför? Bodde det inte människor här under vikingatiden och tidig medeltid?
Fast jag förstår ändå inte varför ingen kom på tanken att skriva en längre text på en redan befintlig och större upprättstående sten med flat sida. Där fanns ju pats för en hel berättelse? Tänk så intressant det hade varit för oss efterkommande. Eller var det kanske så att de stora, fasta stenarna betraktades som gudar eller heliga och inte fick röras? Men i så fall skulle man väl inte haft sönder dem för att göra mindre runstenar, heller?
Problemet är bara, att Jörgen Auer har fel i sak. Man ristade visst inte bara på ”tillyxade stenar” och för övrigt kan man inte klyva sten med en yxa, vilket också minsta barn i Sverige torde förstå. Man ristade på runhällar, flata berget, trä, ben, vävbrickor, keramik, ja allting – eller skrev – med pensel. Det är redan för länge sedan bevisat, och nya upptäckter – också av ristningar som varit ”försvunna” i flera hundra år görs alltjämt.

Jörgen Auer ser inte längre än näsan räcker. Han är oupplyst. Det finns VISST långa ristningar på ”färdiga” block, stenytor eller vad han nu vill – men saken är den att Sverige är stort, mycket är täckt av mossa, övertorvat och forskningen har inte upptäckt allt ännu. Man kan jämföra med Brandskogsskeppet och de ”många” Hällristningarna runt Enköping eller Himmelstalund i Herr Auers Östergötland, alldeles utanför Norrköping..

Varför finns det så ”många” Hällristningar – men inte runstenar ! – just där, kantro ?

Jo, det skall jag berätta. Hembygdsforskaren Einar Kjellén – som var helt självlärd och bonde från början, precis som sin far – hade känsla för landskapet, och visste precis var han skulle leta. Han skaffade sig en god vän och kollega i Arthur Nordén – från början just journalist i Östergötland – som tillämpade samma metoder, samma teknik för att leta upp fornlämningarna ifråga – och som blev expert han också – svårare än så var det faktiskt inte.

Ingen av dessa personer var ”runolog” eller utbildad arkeolog från början. Ingen av dem hade någon akademisk titel.

De var bara vanliga män av sitt folk – och människor med sunt förnuft och hedendom – inte kristendom ! Igår skulle de inte varit välkomna på ”Upplandsmuséet” klockan 1300 – de tillhörde ju ”allmänheten” som det så vackert heter – och då fick de ju inte komma in… FotRiFuth !!

Hedningar och män av sitt folk var också Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och många andra. Läs därför Lennart Waara, men låt de oupplysta vara.

Skåda runorna, och du skall skåda Oden ! Detta skriver jag er, ack ni hedna och ni ludna. Detta är en Odens Dag, och till slut skall sanningen kanske uppenbara sig för er – utan någon Mohammed, utan någon jeschua ben yussuf eller någon annan fantasi-figur från Mellanöstern..

Eller – för att citera en känd svensk Nobelpristagare, i dikten ”Åkallan och Löfte” från 1899:

Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.

— —tyde

Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att levande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.

Altunastenen – och saker som är ”helt uppenbara”

av

Under ett föredrag med Magnus Källström, landets kanske bäste runolog i Västerås härförleden nämndes Altunastenen som en av vårt lands mera kända alltigenom hedniska runstenar. Det stämmer. Runristarna Balle och Frösten, lärjungar till den ännu drivnare Livsten, gjorde vad som nu betecknas som U 1161 till ett mästerverk. Egentligen står det, att Balle och Frösten var i Lidh Lidstens, och ”lidh” betyder härskara, ledung, följe – så vi får tänka oss en hel resande verkstad med mästare, gesäller och mycket folk i Lidstens följe.

