Staffanstorp inviger lutande Odensstaty

I Staffanstorp, ”staden som alltid sover” befinner sig delar av det enorma Uppåkra-fältet, Lunds föregångare som stad och en arkeologisk fyndplats av rang, trots att mindre än 2 % av hela dess areal uppges ha grävts ut ännu. Nu har även Sputnik News i Ryssland och andra internationella mediakällor uppmärksammat vad Svenska media och kommunen själv skrivit om redan förut.

19 Oktober invigde Dick Harrison, kommunens representant samt konstnärinnan Helene Aurell, som utsetts till vinnare efter en lokal konsttävling en skulptur av Oden själv, som tagit mer än ett helt år att göra. Genast kom fientliga kommentarer från kristna Hat-sajter runt om i Sverige, bland annat en benämnd http://alertsweden.bloggo.nu som jag av förklarliga skäl inte tänker länka till, då jag inte vill sprida kristet hat och andra rabiata Monoteisters inskränkningar i yttrandefriheten.

Odenstatyn är gjord efter den förmodade Odens-bild, som man grävde fram redan för ett tiotal år sedan. Statyn ligger omkullvräkt och störtad, vilket omöjliggör dess användning som plats för Asatrogen dyrkan. Kanske ingår detta även i kommunens intentioner, då vi Aatroende ju är en förföljd och diskriminerad grupp i det nutida svenska samhället.

För övrigt kan bilden också föreställa Frej, eller en himmelsgud som Tyr – dess horn erinrar tydligt om solen, eller kanske en hjort, vilket ju är en av Frejs hävdvunna symboler. Man får hoppas, att våra fränder söderut ändå lägger blommor och gåvor som ett spontant ”Blot” vid monumentet, nu när det snart är dags för Alvablot. De få kultplatser vi Hedningar har, skall vi också hävda och värna !

 

 

 

Skånes folk börjar stå upp för Uppåkra…Eller ??

Enligt Skånska Dagbladet finns ett brett folkligt stöd för att göra Uppåkra, Lunds hedniska föregångare som existerade i 1000 år,till ett UNESCO Världsarv, och till och med Socialdemokraternas gruppledare skall ha varit den, som lade fram en motion med detta innehåll inför Region Skåne eller med andra ord Landstingets Kulturnämnd igår – på en Tors Dag.

Tor på en av Tanums hällristningar. Redan när vårt land steg ur havet för mer än 4500 år sedan, var han med oss…

Vi Asatroende och Hedningar är som sagt vana vid rasism och fördomar,vi vågar inte ta ut någonting i förskott, men vi får väl se vad Länsstyrelsen säger, och om den person som nu är Kulturminister alls tänker stödja förslaget.

Det är endast Regeringen, som får sända in förslag till UNESCO, och om detta förslag nu går igenom, blir det första gången överhuvudtaget, som ett Svenskt kulturellt Världsarv alls får tillkomma i Skåne, och tredje gången av femton, som man vågar utse ett Världsarv som på minsta sätt har en anknytning till landets inhemska religion och kultur.  Tidigare är det bara Tanums Hällristningar och Birka samt Hovgården på Adelsö som tillåtits bli Världsarv – Gamla Uppsala – av central betydelse för hela Världens hedningar – har hela tiden nekats, och man har även nekat när det gäller såpass unika miljöer som Anundshögen vid Västerås, ”Runriket” i Södra Uppland, Ales Stenar (också i Skåne) och många, många platser förutom det, som man sagt att man till varje pris måste förändra, och inte vill bevara för eftervärlden.

Varför får denna plats inte vara ett Värdsarv ? Varför har inte mindre än två Regeringars Kulturministrar försökt hindra det ??

Samtidigt skall Lunds Kommun också hålla ett intressant föredrag om just Uppåkra på Lunds Stadsbibliotek av alla platser, läser jag på kommunens hemsida.

Måndag den 5 Oktober är det dags, trots Corona-restriktioner och ett minst sagt kyligt kulturklimat.

