”Och för övrigt är det kanske UNGEFÄR – Samma despoter HÄR som DÄR”

Stefan Löfvén, Sveriges Statsminister, har gjort sig känd för sitt uttalande om att vägra avgå, vilket han fällde före förra Riksdagsvalet. Han har också rakt fram inför media – och från Riksdagens eller det nationella parlamentets Talarstol – sagt att om Oppositionen vinner nästa val, skulle hela den svenska demokratin vara i fara.  Liknar inte detta Vitryssland, kanhända ? även om vi kanske inte skall överdriva…

LIKA SOM BÄR ? Dessa båda herrar faktiskt despoter är – Så ÄR det nog – TYVÄRR ! Handlingarnas verkshöjd och art skiljer den ena från den andra – men despoter skall AVSÄTTAS och inför Domstol vandra..

Från Vitryssland eller Byelorussia, som landet nu skall kallas i Internationella Sammanhang, meddelades igår att man tvingat ned Ryanairs ordinarie flight 4978 mellan Aten och Vilnius på marken med hjälp av en jaktrote Mig-29. Enligt vissa mediakällor skall Belarusiska agenter från dess säkerhetstjänst (som fortfarande heter KGB) ha befunnit sig på planet, och antingen arrangerat ett bråk i kabinen, eller också ett bombhot, alternativt först startat ett slagsmål, och sedan hotat personal ombord med en verklig eller kanske fingerad bomb. En gång i tiden var Vitryssland ett fredligt land, som fick sitt namn av oss svear, vilket Historieprofessorn Dick Harrison kan berätta, men så är det inte längre.. Det här året har sjukdomar, pandemier och despotiska regeringar skilt oss åt, och svikit våra respektive folk.

Och varför – undrar ni kanske – kapades nu det där flygplanet ? – Om ni inte hört de senaste nyhetsutsändningarna eller läst på i internationella media, vilket faktiskt är er plikt som upplysta hedningar och goda medborgare. Jo, Roman Protasevich – Oberoende Bloggare och Nyhetsredaktör skulle arresteras, och löper nu risk att undergå dödsstraff i Lukasjenkos Vitryssland, en annan ledare som i likhet med Löfvén har gjort sig känd för att vägra avgå, och underkänna demokratiska valresultat, manövrera ut sina motståndare med omoraliska allianser till tvivelaktiga partier typ Centerpartiet – Jag räknar kallt med att ni, mina läsare; har ”affären Federley” i färskt minne..

Så långt som i Vitryssland, måste vi säga, har Regeringen Löfvén inte gått än, trots att den lagt fram lagförslag om att alla partier som den kallar ”högerextrema” och stämplar som ”rasistiska”  naturligtvis skall förbjudas. Här i landet är det bara Rasmus Paludan, som är svensk medborgare, som med våld hindras av svensk polis från att resa in i det land, där han har sitt medborgarskap. Och vår regering stämplar honom genast som rasist, trots att han bara är invandringskritiker, och dessutom kritisk emot islam, en religion som Regeringen Löfvén omhuldar, och tydligtvis vill sprida i Sverige genom bland annat ett befolkningsutbyte, i alla fall om man ser till sagda Regerings rent praktiska och reella handlande, det sista året. Dan Park, eller den numer internationellt ryktbare Lars Wilks, är också namn som kunde nämnas i sammanhanget.

Och Roman Protasevich är ”terrorist” säger Regeringen Lukasjenko, eftersom han vågat trotsa makten och makthavarna. Precis som Paludan – men här marscherar ingen i offentlig, men fredlig protestmarsch på gatorna – eller – låt oss säga- inte ännu…

Despoter känns igen på sina handlingar, men vad som skiljer den ene despoten från den andre, och vad som gör en verkligt lyckad despot till en diktator, är kanske detta begrepp som kallas ”verkshöjd”.

”Roger That, Ivan ! Some blogger is flying past to Vilnius – Let’s cancel his holiday !”

 

Det är trots allt skillnad på att tillgripa jaktplan och beredskapsrotarna från det nationella luftförsvaret, planera kidnappningar och direkt avrätta oppositionella, eller låta dem ”försvinna” eller bara förlöjliga och ”göra ned” dem med en falsk rasist-stämpel, som i Sverige.

För någon dag sedan recenserade min kollega i den hedniska bloggosfären i Sverige på bloggen ”Brons & Blod” – han vill förbli anonym, liksom jag – då vi båda är oppositionella, och inte tillhör den allerstädes närvarande ”Nomenklaturan” – den amerikanska filmen ”I Care a Lot” från ett moralfilosofiskt perspektiv. Jag rekommenderar att ni läser hans artikel, och noterar hur Socialism, varesig den nu förekommer i en nationalsocialistisk eller sk ”socialt demokratisk” variant som här i Sverige ofta totalt urartar, och slutar i Demokratur, Populism och småningom Despoti, följd av verklig diktatur..

Man kan jämföra med de Monoteistiska religionerna. Kanske hade deras profeter och förespråkare först ett gott uppsåt eller en god avsikt, men så kom påvar, Muftis, Kadis, Imamer, Inkvisitorer, ärkebiskopar, ärkeskurkar och kardinalprimaser av alla de slag – inklusive despotiska själar av sådant löjligt format som Löfvén – eller mera lyckade diktatorer, typ Lukasjenko. Under de senaste åren har vi fått se en allt mer och mer tydligt despotisk tendens, vad vår egen Regering beträffar. Vågar jag påminna er som ”syrgasinitiativet” och avlivandet av de svenska fattig-pensionärerna, som först bara skulle få ”palliativ vård” eller rättare sagt ingen sjukvård alls, och det eutanasi-program, som var i effekt och implementeringsfasen i hela fyra månader, i minst sju landsting eller regioner, innan det slutligen avbröts…

Jämför med filmen ”I care a Lot” och ni har Sveriges nuvarande socialdemokratiska ”vård-politik” i ett nötskal…

Själv är jag hedning, och alltså oppositionell – och ifall ni behöver mitt ”credo” – här har ni det…

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet.

Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga:

Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat åt det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

– Sagt av Hedningen, fritt efter romanen ”Så härdas stålet” av en rysk arbetarförfattare

Knutsdagen 2021…

Idag är det Knutsdagen, då Knutsgubbar traditionellt skall ställas vid grannens dörr, Knutsbaler avhållas, och ”Kung Knut kör Julen ut” enligt gammal tradition. Min julavslutning nödgas jag uppskjuta med exakt tre dagar, trots att det bär mig emot – men bakom husknuten, döljer sig diverse oönskade följare och ”läsare” precis som förut.

