Runologiska nyheter från sommaren…

Eget beröm luktar illa” lyder ett känt svenskt ordspråk. En person, som verkligen borde ta och minnas det är ingen mindre än professor Henrik Williams från Uppsala Runforum, som under veckan framträtt i Dagens Industri och lovprisat sig själv, samt talat om hur ”bra” han är på runor.

Själv skulle jag nog våga påstå, att en föregiven Runolog som inte ens kan grunderna, och som inte erkänner många grundläggande källor till runologi, nog inte kan räknas som ”bra” överhuvudtaget, inte så länge andra – och mer seriösa forskare som Laila Kitzler och inte minst den svenska runologins Nestor Magnus Källström vid Riksantikvarieämbetet – RAÄ – ännu är fullt verksamma, och finns i landet.

Man skall ära de som äras bör, nämligen. De sistnämnda har publicerat två utomordentligt intressanta avsnitt av den sk. K-podden, som man får tillgång till via RAÄ:s hemsida. Det ena avsnittet, betitlat ”Det öppna och Fördolda” handlar om Runmagi, något som Henrik Williams förnekat existensen av, men som ändå existerar. Som Kitzler & Källström berättar och erkänner finns det massor av källor, också från Nordens medeltid, Bornholm, Gotland, Skåne, Öland och andra ställen som BEVISAR att runmagi faktiskt existerade även långt fram i tiden, och att runor använts på ett esoteriskt, alltså fördolt sätt.

Som jag redan förklarat för er har Henrik Williams mycket dåligt reda på sig, då han inte ens är medveten om källor som Tacitus (en av de äldsta källor vi har – han nämner i och för sig inte runor i klartext, men nämner att Germanerna tog tydor av grenar eller pinnar från fruktbärande träd, som var märkta med någotslags tecken) och dessutom de Anglosaxiska, Svenska, Norska och Isländska såkallade runpoemen – för av SAMTLIGA av dessa källor framgår klart och tydligt, att runor kunde användas enskilt – också för spådomskonst – och att de HADE esoterisk eller till och med magisk innebörd, något som Henrik Williams vägrat erkänna, och det till på köpet via Uppsala Universitets officiella hemsida.

KÖP inga Ruttna Williams päron. TÄNK SJÄLV – och inte minst – TA REDA PÅ FAKTA istället !!

Som jag också berättat för er under avsnittet ”Runor” här ovan finns det så många helt klart magiska eller esoteriska inskriftes, alltfrån Björketorpsstenen i Blekinge, Rökstenen i Östergötland och Vävbrickan från Lund att Henrik Williams påståenden framstår som skäligen skrattretande och löjliga.

Till och med en elevuppsats som han själv varit handledare till bevisar hur fel han har.

5 Juli i år publicerades nämligen en ytterligt intressant Master-uppsats från 2013, skriven av en viss Carita Holm. Den är betitlad ”Sexuella Runinskrifter och drar förmodligen till sig ett visst intresse såhär i Rötmånaden, inte mins just nu då ”Bögens Vecka” pågår som värst i den kungliga huvudstaden.

Den största delen av de inskrifter fru eller fröken Holm går igenom härrör från ”Bryggen” i Bergen, och kommer alltså från Medeltiden eller Norges 1300-tal, men hon tar även upp rent Vikingatida inskrifter från hela Norden, och diskuterar innebörden i ord som ”Ragr” eller ”Aergi” vilka båda två betyder vrede, och även används i den betydelsen i flera inskrifter (den ovan nämnda Björketorpsstenen är bara ett exempel) men enligt många forskare kan dessa två ord användas för frihetskränkande otukt, rövknull, undergivet bögeri och fjollors levnadsmönster i allmänhet. Omanlig svaghet var inget man gav statsbidrag till under Vikingatiden. Man gjorde inte reklam för det, man hyllade det inte jämnt och ständigt som idag i form av bög-”parader” och annat sådant. Man tog tvärtom starkt avstånd från det, eftersom man redan då insåg att det inte gagnade det uppväxande släktet och samhället i allmänhet.

