Mimer – som han verkligen är…

Jag har nämnt amerikansk asatro i de tre senaste inläggen, trots att det är ett ämnesområde jag vanligen undviker. Vad man får läsa på nätet och som är skrivet i Trumpilandia, mitt bland alla dessa trumpsters och dumpsters, är ofta inte värt att läsa, och ännu oftare skrivet i ren okunskap eller djupt felaktigt. I USA finns ingen levande Asatrogen tradition, eller några talade nordiska språk, som hos oss, och hela Amerika som kontinent betraktat är fullt med människor som inte känner till Nordens historia eller ens sina egna Nordiska rötter, även om de såklart i många fall inte kan hjälpa det; för mot själva dumheten kämpar som bekant också själva gudarna förgäves.

”Hey – are you just a Trumpster in a Dumpster – or a victim of Mongrelization ?”

(anyhow, one should be kind towards curious critters of all kinds…)

 

Men undantag finns förstås. Det finns goda akademiker och forskare i USA också, och här och där pålitliga kunskapskällor, som inte vinklar eller tar i för mycket. På ett sätt skulle naturligtvis vi Nordiska Asatroende kunna vara stolta över den nyfikenhet och det intresse som vår Kultur och vår religion väcker i landet ”over there”, men rasister, nät-troll och okunniga är oftast inte så trevliga att brottas med, i alla fall inte enligt min smak, och jag vet att också NAS eller Nordiska Asa Samfundets kontaktpersoner tycker samma sak, samt delar min uppfattning härvidlag.

En bra, men tyvärr ofta lite för kortfattad källa är sajten ”Ancient origins” som inte bara skriver om Asatro, utan all världens kulturer och historia i övrigt. Den står på solid akademisk grund, och är inte skriven av ”självutnämnda” amerikanska förståsigpåare som inte varit i de Nordiska länderna någonsin, inte förstår norröna, aldrig läst Eddan och aldrig talat något Nordiskt språk, och som inte ens etniskt hör hemma ibland oss Nordbor eller har nordiska rötter.

Igår tog den sajten upp Mimer, eller Mimir, minnets kunskapsrike Asagud – eller i alla fall de mest kända sidorna av honom.

”Oden mäler med Mimers huvud” – Illustration av John Bauer för ”Fädernas Gudasaga” av Viktor Rydberg

Alla känner vi nog det faktum att ”Oden mäler med Mimers huvud” inför Ragnarök, för så står det i Vóluspá. Vi vet också, att Odens öga ligger sänkt i Mimers Brunn, och att Mimers Brunn eller källa bara är en av tre källor vid Världsträdet Yggdrasils fot, för där finns även själva Urdarbrunnen, och den mycket kalla källan Hvergelmer. Vad som står på svenska Wikipedia är dock felaktigt. Mimer är inte alls en ”Jotun” eller en Jätte, utan en av Asarna från början. Som jag förklarat för et är det tyvärr den ökände fuskaren Lars Lönnroth – som ofta rotar i lönn bland Wikipedias artiklar, och som skriver kortfattat strunt från sin professors-stol i Göteborg, fast han E-Mer-i-Thurs än någon Emeritus, som alla vet.

Även Riley Winters, som skrivit artikeln på ”Ancient Orgins” vet att Mimer inte alls är någon rese, utan en av Asarna, för hon drar sig till minnes Eddans berättelse om Vanakriget, den första väpnade konflikten i universum, och hur det slutade. Ni som vet vad ni talar om, och är torra bakom öronen minns kanske att Njord, Frej och Freja kom till Asgård som gisslan från Vanernas stam, och att Mimer och Höner (ej att förväxla med Höder, som är en helt annan gud) sändes till Vanaheim i utbyte, och alltså blev gisslan där.

