Tag Archives: Arkeologi i Sverige

Unknown's avatar

Spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall (repris från 2019)

by

I Måndags hade Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och därför återpublicerar vi denna repris – om ERIK SEGERSÄLL och än mera…

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

 

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 985 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. BådeThorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

 

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större. Wikipedia nämner 5000 man i Styrbjörns här, vilket är en siffra som avrundats uppåt.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden. Att Sveakungen disponerade över “ett par tusental man” kan antas som sanning, men närmare än så kommer vi inte.

 

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han sägs ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

 

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara delvis sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

 

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

 

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

”Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

 

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

”Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl”

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

– Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Unknown's avatar

En Friggs Fredag i Nevishög och Önsvala..

by

Nu är det “Hedniska Tankars” yngsta kvinnliga redaktionsmedlem som tagit över tangentbrädet, denna Friggs Fredag. Våren 2026 – närmare bestämt i Mars – började arkeologer i Skåne göra nya upptäckter i samband med fynden från Nevishög och Önsvala i Bara härad, strax nära Uppåkra – staden Lunds föregångare med sitt Hedniska Tempel, och mer än 2000 år av historia, ända sedan Nordisk Bronsålder.

 

Man har nu kunnat bevisa existensen av processionsvägar, fram till gravfält och högar – en av dem kan ha tillhört en man med namnet Nefvi, som det nutida ortnamnet Nevishög visar – och Önsvala hette ursprungligen Odensala – man har också försökt härleda det teofora ortsnamnet ur “Odens Vala” eller Sierska, och här fanns långt fram i tiden en Tingsplats, som dock inte skall förväxlas med det berömda “Tre Högars Ting” eller landstinget för hela Skåne, som troligtvis låg öster om Lund, i den trakt där Dalby nu ligger.

Processionsvägarna med stolprader finns också vid Gamla Uppsala, vid Degeberga på Österlen i Skåne, vid Anundshög, Tomteboda norr om Stockholm, och vid Anundshög på Badelunda-åsen utanför Västerås. Överallt leder de fram till mäktiga gravhögar, och allesammans är de från tidig järnålder, flera hundra år innan Vikingatiden. Att säga att “vi ingenting kan veta” om dem är kristen bullshit, för vi vet redan att de kanske belystes av facklor och eldsken på kvällar och nätter, och att det var på dessa vägar alla vandrade, för att hedra gudinnor och gudar – liksom förmödrar och förfäder. Detta går inte längre att prata bort, fast det finns dem som hatar vår historia och kultur, och gör allt de kan för att utplåna den – kanske inte bara i nutidens Staffanstorp, där jag själv växte upp.

En av de största och mest berömda gravhögarna på gravfältet – se kartan nedan – tillhör en rikt utstyrd kvinna från 600-talet, som av gravfyden att döma kan ha kommit från Mellansverige, eller Mälardalsområdet. Hur kom hon till Skåne, och Bara-bygden ? Det måste ha skett genom giftemål, för där Oden finns, är Frigg inte långt borta.

 

 

 

“Skånska rekognoceringskartan” från 1815 i skala 1:10 000 – och en blå ring, som visar var Kvinnogravarna från 600-talet fanns. 

Vid Vikhem (rött område på kartan) skulle arkeologer under 2010-talet finna ett mer än 54 meter stort långhus, en mäktig hövdingagård och en hel bosättning från tiden kring år noll – en “Vicus” eller en liten by med en egen gata på latin. De gula ringarna visar andra boplatser nära Segeån, som fortfarande rinner genom det vackra slättlandskapet. Det har aldrig lyckats för de kristna att utplåna spåren av Hedendom i denna bygd, eller spåren av kvinnorna, som levat där. Bevisen hopar sig. Forskningsrapporter, gravfynd och vetenskapliga fakta som inte kan motbevisas. Flera föremål visar att den äldre kvinnan var högättad – det syns på fibulorna eller axelspännena till hennes dräkt, och hennes släkt måste levat kvar i Önsvala ända in på 800-talet. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. Och ingen av dessa kvinnor var kristen, för kristendomen kom med Sven Tveskägg, den folkförrädaren, först på 1000-talet, när Drottens kyrka i Lund grundades på hans befallning, och Egil Skallagrimsson på 980-talet hunnit skalda om Uppåkras förstöring och brand, trots att det står “Lund” i de medeltida handskrifter, som kom att skrivas ned först 3-400 år senare.

