Hedniska Tankars Runkurs (del 8) – Hagal-runan

Om det nu verkligen är sant, som många gestaltpsykologer och andra hävdar, att siffran sju faktiskt råkar vara ”hårdkodad” in i människohjärnan och nervsystemet, så kan man ju undra vad siffran åtta i så fall har för symbolisk betydelse. Sju-talet har – som vi sett – i massor av kulturer världen över ansetts stå för glädje och harmoni, inte bara i den Nordiska. Symbollexikon och listor över hur människor associerar olika begrepp med varann verkar vara ganska eniga också ifråga om åtta-talet, som i Utharken eller det ursprungliga sättet att använda den 24-typiga äldre runraden står för Hagal-runan, som på gotiska hette Hagalaz och kommer ur samma indoeuropeiska ordrot som det svenska ordet för hagelkorn.

Hagal-runan tecknades ursprungligen på det här viset, och har alltid fått ljudvärdet H, även om den från 700-talet och framåt också kunde ha två ”bistavar” eller mittstreck. Ganska tidigt övergick man emellertid redan på 800-talet att teckna den som bilden nedan visar, och det utseendet har den sedan behållit genom århundradena – en enkel bild av en snöstjärna eller ett hagelkorn, låt vara bildad genom sex och inte åtta stavar…

 

Också vinterleder genom svenska fjällen och andra enkla ideogram, har genom åren antagit Hagal-runans form. Åtta-talet har alltid stått för det översinnliga, kosmos eller världsalltet, universum som helhet, och kanske är det inte så konstigt att nordborna såg himlens hagel eller den sakta fallande snön, som dalar ned ur evigheten som en symbol för detta. Med Hagal slutar också den första aetten eller åtta-talet i runraden, och talet åtta kan också anses vara bildat ur 2 x 4 = 8, alltså konfliktens eller dualitetens tvåtal, gånger materiens fyrtal – och om man så vill alltså något som står i kontrast till det vanliga materiella, och som pekar emot en övergång till något annat.

Om Ur-runan står för skapelsen och gnistan i Ginnungagap, står hagalrunan eller hagelkornet för själva kylan, frosten och nifelheims krafter. Snöfallet kan också ses som en symbol för en plötslig förändring, övergången från ett tillstånd till ett annat, och runan har också ansetts stå för Heimdall själv, väktaren vid Bifrost, eftersom han också markerar övergången från Midgård till Asgård.

Hagal-runans symmetri användes också för bindrunor, som vi har överallt omkring oss, också i såpass påstått ”moderna” företeelser som företagssymbolen för ”Bluetooth” eller Blåtand

Vi har fyra väderstreck, plus fyra kardinala riktningar på kompassen, alltså NÖ, NV, SV och SÖ. På sjön räknar man åtta glas – sen börjar man om igen, och ett vanligt dygn om 24 timmar låter sig enkelt och behändigt delas upp i tre 8-timmarspass. Nästan alla arméer på jorden har funnit att åtta man är en bra gruppstorlek, som lätt låter sig delas upp i två patruller om 4 man vardera, eller 4 stycken 2-manna par som kan bevaka en plats i 4 riktningar. Redan Romarnas Contuberia eller Tältgrupp, den minsta enheten i deras Centuria om 10 contuberior, byggde på detta.

Symmetrin i Hagal-tecknet bildar också grund för många heraldiska symboler…

I Runatal Hávamáls säger Oden själv att ”Den åttonde jag kan, som för alla är lämplig att lära; när hat uppstår bland hövdings söner, jag botar det brått. ” vilket syftar på Hagals magiska betydelse – att peka emot en högre ordning, enhet och organisation, vars like inte finns på denna jorden.

Hagal-runan har överallt använts för att antyda kosmisk symmetri, jämvikt och en rättvis fördelning.. Här nedan planen till Aggersborg, Harald Blåtands väldiga fästning på Jylland…

Runmagiker som Edred Thorson och andra såg på 1960-talet Hagal-runan som en symbol för urjätten Ymer, och ett tecken, ur vilka alla andra runor kunde tecknas, och såg i den ett tecken för balans, pågående skapelse, pånyttfödelse, vilket kanske också syns i Tyr-runan (som är den sextonde, eller två gånger två gånger fyra) och Fä-runan, som ju är tre gånger åtta, eller om man så vill två gånger två gånger två gånger tre – dualismens tvåtal, kombinerat med tretalet på ett nytt och oväntat sätt.