Vill man följa Asatrons väg, så är det inte någon ”forn sed” att bejaka offentligt rövknulleri, eller låta sig rännas i röven. Det framgår klart och tydligt av de inskrifter Carita Holm analyserat, även om hon ibland förfaller till sk ”Genus-teori” (anus-teori vore ett bättre namn – det är ju där denna egendomliga teoribildning från 2000-talet har låtit sig födas..) och påstår att ”människor var queer på medeltiden” vilket är en ren självmotsägelse och dessutom fel i sak, eftersom begreppet inte ens var uppfunnet då. Begreppet tillhör helt och hållet 2000-talet, och den kristna kyrkan tog också skarpt avstånd ifrån alla former av homosex, tidelag och liknande – sådant var belagt med dödsstraff enligt Bibeln – och antingen räknades det som ”synd” eller ”sinnessjukdom”. Detta är tyvärr fakta, oavsett vad nu vissa auktoriteter anser om det just idag, och det faktum att den kristna medeltiden inte var särskilt tolerant härvidlag går faktiskt inte att ändra på – om nu sanningen ska fram – och det ska den..

Carita Holm resonerar också kring det juridiska begreppet ”Nid” – oavsett om vi talar om Tungonid, Tränid eller Nidstänger – företeelser som var förbjudna åtminstone i de isländska och norska lagsamlingarna, och vad tungonidet angår var straffbelagt också i svenska lagar, som den Äldre Västgötalagen.

Att kalla någon för ”ödug-gygja” eller en utlevad gammal häxa, ”rasshål” eller ”sterda” (stretande pederast) eller ”bög” rätt och slätt räknades som en svår förolämpning, och kunde resultera i dryga böter eller en väpnad uppgörelse. Därför var de inskrifter Carita Holm nämner nog inte ”vardagliga” utan något man såg mycket allvarligt på. En del av dem är också av renodlat magisk eller esoterisk karaktär, dvs de hade en fördold mening, som inte genast skulle framgå för alla och envar, vilket hon också själv konstaterar i sin uppsats.

Från Lund kommer följande inskrift, som bara och endast bara kan tolkas på rätt sätt, om man har kännedom om Sigurd Agrells teorier om Talmagi och just magisk – esoteriska inskrifter:

SIGNUM: DR EM85;533G

TRANSLITTERERING: a) mmmmmmmmmmmmmmmmmm

b) fuþ mmmmm(m)

TOLKNING: a) … b) <fuþ[ork]>(?) …

ÖVERSÄTTNING: A-sidan saknar översättning, b) <fuþ[ork]>(?) …

LITTERATUR: MacLeod & Mees (2006:52); DR: Lund-benstykke 33

FYNDPLATS: Lund, kv. St. Clemens 9

DATERING: Sen vikingatid

Ristaren har ristat en M-runa ur den yngre runraden inte mindre än 18 gånger på en sida av ett runben, och sen ordet ”Futh” eller med andra ord Fitta samt sex stycken M-runor, varav den sista skadats och blivit ofullständig. Man skriver inte bokstaven M 18 gånger eller 6 gånger efter varandra utan avsikt, eftersom det tar tid att rista i ben. Denna inskrift är helt klart runmagisk, och den blir bara begriplig, om man vet att NIO är ODENSRUNANS TAL och att 3 x 6 = 18, liksom 2 x 9 = 18 medan talet 6 står för den första av Frejas runor i den äldre runraden, alltså Gifu-runan, gåvorunan – och visst är även en fitta ett slags gåva..

”Veten I än, eller vad ?”

Två gånger nio, vidare – kan tydas som en Thurs-runa gånger Naud eller nödvändighetens, ödets Odensruna, och är alltså i sig en beteckning för magi. Talet 18 betecknar också i sig själv hästrunan Eh – en annan Odensruna, och en runa som ”sätter igång” någonting eller antyder framåtriktad rörelse. Den sjätte runan i Utharken är Gifu, och den har vi redan berört – kombinerat med Ass-runan eller Asarnas tretal ger den meningen ”gåva från Asarna” vilket är ganska magiskt, det också.

Meningen med alltsammans var alltså att frambesvärja det vi kallar ”ast” eller ”unnr” på Vikingatidens språk, alltså sex, eller fysisk kärlek – mellan man och kvinna, nota bene. Något man unnar sig, alltså – vilket ordet Unn utvisar.

Det finns också enklare runiskrifter av samma slag, som är helt utan magi, och som väl antagligen ristats av olärda, men längtan efter heterosexuell kärlek uttrycks i dem på exakt samma sätt.

Kúkr kyss kuntu, kyss!

Ja – så står det på ett runben från 1000-talets Oldenburg, och ”kuntu” eller kunta är samma ord som modern engelskas ”cunt” ifall någon av er nu inte visste det…

Men vad tyckte Rannveig själv om det hela ?

