Det är dags att Påtala att det är för sent att Åtala de som sprider FAKE NEWS om kannibaler i Motala….

Kanske ni, kära läsekrets, har hört talas om kannibalerna i Motala, efter att ha läst kvällspressens senaste ”FAKE NEWS” artiklar om den saken, eller Karin Bojs likaledes lögnaktiga artiklar i DN. Jag tänker ändå inte länka till skräpet, utan istället ge er vederhäftiga källor, ur akademiska uppsatser i ämnet.

Fast – det är klart – ”Nur keine Angst”, som Tysken säger – det rör sig visst inte om några ”ensamkommande” invandrare från Centralasien eller några ”kulturberikare” från MENA-länderna den här gången, eller någon annan som nyligen kommit hit – nej det här rör händelser på stenåldern, närmare bestämt för 7500 – 7700 år sedan. ”Populär Arkeologi” har redan skrivit en mycket mer korrekt och saklig artikel i ämnet, och utgrävningarna från den sk ”Kanaljorden” i Motala är faktiskt ingen nyhet de heller, eftersom de påbörjades redan 2010, alltså redan för åtta år sedan. Excessen, Aptonbladet och andra gammelmedia har kommit med många osakliga och vinklade rapporter om fynden sedan dess, men först nu träder de fram i sin helhet.

Kanaljorden ligger vid Motala ström… men där fanns ingen kannibalism, trots kvällstidningarna av idag…

Bland annat har man ljugit om de förhistoriska Motala-bornas etnicitet, och påstått att de skulle vara från Asien, eller till och med svarta i hyn, men detta är en ren lögn, och alltså fake news. Arkeologen Hallgren, som själv deltagit i projektet, och även publicerat forskningsresultaten, skriver nämligen själv att alla, samtliga, 100 %, varenda en, todos i den population av 10 individer man hittat, var ljushyad, hade blont eller mellanblont hår och blå ögon. För att alls kunna utveckla ljus hy, blont hår och blå ögon behövs minst 80 generationers boende i Nordeuropeiskt klimat enligt genetikerna, och då kommer vi minst 2400 år ytterligare bakåt i tiden, alltså till 10100 år sedan, eller äldre renjägarstenålder.

Dessutom var redan Neanderthalarna – för 80 000 år sedan – bevisligen ljushyade enligt genetiken, och till och med rödhåriga, ett recessivt anlag som aldrig kan manifestera sig, om inte man haft föräldrar och anfäder i ytterligare två släktled bakåt som också var ljushyade, blonda och just blåögda, eftersom rött hår aldrig uppkommer annars. Danska populationsgenetiker har klarlagt att det fanns Kaukasoider eller med andra ord vita människor i centralasien för redan 30 000 år sedan, och människorna i Motala var också delvis besläktade med samma grupper, de var alltså inte alls en ”mix” mellan flera populationer, som det osakligt hävdats. Påståendena om att det skulle varit ”Afrikaner” som befolkade det tidiga Sverige är en befängd lögn, och för övrigt är mänsklighetens utvecklingshistoria inte så okomplicerad heller, utvandringar ur Afrika skedde bevisligen flera gånger, och redan för 200 000 år sedan utvecklades Homo Neanderthalensis i Europa och Asien – inte ett enda fossil av sådana har hittats i Afrika, nämligen – och om Svante Pääbo och andra svenska genetiker har rätt, uppstod kaukasoiderna eller den vita rasen (jo, raser existerar faktiskt !) ur tidiga korsningar mellan Neanderthal och Sapiens...

Det är alltså svenskarna – de nutida svenskarna – som är Sveriges verkliga urbefolkning, och inga samer eller andra grupper, som man ofta felaktigt påstår. Haplogrupp I1 – den Nordiska – är märkvärdigt konstant till sin utbredning, även idag, och det är här kombinationen blont hår och blå ögon är mest utbredd, även sådär 8000 år senare – genom en kontinuerlig bosättningshistoria.. Detta är fakta, trots att Karin Bojs och de andra fake news-tillverkarna inte vill erkänna det, utan istället i någotslags ”politisk korrekthetsiver” bortser från vad man faktiskt hittat, och börjar rapportera om andra saker. Isotop- och Strontiumanalys visar att en kvinna från Kanaljords-fynden kom från ett kalkstensrikt område, troligen Gotland, och att några andra individer hade växt upp i Södermanland, men annars var man ”Östgötar, guschelov”