I dagens Riksdagsdebatter skall enligt vad SvD förmäler en viss Annie Lööf (C) offentligt ha anklagat Jimmy Åkesson (SD) för att vara ”den ende svenska Partiledare som stöder President Trump” – vilket är en ren lögn, tillbakavisad av den senare. SvD lanserar också den missvisande teorin att ”QAnon” rörelsen i USA skulle vara högerextrem, vilket är en betydande överdrift, och Fake News som så mycket annat. ”QAnon” är en vild soppa av konspirationsteoretiker, diverse fanatiker, och extrema rörelser, som stjäl andras symboler och fakta, och använder dem helt fel.  Herr Åkesson har tillbakavisat Fru Lööfs groteska påståenden, och vederlagt dem som onödig retorik, av Trumpskt snitt.

Vi har redan sett Fjollan Federley, skådeprocessen mot Eskil Erlandsson och likvideringen de sista resterna av det gamla Bondeförbundet, samt Centern som ett agrart Landsbygdsparti, med de etniska svenskarnas bästa för ögonen. ”Lööferi” och måttlös ”Stureplanscenter” har länge sen tagit över. Kom ihåg ”de tre ledande center-kvinnornas” sjuka anklagelselekar mot Herr Erlandsson, Anna Ardin (numera i ”Svenska” Kyrkan, vilket är en händelse, som ser ut som en tanke) och Affären Assange, 2010 – alltsammans blå dunster, fantasi-foster, rena lögner som man med ”media hype” velat slå i oss.

LIKA SOM BÄR – Samma fanatiker här som där ! Symboler används fel, retorik från ett PERVERST KLIENTEL

Men låt oss lämna ”Landet Löfvén” för ett tag – Landet där snart sagt ingenting fungerar, om det blivit ”vintej” eller ”Väädegjund” för alla dessa infantiliserade vuxna, förståndshandikappade i politiker-förpackning, ”Galna Gretor” och rena Måndags-exemplar till medborgare.

Därmed åter till Knutsdagen, som jag firar till ära för den ende riktige Knut, Knut den Store av Danmark, Norge, Skåneland, Frisland, England och många andra riken och länder. Knut Lavrad, ett löjligt påstått Katolskt Halvhelgon och en högst massmedioker kung, skapad av kristifikation och mycket sentida historiker, ligger inte för mig; och faller mig icke i smaken.

Knut var son till Sven Tveskägg av Danmark, som vid sonens födelse antagligen inte omfattade kristendomen, och han var av Harald Blåtands och Gorm Gamles urgamla, Hedniska Kungaätt, son av vikingarnas konungar i våra Nordiska land. Och det var innan staden Lund grundlades av samma Konung Tveskägg, förrädaren som bytte sida och blev kristen.  Om han hade haft ett valspråk, eller hållit ett tal inför oss, hade det varit i linje med Magnus Barfot av Norge, han som var klädd i kilt och Kung även över Skottarnas land.

”Jag har kommit till er som en sjökonung, och icke som en stol-konung. Konungar är icke födda till att leva länge och regera för alltid här i Världen, deras liv går ut på att skaffa sig evig ära genom sina gärningar, för och genom sitt eget folk..”

Sådan bör Kung Knuts verkliga tro ha varit, och enligt dessa ord förflöt också hans liv, samt Regeringen över Knuts eget Rike, 1016-35, blott 18 år och icke meramen hans namn, lever än idag. Tror ni då någon kommer minnas Sahlin, Lööf, Löfvén och andra föredettingar, ens anno 2030 ?

Han intog med 200 drakskepp och 10 000 man från alla tre Nordiska riken England ensam, och gifte sig först med Aelfgifu, en kvinna som heller inte var kristen, mer än till namnet, då hennes ätt var anhängare av ”Englisc” Asatro, och hedningar lika mycket som han, dotter till Ealdermannen av Jorvik eller York som hon var. Aelfgifu betyder ”Alfernas gåva”, alltså hon som är kommen av Vanernas gudaätt, ty i Eddan är ”Asar och Alfer” respektive ”Asar och Vaner” ett och samma. Hon bör ha varit liten och späd, en gracil varelse och kanske vacker, ty hon gifte sig som 24 år gammal, och hann få två söner, Harald Harfot och Sven Knutsson, som var den förste av Knuts många barn, avlad medan Kung Tveskägg fortfarande levde.  Harald Harfot hann med att vara Kung av England likaså, men erkändes aldrig i Norden.

Men så – av konvenansens skäl, och för att gynna de kristna hundarna i England, var Konung Knut tvungen att ta sig en annan kvinna till sin främsta och första hustru, trots att Aelfgifu levde kvar, ty hon dog först ett år efter Knut, fortfarande vid hans hov av allt att döma, då hon var 46 år gammal.

Såhär såg kung Knuts nya lagvigda hustru ut, har man bevisat med DNA-teknik, ”state-of-the-art” forensisk analys, utförd av rättsmedicinare och haplogrupps-studier på hennes återfunna ben från Winchester Cathedral i England.

Hon var – som ni ser – otvivelaktigt en Nordisk kvinna hon med, och ingen Negress eller Asiat. Det har sina naturliga skäl och en helt naturlig förklaring. Hon var Emma av Normandie, född dotter i en Nordisk Kungaätt, som suttit på Normandies tron sedan Gånge-Rolf och Lodbroks dagar, och hon var varken fransyska eller katolsk till sitt väsen. Hennes mor hette Gunnor enligt Fransmännen, för ”Gunhild” kunde de inte uttala. Först var hon gift med Ethelred the Unready, eller den Villrådige, han som avsattes av både Engelsmän, hedningar och Nordbor från alla länder – och varken Englands folk eller Nordborna var då alls så kristna, som somliga tror. Största delen av sitt liv tillbringade hon i Wessex, hennes förläning, och där levde ju mest daner och saxare, precis som i Kent.

