Engelbrektsdagen – därför att FRIHETEN alltid är värd att försvara…

Frihet är det bästa ting… som sökas kan all Världen kring

– Ur Biskop Thomas ”Frihetsvisa”

Igår var det Engelbrektsdagen, och den var jag inte ensam om att fira. Jag firade den i Västerås tillsammans med en god väninna, som av hjärtat förstår mig. Andra firade den också, som Mohamed Omar på bloggen ”Det goda samhället” förresten. Frihetsvisan skrevs först när Engelbrekt själv var död, fälld av en skändlig lönnmördare. Han levde i en annan tid än vår, då mycket i Sverige var helt annorlunda än nu. Det var under den kristna medeltidens mest feodala skede, då vårt folks självständighet var på väg att utplånas för alltid. Det var ”Unionstid” som man sagt under det tidiga 1900-talet.

 

Bild som vi fått av en Engelsk ”Odinist” – och oberoende vad vi tycker om Odinister eller EU – Har inte regimer i alla land  en viss moralisk skyldighet att FÖLJA folkomröstningars resultat ?

Tyskar och utlänningar var på väg att ta makten i Sverige. I Stockholm hade redan de bekanta ”Käpplingemorden” ägt rum 1389, då 76 svenska rådsherrar och adelsmän i Stockholm brändes ihjäl, instängda i ett trähus på Käpplingeholmen, nuvarande Blasieholmen, flera av dem efter svår och långvarig tortyr. Utländska fogdar hade installerats på slotten ute i Sverige, och for fram emot de självägande svenska bönderna som om de hade varit livegna. Men folket reste sig till sist, och det var ibland Dalarnas och Västmanlands allmoge, som upproret började… Huvudstaden var nästan helt i utlänningarnas händer, precis som idag.

 

Tyska fogdar och utlänningar gjorde allt för att ta ut skatt, och berika sig på den svenska allmogens bekostnad, och så gör de än…

 

Man har beräknat, att nästan 65 % av Stockholms medeltida befolkning kan ha bestått av utlänningar och Hanseater, men Stockholm var då en stad på kanske 3000 personer i ett bondeland med 2-3 miljoner invånare. Idag är situationen i Sverige värre än någonsin, då man beräknar att så mycket som 25 % av befolkningen här har ett utländskt ursprung. Det sker idag ett systematiskt befolkningsutbyte, där man försöker utrota den inhemska befolkningen, precis som på medeltiden. Vissa fogdar och deras medlöpare, som den danske adelsmannen Jösse Eriksson, till exempel, gick mycket längre för att genomföra befolkningsutbytet än vad Nomenklaturans (S)-märkta hejdukar och romska supporters gör idag. Han lät flytta in ”Garpar” eller folk från Nordtyskland och Polen för att slavarbeta i Bergslagens Gruvor och Hyttor, samtidigt som han plågade svenskarna och deras kvinnor till döds. Erikskrönikan berättar om denna grymma tid:

han loth them swa sara plaga
oc skattade them aff mest huat the aga
han loth the bönder j rök vphängia
Swa sara loth han them trengia
;there qwinnor loth han ther mz plaga
the spentis for hölass them sculle the draga
them giordis ther mz swa stor nödh
the födhe strax barn som waro dödh

Bönderna bakbands och hängdes över rykande eldar tills de dog. Deras gravida kvinnor spändes för hölass, tills de spontanaborterade sina foster och fick missfall. Under 1970-talet betvivlade Marxistiska historiker i Sverige att Jösse Erikssons härjningar i Bergslagen och folkmordet där verkligen ägt rum, men Socialister är ju fina på att förneka folkmord. Bevisen ligger i öppen dag, och består i bland annat rådsprotokoll från Stockholm, som visar att bönderna haft rätt i sina klagomål, och att den danske fogden upprepade gånger bröt emot landets lag. I tjugo år fick Bergslagsbönderna stå ut med tyranniet. I början skulle de bara utse Engelbrekt Engelbrektsson, själv tyskättad och ur lågadeln till sin talesman för att ”Gå till Kungs” med ett brev, som man sa.

 

Men budkavlen gick över de svenska landen… Och bönderna samlades som förr till Ting….

 

Och då som nu fanns där väl dönickar och töntar, som inte förstod vad som försiggick och som sa ”Nej men detta är inget politiskt” av ren räddhåga och för att de sket i byxorna av skräck, ungefär som när mer sentida töntar och små beskäftiga kladdsockar inom ett och annat samfund som kallas NAS, påstår att ”Nej, detta är inget politiskt” när de samlas utanför Riksdagshuset, på vars framsida man ännu kan läsa texten ”Här fattas visa beslut…” Och se – det stämmer – för nog fattas det visa beslut i dagens Riksdag, alltid !

Visste ni att det är Engelbrekts förtjänst, att vi alls har ett nationellt parlament eller en Riksdag…? ”Här fattas visa beslut” lär det stå över ingången… Och nog tusan FATTAS dem, som vi kan se…

Den historiska utvecklingen var ofrånkomlig. Folkets vilja kunde inte hejdas av överklassen, och feodalherrarna. På den tiden fanns ingenting annat att göra, än att gå man ur huse; och sopa bort denna överklass med våld. Kungen, Karl Knutsson, avgick självmant inte mindre än två gånger under Engelbrektsfejden eller Unionskrigen, som svenskarnas långa frihetskamp har kallats. Och den kampen har aldrig tagit slut, för den fortsätter också idag. I andra former, visserligen, och mot en annan union som vill förkväva Sveriges frihet och göra slut på de etniska svenskarna, men en befrielsekamp är det, lik förbannat – sak samma hur mycket vissa än ljuger, hur mycket de än förvanskar sanningen. En tysk borgare i Stockholm, Berndt Osenbrygge, skrev 1 Augusti 1431 till folk i sin hemstad Danzig:

”Här i landet är en man vid namn Engelbrekt Engelbrektsson, en svensk född i Dalarna, där koppar och järn brytes. Han har församlat folkskaror på fyrtio till femtio tusen man och kan säkert få mer när han vill. Under hans ledning har dessa nedbränt och erövrat många städer, fästen och byar. De kommo dragande till Stockholm, på vars ena sida de lägrade sig liksom kättarna utanför Danzig.”