Ryktena om kannibalism – som arkeologerna inte alls anser sig ha bevisat – kommer från det faktum, att man hittat en enorm stenpackning på 12 x 14 meter, och ovanpå den har man funnit en mängd delvis sönderbrutna kranier, som nästan alla bär spår av slag i huvudet och yttre våld. Men dessa skador har alla läkts, och vårdats i perioder om kanske två år – och vad visar det ? Att personerna dog av sina skador, eller blev ihjälslagna – nej inte alls. Tvärtom, säger arkeologerna, fick personerna ifråga mycket god sjukvård, och det var sannolikt fråga om krigare, som hedrades efter döden – inget annat.

Ovanpå stenpackningen i Motala Ström hittade man fynd av människokranier (blått) på pålar, björnskallar (röda) och Vildsvinshuvuden (gula)

Arkeologen Hallgren jämför med dagens katoliker, som också har sönderbrutna skallar i sina kyrkor, som de vördar som ”heliga reliker” och finner att stenålderns religiösa liv var mycket mer komplicerat än vi trott. Björnkäkarna bär spår efter knivar, likt järnålderns björnskallar under Frösö kyrka – som inte alls kom dit pga samer – men sådana spår finns inte alls på människokranierna. Personerna ifråga har inte alls blivit uppätna, men sannolikt stupat i strid, och trots en mängd obevisade spekulationer om stenålderns sociala liv, tror forskare nu att den enstaka Gotländskan slunkit med av misstag, ”befunnit sig i en högrisk-grupp för våld” (var hon för stor i käften, eller svår att ha och göra med ??) men hamnat i Östgötarnas dödstempel… Det visade sig tydligt, att Människokranierna förvarats framför en fond av björnhuvuden, som kanske suttit på stolpar de med, samt att vildsvin ätits på platsen, något längre österut, med galtar och galtars huvuden som ett typiskt fynd. ”Grymta månde grisarna, om de visste hur den gamle galten lider” !

 

 

Analyser av stenålderns Östergötland visar med 100 % tydlighet, att krig förekom redan då – och att framstående krigare hedrades med särskilda begravningar, och fick sina ben bevarade för eftervärlden. Även björnkult förekom på platsen – säger er begreppet ”Bärsärk” någonting ?

Även galtar smyckade vendeltidens hjälmar på öland, i götaland och uppland – 5000 år senare. Är det ”bara ett sammanträffande” att man redan tidigt hyllade björn och vildsvin som särskilt betydelsefulla djur, tror ni ?

Det är värt att observera, att dödsorsaken inte fastställts med säkerhet för någon av de funna individerna” säger man, i en uppsats från Universitetet i Cambridge. Kanhända får vi aldrig fram några slutliga bevis om stenålderns Motala för 7900 år sedan, men det är ställt bortom alla tvivel att där i mer än 200 år fanns en stor helgedom, även om man inte ens kan säga om denna befann sig utomhus eller inomhus – och kanske inte ska spekulera i övrigt, som jag gör här ovan – även om det enligt expertisen verkar vara den mest sannolika teorin.  Ortsnamnet Motala, lär för övrigt betyda ”-al” en vid mötesplatsen, och ortnamnsändelsen ”al” eller ”sal” för helgedom, är en av de allra äldsta ortnamnsändelser vi alls har – spårad till århundradena strax före år noll. Inte bara svenskarna – urbefolkningen i detta land – utan också Asatron har mycket gamla rötter – och det är i alla fall bevisat !

Grundböcker i Asatro – och svar på läsarfrågor

Som alla läsare vet och förstått är detta en personlig blogg, inte en ren informationssajt om Asatro, eller en introduktionssida för skolungdom eller liknande, men ett verk av en Asatrogen, som lever idag. Jag besvarar sällan läsarfrågor, men jag har redan skrivit några litteraturtips under huvudrubriken ”Asatro” ovan – klickar ni på det ordet och scrollar ni nedåt, kommer ni till ett gammalt inlägg som rekommenderar några objektiva och vederhäftiga böcker i ämnet.