 

Den berömde runologen Otto von Friesen, som såg till att Altunastenen blev frilagd igen, och inte doldes av Svenska Kyrkans ständigt pågående förstörelseverk. (Bild från 1918)

Stenen satt ursprungligen inmurad i ett lokalt gravkor från 1678, och dess berömda bild av Tors Fiskafänge och Midgårdsormen skulle aldrig ha blivit känd, om det inte varit frö en lokal hembygdsforskare, K A Karlinder. Altuna kyrka har aldrig blivit riktigt undersökt, och kan gömma ännu fler stenar i sina murar. Man brukar påstå, att det ”inte skulle gå” att tyda de bilder, som sitter ovanför scenen med Tor och Midgårdsormen, men är det verkligen så ? Låt oss se efter.

Redan ortnamnsledet al- i Altuna är mycket gammalt, och brukar ibland hänföras till kulten av Vanerna, främst ibland dem Frej. Observera också att en ”Frösten” skall ha varit med ibland dem, som ristade och reste stenen – vad tyder detta på, månne ? Under Kulturmarxismens 1970-tal ville ortnamnsforskarna plötsligt inte godkänna Al- namnen som ”sal”, gudahov eller ”tempel” av gotiskans ”alghs” för ”helig” utan försökt hänföra precis alla ortnamn till naturföreteelser, och förneka existensen av vad man kallar ”teofora ortsnamn” eller namn som baserar sig på Asatrons gudomar överhuvudtaget – fast idag har pendeln svängt tillbaka, och alla forskare accepterar numera att åtminstone Alsike och Altuna i Uppland verkligen är Teofora, och har varit platsen för vad vi skulle kalla Vin eller Kultställen, heliga platser.

En viss Maria Wretermark påstod 2009 att det skulle vara ”helt uppenbart” att en rovfågel syns bland runslingorna på stenens textsida, även om hon inte kunde bevisa att detta tydde på att falkjakt förekom i Sverige under hednisk tid – men falken är ju en symbol för Freja, en annan känd medlem av Vanernas släkte… Stenen är idag dåligt underhållen, liksom nästan alla av Upplands runstenar, som lokala ”kulturnämnder” låter falla i glömska och vanvård, men när den var uppmålad för några årtionden sedan, syntes fågeln bland runslingorna ganska tydligt:

Men vilka är figurerna, som döljer sig ovanför Torsbilden, längre ned på stenens ena smalsida ? Låt oss se efter…

Kulturföreningen ”Fjärdhundraland” påstår rakt ut i luften och helt utan varesig minsta argument eller bevis för den saken att stenen skulle innehålla ”en ryttarbild av Oden” – men varför det ? Oden avbildas nästan alltid enögd, med spjutet Gungner i handen om han rider, eller annars, men här möter vi en ryttare, som visst inte håller ett spjut eller en jaktfalk i handen, för titta noga efter... Strecken – som tydligen skall markera ögon – finns inte alls på Von Friesens rekonstruktion eller de tidigare uppmålningarna från 1900-talets början…

Ryttarens huvud var då också ”rundare” än det är idag, och nästan cirkelrunt, vilket också gäller bilden av Tor nedtill – det är en liten, men som vi ska se betydelsefull detalj – för vad är det ryttaren håller i sin hand ? Det är ett litet, fyrkantigt föremål, liknande en ask, ett brev eller ett slags kort av något slag – och ovanför ser vi fötterna av en annan mansfigur, som står på en ställning, ett torn eller en byggnadskonstruktion.

Till vänster om mannen i tornet ses något som ser ut som en utsirad högsätes-stolpe, och ovanför honom finns två ristade linjer, och ett avbrutet stenparti, som aldrig blivit riktigt granskat, imålat eller tolkat. Lägg märke till att mansfiguren helt saknar vapen, inte är enögd och inte har någon korp på axeln, till exempel – så varför alls tolka honom som Oden ? Själv vet jag bara en enda källa, som säger att detta ska vara Oden, stående i Hlidskjalf, tornet varifrån man kan se ut över alla världar – och det är Bengt Järbes bok ”Sällsamheter i Uppland” del 1 från 1978 – han bygger i sin tur på Elias Wessén och ”Run-Janne” eller Sven BF Jansson – och det är det som har lett de okunniga krämarna från Fjärdhundra att svamla om ryttarbilden, eftersom det inte förstått, vad de äldre källorna säger..