 

Befrielsekriget bröt ut. Från 1436 till 1523 slogs svenskarna för sin frihet… Adelshärarna lockades in i skogarnas djup, där timmerbrötar och armborstpilar väntade dem…

Talet om ”kättarna utanför Danzig” kräver sin förklaring. Den högt ansedda amerikanska historikern Barbara W Tuchman har i sin bok ”A distant mirror” eller ”en fjärran spegel” från 1976 berättat om vad som försiggick i Tyska Ordens rike, på andra sidan Östersjön. Dit flydde den avsatte Kung Karl Knutsson, som direkt var lierad med dessa fanatiska kristna korsfarare, bondeplågare och mördare. Korsfarar-staten utrotade hela den Nordslaviska språkgruppen, under en hundraårsperiod, och förutom några folkspillror som Sorberna i Lausitz, och Kassjuberna utanför Gdansk i det gamla Ostpreussen (som nobelpristagaren Günter Grass skrivit mycket om) finns idag inga talare av nordslaviska språk kvar i livet… 10 miljoner Europeiska hedningar försvann spårlöst, över ca 150 år…

 

Den tyska rovriddarstaten dödade över 10 miljoner prusser, liver, litauer och även gotlänningar genom systematisk utrotning. Kalkindustrierna i Slite, grundades när Gotland tillhörde Tyska Orden, och den som inte ville ”jobbe å slite” hamnade själv i kalkugnarna…Därav fick orten ”Slite” sitt namn, och så blev Gotland en avfolkningsbygd, med tomma medeltidskyrkor…

Barbara Tuchman har i sin bok beskrivit, hur hundratals Europeiska adelsmän från Frankrike, Italien och England bjöds in av Tyska Orden, för att delta i deras ”Korståg” eller rättare sagt Folkmord på oskyldiga hedniska befolkningar. Litauen förblev nämligen hedniskt till åtminstone 1417, och under hela Engelbrekts livstid, fanns fortfarande hedniska stammar i Europa. Tyska Orden – som finns kvar än idag, med högkvarter i Wien och allt – har av tyska och polska 1900-tals historiker kallats ”ett medeltidens Waffen SS” och den beteckningen stämmer verkligen. Hade Karl Knutsson eller Erik av Pommern fått härska lite till, hade dessa rovriddare etablerat sig inte bara på Gotland, utan också i Sverige.

Tyska Ordens egna krönikor beskriver i detalj hur folkutplåningen gick till – och Erikskrönikans berättelse om Jösse Eriksson från Danmark, är antagligen inte alls överdriven. Sådana saker hände verkligen, både i Bergslagen och i Sveriges absoluta närområde. Också danska riddare deltog i stort antal i korstågen på andra sidan Östersjön, och de var inte slut med Valdemar Sejr på 1200-talet. Den tyske historikern Hartmut Bookman, vars bok ”Der Deutsche Orden” fortfarande står på min bokhylla (ISBN 3 406 08415X, 1981) berättar sanningen om dessa sk ”kristna riddare” och vad de i själva verket stod för, nämligen mord, tortyr, våld och brand:

”die Haiden aber sere schreien
in de Push, die ging ins Not
wen man slug ir vil zu Tot.
Gewangen wurden wib und kind
– Das wahr ein gemleich hofgesinT!
Man sach da vil maningem weib
zwai chint gepunden in irn leib…”

Här skildras hur bönderna slaktades, och hur man tillfångatog kvinnor och barn – och de gravida mödrarna skars upp som korvbröd – det var ”hofgesint” eller ”ett fint spektakel” när de hittade två foster att hälla ut på marken i samma gravida kvinna, ungefär som en medeltida variant av den gamla julleken ”filipin !”, och för att citera den tyske historikern:

Ein Bild des jammers und graunes ist es das führ ihn nicht, sonder vielmehr ein gelegenheit, diesen Eindruck ironish  mit der Heidnische lebensweeise zu konfrontieren, die er zu propagieren hat: Eine sonderbare unhöfsische Gesellschaft, die da aus den Wäldern auftacht...” (sagt om Hertig Albrecht av Österrikes ”fälttåg mot hedningarna 1337)

Medeltidens svenska bönder var inte dumma. De visste mycket väl vad som pågick på andra sidan Östersjön, och vad Europas feodalism stod för. De insåg mycket väl, att de själva skulle kunna komma att drabbas av exakt samma öde som Litauerna – precis som vi inser, att den ”Islamska Statens” härjningar i Syrien, också kan fortsätta i vårt eget land, nu när vår egen Regering försöker få hit alla ”återvändare” och deras barn ”av humanitära skäl” som det heter – fast det i verkligheten gäller att fortsätta och avsluta ett redan pågående befolkningsutbyte.

Men nu hade de Engelbrekt – folkets man !


 Engelbrekt-statyn i Arboga

Befrielsekriget rasade länge, och i nästan nittio år. Sturarna och Gustav Vasa skulle fortsätta kampen, efter att högadeln mördat Engelbrekt. Det finns olika versioner om hur det gått till, och populärhistorikern Dick Harrison har i Svenska Dagbladet sagt, att han inte tror på Erikskrönikans uppgifter, och att den fege mördaren och svikaren Måns Bengtsson Natt och Dag aldrig fick något straff, utan smet undan. Natt och Dag ätten – en av Sveriges mäktigaste – bodde på Göksholm söder om Hjälmaren, och deras adelsgods finns kvar än idag, även om det tillhör en annan godsägarfamilj. De hade nyss överfallit ett lybskt fartyg, som simpla sjörövare, trots att fred rådde mellan Sverige och Lübeck för tillfället. Engelbrekt dömde ätten Natt och Dag till att betala skadestånd, eftersom han ville upprätthålla lag och ordning, och därför mördades han.

Han kom utan svek, en gammal och sjuk man, stödd på en krycka och sårad av ett pilskott, till den lilla holme som kallas Engelbrektsholmen, och som nu är en halvö i Hjälmaren.

Mördaren gick mot honom, med tre man i följe, och skall enligt sägnen bakslugt ha dolt en yxa bakom ryggen. Så högg han av tre fingrar på Engelbrekt, så att den försvarslöse åldringen föll utan käpp till marken, och så högg han Engelbrekt flera gånger över bröstkorg och skalle. Det tog mycket lång tid för honom att dö, har det sagts, och han led oerhört under tiden. Men hans folk glömde honom aldrig. Engelbrekt blev – och är – en av den svenska historiens allra största hjältar.

På denna plats dog Engelbrekt enligt traditionen…

Svensk valaffisch från 1910-talet och det Frisinnade Partiet, som senare skulle bli ett Folkets Parti… Sedermera bytte det namn till ”Liberalerna” och har nu nästan helt försvunnit…

På 1930-talet använde De Frihetliga Socialisterna i Sverige Engelbrekt som symbol i kampen mot nazismen – något som också Vilhelm Moberg och flera andra författare skulle ta upp. Och Nils Ferlin, den store poeten, skrev en dikt, direkt inspirerad av Biskop Thomas i Strängnäs, och Frihetsvisan:

LIBERTAS

Du tändes och släcktes och tändes igen
där du bars genom mörker och hot
där du bars av de ödsliga nätternas män
genom sekler av jämmer och hot.