Men, alltnog – för tre dagar sedan fick jag ett trevligt brev, ur vilket jag saxar följande:

Har funderat mycket på det som du skriver om att nordens historia och dess arkeologiska fynd, hamnar lite i skymundan. När jag tänker efter själv, och ser på dagens läroböcker så finns det ej så mycket beskrivet i dessa om nordens historia/mytologi. En enkel sökning på Bokus om asatro och vikingar ger mest böcker som är skrivna för sju till tolvåringar. Sedan hittar man mest engelska böcker som är skrivna om ämnet. Vilka böcker ska man läsa för att få mer information? Finns det böcker som är skrivna på svenska utan de tendentiösa inslagen? Jag har läst eddan, men köpte häromdagen en ny edda, som skulle vara så nära originalet som möjligt (codex regius vilket är originalet?). I denna bok finns det kommentarer och den var sammanställt utifrån flera olika översättare. Men man börjar fundera, när du beskriver feltolkningar från det fornnordiska språket. Försökte se vilka författarna var, fick upp att de levde på 1800-talet. Som jag sett på andra eddor verkar det vara många präster som är översättare. Dessa kan man tänka sig har/är mer tendentiösa.
Alltså böcker av intresse är väl sådana som beskriver det du berättar om i din blogg. E.x.v tiden före och under vikingatiden i Sverige, norden och Europa. Sådan litteratur som inte är eller har väldigt lite inslag av tenditiösa element. Men även böcker om nordbornas religion och utövning (eddan är väl given). Har faktiskt hittat två stycken böcker som kan vara av intresse: 9780190231972 , ancient scandinavia samt 9780415692625 , the viking world.
En till fundering som jag har är den om nordborna och samerna. Jag kan tänka mig att det förekommit visst utbyte mellan dessa folk t.e.x. Genom att samerna har en åskgud på sina ”trolltrummor”. Det finns även en gravhög i Sangis som ligger i Kalix kommun. I gravhögen har de hittat ben, svärd och sköldbuckla o.s.v. Och nej jag är ej same själv. Vad tror du om detta?
Det är faktiskt precis som brevskrivaren säger. En hel del moderna böcker är mycket tendentiösa, och en hel del Edda-utgåvor (som till exempel Lars Lönnroths version) är felöversatta – medan andra – som Collinders – lider av den lilla egenheten att vissa centrala strofer i Hávamál (bland annat den om hur Oden finner runorna) är bortklippta, fast Collinder ändå påstår att det skall vara den fullständiga versionen – och bläddrar man fram till fotnoterna, finner man att Collinder bara skrivit ”detta är runmagi och skall inte översättas” som enda ursäkt varför han tar bort, klipper och förvanskar.
Lars Lönnroth – som översätter ”Mannar allherliga mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” under förevändningen att han ”måste” översätta så (det måste man inte alls – denne gamle professor är antingen svårt senil eller helt enkelt dum i huvudet) är ännu värre, som exempel. Han är rent ut sagt intellektuellt ohederlig emot sina läsare, då han tror att han måste ”förenkla” (eller rättare sagt dra ned och besudla – för det är detta han hela tiden ägnar sig åt, när han tycker att berättelsen ”ska göras mustig” som han skriver – med uttryck som ”din bög!” eller ”gorma lagom” vilket inte alls finns i originalet – och vid sidan om ännu värre politiskt motiverade förvanskningar från USA (där Tor görs till transvestit) och sk ”PK-eddor” har man faktiskt rätt att ställa frågan vilka böcker som är åtminstone någorlunda objektiva, och kan läsas av nybörjare.
Själv tycker jag att Anders Baekstedts ”Nordiska Gudar och Hjältar” ISBN 91-37-09594-3  (mfl utgåvor) är en alldeles utmärkt och saklig bok att börja med. Den kom redan på 1960-talet på När Var Hurs förlag som en översättning från danskan, och har sett flera upplagor och uppdateringar sedan dess. Den politiserar inte, förvrider inte heller till någotslags ”Pk-tänk” á la vänstermänniskorna i ”forn sed”, utan håller sig historiskt korrekt och neutral, utan onödiga pekpinnar eller värdeomdömen.
Ur Baekstedts kapitel om Oden…
Folke Ströms ”Nordisk Hedendom” från 1960-talet är mer akademisk, men kortfattad, och var tills alldeles nyligen kursbok på universitetet, men lär knappast stå på pensum i just detta årtionde, då akademikerna hopar skällsord och fula tillmälen över de Asatroende, precis som vanligt. Teorierna i boken är delvis föråldrade och inte längre populära bland forskare idag, men boken innehåller också en riklig litteraturlista, och stimulerar till vidare undersökningar i egen regi, vilket är bra mycket bättre än dagens politiserade universitet.
Gro Steinslands ”Fornnordisk Religion” ISBN 9789127114296 som kom för ett antal år sedan, har jag gjort reklam för förr. Den är visserligen inte fri från värdeomdömen vad gäller dåtidens samhälle, och tenderar till feminism, men slår aldrig helt över i osakligheter, och innehåller också vissa försök till källkritik, ibland lyckade, ibland inte – men bokens verkliga förtjänst ligger i att den redovisar forskningsfronterna, som de såg ut under 2000-talets första årtionde, och därför verkar som en uppdatering samt komplettering till Baekstedt och Folke Ström…
Sangis-högen, så. Ja, enligt de flesta arkeologer utgör 800-talets gravhög från Sangis, ett solklart bevis för att även Norrbottens norra kust var befolkad av svenskar, och inte av samer. Den innehåller artefrakter som bevisligen var från Svealand, och inte är samiska, liksom hela begravningsskicket. Jag har inte funnit något på internet som tyder på att den manlige personen i graven – som har en fullständig vikingatida vapenutrustning varit något annat än just svensk, och från svealand – men i och för sig, möjligheten finns att artefrakter eller föremål kan exporteras mellan kulturer, eller att samer i området redan tidigt antagit svensk kultur och blandats med de svenska inflyttarna – det borde en antropologisk eller genetisk undersökning kunna ge svaret på, men jag har inte sett något om någon sådan, som sagt. Så när som på att ”lappknivar” och kanske några andra föremål importerats åt andra hållet (dvs från den samiska kulturen och in i den svenska) så torde motsatsen ha varit mycket vanligare, när det gäller hur föremål handlats med, och bytt ägare – oftast nog på fredlig väg, även om det – som jag skrivit tidigare med tanke på Koppom-fynden otvivelaktigt också rått krig, eller förekommit våldsamma sammandrabbningar, gång efter annan – och samerna var minst lika ofta aggressorn, eller angriparen.
I Sangis gick det helt säkert fredligare till, i alla fall vad man vet – och att detta var en svensk handelsplats och koloni, med en fast, åkerbrukande befolkning verkar vara ställt utom allt tvivel – och fler spår i exempelvis Tornedalen kanske finns – även om jag är föga beläst på förhistoria från just denna del av Sverige…
Otvivelaktigt fanns det svenska bosättningar i Nordligaste Bottenviken redan på 800-talet, fastän detta är något som ”somliga” inte vill erkänna…

