Hedniska Tankars Runkurs (del 14) Algiz eller Elhaz

Runan Algiz betecknade från början ett tonande S-ljud, eller närmast ett Z, och kanhända skrevs den som ”Elhaz” på gotiska. När det 24-typiga, urnordiska runalfabetet började ersättas av den yngre, 16-typiga runraden någon gång under 600-700 talen fick den heta Jalkr istället, och fick beteckna ett J-ljud. I England, där man ju använde det anglosaxiska runalfabetet, hände det att man vände runtecknet upp och ned, men hela tiden var man medveten om dess esoteriska betydelse och ursprung.

Runan har – kort och gott – alltid stått för djuret Älg -och det är vad Algiz och Elhaz betyder, eller en gång betydde. Den ser faktiskt ut som ett stiliserat älghuvud, med hornkronan sedd framifrån. Jämför med staden Östersunds sentida vapensköld.

Älgen, världens största hjortdjur; hade stor betydelse för nordborna och är och var ett karaktärsdjur just i Sverige. I överförd bemärkelse har runan kommit att stå för styrka, hälsa, kraft och skydd – egenskaper som vi fortfarande nog kan associera till älgar. Redan på Nämforsens hällristningar möter oss stiliserade älgar och människofigurer i mängd, och man har talat om ”jaktmagi”

Den här Nämforsen-ristningen till exempel, har blivit tolkad som en dansande kvinna ovanpå en älgs rygg, med en trumma i handen, och något som förefaller vara en hund eller en björn vid sin sida. Idén bakom konstverket är tydlig, och rymmer redan Jalkr-runans symbolik, långt före uppfinningen av skriften. Älgen står för livskraft, hälsa och energi, men också för skydd…

Alunda-älgen – ett ceremoniellt yxhuvud, gjord i Finländsk grönsten redan under yngre stenåldern, ska vara importerad till Uppland ifrån Karelen, har man sagt. Samma lätt förståeliga symbolik råder även där. Hövdingen bär älgen i sin hand, till tecken att han beskyddar och ger föda åt de sina. Yxan är både vapen, redskap och ett starkt skydd på samma gång.  Nu förvaras älgyxan på Historiska Muséet i Stockholm, och anses vara en av de viktigaste konstverken från svensk förhistoria överhuvudtaget. Också idag möter oss smått magiska älgar eller älg-individer i Sverige, som på sitt sätt faktiskt tyder på att Jalkr-runans kraft är helt oförminskad, och lika stark som någonsin i forntiden… I Eda Kommun i Värmland har självaste kommunalrådet Hans Nilsson dokumenterat en sällsynt Vit älg, som blivit symbol för hela kommunen – och även andra vita älgar lär i stor omfattning ha skådats där...

Filmer har visats på SVT. Forskare har besökt platsen, och konstaterat att Edas vita älgar inte är albinos, utan genetiskt sett helt normala djur, förutom ett anlag för Leucism, eller helvit färg. Men alla svenskar, som ser ett djur som det här; kan nog inte undgå att associera till sagans och mytens värld. Älgen står där, som ett fabeldjur i skymningen. Och kanske väntar vi oss nästan, att Huldran, ”Lussibruden” eller Freja, Skade eller någon av de andra gudinnorna ska dyka upp och kora denna älg som sitt riddjur. Sedermera har Ferdinand, som den ursprungliga vita älgtjuren från 2017 kallades, rapporterats försvunnen. P4 har sänt dokumentärprogram på radio i fallet – och sådant kan bara hända i Sverige, där människor och älgar nästan alltid levt sida vid sida, och i symbios.

Just idag rapporterades det i media, att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen anser, att fler älgar måste skjutas och jagas. Människan har själv skapat idealiska förutsättningar för älgen, genom sitt moderna skogsbruk med ”föryngringsytor” och kalhyggen, där älgen förökar sig och trivs. Men för många älgar leder till fler viltolyckor, och död och skada för både människa och älg. Älgen är – vilket man också visste i gamla tider – ett villebråd som rovdjur som varg eller björn sällan rår på. En älg kan springa i timtal, eller rättare sagt älga – alla sanna svenskar vet vad som menas med detta verb, som beskriver älgens rörelsemönster – ordet saknas helt utanför de nordiska språken, och en älg springer inte, hoppar inte, skuttar inte – den just älgar, eller möjligen skrider fram, men det är också allt. Vargflockar kan jaga den i hela nätter och dagar, men älgen klarar sig oftast ändå. Älgen är en individ, ett ensamdjur – den uppträder ibland i familjegrupper, men älgtjuren är oftast ensam. Också det passar in med den nordiska och svenska karaktären – man kan inte tänka sig älgen utan svensken, eller svensken utan älgen (mer om älgar kan ni läsa under rubriken ”I Naturen” här ovan)

Myskoxar kan vända sig med hornen utåt, och bilda en ogenomtränglig försvarsmur, som inga vargar, hundrackor eller andra bestar kan rå på. ”White trash” göre sig icke besvär. Älgar har setts visa samma beteende, och ganska tidigt i historien – från 500-talet och framåt, skapade Nordborna det skyddstecken, som kallas ”Aegishjalmr” – skräckhjälmen (Aegi är ett helt annat ord med helt annan historia än Algiz) och som ursprungligen bestod av fyra stycken Algiz-runor, med hornen vända utåt…

Senare i historien – och i 1600-talets isländska svartkonstböcker, antog samma tecken mer invecklade och fantasifulla former – det fanns ju inga älgar på Island, och nu hade man glömt bort symbolens sanna ursprung – men den användes ändå som ett tecken för gudarnas och makternas beskydd.

Om nu runan Yr (en idegranskvist) stod för växtriket, och runan Pertha (en sten, eller en behållare) stod för mineralriket, så förstår vi också, att Jalkr står för djurriket, och att denna tolfte, trettonde och fjortonde runa bildade en logisk sekvens av symboler – de var visst inte ordnade av en slump, utan med en systematisk tanke bakom. Men inte nog med det. De gamla nordborna trodde också på Älgfrodar, ett slags blandväsen mellan människa och älg, säger en del – eller män med älgens vighet och styrka. Då som nu händer det att jägare dricker älgens hjärteblod, för att få hans styrka och livskraft – särskilt samerna anser att det är hälosamt ! och hela symboliken med älgen, och älgrunan som en hälso- och kraftsymbol, ligger i öppen dag – det är fortfarande mycket lätt för envar älgjägare eller människor som umgåtts med älg, att ta till sig den eviga, oförstörbara, för alla tider oföränderliga symbolen – och få del av Jalkrs magi..