Det skall andas en sång ur din låga – en stum
som det innerst förtegnaste når
Över bila och kors och martyrium
skall du lysa till blomma och vår.

 

Engelbrekts kamp var en kamp mot kristenhet och katolicism. Det var en kamp för bönderna och folket, emot alla Europeiska Unioner och allt vad de står för, då som nu. Det var en kamp för Sverige, och det var en politisk handling. Inbilla er inget annat, och tro inte på hycklare eller lögnare ! Hans gärning fortsätter, och den är inte över. Den fortsätter, överallt där svenskar kämpar, lever och arbetar för sin överlevnad, och som det står i den gamla frihetssången:

”Frihet är det ädlaste ting
Som sökas må all verlden kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig sjelfvan vara huld,
Du älske frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.

Frihet må liknas vid ett torn,
Der väktarn blåser i sitt horn:
Det klingar så klart och vida!
Om från det tornet ut du går
Och en annan det i händer får,
Då fäller du tårar strida.

Hafver du frihet fått i hand,
Lyck väl till och bind om band,
Att ej hon dig förlåter;
Hon liknar falken, stolt och snar;
Om en gång bort han flugit har,
Du får honom icke åter. […]

En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så göra de vilda djur för visst,
Nu märk, hvad du bör göra!
Gud hafver gifvit dig hjerta och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!”

 

Annonser

Enköping – Sveriges mest enahanda stad – grundad av HEDNINGAR för HEDNINGAR ?

Om firma Arkeologikonsult har varit mycket verksam i Sigtuna på sista tiden, så har man varit det även i det angränsande Enköping, bättre känt som Sveriges mest enahanda stad. Denna månad publicerade man en mer än 400 sidor lång rapport, som är avsedd som slutdokumentation om en utgrävning i Kvarteret Fältskären. Rapporten måste räknas som en av de mest grundliga vad gäller just Enköping hittills, och visar att staden är mycket äldre än man trott. Den har grundats strax före 1050, och är därmed inte medeltida och kristen, utan antagligen vikingatida och hednisk.

Bild av det nutida Enköpings centrum med 1000-talets största affärsgata inritad. Här låg metallverkstäder, smedjor, kammakerier och mycket annat. Den röda pricken markerar den nu förstörda ”Trojeborgen” norr om Vårfrukyrkan, som inte grundlades förrän på sent 1100-tal.

Visserligen tillkom staden antagligen under Anund Jakobs – eller som han egentligen kallades – Emund den Gamles tid. Han var kristen till namnet och son till Olof Skötkonung, som antagligen regerade hela sitt rike från Västergötland i vanliga fall, och som nog inte satte sin fot i Svealandskapen eller på den hedniska Kungsgården i Gamla Uppsala – där ju Gudahovet skulle stå kvar till omkring 1090 – så särskilt ofta. Namnet Jakob – som ju var ett kristet apostlanamn – användes aldrig någonsin om Kungen i Svealand. Istället blev han här, såväl som i Västergötland känd som Anund Kolbränna, som brände sina fienders hus till kalla kol, och han fick hursomhelst ett mycket dåligt eftermäle, eftersom han förföljde hedningarna i hela sitt liv – men namnet Emund, som ju hade burits av andra hedniska kungar, var antagligen det namn han mest var kallad för, under sin livstid, och under det namnet ingick han i den äldre Västgötalagen och hävderna.

Före 1600-talet hade Enköping ingen rutnätsplan, som nu. Hedniska gravar har hittats mitt inne i staden, och man vet att den var indelad i regelbundna tomter efter Bjärkörätten, som fanns redan i det hedniska Birka. Också i den senare Byggningabalken lever mycket av Bjärkörättens bestämmelser om hur tomter skulle anläggas kvar, och de bestämmelserna följde man redan i Birka, liksom det tidiga Enköping och Sigtuna. Bostäder fick inte ligga vägg i vägg, utan det skulle finnas en gränd emellan dem, av viss bredd i alnar. Där skulle också anläggas ett dike, så att smuts och slaskvatten kunde rinna undan, och mycket riktigt har arkeologerna hittat V-formade grävda diken med gator emellan tomterna. Senare fick diket en träskoning, men redan på 1000-talet fanns det stensatta kajer i Enköping, ut emot vad som då var fritt vatten.

Arkeologerna har bekräftat, att staden under sin äldsta tid måste ha varit hednisk, för några kyrkor fanns inte förrän minst 100 år senare, och då hade redan Emund Gamle varit död i mer än åttio år. Jag citerar, ur en textruta hämtad från Arkeologikonsults uppsats om hur den hedniska tron levde kvar till minst 1090 i Uppland.

BEVIS finns. Sveakonungarna förblev hedniska, tills in emot 1100-talet.

I uppsatsen står visserligen, att det inte är säkert att den grundats av Emund den Gamle, eftersom man inte hittat någon kungsgård i omedelbar anslutning till staden. Men detta är inget bevis alls. Inte heller Uppsala, Sigtuna eller Birka hade Kungsgårdar i direkt anslutning till sig. Birkas kungsgård låg på Adelsö vid det senare Alsnö hus, ungefär en timme bort från staden. Sigtunas Kungsgård låg först vid Norrtil, på andra sidan Munksundet, minst 3-4 km bort från centrum, och senare vid Håtuna, som låg längre bort ändå. Avståndet mellan Gamla och ”nya” Uppsala, dvs Östra Aros är också likartat. Otvivelaktigt har staden kommit till före 1050, och därmed under Emunds tid på tronen – och vem mer än en Sveakung skulle kunna ha gett order om att bygga den ? Sigtuna grundades ju av Emunds far på samma sätt, och han själv ville antagligen inte vara sämre. Det fanns också ett starkt handelpolitiskt skäl till att lägga Enköping just i den djupa och väl skyddade vik av Mälaren där den senare kom att ligga, som vi ska se.

Regelbundna tomter med standardiserade mått. Ordentliga staket och stängsel emellan. Bäckar för avrinning, och en stensatt kaj. Allt fanns redan i de svenska städer som planerades under hednisk tid – de kristna tillförde ingenting, som man redan inte kunde…

Kanske kommer sig kungens öknamn – ”Anund Kolbränna” av att han tvångsförflyttade hantverkare till sin nya stad, och lät bränna deras gårdar – ungefär som Karl XI också gjorde, när han grundade Karlskrona och direkt kommenderade Blekingar och Skåningar att flytta dit. Kanhända har hans namn också med järnframställning i Bergslagen att göra – för att göra järn, krävs ju mängder av träkol från kolmilor.