Dagens fall av ”Fnittra med Finkelsteins…”

Nu ger sig även den på alla vis förträfflige samhällsmedborgaren Simon Sorgenfrei vid Södertörns Bögskola in i debatten om den stolliga textilkonservatorn Annika Larssons försök att islamisera den svenska arkeologin, och med ytterst svag och tveksam vetenskaplig grund skapa ett slags PK-garanti för den islamisering av hela Sverige som pågår idag…. Hoppsan – jag menar Högskola, Södertörns Högskola skall det förstås vara, detta lärosäte med tonvikt på just säte – men jag kanske digresserar, för alltväl…

Att vikingar klädde sina döda i dessa vackra kläder säger nog något om just vikingatida gravskick, snarare än om muslimska. Gravgåvor är inte vanligt förekommande i muslimsk kultur, utan snarare begravs döda muslimer enkelt insvepta i ett tygstycke. Att sådana traditioner skulle vara inspirerade av Koranens paradisskildringar är en vågad och svårprövad hypotes. Mer sannolikt är att de begravde sina döda i de vackraste kläder och med de vackraste föremålen de ägde, i enlighet med inhemska gravskick. Vi vet heller inte om ägarna av dessa broderade tyger visste att dessa mönster kunde tydas som arabisk skrift. En enklare tolkning är att de helt enkelt tyckte de var estetiskt tilltalande.
En ytterligare reflektion man kan göra är hur vikingar gång på gång lockar till nytolkning och får fungera som projektionsytor för samtida värderingar och förhoppningar. Från det nationalromantiska artonhundratalets tappra krigare, över 1900-talets international businessmen, till det tidiga 2000-talets mångkulturella resenärer.