Höner enligt den danske tecknaren Peter Madsens uppfattning.  ”Fet som en klump, och lika klok som Trump

Höner, som kallas ”Aurkonung” eller ör-konung (ör betyder här sand och grus) är en av de mest gåtfulla gudarna, och har av etymologer eller språkforskare fått sitt namn härlett ur ett urgermanskt hehōniaz eller möjligen hohnijas, medan också forngrekiskan och flera indoeuropeiska språk har ordet *hohnios som skall betyda svan – också hägrar (den ”Ominneshäger, som svävar över rusets boning” som nämns i Hávamáls inledande strofer om ölets faror) och hönsfåglar har nämnts i sammanhanget. Lönnroths dumma tolkningar av Höner som ”Odens Tankeförmåga” kan vi lämna därhän som ytterligare ett kristet nedsvärtningsförsök och en förvanskning från dennes sida, för Höner är nämligen allt annat än tänkande, och Mimers raka motsats, vilket framgår ur Eddans originaltext.

Vanerna valde honom till hövding, men han vågade aldrig företa sig något utom att säga tomma ord, så fort Mimer inte var där och rådde honom i vad han skulle göra eller säga, och allt som oftast svarade Höner bara ”Råde andra ! vilket Kvaser, kvass-ölets kvasi-vise jotunn, också lär ha svarat enligt sagan.

När Vanerna såg Höners Trump-artat trumpetande oförmåga, och att han bara var vacker som en svan, men inget kunde besluta; dräpte de Mimer.

In the tale of the Aesir-Vanir War, Hoenir’s reason is nothing without Mimir’s wisdom. Hoenir’s inability to act without Mimir proved Mimir’s counsel supreme, and therefore called his own value into doubt. This directly led to his and Mimir’s downfall. The Vanir became suspect of Hoenir’s value, and believed themselves to have been duped by the Aesir to take on an unintelligent, useless hostage. They further determined Mimir to be a threat. Why Mimir is punished for Hoenir’s shortcomings is unclear, and left to interpretation, as is Hoenir’s fate. Nevertheless, Mimir is taken by the Vanir, decapitated, and returned to Odin. (Ancient Origins 2020-08-11)

Amerikanska bedömare har sagt att detta är ”oförståeligt” och att de inte kan begripa det, men det är bara därför att de inte är hemma i den Nordiska kulturen, inte förstår Asatrons kärna och väsen och därför inte inser vad Mimersmyten om sant och falskt ledarskap verkligen behandlar. Det var ju Höner som hade blivit vald som hövding vid Vanernas ting, och inte Mimer. Mimer var bara ett slags tidig Tegnell, eller ”a tail that wags the dog” som man säger i amerikansk nutida politik, alltså en rådgivare, som försöker styra ett helt lands politik, trots att han inte alls har någon befogenhet eller uppdrag att göra just det, utan bara kommer fram på grund av den formelle ledarens oförmåga. Jämför med den ”store svetsaren” som nu styr i vårt land. Han är ju också en sorts fet, skrävlande och uppblåst Höner, som inget vet, inget kan och inget förmår uträtta.

Oden finner Mimers huvudlösa kropp, enligt en engelsk 1800-tals illustration

Men, det finns alltid hopp. Oden, han som är Odr, eller själva livskraften, fann den huvudlösa kroppen och Mimers huvud, som han sänkte i en av de tre källorna vid Yggdrasils fot. Och det var inte vilken källa som helst. Mimers huvud blev levande igen, och så har Mimer blivit ihågkommen som minnets eller kunskapens gudom – Ancient Origin kallar honom för en ”okroppslig gud” men det är att överdriva – som vi ska se. Ordet ”mim” eller mimesis på grekiska och andra indoeuropeiska språk betyder att härma, framsäga eller framkalla – och den svenske nobelpristagaren Harry Martinsson skrev på sin tid (1950-talet!) en maskin kallad ”Mima” som innehöll hela mänsklighetens kollektiva minne, alla filmer, all konst, all musik och alla kreativa framställningar som någonsin skapats, och många tror också, att detta är ungefär hur våra förfäder tänkte sig Mimer – eftersom vi är alltför fängslade i vår tid och vår teknik.

