Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter

Unika skeppsfynd också i Centrala Uppsala ? Noggrann höjddata ger svaret…

Också i Sverige har det gjorts många Vikingaskeppsfynd, får vi konstatera i anslutning till gårdagens inlägg. Tyvärr har den svenska staten varit sorgligt dålig på att ta tillvara fynden, och det är delvis därför som vi inte har några fynd i klass med Danmarks Skulderlev-skepp eller de norska skeppen från Oseberg och Gokstad. Ingen mindre än vår vän och mentor, den frejdade runologen Magnus Källström, kåserade igår på K-bloggen – Riksantikvarieämbetets egen blogg – om några unika fynd som gjorts i centrala Uppsala – och uppmanade allmänheten att höra av sig, ifall någon visste något mer.

Mitt i Uppsalas innerstad, runt Drottninggatan närmare bestämt, kan det nämligen dölja sig fler fynd av svenska Vikingaskepp, hittills outgrävda och okända för forskningen.

Från 1990-talets senare hälft och vidare framåt har nämligen kulturgeograferna fått noggrannare, lasermätt höjddata från Lantmäteriet, och med hjälp av den – och tidigare grävningsresultat – kan man göra mycket exaktare kartor över höjdförhållandena i Uppsala än tidigare. Som vi ser bildar 5-meters nivån, eller tusentalets förmodade vattenyta en tydlig lagun, där Stortorget i dagens Uppsala ligger. Fyrisåns utlopp skall vid den här tiden ha varit en vik, skriver Magnus Källström, som inte analyserat landhöjningen i just Uppsala i detalj, men sådant finns det uppsatser om på nätet…

Att det kan ha legat en hamnplats eller en handelsplats här, nedom forsarna i Fyris och Kungsgården samt Rikscentrat i Gamla Uppsala, har länge varit känt för forskningen. Också berättelsen om slaget på Fyrisvall 984 – för vilket man har många belägg i form av runstenar  kan faktiskt vara kopplad till just denna plats, även om få fornfynd av naturliga skäl kan göras som styrker den saken – hela det moderna Uppsala ligger ju i vägen för det gamla vadställe och den flodövergång, där slaget antagligen utkämpades.

Magnus Källström skriver att han hittat uppgifter i RAÄ:s arkiv på en liten, liten förbisedd detalj – alldeles som de vantnålar jag själv skrev om igår. 1868 fick Uppsala-professorn Carl Säve en märklig träsked i sin hand, som visade sig vara från 900-talet. Han var för övrigt bror till den PA Säve som gjort många uppteckningar om den gamla Asatrons fortlevnad på Gotland och i övriga Sverige (det var ju honom jag skrev om i mitt inlägg om hur man på 1800-talet såg Tor själv sitta i en grotta under Torsburgen) och hur man då lär ha gjort faktiska observationer av Asagudarna ute i den existerande verkligheten – åtminstone trodde allmogen dåförtiden fortfarande på detta.

Träskeden var smyckad med ringflätning i Borre-stil, och kunde därför dateras ganska exakt, och borde komma ifrån perioden 860-950 ungefär. Carl Säve fick också reda på, att man redan 1850, troligen när Stortorget skulle anläggas, hittat ett större träskepp där, 4 meter ner under den dåvarande gatunivån.

Och 1935 – säger Magnus Källström – hittades det faktiskt en styråra till ett vikingatida skepp på samma plats – fast han inte redovisar var det fyndet förvaras idag. Så länge man inte förstör arkiv, och heller inte förstör fornfynd – vilket tydligen Kultrurdepartementet med sin Minister i spetsen faktiskt hotat att göra – kan vetenskapen ändå gå framåt. Att skeden, som Säve ägde, och styråran kanske kommer från exakt samma skeppsfynd är inte omöjligt, men chansen att hitta fler delar är nog liten. De flesta byggnader i Uppsalas centrala delar är försedda med både ett eller två källarplan, och grundläggningsarbeten kan sträcka sig mycket längre ned i marken än fyra meter – särskilt när det rör sig om moderna hus.

1940 hittades också två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. De kristna måste ha förstört alla rester av den gamla hamnen, precis som deras ankomst alltid innebär förstörelse och skövling, men ett förslag är att stenarna ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Stenen U 939 är en helt hednisk sten, som tillskrivits runmästaren Öpir. Den andra stenen är bevisligen kristen, och rest av män i samma släkt som den första. Återstår sedan den försvunna styråran, som kanske ännu finns kvar i något museums magasin – om man inte hunnit ”gallra ut” och totalförstöra den..

Det här med styråror på Vikingatida skepp är en ytterst känslig historia – för en sådan åra var gjord med det allra största av omsorg. På dessa skepp är ingen detalj, oavsett hur liten, gjord utan en bestämd avsikt, och ett mycket noggrant arbete. Styrårorna var alltid gjorda flata på insidan, som vette emot Styrbords bog akterut, och buktiga på yttersidan, precis som en modern flygplansvinge. Detta var gjort med mening och avsikt – man ville ju ha så lågt vattenmotstånd som möjligt, och få ett skepp som var strömlinjeformat i alla detaljer, bara för att nå så hög fart under segel som det bara gick. Under gång behövde man inte göra stora roderutslag, och då var en styråra betydligt bättre och hindrade skeppets gång genom vattnet mindre än ett stävroder. En annan fördel var att styråran stack djupare ner i vattnet än stävrodret, och därför gav större roderverkan, när det väl användes.

På ett smäckert, klinkbyggt skrov av vikingatida typ, skulle ett stävroder bara vara ivägen, och dessutom löpa risken att förstöras vid rammning. Styråran kunde hissas upp ur vattnet, och enkelt bytas om den gick sönder, vilket ett stävroder inte kan. Se nedanstående bild, som visar hur roderarrangemanget ser ut i verkligheten !

Bilden här visar en modell, men också de allra största rekonstruktioner som finns idag, liksom mycket mindre, svenska båttyper avsedda för ryska floder – Viksbåten, som också för en styråra, är bara ett exempel – har samma sorts styråra. Rodret var fästat vid rodervårtan, som sitter på skrovet med en flätad Valknut, och skeppets skrov skadades därför inte, om en fiende skulle ramma båten, för då gick rodertåget helt enkelt av, och den tamp som var fäst i rodrets undre hörn – se bilden ! – kunde lätt användas för att fira det ur vattnet.

Rodret till Havhingsten från Glendalough, som ni ser här, är mer än 2 meter högt och större än en människa, men ändå så perfekt balanserat att också en kvinnlig besättningsmedlem kan sköta det utan problem, med hjälp av gigtåg. Märk också den utskjutande ”tagg” på den nedre bakre kanten av styråran, som alla Vikingatida styråror har !

Vet ni vad den lilla detaljen är till för ?

– Jo, den är till för att undvika konvektionsströmmar och virvlar i strömdraget efter styråran, precis som de ”winglets” som man använder på moderna passagerarplan !