Just det. Vikingarnas kultur var inte en ”mångkultur” utan en Nordisk kultur. Vad Annika Larsson – som verkligen borde ha hållit sig till textilkonserveringen, ett ämne hon behärskar – inte uppmärksammat, är att källa efter källa konkret motsäger hennes teorier, som bara baseras på en eländig bandstump av vävt brickband, dessutom med den förmodade texten placerad spegelvänt och bakfram… Hur många Vikingar kunde egentligen läsa arabiska, och varför skulle de sätta ut bakvända textrader, om de alls kunde läsa ? Är det inte just som hedervärde Herr Sorgenfrei säger, att här inte alls finns några ”bevis” ?

MÖTE I HYPOTESDJUNGELN: ”Herr Doktor Finkelstein I presume ? – Ich bin der Onkel Kånkel !
Igår citerade jag Ibn Fadhlan, en av islams mest kända krönikörer från 800-talet, och Herr Sorgenfrei vet också att citera andra källor, som mycket utförligt bevisar raka motsatsen till vad Annika Larsson felaktigt påstår. Vikingarna omfattade inte alls islam, utan förde mycket aktivt krig emot just den religionen, på samma sätt som de bekämpade kristendomen. Sorgenfrei citerar det kända exemplet med Berd´aa i Norra Iran, en stad som intogs av just Vikingar, och nämner hur Gilamkusten upprepade gånger ansattes hårt av Vikingar – Gilamkusten är samma kust som Irans norra kust emot Kaspiska Havet, och därtill kan vi lägga alla 40 källorna i Harris Birkelands Kända Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder (1954).
Samtliga arabiska författare i den boken – krönikörer från 700-talet till 1200-tal, med geografer som Al-idrisi och även poeter som Al-Ghazal i spetsen nämner att Vikingarna hela tiden avvek från islam, och ivrigt bekämpade den. Även långt senare har detta varit känt bland arabiska historiker, och islamisterna har själva erkänt faktum – våra förfäder ville aldrig underkasta sig dem. 
Den safavidiske 1600-talskrönikören Amin Razi berättar exempelvis att vikingarna var så förtjusta i grisen att till och med ”de som konverterat till islam åt fläsk.”
– Simon Sorgen Frei, svensk religionshistoriker.
På samma sätt berättar förresten 900-tals munken Rimbert i Ansgar-krönikan, att de få personer Ansgar ens lyckades omvända gick tillbaka till att äta fläsk och dricka öl nästa Jul, och genast avsvor sig all kristendom, så snart de var för sig själva. Ifall det ens fanns några islamska konvertiter, bör även de rätt snart ha avfallit de också, för Julskinkan och Särimner vill än idag ingen äkta svensk avstå ifrån !
AVSLÖJAD ! SLUT PÅ UNDERKASTELSEN OCH PK-TUGGET….
Den eländiga utställning man nu satt igång i Enköping av alla platser – Sveriges mest Enahanda stad – kommer pågå lite till, men om den och andra PK-falsarier får så mycket framgång, återstår att se. Man kan jämföra med den ring, som arkeologen Linda Wåhlander hittade förra året — den innehåller visserligen en ädelsten med en arabisk inskription, men ringen bars inte ens på ett finger, utan vid en kvinnas smyckeskedja som en av flera hängande ornament (alltså något man häktade upp kjolen med) och kvinnan var svenska genetiskt sett och bar inte alls några arabiska kläder.

Vi tänker att antagligen är det någon som tagit hem den till kvinnan — — Ringen är inte använd som fingerring utan har hängt från spännbucklor, två metalldosor som håller upp en hängselkjol i den vikingatida dräkten, säger Linda Wåhlander.

Var ringen är tillverkad är svårare att svara på, men forskarna gissar att den är gjord någonstans kring Kaspiska havet.