Emellertid – en sak är forskarna helt säkra på. Enköping grundades inte i något maktvakuum, utan av bestämda skäl och anledningar. Västra Aros, eller det som så småningom skulle bli Västerås, hade redan grundats som en spontant uppkommen handelsplats vid Svartåns mynning i Västmanland, och därifrån fanns redan handelsvägar till Järnbärar-land eller det som senare skulle bli Bergslagen. Där var man hedning ända tills 1200-talet, och precis som i Dalarna, fanns där inga kyrkor alls, förrän långt in på medeltiden. Sigtuna ligger bra till för att vattenvägen ta sig upp emot Uppsala, och Upplands rika centralbygder, men Enköping hade bättre vägförbindelser med Sala (där Silvergruvan redan var igång) Falun (med sin koppargruva i drift redan på 700-talet) samt Hedemora och andra städer, där järnbrytning bevisligen redan pågick sedan 500-talet. Emund den gamle skulle varit en dålig kung utan insikt, om han inte redan tidigt haft ambitionen att kontrollera och skattlägga all denna handel.  Senare – på 1200-talet – när viken vid Enköping grundats upp – vet vi att järnhandeln flyttade till det av Birger Jarl anlagda Stockholm och järntorget där, men låt oss inte gå händelserna i förväg….

Långt före 1100-talets romanska kyrkor kom till, placerades Enköping på gränsen mellan Trögds och Åsunda härader. Häradssystemet var dels till för att uppbära jordskatter för all odal eller jordbruksmark i varje härad, men där fanns också ett system av Husabyar eller fasta stenhus, som vart och ett bestod av en kungsgård. Detta system fanns redan under hednisk tid, efter vad forskarna sen länge tror, och kungens hird, eller hans stående armé av elitkrigare kunde flyttas till Husaby efter Husaby genom åren, vilket var nödvändigt för deras försörjning. Vid varje Husaby kunde också Ledungen möta upp, bestående av Upplands och Svearnas allmoge, varje man i ledet utrustad med svärd, spjut och sköld eller yxa istället för svärd, plus 3 tolfter pilar, precis som det står i Upplandslagen. Så skulle Sveahären vara utrustad, och var och en av dessa bondesoldater var minst lika bra som någon annan krigare i hela Nordeuropa, skulle det många gånger visa sig. Hur skulle man annars haft kraft nog att erövra Finland, Ryssland eller Gårdarike, och dessutom sätta skräck i hela Europa ? Det samhälle, som Asatron skapade var minst lika utvecklat och civiliserat som något annat från samma tid, och det är bara kristna fördomar att tro något annat.

Nära den sk Haraldshögen i Åsunda härad ligger för övrigt fortfarande Svinnegarns källa. Källdrickningen till Frejs eller Vanernas ära förekom långt fram i tiden, och gång på gång försökte både protestantiska och katolska präster förstöra källan i grund, men utan att lyckas. Till och med på 1760-talet omnämns ”hedniska riter” vid den om midsommar. Vattnet har numera gjorts odrickbart, men källan flödar fortfarande…

John Kraft och andra forskare, som det refereras till i Arkeologikonsults bokverk om kvarteret Fältskären och det tidiga Enköping, upptäckte redan på 1980-talet att Häradsindelningen – som antagligen var färdig på 800-talet, minst 2 sekel före Enköping ens grundlades – i sin tur bara var en rest av ännu äldre indelningar i Hundare eller Hundrade, Enköping ligger ju i Fjärdhundraland, eller Upplands utkant emot Västmanland, medan de gamla ”folklanden” som Atthundraland med 800 mans ledungsflotta, Tiundaland med 1000 man och Sjuhundraland kunde ställa upp mångdubbelt fler man. Han har spårat ett antal hedniska kultplatser eller centralplatser i landskapet. En mycket viktig sådan var för övrigt Fröshult, längs nutida riksväg 70 på väg mot Sala. Där har arkeologerna hittat ett mycket stort Frösvi, där skäror, pilspetsar, sköldar och vapen offrats till Frej eller Frö – Svearnas gud framför andra.

Ullunda strax norr om Enköping, himmelsguden Ulls lund, var den första stora kultplatsen i grannskapet – och som vid Rösaring, Anundshög och många många andra platser i Mälardalen var Enköpingsåsens topp försedd med en labyrint – som förstördes av de kristna på 1820-talet…

 

Studerar man de senare medeltidskyrkorna från 1100-talets slut, så har ingen av dem placerats vid hedendomens huvudorter – vilket är ganska unikt. Istället är det små, sekundära gårdsgravfält och hargar som fått ge plats åt de långt senare kyrkorna, som inte alls fanns när Enköping kom till. Det går att urskilja en tydlig struktur av centralorter och kommunikationsleder, som var minst 1000 år gammal, och som visar tydliga spår av ett organiserat rike, som tillkom långt långt innan det alls fanns någon kristendom här. Det är mycket viktigt att förstå. Det var inte de kristna, som skapade Sverige som stat. Den fanns långt innan de alls kom hit. Många människor har än idag – som ”fornsedare” och andra historieförfalskare – en alldeles för pastoral, idylliserande syn på järnålder och Vikingatid. Det här var inte en tid av anarki, eller isolerade små ensamgårdar helt utan något inbördes samband. Redan under romersk järnålder har man hittat svaga spår av ledungens organisation på Mälaröarna, med åkerparceller prydligt ordnade i alnar – jorden var uppmätt i exakta mått för att man skulle kunna skattlägga den, samt gårdars och byars ägogränser, plus en indelning i ”hamna” eller skeppslag – ”hamnan” motsvarade den minsta indelningen, alltså två man eller en roddarbänk i ett ledungsskepp…

Samma landskap, när Härn eller Njärd, som är Gerd eller Jorden, tillika med Ull dyrkades i grannskapet, före kristi födelse… Redan då fanns en indelning i folkland eller hundare, tror en del forskare…

Kulturgeografer har i hundra år eller mer visat på de rätta sambanden. Enköping som stad tillkom som sagt inte i ett makt-vakuum. Den planerades i en redan existerande regional struktur, därför att den låg handels-mässigt bra till. Arkeologerna har ägnat ett mycket ingående studium åt vad man åt i den nygrundade staden, och kommit fram till att man redan kring 1050 kunde köpa färdigstyckat kött, ägg och mjölkprodukter, som importerades in från omgivande landsbygd. I staden fanns inte någon hornboskap. Allt man hade plats för, var kanske enstaka höns och gäss, samt en gris för hushållsavfallet, men all annan mat, som hantverkarfamiljerna i staden behövde för att överleva och arbeta, måste importeras in från den omgivande jordbruksbygden. Det här förutsätter organiserade transporter, och även en samhällelig organisation.