Hagal liknas i det isländska runpoemet vid en skur av is och snö, och är ”snaka sotr” eller  ”ormars sjukdom” eller det ondas fördrivande, en överraskning, likt Heimdals stöt i Gjallarhornet, en uppvaknandets eller varför inte kallduschens kraft, som överfaller människan – kanske både i form av obehagliga eller oväntade överraskningar och omvälvningar.

 

Freja Ashwynn har menat, att Hagla-Runan också är den första av Hels runor, och att även Naud – den nionde runan och den tionde – Is-runan hör till hennes mörka områden. Hon kopplar också Ord, det förflutnas Norna, till Hagel, men om Hachel, högtyskans ord för Hagel verkligen skulle vara närbesläktat med hagzissa, det urgermanska ordet för häxa eller den som sitter på en ”hage” eller ett stängsel (jämför den äldre Västgötalagens ord om att ”sitta på en fållgrind då båda var jämnskiftade, natt som dag”, alltså dagjämningspunkterna, en annan av årets stora övergångstider) vill jag sjäv låta vara osagt, då det inte går att etymologiskt motivera en sådan härledning fullt ut.

Men vore det så,  kan Hagal-runan faktiskt också symbolisera både häxor, Gullveig eller den allra första häxan, och mycket annat. Hon som blev ”tre gånger bränd i den höges hall” och tre gånger sårad med spjut eller stavar – Hagel-runans form består också mycket riktigt av tre korslagda stavar och vädermagi – just häxors förmåga att framkalla stormbyar, snö och hagel – som Torgerd Hörgabrud och Irpa, Håkon Jarls båda trolldomsdiser – gjorde runan till särskilt verksam inom vädermagi, efter vad man trodde.

”Stadhagalder” för Hagal-runan har tolkats som hagelkornets virvlande dans genom luften…

 

Omvänt kan Hagel-runan tolkas som två Jalkr-runor vända uppåt och nedåt, och det har gjort att man ännu ser den som ett skyddstecken eller bomärke på korsvirkeshus i Tyskland och Hollan, eftersom jalkr eller älgrunan med talet tolv ju har stått för styrka och beskydd.

I viss runskrift har Hagel-runan också använts som en punkt, eller ett skiljetecken, vilket är logiskt med tanke på dess särskiljande betydelse – och även som skyddsruna kan den alltså vara verksam. Den fungerar också som bindruna, och ristad på föremål har den kanske använts för att bevara, eller markera en önskan om fortbestånd, vintern ut, eftersom hagel som sagt oftast associerats med köld och vinter, vilket upprepas i alla rundikter vi känner till, både dem från Norge, Island och de Brittiska öarna.

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs del 3 – Ansuz eller As-runan

ᚩ Os byþ ordfruma ælere spræce,
   wisdomes wraþu ond witena frofur
   and eorla gehwam eadnys ond tohiht. 

Ase är källan till ord i alla språk
Visdomens verk och de klokas skicklighet
och jarlars gamman och var mans glädje.

Ur det angelsaxiska runkvädet från 400-talet

Alla vet vi att tretalet – som anses vara mycket mer harmoniskt än thurs-runans tve-eggade tvåtal – är Asarnas tal, och inte talet fyra som amerikaner och andra olärda tror. Oden, Tor och Frej är de mest berömda Asarnas namn, och i tur och ordning Freja, Frigg och Hel är de mest berömda bland Asynjorna, och representerar kvinnans tre åldrar. Nornorna är tre till antalet, inte fyra.

Urd – som är äldst, följd av Skuld och Verdandi eller blivande, som måste vara den yngsta, givet vad hennes namn faktiskt betyder, även om Snorre skrivit annorlunda i sin prosa-edda. Tretalet, eller de sk gudatriaderna har varit ett heligt begrepp i de flesta indoeuropeiska kulturer enligt flera kända forskare, bland annat Dumezil. Vi har Hades, Poseidon och Zeus i grekisk mytologi, Indra, Shiva och Brahma i Indien, osv. Även för de kristna är tretalet heligt, och på sätt och vis tvåtalets och Thursrunans raka motsats, för där Thurs står för dualism, konflikt och mot varann ställda sidor, anses tretalet vanligen stå för harmoni och balans, som en väl avvägd liksidig triangel. Asgård och Asarnas runa är Thursakraftens absoluta motpol, det uppbyggande och andliga, som pekar emot något högre, men för den skull kanske inte alltid visdom – Atrid Grimsson och andra svenska författare har påpekat att det kan finnas ”för mycket” andlighet för en del personer, som verkar helt frikopplade från det materiella, Midgård eller den här verkligheten, och för dem kan Oss rent av verka negativt, medan dess mening för det mesta och för andra mestadels är av godo och till välsignelse.