Det behöver inte vara en arabisk ring, det kan vara en person som varit en muslim någon annanstans, säger hon.

Ring, Ring Ding-a-ling ! En enstaka inskription, betyder INGENTING ! Särskilt inte när ringen inte bars som ring, utan ingick i ”små nära ting” som man håller upp sin underkjol med… Hur många ”troende muslimer” skulle använda sin guds namn på det försmädliga viset, tror ni ??

Observera att Linda Wåhlander, arkeolog av facket, uttrycker sig betydligt mindre tvärsäkert än textilkonservatorn, vars vilda hypoteser inte är vetenskap, utan just hypoteser. Linda Wåhlander är heller inte främmande för flera tolkningar, och avancerad hypotesprövning, utan att försöka koppla till dagspolitik– och som sagt – alla islamska kopplingar är helt obevisade – de som bar föremålen kunde sannolikt inte alls läsa arabisk skrift…

 

SE UPP – Även DU kan bli STÄLLD INFÖR SÄRIMNER – och då är det kokta FLÄSKET sannerligen stekt…

Ola Wong om Förstörelsen av det svenska kulturarvet

Journalisten Ola Wongs namn torde vara bekant för många. Inte minst för de som regelbundet läser våra större dagstidningar – i det här landet bara två stycken, Svd eller Dagens Nyheter, servilt låtsasliberal. Ola Wong är känd för att tidigare vågat kritisera Hysteriska Muséet i Stockholm och dess minst sagt ”queera” museipolitik, som är ytterst politiserad, och numera vederlagt non-informativ, alltsammans saker som belysts och fått komma fram genom Ola Wongs minst sagt förtjänstfulla arbete.

Den här gången tar han sig an svensk arkeologi, som nästan uteslutande bedrivs på uppdragsbasis sedan två eller tre deceninier.

Fynd efter fynd. Amulettring efter Amulettring. Torshammare efter Torshammare. Allt förstörs och kastas bort, därför att ingen har ”råd” att konservera metallfynden och Hysteriska Muséet inte tar emot okonserverade föremål… Ett helt kulturarv utplånas. Det gäller Asatro, där bevisen fuskas bort…

Nästan inga vetenskapligt styrda utgrävningar sker nämligen i vårt land numera, allt som finns är för länge sedan utlagt till konsultföretag med nära anknytning till byggbranschen, grävningar som styrs därifrån och betalas därifrån, det handlar bara om rent dokumentationsarbete som görs när vägbyggen, exploateringar eller någon annan förändring i markanvändningen måste företas. Jag citerar, direkt ur SvD:s mycket välskrivna artikel:

– Vad man gör är ju att man slänger vår historia! säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum.

Amulettringar från järnåldern, liksom vikingatida vikter och mynt tillhör den typ av fynd som, så vitt Runer vet, tidigare alltid sparades.

— —

– Det är helt galet, men den här branschen har fått marknadssjuka. Vi leker affär, säger Runer.

Ofta, särskilt vid mindre utgrävningar, är det en stående order från länsstyrelserna att så få fynd som möjligt ska tillvaratas.

Om du tycker att det verkar osannolikt så rekommenderar jag att läsa på Riksantikvarieämbetets öppna arkiv, exempelvis rapport 2016:38. En arkeologisk förundersökning av boplatslämningar från brons- och järnåldern inför ombygget av trafikplats Flädie på E6 utanför Lund.

I fyndtabellen har mynt, knivar, ornamenterade bleck, en ring och en vikt från vikingatiden eller tidig medeltid hamnat i kolumnen ”gallrade”.

— —

Vid en annan grävning i den mångtusenåriga kulturbygden Molnby i Vallentuna, slängdes flera amulettringar från järnåldern. Amulettringar var rituella föremål som användes under vendel- och vikingatiden.

— —

– Det är provocerande när man i andra länder gör allt för att bevara kulturarvet och vågar livet för det, säger arkeolog Lena Holmquist.

Historiska museet tar numera bara emot föremål som är konserverade.

Gallringen sker redan i fält, vanligen av en enskild person som snabbt ska avgöra: spara eller slänga? Resultatet blir att välkända föremål bevaras.