Oden med Mimers huvud enligt Carl Emil Doeppler, som på 1910-talet gjorde en serie reklambilder för Liebigs kött-extrakt, varav detta är en… Mimers huvud fick den gången ha en påtaglig likhet med Richard Wagner, skaparen av ”Das Gesamtkunstwerk” eller ”Allkonstverket” – Det var nog ingen tillfällighet…

När Miman till sist går sönder i diktverket ”Aniara” och inte längre fungerar som en artificiell intelligens, är det på grund av att mänskligheten i sin oerhörda dårskap förstör Jorden, och att Ragnarök inträffar. Odens gestalt blir då analog med ”Mimarobens” eller berättarens i ”Aniara” och litteraturhistorikerna vet att berätta, att Martinsson liksom Viktor Rydberg var mycket påverkad av Nordisk Mytologi och Asatro när han skrev det verket.

Men här gör vi våra förfäder en otjänst. För dem var Mimer mycket mer än så, och berättelserna om Mimer slutar inte alls bara med brunnen eller källan vid Världsträdet. Mimer är inte bara en tom symbol eller en sinnebild för Internet, vår tids ”Mimerskälla” som kanske också till slut blir styrd av en enorm AI eller en artificiell intelligens, och inte bara enkla och förutsägbara algoritmer.

Nej, Mimerskällan var mycket mer än så – för den går nedåt och norrut under Jotunheim, står det i Eddan, till den plats där själva Ginnungagap, det gäckande gapet en gång låg, och där själva universum först skapades.  I Voluspá står det också att Mimer dricker mjöd varje morgon ur Valfaders pant – alltså källan, där Odens öga vilar – och där har han alltså i högsta grad en kropp, och är inte alls bara ett ”okroppsligt” huvud, eller ett slags dator på en hylla.  ”Mimers söner” nämns också i 47:e strofen av Völuspá, som några av de Asarna trogna varelser, som står på ordningens och inte kaos sida vid Ragnarök. Någon har fått för sig att de skulle vara sju till antalet, men i originalet står inte något sådant alls – där finns inget antal överhuvudtaget angivet, och ”Mimers söner” kan antingen fattas som en beskrivning av hela mänskligheten, eller också Asarna själva.

Oden och Mimer enligt E Philip Fleischer, 1881

I Eddan finns också begreppen Hodd-Mimer, Hodd-Mimers Hult, Mimameid, och flera sammansättningar med Mimer – Viktor Rydberg skrev på sin tid i verket ”Germanisk Mytologi” (ja, han stavade just så – han skrev INTE ”germansk” och det ÄR betydelsebärande, för i boken – som de som läst den vet – talar han också om keltisk, respektive grekisk och romersk mytologi – och med ordet ”germanisk” menar han snarast indoeuropeisk, alltså germanerna och deras närmaste grannar, rent genetiskt) om en varelse kallad ”Sinmara” som han antog vore Mimers hustru – för om Mimer nu har söner, måste det också finnas en honom närstående kvinna med i spelet..

Den amerikanske konstnären Keith Jellum gjorde 2013 i Portland, Oregon en staty, som misstolkar och förvränger Mimers huvud helt och hållet

”Ancient Origins” och de amerikanska bedömarna kan inte förklara hur det här hänger ihop, och vet inte mycket mer om Mimersgestalten – men det vet jag, ty jag har trängt in i källorna på djupet, samt läst och begrundat, samt varit Asarna trogen – vilket är det första kravet om man alls skall kalla sig Asatroende. (Det heter ”trua” men inte ”trua á” på Norröna – och varför förstår de invigda…)

”Hodd-Mimer”, för att börja med honom, betyder inte alls ”skatt-mimer” som Lönnroth helt felaktigt skriver. Han baserar sig bara på ett uppslagsord i Geir T Zoegas klassiska ”Dictionary of Old Icelandic”, som numera finns på nätet, tack vare en rysk forskare – men ”hodd” kan i-b-l-a-n-d användas i skaldediktningen som en poetisk metafor för något dolt, alltså en begravd skatt, till exempel, enligt detta förnämliga lexikon. Men de som konsulterat flera källor istället för en, vet bättre.