Det dröjde cirka 70 år efter att man uppfann flygplan tills att man kom på den här lilla, men bränslebesparande detaljen, som faktiskt kan minska en vinges luftmotstånd med upp till sådär 10 %, efter vad det sägs. Vikingarna hade inga datorer, inga vindtunnlar för modellförsök, och inga bassänger, där de kunde prova skeppsmodeller – efter vad vi vet – men via ren, livslång erfarenhet, och ett noggrant studium av naturen, uppnådde de exakt optimal form för sina styråror…

Ett klinkbyggt skepp, med hög, fyrkantig rigg som de Vikingatida skeppen, är också byggt för att suga in maximal volym luft under skrovet. Det är just därför skeppsborden överlappar varann, och INTE sitter kant vid kant, som på ett kravellbyggt fartyg. Redan i normal fart talar man i Norge om ett fenomen kallat ”Draugens Hale” – eller åtminstone gjorde man det, när de sista Nordlandsbåtarna seglades för fiske under decenniet efter andra världskriget. Det bildas en strömvirvel eller ”svans” av bubblor efter skeppet på Lovarts-sidan, resultatet av det ”sug” som den höga förstäven alstrar.  Man vill förstås ha så mycket luft under skrovet som möjligt, eftersom det minskar vattenmotståndet ytterligare.

I hårt väder och storm, blev klink-skrovets ”bärplanseffekt” ännu tydligare. Skeppen kunde bokstavligt talat ”rida på vågorna” och därför klara hårt väder mycket bra. Sådant måste man – liksom detta med styrårans form – själv ha upplevt, och sett på nära håll – för att ens begripa det. Det kan inga ”landkrabbor” eller stela professorer förstå av sig själva, vare de aldrig så skickliga inom sitt eget fack. Vissa saker måste man helt enkelt vara sjöman eller viking själv för att förstå – annars går det inte…

Man brukar också säga, att vågornas hastighet alltid måste vara lägre än vindens, eftersom vatten är ett trögare medium än luft. Men det stämmer inte med verkligheten, för om vinden mojnar hastigt, eller det blir nästan stiltje med en långsamt hävande dyning, som kommer in akterifrån, ja då kan skeppet faktiskt ”segla ifrån” den våg det står på.. De vikingatida råsegelriggarna fångade nästan all vind, och kunde ge farter på nära 16-17 knop i bästa fall – och ju större fartyg och segel, ju högre blev farten – det vet man bland annat från ”Havhingsten”. Vi vet också, att bara skepp med mer än 32 årpar, och därmed nära 80 mans besättning, verkligen kunde kallas ”Drakkar” eller drakskepp.

Höga, smala riggar kräver ”ett stort lateral-plan” som båtkonstruktörerna säger idag, eller ett långt skepp – med andra ord just ett långskepp. Man försökte sträcka kölarna än längre genom att lägga till stävskägg och nya lösningar för hur undirlut – alltså plankan mellan köl och förstäv – samt de övriga delarna i skrovet skulle anpassas till varandra.

Både bildstens-båtar, som 1, 2 och 5 samt 7 ovan visar stora, kantiga stävskägg…

Stävskäggen och den långa kölen gav båten styrka i längdled, och extra fart – medan spant och skeppsbord faktiskt var flexibla, och kunde böja sig, ifall skeppet träffades av en våg i det vågräta planet – vilket ju sällan hände – självklart mötte man vågor med fören. Det är därför vi har så många skepp liknade vid ”ormar” osv – de kan faktiskt just ”orma sig” och står man på relingen under gång, kan man faktiskt se hur den buktar in och ut, med vågornas slag…

 

Somliga har påstått, att Oseberg-skeppet inte kunde segla och kryssa över öppet hav. Rekonstruktioner från 2000-talet har motbevisat denna AMERIKANSKA BULLSHIT fyrtio och femtio gånger om vid det här laget.. ALLT går – om man har DEN RÄTTA VILJAN – samt – DET RÄTTA VIRKET…

Det är dock inte allom givet att bygga ett sådant skrov, och få en så fint intrimmad konstruktion att hålla i 50-60 år – vilket en välvårdad träbåt faktiskt kan uppnå. ”Dronningen” – en nu förstörd Oseberg-kopia som gick under på 1990-talet, var byggd efter den rekonstruktion man på tidigt 1900-tal snickrade ihop i Bygdöy-muséet, och där plankor torkat, vridits en aning och helt enkelt saknade vissa bitar, efter århundraden inuti en gravhög. Kanske tror man inte, att 3-4 cm fel i en konstruktion på över 21 meter skulle spela så stor roll – men det är just jämt vad en liten, liten detalj kan göra..

Oseberg var byggt med något starkare ”Meginbord” eller vattenlinjebord, som var kanske 5 mm tjockare än de andra skeppsborden, och samspelet mellan köl, undirlut och förstävar var också annorlunda, än arkeologerna räknat ut. Och det här kan man bara se i fullskale-försök, och om man seglar med en fullskale-båt – modellmässigt går det inte – erfarenheten fäller avgörandet.

Jag tänker på min gamle vän Erik ”Tofta” Johansson från Gotland, nu död sedan åtta år. Han var båtbyggare, med en livstid av kraft och kunnande i nävarna. Till honom kom en amerikansk professor en gång, som trodde att han skulle kunna få tag i ritningar efter vikingatida fartyg eller svenska allmogebåtar från honom. Men vännen Tofta bara skrattade, och visade honom den bild från en gotländsk bildsten (Bunge i Lärbro) som ni kan se här:

”Se där ! sa han till amerikanen. Själv har jag byggt inte mindre än fem båtar och ett skepp, lika välseglande som detta, och det kan du och dina datorer och cad/cam program aldrig någonsin göra efter !” och så höjde han sitt brännvinsglas, emot den svenska himlen och emot solen. Därpå drack han ur, och log. Så var han till sinnes, och nu sitter han hos Njord i Noatun, där de bästa skeppen blir till. Frid över hans minne – och kan någon nu säga mig eller Professor Källström mera om skeppsfynden från Uppsala, må ni gärna mäla det här.

Frid över ditt minne, kamrat – och en sång över ditt kalla stoft…

 

 

Insändare i ”Hallands Nyheter” VARNAR – Regeringen Löfvén vill BRÄNNA och FÖRSTÖRA fornfynd… Hemlig utredning hos RAÄ kritiseras..

För tre dagar sedan såg jag en ledare i ”Hallands Nyheter” – en annars Centerpartistisk och partisk tidning, som befattat sig med ”fornsed” och andra medialögner – som talade om en hemlig utredning, som på den nuvarande Miljöpartistiska Kulturministerns order skulle ha satts igång vid RAÄ, eller Riksantikvarieämbetet.

Jag har inte lyckats hitta en enda öppen källa, som kan styrka de påståenden som förs fram av tidningen, men om vad som står där är verklighet, bådar det mycket mycket illa för hela Sveriges kulturarv, både nu och i framtiden.