Rester av ett forntida vägnät, som bestod ända in i medeltid och nyare tid, har också kartlagts av arkeologer. De viktigaste vägarna på land är markerade med rött på kartan ovan – de i gult var vattenvägar – och föga förvånande är stora stråk av runstenar placerade vid just de vattenvägarna – de var ju avsedda att ses på långt håll. Den viktigaste vattenvägen ledde söderut, över Mälaren, och när den grundades upp, ser arkeologerna också hur staden gick tillbaka, och handelskontakterna med utlandet försvann. På medeltiden skulle Enköping nedsjunka till att vara en ren ”byhåla” (och det har staden också varit ända sedan dess) men ännu 1130 eller däromkring nämns den i det sk ”Florensmanuskriptet” – eller en av Påven uppgjord förteckning som en av de sju största städerna i Svea rike…

I de äldsta kulturlagren har man hittat spår av ett lerkärl, som kom ända från Bysans – det bör man kunna se med isotopkartering. Ringspännen i silver och annan metall kom från Ryssland och Baltikum, glaspärlor från Orienten och sk ”Vendiskt svartgods” importerades från Polen och Baltikum som lyxföremål. Till och med bulkvaror som sill och strömming importerades från Skåne och Södra Östersjön, tror forskare – och hursomhelst, de Enköping som fanns under hednisk tid var en rik och välmående stad. Under den kristna tiden blev kosthållet mer och mer enformigt. Befolkningens hälsa gick ned, och den nedsjönk i träldom och slaveri…

I Erik Dahlbergs stora verk ”Svecia Antiqua et Hodenia” syns tydligt vilken eländig håla Enköping hade blivit. Fallfärdiga pörten och träruckel för vanligt folk omger en gigantisk vårfrukyrka på en kalhuggen ås, och betesmarkerna runt staden är helt utarmade. Man vet att Dahlberg med avsikt gjorde kyrkan större än den var, och förvanskade perspektivet. Utanför Enköping, på en holme i Enköpingsviken ligger fortfarande spår av den gigantiska fornborgen Gröneborg, som på Erik Dahlbergs tid ännu hade tre väl synliga murar, och såg ut såhär:

Från Gröneborg kunde också en mycket liten truppstyrka med några få skepp spärra av hela tillfarten till staden. Redan under tidig järnålder eller bronsålder bör det ha funnits en fornborg här – och mer än 500 år av skriftlig tradition säger att Joar Blå, en sägenomspunnen hövding och ädling från Uppland, levde här. Som också Dick Harrison,professor från Lund har visat, finns det skriftliga källor som faktiskt visar, att vad som står i Erikskrönikan är sanning. Det fanns verkligen en Joar Johansson, som motsatte sig Birger Jarls styre, och krävde att hans son Valdemar skulle bli kung – annars kunde Joar, som han sa ”ur sin egen kappa dra fram en konung” vilket innebär att han själv, eller hans son i sin tur stod beredd att ta över kungamakten, om Jarlen inte gjorde som han sa. ”thenna kiortil jak hawer här aa / ther wil iak en konung utfaa”

Gröneborgs slottsholme och ruiner, som de ser ut idag. Flygbild från Upplandsmuséet.

 

Ända sedan sin första början, då Emund den Gamle grundade staden, tills 1230-talet, då Stockholm kom till, fortsatte att vara en i hög grad självständig stad, där man inte väjde för något, och inte gav efter för någon, inte ens för Sveakungen. Det var Upplands stormän, som i tidens fullbordan skulle ge upphov till Folkungaätten, och sedan styra Sverige – men kung Emunds skapelse nedsjönk till obetydlighet, i och med att andra städer som Västerås, Stockholm och till slut Södertälje uppstod istället. Allt detta har nu blivit tydligare genom arkeologiska utgrävningar – och kom ihåg – det hedniska Svea Rike var redan en betydande statsbildning..

Varför LJUGER Sydsvenskan om Silverskatten från Södra Sandby ?

Att svenska regionaltidningar ibland slarvar i sin rubriksättning är vanligt, och att enskilda journalister ibland har stora kunskapsluckor är ännu vanligare. Tidningen Sydsvenskan har i veckan återpublicerat gammalt tankegods från en minst sagt frispråkig, men inte helt tillförlitlig källa, som vi ska få se. Bland annat påstår man, att den kända Silverskatten från Södra Sandby i Skåne, skulle vara ett ”bevis” för att Asatro och Kristendom levde i ”Fredlig samexistens” under 980-talet och Harald Blåtands tid, och att hela Skåne då skulle ha varit kristnat, fast ingenting kan vara felaktigare.

Detta är ingenting annat än Bogus, ”Fake News” och tomt slidddersladder som journalisten Anders Sandström har skrivit, ty alla dessa påståenden motbevisas mycket enkelt av den föregivna källa eller rättare sagt person han själv intervjuat. Det är den – som vi ska se – minst sagt kontroversielle Kyrkoherden i Stora Sandby, herr Niclas Loive som tillskrivs det  aktuella uttalandet, fast i andra artiklar i samma Sydsvenska motsäger samme Niclas Loive vad han själv påstås ha sagt.

Den gode Kyrkoherden Niclas Loive i Stora Sandby har visat sig vara en synnerligen arkeologiskt intresserad prästman. Däremot är han mindre kunnig i sitt eget lands historia. Han har också sagt, att ”Gud finns i Charkdisken” och närapå blivit EN SANN SON AV SÄRIMNER. I Kyrkans Tidning har man uppmanat honom att be Skånes alla bönder om Ursäkt, sedan han påbjudit, att  endast vegansk mat får serveras i den kyrkliga verksamheten.

Niclas Loive verkar vara minst sagt påhittig i sin klerikala gärning. Han har uttalat sig om ortens invandrarungdom, är känd för att ha åtta barn med sin hustru (om det väna prästparets inställning vad gäller preventivmedel är inget känt) och är – minst sagt – en modern präst som det svänger om, ganska lik Hasse och Tages ”Pastor Jansson” från det glada 1960-talet. Han har också låtit grunda en särskild barn-ask-lund vid sin kyrka – där han begraver ortens spädbarn, sedan man enligt Svenska Kyrkans ordning konfiskerat metallen i deras kroppar utan att berätta det för föräldrarna, får man förmoda. Så gör man faktiskt nuförtiden, enligt Svenska Kyrkans ”nya ordning” – och för det, finns mångahanda skriftliga bevis.