Liv respektive död. Även en helt vanlig posttjänsteman kan som synes ha tydliga ”livsrunor” och ”dödsrunor” på sin gravsten. Kränker det någon ?

I Tyskland är det i alla fall helt legalt.. denna gravsten är från 1960-talet

 

I Tyskland har man på 17-1800 talet använt Jalkr eller Algiz på korsvirkeshus, både som en lyckobringande symbol och för att tala om när huset varit byggt. Denna vana – alltså Jalkr-runor försedda med datum – trängde under det tidiga 1900-talet ut även på gravstenar och kyrkogårdar – och som ni kan se,är det ännu så i dagens Tyskland, här och där. En uppåtvänd Jalkr runa betyder födelsedatum, en nedåtvänd döds-datum. En del fanatiska och run-hatande kristna har sagt, att detta skulle vara något som nazisterna hittat på, och påstått en massa om att ”Jalkr runan skulle vara politiskt belastad” och så vidare. Till och med det faktum att den förekommit på apoteksskyltar, även på 1960-talet (då Tyskland nog knappast var något nazistiskt land, om vi inte räknar gamla DDR förstås) har av dessa anonyma ”hatare” använts som ”bevis”.

Men vad bevisar det ?

Att en Jalkr-runa finns på en läkemedels-etikett idag, eller på en apoteks-skylt, har faktiskt inte ett enda dugg med några nazister att göra. Snarare kan man i så fall säga, att det tyder på Jalkr-runans gamla koppling till liv och hälsa…

Fredsrörelsens ”peace-märke” – också från 1960-talet – har av vissa runologer tolkats som dödens symbol, inskriven i en cirkel – vilket den ju också är. Eller – en upp och nedvänd Jalkr, plus en Is-runa – ibland kanske ansedd som den mest olycksbådande runan av alla..

Inom parantes skall här sägas, att det egentligen inte finns några ”upp och nedvända runor” som många tror – utom då det gäller Jalkr och några runor till.

Jag har tidigare gått igenom hur smarta amerikanska affärsmän förfalskade hela den äldre runraden, och försökte göra ett slag ”Tarot” eller spå-kortlek av den, vilket den aldrig var och aldrig har varit. Särskilt den judiske bokförläggaren Ralph Blum i New York, som trodde att ”runestones” eller ”runstenar” skulle se ut såhär är ansvarig för hela bluffen med att man skulle dragit runor en och en, och tagit tydor av dem – något som inte alls förekom i forntiden. För det har vi rikhaltiga indicier och bevis, både från Cornelius Tacitus och andra källor, där runor för första gången nämns.

NEJ – tvärtemot vad diverse snurriga ”fornsedare” och run-profeter i USA sprider ut på nätet, så ser inga ”Runstenar” ut såhär….

 

Utan såhär….

Runor har alltid varit skrivtecken i första hand, symboler eller magiska tecken i andra hand. Deras esoteriska användning har antagligen aldrig varit till för gemene man, utan endast för de invigda. Och som ni ser blir en Is-runa, en Bjarka-runa och en Ing-runa (till exempel !) inte alls annorlunda, om man vänder upp och ned på dem. Ifall ni inte tror mig, kan ni ju vända hela dataskärmen upp och ned nu, eller ställa er på huvudet kanske, så ser ni bättre… Inte heller Gifu-runan (formad som ett X) blir annorlunda om man vänder upp och ned på den, förty den ser fortfarande ut som ett X… Förstår ni vad jag menar ? Och – som vi också ser – Eiwaz eller Yr blir upp och ned till ett S eller en Sol-runa…

Därför finns det alltså inga ”upp och nedvända” runor med negativa betydelser, ungefär som Tarockens-kort i spå-kortlekarna. Undantaget Jalkr – rättvänd för födelse, nedåtvänd för död – fanns det ingen sådan symbolik, utan det är bogus, ”hitte-på”, new age och knäppskalle-fantasier, alltsammans

Som vi ser kan dock en runslinga stå upp och ned eller lodrätt på en sten, däremot, men då finns det alltid en rättvänd läsriktning, så det var en annan sak..

Numerologiskt sett utgör Jalkr Frejas wynjoruna eller gammanrunan (med talvärdet sju)  gånger två, det demoniska tursatalet, och slutsatsen blir då en runa som är stark i sig själv, glad inåt men står för försvar och kraftansträngning utåt, vilket motsvarar den ståtliga älgtjurens sätt att vara.

Man har också försökt koppla den till ett förmodat urgermanska ord algis, som skulle betyda svan, och valkyriorna, skyddsgudomligheter också de, ibland i svangestalt.

 

Stadhagaldern eller runställninngen för Algis är att stå med armarna snett uppsträckta i luften, och benen tätt tillsammans, erinrande om Bifrosts bro i skyn eller en anropsställning av det högre, och man har kallat den en hugruna.(Bif-röst eller rist, alltså den bävande vägen, har inget med bin eller frost att göra. Ni MÅSTE lära er ordens korrekta ursprung – det finns inga genvägar !) Alghs, -als erinrar också om det gamla ortnamnsledet – al för helig plats, helig lund eller liknande, som i Fröjal, Sala med flera ortnamn, och det finns forskare som vill se en koppling här, liksom till det rödbarkiga alträdet – albark ger ju röd färg att färga runor med, och den röda färgen står för blod och liv, som hos älgen, det stora djuret som alltid varit svenskarnas största jaktbyte och en omistlig del i vår huvudsakliga föda.

En upprättstående och en nedåtgående jalkr-runa bildar en hagal-runa, och där hagel står för det kosmiska, står jalkr kanske för livet i kosmos, animaliskt liv, har man tänkt sig. Freyja Ashwynn har kallat den för en Heimdalsruna, vilket kan stämma vad gäller kopplingen till Bifrost, och den kan också användas i läkedomsmagi, vilket jag inte lär ut. Helmut Arnz och andra tyska runmagiker har sett hällristningarnas bilder av män med uppresta händer som en början till Jalkr-tecknet, och spekulerat om Ashwinns, de gudomliga tvillingar som nämns redan i Rigveda, kanske också ursprunget till Asarna, som bärare av runans dualism och skyddskraft. Sigdrifas hymn om läkehänder i Sigdrifumal har också nämnts i detta sammanhang, liksom Odens fjortonde galder i runatal havamals, där han talar om att han med hjälp av den galdern kan tälja Asar och Alfer alla, vilket Agrell ansåg syfta på zodiakens krets, eller de tolv stora Asarna. Hursomhelst är Algiz en av de kraftigaste skydds- och läkedomsrunorna, tillika en livsruna, och bör hållas i minnet för all skyddsmagi.