Hur kan en sån här extremist utses till ”Kulturminister” i ett land som Sverige ? Är hon värdig en sådan titel…?

”Hallands Nyheter” påstår att Kulturministern vill bränna, kremera och förstöra alla mänskliga kvarlevor på muséerna i Sverige. ”Bockstensmannen” på Varbergs Museum, ”Barumkvinnan” från skånes stenålder, ”Hallonflickan” från Västergötlandalla ska de utplånas enligt Regeringen Löfvén, ingen ska få minnas dem mer, de ska för alltid vara glömda och bortglömda. Sådan är det lilla extrempartiets och Socialdemokraternas hemliga avsiktde vill helt enkelt avskaffa vårt kulturarv, slå sönder vår historiska identitet – så att vi ska bli lättare att domptera, kontrollera och styra – och likt viljelösa får fösas till valurnorna.

Bakom alltsammans lurar islamister, och kristna nymoralister, enligt vad tidningen antyderde nya makthavare, som försöker ta över kontrollen av vårt land bakom de fina kulisserna om ”människors lika värde”, ”medinflytande” och liknande floskler…

Ledare 23/11. Väntar brännugnen på Varbergs superkända mosslik? Risken finns. Det pågår nämligen en utredningsprocess kring hanteringen av ”mänskliga kvarlevor”. Att visa, eller ens bevara dem, stämplar moralpredikanter som oetiskt. Skulle de vinna gehör måste Halland återbegrava inte bara Bockstensmannen, utan en ansenlig samling gamla ben.

Till de destruktiva moralisterna räknas ledande företrädare för Västarvet, grannregionens kulturarvsförvaltning.— —

– Den tekniska utvecklingen under de senaste 10 år har gjort att vi fått nya analysmetoder som kan ge oss ny information utifrån de kvarlevor som finns på museerna.

Att börja bränna dem skulle alltså förstöra möjligheter att samla ny kunskap om vår historia – kunskap som kan ge ledtrådar som kan hjälpa dagens människor. Precis som de kvarlevor som skvalpar i formalin en gång gav lärdomar åt dåtidens läkare och forskare.

I Halland har under året gått igenom de hundratals kvarlevor som finns i samlingarna. Man har noga placerat efterlämningarna i separata lådor, tillsammans med journaler om berättar om vad man hittills vet om varje enskild människa.

De flesta kvarlevor förvaras i särskilda magasin. Men en del ställs ut. Som Bockstensmannen – dragplåstret i museet på fästningen.

– Det är fegt att inte ställa ut. Vi ska inte behöva vara rädda för döden. Finns det ett allmänintresse, samt pedagogiska och vetenskapliga motiv, bör kvarlevor visas.

När den nya utredningen blir klar eller kommer att presenteras för allmänheten framgår inte av artikeln. Sannolikt är det emellertid ”Svenska” Kyrkan, och flera islamistiska grupper, som ligger bakom alltihop. De vill inte acceptera existensen av en självständig, nationell svensk eller nordisk kultur, och nu försöker de därför bränna och förstöra den, med ”griftefrid” som påklistrat, moraliskt argument – medan vetenskapen, och vetandet om våra förfäder enligt dem skall förstöras för all framtid…

Monoteismen är sig ständigt lik – den hatar vetenskap, och vill döda och förinta alla självständiga kulturer och religioner..

Såhär gjorde IS och Islamisterna i Mosul. Nu vill Regeringen Löfvén och ”Svenska” Kyrkan göra EXAKT SAMMA SAK här… Ska vi tillåta det, goda medborgare ??

Historier från Förslöv med omnejd – #3 En Sjökonungs grav

Strax söder om Båstad, invid Bratteborgs mäktiga klippa, finns också ett stort gravfält, som täcker ett område om mer än en kvadratkilometer. Detta område kallas för Kungsbergen, och i en av de sydligaste gravhögarna, inemot Varegården och vårdkaseberget, skall en konung från Vikingatiden vara begraven, säger sägnerna. Gravhögen kallas för Olof Sjökonungs Grav, men exakt var den ligger tänker jag inte ange, eftersom den ännu är outgrävd, och det gäller att undvika plundring, nu när så många ”EU migranter” som de numera kallas, hemsöker vårt arma land.

På Kungsberget börjar ocksåden mer än 1250 km långa Skåneleden, som man kan gå om man vill. Nu säger någon förstås – ”Vad är detta med Olof Sjökonung för något – det måste vara en folketymologi – för det kan väl aldrig vara så att någon verklig kung över de Nordiska länderna hetat på det viset ?” Alla goda svenskar vet ju att vår andre historiske kung hette Olof Skötkonung, och att han var son av  Erik Segersäll av Svea Rike, samt Sigrid Storråda av Västergötland, samma drottning som Polackerna kallar Sygryda Swiatoslava, och påstår vara helt polsk. Olof var född hedning, och hans dop vid Husaby ändrade nog inte på minsta sätt hans uppfattning, för ingen skall tro annat än att han kristnades bara till namnet, men förde krig lika bra för det. Och han blev utropad till konung, redan då han låg i sin moders sköte – därav kommer namnet…

Visst, säger nu jag – det skulle kunna vara mycket enkelt att vifta bort namnet på denna gravhög som en sentida förvanskning, men hur är det egentligen med gamla, muntliga traditioner och folketymologier ?

De flesta av dem rymmer mer än ett korn av sanning, och många gånger är också de berättelser som traderats muntligen i hundratals år också bokstavlig sanning, fast inga moderna akademiker, uppfostrade i 70-talets PK-anda vill tro det… Hur är det med Jungfruhögen utanför Brunflo i Jämtland, till exempel ? Den högen har alltid hetat så, till och med i de äldsta skriftliga källorna från 1600-talet, och när man grävde ut den, fann man mycket riktigt skelettet efter en mäkta rik kvinna i 30-års åldern (hon hade mera guld än någon annan kvinna från hela Norrlands järnålder) som omöjligen kunde ha fött några barn, av symfyserna på hennes trånga bäcken att döma. Vana osteologer och läkare kan se sådant, oavsett om hon nu var jungfru ända in i döden eller ej. (Man skulle inte tro det – fästmansgåvor i guld måste man jobba för, vilket jag hoppas mina kvinnliga läsare noterar.. För övrigt har jag aldrig i mitt eget liv mött en enda kristen kvinna som varit bra i sängen – det krävs hedniska kvinnor för sådant, och av dem har jag i alla fall mött ett tjugotal.)

Och hur är det med Halvdan Svartes gravhög vid Gokstad ? Enligt skaldetraditionen skulle han ha dött av gikt, och mycket riktigt fann man sjukliga förändringar i fotskelettet på den gamle man som var begravd i Gokstadskeppet också, även om man inte kunde bevisa att det var just detta som var den egentliga dödsorsaken, eftersom mjukdelarna försvunnit.

