Tag Archives: Ramsundsristningen

Unknown's avatar

Finn har namnsdag (repris från 2019)

by

Idag har Finn namnsdag enligt den svenska almanackan. Man brukar på Wikipedia och andra liknande sajter på nätet hävda, att namnet skulle ha sitt upphov i folkslagsbeteckningen “Finne” vilket under den tidiga medeltiden också skulle ha använts om Lappar eller Samer. Men detta är nog inte hela sanningen. Namnet finns också på andra Indoeuropeiska språk än de Nordiska, och det är mycket äldre än den sena järnåldern.

Rätteligen skulle även Fingal ha namnsdag denna dag, eftersom det namnet är ännu en keltisk och irisk variant av Finn – och det är på Irland namnet egentligen hör hemma, som vi snart skall se.

Bland kända personer som har namnet Finn, kan man finna polarforskaren Finn Malmgren eller sångaren Finn Zetterholm, som inte var för fin att sjunga folkliga och fula visor på sin tid, eller för att citera tecknaren David Nessles kända vers: “Finn Zetterholm, Finn Zetterholm, det är vår nya sport – Finn Zetterholm, Finn Zetterholm – för han har kommit bort !”

 

Trubaduren FINN Zetterholm lanserade på sin tid den så berömda LP:n “Folk-lår”. Man får INTE vara pryd, buskablyg eller sipp, ifall man VERKLIGEN är HEDNING !!!

En tydlig ledtråd, som visar hur gammalt namnet Finn är, får man via den vida spridda sk “Finn-sägnen” som finns över hela Norra Europa. Man har antagit att det Nordiska namnet Finn också kan betyda stigfinnare eller vandrare, och i den mest kända svenska varianten – som dock är kristnad – talar man om Jätten Finn i Lunds Domkyrka.

Ansiktet på Finns staty i Lunds domkyrka höggs redan på 1700-talet sönder av kristna vandaler, som inte tålde en hednisk hjältes närvaro.

När kristendomen kom till Norden fanns det en eller annan Engelsk präst i Lund, säger man – detta skall ha hänt 1050 ungefär. Han kunde inte bygga någon kyrka själv, eftersom han i likhet med de flesta kristna var en svag och okunnig man, och därför fick han be om hjälp av den Hedniske och Rättsinnige kämpen Finn, som bodde vid Tre Högars Ting, inte långt från Dalby. I lön ville Finn ha prästens ögon, samt sol och måne, men bara om prästen inte kunde gissa Finns rätta namn, för godlynt som han var, hjälpte han prästen anonymt, bara för gammal vänskaps skull. Den nya katedralen i Lund blev snabbt högre och högre, och den falske prästen smög ängsligt omkring på landsbygden, för han ville ju inte, att den dag skulle komma, då Finn fick sin rättvisa lön för mödan. Under en ättebacke vid Tre Högar hörde han så en mörk kväll en kvinnoröst som sjöng: “Finn, Finn heter far din – och hem kommer han snart, med sol och måne !”

Nöjd med den kunskapen gick prästen till byggplatsen nästa dag, och skrek “Finn, Finn – sätt den sista stenen längre in !” och Finn förvandlades då till sten, trots sina jättelika kroppskrafter. På en pelare i Katedralens krypta ser man Finn själv än idag, och på en annan pelare hans hustru och deras barn; och man vet att denna pelare så sent som på 1100-talet stod mitt i kyrkan, men att den flyttats till den underjordiska kryptan av räddhågade kristna. Men en dag, sägs det – då mänskligheten lyckats bygga bro över Öresund, och en tunnel under Hallandsåsen, då ska Finn vakna till liv igen, och den kristna kyrkan skall falla, och bli till stoft och grus. Som vi alla vet dröjer det nog inte länge, för vi har faktiskt en bro över Öresund och en tunnel under Hallands ås i detta nu, och Asatron har redan vaknat och kommit tillbaka. Den urgamla profetians ord kan mycket väl vara sanning, och fullbordas mycket snart.