En helt monumental inskrift hittad under brandlager 5 i Bergens Brygge (bevisligen från 1200-talets första del) lyder:

Rannveig Rauðu ska[lt]u streða/serða. Þat sé meira enn manns[r]eðr ok minna enn hestreðr.

”Rannveig den Röda skall du stretande bestiga. Då skall din kuk vara förmer än än manskuk, men mindre än en hästkuk!”

Sålunda lyder inskriften – Rannveig var uppenbarligen en rödhårig kvinna, som hade sina önskemål i sänghalmen. Hon tyckte om stora och väl formade lemmar, helt enkelt – men alltför stora skulle kukarna inte vara enligt hennes smak !

Hör där, ack ni hedna och ni ludna ! Gack även ni, och gör sammalunda !! Säg inte annat än att runmagi är ett fascinerande ämne, och glöm nu inte vad som står i Egil Skallagrimssons saga om slikt. Egil kom till en gård i Värmland, där en dum och olärd dräng försökte rista runor för att få pigan i huset att bli förälskad, men han ristade antagligen runa nummer 5, Kaun-runan, som inte bara ger ”Astar-ild” eller Astrild, alltså kärleks-eld, utan också feber – och flicka blev mycket riktigt svårt febersjuk, tills Egil fann det runben som gömts under hennes säng, och skrapade av de felaktiga runorna.

Också Henrik Williams i Uppsala har FEL och är ingen bra Runolog, för som vi sett EXISTERAR Runmagi de facto, och det har vi BÅDE rikhaltiga arkeologiska bevis och sagornas skriftliga vittnesbörd som talar om för oss.

”Och vem skall föra våra Runor så väl, med den Äran ?”

Och vem skall föra våra Runor så väl, med den äran ?” är ett omkväde eller en refräng till en gammal kämpavisa, den om ”herr Grimborg, vid Konungens gård” som förstås blivit modern folkmusik av den Österbottniska gruppen Gjallarhorn, men jag måste erkänna att jag ganska sällan lyssnar på den typen av musik, även om den Nordiska Hedendomen inspirerat massor av musiker på senaste tiden, och Grimborgs visa finns för övrigt nedtecknad i minst ett trettiotal olika varianter.

Nej, varför de orden rinner mig i sinnet just denna dag, beror på en helt annan sak. Efter en hel höst av förberedelser lanserade RAÄ, Riksantikvarieämbetet äntligen sin senaste söktjänst Runor på webben, och det är ett verktyg som nog kommer bli väldigt användbart för Runologerna, samt alla Runologiskt intresserade. Själv visste jag om saken så tidigt som i september detta år, men det hela har fått vänta, för det har inte varit angeläget att skriva om saken på denna blogg förrän nu.

Med hjälp av den nya söktjänsten kan man exempelvis:

  • Söka efter historiskt väl kända och redan färdigtolkade runinskrifter från Miklagård eller dagens Istambul till San Marino, se Pietroassaringen – den som bär inskriften ”Gutanowi heilag” – eller det heliga från Goternas Vi eller Gudahov, och som har sin direkta motsvarighet i en järnring från en kyrkdörr i Hälsingland, som innehåller en av vårt lands äldsta lagtexter – för med lag skall land byggas ! Mängder av inskrifter från alla de Nordiska länderna, inklusive de Brittiska öarna, Grönland och Island finns också med, även om man inte redovisar alla lösfynd eller inskrifter ännu – och frågan är väl om det kan göras, då det finns massor av material att digitalisera, eller till och med överföra till 3D, när det gäller enskilda runstenar.
  • Länkar till svenskt runordsregister eller svenskt run-namnslexikon finns också med, liksom en hel sida om Nordiska språk från ”tiden” – och inte bara runsvenska.
  • Det går också att söka på enskilda ord eller stavningar, till exempel alla inskrifter som stavar det normala biarn eller björn som biaurn – visste ni att det finns en inskrift över en Odens Eril, Erilaz – alltså en gotisk runlärd – mitt i dagens Strängnäs, uppe på Kungsberget?
  • Massor av foton på runstenar, eller avbildningar på papper från 1600-talet och framåt kan också studeras – och mycket av de stenar som blivit vandaliserade och förstörda av kristna på senare tid kan nu återskapas – och man kan säkra inskrifterna från dagens vandaler, genom att skapa kopior – än finns det ju sådana män i riket, som kan hugga runstenar, med det rätta handlaget och viljan.

