Delade meningar om Danskt fynd av Loke på spänne (??)

Häromdagen såg jag en gammal artikel från Vitenskab.dk, som tar upp ett fornfynd, som fortfarande inte verkar vara färdiganalyserat av forskningen.  Av skäl, som jag skall komma till i nästa inlägg, tror jag nästan det är ett exempel på vad vi kallar synkronicitet, och om inte just det, så i alla fall ett exempel på människohjärnans förmåga att se mönster i vad som sker, för gudomar och influenser har en tendens att göra sig påminda nästan samtidigt.  Under sista halvan av 2016 fann man ett remspänne vid boplatsen Ågård nära Köge på Själland, som möjligen avbildar Loke flygande i Fågelhamn.

Fynd som avbildar Loke är sällsynta rent generellt, och förutom stenen från smedjan i Snaptun på Jylland, och två Engelska stenkors, har man knappt hittat några avbildningar, som med säkerhet kan anses avbilda just Loke. Antagligen är det mycket mera sannolikt att man Blotade eller offrade till honom just för att hålla honom borta, snarare än att i onödan försöka påkalla hans uppmärksamhet. Detta syns också i den sentida ramsan ”Lokke Lokke Leirman, her faar du en bentand, saa gir du meg en guldtand” som man läst och rabblat i Danmark och Norge då man tappat sina tänder, eller i den likaledes sentida svenska ramsan mot Getingar, en vers som är aktuell såhär års: ”Geting, Geting etterspik, från Loke är du kommen, och du är honom lik, stick i sten, men int i ben, stick i mull, men int i hull, sticker du mig så faller du döder omkull” som finns i flera varianter, till exempel en där Lokes namn bytts ut emot den kristne Satan. Att Loke också kan omskapa sig till flugor och bromsar med flera stickande insekter vet vi dels från myten om smidandet av Tors hammare, där Loke ju förvandlar sig till en broms, som sticker smeden Brokk, och dels från myten om stölden av Frejas Brisingamen, där han förvandlar sig till en bitande lus i Frejas säng…

Emellertid, de två är såta vänner för det mesta, och eftersom detta är Frejas månad; kan då Loke vara långt borta ?

 

Falken är Frejas fågel…

Att Loke lånar Frejas Falkhamn påfallande ofta, vet vi också – det är förresten inte det enda plagg han lånar av henne, då Loke är genompervers… Det är just Loke, flygande med Falkhamnen, som vi ser på spännet från Köge, enligt den danska kvinnliga arkeologen Nanna Holm, och hon tolkar också ett sedan länge berömt spänne från Uppåkra utanför Lund på samma sätt.

Men kritiker har inte saknats. Museiinspektör Jens Ulriksen vid Sydöstdanmarks Museum ansåg att det lika gärna kunde röra sig om Tjatse, Oden eller den flygande Freja själv, och på Danmarks Nationalmuseum ansåg Peter Vang Petersen att spännet från Köge också skulle kunna avbilda en fågel, snarare än en människa, men det går inte att omtolka Uppåkra-spännet, som bevisligen visar en manlig och mänsklig figur med rovfågelsvingar.. Ågård, där fyndet gjorde, är helt säkert en hövdinga- eller till och med Kungsgård med samma status som Lejre, och i det sammanhanget har man föreslagit Oden, snarare än Loke, som den avbildade på spännena, som också helt säkert bars av manliga personer…

Den arkeologiska debatten går antagligen vidare, även om jag inte hört mera om den på ett tag…

Uppåkra-spännet i detalj

Samma spänne på frimärke från 2015, med Uppåkras Gudahov i bakgrunden

Fram för Flyinges Järnåldersöl !

Många är de bryggare, som på senare tid försökt återskapa järnålderns öl och även mjöd. I många fall har det rört sig om svaga och förfalskade kopior, som det Norrländska TILL bryggeriets öl ”Röde Orm” från det fjärran 1970-talet, eller andra förvanskningar, som den ”mjöd” man sedan 1800-talet försålt på krogen Odinsborg vid gamla Uppsala, och som nu också blivit tradition i sig, fast en sentida sådan. Verklig mjöd skall bryggas på enbart Honung, Vatten och Jäst och möjligen inhemska växtkryddor, men ingenting annat; vilket också alla goda människor vet.

Järnålderns öl var dessutom också ofta Mölska, alltså en blandning av öl o-c-h mjöd, alltså en öl med viss möjdtillsats, eftersom mjödet var mycket dyrare och eftersökt än ölet – det innehöll ju honung, medan öl och dricka kunde göras av nästan vilken bonde som heslt, bara man hade rent vatten, korn att mälta samt en bra jästkultur, icke förorenad av utländskt material… Det är ju med ölet och kulturen som med människorna. Inhemsk produktion, utan för mycket ovidkommande tillsatser blir oftast bäst..

Visst – det är klassiskt, men tyvärr inte äkta !

Jag har också berättat om de många och ibland kolossala skärvstenshögar, man hittat på olika platser i landet, till exempel på Kungsgården vid Til mitt emot Sigtuna. Forskare har i många fall konstaterat, att det inte alls rör sig om blott och bart ”boplatslämningar” med uttjänta stenar från uppmurade härdar, kokgropar eller så, utan att det faktiskt kan röra sig om spår av forntida bryggeriverksamhet i industriell skala – eller i alla fall med en produktion om flera hektoliter om året. Också nutidens mikrobryggerier kan komma upp i så stora volymer eller än mer, och även de får ju ses som en industriell verksamhet, då de inte alls bara säljer eller tillverkar för husbehov, utan för regelrätt avsalu av öl. Så var det redan på järnåldern, har det visat sig.