Men redan när man läser om arrangemanget, märks de många fördomarna. Uppåkra innehöll bara ”gudar för maktens män” påstås det rakt fram och utan bevis, på Uppåkra Arkeologiska Centers hemsida. Det får man lära sig redan i den rubrik, en textförfattare vid namn Hugo Nordland har skrivit.  Han talar om ”Domkyrkotornens ovedersägliga symbol” för kristendomens absoluta dominans, och annat sådant dravel, rena värdeomdömen; som inte har så mycket med seriös akademisk forskning och än mindre med likaberättigande att göra. Detta trots att samma författare också talar om Freja, samt att katolicismens munkar förvanskat alltsammans, plus det vanliga, ytterligt tendensiösa snacket om att ”vi aldrig kan veta något om vad våra förfäder dyrkade” (aldrig vill veta, menar den tydligt kristne herr Nordland, vilket är en annan sak..) som har hängt med ända sedan kulturmarxismens glada 1970-tal – på den tiden fick man inte ens säga att Björkö faktiskt var Birka i svenska skolor – allt förnekades ! – till och med den ort, som nu gjorts till Världsarv…

Det vore intressant att se, vad Lunds Stadsbibliotek faktiskt tänker bjuda på, trots att man gärna ville föreställa sig en festmåltid. Man talar så att säga väl om Plankstek, så att det vattnas i munnen på oss; men bjuder kanhända sedan bara på en stekt träplanka, utan någonting på.

Ni får förlåta mig mina ytterst fula – och kanske helt obefogade – misstankar, govänner – men så känner jag i alla fall..

En ”installation om Njals Saga” finns på Atriumgården i biblioteket, får vi lära oss på kommunens hemsida – och det är kanske vackert så.

Man verkar ha inspirerats av vad jag själv skrev om den enorma Njála-Tapeten på Island, som sett sin fullbordan förra månaden.

Rätt ska vara rätt, och inte väga över emot orätt.. Det gäller nu, och i alla tider.

Här syns Njal, den rättsinnige Domaren, som förstod att väga lika emot lika…

Men sedan ballar det hela ur, och ”urballningen” är närapå fullständig. Man skriver, att människor (i Uppåkra !) gått liknande dramatiska öden till mötes som de i sagans värld, och talar genast om attmänniskor dör under dramatiska omständigheter”, ”hus brinner” osv – vilket alltså ska associeras med Uppåkras tillvaro under 1000 år – en helt falsk bild av verkligheten, eftersom det sannerligen inte hände ofta, och även baserar sig på helt obevisade påståenden. Det är inte vetenskap eller vederhäftiga fakta, att försöka göra Njálas karaktärer till Skåningar, och sedan måla upp en kristen vrångbild av hela sagans innehåll.

Man ställer hela tiden tendensiösa och retoriska frågor, i stil med ”hur har Uppåkras härskare lyckats behålla makten i 1000 år”  (varför hela tiden negativt värdeladdade ord – med vilken rätt har man kunnat säga, att någon ”härskade” i Uppåkra – sådana påståenden är bullshit, vederbörligen fanns där inga Jarla- eller kungagravar, och varför beskriver Kommunen hela tiden den regerande makten som ”ond” bara för att den var hednisk – Exakt vad är man ute efter ?

Föredraget skulle ”utgå från de arkeologiska fynden” skriver man, och det är ju alltid trevligt, men att påstå saker som att ”människornas öden kommer till liv och berätta om livsöden liknande dem vi känner till ur sagans värld” rymmer också en viss tendens.

Är detta egentligen vederhäftigt ?

Ger det Hedendomen rättvisa, eller ebbar allt ut i idel kristna fördömanden, precis som vanligt i dagens Sverige ??

Om ”hus brinner” och ”människor dör under dramatiska omständigheter” gäller det uppenbarligen dagens Malmö med alla dess skjutningar också – ifall jag själv får säga eller skriva något tendentiöst – trots att ”Föredraget utspelar sig i Lund, denna insnöade Akademiska Bondby,- Ärke-pisskopp Fjantje Kackélens stamort på jorden, och ett känt tillhåll för de kristna…”

Objektivt skrivet – ytterst objektivt eller hur ? – och Hur är det med den Historiesyn, Lunds Kommun vill förmedla ?