Niclas Loive  har också sagt, att han tror att Torshammar-ringar skulle ha utdelats på kristna barndop under 1000-talet (helt utan bevis – det här är gripet ur tomma luften) och att det är ”sannolikt” att Katolska präster under den tiden skulle ha anropat Tor ibland, och Abrahams gud ibland, i någotslags ”blandreligion” vilket också ”visar oss hur vi ska leva idag” säger han.

Detta är ju en minst sagt okonventionell tolkning av Sveriges och Skånes historia, det måste man ju säga. Det är nästan så att jag själv känner för att ta med mig Ann Heberlein och Dick Harrison – som ju är en riktig historiker och ingen lösmynt amatör – till Stora Sandby från det närbelägna Lund, och föreläsa lite för denne märklige herde. Men, för all del – nu skall jag kanske inte vara för sträng emot just honom. Han verkar ändå vara en man efter mitt sinne, så att säga, och för övrigt är det just hans förtjänst, att Stora Sandbys Silverskatt lånats ut från Historiska Muséet och återkommit till sin fyndort. I tio år har Svenska Kyrkan nu förvaltat den – med större säkerhet än Riksregalierna i Strängnäs, eftersom den gode herden i Sandby åtminstone inte slarvat med tjuvlarmet. Snart – senast 2020 – måste den återsändas till vår huvudstad, och då är det slutlekt i Stora Sandby.

Fastän jag givit mig till Klerk, varför skulle jag icke få hämnas mina oförrätter” (sagt av Badegisl, biskop av Le Mans, rally-staden, enligt Gregorius av Tours ”Frankerkrönika” från 500-talet )

Åter till arkeologin och historien alltså, men låt oss först fråga varför denne märklige prästman inte fått besök av Domkapitlet, och hur Svenska Kyrkan börjat utnyttja Silverskatten i Stora Sandby helt för sina egna syften genom att sprida osanning och minst sagt ovetenskapliga uttalanden om Skåne, samtidigt med Niclas Loives myckna missionsverksamhet vid ungdomens korvkiosker och köttdiskar.

Dock – det medger jag – så kan ingen slå Kyrkoherde Loive på fingrarna vad gäller själva arkeologin. Så långt är allt korrekt. Han skildrar fyndomständigheterna, är kunnig om föremålen och dess betydelse, men slarvar helt bort tolkningen. Han säger själv – och det är åtminstone ärligt ! – till Sydsvenskan att ingen kan veta, varför Skatten i Stora Sandby grävdes ned i jorden. Således rör det sig inte om något ”bevis” alls. Sydsvenskan ljuger alltså, praktiskt taget. Det kan ha rört sig om ett hedniskt krigsbyte, till exempel. Det kan ha rört sig om krig och förföljelse från de kristnas sida emot just de Asatroende och Hedningarna – det är en minst lika stor ”sanning” som pratet om ”samexistens” – som är helt obevisat, och inte har ett enda sakramentskade dugg med detta fynd eller för den delen arkeologi som vetenskap att göra, ty sådant kan knappast eller svårligen bevisas enbart med arkeologins hjälp.

Niclas Loive utgår från en helt ny och obevisad teori – och det är just han själv, som säger att den är obevisad – som alla teorier.

Med stöd av medeltidsarkeologen Ulf Danell, som egentligen kommit på själva teorin – som sedan presenteras som ”sanning” på Svenska Kyrkans hemsida (är det egentligen etiskt försvarbart, eller en korrekt metod att bedriva vetenskap på?) påstås det, att det skulle vara Skånekungen Tokes stora silverskatt, som via hans hustru Ragnfrid Sigtryggsdotter, som egentligen kom resande från Hedeby med helt ocirkulerade och hela silvermynt gömde skatten för att undfly Haraldf Blåtand, Danmarks kände konung, ni vet han som ”gjorde danerna kristna” enligt Jellinge-stenen. Visst, detta är ju hemskt fascinerande alltsammans, inte minst om det vore sant, men det låter faktiskt som en lokalpatriotisk bygde-skröna. Sådant kan inte heller bevisas med enbart arkeologi. Det är bara lösa spekulationer, alltsammans…

Hur är det nu med den ”Fredliga Samexistensen” ? Varifrån kommer den, rent historiskt sett ??

”Fredlig Samexistens” är en fras, uppfunnen av dogmatiska marxister, på sin tid. Den syftar på den tid innan ”proletariatets diktatur” då omgivande stater runt Sovjetimperiet skulle invaggas i säkerhet – precis som de kristna vill missionera och erövra hela Världen enligt Bergspredikan – för så står det ju i deras egna totalitära lära. Hur skulle ens en sådan religion kunna ”samexistera” med hedendomen, tror man ??

Och tror Niclas Loive på Bergspredikan, eller inte ?

Om han gör det, hur tolkar han denna passage ur skriften ??

Den enda skillnaden mellan Kristendom och Kommunism, som totalitär lära betraktat, är ju att Kommunismen liksom islam förutsätter omvändelse med våld som ett tillåtet medel, vilket däremot inte står fullt utsagt i den Bergspredikan, som de kristnas påhittade och mytiske ledare skulle ha hållit – han är ju faktiskt inte mer verklig än Peter Parker, eller ”Spindelmannen”.

Tror då också Niclas Loive på detta – dvs att alla människor måste bli kristna, med lock eller pock – ty det är ju just det, som hans lära förutsätter enligt dess grundare. Totalitära åsikter, med andra ord, fast vi Hedningar inte missionerar, för vår del, Vi säger bara som det är.

Niclas Loive

Vad tror ni ? Tror denne kristpräst på Bergspredikans ord – Han är ju faktiskt Evangelisk Lutheran, och då BORDE han göra det….

Nåja, nu ska jag inte lägga ord i Niclas Loives mun, för det vore att göra honom orätt, fastän Sydsvenskan och dess reportrar redan gjort det, efter vad det ser ut. Min egen farfar var ju också Kyrkoherde i Skåne, som ni alla säkert minns, och ni minns säkert också hur jag redan som barn i sexårsåldern diskuterade teologi med min farfar prästen, vars kunskaper i ämnet var inspirerade av ingen mindre än Nathan Söderblom, den stora ärkebiskopen, för övrigt en av de bästa ärkebiskopar detta land alls haft.  Jag själv hävdade bekännelse-teologin, eller Luthers ”Sola fide” sats om trons överlägsenhet, dvs att kristendomen är en bekännelse-religion, precis som alla andra religioner, och att man INTE kan vara Polyteist och Monoteist samtidigt, utan att bryta emot tio guds bud, eller det första budet, till exempel.

Inför det första budet, är allt tal om ”fredlig sameixtens” fullkomligt överdjävla nonsens, och medeltidens kristna var fullt medvetna om detta. De samexisterade inte med någon hednisk religion alls. De tvärtom utrotade, förföljde och exterminerade alla andra religioner systematiskt – och med grovt väpnat våld – vilket är ett historiskt faktum. Så skedde också i Skåne, som vi ska få se.