Forskare är nästan säkert att namnet Finn kommit till Lund med Irer eller Angler – staden Lund hade ju rika förbindelser med bland annat London i England, som en del till och med säger att Knut den Store tänkte på, när han tog över Lund efter Sven Tveskägg. På Irland finns en hjälte vid namn Fionn Mac Cumhaill, vars namn ibland moderniseras till Finn McCool, vilket ju kan vara coolt nog för sena tiders barn.

Den irländske halvguden Finn, med hans hustru Sahdbh och en av hans två hundar, Bran och Secolann, enligt en modern irisk illustration

Finn betyder för kelterna ljus, ljushyad eller vit, liksom Fingal, som är det skotska namnet på samma gud eller halvgud. Man har ansett, att båda namnen skulle syfta på Nordborna, som ju tidigt dök upp på Irland, och skilde ut sig från de brunhåriga kelterna. Kanske är Finn också en motsvarighet till Himmelsguden Ull, som ju också var en solgud redan på bronsåldern. Berättelsen om byggmästaren, eller “Jätten Finn” finns också i Eddan, och den iriske Finn beskrivs ibland också som en jätte, eller i alla fall med jättelika krafter.

I Eddans version av berättelsen, gäller det en jätte som tillsammans med sin hingst Svadlifare arbetar på att bygga Asgård – ibland kallas jätten Mundlifare, efter namnet på Månes far. Jätten vill ha solen, månen och Freja i lön, men som vi alla vet lurar den listige Loke honom, genom att förvandla sig till ett sto, och locka bort hingsten, som gjorde det mesta arbetet. Loke fick hingstlem i röven, och grundligt knullad som han blev födde han sedan Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven – detta var hans ur arslet komna avföda, som plågat människor och gudar sedan dess.

Lokes avföda, enligt en teckning från början av 1900-talet

Man har antagit att myten om Asgårdsbyggmästaren speglar en äldre, gemensam indoeuropeisk myt om två generationer av gudar, där den äldre är ett slags “världsbyggmästare” eller de krafter, som skapar Världen, och den yngre de krafter som verkar i naturen som vi känner den. Detta känns igen också i Eddans berättelse om kriget mellan Asar och Vaner, som är det äldsta kriget i Världen. Även den grekiska myten om Zeus, som besegrar sin fader Kronos eller tiden – Kronos skildras som en jätte, han också – och hur världen sedan skapas av urjätten Kronos eller Ymers kropp, hör till samma sägencykel. Finns namn, Fiann, ska återfinnas också i andra namn typ Gwen, Wenafra eller det franska Guinevere, samt det nordiska “vän” (inte vän som i vänlig, utan vän som i “fager och vän” ) vilket blott är en parantes.

Nåja, som den Sol-gudomlighet eller Ulls vederlike som Finn var, så drog han omkring på Irland med sin Fianna eller Hird, och utkämpade slag efter slag emot rikets fiender. Emellertid har han fler likheter med de nordiska myterna än så. I början av hans liv hette Finn “Deime” eller säkerheten, det förutbestämda (solen är ju förutbestämd att gå upp varje dag) men så sattes han i lära hos dvärgen Finn Eces eller Finnegas, som i åratal försökt fånga Visdomens Lax, sägs det. Finn lyckades fånga den åt honom, och skulle just steka den, när han brände sig och fick lite av fiskens kött på tummen. Då förstod han plötsligt fåglalåt, och hörde hur två kloka korpar i ett träd kraxade om att hans gamle lärare ville döda honom, och ha all visdomen och fisken för sig själv…

Om ni verkligen studerat Asatron på djupet, och om ni verkligen är Hedningar, så ser ni genast likheten med hur Loke förvandlar sig till en lax och dyker i Frånångers mot norr rinnnande fors i myten om hans slutliga tillfångatagande. Ni ser också likheten med Sigurd-sagan, där Sigurds fosterfar Regin planerar att döda honom, sedan draken Fafner (som med lite god vilja kan liknas vid en fisk – “hedfisk” kallas ju ormar i skaldediktningen) väl blivit dräpt av Sigurd. På den berömda Ramsundsristningen i Södermanland – samma ristning som nu nästan blivit totalförstörd och utplånad, sedan Eskilstuna kommun fick för sig att skapa “handikapp-access” till den, trots att det alltid varit meningen att man skall lämna ristningen i fred, och inte gå eller stå på den – vilket bara skadar och inte främjar – ser vi också hela Sigurd-sagan, inklusive hur Sigurd bränner sig på drakhjärtat, och plötsligt förstår fåglars sång.