”Hodd”, på modern engelska Hood, betyder något som är höljt, kanske under en huva, huv eller hatt – för alla dessa ord har samma etymologiska ursprung.

fsv. halter = isl. hottr, da. hat,
ägs. hcett (eng. hat), av germ.
*hattu-av *hadnu-; i avljudsförh. till mlty.
höt (höd-), hatt, fhty. huot, hatt, huva,
hjälm (ty. hut), ägs. höd, hätta (eng.
hood); sannol. besl. med lat. cassis,
hjälm (om av *kad-li-), o. möjl. med
mlty. höde, fhty. huota (ty. hut = sv.
lånordet hut), bevakning, omsorg o.
dyl.; i så fall med grundbetyd.:
betäckning, skydd  (Svensk etymologisk ordbok)

”covering,” Old English hod ”a hood, soft covering for the head” (usually extending over the back of the neck and often attached to a garment worn about the body), from Proto-Germanic *hōd- (source also of Old Saxon, Old Frisian hod ”hood,” Middle Dutch hoet, Dutch hoed ”hat,” Old High German huot ”helmet, hat,” German Hut ”hat,” Old Frisian hode ”guard, protection”), which is of uncertain etymology, perhaps from PIE *kadh- ”to cover” (see hat).   (online Etymological Dictionary)

Ordet fanns alltså redan i PIE – eller det urspråk, ”Proto-Indoeuropean” som talades för över 10 000 år sedan, om man får tro vissa forskare. Och ”Hodd Mimer” betyder inte alls ”skatt-Mimer”., utan den dolde Mimer, den Mimer som är dold, men inte syns…

I Hodd-Mimers hult skall Lif och Liftraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök; det vet vi av Vóluspá. Många okritiska forskare hoppar rätt på helt osäkra härledningar hej vilt, helt utan bevis för sina hypoteser, och skriver att Mimer och Hodd-Mimer måste vara exakt samma person, och att ”Hultet” (som betyder dunge, alltså en lund och flera träd och inte ett träd – precis som ”Lunden Barre” där Frej och Gerd möts inte är ett träd, men naturligtvis en hel skog, som döljer dem för insyn) vilket flera forskare, till exempel John Lindow, också har noterat. Katoliken Rudolf Simek i Österrike, däremot, tror att ”Mimameid” måste vara ett enda träd, och bara och endast bara skall föreställa Yggdrasil, trots att det tydligt och klart sägs i Eddan att det INTE är så. (se närmare nedan)

Simek additionally points out legendary parallels in a Bavarian legend of a shepherd who lives inside a tree, whose descendants repopulate the land after life there has been wiped out by plague (citing a retelling by F. R. Schröder).

 

Oden och en fullt levande Mimer, med huvudet på plats, enligt en tysk Edda-utgåva på 1920-talet

”Bayerska legender” i all ära, men sentida kontinentaleuropeiska uppfattningar behöver inte spegla Asatron som den såg ut i Norden, där den faktiskt är förvånande logisk, och inte alls så full av självmotsägelser, som kristna forskare tycks påstå eller tro. ”Meid” på Norröna kan betyda bjälke, trä eller timmer, vi skulle snarast säga ”materia” eller ”material” eller helt enkelt ved, som i ortsnamn typ ”Mörkveden” och andra, där det är tal om en hel skogstrakt, och inte bara ett enstaka träd, som sagt. ”Mimameid” eller Mimers träd (observera att träd som ord är samma ord i singularis och pluralis på modern svenska – dvs ordet ”träd” kan ju betyda många träd, lika väl som ett enskilt) nämns i Eddadikten Svipdagsmál, där hjälten Svipdag – Oden i förklädnad – efter många prövningar kan vinna Menglöd på Lövjoberget, eller den riktiga Freja.