Så vem var mannen i Olof Sjökonungs hög – Hittills outtgrävd ? Många författare som skrivit böcker om traktens historia, antar att det mycket väl kunnat finnas en hövding på Bjärehalvön, som hetat Olof, och som lät sig begravas nära det hav han seglat på, och fortfarande älskade. Traditionen kan mycket väl tala sanning…

Endast de som på detta sätt seglat förbi Viken och Kullaberg, kan kalla sig riktiga Vikingar – Resten är blott svaga kopior… (Accept NO substitutes !)

Historier från Förslöv med omnejd 1# – Dagshög

Juli månad – Hömånad – som på island kallas Heyannir – fortsätter. Jag tänker på min hemprovins, som jag snart ämnar besöka. Idag har Stockholms Universitet  publicerat en uppsats om de allt vanligare sk ”gallringarna” från Uppdragsarkeologiska undersökningar, betitlad ”Spara eller slänga – gallring vid arkeologiska undersökningar” – vilken visar att 40 – 90 % av de metallföremål som grävs fram vid olika arkeologiska uppdragsundersökningar i Sverige bara kastas bort. Detta trots att Länsmuséer, Lokala Muséer och även arkeologiska föreningar skulle kunna ta hand om och ställa ut mycket mer fornfynd än vad som nu sker. Uppsatsen skrevs mot bakgrund av 11 stycken arkeologiska studier från Uppland, Södermanland och Östergötland, och redovisar alltså inget resultat för hela Sverige, men tendensen är ändå känd.

Vad man kallar ”uppdragsarkeologi” rör sig som alla vet om obligatoriska grävningar och dokumentationer, som måste bli genomförda därför att mark exploateras, till exempel i samband med vägbyggen eller uppförande av byggnader, och därför att fynd annars skulle totalförstöras. Uppsatsen, som är skriven bland annat i samarbete med Riksantikvarieämbetet, visar att inga riktiga direktiv finns för hur föremål ska gallras. Förstörelsen av Torshammare från Norra Uppland, som jag redan berättat om i den här bloggen, är bara ett exempel på hur ett kulturarv går förlorat, därför att okunniga politiker beordrat det.

Jag citerar, från universitetets hemsida:

Nu finns för första gången en studie som visar på att det gallras och destrueras så många fynd som det faktiskt görs, i snitt cirka hälften av fynden. Och ofta vet vi inte vad det är för föremål det handlar om. En del av vårt kulturarv kastas bort som man egentligen är skyldig att ta om hand, säger Lena Holmquist.

Man har klara skäl misstänka, att det i många fall är fanatiska kristna, som vill ”städa bort” vårt hedniska arv, och som står för all den här förstörelsen. Men – lyckligtvis finns många orörda fornminnesmiljöer i Sverige, som ännu är skyddade i lag, och som det aldrig grävts eller rotats i. Den goda jorden bevarar inte allt för evigt, som vi vet, men bra mycket – och ännu finns vackra platser som inte skattat åt förgängelsen.

Ungefär två och en halv kilometer om Torekov, Tors egen ”cove” eller havsbukt på Bjärehalvön ligger konung Dags hög, som skall vara den största av gravhögar i Skåne. Mer än 42 meter i diameter och 5 meter i höjd ä den ännu, och den ligger idag cirka 10 meter över strandlinjen, även om den nog är byggd före 1500 innan vår tideräkning, enligt vad experterna tror. Enligt sägnen ligger en Kung Dag av Skåne begravd här – och en gång skall det ha hänt att Sveakungarna i Uppsala sände en stor här av Hallänningar och Blekingar emot Bjäre och Skåneland – kanske hände det på 500-talet, då de ”Hallin” och ”Bergio” som Jordanes skriver om, var kända folk också i medelhavsområdet, och Goterna drog säderut. Kung Dag – samma namn skall ha burits också av en konung av ynglingaätten – besegrades och blev gravlagd här, strax före infarten till sundet och Viken, varifrån alla sanna Vikingar kommer. Men hans minne lever.

Kalksten har brutits i närheten, och under andra världskriget placerades en luftvärnspostering på högens krön – först 1956 togs de moderna fundamenten bort. Och min farfar, som ju var kyrkoherde i Förslöv, kom någon gång hit, då han levde. Alltjämt är platsen en av halvöns vackraste, och inget stör heller friden i det gamla kalkbrott som ligger strax bredvid. Själv vill jag tro att namnet ”Konung Dag” kommer av Frej, eller möjligen Skjold, som ju grundade Skilfingarnas dynasti, och sägner om en Skånekung, som besegras av en landstigen här, finns också på andra håll i grannskapet – som vi snart skall se..

I kommande avsnitt skall jag skriva mer om Bjärebygdens hemligheter..

Utsikt från gammal bunker ovan Torekov, med Väderön i bakgrunden

AVSLÖJAT: Hur DN, Metro, SvT och andra LJÖG om arkeologi i Sigtuna, bara för att skapa ett ”SLAGTRÄ” i valdebatten…

För några dagar sedan började media i Sverige helt okritiskt kabla ut en ”fake news” artikel, som nu spridit sig kring hela Världen. Jag tänker inte länka till den eftersom det är gravt oetiskt av skräptidningar som Dagens Nyheter, Metro mfl källor att sprida falsk information. För egen del var jag medveten om bluffen hela tiden, men höll an med mina kommentarer, eftersom jag ville se hur denna av media skapade ”anka” skulle utveckla sig.

Bakom alltihopa stod en individ vid namn Anders Götherström, som hävdar att ”svenskar inte finns” och att det inte skulle gå att särskilja Nordbor rent genetiskt, en mycket märklig slutsats som motsagts och motbevisats flera gånger om av forskare i våra närmaste grannländer. Man vet att det är Uppsala Universitet, känd hemvist för den fuskande textilarkeologen Annika Larsson, som tillsammans med Stockholms Universitet bedriver det sk ”Atlas-projektet” som ska studera 200 enskilda personer från Sveriges förhistoria och försöka dra slutsatser av det.

Originalkällan till de ”fake news” artiklar som nu publiceras, kommer från tidskriften ”Current Biology” och återfinns här.

Metro och andra svenska media spred lögner om att ”Hälften av Svenskarna i Sigtuna var invandrare” på Vikingatiden, allt med tendentiösa yttranden om dagens invandringspolitik

Flera etablerade media har haft mod att skriva sanningen, bland annat Smålandsposten som i Tisdags kritiserade UNT, en av landets mest vänsterradikala tidningar, för att använda den påhittade nyheten som politiskt slagträ i årets valdebatt. Jag citerar:

Kollegorna på Upsala Nya Tidning hade en glad helg. Så här skrev man i lördags: ”Omfattande migration är inte något nytt. Hälften av invånarna i vikingatidens Sigtuna var inflyttade migranter från platser långt därifrån.” Detta apropå en DNA-undersökning som gjorts på människor i det forntida Sigtuna. Knappt ett ord stämmer.— —

Av åttahundra utgrävda gravar i Sigtuna har man undersökt trettioåtta individer och funnit att ungefär hälften av de undersökta har sitt ursprung utanför Mälardalen. Därav mediatrumpeterna.