Ristningen på Ramsundsberget innan en okunnig kvinnlig kommunalpolitiker vid namn “Birath” såg till att nästan totalförstöra den…

Också klippformationer vid den Irländsk-Skotska kusten, som “giants causeway” eller den berömda Fingals-grottan är faktiskt döpta efter samma Finn, som likt jätten i den skånska sagan skall komma tillbaka en dag, när hedendomen återföds. Minnet och traditionerna lever vidare, därför att hedendomen, med dess myter och berättelser, är så gott som universell, och spridd över hela Nordeuropa.

Att de kantiga basalt-pelarna tolkats som rester av något forntida byggnadsverk, eller anses ha jättar som upphovsmän är kanske inte så konstigt… Och Hedendomen vinner alltid. Här hemma är namnet “Fingal” inte så välkänt, utom i Marin Ljungs gamla skämt om “Fingal Olsson” kanhända….

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, han är död.
– Det är han inte, han rör ju på sig.

Detta sägs helt apropå, när man ska få en hårdhjärtad kvinna att skratta – precis som när Loke försöker få Skade att skratta efter dråpet på hennes far, och lyckas med detta uppdrag genom att “binda fast sina hemliga ting vid skägget på en getabock” som det står i Eddan – och “än skrek Geten, och än skrek Loke“. Och slutligen log Skade, vinterns kalla gudinna..

Så ni ser. Hedendomens legender, sagor och myter nyskapas, omskapas, flyter samman, klyver sig, fortsätter att vara lämpliga för alla tillfällen och kommer ständigt tillbaks. Ingenting kan besegra dem, inte idag, inte några dagar. Att vara hedning är att vara människa, och att vara medveten om sin mänskliga natur. Sålunda Säger Särimners Sändebud – Sela !!

Unknown's avatar

Omarbetningar på “Hedniska Tankar” – och nya länkar till Allcom.Se mm.

by

Som ni ser har “Hedniska Tankar” ändrat utseende under de två senaste dagarna, och förändrat sin layout. Detta beror på uppdateringar hos WordPress.com, som ständigt uppgraderar sina Internet-tjänster till nya versioner, men slopar det som blivit gammalt och välbekant – och vår andra redaktionsmedlem, av kvinnligt kön – har fullt upp med att hårdkoda, html-programmera och tillgripa allsköns knep, för att denna blogg alls skall kunna finnas kvar i framtiden.

Vi har nu återigen Länksidor i sidofältet till vänster, och dessutom en “Donera” funktion för alla dem, som vill fortsätta skänka 50 SEK (ca 4,50 EUR, 5 USD eller omkring 3,85 GBP – i dagens penningvärde) till vår redaktion.

Denna tjänst fungerar, men den fungerar lite trögt.

 

Tyvärr går det inte längre att justera sidofältet på den “gamla” layoutmall vi använder sedan 2016 – eftersom denna blogg – i olika former – har funnits sedan 2000-talets första år, men om någon läsare kan ge oss ett tips på en html-baserad lösning, mottar vi gärna information.

En landsman – i våra ögon betyder det ordet mycket – som däremot verkligen behärskar det mesta inom Informationsteknologi är däremot Andreas Lusth med företaget Allcom.se som annars sysslar med beräkningsmodeller inom data och mycket annat – som till exempel en mycket noggrann presentation av några Skånska Runstenstexter – och annat med teman från Sveriges senare Järnålder och Vikingatid. 