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs (del 11) Jara-runan

Runan Jara, som ibland blivit stavad som Jera, Jeran, Jeraz är den elfte runan i Utharken och symboliserar god årsväxt eller äring. Mycket riktigt har dess namn samma ursprung som ordet år, äring, engelskans Year och tyskans Jahr, men inte bara det – för dess indoeuropeiska ursprung ses också i latinets ”hora” för timme, engelskans ”hour” och till och med det slaviska ordet ”jaro” som ju betyder vår.

Den vanliga bokstaven J utvecklades också ur denna runa av goterna, eftersom något renodlat j-ljud ju inte fanns i latinet eller de latinska språken, utan är en helt germansk uppfinning. Olikt en del andra runor ur det 24-typiga runalfabetet levde J eller Jara kvar långt fram i tiden och tecknades så småningom på ett förenklat sätt, som bilden nedan visar, innan tecknet också kom in i den yngre, 16-typiga runraden. Liksom med alla runor betecknade Jara inte bara ett språkljud, utan också en stavelse och en symbol, i det här fallet symbolen för året, eller skörd och årsväxt. Runorna var både skrivtecken, bildskrift och spådoms-system på samma gång, beroende på hur de användes – som vi alla vet. Ända sedan Tacitus, den allra äldsta oberoende källa vi alls har som nämner vad som liknar runor (det görs redan ca 80 ek) så har det alltid betonats, att man aldrig ”drog” eller använde runorna en och en, utan alltid i kombinationer om minst tre, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag har skrivit om detta även tidigare, men den moderna vulgär-uppfattningen om att ”spå i runor” stämmer helt enkelt inte.

Jara-runans utseende var inte konstant, utan utvecklades över tiden

Jara-runan har liknats vid två stiliserade Kaun-runor, vända mot varandra – vilket fått en del tolkare att fråga sig hur Kaun – som ju har talet fem – upprepad två gånger kan tilldelas talvärdet elva, eller varför inte Jara skulle ha talvärdet tolv, då det ju finns tolv månader på ett år, och dygnet även kan delas in i två tolvtimmarscykler. Problemet är då bara, att man då glömmer bort, att Jara aldrig bokstavligen betytt ”år”, utan snarare ”äring” i betydelsen skörd, årsväxt, och haft andra bibetydelser som ”timma”, ”tidpunkt”, ”tidens gång” osv.

Det gäller att inte blanda ihop orsak och verkan här. Visserligen är det helt sant, att orden ”år” på svenska, ”year” på engelska och ”Jahr” på tyska utvecklades ur detta urgermanska Jara, men det ordet betydde årsväxt eller skörd, och inte året i sig. Naturligtvis visste man redan då att året hade tolv månader, riktigt nog, men för våra förfäder så var det såklart skörden, årsväxten och äringen som var det viktigaste, inte hur många månader året hade .Utan någon god årsväxt eller någon större skörd kunde man ju inte överleva den långa och hårda vintern, och därför var det dessa sidor av runans symbolik man fokuserade på.

En modern tolkning av Jaras symbolik. Det finns INGA ”upp och nedvända” runor. Runtecken tolkas alltid rättvända..

 

Därför spelade det nog mindre roll att Jara fick bli nummer elva, och inte tolv. Som vi sett stämmer talsymboliken bakom runraden ovanligt bra, och detta gäller också senare i runraden, som vi strax ska få se. Vi märker också, att vissa runor så att säga ”leder in” i varandra. Vi börjar med ur-runan, som får talet ett, och då blir thursrunan nummer två – dualismens eller motsatsens runa. Ass-runan blir nummer tre, för de tre asarna – inte fyra – och att tänka sig en thurs på Asarnas plats, och börja med Ur-runan som nummer två – nej det skulle ju som vi förstår inte gå alls, och Tors Reid-runa är mycket riktigt nummer fyra, och inte nummer fem – en vagn har ju inte fem hjul, som vi vet.. Is-runan, den närmast föregående, har ofta ansetts stå för vintern, och då är Jara våren – eller som man säger på danska ”för-året” eftersom jordbruksåret började i februari eller mars, då jorden töade och det var dags för en ny period av grönska och tillväxt.

Både fem-talet och siffran elva är dessutom primtal, alltså tal som bara kan delas med sig själva, samt siffran ett. Dessa tal ansågs i forntiden ha särskilt magisk betydelse, och det är kanske inte så svårt att förstå. Alla de andra tal vi gått igenom hittills, förutom då ett, tre, fem, sju och nu elva kan ju förklaras som produkter av andra tal, och brytas ned i sina beståndsdelar – men se det gick ju inte med primtalen, som man redan tidigt förstod som varande ”odelbara” i jämna delar. På grund av det, trodde man också att de måste vara laddade med en särskild kraft, eller representera något grundläggande, hur det nu kom sig. De två ”kaun” runorna, som bildar Jara – spegelvänt ställda mot varandra – har också tänkts som årets halvor (vinter respektive sommar) eller motsats-paret kvinnligt och manligt, himmel och jord, alltså himmelsguden Frej och jordgudinnan Gerd.

De runverser från 800-tal och 1000-tal som man funnit i Norge, på de brittika öarna och på Island betonar alla Jara-runans betydelse för skörd och årsväxt, samt tidens gång:

Ár er gumna góði
  ok gott sumar
  algróinn akr.

”År är mäns goda, och en god sommar – allgrön åker”

Så kan den isländska rundiktens ord om denna runa låta, i min egen översättning. Ordet ”gumna” är här detsamma som i ”-gum” som i brudgum,exempelvis, och ”mäns” eller människans goda, är förstås också njutning, sexualitet – men i ännu högre grad handlar det om fruktbarhet och skörd. Runan ser lite ut som regndroppar, enligt vissa, och många har kopplat den till hösten som årstid – hösten är ju också skördetid. Regn och jord, eller vatten och jord är också symboler, som bland annat Atreid Grimsson har tänkt på i förbindelse med denna runa. Dess mitt – som kanske påminner om ing-runan, associerar han till kretsloppet i naturen, vattnets kretslopp via moln, regn, floder, hav, avdunstning och så moln igen, som såklart inte var någon hemlighet för våra förfäder heller – de kunde ju själva se daggen avdunsta som dimma om höstarna.. Edred Thorson skrev att om Reid är solens (och Tors) dagliga vandring över himlen, så är Jara solens kretslopp under året, eller tidens gång, medan Sowilo eller solrunan, förstås är solen själv.