Min farfar, däremot, hävdade den fullt moderna uppfattningen att man aldrig kan veta, vad kristna präster egentligen tror, och att flera av dem i den svenska kyrkan, som han känt personligen, nog aldrig någonsin trott på Gud alls – och detta sade min farfar, efter mer än trettio års personlig erfarenhet. Hans syn var den, att det ju är bra om en präst tror på Gud, och att det underlättar i yrket. Men ingen utom Gud fader själv kan veta vad folk verkligen tror, eller icke tror – och därför är det bäst att hålla tand för tunga. Vad tror ni Niclas Loive egentligen tror på ? Är han kristen, eller kanske ”fornsedare” eller vad tror han egentligen ?

Hedning kan han icke vara.

Asatroende är han icke heller.

Dock skall han skonas, för sina ords skull, om ej för sina gärningars, ty sannerligen sannerligen säger jag eder, att jag är Särimners sändebud, och att det för mig uppenbarats allt detta. Och se – detta är min predikan och arvdel, ty skinkan är min och fläskläggen, så ock grisfötterna fanimig amen: Efter sin död, skall Niclas Loive ställas inför Freja. Och han skall vara med mig alla dagar, intill tidens slut och Ragnarök, då den får sin vissa ände, det säger jag eder evinnerligen. Och skåda – från sakristian till den andra sortens stia, är sannerligen sannerligen ett mycket kort steg eller trin, och dit trynet pekar, månde Loive i herrans namn också kunna få gå.

 

Konventionella och seriösa historiker, av Dick Harrisons kunniga sort, har tillbakavisat allt tal om kyrkor i Skåne på Harald Blåtands tid, dvs 980-talet. Anledningen är, att bara Öresundskusten och Skånes sydkust alls lydde under Kung Harald, och att de hedniska skåningarna i övrigt satte sig upp emot honom, då han med våld ville erövra deras land, och avsätta deras kungar. Således fanns ingen fredlig samexistens överhuvudtaget, och det är historikerna rörande överens om.

Möjligen – säger professor Harrison i Lund – fanns det en kyrka i Uppåkra, men först på tidigt 1000-tal, därför att den staden var en internationell handelsplats av kontinental prägel, med massor av utlänningar, men det var endast därför, som kyrkan kunde etableras där. Man har också spekulerat om att det skulle finnas kyrkor utanför Kung Haralds borgmurar, som jag redan skrivit om, dvs Trelleborgarna. Detta är dock helt obevisat, så vitt jag vet – och det finns inga arkeologiska lämningar, som tyder på detta. Dalby Kyrka – som grundades tidigast omkring 1030 – är Skånes äldsta, och detta borde Niclas Loive veta, som boende i grannskapet, eller högst 12 km bort, ungefär.

Innan dess fanns inga kyrkor i centrala Skåne alls – varken av trä eller andra material – och fynd saknas.

Alla seriösa historiker är ense om, att det först blev fart på kristnandet i Skåne under Kung Sven Estridssons tid, dvs 1050-talet, minst 70 år efter kung Harald. Då brann gudahov och hargar, och hela Skåne genljöd av mord och vapenlarm.

En god bok, som tål att läsas. Läs om ABSALON DJÄVULEN – biskopen som grundade Köpenhamn, dödade och mördade tiotusentals Skåningar – över 1000 enbart vid Dösje bro. Enligt Saxo Grammaticus var hela Skåne hedniskt på den tiden, och där var icke ”samexistens”. Hur kan det komma sig ??

 

Vid Sven Estridssons hov fanns Adam av Bremen, han som ljög om ”Uppsalatemplet” och som var en av de största kristna lögnare, som någonsin funnits. Inte ens Sydsvenskans partiska och osakliga rubriksättare slår honom, ifråga om förvrängningar och skumrask. Och Niclas Loive, för sin del, är väl bara som ett litet kremerat barn i sammanhanget. De barn, vars gravgåvor de kristna hela tiden stulit – och ännu stjäl. Hur skall vi någonsin kunna ”samexistera” med sådana, även om vi är ”samtida” – jag bara frågar…

Sven Estridsen, kallad ”Sven den kvinnsamme” var en konung så kristen, att han hade mer än femton barn med lika många hustrur och frillor. Han hade nämligen principen, att inte lägra en och samma kvinna mer än en gång, och katolska kyrkan upplöste flera av hans äktenskap. Sådan var den konung, som införde kristendomen i Skåne, minst 100 år efter Harald Blåtands tid, och först med Absalons 1200-tal, var där någon kristenhet på allvar. Detta är fakta, och dessa fakta kan man icke neka till. Niclas Loive har i alla fall sina åtta barn med samma kvinna, och är en god man, som älskar sin hustru – det måste vi i Frejas namn tillge honom, ty det haver stått uti tidningsbladen. Även min farfar var ”svår efter kjoltyg” som det hette, och gifte om sig vid nära sextio – med en nästan trettioårig kvinna, som för övrigt hade god sångröst. Han var dock icke fullt så svår, som den Sibbe från Vi, som ”avlade nittioårig” som det står på Rökstenen, men vi kan ju också minnas den fiktive Fader Willibald i Röde Orm – han som Småländskorna gav sig på vid Kraka Sten.

Mycket av denna underbara förmåga, har även gått i arv till mig, Hedning som jag ju är – och en man av Frej.

Sven Estridsen, forensiskt rekonstruerad av medicinska tekniker med hjälp av hans kranium i Roskilde domkyrka. Först under hans tid kristnades Skåne (1070-talet). Först på 1100-1200 talet, fanns där alls något antal kyrkor värt att nämna, vad än den lögnaktige Mäster Adam hävdar… Kungen var sned i axlarna, och låghalt. Ändå var han svår på fruntimmer !

Delar av kyrkoherde Loives resonemang förs på det allra lägsta av nivå. Han noterar, att det på vissa föremål ur Södra-Sandby-skatten finns kristna kors – men vad tusan bevisar det ? Det bevisar bara, att de måste ha tillverkats av kristna, och att hedningar möjligen stulit dem – inte alls att hedendom och kristendom skulle ha ”samexisterat” eller ens samarbetat, även om man förekom under samma tidsperiod.

För mig blir det ingen ”samexistens” med den kristna kyrkan. Inte nu, aldrig sedan, aldrig någonsin.