Otto von Friesen, mannen som gjorde den definitiva tolkningen av Rökstenen; under en vardag som runolog i början av 1900-talet (bilden har handkolorerats med modern datorteknik, och finns nu på Söktjänsten ”Runor”

På ett sätt är det naturligtvis jättepositivt att man lanserat den nya söktjänsten, inte minst för amatörforskare. Det enda som kanske känns negativt i sammanhanget är att det finns väldigt få verkligt duktiga runologer i Sverige, och det finns få människor som kan gripa sig an hela detta arv, och föra det vidare till kommande generationer, utan övertolkningar, utan förvanskningar – utan som det var och är…

En av de få, de ytterst få är RAÄ:s egen chefsrunolog Magnus Källström, vars mycket välskrivna inlägg på K-bloggen, RAÄ:s egen blogg, jag inte läst på ett tag. Redan i Oktober detta år gav han sig in på några spörsmål kring Rökstenen, som fått utstå de mest horribla ”nytolkningar” eller rättare sagt förvridningar av  både Kvällstidningarna och den ökände Henrik Williams i Uppsala, som påstått att Rökstenen skulle innehålla hågkomster av en klimatkatastrof 536-37 – en teori av arkeologen Bo Gräslund, men att säga att något sådant är ristat på stenen vid Rök, är att gå alldeles för långt och så har man förgrovat det ytterligare genom helt obevisade påståenden som ”Vikingarna var rädda för en klimatkatastrof” eller att ”Rökstenen vittnar inte om en krigarkultur” vilket förstås är BOGUS, rena lögner och förvanskningar.

Magnus Källström återför oss alla med fast och vänlig hand till sans och vett, samt den rådande verkligheten – utan mera ”Thunbergeri” när han diskuterar en ny uppsats om läsordningen på just den märkliga stenen från Rök, och andra inskrifter. Vad är fram och baksida på det enorma block, som är världens längsta nu hittade runinskrift ?

Vi vet alla att det finns vissa dubbeltydigheter i inskriften – redan runföljden ”sakumukminni” kan som jag förklarat för er många gånger läsas både ”saku mogminni” eller ”jag säger det folkminnet” (mog är samma ord som i allmoge, alltså allt folk) eller ”sakum ukminni” – säg till ungdomen, stenen spänner både över forntid och framtid – men ”sak” kan också vara en rätts-sak, att ”föra sakerna” mot någon, och det är just det ristaren Varin gör, när han söker en hämnare för sin unge son.

”Rök – gåtornas sten” av Olle Häger och Hans Villius från 1976 är FORTFARANDE den bästa guiden till Rökstenens runor

Källström har förstås uppmärksammat vad redan Otto von Friesen visste i början av 1900-talet. Texten börjar med att omnämna de två ”Valrov” eller stridsbyten, som tolv gånger togs från ömse män – på stenens framsida. Vi ser genast, att det ÄR och förblir en krigarkultur vi hamnat i, och att alla nutida försök att förklena, ljuga bort eller inte omnämna den saken är fåfängliga. Det står också fullt klart, ju längre man läser Rökstenens text – för vi läser vidare på ”framsidan” och ena kortsidan av stenen, där det mycket riktigt står ”that sagum annart” eller ”det säger jag som det andra” – och så omtalas han som ”för nio släktled sedan miste livet i Reid-goternas land”.

Återigen dessa ridande goter – alltså – och deras betydelse för Odens-kulten, och det är förstås inget sammanträffande. Det var ju dem och icke hunnerna som var den viktigaste källan till att Wothan, Wothanaz på gotiska – blev Allfadern här uppe hos oss – det har jag redan nyligen berört, när jag recenserade SVT:s fiasko i ”Vetenskapens Värld” om Sandbyborg på Öland.

Alla är också överens om att den fina strof på Fornyrdislag, som följer sedan, i modern översättning och von Friesens fortfarande helt oöverträffade tolkning bör lyda:

Redh Thiodhrikr
hinn thurmodhi
StillR flutna
Strandhr HraidhmaraR
SitiR nu gauruR
a guta sinum
skialdi um fatldhr
skati Maeringa

eller, på modern svenska:

Rådde Tjodrik, den stormodige
över Reid-havets stilla flytande strand.
Nu sitter han rustad med spjut
på sin gotiska häst
med skölden i rem
– Märingars skatt