Förra året påträffades en smått sensationell liten drake i Birka. Den såg mest ut som en jord- och rostklump när den togs upp, men arkeologerna i Birka tillhör det fåtal som får tid och utrymme att forska. På en uppdragsarkeologisk grävning hade draken troligen slängts.

Arkeologerna ger inte bort eller säljer fynden eftersom de inte vill skapa en marknad för fornföremål och uppmuntra plundrare med metalldetektorer, berättar Runer. Alltså: soptunnan. Slutsats: Om samhället inte längre anser sig ha råd att ta ansvar för Sveriges historia så bör länsstyrelserna stoppa byggherrar och exploatörer från fornlämningar. Ett alternativ är att sluta lägga ut kulturarvet på entreprenad till lägstbjudande med störst soptunna.

Nu är frågan vad riksantikvarie Lars Amréus, eller för den delen kulturministern, tänker? De ansvarar för Sveriges kulturarv och förstörelsen av historien sker under deras skift.

Så långt Ola Wong och SvD, plus minst fem åtskilligt pålästa arkeologer med gedigen yrkesbakgrund och en lång karriär, som alla nämns i det här reportaget.

Själv undrar jag vad som skall slängas, egentligen – och varför man gör såhär. Vad för slags syn på svensk kultur och historia vår Kulturminister har, torde vara ganska välbekant, liksom hennes inställning emot Asatro och andra Europeiska religioner. Det beror nog inte bara på rent kommersiella skäl, eller det faktum att metallkonservering faktiskt kostar pengar, och att byggbranschen självt lämnats att leka kontrollorgan för det dokumentationsarbete man enligt lag måste beedriva, att allt det här sker.

Jag har redan berört Transportstyrelsen, och andra rätt så ökända myndigheter, samt dess påverkan på det här med Museibåtar, till exempel. Se gårdagens inlägg. Liknande saker har hänt, beträffande en del rekonstruktioner av historiska fartyg i Norge, vilket min bloggkollega ”Thor News” har vetat att berätta, denna sommar.

Är allt detta bara rena ”sammanträffanden” eller är det verkligen så, att man av rent ideologiska skäl vill förstöra stora delar av det Nordiska kulturarvet, och hindra de krafter, som vill dokumentera och utöva det ?

Debatten kommer säkert att gå vidare… Men vi vet vad vi vet, vi tror inte bara vad vi tror…

Minnet av Jarlar, minnet av tappra män… Självständiga länder och riken, som faktiskt lever än…

Från Danmark rapporteras enligt NRK, den Norska statstelevisionen, att arkeologer där gjort epokgörande fynd, som skall vara i Värlsklass. En jarls grav från antingen Harald Båtands eller Gorm den Gamles tid har grävts ut vid Fregerslev, nära Skanderborg på Jylland. Hittills har man funnit spår av en rik hästutrustning, som inte var underlägsen någon centraleuropeisk riddares. Vidare utgrävningar startar i april, och som man förstår kan det dröja länge innan de är klara, eftersom det är en stor och närmast kunglig grav man nu gräver ut.  Också lokala media på Fyn har skrivit om det hela.

Spår av en ovanligt rik hästutrustning åt en Jarl har redan säkrats – han var Danakungens närmaste man på Jylland under 900-talet

I mer än 1100 år har Danmark varit en självständig nation och ett självständigt rike. Landet har överlevt ockupation, kristnande, feodalism och invandringsvågor söderifrån, men alltid återvunnit sin frihet. Och befolkningens absoluta huvuddel har alltid varit infödd, samt dansk, trots täta kontakter med de nordiska grannländerna. Än idag är 88,67 % av Danmarks invånare av danskt och nordiskt ursprung, vilket är en större andel än i Sverige. Att påstå att Danmark är en ”globaliserad” nation är helt enkelt inte sant. Landet är och förblir nordiskt.