Freja Ashwynn i England – en mycket visionär Gydja – har kallat ass för en luftens och talekonstens runa, och kopplar den till Runatal Havamals fjärde strof – av 18 bevarade – där Oden talar om befrielse ur varje trångmål och svårighet, så att bojor brister och faller av händer och fötter.

Alla goda ting är tre, brukar man säga och harmonins tretal är en vanlig symbol till och med för de kristna, och i andra utomeuropeiska kulturer, då kristendomen inte hör till Europa, utan uppstod i Mellersta Östern, ibland semitiska folk. Ansuz – på ren gotiska – eller As, Ase, Ass – runan har stavats på flera olika sätt genom årtusendena liknar inte för inte bokstaven A eller Aleph, som Ur-runan också kan ha utvecklats ur. Men – om nu runorna uppstod i Norditalien eller Alpområdet, som många tror – och som är mest sannolikt – så förklarar det varför denna runa kommer som nummer tre – och inte först – så var det även i en del forntida alfabeten, olikt de semitiska. Vi ser också att Futhark-teorin, som inte skiljer på runor för praktisk eller sekulär användning (alltså runor som skrivtecken) omöjligt kan vara sann, och att runorna inte kan komma från något semitiskt alfabete, där aleph alltid står först.

”oss” enligt armanen-systemet, tidigt 1900-tal

Runan kan tecknas med kroppen på flera olika sätt, vanligast och enklast kanske med kropp och ben som en lodrät stapel, och händer och armar i två raka ”streck” ut från kroppen – under tidigt 1900-tal när ”Run-yoga” var populärt, fanns det dem som ville avbilda runan spegelvänt och teckna den som bilden ovan visar, men det har fallit i glömska.

Ass-runan eller asarunan har av andra benämnts inspirationens runa, en runa för övertalningsförmåga, underhandling, samtal och därmed sammanhängande positiv påverkan av olika slag, eftersom det rör sig om intellektuella resonemang på ett högre och abstraktare plan, snarare än ren övertalning.Tretalet har också i en hel del kulturer räknats som en ”kvinnlig” symbol – hos oss är det tydligast hos de tre Nornorna eller ödesgudinnorna, men Parcerna i det gamla Rom, Moirerna i det antika Grekland och till och med de tre ”Akkorna” eller förmödrarna hos samerna var också alla tre till antalet, varför det inte bara är i den nordiska kulturen man tänkt sig saken så.

De tre Nornorna på en husvägg i det nutida Tyskland

Det gamla engelska runpoemet säger att oss-runan är alla språks upphov, källan till all kunskap, och till gang för alla, och vissa menar att den ska brukas för att försegla brev, överenskommelser, avtal (som inte är handelsmässiga) eller fördrag. Det isländska runpoemet säger att detta är runan för planeten Jupiter, som väl får förstås som Allfader Oden själv, eller åtminstone Odens ursprung innan han fick runorna, för nio eller tre gånger tre är ju annars Odens stora tal, naud-runan eller den runan som just betecknar honom. Det norska runpoemet säger att ass är ett spjut för alla vägar (med andra ord ett högst användbart redskap) men en skida för alla svärd, vilket får uppfattas som ett tecken på dess fredsskapande, skyddande och fredande förmåga. Rent fysiskt ser oss-runan ganska lik ut ett modernt a med snedställda stolpar, och den har sett ut på samma sätt även i den yngre runraden, där runan också har ljudvärdet a, inte att förväxla med det ljudande ur-ljudet ur som i u…

Nej, Runorna är inte ”Inkluderande”

Det finns mycket trams och dumheter som skrivs på nätet om Runor och deras användning nuförtiden. Flera av dessa bisarra påståenden kan man finna på sidor skrivna av representanter för Schamanism, New Age, påstådd sk ”Forn Sed” och andra underliga läror, som inte har så mycket och ibland ingenting alls med Asatro att göra. Bland annat har det påståtts, att runorna skulle vara citat ”ett inkluderande kunskapssystem” och att de skulle ha med Navaho-indianer eller diverse drogmystiska författare typ Carlos Castaneda att göra, eller rent av aboriginernas föreställningar om ”drömtiden”. Allt det här är flum, fria fantasier och pseudovetenskap, som det inte finns det ringaste vetenskapliga eller påtagliga bevis för.