Men – återigen – är det verkligen Oden vi ser ? Och hur skulle det alls hänga samman med ryttarbilden omedelbart nedanför, ryttaren som inte alls bär på någon jaktfalk, men vad som verkar vara ett brev.

Det finns mig veterligen bara EN rimlig tolkning och EN scen ur Nordisk mytologi som passar in här – och kanske har de klokare och mera bildade bland er precis som jag redan insett det rätta svaret och löst gåtan…

Även Frej själv stod en gång i Hlidskjalf, berättar ”Skirnismál” i Eddan. Då såg han Gerd eller Njärd, och bad sin tjänare Skirnir, som också är Solen eller den Skinande, att rida ned till henne med ett friarbudskap… Och mycket riktigt är det precis detta vi ser på Altuna-stenen – kom ihåg ortnamnet ”Al-”, Vanernas kult och Frö-sten, som var med och ristade – kanske var hans platsens Gode – och även om stenen är ristad under tusentalet, och förstås tar upp motivet med Tor – som blev alltmer populär emot den hedna tidens slut – så mindes man förstås, att Vanerna och i synnerhet Frej var mycket dyrkade på denna plats – det är ju i Svearnas Rike, Uppland den står – och Frej kallas också ”Sviagod”, alltså Svea-guden…

Och om det inte är Frej – ja hur kan man då alls tolka Altuna-stenens bilder… Påståendet från kristna, obildade hundar om att ”detta inte skulle gå att tolka” faller på sin egen orimlighet – för envar hedning som är ”runsk” och någorlunda klok kan ändå se, vad som ligger i öppen dag…

Runor kontra Fåfänga….

av

Även mitt under rådande värmebölja publiceras ett nytt nummer av K-bloggen, Riksantikvarieämbetets utmärkta blogg. Glädjande nog handlar det inte om politisering, såkallad ”Museipedagogik” och skriverier av typen ”Hur var man mest queer i huvudet på Medeltiden” (det var man inte alls, för själva begreppet var inte ens uppfunnet då) utan bara om ett seriöst och oantastligt ämne, som till exempel runologi.

Åter för Magnus Källström, nestorn bland svenska runologer och den som företräder den seriösa vetenskapen pennan, och det gör han denna gång också med en försåtlig, hårfin tillstymmelse till ironi. Fokus är nu satt inte bara till sentida runinskrifter – för användningen av Runor och framställningar av Runstenar i Norden har egentligen aldrig upphört – se på moderna Runstenshuggare som Kalle Dahlberg på Adelsö, till exempel – utan till Runinskriptioner funna mitt inne i Stockholms Innerstad. Och Nej – det är inte den klassiska U (som i ”Uppland”) 53 det handlar om – den inmurade runstenen på stadsholmen, eller andra nu för länge sedan preskriberade kulturminnesbrott.

Fåfängligt vore att utropa denna sten till fornminne ”från tiden” – GISSA VARFÖR !!

 

Ånej. Den här gången handlar det om en runinskrift på en berghäll vid Fåfängan i Stockholm av alla platser – och det är ju en händelse som ser ut som en tanke. Jag har i den här bloggen berört en viss professor vid Runforum i Uppsala, ingen nämnd och ingen glömd, som gång efter annan jagat artiklar i pressen och organ som Dagens Industri, där de högljutt sitter och prisar sin egen påstådda genialitet, sägandes att de är ”Världens enda och framförallt absolut största” professorer inom Runologi, osv.

Riktigt så skulle nog inte Magnus Källström någonsin uttrycka sig. Inte jag heller, för den delen. Viss ödmjukhet inför Kulturarvet, kunde trots allt vara klädsamt.