 

“Odendisas sten” – även kallad Hassmyrastenen, Vs 24 från Västmanland, en helt och hållet HEDNISK sten från 1050-talet, gjord av en Hednisk Runmästare för Hedningar…

(här i Andreas Lusths rekonstruktion)

 

Hans rekonstruktioner innehåler lika hög vetenskaplig kvalitet som den legendariske Kalle Dahlberg från Adelsö, den mest skicklige bland de nu levande Runristare som finns i vår tid, alla kategorier. I vilket annat land som helst hade han – som i Japan – utnämnts till “Living National Treasure” då han alltid gjort sina runstenar för hand, och han är den man, som tillsammans med oss grundade Sveriges Asatrosamfund 1991, innan allt urartade, och “fornsederiet” tragiskt nog tog över efter år 2000. Vi minns en gång då vi av misstag skänte honom en modern vinkelslipmaskin med horisontellt roterande skiva, nog för att skära runor också i den hårdaste svenska granit med upp till 8 mm bredd, av märket Bosch – bästa tyska fabrikat. Kalle höll maskinen i sin hand, tittade föraktfullt på dess elsladd och kontakt med SI-standard ett tag, och så sadde han – lugnt och stilla: “Ja – den kan passa i mitt garage, och om jag skulle laga min bil eller något, men ifråga om stenar tror jag mest på mina händers kraft och mina släggor, mejslar och hammaren“.

Vi bad honom genast om ursäkt, och sade honom dessa ord till svar: “Frände, alltid har du varit en man efter vårt sinne !”

Och se – detta var ord och inga visor…

 

 

Här ser ni Kalle Dahlbergs egen färglagda rekonstruktion av den Hedniske ristaren Livstens mästerverk Vs 29 från Sala Sockenkyrka, där originalet ännu sitter inmurat i kyrkans vägg. Hur många stenar som under tidernas lopp vandaliserats av de kristna, och degraderats till byggnadsmaterial kommer vi aldrig att få reda på, men denna sten är inte korsmärkt. Livsten levde och verkade i hela Mälardalen på 1030-50 talet, men inte ett enda kristet ord, icke ett enda kors finns på denna sten, som är rest av Hedna män till minne av fränder och släkt “Viseti ok Halfdan letu haggva stæin æftiʀ Holma, faður sinn, ok Holmfast, broður sinn. Lifstæinn risti runi þessa”. Så var det också med Röd-Bali, som lät rista Vs 24 ovan. Han var icke kristen, han var en hednisk man, även om det har hänt, att hedna ristare ibland infogade solkors och kristna, till intet förpliktigande ord som “kudh hialpi and hans” och ord som “sial” eller själ, men aldrig aldrig någonsin ordet “kyrkja” – “kyriakos” på grekiska, för det finns inte belagt i runform förrän långt in på 1200-talet.

Allt detta bevisas också av en sten, som Andreas Lusth själv skrivit om. Förutom alla Ingvars-Stenarna – som restes efter Hedna män som blev borta i Österled och stridernas Georgien och Ukraina – där det än idag råder krig på grund av Rysslands genomkorrumperade penning-elit, och dess ambitioner – (ni vet ju själva att den Hedning, som skriver dessa rader kom till Aifurs forsar vid den stora floden Dnjipro eller Borysthenes på grekiska, där den väldiga Kachovka-dammen en gång stod, tills ryssarna förstörde Stalins verk, och Dnjipros nedre lopp blev sumpmarker igen, precis som det var på 1000-talet) och så även Gripsholmsstenen, Jarlabanke-stenarna – som minner om en Sveajarl och Brobyggare, som röjde väg och bröt mark för ett helt folk, och som ensam ägde hela Täby; eller den av okunniga klåpare och kärringen Kristina Birath (som borde ha dömts till fängelse för Grovt Kulturmiljöbrott år 2016) nästan förstörda Sigurds-ristningen på Ramsundsberget i Eskilstuna kommun, och många andra – som “Hedniska Tankar” också beskrivit genom åren – och i vissa fall skådat med egna ögon. 