Han menar också att Hamingjan, eller ”lyckan”, människans ”känslokropp”, hennes emotioner och känsloliv, skulle ha ett mycket starkt samband med Jara, och vissa andra tolkare har tytt den på samma sätt. Jara har setts som en starkt positiv och lyckobringande runa, och i Runatal Havamals elfte strof säger Oden, att han kan galdra så, att om han går i strid tillsammans med sina gamla vänner, så kan alla säkert återvända oskadda hem, och ingen behöver komma till skada i krig. Detta är mer än ett sammanträffande, anser vissa, och till och med örnens klor eller en fågels vingar i stiliserad form har jämförts med Jara – runan skulle vara de ”nefi uglo” som också nämns i en av Sigdrifumals runstrofer – ”ugglans nävar” står där alltså ordagrant, men vad som menas är ju vingar eller klor. Jara-runan skulle då också vara en av de ”bärgnings-runor” eller lyckorunor Sigdrifa eller Brnyhild lär ut till Sigurd, men detta är en mycket fantasifull tolkning, som inte har stöd av vetenskapen.

Somliga har velat koppla Jara-runan till nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi eller blivande (framtid) men detta har sagts också om andra runor, och är en fantasifull tolkning.

Enligt Freja Ashwynn skulle en spegelvänt tecknad jara-runa verka nedsaktande på förlopp som tenderar att accelerera bortom all kontroll, och alltså stå för lugn och harmoni, medan runan rättvänd skulle stå för framgång, framåtskridande och ökad fart i största allmänhet. Etymologer har också kopplat Jara också till jorda, jord, jardriki (alltså jordbruket), garde eller gård, gammalengelskans Gerd och nutida engelskas garden, alltsammans ord som har med jorden, åringen, jordbruk och gårdar att göra. Både De fries i Holland och det engelska runpoemet antyder, att det är solen, som ligger bakom skörden, och kanhända är den dubbla Kaun-runa vi ser i jara-tecknet mera en erinran om solstrålar och solsken (Kaun, ibland stavat Ken betyder ju sken eller stråle) – och sedan S-runans form – som också pekar mot samma solsymbol. Det gamla norska runpoemet nämner ”get ek at Orr var Frodi” eller ”gissar jag att årsäll var Frode” – Frode är ju ett annat namn för Frej, den frodige, och Frej och äringen hör väl också ihop, som vi förstår – även om Ing runan kanske är Frejs viktigaste runa.

 

Inom Stadhagalder, eller ”stående galder” – utvecklad på island som ett sätt att ”semaforera” eller ”bokstavera” runor på långa avstånd genom att forma dem med kroppen – långt senare skulle de tidiga tyska runmagikerna inom Armanen-systemet kalla detta ”runyoga” (även om det var en smula oriktigt), så kan Jara tecknas som ett huksittande ”höfter fäst!”. Andra har tänkt sig runan som ”höger hand på huvudet, armbåge i vinkel, vänster arm på ryggen, armbåge i vinkel – så att Jaras två ”vinklar” eller kan bildas, om man ser personen i profil. Stadhagaldr, eller stående galler, har långt fram i tiden uppgetts vara ett sätt som man lärde isländska barn bokstäverna i det latinska alfabetet med – barnen fick alltså forma bokstäver med sina kroppar och händer, liksom de längre tillbaka i tiden formade runor för att lära sig dem…


			

Hedniska Tankars Runkurs (10) Is-runan

Is-runan eller Eis på gotiska och tyska, kommer av ett proto-germanskt Isaz och betyder förstås is. Den tecknas som ett rakt lodrätt streck, och är den enklaste att teckna av den äldre runradens alla runor. Runan is eller isa följer som den tionde runan i Utharken. Tio är ett numerologiskt ”svårt” tal, därför att man tidigt i historien – och i nästan alla kulturer – inte räknade med något decimalsystem, och heller inte tillskrev just talet tio någon större betydelse.

 I norden räknade man betydligt oftare i dussin, i åtta-tal, tretal och liknande, vilket vi ser även i det faktum att det går tolv tum på en fot, samt två gånger tolv timmar på ett dygn. Vi har tolv stjärntecken, och tolv månader, inte tio. Också runraden i sig är uppbyggd av tre aetter eller ätter, eller två tolv-tal som vi har sett, och detta är långtifrån någon tillfällighet. Den första aetten eller åttatalet slutade med Hagal-runan, och med Naud-runan och Is-runan passerar vi en motsvarighet till Ur (Naud) och hamnar sedan i den direkta motsvarigheten till Thursrunan, konfliktens och dualismens tvåtal – för i Is-runan har många sett dödsgudinnan Hels runa, eller en runa för Nifelheims rike av snö, is och köld samt dimma och dis – tyskans Nebel och Nifel är ju samma ord.

Nifelhelms köldrike och dess runa är särskilt aktuella, nu kring Alvablotets tid…

Den enda klassiska runtext, som nämner tio-talet (eller multiplar därav) är faktiskt Rökstenen i Östergötland, som talar om tjugo konungar, döda på slagfältet. ”Vilka tjugo konungar satt fyra vintrar på Själland, med fyra namn, födda åt fyra bröder. Fem Valke, Rådulfs söner, Fem Reidulf, Rågulvs söner, Fem Haisel, Hårds Söner, Fem Gunnmund, Björns söner.

Forskare har naturligtvis konstaterat det fullkomligt omöjliga i att hitta tjugo konungar av Danmark i grupper av fem, alla bröder och med samma namn, för några sådana personer har såklart aldrig existerat i verkligheten. Vad vi här har framför oss är en numerologisk gåta, som så många andra i Rökstenens hårt chiffrerade text, där inte bara siffran fyra utan också tal som nio, åtta och tolv ständigt återkommer i inskriften. Också Is-runor förekommer i Rökstenens 25-rad, vilket är avslöjande även det. Man har gissat, att Vämod, son av Varin, fadern som ristade Rökstenen till minne av sin döde son, ryms i denna gåta. ”Valke” är de fem valkiga fingrarna på hans högra hand, medan ”Rågulf” (eller ”Rågtjuven”) är namnet på den vänstra handen. ”Hård” är högerfoten, ”Gunnmund” eller ”Stridens makt” är vänsterfoten (man gör ju forfarande marsch-anträde med vänster fot främst) och de ”tjugo konungarna” är den döde sonens fingrar och tår…