Ethelred är den kristne galning, som beordrade folkmord på Nordbor och Danelagens invånare (massakern på St Bricci dag), och mycket riktigt blev han därför avsatt av Knut den Store, och hans far Sven, för vilka måttet längesedan varit rågat. INGEN, absolut INGEN skall däremot tro på den dåliga TV-serie dynga som ”The Last Kingdom”, ”Norsemen” och andra kristet vinklade TV-serier av angloamerikanskt snitt sänder ut numera, därför att de verkliga agerande – och deras agerande enligt legenderna – inte alls var sådant.

Emma och Knut den store efter de sedvanliga kristna lögnerna, omgjorda till donatorer i en klosterkyrka minst 200 år efter deras död.

Bland annat finns det en vida spridd kristen lögn i England, som går ut på att Emma – av Wessex, då inte Normandie – skulle ha lovat Knut att ”bära järnbörd” för att en gång för alla bevisa, att hon inte skulle vara honom otrogen, utan en god hustru till sin sista livsdag. Men Järnbörd fanns aldrig i nordisk rätt, utan är en folksaga, liksom ”rista blodörn” och mycket annat. Engelska media i år har dessutom förgrovat och förvanskat ännu mer till att Emma av Wessex skulle gå på glödande järn med bara fötterna, men det var dåtidens politiska retorik – inget annat.

Gifte sig med Knut, till Aelfgifus stora sorg, och till Engelsmännens glädje, gjorde hon nog först 1016, tre år efter Tveskäggs död, och med i boet förde hon den blivande Edvard Bekännaren, en feg kristen, som skulle avsättas av Harald Goodwinson i sinom tid, han som segrade vid Stamford Bridge, men ledde en uttröttad och frusen här till Hastings, där han förlorade mot Vilhelm – varför och hur är välkänt. Goda, eller Godgifu – den ”goda gåvan” på den aenglisc som då talades – ett nordiskt språk till största delen, obesmittat av nutida Engelskas latin – och slutligen Ælfred Æþeling eller Alfred Ättlingen, som dog vid 31 års ålder, och som aldrig var vuxen nog att ta över efter Knut.

Knut den Store lärde sina Härmän och Jarlar vad det innebär att vara Sjökonung och icke Stolkonung, samt att tidvattnet icke väntar på någon människa.

Om Kung Knut den Store i England finns också den berömda Engelska sagan (diktad av kristna som hån på 1100-talet, minst ett sekel eller mer efter kungens död) där Kungen satte sig på sin tron i hela krigshärens närvaro, och sade åt de kristnes gud att stoppa tidvattnet.

Men se – det kunde de kristnes gud ICKE – och inga andra gudar heller. Därmed ville Kung Knut bevisa, att Kungar icke är givna av gud, att feodalism icke är givet det heller, men att Sjökonungar och Härmän är de enda, som förtjänar att äras och förlita sig på i längden. Egen styrka, och egen kraft, genom egna arméer, goda medborgare och soldater – sådant skapas och behålls av goda och rättvisa kungar – eller andra potentater av idag.

De lärde – och några engelska badorter som vill ”ta poäng” på turism, har tvistat om var och när detta hände, för alla seriösa historiker tycks nu vara ense om att Konung Knut den Stores ”åskådnings-övning” vid havet bär en kärna av historisk sanning.

Sannolikt hände det nära Gainsborough i Lincolnshire, nära Norfolk med dess ogenomträngliga träsk, ett annat område där ”Folket från Norr” gärna bosatte sig – det är ju därför det heter ”Norfolk”. I floden Trent fanns och finns ännu en tidvattensvirvel, en ”Aegir” – alltså ett fenomen, direkt uppkallat efter Havsdjupens Gud Ägir – Han som var Mannan Mac Lir för kelterna på Irland, eller Shakespeare’s ”Kung Lear” med tre döttrar, inte sju som i Asatron – ni kan väl dessa havsdöttrars namn ?

Året bör ha varit 1027, sägs det – varför vi snart kan fira tusenårsjubileum för ett rike, som inte var ”Europeiskt”, inte styrt från Bryssel av idel brysselslickare och därmed likställda, utan i en tid när hela Storbritannien och Norden inte behövde något EU alls, utan kunde bortse från Islam och Sydeuropa, och icke ha sådana länder och folkslag i sina respektive rikens skötsel.

Och drottning Emma, hon som kom att förvalta arvet efter både Aethelred och Knut ?

Jo, i tidernas fullbordan lät hon kristna munkar i Frankrike skriva ned Gesta Cnutonis Regis, om Kung Knuts regering och bedrifter. I den skulle de kristna prisa hennes skönhet, trots att det var Aelfgifu, Knuts helt hedniska, första hustru, som var den vackraste kvinnan vid hela hovet – och sannolikt inte Emma, som med Kung Knut fick Hardaknut eller Hårdeknut, Kung av Norge, och Gunhild, som slutade som drottning av det Tysk-Romerska Riket.

Att Knut den Stores ringbrynja, också skall ha hetat ”Emma” är mest ett talesätt. Aelfgifu bör ha varit den avhållna, ungdomens första hustru, som han aldrig glömde, den hedniska kvinnan – alla kvinnor är förstås hedningar innerst inne, liksom alla män – men somliga är det mer än andra….

Var trogna ert eget folk och Rike, och glöm nu aldrig Knut den Store !

 

 

 

Vilken är den äldsta kyrkan i Sverige ? Här fanns INGA sådana före år 1000…

Jag fick en intressant läsarfråga häromdagen. Någon frågade mig om vilken den äldsta kyrkan i Sverige skulle vara, enligt min åsikt, därför att kristna forskare är partiska och inte vittnesgilla. Alla vet vi att Ansgars futtiga träkapell i Birka bara stod i 13 år, och att det fick uppföras på nåder där, långt utanför stadsmurarna och endast med hövitsmannen Herigers tillåtelse, eftersom han räknade sig som Ansgars vän till en början; trots att han aldrig var kristen själv. Men när den övernitiske prästen Nithard kom dit, klarnade förståndet hos Birka-borna och de insåg att de kristna ville ge sig på och förstöra alla andra gudamakters Hov, Hargar och Lundar i grannskapet. Mycket riktigt rev de det lilla kapellet, och drev ut alla kristna, efter att de fått ett mycket rättvist straff.