Det är bara det att det är trams. — —

Forskarna själva driver på vrångbilden, och det är uppenbart att det ligger något politiskt och lurar i botten. Man vill så krampaktigt gärna bringa bilden av dagens invandring som något ständigt pågående sedan tusen år att man förvandlar en östgöte eller ölänning i Sigtuna till en invandrare. —-

Aftonbladet berättar också att ”en stor missuppfattning är att man ska hitta någonting som är isolerat ursvenskt” och Atlas-forskaren professor Anders Götherström förklarar lugnande att ”svensken finns inte genetiskt”. Citatet ljöd som en klockringning i radio och press riket runt.

Här undrar man: Är det fråga om ett avsiktligt missförstånd för att Atlas lättare skall kunna inrangera sig i en verklighetsuppfattning som politiserade forskningsfonder föreskriver?

Studien är bara gjord på 23 stycken individer från kristna kyrkogårdar i Sigtuna Stad, en stad som grundades först på 1000-talet, och som kan ha haft en befolkning på kanske upp emot tvåtusen personer. Att utifrån ett såpass litet och snedvridet sample uttala sig om hela befolkningens sammansättning är ett vetenskapligt fel, och dessutom vet man att Sigtuna var en handelsstad, ja dessutom den största och mest exponerade handelsstaden under sin tid, dvs tidig medeltid, inte Vikingatid. Den efterträdde ju Birka, som alla bildade svenskar känner till, men var antagligen inte representativ alls för ett land som redan då kan ha haft upp emot en halv miljon invånare, eller i vart fall fler än trehundra tusen.

Dessutom skrev man att ”hälften” av de undersökta individerna skulle vara ”invandrare” bara för att de kom från ett område utanför Mälardalen, alltså en ren lögn, och dessutom en mycket grov, rasistiskt färgad generalisering, baserad på idel fördomar.

Kristna fördomar och rasistiska lögner har använts för att skapa en felaktig, konstlad bild av forntidens hedniska Sverige

 

Somliga individer kan exempelvis ha varit av samiskt eller finskt ursprung, vilket inte alls gör dem till ”invandrare” eftersom dessa folkslag alltid hört till den svenska nationen, och Sverige skapades dessutom under hednisk tid av Erik Segersäll år 995, enligt vad historikerna anser, medan det i själva verket fanns ett Svea Rike långt tidigare. Ingen av de undersökta individerna var Afrikan. Ingen av de undersökta individerna var asiat. Ingen av de undersökta individerna var från Amerika eller Australien, mycket beroende på att dessa kontinenter inte var upptäckta då, och inte kan sägas ha stått i någon nämnvärd kontakt med den övriga Världen.

Istället var alla, samtliga och 100 % av de undersökta individerna Nordeuropéer, samtliga från Norden, Baltikum eller möjligen Norra Tyskland.

Om dessa forskningsdata ALLS ska tyda på något, var det att Invandring INTE förekom i någon särskild utsträckning alls, särskild inte utomeuropeisk sådan. Ingen av individerna var från mellersta östern, till exempel. Ingen av dem omfattade islam – så vitt man vet – och ingen – inte en enda – tillhörde någon annan etnicitet än den nordiska.

Forskare har länge känt till, att Haplogrupp I1 är mest spridd i våra dagars Norden, och därför GÅR det att särskilja Nordbor och Svenskar i genetiskt hänseende. Vi har en mycket större grad av nedbrytningsförmåga vad gäller mjölkprotein som laktos, till exempel, medan befolkningen i andra delar av Världen – främst Mellanöstern och Afrika – är svårt laktosintolerant. Den förmågan har vi bara kunnat utveckla genom att ha en stabil bondebefolkning i tiotusentals år, som till stora delar livnärt sig på mjölkprodukter, särskilt under den annars så karga vintern. Påståendena om att vi svenskar skulle vara ”en blandning” är därmed en falsk generalisering, och faller på sin egen orimlighet.

Redan 2012 bevisade den kände Danske genetikern Eske Willerslev, att det Nordiska genomet är minst 37 000 år gammalt, och att det hållit sig märkvärdigt konstant genom alla dessa år. Nordborna är i själva verket den äldsta nu levande befolkningsgruppen i hela Europa, och har i stort sett varit oförändrad och opåverkad av just invandring ända fram till nutiden.

Det var ”Hedniska Tankars” grann-sajt Allmogen, som först av alla agerade ”visselblåsare” och avslöjade gammel-medias fake news och manipulering av fakta.

Dagens Nyheter, Norrländska Socialdemokraten, Aftonbladet, SVT, TT Nyhetsbyrån och flera andra stora medier sprider i helgen en identisk artikel om att hälften av alla invånare i Sigtuna var ”invandrare”, och att svenskar inte finns. Detta efter en studie som undersökt lämningar i ett urval av gravar i Sigtuna.

Eftersom DN deltar i ”faktagransknings-samarbetet” Faktiskt.se blir jag förvånad över att de inte har granskat sig själva i det här fallet, men under de senaste åren har jag märkt att det faktiskt också behövs folk som granskar granskarna.

Därför lanserar Allmogen nu Historiskt., faktagranskande journalistik där Allmogen granskar påståenden i de stora medierna om vår svenska historia och nordiska kultur.

Lögnar-blaskan Dagens Nyheter och Bonnier-pressen sägs sedan dess också varit tvugna att ta in en rättelse – och vederlägga de allra värsta politiska vinklingarna.

Påstående #2:

Svensken finns inte genetiskt.

Hävdat av: Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet, till Dagens Nyheter

Slutsats: helt falskt

Påståendet grundar sig i professorns antagande att man med ”svensk” menar något som är isolerat ursvenskt, eller som DN skriver: ”ATLAS-projektet syftar till att kartlägga genetiken i Nordeuropa – och en stor missuppfattning är att man ska hitta någonting som är isolerat ursvenskt.”

En stor missuppfattning? Nej, det är självklart att det inte finns någonting som är isolerat ursvenskt. Den här delen av världen var under den senaste istiden täckt av ett kilometertjockt lager is i över hundratusen år. Inlandsisen började dra sig tillbaka för bara 12,000 år sen och, tro det eller ej, så smälte ingen ursvensk människa fram ur istäcket. Dagens svenska folkgrupp, Sveriges majoritetsbefolkning, är ett resultat av 12,000 år av migration.

Hur den svenska folkgruppen uppstod kan man läsa om på en lättsam nivå i boken Svenskarna och deras fäder (2016) av Peter Sjölund och Karin Bojs. Svenskar är precis som norrmän, finnar, danskar och samer en genetiskt distinkt folkgrupp som har vuxit fram under hundratals generationer i Norden.