Man förhandlar inte med en ockupationsmakt, och man ”samarbetar” inte med personer, vars enda syfte enligt deras grundare är att utplåna en, och att utplåna hela Sveriges historia, eller de krafter, som vill förinta hela vår kultur. Jag är visserligen ”samtida” med Kyrkoherde Loive, men hans tro är nog icke min, efter vad jag tror. Han må även tro vad han vill, men skall en man som han predika och missionera samt vara präst – ja se då kan jag också vara det. Och Jag är även ”samtida” med Islamska Staten och Putins Ryssland – men vad innebär det ? Att vi skulle ”samexistera” eller samarbeta – nej så tusan heller !!

”Min liv och kniv” som man säger i Färs härad – ty där svär man fortfarande vid kniven, och lovar att sälja sitt liv dyrt.

Ok – nu ligger inte Södra Sandby i just det häradet, men i alla fall…

”Av Skånekungars blod” – Färs Härads vapen – och i vårt hemland, dog hedendomen eller Asatron inte ut…

 

 

 

 

 

 

 

Gud finns i Charkdisken” – Ja si detta är SANNING för det har min liv och kniv Kyrkoherden i Stora Sandby sagt, och det står min själ i tidningen åsse, ja det e både visst och sant !!

I vilket Dick Harrison klarlägger Julklapparnas Asatrogna ursprung

I dessa mellandagsreans dagar, då en del av det svenska folket försöker att byta bort sina julgåvor, är det på tiden att vi erinrar os varifrån själva idén med Julgåvor eller Julklappar kommer. Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, som numera driver eget företag och skriver för Svenska Dagbladet; en tidning som är mera sanningsenlig om sin liberala hållning än den låtsasliberala lögnarblaskan Dagens Nyheter; redde för någon dag sedan ut begreppen i ännu en historiespalt.

I Björn Hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

”Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och ett gott gille. Han gav Egil en kappa av silke i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ned. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils kroppsväxt. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda av engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen bort alla slags vängåvor till de män som kommit för att besöka honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man.”

Det är alltså omvittnat ur flera källor att Julklappar var en Hednisk och Asatrogen tradition, inte en kristen. Dick Harrison menar att ”man inte nödvändigtvis kan bevisa” att vanan att ge varann rika gåvor till Jul ägde rum på det hedniska 900-talet, eftersom sagorna nedtecknades i slutlig form först omkring år 1200 eller något senare, men det motsäger vedertagen historieskrivning både inom och utom Norden, eftersom man i nästan samtliga fall ansett Islänningasagornas uppgifter för helt vittnesgilla, så också när det gäller Egils och Arinbjörns faktiska existens.

 Ordet Jul kommer av Hjul, närmare bestämt det hedniska Årshjulet, trots bigotta kristnas ord om att ”det inte skulle gå” att härleda etymoloiskt osv…

Nyårsgåvor fanns redan i det romerska Saturnalia-firandet, vilket är allmänt omvittnat, och Saturnalia var en fest för det gamla året, och dess övergång i det nya, liksom vår Nordiska och Hedniska Jul. Dessutom finns det massor av indicier som pekar åt samma håll redan i Eddan, inklusive Hávamál, där givandet av gåvor ofta nämns. I den 52:a strofen står det skrivet, att man inte ska ge bort för mycket, eller ”för stort” (mikil, är det ord som används i originalet, alltså samma ”mikla” som förekommer i Miklagård, den enorma stadens namn) och att ”ofta köper sig lite lov” vilket också blivit ett ordspråk på svenska.  Gåva kräver, att gengåva gives, är som bekant det första av alla hedniska bud, och i den gamla Nordiska kulturen var det inte bra att ge alltför stort, alltför pråligt eller alltför frikostigt, för då kunde det ju hända att mottagaren inte alls kunde återgälda gåvan, vilket ställde honom i en mycket dålig dager. Också Indiankulturer i Nordamerika och flera andra förment ”primitiva” men i själva verket högst sofistikerade samhällen har resonerat på samma sätt, när det gällt givandet av gåvor.

Egil Skallagrimsson och Arinbjörn var fostbröder, och alltså mycket nära vänner, vilket Dick Harrison glömmer bort. Därför kunde Arrinbjörn kosta på sig att vara extra frikostig när det gällde just Egil, och för övrigt var han en stor hövding, vars anseende också delvis berodde på vilka gåvor han hade råd att ge. När Arinbjörn dog i strid, diktade Egil Arinbjörnarkvida, till den döde vännens minne, och förskaffade honom evig ryktbarhet, fastän bara delar av kvädet är bevarat idag. Sannerligen, det var en furstlig vängåva, och mera värt än kappan och kläderna – för de finns inte kvar, utan höll bara Egils tid ut – men kvädet, och det diktade ordet – det är saker som aldrig skall förgå, så länge denna världen står, och Midgård varar.

Också de ord, som jag skrivit till den sanna Asatrons och Makternas ära skall överleva mig själv, då de redan fått väldig spridning, och kanhända gäller det också professor Harrisons, men lottlösa blir de sanna skalderna och de visa aldrig, för ordets gåva och talets konst, vilket Egil själv sa i ”Sonatorrek” eller ”Sonförlusten” – ett annat av hans kväden – det skall aldrig dö, utan för evigt komma åter.

Vad gällde gemene man, gällde nog Hávamáls ord i den 52:e strofen, den som omtalade att även små gåvor kunde ge livslång vänskap, och vara av avgörande betydelse i människors möte, vilket också idag är värt att komma ihåg. Snåla var våra förfäder alls inte, och man kan i sammanhanget också påminna sig den 145:e strofen, som lyder:

145.Betra er óbeðit /en sé ofblótit /,ey sér til gildis gjöf /;betra er ósent/en sé ofsóit./Svá Þundr of reist/fyr þjóða rök,/þar hann upp of reis/,er hann aftr of kom.

I min översättning:  ”Bättre är objudet, än alltför mycket blotat. Gåvan ser ej till vad som gäldats, och bättre är osänt än osjudet. Så ristade Tund, före folkens fall, där han uppstod; och där han återkom”

Begriper ni det, ack ni sena tiders barn och Hedningar små, då är ni allt listiga – ty detta är inte allom givet att tyda och förstå.

För er som önskar något lättare, och kanske mindre vist, har BBC gjort en test angående era kunskaper om de Nordiska gudarna. Håll till godo, nu när vår Sverigefientliga och folkfientliga statstelevision inte erbjuder oss något, som liknar vår egen kultur !

Från Gottsunda, förresten, rapporterades idag också av åsyna vittnen hur ”Svenska” Kyrkans präster står och citerar Koranen vid sin Julkrubba.

Vad var det jag sa ? Kom ihåg: Den sk ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam Light” och av samma skrot, samma korn…

LÅT HEDNA ER ISTÄLLET, SVENSKA FOLK !!