Nu påstår vissa journalister helt felaktigt, att man skulle ha återfunnit kapellet vid Korshamn norr om Birka, bara på grundval av högst fladdriga georadar-bilder, som visar en avlång stensättning, vilket också kan vara spår av en Vikingatida hall eller vilken 800-tals byggnad som helst.  Utgrävningarna vid Korshamn pågår fortfarande, och sansade forskare, som inte är kristna fanatiker eller medeltids-svärmare, tror att husgrunden snarare är spår efter en stormannagård, och inte alls ett kapell.

Korshamn på Björkös norra sida anses av sansade arkeologer ha spår av en Stormannagård med ett tillhörande Gudahov, och visst inget ”kapell”. Vem som ägde gården har heller såklart inte fastställts, och det är inte säkert, att Heriger, Hövitsman över Birka, bodde just där… (Man kan knappast bevisa sådant enbart med hjälp av georadar, eller enbart arkeologi )

Därmed finns faktiskt inga som helst bevis för att några kyrkobyggnader stadigvarande skulle ha existerat i det nuvarande Sverige före år 1000. Visserligen har en del lokalpatriotiska Östgötar påsått att St Lars Kyrka i Linköping skulle vara äldst i Sverige, eftersom man hittade träbjälkar från ca 1080 under den, enligt vad artiklar i Östgöta-Correspondenten meddelat. Men det är inget bevis det heller, eftersom man inte alls vet vad för slags byggnad träbjälkarna kom ifrån. Det kan mycket väl ha rört sig om en vanlig bondgård, en hövdingahall, eller mycket annat – och etablerade historiker är helt säkra på att Linköping inte fanns förrän långt in på 1100-talet.

Förekomst av skelettgravar i närheten är inget hållbart bevis för kristendom det heller, eftersom man redan i Birka undvek att kremera en del döda, och begravde dem i skelettgravar istället. De hedniska gravskicken har alltid skiftat, och man kan därför inte alls säga att skelettgravar ”måste” vara kristna, eller att alla brandgravar för den delen ”måste” vara hedniska. Seriösa arkeologer har alltid undvikit den sortens tendentiösa påståenden. Vad som däremot är sannolikt, och observerat många gånger om, är att de kristna så gott som alltid ”tog över” hedniska platser och gudahov vid sina kyrkobyggen. Detta bruk har iakttagits gång på gång, över hela landet, och inte bara på platser som Fröjel och Fröstuna (ursprungligen Frustuna – båda platserna är uppkallade efter Freja) eller Odensala, Torstuna och många många andra platser.  St Larskyrkan i Linköping, eller rättare sagt det trävirke som finns under den, kan mycket väl vara ett hedniskt gudahov från början.

För övrigt är likheten mellan Gudahoven – som byggdes av rest virke – alltså ”stavar” i Nordisk stil – och de senare sk ”Stavkyrkorna” mycket mycket stor, som alla kan se. Oftast går det inte att avgöra vad som var vad, och ett ursprungligt Gudahov kan mycket väl ha förvanskats och förvandlats till en kristen kyrka, och fungerat som en sådan i kanske en generation, innan de kristna på grund av vanvård och deras sedvanliga oförmåga att sköta om byggnader beslutade sig för att riva alltsammans, och bygga en sockenkyrka av sten istället. Så kan det ha gått till på väldigt många platser i landet, och bara för att man hittat ”gamla plankor” är detta inte alls ett bevis för ”tidiga stavkyrkor” som många kristna fanatiker och partiskt inställda forskare tyckt sig se, men aldrig aldrig kunnat bevisa..

I Urnes i Norge har man hittat en rikt utsmyckad portal, som måste ha suttit på en vikingatida hallbyggnad, men som senare fick agera vägg i en kristen kyrka, sedan man helt fräckt stängt den gamla dörröppningen med nya plankor – eller ”stavar”. De flesta forskare är helt ense om att det är delar av ett gammalt Gudahov det är fråga om, och för övrigt kan vi ju också se hur de kristna i alla tider förstört hedniska runstenar genom att mura in dem i kyrkobyggnaderna, och via ren vandalisering försökt ”ta över” ett kulturarv, som de skändat, förintat och försökt dölja för eftervärlden.

Också den kända Rökstenen, till exempel, satt inmurad och överkalkad i en kyrkvägg, och det gäller för många andra kända runinskrifter landet runt också. När man hittar spår efter äldre konstruktioner, är det alltså mycket sannolikt att anta, att det inte alls är några kristna byggnader det rör sig om, utan hedniska, som med avsikt byggts över, myllats ned under kyrkgolven eller förstörts. Så är fallet inte bara i Linköping, utan också med Norrvidinge Kyrka i Skåne. Här påstår de kristna – helt utan bevis – att en inmurad planka i kyrkväggen skulle komma från en äldre stavkyrka i trä. Dateringen stämmer naturligtvis – det kan man ju bevisa med dendrokronologi, men för byggnadens identitet, finns faktiskt inga bevis alls.

Så när som på Dalby Kyrka (1060 tal, och inga säkra ”trärester” under golvet), finns det få eller inga kyrkobyggnader i Skåne som bevisligen är äldre än 1080. 

Påståendena om att Varnhems kyrka skulle dölja kristna gravar från 800-talet är nys, lögn, snack i backen och medeltidsfånars uppenbara tramseri, skapat i ”Arn-land” till kristna nutidsturisters uppenbara förnöjelse. Inget man hittat där – förutom det faktum att det rör sig om skelettgravar – bevisar någon kristendom, och möjligen – men det är INTE säkert – har man hittat en kristen stengrund från 1040 ungefär. Dessutom har alla de storväxta män och krigare man hittat i Varnhem med sig knivar, brynen och vapen i gravarna – vilket är en hednisk sedvänja, och något som aldrig förekommer i kristet gravskick, utom långt in på medeltiden.

Drottens kyrka i Lund, samt ett par andra medeltidskyrkor där har påståtts vara de äldsta i (det nuvarande) Sverige, fastän de dåförtiden tillhörde Danmark. Också här har nys och båg, slipprig och fadd medeltidsromantik och kristna kyrkohistoriker av den Weibullska skolan ljugit turister och besökare fulla med sina kristna amsagor.