Svenskarna är enligt Sjölund och Bojs huvudsakligen resultatet av fyra stora migrationsvågor de senaste 11,000 åren, varav den sista migrationsvågen under bronsåldern för 3,500 år sen. Sedan dess har invandringen till Sverige varit mycket liten, och det har vuxit fram regionala kulturer i Norden som genom århundradena allt mer antagit formen av en enhetlig svensk respektive norsk och dansk kultur.

Hela 40% av alla etniskt svenska män (och upp emot 26% av samiska män) som lever idag härstammar från samma förfader, som i boken kallas ”Ivar”. Hans korrekta namn är I1-M253, den mutation som alla hans manliga efterkommande i rakt nedstigande led bär på – inklusive jag som skriver det här.

”Ivar”, min förfader, bodde i norra delen av det som nu är Tyskland och hans ”söner” invandrade till Sverige i början av bronsåldern för 3,500 år sedan – enligt en hypotes i samband med en exploderande bärnstenshandel.

— —

Idag innefattar begreppet ”svensk” götar och gutar, smålänningar och hälsingar, värmlänningar och ångermanlänningar, men även folk som jämtar och skåningar som för ett par sekel sedan hörde till Danmark och Norge (och innan dess var Jämtland ett självständigt rike). Svenskarna är ett folk och många folk i ett, precis som norrmän, danskar, tyskar, med flera.

I studien Investigation of the fine structure of European populations with applications to disease association studies (Heath, Gut, Brennan, McKay, Bencko, Fabianova et al., 2008) undersöks populationsstrukturen genom att kartlägga genuppsättningar hos 6,000 individer i hela Europa.

Resultatet är tydligt. Svenskar finns:

Genetisk variation bland Europas folkgrupper, som även stämmer väl överens med den geografiska spridningen. Svenskar utgörs av det bruna klustret längst upp i mitten. Källa: Investigation of the fine structure of Europeanpopulations with applications to disease associationstudies, European Journal of Human Genetics (2008) 16

Tittar man på mer djupgående forskning av Europas folkgrupper har vi studien Genome-Wide Analysis of Single Nucleotide Polymorphisms Uncovers Population Structure in Northern Europe (Salmela, Lappalainen, Fransson, Andersen Dahlman-Wright et al., 2008) som undersökte genuppsättningar hos människor i norra Europa och fann att skillnaden mellan olika grupper förvisso var liten men ändå statistiskt signifikant, vilket innebär att alla grupperna är närbesläktade men distinkta.

Även forskarna i studien Swedish Population Substructure Revealed by Genome-Wide Single Nucleotide Polymorphism Data (Salmela, Lappalainen, Liu, Sistonen, Andersen et al., 2011) konstaterar att svenskar som folkgrupp tydligt skiljer sig genetiskt jämfört med populationer i närliggande länder. Man såg samtidigt inom den svenska populationen en tydlig gradient som löpte från söder till norr, vilket man härleder till Norrlands isolerade läge och genetisk drift.

När professor Götherström lägger till att ”vi har plockat på oss delar från hela världen” kommer vi lite närmare sanningen. Alla människor bär i grunden på i princip samma gener. Till 99.9% är vi en kopia av personen bredvid oss. Vi delar även 96-99% av vårt DNA med chimpanser, beroende på vilken studie du tittar på. Den sista 0.01% av vårt DNA som skiljer folkgrupper åt kan härledas till evolutionär utveckling genom årtusenden, där geografisk isolation och selektiv reproduktion har lett till att vissa gener har favoriserats och förts vidare.

Det råder dock ingen tvekan bland seriösa forskare att det existerar folkgrupper i Europa som är närbesläktade men ändå genetiskt distinkta, inklusive svenskar.

Även juridiskt har Norrköpings tingsrätt slagit fast att majoritetsbefolkningen svenskarna är en folkgrupp som omfattas av hets mot folkgrupp-lagstiftningen, även om de samtidigt konstaterade att svenskar som majoritetsgrupp får tåla mer – exempelvis att bli kallade ”vidrig ohyra”.

– Allmogen, 26 Augusti 2018

Huruvida vi som majoritetsbefolkning skall behöva tåla all den grova rasism som riktas emot oss, undandrar sig min enkla bedömning. Jag tycker inte vi bör göra det däremot, utan att vi bör sätta hårt emot hårt, rörande de individer som angriper oss inne i vårt eget land. Sajten ”Allmogen” har emellertid rätt när det gäller en sak, och det är att allt tal om sk ”blandningar” inte bör överdrivas.

Visst – Invandring har alltid förekommit – men det påståendet, även om det är sant, säger inte ett enda dugg om dennas faktiska storlek, som sajten Allmogen riktigt påpekar.

Inte heller säger den tidiga Medeltidens Sigtuna ett enda dugg om dagens politiska situation, eller det angelägna i att försöka likvidera svenskarna, och för evigt göra dem till en liten, undanskuffad och diskriminerad minoritet i sitt eget land, vilket flera politiska partier – bland annat Centerpartiet och Miljöpartiet, nu gått till val på.

Sådant är det program, som ”Akbar Annie” och Miljöpartisterna går till val på. Gillas det av Sveriges ”Allmoge” ??

Resonerar man så, då blandar man ihop äpplen med päron, eller för att ta ett annat närliggande exempel.

Här ser ni nu en bag-in-box förpackning med Äppelsaft, gjord från naturlig fruktråvara, som jag åkt och framställt på ett nära Sigtuna beläget Musteri. För att tillverka en sats, har jag plockat flera tusen äpplen, om sammanlagt 250 kg.  Men – och nu kommer poängen eller sensmoralen i denna historia – jag har fuskat, must-producenten ovetandes, och blandat i två små päron också.

Råsaften smakar fortfarande äpple, luktar äpple, konstateras innehålla äpplen och består till mer än 99,998 % av äpplen – men så finns det nu faktiskt, bevisligen och ovedersägligen 0,002 % päron i denna saft också.

SÄLJER JAG DEN NU SOM ”BLANDSAFT” PÅ STORA TORGET I SIGTUNA, KANSKE – bara därför att den innehåller dessa 0,002 % ?

Nej – det gör jag inte – men detta är PRECIS vad diverse ”professorer” och Fake-News Makare som Anders Götherström ägnar sig åt..

Situationen i det tidigmedeltida Sigtuna kan INTE tas som representativa data för hela Sverige, ens under sin egen tid. Ett sample på 28 individer är alldeles för litet, för att man skall kunna dra några egentliga slutsatser av det, och det hade antagligen krävts över 200 undersökta individer, eller åtminstone ett stickprov av 10 % av totalpopulationen ifall man vill vara säker, säger alla vederhäftiga forskare och vetenskapsmän – för då vore det just naturvetenskap och inget annat.