Nyckelordet var fåfänga, som sagt – eller frånvaro av en vetenskaplig inställning, vilket de flesta fullt sansade akademiker BORDE ha.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag har berört pajaskonsterna från en viss Lasse Liten Lönnroth i Göteborg, en man som verkligen rotat i lönn med sin enda Eddaöversättning, den som han utan vidare påstått skulle vara världens bästa. Jag har berört hans hart när homofobiska upprepande av ordet ”bög” vilket är att helt förvanska och förfuska kulturella begrepp som ”Ragr” ”aergi” eller ”arghet” och hur han tycker det är ”roligt” eller ”mustigt” att översätta Mannar Allherliga Mannast (om guden Tor) som ”pojkvasker” – vilket det aldrig någonsin betytt och inte kan betyda heller – meningen torde vara helt klar, också för icke fullt svensktalande – och hans skenheliga strunt om att det ”måste” översättas på det viset (det ”måste” det inte alls – en professor E-mer-i-thurs som uttalar sig på det viset ljuger – och det är hela sanningen !)

Vi skulle även kunna ta en fullt klassisk översättare som Björn Collinder, som mitt i sin översättning av Hávamál plötsligt utelämnar två strofrader kring Odins offer, och i en fotnot, med 8 punkters text längst bak i boken gallskriker ”Detta är Runmagi och skall inte översättas !”. Så kunde det gå till under Kulturmarxismens glada dagar på 1960- och 1970-talen, men samme Collinder lurar inte sina läsare lika fult och grovt, när han faktiskt försöker översätta strofraderna om ”Trenne runor ristar jag för dig – Ope, Thope, Otholi” som Frejs tjänare, den skinande Skirnir säger till jättinnan Gerd eller Jorden i Skirnismál.

Vissa Uppsala-snillen säger att runmagi inte existerar, trots vävbrickan från Lund, Björketorpsstenen och tjogtals av bevis över hela Världen. De förnekar själva existensen av de isländska, angelsaxiska och norska runverserna, eller det ovedersägliga faktum, att runor kan tolkas enskilt, var och en med sin speciella innebörd. Varför skulle Skirnismál i klartext annars nämna Odal-runan – som har en viss, alldeles bestämd innebörd. Om talvärden för runor inte existerar, som sagda Uppsala Universitet de facto skrivit på sin hemsida så sent som i fjol, hur vore det då ens möjligt att tyda Rökstenens chifferklavar – som bygger på just talvärden ?

När alla dessa personer, som tycks lida av långt framskriden ”Professoriasis” (en mycket hemsk och svårbehandlad sjukdom – de stackars offren märker inte ens hur de ljuger för sig själva, eller hur det kliar i deras fingrar över möjligheten att erövra ännu en akademisk titel ) fortsätter yttra sig, utan att ens våga erkänna, att de har fel – totalt och ohjälpligt fel – i vad jag råkat vara oförskämd nog att nämna – bara som en glad amatör… ja – då äcklas jag nästan av deras självgoda inställning, eller uppenbara brist på hyfs och förstånd..

Gudarna ske pris och Tor ske lov förhåller det sig annorlunda med runstenen vid Fåfängan.

En fullt klassisk Stockholmsbild – men hur många fler stenar döljer sig i äldre byggnader, kantro ?

 

Den blev först känd genom en artikel i Dagens Nyheter måndagen den 3 september 1923 – men den kände Eddaöversättaren Erik Brate – som ännu levde då – dömde ut den genast, och ansåg att den var mycket valhänt ristad, utan någon verklig konsekvens i användningen av vokaler som O eller Ö, och vad gäller runsvenskan. Nutida ristare med smak – kompetenta nog att resonera om mejslar, huggdjup och annat – likt vännen Kalle på Adelsö – skulle nog haft synpunkter de också, eftersom det går att avgöra ristningars ålder någotsånär genom hur nötta de kan bli på tusen år, ungefär. Falsariet avslöjades alltså snabbt – det fanns ju årtal och allt – men den verklige ristaren gav sig till känna först senare.