Man vet, att staden Lund grundades väster om Tre Högars Hedniska Tingsplats, ca 8 km från Dalby och som en efterträdare till det hedniska Uppåkra under Sven Tveskäggs tid, och det betyder det tidiga tusentalet. Dessutom var Lund ursprungligen försett med en hednisk ”Trelleborg” och en garnison hedniska krigare, av samma slag som residerade permanent vid Trelleborg i Danmark, Själland, och Trelleborg på Skånes sydkust. Borgen syns i det nutida gatunätet, och rymde på sin tid 240 x 4 = 960 man, precis som ”Fyrkat” i Danmarkoräknat de yttre husen, som rymde 16 x 80 = 1280 krigare utöver det.

Husens mått överensstämmer med utrymmet för en romersk centuria, vilken som bekant också bestod av 80 stridande personer, och 20 icke-stridande – och på så sätt, kan man av golvytan räkna ut sängplatsers, förvaringsutrymmens och matlagningseldars storlek – det är inte alls svårt att göra sådana beräkningar.

Med en hednisk garnison av 960 man, samt kanske 40 man i Sven Tveskäggs personliga hird, finns det inte minsta anledning att anta att Lund var något annat än en hednisk stad vid sin tillkomst. Man har påstått, att Sven Tveskägg skulle ha inlett sin regering år 985 (på hösten !) enligt Lundensiska lokalpatrioter, men vad betyder det ? Till och med en populärhistoriker som Dick Harrison vet att det inte var så, och Sven Tveskäggs första regeringsperiod kan inte ha infallit före 987.  Man vet också, att Palnatoke, som Harald Blåtand insatt som enväldig Jarl över Skåne, regerade i den östra Rikshalvan av Danmark, och man vet att Palnatoke var i livet ännu 1013, då han med Sven Tveskägg vid sin sida erövrade stora delar av England – och kung Sven var inte särdeles kristen vid denna tidpunkt.

När ”Lokalpatrioter” i Lund vill påstå att ”Drottens Kyrka” grundlades av Kung Sven själv, före år 1000 är det en sanning med modifikation. Drott betyder ju Kung, och det var den nye Kungens religion man fick sig påtvingad, med en byggnad man inte ville ha, och inte tyckte om, i en ny stad som man tvångsmässigt fick flytta till – Jämför med hur Sigtuna grundades i Sveariket omkring år 995 – men där fanns med all säkerhet inga kyrkor alls före 1080.

Frågan om när Lund egentligen grundades, är en fråga som få historiker kunnat enas om. Lund har faktiskt firat två jubileum, en gång 1970 – då man påstod att staden skulle vara 950 år – och ett tusenårsjubileum år 1990 – alltså bara 20 och inte alls 50 år senare, som man faktiskt borde om man räknar rätt..

Numera är alla ganska säkra på, att Lund INTE kan ha grundats som en kristen stad före år 1000. Många saker talar klart emot det förhållandet. För det första att Skånejarlen var i hög grad självständig, och att Sven inte alls härskade öster om Öresund. Man har slagit fast, att Erik Segersäll och svenskarna tillsammans med Styrbjörn Starke – ytterligare en Skånejarl – helt hade makten i hela Danmark 992-993, och då satt Sven Tveskägg i Jomsborg hos Palnatoke, som var jarl där också – det vet vi av Saxo Grammaticus. Dessutom – före slaget vid Svolder år 1000 hade kung Sven ingen makt, på någon sida om sundet, och först då kunde han samregera över Skåne tillsammans med Olof Skötkonung av Sverige, och Eirik Jarl Håkonsson av Lade, som hade den reella makten i Norge vid denna tid.

Politiskt sett var Lund – med sin garnison av skånska bondesoldater – inte någon lämplig plats för kyrkor alls. Det var först när Sven Tveskägg hade varit i Londonefter 1013 – många tror fortfarande att Lund grundades med direkt inspiration från denna stad – Engelska myntmästare hörde ju bevisligen till de första invånarna – som Sven Tveskägg kunde grunda Lund, och låta bygga Drottens Kyrka där – men det var också bland de allra sista saker han alls gjorde… för kort därefter svek gudarna honom, och han dog av sjukdom, i Gainsborough, England. 

Vid floden Trent i Gainsborugh finns en ”tidal wave” eller stående tidvattenvåg, som lokalbefolkningen ännu kallar ”Aegir” – Namnet på Ägir eller vattendjupens gud enligt Asatron. Kristendomen vann aldrig där heller !

Sven Tveskägg som Englands erövrare, och tagare av Danagäld enligt en modern konstnärs uppfattning

Några bevis för att Drottens Kyrka i Lund är äldre än 1050-talet, har heller aldrig hittats vid utgrävningar där. Äldre skelettgravar finns – som vanligt i många Vikingatida städer – men det är som sagt inte alls något bevis för tidig kristendom, att en kristen kyrkogård långt senare restes på platsen.

Så var det med den saken ! Det finns alltså – enligt mig – inte ett enda påtagligt eller hållbart bevis för kristna kyrkor i Sverige förrän efter år 1013

Motbevisa mig om ni kan eller ens törs !!

I vilket ”The Wild Hunt” ägnar sig åt saklig rapportering om Rökstenen

Saklig rapportering, eller noggrant återgivande av fakta är något som blir allt mer och mer sällsynt på Internet i dessa dagar av fake news, lögner och ryktesspridning, samt förtal av enskilda. Amerikansk Asatro samt Hedendomett ämnesområde jag annars nogsamt undviker, eftersom jag skriver ur ett Nordisk perspektiv och inte ett Anglo-Amerikanskt, med allt vad det innebär av statyvältande, vandalism och våld – är verkligen inget undantag, för jag vet då inte allt vad underligheter och obevisade hugskott man får läsa från det stora landet Trump i Väster….

”Cowboy Hávamál”, Dr ”Jackson Crawford” och felaktiga översättningar. ”Domr” på Norröna betyder inte alls ”reputation” – O du aningslösa Stolpskott !