Järnålderns öl bryggdes ofta med heta stenar, som man lade direkt i det träkärl där man hade vörten. Man kunde ju inte elda under träkärlet…

I Tyskland finns dessutom fortfarande ”Steinbier” eller brygder som hettats upp med just heta stenar, en produktionsmetod som nästan alla moderna bryggare övergett. Den lämpar sig främst för olika typer av väldigt mörkt öl, även sådant som är bryggt på rågmalt istället för korn, något som knappast alls förekommer nuförtiden, utom i Finland, där den tekniken fortfarande använts. På järnåldern bryggde också många sitt öl med rökt malt, vilket gav en helt annan och mycket mörkare smakupplevelse än dagens ljusa pilsner eller lageröl, vilket är en 1800-talsuppfinning, liksom Carlsbergs jästkulturer – och det måste man komma ihåg.

Stenar – ibland av skiffer – men i vårt land nog av vanlig granit – som man lade i vörtpannan fick också ett lager av den sockriga vörten på sig, och av hettan karamelliserades maltsockret, vilket gav brygden en viss säregen, mycket svagt vidbränd sockersmak. Man använde såklart de gamla stenarna om och om igen, tills de sprack av hettan från elden, och måste bytas ut emot nya, och därför hittar man idag ofta skärvstenshögar, just där det stått forntida brygghus. Det här har få av dagens bryggare tänkt på, när det gäller att återskapa järnålderns öl, men i Tyskland finns det fortfarande bryggmästare, som behärskar den här tekniken.

Men – inte nog med det – i Uppåkra – det nutida Sveriges första stad – har man hittat det första svenska ölet. Därom kunde lokaltidningen i Lund och Lomma ge besked, så sent som igår.

Korn från 400-talet – men gav de verkligen ett ljust öl av pilsnertyp ??

Jag citerar, direkt ur artikeln:

Pors i stället för humle, älgört och rölleka. Det har gett smak till ölet som under ett evenemang kan provsmakas på Uppåkra arkeologiska center utanför Staffanstorp. På orten tror man att Nordens äldsta ölbryggerier har funnits, något som upptäckt genom fynd av brända sädeskorn från 400- till 600-talen. Nu har man alltså tagit fram ett öl med inspiration från vad som kan ha bryggts där för 1 500 år sedan.

– Överlag ligger ölet långt ifrån den moderna uppfattningen vi har av öl. Det finns inget humle i till exempel, för vi har inge egentliga källor på att vi hade det i Skandinavien på den tiden, säger hemmabryggaren Arvid Lindmark som för Pax Brygghus i Flyinge har tagit fram drycken.

Han menar att lättölet har både en rökig och syrlig smak och att framtagningen har bestått av mycket experimenterande.

Forntidens öl var helt säkert inget lättöl, men man skriver här ”inspirerad av” – alla forntidens öl var mörka, som sagt – ljus pilsner är något vi bara har på grund av underjäsning, medan så gott som alla öl före 1800 var överjästa, och jäste vid en betydligt högre temperatur – kanske 12-15 grader – än de moderna, underjästa ölen, där jästsvamparna hamnar på botten (det är därför det heter underjäst – många människor idag förstår inte termerna underjäst och överjäst på rätt sätt – felaktigt tror de att ”överjäst” öl betyder att ölet jäst för mycket, men så är det inte…)

Pax Brygghus i Flyinge ska ha all heder av sitt verk, dock.

Kryddningen med älgört och rölleka – som det växer mycket av i markerna just nu – är mycket mycket gammal. Porsöl var vanligare på medeltiden, då det ansågs ge skarp huvudvärk, vilket bland annat står i visan om Gustav Vasa och Dalkarlarna – men det visste ni väl redan ?

”De äro icke malne säckar
fast I nu säjen så,
det är den ypperste jute,
som stod på Malmens igår,
det är vår fattige jute,
som stod för pilen igår.”

”Jag haver så ont i huvud,
jag gitter ej lemman rört,
jag haver druckit det starke porsöl,
som är ifrån Dalarna fört.”

Skvattram är också en gammal ölkrydda, som skall ge starkt erotiska drömmar. Här i en lokal version från ett brygghus i Västerås…

Det ”Egtved-pigens öl” från Bronsåldern som man kan köpa på Danmarks Nationalmuseum i Köpenhamn är heller inte äkta, utan bara ”inspirerat av…”. I själva verket hade hon inga 15 liter öl med sig i graven, för hennes dryck var ett mjöd, spetsat med vin på tranbär (inte lingon som det ofta felaktigt påstås – se t ex engelska Wikipedia) och därför med en alkoholhalt på över 18 % och dessutom med en mältad brygd, vilket gjorde den till en mycket välsmakande exklusiv dryck, som samtidigt var både vin, öl och mjöd på samma gång – och smakar som alkoläsk eller red bull, spetsad med vodka – enligt Neil Oliver på BBC, som provat en mer äkta kopia… Fröken Egtvedt var, som ni kanske vet, inte den som var den, på sin tid alltså – och gillade att dansa. Därför behövde hon mycket druvsocker från honungen, massor av skvattram (för gissa vad..) och så den starkaste dryck man alls kunde tillreda… Som att begravas med en magnumbutelj av rosa champange i näven – det kräver en viss typ av kvinna för att klara av det… (Mera om Miss Egtved finns att läsa i mina arkeologiartiklar)

Också en öl-drickare i hednisk miljö…