Där skildras ett enstaka träd, visserligen, i vars topp tuppen Vidofner sitter, men Mimameids träd underlättar kvinnors barnafödande, får vi veta – och Yggdrasil har inte alls sådana egenskaper – och i dess topp sitter ju örnen Hräsvelgr, likslukaren, och ingen tupp – medan draken Nidhögg ligger vid trädets fot, och ekorren Ratatosk bär meddelanden mellan de två. Fjolsvinnsmál, den del av Svipdagsmál där Mimameid beskrivs, säger ingenting om det, fast vi vet att föreställningarna om draken vid trädets fot och örnen i dess topp var vida kända, och spridda över hela Norden – det var något som envar någorlunda klok och bildad människa kände till – och Mimameid är därför antagligen ett annat träd i samma trakt av Asgård, kanhända – men ett väsenskilt annat, och inte ständigt detsamma. Det är att förmiska våra fäders tro, om man ständigt förenklar, simplifierar och drar alltför snabba slutsatser som inte är grundade på fakta, utan bara lösa idéassociationer.

Svipdag eller Od famnar Freja på Läkedomens berg

Mimameid kan inte skadas av eld eller järn, står det i Eddan, och det är ett barrträd, inte en ask som Yggdrasil. Vidofner – den vitt skinande tuppen, som strålar som solen – kan bara dräpas av Lövjoteins svärd, står det – alltså inte ett bokstavligt svärd, som Viktor Rydberg tänker sig, utan det som en gång var Frejs vapen, en gand eller en trollstav, en ”fröjdepinne” av nog så ovanlig art. Den förvaras bakom nio starka lås, i en kista av särskilt järn, och över alltsammans vakar Sinmara.

”Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om något vapen finnes,
genom vilket Vidovner
kan segna ned till salen hos Hel!”

”Lävatein det heter,
och Lopt det gjorde
med runor långt nedom likgrind.
I Läggjarns skrin
ligger det hos Sinmara,
nio starka lås det stängda.”

Så lyder den 25:e och 26:e strofen av Fjolsvinnsmál – han som är ”svinn” eller skicklig i trolldom – i Erik Brates kända översättning. ”Nagrinden” som finns i originalet finns bara i Hel, som de kunniga vet, och Lopt är ju ett heite eller ett binamn på Loke. Sinmara nämns också i Eddan i kombination med Surtr, eldens alltförtärande gud, vådelden eller den rena förstörelsen, som skall slippa lös vid Ragnarök. ”Surt och Sinmara” allittererar förstås bra, vilket skalde-poesin och även Fjolsvinnsmál har tagit fasta på, likt det mera moderna uttrycket ”pest och kolera”.

Sinmara och svärdet Lövjoteinn, enligt en modern fantasy-illustratör

Det står emellertid ingenstans att Sinmara ska vara Surts hustru, eller att hon är en Jotun, som många felaktigt tror. Rydberg påpekar mycket riktigt att ”sin” som förled, exempelvis i det frisiska och medelhögstyska ”sinflut” för syndafloden, betyder ”den stora floden” och vad en Mara, en av folktrons farligaste väsen är för något, vet vi nog allihop. Namnet ”Sinmara” betyder alltså snarast ”den stora svårigheten” som måste övervinnas, innan man likt Svipdag kan erövra Lövjoteinn, och hon kallas också hin fölva gýgr, ”den bleka häxan” – precis som Hel, dödsgudinnan, döden själv – och här har vi hennes rätta namn – Sinmara är inte hustru till Surt, och inte en Jättinna – men – ifall vi tror på Rydbergs teori – en hustru till Mimer…

Sinmara som häxa i underjorden enligt Viktor Rydberg och Jenny Nyström – Men var Sinmara Mimers hustru ?