Anläggningar som Aggersborg och de andra ”Trelleborgarna” som också fanns i Skåne kunde rymma brigadstora enheter. Inte mindre än 5000 man, lika väl organiserade och beväpnade som någonsin de romerska legionerna. Detta var vad en dansk jarl kunde leda i strid…

Från Sverige rapporterar UNT, Uppsala Nya Tidning om Gnistagraven, som arkeologer undersökt ii tre långa år, men som först nu genomgått allt dokumentationsarbete. Graven, som är från 500-talet tillhör en man som måste varit direkt underställd Sveakungen i Gamla Uppsala. Tidingen berättar:

I anslutning till krigarens skelett finns flera ägodelar som vittnar om den nya rikedomen: delar av en hjälm, svärd och sköldar, infattade granater och ett stort antal djur, däribland mannens jakthästar och fåglar. Rikedomen i föremålen är enligt forskningsgruppen i samma klass som de från de kända båtgravarna i Vendel och Valsgärde.

Gravhögen är en så kallad brandgrav, och därför är alla ägodelar sönderbrända. Men tack vare moderna metoder har man kunnat analysera föremålen på ett sätt som kan göra Gnistahögen och dess fynd jämförbara med andra stora gravfält, som de i Sigtuna och Birka.

Några av fynden från Gnista – där vilade tills nyligen en svensk Jarl från 500-talet

Sköldprydnader med ansikten – alla hedniska ornament, som liknar Odensmasker – prydda med halvädelstenar vittnar om sällsynt rikedom. Vendeltidens hjälmar, delvis inspirerade av sena romerska kavallerihjälmar hade ofta galtar eller andra djur på hjälmkrönet, och även om inte alla fynd från Gnista visats än, rör sig detta om en praktutrustning. Dåtidens Sveakung styrde en stor här, och de gamla folklanden Attundaland, Fjärdhundraland och Tiohundraland i Upplands centralbygder kunde redan då säkert ställa upp mer än 2200 krigare till häst.

Modern rekonstruktion av hur männen kring Sveakungens jarl kunde ha sett ut

”Ett land har alltid en armé” sade en gång självaste Mao Tse Tung, den kinesiske statsmannen. ”Sin egen – eller något annat lands…” Hittills har vi i vårt land – Sverige – räknat oss som självständiga i mer än tusen år, eller ända sedan Erik Segersälls tid, eftersom han brukar räknas som den förste i kristna källor omnämnde Sveakungen. Det är dags att omvärdera allt detta nu. Uppsalahögarna, fynden vid Gnista, Vendel, Valsgärde och många andra platser visar att Sverige var en självständig och väl rustad nation flera hundra år dessförinnan, och själva riksgrundandet måste nu flyttas bakåt i tiden, till en helt hednisk, Asatrogen epok.

Vi tar inte order av någon.

Vi styr oss själva.

Vi är en egen nation.

Vi skriver inte under några avtal och deklarationer, särskilt inte under hot.

USA eller Amerikanska Hedningar styr inte över Asatron. Det gör bara vi, och det Isländska Asatrufelagid.

Vi är Hedningar och Asatrogna…

SVT nödgas bekräfta: 200 Torshammar-ringar funna vid Hjulsta

SVT, Statstelevisionen i Sverige vågar sin vana trogen inte sjunga ut om sådant som rör Asatro, Vikingatid och andra – för ett visst klientel av journalister – ”tabubelagda” eller ”svåra” ämnen. Men nu – inför byggandet av Förbifart Stockholm – en nödvändig del av den igenkorkade och trånga huvudstadens infrastruktur – har man hittat inte mindre än 200 amulettringar med Torshammare vid en kultplats i Hjulsta. (SVT skriver att det är ”yxor” – men vi Asatroende vet bättre !)

Bevis har säkrats för att kultplatsen varit i kontinuerligt hedniskt bruk sedan bronsåldern. Amulettringarna dateras till 600-700-talet efter Kristus och är mellan 5 och 15 centimeter i diameter. Fyndet anses vara unikt – aldrig tidigare har så många amulettringar hittats på en och samma plats.

arkeologiskafyndforbifart2-jpg

Nej kära SVT – det här är ingen ”Liten yxa med hänge” utan en TORSHAMMARE på en EDSRING

Arkeologer kommer nu att röntga och preparera föremålen, och dessutom undersöka dem efter spår av djurfetter, vilket bevisar faktiska blot och offer. Vi får väl se vad man kommer fram till så småningom, men själv är jag villig att hålla ganska mycket pengar om att det är TORSHAMMARE och bevis för ASATRO på platsen det rör sig om – ni vet de där två orden, som diverse ”svenska” journalister inte VÅGAR skriva…