De flesta någotsånär seriösa forskare är överens om, att Runorna är en helt och hållet Indoeuropeisk skapelse, och att de måste ha utformas under de två århundradena närmast före kristi påstådda födelse, även om vi har arkeologiska fynd och källor som berättar om dem först under första århundradet före vår tideräkning. Tacitus talar i sin ”Germania” om att Germanerna tog tydor av tecken, som målades på grenar av något fruktbärande träd, och det var inte fråga om tecken som tyddes ett och ett, utan flera åt gången, vart och ett efter sin inlärda, hävdvunna – och som vi ska se – hemliga betydelse.

Oden själv är Runornas upphovsman enligt Eddan, och han gav dem bara till de utvalda få. Inte till de många, de alltför många…

De som påstår att runor skulle vara ”inkluderande” ljuger, för de har för det första inte tagit hänsyn till ens vad själva ordet ”Runa” betyder, och var det kommer ifrån. Ordet Runa, som är närbesläktat med ”rön” eller ernådd kunskap, något man klart konstaterat, som i ”forskningsrön” betyder ursprungligen hemlighet, förborgad sanning, hemligt rådslag, eller rent av mysterium. Det kan också vara besläktat med begreppet rista, skriva eller att tala med låg och beslöjad röst, säger etymologerna. Redan här ser vi att Runa och Runor är ord som användes om ett esoteriskt (dolt, icke allmänt och hemligt) skriftsystem, något som var till för de få och de utvalda, och inte för de många eller allmänheten, som exoteriska eller öppna system. Runor är med andra ord exkluderande till sin natur, och inte alls inkluderande, och så har det varit i alla tider.

Alla seriösa forskare och runologer är också eniga om att runorna först var skrivtecken och inte användes för spådomar eller magiska ändamål. Om runorna nu uppstod ur fornitaliska alfabeten, långt före romersk tid (fynd som Negau-hjälmen tyder på detta) eller om de uppfanns av goterna vid Svarta Havet, med tydlig påverkan från romersk bokstavsmagi som forskare hävdat ända sedan Sigurd Agrells tid kan vi låta vara osagt, men runorna utvecklades i en militär miljö, av krigare för krigare, och även om de senare användes i magiska sammanhang, så var de ändå först och främst ett skriftsystem, och inget annat. Det kan vi vara säkra på, för det är som inskrifter på spjut, hjälmar, svärd och andra vapen, som runorna först träder in i historien.

Nej, det finns inga som helst historiska bevis för att man ”spått i runor” en och en – det är helt och hållet ett 1900-tals påhitt – Tacitus och andra latinska författare säger faktiskt raka motsatsen.

I Eddan finns dikten Rigsthula, där Heimdall eller Rig först besöker människosläktets upphov i urfar och urmor, och sedan vandrar framåt genom tiden och generationerna, något som tydligt beskrivs genom diktens uttryck ”och vidare vandrade han, på vägens mitt”. Först när den fria bondeklassen och sedan jarlarna och krigarna skapats genom Heimdalls försorg – något som också uttrycks i Voluspás ord om ”högre och lägre Heimdalls-söner”. Först när Jarl, den förste Jarlen, fått sonen Kon, eller Kon Unge (jämför namnet Konung) lär Heimdall ut runorna till honom, och det blir hans rätta arvedel, för:

En Konr ungr kunni rúnar,ævinrúnar ok aldrrúnar;meir kunni hann – mönnum bjarga,eggjar deyfa,ægi lægja.

I min översättning av Rigsthulas 43:e strof blir det:

”Men Kon Unge kunde runor, evighetsrunor och ålderrunor – än mer kunde han – män att rädda, eggjärn döva och vågor stilla…”

Runorna var Asarnas gåva till mänskligheten, och deras rätta innebörd var känd endast av ett fåtal…