Jag råder er att komma ihåg det, och dessutom rösta på partier som sysslar med vederhäftig, verklighetstillvänd politik i årets riksdagsval, istället för alla verklighetsfrämmande, islamtillvända, Sverigefientliga floskler…

Grundböcker i Asatro – och svar på läsarfrågor

Som alla läsare vet och förstått är detta en personlig blogg, inte en ren informationssajt om Asatro, eller en introduktionssida för skolungdom eller liknande, men ett verk av en Asatrogen, som lever idag. Jag besvarar sällan läsarfrågor, men jag har redan skrivit några litteraturtips under huvudrubriken ”Asatro” ovan – klickar ni på det ordet och scrollar ni nedåt, kommer ni till ett gammalt inlägg som rekommenderar några objektiva och vederhäftiga böcker i ämnet.

Men, alltnog – för tre dagar sedan fick jag ett trevligt brev, ur vilket jag saxar följande:

Har funderat mycket på det som du skriver om att nordens historia och dess arkeologiska fynd, hamnar lite i skymundan. När jag tänker efter själv, och ser på dagens läroböcker så finns det ej så mycket beskrivet i dessa om nordens historia/mytologi. En enkel sökning på Bokus om asatro och vikingar ger mest böcker som är skrivna för sju till tolvåringar. Sedan hittar man mest engelska böcker som är skrivna om ämnet. Vilka böcker ska man läsa för att få mer information? Finns det böcker som är skrivna på svenska utan de tendentiösa inslagen? Jag har läst eddan, men köpte häromdagen en ny edda, som skulle vara så nära originalet som möjligt (codex regius vilket är originalet?). I denna bok finns det kommentarer och den var sammanställt utifrån flera olika översättare. Men man börjar fundera, när du beskriver feltolkningar från det fornnordiska språket. Försökte se vilka författarna var, fick upp att de levde på 1800-talet. Som jag sett på andra eddor verkar det vara många präster som är översättare. Dessa kan man tänka sig har/är mer tendentiösa.
Alltså böcker av intresse är väl sådana som beskriver det du berättar om i din blogg. E.x.v tiden före och under vikingatiden i Sverige, norden och Europa. Sådan litteratur som inte är eller har väldigt lite inslag av tenditiösa element. Men även böcker om nordbornas religion och utövning (eddan är väl given). Har faktiskt hittat två stycken böcker som kan vara av intresse: 9780190231972 , ancient scandinavia samt 9780415692625 , the viking world.
En till fundering som jag har är den om nordborna och samerna. Jag kan tänka mig att det förekommit visst utbyte mellan dessa folk t.e.x. Genom att samerna har en åskgud på sina ”trolltrummor”. Det finns även en gravhög i Sangis som ligger i Kalix kommun. I gravhögen har de hittat ben, svärd och sköldbuckla o.s.v. Och nej jag är ej same själv. Vad tror du om detta?
Det är faktiskt precis som brevskrivaren säger. En hel del moderna böcker är mycket tendentiösa, och en hel del Edda-utgåvor (som till exempel Lars Lönnroths version) är felöversatta – medan andra – som Collinders – lider av den lilla egenheten att vissa centrala strofer i Hávamál (bland annat den om hur Oden finner runorna) är bortklippta, fast Collinder ändå påstår att det skall vara den fullständiga versionen – och bläddrar man fram till fotnoterna, finner man att Collinder bara skrivit ”detta är runmagi och skall inte översättas” som enda ursäkt varför han tar bort, klipper och förvanskar.
Lars Lönnroth – som översätter ”Mannar allherliga mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” under förevändningen att han ”måste” översätta så (det måste man inte alls) är ännu värre, som exempel. Han är rent ut sagt intellektuellt ohederlig emot sina läsare, då han tror att han måste ”förenkla” (eller rättare sagt dra ned och besudla – för det är detta han hela tiden ägnar sig åt, när han tycker att berättelsen ”ska göras mustig” som han skriver – med uttryck som ”din bög!” eller ”gorma lagom” vilket inte alls finns i originalet – och vid sidan om ännu värre politiskt motiverade förvanskningar från USA (där Tor görs till transvestit) och sk ”PK-eddor” har man faktiskt rätt att ställa frågan vilka böcker som är åtminstone någorlunda objektiva, och kan läsas av nybörjare.
Själv tycker jag att Anders Baekstedts ”Nordiska Gudar och Hjältar” ISBN 91-37-09594-3  (mfl utgåvor) är en alldeles utmärkt och saklig bok att börja med. Den kom redan på 1960-talet på När Var Hurs förlag som en översättning från danskan, och har sett flera upplagor och uppdateringar sedan dess. Den politiserar inte, förvrider inte heller till någotslags ”Pk-tänk” á la vänstermänniskorna i ”forn sed”, utan håller sig historiskt korrekt och neutral, utan onödiga pekpinnar eller värdeomdömen.
Ur Baekstedts kapitel om Oden…
Folke Ströms ”Nordisk Hedendom” från 1960-talet är mer akademisk, men kortfattad, och var tills alldeles nyligen kursbok på universitetet, men lär knappast stå på pensum i just detta årtionde, då akademikerna hopar skällsord och fula tillmälen över de Asatroende, precis som vanligt. Teorierna i boken är delvis föråldrade och inte längre populära bland forskare idag, men boken innehåller också en riklig litteraturlista, och stimulerar till vidare undersökningar i egen regi, vilket är bra mycket bättre än dagens politiserade universitet.
Gro Steinslands ”Fornnordisk Religion” ISBN 9789127114296 som kom för ett antal år sedan, har jag gjort reklam för förr. Den är visserligen inte fri från värdeomdömen vad gäller dåtidens samhälle, och tenderar till feminism, men slår aldrig helt över i osakligheter, och innehåller också vissa försök till källkritik, ibland lyckade, ibland inte – men bokens verkliga förtjänst ligger i att den redovisar forskningsfronterna, som de såg ut under 2000-talets första årtionde, och därför verkar som en uppdatering samt komplettering till Baekstedt och Folke Ström…
Sangis-högen, så. Ja, enligt de flesta arkeologer utgör 800-talets gravhög från Sangis, ett solklart bevis för att även Norrbottens norra kust var befolkad av svenskar, och inte av samer. Den innehåller artefrakter som bevisligen var från Svealand, och inte är samiska, liksom hela begravningsskicket. Jag har inte funnit något på internet som tyder på att den manlige personen i graven – som har en fullständig vikingatida vapenutrustning varit något annat än just svensk, och från svealand – men i och för sig, möjligheten finns att artefrakter eller föremål kan exporteras mellan kulturer, eller att samer i området redan tidigt antagit svensk kultur och blandats med de svenska inflyttarna – det borde en antropologisk eller genetisk undersökning kunna ge svaret på, men jag har inte sett något om någon sådan, som sagt. Så när som på att ”lappknivar” och kanske några andra föremål importerats åt andra hållet (dvs från den samiska kulturen och in i den svenska) så torde motsatsen ha varit mycket vanligare, när det gäller hur föremål handlats med, och bytt ägare – oftast nog på fredlig väg, även om det – som jag skrivit tidigare med tanke på Koppom-fynden otvivelaktigt också rått krig, eller förekommit våldsamma sammandrabbningar, gång efter annan – och samerna var minst lika ofta aggressorn, eller angriparen.
I Sangis gick det helt säkert fredligare till, i alla fall vad man vet – och att detta var en svensk handelsplats och koloni, med en fast, åkerbrukande befolkning verkar vara ställt utom allt tvivel – och fler spår i exempelvis Tornedalen kanske finns – även om jag är föga beläst på förhistoria från just denna del av Sverige…
Otvivelaktigt fanns det svenska bosättningar i Nordligaste Bottenviken redan på 800-talet, fastän detta är något som ”somliga” inte vill erkänna…