Mimer har som vi ser mycket fler sidor än att bara vara ett talande huvud, eller ett förkroppsligande av minnesförmågan. Om han är samma gestalt som Hodd-Mimer, den dolde Mimer eller den återuppståndne, med hel kropp som lever i kunskapskällan, så är han helt omistlig för mänsklighetens överlevnad efter Ragnarök, och dessutom i kontakt med Ginnungagaps krafter, urskapelsen själv. Och om Sinmara är hans hustru, och Mimer alltså är ett slags motsvarighet till Hades, som härskare i underjorden vid Hels sida, så föminskar det ju knappast hans krafter – utan snarast ökar dem…

Hels utseende, enligt skisser av Peter Madsen

 

En vida spridd missuppfattning, som lärs ut på dåliga Wikipedia-upplagor, men som inte alls finns i Eddan eller den Norröna traditionen är att Mimer på något sätt skulle ha lärt Oden runorna. Detta är ren gallimatias, för vi vet alla av Voluspá att det var Oden själv som ”tog upp runor, ropade och tog” – just han och ingen annan – där han hängde på Världsträdet, sig själv offrad åt sig själv, och att Mimer inte alls hade med runornas upptäckt att göra.

Men allt jämnt lever han i Mimersbrunnen, en rikhaltig källa att ösa ur, för de som verkligen vet, och de som har skådat och som förstår.

Kunskap är Ganglös för dumma troll och jättars söner, säger Eddan – men användbar för människor, och gudars söner.

Och se där ligger den stora skillnaden !

Frej och Freja hade namnsdag…

I Torsdags hade Frej och Freja namnsdag enligt den nutida svenska almanackan. Det är mindre lämpligt ur ett Asatroget perspektiv, eftersom Vanernas viktigaste tid infaller på våren, och kanske skulle vi hedra dem lägre in på ”föråret” som man säger i Danmark, det vill säga i Mars, alldeles innan odlingssäsongen börjar. Frej och Freja är ett syskonpar, som alla vet, och Njord på Noatun, skeppsbyggnadens och sjöfartens gud, är deras far. Frej är gift med Gerd, som alla vet, men ändå förväxlar de som är hemfallna åt ”fornsederi” och annan idioti ofta Frejs maka med hans syster, vilket bara bevisar deras stora okunnighet.

Njord och en av hans tama knubbsälar, som de framstår på en modern illustration

Det är bara Loke, den hädaren, som beskyller Freja och Vanerna för incest i Oegirsdrikkja eller Lokasenna, men denna illasinnade smädare behöver ingen tro. Vi vet att Skade, Vintergudinnan, var gift med Njord även om de var olika till sinnet, och därför har vi en förklaring till vem som födde Frej och Freja – någon framspekulerad syster till Njord med namnet Njärd torde aldrig ha funnits, även om namnet Njord en gång hade sitt ursprung hos Nerthus, som de invigda förmodligen känner till vid det här laget. Freja trånar ständigt efter Od, som också är Svipdag, och har med honom döttrarna Hnoss och Gersimi, smycke och dyrbarhet. Att Freja saknade sin mor som liten – hon finns ju nu i Ydalarna – bestämde nog mycket om hennes karaktär, som jag reda beskrivit, och närhelst man sysslar med Asar och vaner, gäller det att ha deras släktskapsförhållanden klara för sig…

Många äro komna, men få äro kallade” säger de kristna. Och det stämmer…

Finn har namnsdag

Idag har Finn namnsdag enligt den svenska almanackan. Man brukar på Wikipedia och andra liknande sajter på nätet hävda, att namnet skulle ha sitt upphov i folkslagsbeteckningen ”Finne” vilket under den tidiga medeltiden också skulle ha använts om Lappar eller Samer. Men detta är nog inte riktigt sant. Namnet finns också på andra Indoeuropeiska språk än de Nordiska, och det är mycket äldre än den sena järnåldern.

Rätteligen skulle även Fingal ha namnsdag denna dag, eftersom det namnet är ännu en keltisk och irisk variant av Finn – och det är på Irland namnet egentligen hör hemma, som vi snart skall se.

Bland kända personer som har namnet Finn, kan man finna polarforskaren Finn Malmgren eller sångaren Finn Zetterholm, som inte var för fin att sjunga folkliga och fula visor på sin tid, eller för att citera tecknaren David Nessles kända vers: ”Finn Zetterholm, Finn Zetterholm, det är vår nya sport – Finn Zetterholm, Finn Zetterholm – för han har kommit bort !