Det sk ”Loke-smycket” med den flygande Loke från Uppåkra, och dess Gudahov som nu rekonstruerats i mindre skala – men som inte får beträdas, och inte får användas av oss hedningar – som borde få dyrka våra egna Gudamakter, lika fritt som alla andra grupper i dagens Sverige..

Fram för Flyinges Järnåldersöl !

Många är de bryggare, som på senare tid försökt återskapa järnålderns öl och även mjöd. I många fall har det rört sig om svaga och förfalskade kopior, som det Norrländska TILL bryggeriets öl ”Röde Orm” från det fjärran 1970-talet, eller andra förvanskningar, som den ”mjöd” man sedan 1800-talet försålt på krogen Odinsborg vid gamla Uppsala, och som nu också blivit tradition i sig, fast en sentida sådan. Verklig mjöd skall bryggas på enbart Honung, Vatten och Jäst och möjligen inhemska växtkryddor, men ingenting annat; vilket också alla goda människor vet.

Järnålderns öl var dessutom också ofta Mölska, alltså en blandning av öl o-c-h mjöd, alltså en öl med viss möjdtillsats, eftersom mjödet var mycket dyrare och eftersökt än ölet – det innehöll ju honung, medan öl och dricka kunde göras av nästan vilken bonde som heslt, bara man hade rent vatten, korn att mälta samt en bra jästkultur, icke förorenad av utländskt material… Det är ju med ölet och kulturen som med människorna. Inhemsk produktion, utan för mycket ovidkommande tillsatser blir oftast bäst..

Visst – det är klassiskt, men tyvärr inte äkta !

Jag har också berättat om de många och ibland kolossala skärvstenshögar, man hittat på olika platser i landet, till exempel på Kungsgården vid Til mitt emot Sigtuna. Forskare har i många fall konstaterat, att det inte alls rör sig om blott och bart ”boplatslämningar” med uttjänta stenar från uppmurade härdar, kokgropar eller så, utan att det faktiskt kan röra sig om spår av forntida bryggeriverksamhet i industriell skala – eller i alla fall med en produktion om flera hektoliter om året. Också nutidens mikrobryggerier kan komma upp i så stora volymer eller än mer, och även de får ju ses som en industriell verksamhet, då de inte alls bara säljer eller tillverkar för husbehov, utan för regelrätt avsalu av öl. Så var det redan på järnåldern, har det visat sig.

Järnålderns öl bryggdes ofta med heta stenar, som man lade direkt i det träkärl där man hade vörten. Man kunde ju inte elda under träkärlet…

I Tyskland finns dessutom fortfarande ”Steinbier” eller brygder som hettats upp med just heta stenar, en produktionsmetod som nästan alla moderna bryggare övergett. Den lämpar sig främst för olika typer av väldigt mörkt öl, även sådant som är bryggt på rågmalt istället för korn, något som knappast alls förekommer nuförtiden, utom i Finland, där den tekniken fortfarande använts. På järnåldern bryggde också många sitt öl med rökt malt, vilket gav en helt annan och mycket mörkare smakupplevelse än dagens ljusa pilsner eller lageröl, vilket är en 1800-talsuppfinning, liksom Carlsbergs jästkulturer – och det måste man komma ihåg.

Stenar – ibland av skiffer – men i vårt land nog av vanlig granit – som man lade i vörtpannan fick också ett lager av den sockriga vörten på sig, och av hettan karamelliserades maltsockret, vilket gav brygden en viss säregen, mycket svagt vidbränd sockersmak. Man använde såklart de gamla stenarna om och om igen, tills de sprack av hettan från elden, och måste bytas ut emot nya, och därför hittar man idag ofta skärvstenshögar, just där det stått forntida brygghus. Det här har få av dagens bryggare tänkt på, när det gäller att återskapa järnålderns öl, men i Tyskland finns det fortfarande bryggmästare, som behärskar den här tekniken.