Oden räknar upp liknande egenskaper och användningsområden för Runor i det berömda ”Runatal Havamals” och inte någonstans i Eddan läser vi att man ”spådde” i runor, men däremot att man ristade inskrifter på allehanda föremål som skydd och värn. Runor har heller ingenting med ”sejd” eller andra Schamanistiska metoder att göra, och heller inte ett enda dugg med samernas kultur att skaffa, även om man numera får läsa sådana dumheter på internet. I de enda, klassiska beskrivningar av Sejd vi alls har, som exempelvis skildringen av Torbjörg Lillvölvas spådomar i Eirik den Rödes saga, står det inte ett enda ord om att runor användes, och dessutom säger sagan att Torbjörg bara kunde förutsäga framtiden i stora drag, men var tämligen värdelös på detaljerade spådomar. Inte heller finns det någon ”tom” 25:e runa, och den äldre runraden har alltid innehållit 24 runor, var och en med sin tydligt fastställda betydelse, och man skall inte blanda samman dem (redan Egil Skallagrimssons Saga och många andra källor varnar för detta) ty:

Increasingly I see the big internet booksellers overrun with the “every rune does everything” books of even lower-quality ”neopagan” authors. These people make even Pennick and Paxson look consistent. You know the type – the sort of authors who abandon Ásatrú and Germanic Heathenry altogether and openly claim “Wiccan” or “Druid” leanings, yet still use rune-divination and try to claim it’s a ”Druid” or Celtic practice. They also often make nonsensical claims about the runes themselves – such as the claim that any rune can be used for any ritual purpose (i.e. that any rune can be used as a love-rune, or a healing-rune, etc.) even when this openly contradicts the distinct meanings of many of the runes given in the Old Norse, Icelandic, and Anglo-Saxon rune poems (or for that matter the Hávamál when applied to Armanen runes). For example anyone who recommends using the Thurisaz/Thorn rune as a ”love rune” is clearly either a liar or an idiot – are you trying to attract a potential mate, or utterly destroy them like a troll struck by Mjolnir? Same goes for using Nauthiz/Not in a love-ritual, do you really want to cast a spell of neediness and potential misery on your prospective lover? Plus treating all runes as basically interchangeable catch-all symbols pretty much defeats the purpose of using a full set of runes in the first place. Why not just use a single symbol for all your rituals, if that’s your attitude? Why runes? Why not a sun-wheel, or a swastika, or even a Celtic Triquetra (since most of these people claim to be following Celtic/Druid spirituality, wouldn’t that make more sense for their ”catch-all” ritual uses than a Germanic Futhark of multiple runes whose distinct meanings they don’t even take seriously anyway?)

By the way, if they believe that all runes are interchangeable and every rune can stand for anything, how do these authors even do runic divination? How do they decide what a particular rune-cast reveals? Well, mostly they just fall back on the modern hypothetical ”meanings” commonly attributed to the ”Elder” Futhark, which are basically a crude mix of a few of List’s Armanen meanings, some bits from the medieval rune poems, and a lot of pure speculation. But in so doing, they totally contradict their own claim that ”every rune means/does everything”.

I have seen so many of these self-proclaimed “experts” make statements that are so far off-base regarding the history and meanings of the runes, with such assertiveness, that I could have easily puked every time I saw one of them in a video “lecturing” on their totally false suppositions about runes. I can’t even count how many self-proclaimed “Druid shamans” or “wolf spirit shamans” I have seen, claiming to know the true uses of runes, inventing all sorts of New Age nonsense about “Celtic runes” or Druids having used runes (different culture, different symbols, no runes – how hard is that to understand?). Not that there’s anything wrong with following a Celtic or ”Druid” path if that’s what calls to you, but if you want any sort of historical credibility you won’t be using any system of Germanic runes for divination – and to claim (as Wiccans often do) that the ancient Celts or their Druid priests traditionally used runes at all, let alone for divination, is simply a historical falsehood.

Ja, så säger en erfaren runolog och hedning utomlands, och jag är själv böjd att hålla medDet gäller att skilja på fakta och fantasi, eller på verklig asatro kontra fornsed, för:
But of course since runes are ancient and European, many ignorant pop-spirituality authors just  assume they must somehow be Celtic, and in any case they tend to have a ”who needs rules” mentality, and see fit to mix and match almost anything they like from any culture and call it ”Celtic”, ”Nordic”, ”ancient”, etc. and pretend that it is all historically proven pagan practices. Many of these pop-pagan “experts” even try to mix in Native American and Siberian concepts and motifs into their rune-casting techniques, and then claim this is “authentic rune magick”!