Trubaduren FINN Zetterholm lanserade på sin tid den så berömda LP:n ”Folk-lår”. Man får INTE vara pryd, buskablyg eller sipp, ifall man VERKLIGEN är HEDNING !!!

En tydlig ledtråd, som visar hur gammalt namnet Finn är, får man via den vida spridda sk ”Finn-sägnen” som finns över hela Norra Europa. Man har antagit att det Nordiska namnet Finn också kan betyda stigfinnare eller vandrare, och i den mest kända svenska varianten – som dock är kristnad – talar man om Jätten Finn i Lunds Domkyrka.

Ansiktet på Finns staty i Lunds domkyrka höggs redan på 1700-talet sönder av kristna vandaler, som inte tålde en hednisk hjältes närvaro.

När kristendomen kom till Norden fanns det en eller annan Engelsk präst i Lund, säger man – detta skall ha hänt 1050 ungefär. Han kunde inte bygga någon kyrka själv, eftersom han i likhet med de flesta kristna var en svag och okunnig man, och därför fick han be om hjälp av den Hedniske och Rättsinnige kämpen Finn, som bodde vid Tre Högars Ting, inte långt från Dalby. I lön ville Finn ha prästens ögon, samt sol och måne, men bara om prästen inte kunde gissa Finns rätta namn, för godlynt som han var, hjälpte han prästen anonymt, bara för gammal vänskaps skull. Den nya katedralen i Lund blev snabbt högre och högre, och den falske prästen smög ängsligt omkring på landsbygden, för han ville ju inte, att den dag skulle komma, då Finn fick sin rättvisa lön för mödan. Under en ättebacke vid Tre Högar hörde han så en mörk kväll en kvinnoröst som sjöng: ”Finn, Finn heter far din – och hem kommer han snart, med sol och måne !

Nöjd med den kunskapen gick prästen till byggplatsen nästa dag, och skrek ”Finn, Finn – sätt den sista stenen längre in !” och Finn förvandlades då till sten, trots sina jättelika kroppskrafter. På en pelare i Katedralens krypta ser man Finn själv än idag, och på en annan pelare hans hustru och deras barn; och man vet att denna pelare så sent som på 1100-talet stod mitt i kyrkan, men att den flyttats till den underjordiska kryptan av räddhågade kristna. Men en dag, sägs det – då mänskligheten lyckats bygga bro över Öresund, och en tunnel under Hallandsåsen, då ska Finn vakna till liv igen, och den kristna kyrkan skall falla, och bli till stoft och grus. Som vi alla vet dröjer det nog inte länge, för vi har faktiskt en bro över Öresund och en tunnel under Hallands ås i detta nu, och Asatron har redan vaknat och kommit tillbaka. Den urgamla profetians ord kan mycket väl vara sanning, och fullbordas mycket snart.

Forskare är nästan säkert att namnet Finn kommit till Lund med Irer eller Angler – staden Lund hade ju rika förbindelser med bland annat London i England, som en del till och med säger att Knut den Store tänkte på, när han tog över Lund efter Sven Tveskägg. På Irland finns en hjälte vid namn Fionn Mac Cumhaill, vars namn ibland moderniseras till Finn McCool, vilket ju kan vara coolt nog för sena tiders barn.

Den irländske halvguden Finn, med hans hustru Sahdbh och en av hans två hundar, Bran och Secolann, enligt en modern irisk illustration

Finn betyder i själva verket ljus, ljushyad eller vit, liksom Fingal, som är det skotska namnet på samma gud eller halvgud. Man har ansett, att båda namnen skulle syfta på Nordborna, som ju tidigt dök upp på Irland, och skilde ut sig från de brunhåriga kelterna. Kanske är Finn också en motsvarighet till Himmelsguden Ull, som ju också var en solgud redan på bronsåldern. Berättelsen om byggmästaren, eller ”Jätten Finn” finns också i Eddan, och den iriske Finn beskrivs ibland också som en jätte, eller i alla fall med jättelika krafter.