Rökstenens Is-rune chiffer i dess 25:e rad ses här överst i bilden

Varken månader, veckodagar eller årets dagar är jämnt delbara med tio, och det framstår fortfarande som långt naturligare för oss människor att räkna med företeelser som fyra väderstreck, till exempel – trots att vi i och för sig har tio fingrar och tio tår. Hade vi inte det, kanske vi aldrig skapat något decimalsystem överhuvudtaget, utan som babylonier och andra räknat med multipler av siffran sex – och därmed också med dussin – som de gamla nordborna…

”Stadhagalder” för Is-runan i Armanen-systemet. Långt tidigare användes samma gester och poser för att kunna kommunicera med runor på långa avstånd

 

Talet tio är inte särskilt fruktbart, numerologiskt sett och kan bara ses som en produkt av två och fem, alltså tursarnas och dualismens och konfliktens tvåtal, multiplicerat med Ken-runans femtal, och om Ken nu står för meddelanden, kommunikation och budskap – så blir talet tio inga budskap, ingen kommunikation överhuvudtaget, eller kommunikationens raka motsats. Is runan multiplicerat med två, eller fyra gånger fem blir däremot tjugo, vattenrunan Laugs tal, vilket inte heller det är en slump, numerologiskt sett.

Isrunan har ofta kallats för en Hels eller Urds runa…

Is runan står inte bara för Nifelhel eller Hel själv, utan också döden, förstelning, stelhet, vinter och frånvaro av liv. Fortfarande ser vi hur vissa Riksdagspolitiker med Justitie- och Inrikesministern Morgan ”Mollgan” Johansson (S) hetsar och hatar emot all användning av runor, och i sin fullkomligt exempellösa barnslighet kräver ett totalförbud. Detta trots att Lagrådet och flera Hovrättsdomar klart tagit ställning emot det idiotiska förslag, som Justitieministern, likt en annan Heinrich Himmler, fortsätter att propsa på, helt i onödan.

Vad ska denna onödans, klåfingrighetens och PK-tänkets minister hitta på nästa gång ? Ska han förbjuda alla skolelever i Sverige att rita raka, lodräta streck på ett papper, eller vad ? Redan ett rakt streck är ju en IS-runa. Också upprättstående pilar finns i mängd, både i trafiken och överallt annars – och hur skall då vår Idiot till Inrikesminister lyckas med sitt förbud emot Tyr-runor ??

Vi HEDNINGAR och ASATROENDE kommer att FORTSÄTTA slå vakt om vårt kulturarv och ANVÄNDA TYR-RUNAN, OBEROENDE av vad någon halvtaskig expeditions-ministär tycker om det. INGEN Regering kan döma oss alla… !!

 

Frågan är väl om inte Is-runan bemäktigat sig hela det parlamentariska läget i Sverige, och kan stå som en bra symbol för det, i alla fall just nu, Oktober 2018. Samtliga politiska partiers relationer är totalt bottenfrusna. Hela det politiska samtalet är fullkomligt lamslaget, och ingen ny Regering har kunnat bildas efter det senaste valet. Om detta inte är ett exempel på Is-runans oerhörda makt över sinnena i Riksdagen, så vad är det då ? – jag bara frågar er, goda medborgare…

En tionde jag kan,
om från mitt gårdstun jag ser
häxor i rymden rida;
Då galdrar jag, så att vilse de far,
från sin hug därhemma
från sin hamn därhemma”

Så säger Oden själv i Hávamáls 155 strof, i min egen översättning – och även det norska runkvädet nämner Isrunans makt att förvilla, och föra människor vilse. Att tappa bort både hug och hamn, eller intellekt och känslor, gör häxorna till tomma kroppar, helt tömda på vett och förstånd – och

Ís kǫllum brú bræiða;
blindan þarf at læiða.

Den kalla isen blir en bred bro – men blinda tarvar man att leda” säger det Norska runkvädet från tidigt 1000-tal. Det stämmer ju också med vad vi alla kan se i den nordiska naturen om vintrarna. Isen bildar en mäktig bro över sjö och hav, men det är farligt att halka…

Många har tolkat is-runan mycket negativt, och kallat den en dödsruna, men den har också stått för struktur, ordnade förhållanden och fasta system i allmänhet, klarhet, militärisk disciplin, ordning och reda. Isen är inte för inte genomskinlig, och ett kristall-liknande väsen.

Edred Thorsson räknar isrunan som en symbol för självet, den egna individen, vilket möjligen kan vara av betydelse när man läser den ihop med andra runor. Samtidigt ingår is-runans raka stapel också som en beståndsdel i nästan alla tecken i runraden, och den blir på så sätt en naturlig bindruna, eftersom man inte kan undgå den. 

 

Isrunan verkar bindande på det som flyger och far alltför mycket, på lösa influenser och galna personer, skulle vi kunna säga, och hjälper väl förmodligen även emot löst snack och förtal, då runan kan sägas stå för intellektets och förnuftets klara kyla. Också Freja Ashwynn har betonat, att Isa på så sätt kan vara en bevarande och upprätthållande kraft, men skriver ingenting om att Is-runan – om hon följer sitt eget schema – borde vara ägnad Verdandi eller det kommande som den tredje och sista Nornan, framtidens Norna. Kanske är Verdandi också den som gör slut på nuets eller tidens diskussioner, och som pekar på det evigt bestående, ifall man vågar sig på en något djärv och ovetenskaplig tolkning.

Tyska Runmagiker och Holländare som Jan Fries har betonat att Eis har samma ordrot som Isarn, alltså ”Eisen” eller järn på tyska, och att siarn på forngermanska kan ha gett upphov till ett senare ”ising” för vapen, eggjärn, försvar, hårt föremål. Det engelska runpoemet prisar isens skönhet, medan det norska kallar isen ”en bred bro, varöver den blinde måste ledas” – en annan hänsyftning på intellektets roll. Ett isländskt runpoem, slutligen, kallar isen bäckens bark och vågens tak, samt ”glaciés jöfurr” på en blandning av Norröna och latin, alltså ”hästars is” – något som är svårt för ryttare att ta sig över – allt kanske tecken på isrunans bestående natur. Slutligen tror jag själv också, att isrunan kan ha stor betydelse för sådan skapande konst, som avses bli bestående, eller för stavar, som man sätter för evig tid och för framtiden i sig, och därmed kanske också uppbyggnad och byggnadsarbeten. En lodrät stötta behöver inte bara vara en nidstång, utan också en bjälke eller en stolpe, på vilket mycket annat eller ett helt hus vilar, och sålunda kan isrunan ha sin dolda betydelse i magiskt arbete.