Mein arsch it is. It’s about as authentic as claiming Taco Bell is real Mexican food. Or claiming that real Italians make pizza just like Domino’s. Not that there’s anything “wrong” or “bad” about Native American spirituality perse (again, if that’s what speaks to you) – what’s bad is when people copy bits and pieces of it and call it something else entirely, usually for profit. What’s bad is when people claim it’s for “everyone” and then try to market it in over 200 countries by mixing it with whatever unrelated cultures they think will sell in those countries. It’s not “cultural appropriation” when you sincerely practice a culture in its context and respect the customs and interpretations of its native people, even if it’s not your ancestors’ culture. It is cultural appropriation when you recklessly rip off parts of it for a quick buck – when you steal Native American myths and claim they are Germanic, or when you stick runes on a Navajo medicine wheel or an Aztec calendar and claim that this is a “Nordic wheel of fate” or some other such syncretistic psycho-babble. And that’s precisely what many of these “neopagan” cranks dumping worthless misleading “rune books” on the market are up to.

And then just when you think things can’t get any sillier, you have the complete pop-spirituality conmen like Ralph Blum – who are on a whole different level of crazy. For these people, no amount of rampant syncretism and dilution of cultures and practices is off limits. Inventing fanciful rune “spreads” plagiarized from Tarot card layouts? Acceptable! Cooking up a set of totally off-base and fake rune meanings based on random passages quote-mined from the I-Ching? Encouraged! Inventing your own extra “blank rune” and cannibalizing the meanings of Ansuz, Uruz and Perthro in the process? You can be the first! Ripping off Christian prayers and even the Alcoholics Anonymous “serenity prayer” and claiming they are somehow runic or even compatible with rune-casting and a (Heathen) runic spirituality? Hey, why not claim that Odin wrote the Ten Commandments while you’re at it! No lie or cultural travesty is off-limits, right?
Någonstans får det djävlar vara nog med New Age-profeternas förfalskningar, och på deras felaktiga användning av vad som är ett Nordiskt och Europeiskt arv. Så är det, bara..

Bland Gambantenar och Runkavlar (inlägg från 26 Juni 2016)

Såhär års 2015 skrev den Asatrogne Stav-mästaren Angerboda på sin blogg om Tenar, alltså en sorts runkavlar. Hans inlägg var utmärkt, och förtjänar att uppmärksammas återigen. Hans utgångspunkt är tenens användning som vapen, medan jag mest begagnar runkavlarna för rituella ändamål, eller helt enkelt som budkavlar med i runor skriven text på. Exempelvis kan man använda dem vid Midsommarblotet, eller andra årstidsbundna blot, och skriva en enkel önskan på dem, och sedan kasta kaveln i Midsommarbålet, så att röken därifrån söker sig upp till makternas boning…

Här är en enkel kavel, tillverkad i Lindträ, men andra lämpliga träslag är också asp, idegran, en eller till och med ek – ekstickor skall ni dock akta er för att få i fingrarna, eftersom ekträ ruttnar inne i kroppen, vilket dock asp eller speciellt en inte gör – och asp är det träslag som tändstickor är gjorda av, men det visste ni väl redan ?

thumb_DSCF0004_1024

Angerboda behandlar först av allt tenen som vapen, och menar att den kan fälla även en kraftig man, om den träffar på exakt rätt punkt, exempelvis i solar plexus. Det betvivlar jag inte alls, för man har – i Korea, Japan och andra kulturer – sett hur sådant går till. Angerboda drar också paralleller till den lilla – skenbart oskyldiga Misteltenen som Balder dräptes med, och om Balders stora ödesdrama ägde rum nu vid Midsommar, vilket många ännu tror, så finns ju även här en parallell till den årstid vi just nu befinner oss i.

Också i Skirnismal står det om tenar, främst om Gambanteinin eller med andra ord Gamman-tenen, en ten som man kan ha gamman av alltså, eller själva Fröjdepinnen eller en Joy-stick, om vi nu skall klämma i med en mycket modern översättning av Skirnismáls 32:e strof… Alltså just samma pinne, som Skirnir eller den skinande solen hotar att visa för Gerd, om hon inte ger med sig och kommer Frej till mötes i lunden Barre…

=frejGlöm inte Frej och Fröjdens stav i Midsommartid !

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Nils Fredrik Sanders översättning kommer närmast:

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.