Theoderik, en av Goternas sista stora konungar, som ligger begraven i Ravenna, och vars grav jag besökt omtalas här – det är alla seriösa forskare sedan länge säkra på. Att ”reidhavet” eller ”Reid-Maren” är ”stillR Flutna” får man också hålla med om, för Ravenna var liksom Venedig vid Adriatiska havet omflutet av stora träsk, som man kunde rida över. Man har diskuterat om bilden av Goternas store härskare, ridande på sin ”gote” eller gotiska häst och ”gaurur” alltså med en ”Geir” eller ett spjut i hand, är inspirerad av antika ryttarstatyer, eller om vi ska tänka oss det så, att kungen, som levde ”för nio släktled sedan” enligt stenen från 800-talet (som pekar emot 530-tal) sitter till häst inuti sin gravhög, som Götarikets och Uppsalas Sveakungar. Theoderik var inte för inte ”folk-härskaren” eller Folk-kungen – som den senare Folkungaätten – och ”theod” eller ”tjod” ser vi också i själva namnet ”Svitjod”. ”Maeringa” förresten – är detsamma som ett hästfolk, alltså ryttare och ”Maeringars skatt” antyder att Theoderik var älskad av sina hustrur, samtidigt som han stred till häst – vad som ligger i allt detta, förstår den klurige..

Men – sedan blir det svårare, för på stenens ”baksida” står ju ”that sagum tvalfta” efter dikten om Theoderik, och så finns även ett trettonde ”folkminne” eller ”det, som skall sägas till ungdomen” med i texten, innan ristaren Varin nämner Ingvaldsättlingarna, och deras historia, och säger oss, att han förtäljer minnena fullständigt.

Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Ja – det är Magnus Källströms nya teori. Antagligen är det som redan danskan Lis Jacobsen föreslog 1961, att Rökstenen var en del av ett större runmonument med flera stenar, som Hunnestadsmonumentet i Skåne, eller Jarlabankes stenar vid hans berömda bro i Täby.

Sune Lindquist, en av vårt lands främsta arkeologer, föreslog att Rökstenen skulle varit stävsten i en stor skepssättning, på Tingsplatsen vid Rök – som ju har använts även av nutida Hedningar. Magnus Källström har också hittat spår i arkiven från 1870-talet om lerurnor, sådana man kan hitta i en skeppssättning, och att skeppssättningarna vid Aspa Löt i Södermanland och Anunds Hög i Västmanland verkligen varit tingsplatser för hela landskap, vet vi också. Lerurnorna hade blivit inmurade i väggarna på Röks kyrka, och det var också där Rökstenen hittades. Kanhända finns fler av de felande stenarna från skeppssättningen där, för hur de kristna hundarna alltid farit fram, plundrande och härjande, utan att ens respektera gravplatsers frid eller en tingsplats okränkbarhet, ja det vet vi alla också. Det stärker tanken på att Rökstenen stått på tingsplatsen för hela Tåkern-bygden, eller Lysings Härad, som den senare hette.

Att runstenar ingått i skeppssättningar, eller stått tillsammans med sådana är också ett känt fenomen, och inte alls så ovanligt som det låter för de oinvigda. Magnus Källström redogör för det mest kända exemplet – Glavendrupsstenen från Fyn i Danmark, som också innehåller en förbannelse-formel. En sådan finns också på Björketorpsstenen i Blekinge, som bekant – och ändå står en viss Professor Henrik Williams rakt fram på Uppsala Universitets hemsidor och får där enligt texten förklara att ”runmagiska” inskrifter inte har existerat.

Vävbrickan från Lund, om inte annat – och flera andra fynd – motbevisar detta, hundratals gånger om. Och att Rökstenen själv, med sina tal om krigsbyten, som tolv gånger stals från två mäktiga kungar, ryttare och kämpar, goternas historia och mycket annat, de facto, obestridligen och bevisligen talar för en krigarkultur kan man inte motbevisa. Försök själva, får ni se !

”Till en rädde” eller med andra ord en räddhare blir den, som bryter dessa stenar – står det på Glavendrupsstenen. Våra förfäder var visst inte ”rädda” för några vulkanutbrott, eller klimatförändringar. Att påstå något sådant, ens i kvällstidnings-rubriker är rent nonsens.

Varför for man annars över Nordsjön eller till Island för ? På Nordsjön har jag ju seglat själv, med det fartyg ni ser här…

jädd” för klimatförändringar ?  SJÖMANNEN BER INTE TILL NÅGON GUD OM MEDVIND, MEN TOR SJÄLV LÄR HONOM SEGLA ISTÄLLET !