Hedniska Tankars Runkurs (del 9) Naud-runan

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Om den föregående runan, Hagal, betydde hagelsvärm, plötslig förändring eller en oväntad händelse, så betyder Naud istället det som sker med nödvändighet, över lång tid och som är förutsägbart – och därmed Ödet. Många har missuppfattat de gamla Nordbornas ödestro, för det man kallade Öde eller Wyrd var inte alls oföränderligt. En vis man kunde själv bli herre över sitt öde, eller utnyttja vad ödet gett honom på ett fördelaktigt sätt, snarare än att klaga över att ödet varit oblitt – och mycket av den mänskliga utvecklingen är också förutsägbar.

Vi vet till exempel att om det föds många barn i en generation, så uppstår det ett behov av skolor, likaväl som vi säkert vet, att det uppstår ett behov av mer sjukvård i samhället, om medellivslängden stiger. Även om vi själva lever i en kultur, där vi tänker på oss själva som individer i första hand, är vi inte så unika som vi tror, särskilt inte sett ur Asarnas synvinkel – i stora grupper blir människor ytterst förutsägbara varelser, och det mesta av vad de kommer att företa sig, är tyvärr närapå förutbestämt. I Runatal Havamals, där Oden räknar upp arton mäktiga galdrar, som han till fullo kan och har kunskap om, står den nionde strofen för faror på havet, sådant som tycks ofrånkomligt och som man inte kan göra något åt, likt ödet. Vi vet också att vissa saker nästan är ödesbestämda här i livet.

Utbryter krig, så är det förutbestämt, att en del människor kommer att dö eller lemlästas i det kriget, oavsett vad vi nu anser om det. Röker en människa tillräckligt mycket, ja då är det nästan förutbestämt, att den individen till slut kan komma att drabbas av cancer, eller i varje fall ytterst sannolikt, att så tyvärr sker. Naud-runans negativa drag skall dock inte överbetonas. En del har också i den sett en binderuna, varmed sjukdomar och annat ont kan undvikas, och en runa som står för Odens beskydd och den klokes förmåga att förutse ett händelseförlopp. I den bemärkelsen står den också för tillförsikt och självtillit, och det är ganska symboliskt att den inleder den andra ätten i utharken, som ju handlar om Midgård och de väsen som finns där, medan föregående ätt handlade om tillvarons grundkrafter eller existentialer. Åter andra har använt Naud-runan vid barns födelse, eller med tanke på Nornorna, som ju också är tre, och tre gånger tre är fortfarande nio…

Sagoillustration av John Bauer – tre nornor ger en Naud-formad nyckel till livet och döden….

Det är nu en gång förutbestämt, att alla varelser i Midgård skall dö, liksom Gudarna vid Ragnarök, men den nionde gudaboningen – står det i Gylfaginning – är Folkvang, eller Frejas boning. Naud eller Nauthiz på gotiska betyder inte bara nöd, utan snarare nödvändighet, som i att vara nödd och tvungen att göra något. Edred Thorsson kallade den på 1960-talet för en motståndets runa, mer än andra, och såg i den individens förmåga att kämpa emot ödet, och att även förändra det, vilket är vad Oden själv gör i Kosmos – tänk exempelvis på Hermods helritt, eller hur Oden avlar en son med Rind, så att Balder får sin hämnare. Guido von List, en av det tidiga 1900-talets tyska runmagiker, summerade Naud-runans roll med uttrycket ”Nütze dein Schicksahl, aber wiederstrebe ihn nicht” eller med andra ord ”Utnyttja vad ödet gett dig, men kämpa inte emot alltför hårt. Naud-runans form har också liknats vid världsträdet Yggdrasil, eller Urds väv – trädet är ju en symbol för kausalitetens träd, eller ett ”händelseträd” där vi hamnar på olika grenar och i olika delar av kosmos, efter hur händelseförlopp grenar ut sig, men Yggdrasil omfattar naturligtvis alla parallella universum som alls kan tänkas, eller är möjliga, och det är som sagt på det Världträdet, som Oden själv hängde eller var verksam – och han dog inte, som vi ju vet – men återuppstod. Nio gånger två blir arton, och är hästrunan Eh, som står för Sleipner och är ett annat typiskt Odenstal.

”Den som ligger alltför mycket, får ofta stå far” sägs det… kanhända viktigt att lära sig, och också ett öde, eller hur ?

I Stadhagalder har man oftast tecknat Naud runan genom att stå med utsträckta armar, och med vänster hand uppåtsträckt i lutande vinkel, höger hand nedåtsträckt, lutande emot jorden, så att bål och ben bildar runans uppåtsträvande stapel eller stam, armarna grenarna på runan eller världsträdet.

Freja Ashwynn associerar Naud-runan till Skuld, nuets Norna – nuet står ju alltid i skuld till det förflutna, och är en direkt konsekvens därav, eller Nifelhel, då hon anser att Hagal, Naud och Is bildar en helhet, eller ett tretal för Nornorna inuti själva runraden. Jag har inte hittat någon källa, som aktivt motsäger detta, men å andra ingen källa som stöder hennes uppgifter. Nöd eller Naud har också stått för nödeld, en ritual där man på magiskt sätt gjort upp eld med en eldborr, gärna vid midvinter eller midsommartid, och burit in den nya elden i huset, där den sedan aldrig helt fått slockna, utan bevarats till kommande år. Eldguden Loke, som binds med bindrunor, tros av vissa också lätt kunna besegras med Odens runa Naud, då Odens klokhet alltid övergår Lokes list, och slutligen gör alla hans planer om intet, liksom allt som kommer från Nifelhel.

Stadhagalder eller ”Stående galder” för Naud-runan enligt Armanen-systemet från 1910-talet…

 

Åter andra har betonat, att Eh/Eihwaz-runan i vissa senare runalfabeten visar en åt höger stigande linje eller tvärstav på en lodrät, medan Naud tecknas som en nedåtgående linje, som visar på upplösning, splittring och nedåtgång i allmänhet, ”norrut och nedan går vägen till Hel”. Det engelska runpoemet säger att Naud eller Need väcker tränad och ängslan i människors bröst, men skydd och välsignelse likväl, vilket är ett sätt att beskriva Nauds verkan som bindruna. Det isländska runpoemet kallar den ”opera niflunga” eller Niflungars verk, vilket rymmer en stor hemlighet, och ”möns trånad” samt hårt arbete och trångmål, vilket är ett sätt att beskriva Odens prövningar. Att niflungarna eller ”naturbyggmästarna” av tursa- och dvärgasläkt, ”Sindres Söner” har med skapande och nödvändighet att göra, insåg redan Viktor Rydberg i sin ”Studier i Germanisk Mytologi” och på så sätt kan runan också länkas till Vanernas ätt, även om just vanerna framträder mera tydligt i Jara och andra runor.