Hras är samma ord som hrä, dvs något fuktigt, i överförd bemärkelse också en kropp på marken, och -vid eller ved är mycket riktigt en vidjeskog. Gammantenes förmåga att göra folk från vettet – kanske inte bara kvinnor – kommer också fram i Hárbardsljod, där Hárbad, färjkarlen som utger sig för att vara Oden, men kanske i själva verket är Loke, själv säger:

harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

I min översättning: ”Hårdaste Jötun höll jag Hlebard för att vara. Han gav mig en gamman-ten, men jag villade honom från vettet”. Den rättframme och ärlige Tor svarar: ”Med ond hug lönade du då god gåva” i en del översättningar, men som sagt – Hárbad kan kanske vara Loke… Viktigare är då kanske Angerbodas konstaterande om att Sejd sällan eller aldrig utövades av män, däremot använde män Galder – och det är faktiskt skillnad ! Tors och Harbads dialog äger för övrigt rum på en alldeles speciell plats i Midgård – dikten nämner Järavallen i Skåne, och Tor vill över sundet till Danmark – Odense och många andra platser är mycket riktigt i odens händer, och Odens-dyrkan har varit vanligare än Torsdyrkan i just Götaland och det danska riket – så Harbads råd till TorDu kan ju gå runt sundet !” blir bara riktigt roligt om man betänker, att Tor heter Horagalles i Lappland, Perkele bland finnarna, Perun hos Ryssarna, Perkunas hos Litauerna, Perkuno hos Polackerna och slutligen Thunar eller Donar hos tyskarna, innan han mycket riktigt ”gått runt sundet” genom alla dessa länder och blir Thor igen.. Utan kunskap om dessa geografiska förhållanden, skulle Hárbads skämtan inte fungera. (om ”skämtan” som begrepp, se förra inlägget)

thor-harbard-odin-stassen-harbardsljod-poetic-edda-1920Harbad och Tor vid Öresund, enligt Franz Stassen, 1920

 Ordet handtein eller spinn-ten är också bekant från sagorna, och att runkavlar verkligen användes, vet vi från den berömda episoden i Egils Saga, där Egil Skallagrimsson själv hjälper en okunnig värmländsk bonddräng (kanske ett tidigt exempel på en sådan där ”fornsedare” ni vet) att karva bort en felaktigt ristad runformel från en kavel, som drängen gömde i en ungmös säng… Och flera runkavlar med just kärleksmagi, har hittats i stort antal i Bergen – ända långt in på 1300-talet, när Norge officiellt skulle vara kristet för länge sen

folktro_2

Olaus Magnus, på 1500-talet, relaterar sagan om Kettil Runske, som levde i trakten runt Omberg, byn Rök och Visingsö, även om han kom från Västergötland, och på andra runkavlar – kanske använda som skridskor – for över Vättern.. Också Kettil använde sig ofta av just Runkavlar, som till exempel när han fängslade sin vanartige och okunnige adept Gilbert eller Gilbertil, som troligen var en kristen, och därmed en konkurrerande runomästare. På Visingsö lär det än idag finnas spår efter grottan, där Gilbert skall ha fängslats – och för varje slag av magi eller trollkonst, finns som bekant ett verksamt motmedel. Kettil Runske kastade till Gilbert en kavel, som han skrivit ”bindrunor” på – en medeltida missuppfattning av ordets innebörd, men vad bindrunor i själva verket är, kan nog alla runkunniga – och kaveln fastnade vid Gilberts hand. Så försökte Gilbert dra loss kaveln med andra handen, men då fastnade också den, och därefter försökte han göra sig fri med högra foten, och så den vänstra, men alla fyra lemmarna fastnade då, och i den ställningen fjättrade Kettil honom, och satte honom på lindkol och en björnfäll med orden – ”sitt ett år för varje hår, och tills all kolen ruttnar !” men lindkol ruttnar som bekant aldrig någonsin.

440px-Olaus_Magnus_-_On_the_Fettered_Wizard_on_the_Island_of_Visingsö

Därför använder man än idag lind till detta slag av kavlar, precis som jag ännu gör själv, då jag galdrar frihet från sjukdom och gott välstånd åt dem som förtjänat det.

Vem det är, behöver ni inte veta – men Angerboda har efterlyst, om det än idag finns dem, som använder runkavlar – och ja, säger jag – jag har så gjort i tio år, och funnit bruket varit gott, och synnerligen verksamt... Så mycket säger jag er…

Omberg 26 augVid Omberg – Drottning Ommas borg – och Omma är femininum av Omi, Ume, den rytande – ett av Odens namn – finns flera grottor i strandkanten…