Dagens fall av ”Fnittra med Finkelsteins…”

Nu ger sig även den på alla vis förträfflige samhällsmedborgaren Simon Sorgenfrei vid Södertörns Bögskola in i debatten om den stolliga textilkonservatorn Annika Larssons försök att islamisera den svenska arkeologin, och med ytterst svag och tveksam vetenskaplig grund skapa ett slags PK-garanti för den islamisering av hela Sverige som pågår idag…. Hoppsan – jag menar Högskola, Södertörns Högskola skall det förstås vara, detta lärosäte med tonvikt på just säte – men jag kanske digresserar, för…

Att vikingar klädde sina döda i dessa vackra kläder säger nog något om just vikingatida gravskick, snarare än om muslimska. Gravgåvor är inte vanligt förekommande i muslimsk kultur, utan snarare begravs döda muslimer enkelt insvepta i ett tygstycke. Att sådana traditioner skulle vara inspirerade av Koranens paradisskildringar är en vågad och svårprövad hypotes. Mer sannolikt är att de begravde sina döda i de vackraste kläder och med de vackraste föremålen de ägde, i enlighet med inhemska gravskick. Vi vet heller inte om ägarna av dessa broderade tyger visste att dessa mönster kunde tydas som arabisk skrift. En enklare tolkning är att de helt enkelt tyckte de var estetiskt tilltalande.
En ytterligare reflektion man kan göra är hur vikingar gång på gång lockar till nytolkning och får fungera som projektionsytor för samtida värderingar och förhoppningar. Från det nationalromantiska artonhundratalets tappra krigare, över 1900-talets international businessmen, till det tidiga 2000-talets mångkulturella resenärer.

Just det. Vikingarnas kultur var inte en ”mångkultur” utan en Nordisk kultur. Vad Annika Larsson – som verkligen borde ha hållit sig till textilkonserveringen, ett ämne hon behärskar – inte uppmärksammat, är att källa efter källa konkret motsäger hennes teorier, som bara baseras på en eländig bandstump av vävt brickband, dessutom med den förmodade texten placerad spegelvänt och bakfram… Hur många Vikingar kunde egentligen läsa arabiska, och varför skulle de sätta ut bakvända textrader, om de alls kunde läsa ? Är det inte just som hedervärde Herr Sorgenfrei säger, att här inte alls finns några ”bevis” ?

MÖTE I HYPOTESDJUNGELN: ”Herr Doktor Finkelstein I presume ? – Ich bin der Onkel Kånkel !
Igår citerade jag Ibn Fadhlan, en av islams mest kända krönikörer från 800-talet, och Herr Sorgenfrei vet också att citera andra källor, som mycket utförligt bevisar raka motsatsen till vad Annika Larsson felaktigt påstår. Vikingarna omfattade inte alls islam, utan förde mycket aktivt krig emot just den religionen, på samma sätt som de bekämpade kristendomen. Sorgenfrei citerar det kända exemplet med Berd´aa i Norra Iran, en stad som intogs av just Vikingar, och nämner hur Gilamkusten upprepade gånger ansattes hårt av Vikingar – Gilamkusten är samma kust som Irans norra kust emot Kaspiska Havet, och därtill kan vi lägga alla 40 källorna i Harris Birkelands Kända Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder (1954).
Samtliga arabiska författare i den boken – krönikörer från 700-talet till 1200-tal, med geografer som Al-idrisi och även poeter som Al-Ghazal i spetsen nämner att Vikingarna hela tiden avvek från islam, och ivrigt bekämpade den. Även långt senare har detta varit känt bland arabiska historiker, och islamisterna har själva erkänt faktum – våra förfäder ville aldrig underkasta sig dem. 
Den safavidiske 1600-talskrönikören Amin Razi berättar exempelvis att vikingarna var så förtjusta i grisen att till och med ”de som konverterat till islam åt fläsk.”
– Simon Sorgen Frei, svensk religionshistoriker.
På samma sätt berättar förresten 900-tals munken Rimbert i Ansgar-krönikan, att de få personer Ansgar ens lyckades omvända gick tillbaka till att äta fläsk och dricka öl nästa Jul, och genast avsvor sig all kristendom, så snart de var för sig själva. Ifall det ens fanns några islamska konvertiter, bör även de rätt snart ha avfallit de också, för Julskinkan och Särimner vill än idag ingen äkta svensk avstå ifrån !
AVSLÖJAD ! SLUT PÅ UNDERKASTELSEN OCH PK-TUGGET….
Den eländiga utställning man nu satt igång i Enköping av alla platser – Sveriges mest Enahanda stad – kommer pågå lite till, men om den och andra PK-falsarier får så mycket framgång, återstår att se. Man kan jämföra med den ring, som arkeologen Linda Wåhlander hittade förra året — den innehåller visserligen en ädelsten med en arabisk inskription, men ringen bars inte ens på ett finger, utan vid en kvinnas smyckeskedja som en av flera hängande ornament (alltså något man häktade upp kjolen med) och kvinnan var svenska genetiskt sett och bar inte alls några arabiska kläder.

Vi tänker att antagligen är det någon som tagit hem den till kvinnan — — Ringen är inte använd som fingerring utan har hängt från spännbucklor, två metalldosor som håller upp en hängselkjol i den vikingatida dräkten, säger Linda Wåhlander.

Var ringen är tillverkad är svårare att svara på, men forskarna gissar att den är gjord någonstans kring Kaspiska havet.

Det behöver inte vara en arabisk ring, det kan vara en person som varit en muslim någon annanstans, säger hon.

Ring, Ring Ding-a-ling ! En enstaka inskription, betyder INGENTING ! Särskilt inte när ringen inte bars som ring, utan ingick i ”små nära ting” som man håller upp sin underkjol med… Hur många ”troende muslimer” skulle använda sin guds namn på det försmädliga viset, tror ni ??

Observera att Linda Wåhlander, arkeolog av facket, uttrycker sig betydligt mindre tvärsäkert än textilkonservatorn, vars vilda hypoteser inte är vetenskap, utan just hypoteser. Linda Wåhlander är heller inte främmande för flera tolkningar, och avancerad hypotesprövning, utan att försöka koppla till dagspolitik– och som sagt – alla islamska kopplingar är helt obevisade – de som bar föremålen kunde sannolikt inte alls läsa arabisk skrift…

 

SE UPP – Även DU kan bli STÄLLD INFÖR SÄRIMNER – och då är det kokta FLÄSKET sannerligen stekt…