Ett försök – av en okänd person – att göra en bindruna av fyra naud-runor och en Ing-runa (korset i mitten borde tas bort om det skall vara rätt) Fyra is-runor syns också i bilden, och fyra-talet står för det materiella. Bindrunans talvärde blir (4×9) + (4×10) + 21 = 97 – symboliken utelämnar jag för stunden…

 

Hedniska Tankars Runkurs (del 8) – Hagal-runan

Om det nu verkligen är sant, som många gestaltpsykologer och andra hävdar, att siffran sju faktiskt råkar vara ”hårdkodad” in i människohjärnan och nervsystemet, så kan man ju undra vad siffran åtta i så fall har för symbolisk betydelse. Sju-talet har – som vi sett – i massor av kulturer världen över ansetts stå för glädje och harmoni, inte bara i den Nordiska. Symbollexikon och listor över hur människor associerar olika begrepp med varann verkar vara ganska eniga också ifråga om åtta-talet, som i Utharken eller det ursprungliga sättet att använda den 24-typiga äldre runraden står för Hagal-runan, som på gotiska hette Hagalaz och kommer ur samma indoeuropeiska ordrot som det svenska ordet för hagelkorn.

Hagal-runan tecknades ursprungligen på det här viset, och har alltid fått ljudvärdet H, även om den från 700-talet och framåt också kunde ha två ”bistavar” eller mittstreck. Ganska tidigt övergick man emellertid redan på 800-talet att teckna den som bilden nedan visar, och det utseendet har den sedan behållit genom århundradena – en enkel bild av en snöstjärna eller ett hagelkorn, låt vara bildad genom sex och inte åtta stavar…

 

Också vinterleder genom svenska fjällen och andra enkla ideogram, har genom åren antagit Hagal-runans form. Åtta-talet har alltid stått för det översinnliga, kosmos eller världsalltet, universum som helhet, och kanske är det inte så konstigt att nordborna såg himlens hagel eller den sakta fallande snön, som dalar ned ur evigheten som en symbol för detta. Med Hagal slutar också den första aetten eller åtta-talet i runraden, och talet åtta kan också anses vara bildat ur 2 x 4 = 8, alltså konfliktens eller dualitetens tvåtal, gånger materiens fyrtal – och om man så vill alltså något som står i kontrast till det vanliga materiella, och som pekar emot en övergång till något annat.

Om Ur-runan står för skapelsen och gnistan i Ginnungagap, står hagalrunan eller hagelkornet för själva kylan, frosten och nifelheims krafter. Snöfallet kan också ses som en symbol för en plötslig förändring, övergången från ett tillstånd till ett annat, och runan har också ansetts stå för Heimdall själv, väktaren vid Bifrost, eftersom han också markerar övergången från Midgård till Asgård.

Hagal-runans symmetri användes också för bindrunor, som vi har överallt omkring oss, också i såpass påstått ”moderna” företeelser som företagssymbolen för ”Bluetooth” eller Blåtand

Vi har fyra väderstreck, plus fyra kardinala riktningar på kompassen, alltså NÖ, NV, SV och SÖ. På sjön räknar man åtta glas – sen börjar man om igen, och ett vanligt dygn om 24 timmar låter sig enkelt och behändigt delas upp i tre 8-timmarspass. Nästan alla arméer på jorden har funnit att åtta man är en bra gruppstorlek, som lätt låter sig delas upp i två patruller om 4 man vardera, eller 4 stycken 2-manna par som kan bevaka en plats i 4 riktningar. Redan Romarnas Contuberia eller Tältgrupp, den minsta enheten i deras Centuria om 10 contuberior, byggde på detta.

Symmetrin i Hagal-tecknet bildar också grund för många heraldiska symboler…

I Runatal Hávamáls säger Oden själv att ”Den åttonde jag kan, som för alla är lämplig att lära; när hat uppstår bland hövdings söner, jag botar det brått. ” vilket syftar på Hagals magiska betydelse – att peka emot en högre ordning, enhet och organisation, vars like inte finns på denna jorden.

Hagal-runan har överallt använts för att antyda kosmisk symmetri, jämvikt och en rättvis fördelning.. Här nedan planen till Aggersborg, Harald Blåtands väldiga fästning på Jylland…

Runmagiker som Edred Thorson och andra såg på 1960-talet Hagal-runan som en symbol för urjätten Ymer, och ett tecken, ur vilka alla andra runor kunde tecknas, och såg i den ett tecken för balans, pågående skapelse, pånyttfödelse, vilket kanske också syns i Tyr-runan (som är den sextonde, eller två gånger två gånger fyra) och Fä-runan, som ju är tre gånger åtta, eller om man så vill två gånger två gånger två gånger tre – dualismens tvåtal, kombinerat med tretalet på ett nytt och oväntat sätt.

Hagal liknas i det isländska runpoemet vid en skur av is och snö, och är ”snaka sotr” eller  ”ormars sjukdom” eller det ondas fördrivande, en överraskning, likt Heimdals stöt i Gjallarhornet, en uppvaknandets eller varför inte kallduschens kraft, som överfaller människan – kanske både i form av obehagliga eller oväntade överraskningar och omvälvningar.

 

Freja Ashwynn har menat, att Hagla-Runan också är den första av Hels runor, och att även Naud – den nionde runan och den tionde – Is-runan hör till hennes mörka områden. Hon kopplar också Ord, det förflutnas Norna, till Hagel, men om Hachel, högtyskans ord för Hagel verkligen skulle vara närbesläktat med hagzissa, det urgermanska ordet för häxa eller den som sitter på en ”hage” eller ett stängsel (jämför den äldre Västgötalagens ord om att ”sitta på en fållgrind då båda var jämnskiftade, natt som dag”, alltså dagjämningspunkterna, en annan av årets stora övergångstider) vill jag sjäv låta vara osagt, då det inte går att etymologiskt motivera en sådan härledning fullt ut.

Men vore det så,  kan Hagal-runan faktiskt också symbolisera både häxor, Gullveig eller den allra första häxan, och mycket annat. Hon som blev ”tre gånger bränd i den höges hall” och tre gånger sårad med spjut eller stavar – Hagel-runans form består också mycket riktigt av tre korslagda stavar och vädermagi – just häxors förmåga att framkalla stormbyar, snö och hagel – som Torgerd Hörgabrud och Irpa, Håkon Jarls båda trolldomsdiser – gjorde runan till särskilt verksam inom vädermagi, efter vad man trodde.