Därför är det glädjande, när den kända ”Neo-Paganska” eller rättare sagt New Age-aktiga nyhetssajten ”The Wild Hunt” som utges av några judiska intellektuella i New York ägnar sig åt att behandla Asatron på ett sakligt och korrekt sätt, för en gångs skull. Annars brukar deras rapportering om ämnet inskränka sig till ilskna propåer om att några fångar i ett eller annat amerikanskt fängelse sagt sig vara Asatrogna och i vanlig ordning burit sig illa åt, som alla kriminella eller halvkriminella ”over there”. Tyvärr har ju vårt eget Asatrogna ”community” här i Sverige fått ta emot ett blåhårigt exemplar från Kanada eller någonstans, med värdetransportrån och droglangning som tidigare specialitet – men nog om detta…

Har kallats ”Pagan CNN” – rapporterar ibland sakligt, ibland inte – kan betecknas som ”left wing liberal” – men ofta fakta-baserad

Denna gång är det medarbetaren Sean McShee som skriver påläst, initierat och intressant om Bo Gräslunds gamla teori om Rökstenen, samt ”Fimbulvinterns” ankomst i form av klimatförändringar, orsakade av vulkanutbrott på 500-talet. Jag har redan tidigare kommenterat hur pass osakligt och dåligt svenska journalister kommenterade de akademiska uppsatser som detta år utgetts från Uppsala Universitet, trots att Gräslunds teori var känd redan på 1990-talet.

Redan Dick Harrison i Svenska Dagbladet har tagit upp det faktum att 800-talets Röksten inte alls ”varnade för en kommande klimatkris” och andra starkt politiserade galenskaper, som svenska journalister kläckt ur sig, men att den berättar ett folkminne och en oralt traderad historia från just 500-talet, och att den innehåller många referenser till just den äldre folkvandringstiden, samtidigt som stenen som helhet är utformad som ett tidsdokument för vikingatidens krigarkultur, och för eviga tider utgör fadern Vämods monument över en stupad son.

Mr McShee noterar sakkunnigt att Uppsala-forskarnas transkription av Rökstenens text inte alls ger så mycket nytt, men – jag citerar:

Holmberg and colleagues’ interpretation challenges the dominant narrative, which links the Rök Runestone to Theodoric the Great (454 to 526 C.E.), King of Visigoths and of Italy. Instead, the scholars link the Rök Runestone to the mythic Ragnarök and the long volcanic winters from 536 to 550 C.E.

Several volcanic eruptions beginning in 536 C.E led to extended volcanic winters. Summers were abnormally cold from 536 to 550 C.E. throughout the Northern Hemisphere. Crop failure, disease, and famine would have been frequent. According to Holmberg and colleagues, the population of Scandinavia dropped by 50% during this period.

The text includes a reference to events nine generations before the inscription. Assuming 30 years per generation, nine generations prior to the inscription would yield a date of 530 C.E. That date lies between the death of Theodoric the Great in 526 and the volcanic eruption of 536 C.E.

Här rör vi oss i alla fall med kända fakta, som kan härledas ur ett arkeologiskt källmaterial, och det faktum att många forskare har ansett att kulten av Oden och Tor ökade i betydelse emot järnålderns slut måste man nog också ta hänsyn till här, även om man inte skall dra alltför höga växlar på det, och i mycket hypotetiska ordalag nämna fantasifulla utsagor om senare solförmörkelser under 800-talet (partiella – och man kan fråga sig om de alls kunde ses över Skandinavien) och annat mera, som mindre förtroendeingivande ”forskare” kommit dragandes med i sammanhanget.

Att Asatron utvecklades över tiden, och att den aldrig någonsin stelnade till någotslags ”forn sed” är dock oomtvistligt, och det nämner Sean McShee som sin viktigaste slutsats.

Det är vackert så, och det är ännu vackrare att se; att det ännu finns tänkande amerikaner…

Enköping – Sveriges mest enahanda stad – grundad av HEDNINGAR för HEDNINGAR ?

Om firma Arkeologikonsult har varit mycket verksam i Sigtuna på sista tiden, så har man varit det även i det angränsande Enköping, bättre känt som Sveriges mest enahanda stad. Denna månad publicerade man en mer än 400 sidor lång rapport, som är avsedd som slutdokumentation om en utgrävning i Kvarteret Fältskären. Rapporten måste räknas som en av de mest grundliga vad gäller just Enköping hittills, och visar att staden är mycket äldre än man trott. Den har grundats strax före 1050, och är därmed inte medeltida och kristen, utan antagligen vikingatida och hednisk.

Bild av det nutida Enköpings centrum med 1000-talets största affärsgata inritad. Här låg metallverkstäder, smedjor, kammakerier och mycket annat. Den röda pricken markerar den nu förstörda ”Trojeborgen” norr om Vårfrukyrkan, som inte grundlades förrän på sent 1100-tal.

Visserligen tillkom staden antagligen under Anund Jakobs – eller som han egentligen kallades – Emund den Gamles tid. Han var kristen till namnet och son till Olof Skötkonung, som antagligen regerade hela sitt rike från Västergötland i vanliga fall, och som nog inte satte sin fot i Svealandskapen eller på den hedniska Kungsgården i Gamla Uppsala – där ju Gudahovet skulle stå kvar till omkring 1090 – så särskilt ofta. Namnet Jakob – som ju var ett kristet apostlanamn – användes aldrig någonsin om Kungen i Svealand. Istället blev han här, såväl som i Västergötland känd som Anund Kolbränna, som brände sina fienders hus till kalla kol, och han fick hursomhelst ett mycket dåligt eftermäle, eftersom han förföljde hedningarna i hela sitt liv – men namnet Emund, som ju hade burits av andra hedniska kungar, var antagligen det namn han mest var kallad för, under sin livstid, och under det namnet ingick han i den äldre Västgötalagen och hävderna.

Före 1600-talet hade Enköping ingen rutnätsplan, som nu. Hedniska gravar har hittats mitt inne i staden, och man vet att den var indelad i regelbundna tomter efter Bjärkörätten, som fanns redan i det hedniska Birka. Också i den senare Byggningabalken lever mycket av Bjärkörättens bestämmelser om hur tomter skulle anläggas kvar, och de bestämmelserna följde man redan i Birka, liksom det tidiga Enköping och Sigtuna. Bostäder fick inte ligga vägg i vägg, utan det skulle finnas en gränd emellan dem, av viss bredd i alnar. Där skulle också anläggas ett dike, så att smuts och slaskvatten kunde rinna undan, och mycket riktigt har arkeologerna hittat V-formade grävda diken med gator emellan tomterna. Senare fick diket en träskoning, men redan på 1000-talet fanns det stensatta kajer i Enköping, ut emot vad som då var fritt vatten.

Arkeologerna har bekräftat, att staden under sin äldsta tid måste ha varit hednisk, för några kyrkor fanns inte förrän minst 100 år senare, och då hade redan Emund Gamle varit död i mer än åttio år. Jag citerar, ur en textruta hämtad från Arkeologikonsults uppsats om hur den hedniska tron levde kvar till minst 1090 i Uppland.