Personen ifråga hette Gösta Storm, och var fd. redaktör på Gotlands Allehanda (jodå – sådana känner jag också!) samt kunde identifieras som en stor nykterhetsvän, tack vare tillägget lifui niktirhitin på stenen.

Om detta och andra inskrifter i Stockholm – samt hur Jan Fridegård, icke oäven ”proletärförfattare” med ett antal garanterat okristna verk som ”Torntuppen”, ”Jag – Lars Hård” (en studie i dräng- och dragonmentalitet, enligt en enig kritikerkår) samt en hel Vikinga-triologi på sitt samvete – kom att upptäcka en alldeles ”ny” och för vetenskapen okänd runinskrift kan ni läsa vidare hos Magnus Källström själv.

Epigoner till Fridegård, Frans G Bengtsson och de som försökt skriva i deras efterföljd äro legio, men dem struntar jag i att ens nämna så länge.

Liksom fullständigt inkompetenta ”fornsedares” idiotiska runklotter på berghällar i Tantolunden, ett känt tillhåll för detta slödder – av allt att döma ”mycket unga” som Källström skriver.

I rest my case.

Kanhända vi också skulle påminna oss ett antal läsvärda böcker, som amatörforskaren Mats G Larssons ytterst välskrivna bok om Kensington-stenen, ett annat känt falsarium – som vetenskapen ganska slutgiltigt avslöjat, in i minsta runa, minsta detalj, minsta skriv- och skiljetecken – för den stenen har lustigt nog sådana..

Själv vill jag – innan jag slutar detta inlägg – minnas vännen Kalle på Adelsö, som konsekvent använder nusvenska på sina stenar, med separata stungna runor för Å,Ä och Ö om jag nu minns rätt, och som i likhet med mig är en man, som älskar sanningen – och hårt arbete. Han tål inte lögner ser ni, fuskar aldrig – och därför är han en sann Runomästare.

Den verklige mästaren ristar inte för stunden, utan för evigheten. Han är icke olärd, ljuger aldrig, utan sätter sanna stavar

En gång gav jag honom en vinkelslip – i misshugg – eftersom jag tidigare fått äran att ta fram en lång text till en spiselhäll, och dessutom hjälpt honom att hugga en av hans stenar – själv blev jag aldrig snabbare i den konsten, än att jag kunde hugga ungefär en runa per timme. Givetvis tänkte jag att han kanske kunde massproducera, göra mindre betydelsefulla verk eller små stenar på det sättet – men han log bara, ur sitt blonda skägg – och så sa han ”den gåvan ställer jag i garaget så länge – föga förstår du väl vad som menas med hantverk !”

Det var ett svar, värdigt en Tors man. Han kunde drämt till mig med första bästa hammare – sådana måste också finnas till hands för att rista – men se ! – det gjorde han inte, för han visade saktmod och överseende – något som verkliga vänner kan göra – men som passar dåligt i andra sammanhang, för Tors egen hammare, den bör nog finnas till reds, den också.

Jag ger er ett brottstycke av en dikt – kanske kan ni gissa, varifrån den kommer..

För att allt på den gröna jorden 
skall gå sin gång och allt få sitt 
och unga hjärtan bulta samman, 
gärna någon stund ibland 
vi bistra kämpar vakta getter.»

Runor från Farbror Frej

av

”Hej alla barn – Nu blir det barnprogram
Kom får ni se vad Farbror Frej tar fram
Det är en Stake, och nu ska ni få höra
Vad man med sådana Stakar kan göra…

Du kör med den Staken
tills det sprutar ut klägg
sen har du gjort dig en Ättelägg !”