 

Men – det är inte nog med detta…

Också Hunnestadsmonumentet, och alla de runstenar – i Skåne, Östergötland och Öland – som rests över de män, som deltog i slaget vid Fyrisvall 985 – när Erik Segersäll kämpade emot Styrbjörn Starke, kung över Skåningar, Götar och stora delar av Gårdarike ned städer som Novogorod och Staraja Ladoga har behandlats ingående av Andreas Lusth, som också ägnat hela det tre dagar långa slaget en egen hemsida, helt säkert den mest uttömmande och detaljerade vi någonsin sett – förutom slagfältsarkeologin, och en noggrannare rekonstruktion av geografi och stridsförlopp – det troligaste är att Styrbjörns skepp aldrig seglade förbi det nutida Islandsfallet i centrala Uppsala intill den senare Domkyrkan, och att slaget stod på ängarna vid Ulltuna – även om det finns olika uppfattningar om den saken.

Nya studier – av Hunnestads-sten nummer två som ni ser på bilden här ovan – visar att Huggdjupet för det fula och vanprydande korset är ovanligt grunt, och måste ha tillfogats i efterhand – vilket “Hedniska Tankars” redaktion kunde höra en kunnig ung kvinnlig guide berätta om i den inglasade foajén till “Barbaricum” i Lund, där stenarna nu förvaras. Kända för vetenskapen blev de ju tack vare den danske forskaren Ole Worms i “Monumenta Danica” redan på 1620-talet, och vad vi själva diskuterat om tillsammans med Magnus Kjellström – landets ledande och mest opartiske expert på RAÄ eller Riksantikvarieämbetet (till skillnad från den kristne populisten och PK-fanatikern Henrik Williams vid “Uppsala Runforum” och andra vetenskaplit tveksamma instanser) har nu blivit en vedertagen sanning.

De Skånska stenarna och det danska runmaterialet från sent 900-tal och tidigt 1000-tal innehåller ytterst sällan kristna ord, och har oftast inga bilder eller “solkors” alls – vilket tyder på att man inte alls var så kristen som man påstått i dåtidens Danmark – utan tvärtom satte sin egen ätt, härstamning och ursprung mycket högre än någon utländsk, Monoteistisk religion som tvingats fram av svikaren Tveskägg, den åldrade Kung Blåtand eller andra kungar. Man var kristen till namnet när det passade, det är sant – men i Hug och sinne Hedning. Det kan ingen man eller kvinna förneka.

Till själva Kungsgården, Gudahovet vid Gamla Uppsala och gravarna vid Valsgärde kom nog aldrig Göternas väldiga här – fullt realistiska uppteckningar talar om 5000 man på Styrbjörns sida, mot kanske 7500-8000 stridande i Sveahären – Andreas Lusth tar också med de senaste källorna typ “Gesta Wuliensis” och andra omdiskuterade dokument – “Hedniska Tankar” kommer att återkomma till problemen med Landhöjningen i Uppsala-trakten, och kring Fyris nedre lopp – som likt de dåtida sumpmarkerna vid Ulltuna och möjligheten till kringgång, på båda stränderna av Fyris eller Föret – där man fick Föra eller dra sina skepp förbi forsar – och hur själva landstigningsoperationen såg ut, under den första dagen av slaget, då sagan berättar att Styrbjörn själv brände sina skepp, vilket gett upphov till ett vida spritt uttryck på det språk, vi ännu talar.

Fyrisvall år 985 var slaget, som skapade en hel nation – “Birth of a Nation”- och det stod mellan Hedniska Kungar och inte kristna.

Erik Segersäll och Styrbjörn Starke var fullt historiska personer, lika väl som Vladimir Vladimirovitj Putin och Volodymir Zelenskyj. Det behöver ingen av oss betvivla.

Nu vann Svearna, och till sist infördes här kristendom i vårt eget land, liksom islam – men det ska vi ändra på. Mer än 1040 år har gått sedan vår nation föddes – men alltjämnt lever och kämpar vi.

 

Ō ksein’, angellein Lakedaimoniois hoti tēidekeimetha, tois keinōn rhēmasi peithomenoi.

“O främling, hälsa till Lakedaimoniderna att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud !“

Så löd en gång Simonides gravskrift över Spartanerna efter slaget vid Thermopyle kring 8-10 September år 480 före vår tideräkning, då Asiens och Österns horder för kanske första gången besegrades av fria män från ett fritt Europa.