BEVIS finns. Sveakonungarna förblev hedniska, tills in emot 1100-talet.

I uppsatsen står visserligen, att det inte är säkert att den grundats av Emund den Gamle, eftersom man inte hittat någon kungsgård i omedelbar anslutning till staden. Men detta är inget bevis alls. Inte heller Uppsala, Sigtuna eller Birka hade Kungsgårdar i direkt anslutning till sig. Birkas kungsgård låg på Adelsö vid det senare Alsnö hus, ungefär en timme bort från staden. Sigtunas Kungsgård låg först vid Norrtil, på andra sidan Munksundet, minst 3-4 km bort från centrum, och senare vid Håtuna, som låg längre bort ändå. Avståndet mellan Gamla och ”nya” Uppsala, dvs Östra Aros är också likartat. Otvivelaktigt har staden kommit till före 1050, och därmed under Emunds tid på tronen – och vem mer än en Sveakung skulle kunna ha gett order om att bygga den ? Sigtuna grundades ju av Emunds far på samma sätt, och han själv ville antagligen inte vara sämre. Det fanns också ett starkt handelpolitiskt skäl till att lägga Enköping just i den djupa och väl skyddade vik av Mälaren där den senare kom att ligga, som vi ska se.

Regelbundna tomter med standardiserade mått. Ordentliga staket och stängsel emellan. Bäckar för avrinning, och en stensatt kaj. Allt fanns redan i de svenska städer som planerades under hednisk tid – de kristna tillförde ingenting, som man redan inte kunde…

Kanske kommer sig kungens öknamn – ”Anund Kolbränna” av att han tvångsförflyttade hantverkare till sin nya stad, och lät bränna deras gårdar – ungefär som Karl XI också gjorde, när han grundade Karlskrona och direkt kommenderade Blekingar och Skåningar att flytta dit. Kanhända har hans namn också med järnframställning i Bergslagen att göra – för att göra järn, krävs ju mängder av träkol från kolmilor.

Emellertid – en sak är forskarna helt säkra på. Enköping grundades inte i något maktvakuum, utan av bestämda skäl och anledningar. Västra Aros, eller det som så småningom skulle bli Västerås, hade redan grundats som en spontant uppkommen handelsplats vid Svartåns mynning i Västmanland, och därifrån fanns redan handelsvägar till Järnbärar-land eller det som senare skulle bli Bergslagen. Där var man hedning ända tills 1200-talet, och precis som i Dalarna, fanns där inga kyrkor alls, förrän långt in på medeltiden. Sigtuna ligger bra till för att vattenvägen ta sig upp emot Uppsala, och Upplands rika centralbygder, men Enköping hade bättre vägförbindelser med Sala (där Silvergruvan redan var igång) Falun (med sin koppargruva i drift redan på 700-talet) samt Hedemora och andra städer, där järnbrytning bevisligen redan pågick sedan 500-talet. Emund den gamle skulle varit en dålig kung utan insikt, om han inte redan tidigt haft ambitionen att kontrollera och skattlägga all denna handel.  Senare – på 1200-talet – när viken vid Enköping grundats upp – vet vi att järnhandeln flyttade till det av Birger Jarl anlagda Stockholm och järntorget där, men låt oss inte gå händelserna i förväg….

Långt före 1100-talets romanska kyrkor kom till, placerades Enköping på gränsen mellan Trögds och Åsunda härader. Häradssystemet var dels till för att uppbära jordskatter för all odal eller jordbruksmark i varje härad, men där fanns också ett system av Husabyar eller fasta stenhus, som vart och ett bestod av en kungsgård. Detta system fanns redan under hednisk tid, efter vad forskarna sen länge tror, och kungens hird, eller hans stående armé av elitkrigare kunde flyttas till Husaby efter Husaby genom åren, vilket var nödvändigt för deras försörjning. Vid varje Husaby kunde också Ledungen möta upp, bestående av Upplands och Svearnas allmoge, varje man i ledet utrustad med svärd, spjut och sköld eller yxa istället för svärd, plus 3 tolfter pilar, precis som det står i Upplandslagen. Så skulle Sveahären vara utrustad, och var och en av dessa bondesoldater var minst lika bra som någon annan krigare i hela Nordeuropa, skulle det många gånger visa sig. Hur skulle man annars haft kraft nog att erövra Finland, Ryssland eller Gårdarike, och dessutom sätta skräck i hela Europa ? Det samhälle, som Asatron skapade var minst lika utvecklat och civiliserat som något annat från samma tid, och det är bara kristna fördomar att tro något annat.

Nära den sk Haraldshögen i Åsunda härad ligger för övrigt fortfarande Svinnegarns källa. Källdrickningen till Frejs eller Vanernas ära förekom långt fram i tiden, och gång på gång försökte både protestantiska och katolska präster förstöra källan i grund, men utan att lyckas. Till och med på 1760-talet omnämns ”hedniska riter” vid den om midsommar. Vattnet har numera gjorts odrickbart, men källan flödar fortfarande…

John Kraft och andra forskare, som det refereras till i Arkeologikonsults bokverk om kvarteret Fältskären och det tidiga Enköping, upptäckte redan på 1980-talet att Häradsindelningen – som antagligen var färdig på 800-talet, minst 2 sekel före Enköping ens grundlades – i sin tur bara var en rest av ännu äldre indelningar i Hundare eller Hundrade, Enköping ligger ju i Fjärdhundraland, eller Upplands utkant emot Västmanland, medan de gamla ”folklanden” som Atthundraland med 800 mans ledungsflotta, Tiundaland med 1000 man och Sjuhundraland kunde ställa upp mångdubbelt fler man. Han har spårat ett antal hedniska kultplatser eller centralplatser i landskapet. En mycket viktig sådan var för övrigt Fröshult, längs nutida riksväg 70 på väg mot Sala. Där har arkeologerna hittat ett mycket stort Frösvi, där skäror, pilspetsar, sköldar och vapen offrats till Frej eller Frö – Svearnas gud framför andra.