Men – inte nog med det – i Uppåkra – det nutida Sveriges första stad – har man hittat det första svenska ölet. Därom kunde lokaltidningen i Lund och Lomma ge besked, så sent som igår.

Korn från 400-talet – men gav de verkligen ett ljust öl av pilsnertyp ??

Jag citerar, direkt ur artikeln:

Pors i stället för humle, älgört och rölleka. Det har gett smak till ölet som under ett evenemang kan provsmakas på Uppåkra arkeologiska center utanför Staffanstorp. På orten tror man att Nordens äldsta ölbryggerier har funnits, något som upptäckt genom fynd av brända sädeskorn från 400- till 600-talen. Nu har man alltså tagit fram ett öl med inspiration från vad som kan ha bryggts där för 1 500 år sedan.

– Överlag ligger ölet långt ifrån den moderna uppfattningen vi har av öl. Det finns inget humle i till exempel, för vi har inge egentliga källor på att vi hade det i Skandinavien på den tiden, säger hemmabryggaren Arvid Lindmark som för Pax Brygghus i Flyinge har tagit fram drycken.

Han menar att lättölet har både en rökig och syrlig smak och att framtagningen har bestått av mycket experimenterande.

Forntidens öl var helt säkert inget lättöl, men man skriver här ”inspirerad av” – alla forntidens öl var mörka, som sagt – ljus pilsner är något vi bara har på grund av underjäsning, medan så gott som alla öl före 1800 var överjästa, och jäste vid en betydligt högre temperatur – kanske 12-15 grader – än de moderna, underjästa ölen, där jästsvamparna hamnar på botten (det är därför det heter underjäst – många människor idag förstår inte termerna underjäst och överjäst på rätt sätt – felaktigt tror de att ”överjäst” öl betyder att ölet jäst för mycket, men så är det inte…)

Pax Brygghus i Flyinge ska ha all heder av sitt verk, dock.

Kryddningen med älgört och rölleka – som det växer mycket av i markerna just nu – är mycket mycket gammal. Porsöl var vanligare på medeltiden, då det ansågs ge skarp huvudvärk, vilket bland annat står i visan om Gustav Vasa och Dalkarlarna – men det visste ni väl redan ?

”De äro icke malne säckar
fast I nu säjen så,
det är den ypperste jute,
som stod på Malmens igår,
det är vår fattige jute,
som stod för pilen igår.”

”Jag haver så ont i huvud,
jag gitter ej lemman rört,
jag haver druckit det starke porsöl,
som är ifrån Dalarna fört.”

Skvattram är också en gammal ölkrydda, som skall ge starkt erotiska drömmar. Här i en lokal version från ett brygghus i Västerås…

Det ”Egtved-pigens öl” från Bronsåldern som man kan köpa på Danmarks Nationalmuseum i Köpenhamn är heller inte äkta, utan bara ”inspirerat av…”. I själva verket hade hon inga 15 liter öl med sig i graven, för hennes dryck var ett mjöd, spetsat med vin på tranbär (inte lingon som det ofta felaktigt påstås – se t ex engelska Wikipedia) och därför med en alkoholhalt på över 18 % och dessutom med en mältad brygd, vilket gjorde den till en mycket välsmakande exklusiv dryck, som samtidigt var både vin, öl och mjöd på samma gång – och smakar som alkoläsk eller red bull, spetsad med vodka – enligt Neil Oliver på BBC, som provat en mer äkta kopia… Fröken Egtvedt var, som ni kanske vet, inte den som var den, på sin tid alltså – och gillade att dansa. Därför behövde hon mycket druvsocker från honungen, massor av skvattram (för gissa vad..) och så den starkaste dryck man alls kunde tillreda… Som att begravas med en magnumbutelj av rosa champange i näven – det kräver en viss typ av kvinna för att klara av det… (Mera om Miss Egtved finns att läsa i mina arkeologiartiklar)

Också en öl-drickare i hednisk miljö…