En runsten från Östergötland, Högbystenen – ÖG 81 – uttrycker samma budskap, samtidigt som den uttryckligen nämner slaget vid Fyrisvall. 

Det är ingen tillfällighet. Friheten är alltid värd att försvara, och den kräver fortsatt kamp med både vapen och ord som verktyg, än idag.

Unknown's avatar

Dagen Sigurd….

by

Idag har Sigurd namnsdag i den svenska almanackan. Sigurd, Fafnes Bane var den största av hjältar, och kallades nere på den Europeiska kontinenten länge för Siegfried , drakdödaren. Också Sigge och Sigbritt har fortfarande namnsdag på denna dag, som våra Gudamakter ske pris fåt vara oförändrad i den svenska namnlängden sedan 1901. Också i Finland, vår förlorade östra Rikshalva har Sigurd namnsdag sedan 1929, och Sjul – ett vanligt namn i forna tiders Dalarna och Norrland, Sigvard, Sigmund, Sigrun och Signild, Siegnilde, samt även Lokes hustru Sigyn har eller har haft sina namnsdagar just idag, även om de kristna i vårt land som vanligt försökt stryka dem ur kalendern, bara för att vi skall glömma bort vilka vi är, och inte längre kunna utöva den kultur, som är Nordbornas egen. Mer om Sigyn som gudamakt och vem hon är kan ni läsa på länken här.

Även Sixten kan räkna sin namnsdg idag, eftersom han i Norden aldrig haft med någon latinsk påve vid namn “Sixtus” att göra. Sixten Sigbjer, mera känd som Sigge Stenröse, vår gamle frände och skeppskamrat från 1990-talet lever fortfarande, och han var precis som vi en av dem som grundade Sveriges Asatrosamfund, innan det förflackades och förföll till att bli något helt annat än det var tänkt.

De kristna har försökt göra allehanda hitte-på-helgon av Sigurd, som till exempel den Engelske “Saint George” – eller”Sankt Georg” – men han är en ren bluff, liksom andra kristna drakdödare av samma slag – för några drakar har ju aldrig funnits i verkligheten, och vad dessa kristna sagor beträffar, är ingen av dem sann – därför att det är i mytens och trons Värld den verklige Sigurd hör hemma.

 

 

Siegfried och Fafner, som de tedde sig i Fritz Langs klassiska film “Ring des Nibelungen” från år 1924 – en av de mest verklighetstrogna filmer som någonsin gjorts om Nibelungen-eposet, och som inte förvanskar innehållet, olikt dagens amerikanska skräp…

 

Bakom alltsammans skymtar Arminius eller Herman, samt segern över de romerska pansarkolonnerna av marscherande legionärer i slaget vid Teutoburger Wald, tidigt i September år 9 enligt vår tideräkning, med det är en historia som vi berättat för er många gånger förr, liksom historien om hur vi besökte muséet vid Kalkrieser Berg, där den Germanska segern över mer än 30 000 tungt beväpnade fiender avgjorde Världshistorien för all framtid. Bland annat blev ju resultatet det, att “Germania Magna” aldrig erövrades, att kristendomen aldrig fick lika hårt fotfäste i det fria Norden som söder om Alperna, att Saxare, Angler och Jutar kunde kolonisera England, att USA uppstod som ett resultat av en Engelsk kolonisering i Nordmännens ställe – och den historiske “Sigurd” är alltså i hög grad värd att fira, eftersom han skapade förutsättningarna för den Värld vi ser idag, även om han aldrig slogs emot en drake, utan bara en makthungrig, skoningslös stormakt som redan dåförtiden begick lika många folkrättsbrott som Trumps USA eller Putins Ryssland av idag.

På Ramsundsbergets ristning – vars vackra miljö helt har vanställts efter felaktiga beslut av en fullständigt inkompetent person vid namn Ingrid Birath från Strängnäs kommun (läs inlägget från 13 april 2018 på länken här)  – finns han fortfarande, genomborrande pansar-ormens kropp som vid ett klassiskt vägöverfall, och än så länge har ingen lyckats förstöra den. Sigurds anda lever – än idag !