– Favorit i Repris, skriven av Hedningen cirka 1995

Magnus Källström, Sveriges och Riksantikvarieämbetets främste Runolog; bördig från Järfälla och skyhögt överlägsen vissa förnumstiga Pk-professorer vid namn Williams i Uppsala har skrivit ett inlägg på RAÄ:s bloggsida om årets stora Runolgiska kongress vid Sankelmark i Oldenburg, Tyskland som är ytterst intressant. Där bevisar han att årets Midsommar kommer bli som den alltid varit, i Frejs och Firandets tecken, ty man har hittat ett runben med en inskrift från det närbelägna Starigard eller på västslaviska Starigorod – liksom Ljubech eller Lübeck och Schwerin med en inskrift som lyder:

Kūkr kȳss kuntu, kȳss! 

och om det inte är ett tydligt bevis på Farbror Frejs explicita närvaro och manifestation i Midsommartid, så veten I än, eller vad ?

Runbenet från Oldenburg – Bildkälla RAÄ

Han tycker sig även ha utläst växtnamnet Örnbräken på detta runben, vilket kopplar inskriften till just Midsommartid – och det är mycket intressant, även om han själv inte nämner det eller kommit på det. Örnbräken eller Ormbunken blommar ju enligt svensk folktro endast under Midsommarnatten, då en dåre kan få se dess stora och lysande blommor, sägs det.

Den magiska inskriften ”Kuken, kyss Kuntan (alltså fittan !) Kyss !” pekar också åt samma håll, och insluter oss alla i Midsommarnattens och Frejsdyrkarnas magi – likt i Shakespeares ”En Midsommarnattsdröm”

Men skämt åsido. Oldenburg var centrum inte bara för de västslaviska Vagrierna – den stam som bodde närmast Holstein och var klart och tydligt Hednisk ända in på 1000-talet – det var också en viktig handelsplats för både Danska och Svenska Vikingar från Götaland och Småland, där traditionen om att Ormbunken endast blommar i Midsommarnatten ännu är levande som ett folkminne – och därmed kan vi – på sannolika skäl – bevisa att en uttråkad ung Viking lärde barn och ungdomar rista runor där, en Midsommar för vidpass tusen år sedan, och då lät pigga upp sig själv med denna, om Frej erinrande inskrift. Kanske mindes han sin hembys kvinnor, kanske inte.

Karta, utvisande Mark Oldenburgs och Vagriernas gamla stamländer på den tyska Östersjökusten, nära Lübecker Bucht, Fehmarn och Skåne

Oldenburg är omnämnt av Adam av Bremen i hans krönikor: Aldinborg civitas magna Sclavorum, qui Waigri dicuntur, sita est iuxta mare, quod Balticum sive Barbarum dicitur, itinere die. .. ab Hammaburg och är enligt honom beläget endast en dagsresa från Hamburg, där de kristna huserade, men särskilt djupt satt kristendomen aldrig vid denna tid, och det gör den som bekant inte idag heller. Kanske var runbenet, med sin inskrift, bara en text till skämt och gamman; som den hedniske krigaren slängde ifrån sig innan Midsommardansen och då han gick att fröjda sig med Slavers och Tyskars skönaste kvinnor; och för att lägra dem allesammans. Men vi råder dig – ack läsare ! – att göra exakt samma sak, ty så gör vår Hedning än idag – och med det skall du hålla hans minne levande i sinnet, trots att du ville tro, att detta blott är en historisk bagatell !

 

Men om Magnus Källström, slutligen – är nu att säga att han i Midsommartider också blivit intervjuad av tidningen Magasin K som i Kultur, för att däri manifestera sitt kunnande om såväl Rökstenen som Malastenen från Hälsingland och Karlevistenen från Öland, vilka tidningen utnämner till Sveriges tre mest svårtydda runstenar.

Tyd du runorna, de från Odin stammande – Det säger jag dig !

I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor..

av

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

 

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

 

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.