Ullunda strax norr om Enköping, himmelsguden Ulls lund, var den första stora kultplatsen i grannskapet – och som vid Rösaring, Anundshög och många många andra platser i Mälardalen var Enköpingsåsens topp försedd med en labyrint – som förstördes av de kristna på 1820-talet…

 

Studerar man de senare medeltidskyrkorna från 1100-talets slut, så har ingen av dem placerats vid hedendomens huvudorter – vilket är ganska unikt. Istället är det små, sekundära gårdsgravfält och hargar som fått ge plats åt de långt senare kyrkorna, som inte alls fanns när Enköping kom till. Det går att urskilja en tydlig struktur av centralorter och kommunikationsleder, som var minst 1000 år gammal, och som visar tydliga spår av ett organiserat rike, som tillkom långt långt innan det alls fanns någon kristendom här. Det är mycket viktigt att förstå. Det var inte de kristna, som skapade Sverige som stat. Den fanns långt innan de alls kom hit. Många människor har än idag – som ”fornsedare” och andra historieförfalskare – en alldeles för pastoral, idylliserande syn på järnålder och Vikingatid. Det här var inte en tid av anarki, eller isolerade små ensamgårdar helt utan något inbördes samband. Redan under romersk järnålder har man hittat svaga spår av ledungens organisation på Mälaröarna, med åkerparceller prydligt ordnade i alnar – jorden var uppmätt i exakta mått för att man skulle kunna skattlägga den, samt gårdars och byars ägogränser, plus en indelning i ”hamna” eller skeppslag – ”hamnan” motsvarade den minsta indelningen, alltså två man eller en roddarbänk i ett ledungsskepp…

Samma landskap, när Härn eller Njärd, som är Gerd eller Jorden, tillika med Ull dyrkades i grannskapet, före kristi födelse… Redan då fanns en indelning i folkland eller hundare, tror en del forskare…

Kulturgeografer har i hundra år eller mer visat på de rätta sambanden. Enköping som stad tillkom som sagt inte i ett makt-vakuum. Den planerades i en redan existerande regional struktur, därför att den låg handels-mässigt bra till. Arkeologerna har ägnat ett mycket ingående studium åt vad man åt i den nygrundade staden, och kommit fram till att man redan kring 1050 kunde köpa färdigstyckat kött, ägg och mjölkprodukter, som importerades in från omgivande landsbygd. I staden fanns inte någon hornboskap. Allt man hade plats för, var kanske enstaka höns och gäss, samt en gris för hushållsavfallet, men all annan mat, som hantverkarfamiljerna i staden behövde för att överleva och arbeta, måste importeras in från den omgivande jordbruksbygden. Det här förutsätter organiserade transporter, och även en samhällelig organisation.

Rester av ett forntida vägnät, som bestod ända in i medeltid och nyare tid, har också kartlagts av arkeologer. De viktigaste vägarna på land är markerade med rött på kartan ovan – de i gult var vattenvägar – och föga förvånande är stora stråk av runstenar placerade vid just de vattenvägarna – de var ju avsedda att ses på långt håll. Den viktigaste vattenvägen ledde söderut, över Mälaren, och när den grundades upp, ser arkeologerna också hur staden gick tillbaka, och handelskontakterna med utlandet försvann. På medeltiden skulle Enköping nedsjunka till att vara en ren ”byhåla” (och det har staden också varit ända sedan dess) men ännu 1130 eller däromkring nämns den i det sk ”Florensmanuskriptet” – eller en av Påven uppgjord förteckning som en av de sju största städerna i Svea rike…

I de äldsta kulturlagren har man hittat spår av ett lerkärl, som kom ända från Bysans – det bör man kunna se med isotopkartering. Ringspännen i silver och annan metall kom från Ryssland och Baltikum, glaspärlor från Orienten och sk ”Vendiskt svartgods” importerades från Polen och Baltikum som lyxföremål. Till och med bulkvaror som sill och strömming importerades från Skåne och Södra Östersjön, tror forskare – och hursomhelst, de Enköping som fanns under hednisk tid var en rik och välmående stad. Under den kristna tiden blev kosthållet mer och mer enformigt. Befolkningens hälsa gick ned, och den nedsjönk i träldom och slaveri…

I Erik Dahlbergs stora verk ”Svecia Antiqua et Hodenia” syns tydligt vilken eländig håla Enköping hade blivit. Fallfärdiga pörten och träruckel för vanligt folk omger en gigantisk vårfrukyrka på en kalhuggen ås, och betesmarkerna runt staden är helt utarmade. Man vet att Dahlberg med avsikt gjorde kyrkan större än den var, och förvanskade perspektivet. Utanför Enköping, på en holme i Enköpingsviken ligger fortfarande spår av den gigantiska fornborgen Gröneborg, som på Erik Dahlbergs tid ännu hade tre väl synliga murar, och såg ut såhär:

Från Gröneborg kunde också en mycket liten truppstyrka med några få skepp spärra av hela tillfarten till staden. Redan under tidig järnålder eller bronsålder bör det ha funnits en fornborg här – och mer än 500 år av skriftlig tradition säger att Joar Blå, en sägenomspunnen hövding och ädling från Uppland, levde här. Som också Dick Harrison,professor från Lund har visat, finns det skriftliga källor som faktiskt visar, att vad som står i Erikskrönikan är sanning. Det fanns verkligen en Joar Johansson, som motsatte sig Birger Jarls styre, och krävde att hans son Valdemar skulle bli kung – annars kunde Joar, som han sa ”ur sin egen kappa dra fram en konung” vilket innebär att han själv, eller hans son i sin tur stod beredd att ta över kungamakten, om Jarlen inte gjorde som han sa. ”thenna kiortil jak hawer här aa / ther wil iak en konung utfaa”

Gröneborgs slottsholme och ruiner, som de ser ut idag. Flygbild från Upplandsmuséet.

 

Ända sedan sin första början, då Emund den Gamle grundade staden, tills 1230-talet, då Stockholm kom till, fortsatte att vara en i hög grad självständig stad, där man inte väjde för något, och inte gav efter för någon, inte ens för Sveakungen. Det var Upplands stormän, som i tidens fullbordan skulle ge upphov till Folkungaätten, och sedan styra Sverige – men kung Emunds skapelse nedsjönk till obetydlighet, i och med att andra städer som Västerås, Stockholm och till slut Södertälje uppstod istället. Allt detta har nu blivit tydligare genom arkeologiska utgrävningar – och kom ihåg – det hedniska Svea Rike var redan en betydande statsbildning..