”Stadhagalder” för Hagal-runan har tolkats som hagelkornets virvlande dans genom luften…

 

Omvänt kan Hagel-runan tolkas som två Jalkr-runor vända uppåt och nedåt, och det har gjort att man ännu ser den som ett skyddstecken eller bomärke på korsvirkeshus i Tyskland och Hollan, eftersom jalkr eller älgrunan med talet tolv ju har stått för styrka och beskydd.

I viss runskrift har Hagel-runan också använts som en punkt, eller ett skiljetecken, vilket är logiskt med tanke på dess särskiljande betydelse – och även som skyddsruna kan den alltså vara verksam. Den fungerar också som bindruna, och ristad på föremål har den kanske använts för att bevara, eller markera en önskan om fortbestånd, vintern ut, eftersom hagel som sagt oftast associerats med köld och vinter, vilket upprepas i alla rundikter vi känner till, både dem från Norge, Island och de Brittiska öarna.

Hedniska Tankars Runkurs del 3 – Ansuz eller As-runan

ᚩ Os byþ ordfruma ælere spræce,
   wisdomes wraþu ond witena frofur
   and eorla gehwam eadnys ond tohiht. 

Ase är källan till ord i alla språk
Visdomens verk och de klokas skicklighet
och jarlars gamman och var mans glädje.

Ur det angelsaxiska runkvädet från 400-talet

Alla vet vi att tretalet – som anses vara mycket mer harmoniskt än thurs-runans tve-eggade tvåtal – är Asarnas tal, och inte talet fyra som amerikaner och andra olärda tror. Oden, Tor och Frej är de mest berömda Asarnas namn, och i tur och ordning Freja, Frigg och Hel är de mest berömda bland Asynjorna, och representerar kvinnans tre åldrar. Nornorna är tre till antalet, inte fyra.

Urd – som är äldst, följd av Skuld och Verdandi eller blivande, som måste vara den yngsta, givet vad hennes namn faktiskt betyder, även om Snorre skrivit annorlunda i sin prosa-edda. Tretalet, eller de sk gudatriaderna har varit ett heligt begrepp i de flesta indoeuropeiska kulturer enligt flera kända forskare, bland annat Dumezil. Vi har Hades, Poseidon och Zeus i grekisk mytologi, Indra, Shiva och Brahma i Indien, osv. Även för de kristna är tretalet heligt, och på sätt och vis tvåtalets och Thursrunans raka motsats, för där Thurs står för dualism, konflikt och mot varann ställda sidor, anses tretalet vanligen stå för harmoni och balans, som en väl avvägd liksidig triangel. Asgård och Asarnas runa är Thursakraftens absoluta motpol, det uppbyggande och andliga, som pekar emot något högre, men för den skull kanske inte alltid visdom – Atrid Grimsson och andra svenska författare har påpekat att det kan finnas ”för mycket” andlighet för en del personer, som verkar helt frikopplade från det materiella, Midgård eller den här verkligheten, och för dem kan Oss rent av verka negativt, medan dess mening för det mesta och för andra mestadels är av godo och till välsignelse.

Freja Ashwynn i England – en mycket visionär Gydja – har kallat ass för en luftens och talekonstens runa, och kopplar den till Runatal Havamals fjärde strof – av 18 bevarade – där Oden talar om befrielse ur varje trångmål och svårighet, så att bojor brister och faller av händer och fötter.

Alla goda ting är tre, brukar man säga och harmonins tretal är en vanlig symbol till och med för de kristna, och i andra utomeuropeiska kulturer, då kristendomen inte hör till Europa, utan uppstod i Mellersta Östern, ibland semitiska folk. Ansuz – på ren gotiska – eller As, Ase, Ass – runan har stavats på flera olika sätt genom årtusendena liknar inte för inte bokstaven A eller Aleph, som Ur-runan också kan ha utvecklats ur. Men – om nu runorna uppstod i Norditalien eller Alpområdet, som många tror – och som är mest sannolikt – så förklarar det varför denna runa kommer som nummer tre – och inte först – så var det även i en del forntida alfabeten, olikt de semitiska. Vi ser också att Futhark-teorin, som inte skiljer på runor för praktisk eller sekulär användning (alltså runor som skrivtecken) omöjligt kan vara sann, och att runorna inte kan komma från något semitiskt alfabete, där aleph alltid står först.

”oss” enligt armanen-systemet, tidigt 1900-tal

Runan kan tecknas med kroppen på flera olika sätt, vanligast och enklast kanske med kropp och ben som en lodrät stapel, och händer och armar i två raka ”streck” ut från kroppen – under tidigt 1900-tal när ”Run-yoga” var populärt, fanns det dem som ville avbilda runan spegelvänt och teckna den som bilden ovan visar, men det har fallit i glömska.

Ass-runan eller asarunan har av andra benämnts inspirationens runa, en runa för övertalningsförmåga, underhandling, samtal och därmed sammanhängande positiv påverkan av olika slag, eftersom det rör sig om intellektuella resonemang på ett högre och abstraktare plan, snarare än ren övertalning.Tretalet har också i en hel del kulturer räknats som en ”kvinnlig” symbol – hos oss är det tydligast hos de tre Nornorna eller ödesgudinnorna, men Parcerna i det gamla Rom, Moirerna i det antika Grekland och till och med de tre ”Akkorna” eller förmödrarna hos samerna var också alla tre till antalet, varför det inte bara är i den nordiska kulturen man tänkt sig saken så.

De tre Nornorna på en husvägg i det nutida Tyskland

Det gamla engelska runpoemet säger att oss-runan är alla språks upphov, källan till all kunskap, och till gang för alla, och vissa menar att den ska brukas för att försegla brev, överenskommelser, avtal (som inte är handelsmässiga) eller fördrag. Det isländska runpoemet säger att detta är runan för planeten Jupiter, som väl får förstås som Allfader Oden själv, eller åtminstone Odens ursprung innan han fick runorna, för nio eller tre gånger tre är ju annars Odens stora tal, naud-runan eller den runan som just betecknar honom. Det norska runpoemet säger att ass är ett spjut för alla vägar (med andra ord ett högst användbart redskap) men en skida för alla svärd, vilket får uppfattas som ett tecken på dess fredsskapande, skyddande och fredande förmåga. Rent fysiskt ser oss-runan ganska lik ut ett modernt a med snedställda stolpar, och den har sett ut på samma sätt även i den yngre runraden, där runan också har ljudvärdet a, inte att förväxla med det ljudande ur-ljudet ur som i u…