Fynden från Önsvala och Nevishög finns idag på Historiska Muséet och “Barbaricum” i Lund, där man bara vågar ställa ut ett fåtal av dem

 

Det finns fortfarande inte ett enda gångbart bevis för några kyrkor äldre än från 980-talet i dagens Sverige, fastän Västgötar och Linköpingsbor försökt komma med motbevis, och under 2020-talet har man famlat och fumlat efter “halvrunda stensättningar” och rester av väggar på Björkö eller Birka, nära Korshamn och Kugghamn – men vad bevisar stenar lagda i en halvcirkel ?

Ingenting alls, som vi alla nog förstår.

Glaspärlor, ädelstenar, rester av rika dräkter – från Önsvala och Staffanstorp

Frigg och Freja lever ännu, och deras släkte – liksom deras män – har inte försvunnit. Vi finns och lever här, än idag – 2026. Vi är Hedniska, Asatroende Människor. Vänta er inget annat.

Unknown's avatar

VARNING – Kristna HISTORIEFÖRFALSKARE härjar i Lund med Omnejd

by

I staden Lund med omnejd har en lokal debatt blossat upp kring tolkningen av “Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum“. Den kristne medeltidsarkeologen Sven Rosborn vi Malmö museum gjorde för några år sedan stort oväsen om  en viss avsigkommen klerk vid namn Avico – han behandlade egentligen staden Wolin eller Jomsborg i Polen, och inte Lund, men skrev en kristen partsinlaga om Norden under det 960-tal då han förmodligen levde – lika partisk som någonsin Adam av Bremens meningslösa skräckhistorier om Gamla Uppsala – en plats han aldrig någonsin besökte själv, men fick höra om ryktesvägen vid Sven Estridsens hov.

Arkeologiska fynd har förvridits och vantolkats av kristna fanatiker, vars syfte är att förvanska och förfalska den skånska historien. Nu sprids lögner och “fake news” om St Clemens Kyrka i Lund och utgrävningarna där – de slutfördes redan på 1980-talet – och även groteska påståenden om vilken kristen kyrka som var den första inom Sveriges nuvarande gränser. 

Visst står det mycket intressant om de Nordiska länderna – och inte bara Polen – i “Gesta Wulinensis” – men kristet källmaterial skall tolkas med försiktighet, eftersom det är lika partiskt som Saddam Husseins eller de Iranska Ayatollornas utsagor om livet i det nutida väst. Det som står i krönikorna måste kompletteras med noggranna arkeologiska undersökningar som inte skall överdrivas de heller, och man måste använda sig av dendrokronologi och Kol-14 analys för att tidsbestämma eventuella träkyrkor – som också kan ha varit Asatrogna Gudahov – numismatik, osteoloi och tjogtals med hjälpvetenskaper förutom det. Rosborn är känd som en populär- och vulgär-historiker av kristet snitt, och har grundat tidskriften “Populär Historia” som nuförtiden mest är en “blaska” av till hälften AI producerad karaktär. 

Karta av Sven Rosborn från 2004. Vid Ringen fann man rester av en “Trelleborg”, alltså en befäst, permanent Garnison och Förläggning för Danakungens Hedna Män !

Hittills har man ansett att Drottens Kyrka i Lund – som byggdes på Sven Tveskäggs befallning och uppkallades efter honom – Drott betyder ju Kung, Regent – är den allra äldsta i Norden, men Stenkyrkan kan omöjligen vara äldre än 1050-talet. De ömkliga resterna av tre små träkyrkor i närheten betyder INTE att det fanns tre kyrkor samtidigt i närheten av Kattesund, och Stortorget i Lund, utan att träkyrkorna brändes ned – av olika orsaker – Egil Skallagrimssons Saga berättar om det hedniska Uppåkras slutliga förstöring, efter att Lunds föregångare som stad hade existerat i mer än tusen år, ja ända sedan bronsåldern. Gudahovet i Uppåkra stod kvar ända till 900-talets slut, vilket är arkeologiskt bevisat.

Sven Tveskägg kristnades först mot slutet av sitt liv, då han var Kung också i England. Givetsvis skedde detta av rent handelspolitiska skäl, och man kan undra, hur pass “kristlig” han egentligen var. Den äldsta träkyrkan i Kattesund är inte äldre än från cirka 1010-1014 – och har hittills alltid ansetts vara den äldsta i det nutida Sverige. De taffliga sagorna om Ansgars kapell i Birka är hittills ARKEOLOGISKT OBEVISADE trots diverse fanatikers försök att tolka en husgrund med stenar i en liten halvcirkel på ena gaveln nära Hergeirs förmodade Kungsgård vid Kugghamn, Björkö som “bevis” för det kapell, som bara stod i högst 10-20 år, innan allt återgick till det gamla, och Hedendom och Asatro segrade under Birkas 850-tal. Men – och det är det viktiga – stenar eller en liten husgrund på 2-3 meter lagda i en halvcirkel på ena gaveln, bevisar INGENTING i sig. Detta kan lika gärna ha varit en efterbildning av romerska badhus (de hade absider redan före någon påstådd “kristus”) – på 300-talet fanns det rikligt med dem i Trier, i Rhenlandet och övriga länder, som visst inte var okända för Birkas invånare, så hypotetiskt kan det lilla skjulet ha varit en bastu eller en badstuga, eller vävstuga, uthus eller vadsomhelst.. (se under “arkeologi i Sverige” i vårt artikel-arkiv ovan)

Nu har de kristna fanatikerna försökt sig på att vantolka 1980-talets fynd från St Clemens (säg snarare Delirium Tremens ) gamla stenkyrka vid korsningen av Klostergatan och Stora Gråbrödersgatan istället.  Där har man hittat rester av en stavkyrka ja – tillika en medeltida stenkyrka och en gammal begravningsplats med halvruttna eller skletterade munkar, medeltidsmänniskor från 1200-talet och annat sådant – men vad bevisar det ?

1980-talets dendrokronologiska undersökningar och Kol-14 metod ska man inte lita alltför mycket på, eftersom de kan vara rysligt inexakta. Felmarginaler på 50 – 100 år är inte alls ovanligt – det vet till och med nybörjarstudenter inom arkeologi. Några vederhäftiga bevis för träkyrkans ålder har aldrig presenterats – men populärhistoriker har förvanskat och förvridit. Särskilt “Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten i Sverige har lagt sig i, och publicerat rena falsarier på sina hemsk- eller hemsidor, som vi inte alls tänker länka till…

Falsarierna har också spridit sig till “Lunds Turistinformation”, Wikipedia med flera sajter – allt på grund av kristen fanatism…

Bild från en sjaskig bakgård i Lund och ett bortglömt 1980-tal

Såhär ser bakgården ut idag. Här låg inte alls någon “första kristna kyrka i Sverige”

 Föreningen “Lunds ideella Turistinformation” har idag gått ut med en dementi av “Svenska” Kyrkans och andras tramsigheter på Facebook – för det finns fortfarande INGA bevis för att en äldre träkyrka vid St Clemens skulle vara från 970-960 talet, som man på FALSKA grunder påstår. Dateringen motsvarar den tidigaste tidpunkten för vad som verkar några enstaka C-14 eller dendrokronologiska samples – men BEVISLIGEN fanns Gudahovet i Uppåkra, bara några kilometer därifrån, obränt och upprätt stående ännu vid denna tid. Som bekant har man byggt en kopia av det, men bara i halv skala, liksom på pin kiv, för att tvångsmässigt förhindra att nutida Asatroende kan använda det, och för att förminska och förklena allt till en lekstuga för barn. “Christian Belittlement” eller kristet förminskande alltså, precis som alltid – då hela deras tro bygger på förföljelse av oliktänkande, och ständiga “omvändelseförsök” liksom alla Monoteistiska, totalitära religioner…

Nya arkeologiska undersökningar på samma plats och samma totalt ointressanta bakgård kunde ge fler bevis, tror den ideella föreningen.

Vi citerar, ur deras inlägg:

Det sitter fortfarande en skylt av metall på planket ut mot Stora Gråbrödersgatan som informerar de som ser den att kyrkan byggdes omkring år 1050. Än har ingen sett någon anledning till att ta ner den.

På 970-talet härskade Harald Blåtand fortfarande över Skåne, och hans Jarl var Guld-Harald, ej att förväxla med Strut-Harald – dessa två var stora blotmän och Hedningar – och i och för sig är det väl inte helt otänkbart att kristendomens pestsmitta – som fortfarande hörjar i vårt land – spreds över till den Skånska sidan av Öresund under 970-80 talen. Skulle man slutligen kunna bevisa, att det funnits kyrkor som är äldre än tidigt 1000-tal på svensk jord, vore det en arkeologisk sensation, men vi Skåningar och Hedningar tar inte ut något i förskott. Numera lever vi med underkastelsens prakt-arslen och något som kallas “Islam” mitt ibland oss alla, men vi lägger inte upp oss som de 40 rövarna för den sakens skull !

Många “lägger upp sig” inför Monoteism, Islam och Kristendom – men det är inte vetenskap… (bilden är skapad med AI)