I Eddans version av berättelsen, gäller det en jätte som tillsammans med sin hingst Svadlifare arbetar på att bygga Asgård – ibland kallas jätten Mundlifare, efter namnet på Månes far. Jätten vill ha solen, månen och Freja i lön, men som vi alla vet lurar den listige Loke honom, genom att förvandla sig till ett sto, och locka bort hingsten, som gjorde det mesta arbetet. Loke fick hingstlem i röven, och grundligt knullad som han blev födde han sedan Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven – detta var hans ur röven skapade avföda, som plågat människor och gudar sedan dess.

Lokes avföda, enligt en teckning från början av 1900-talet

Man har antagit att myten om Asgårdsbyggmästaren speglar en äldre, gemensam indoeuropeisk myt om två generationer av gudar, där den äldre är ett slags ”världsbyggmästare” eller de krafter, som skapar Världen, och den yngre de krafter som verkar i naturen som vi känner den. Detta känns igen också i Eddans berättelse om kriget mellan Asar och Vaner, som är det äldsta kriget i Världen. Även den grekiska myten om Zeus, som besegrar sin fader Kronos eller tiden – Kronos skildras som en jätte, han också – och hur världen sedan skapas av urjätten Kronos eller Ymers kropp, hör till samma sägencykel. Finns namn, Fiann, ska återfinnas också i andra namn typ Gwen, Wenafra eller det franska Guinevere, samt det nordiska ”vän” (inte vän som i vänlig, utan vän som i ”fager och vän” ) vilket blott är en parantes.

Nåja, som den Sol-gudomlighet eller Ulls vederlike som Finn var, så drog han omkring på Irland med sin Fianna eller Hird, och utkämpade slag efter slag emot rikets fiender. Emellertid har han fler likheter med de nordiska myterna än så. I början av hans liv hette Finn ”Deime” eller säkerheten, det förutbestämda (solen är ju förutbestämd att gå upp varje dag) men så sattes han i lära hos dvärgen Finn Eces eller Finnegas, som i åratal försökt fånga Visdomens Lax, sägs det. Finn lyckades fånga den åt honom, och skulle just steka den, när han brände sig och fick lite av fiskens kött på tummen. Då förstod han plötsligt fåglalåt, och hörde hur två kloka korpar i ett träd kraxade om att hans gamle lärare ville döda honom, och ha all visdomen och fisken för sig själv…

Om ni verkligen studerat Asatron på djupet, och om ni verkligen är Hedningar, så ser ni genast likheten med hur Loke förvandlar sig till en lax och dyker i Frånångers mot norr rinnnande fors i myten om hans slutliga tillfångatagande. Ni ser också likheten med Sigurd-sagan, där Sigurds fosterfar Regin planerar att döda honom, sedan draken Fafner (som med lite god vilja kan liknas vid en fisk – ”hedfisk” kallas ju ormar i skaldediktningen) väl blivit dräpt av Sigurd. På den berömda Ramsundsristningen i Södermanlandsamma ristning som nu nästan blivit totalförstörd och utplånad, sedan Eskilstuna kommun fick för sig att skapa ”handikapp-access” till den, trots att det alltid varit meningen att man skall lämna ristningen i fred, och inte gå eller stå på den – vilket bara skadar och inte främjar – ser vi också hela Sigurd-sagan, inklusive hur Sigurd bränner sig på drakhjärtat, och plötsligt förstår fåglalåt.

Ristningen på Ramsundsberget innan en okunnig kvinnlig kommunalpolitiker vid namn ”Birath” såg till att nästan totalförstöra den…

Också klippformationer vid den Irländsk-Skotska kusten, som ”giants causeway” eller den berömda Fingals-grottan är faktiskt döpta efter samma Finn, som likt jätten i den skånska sagan skall komma tillbaka en dag, när hedendomen återföds. Minnet och traditionerna lever vidare, därför att hedendomen, med dess myter och berättelser, är så gott som universell, och spridd över hela Nordeuropa.

Att de kantiga basalt-pelarna tolkats som rester av något forntida byggnadsverk, eller anses ha jättar som upphovsmän är kanske inte så konstigt… Och Hedendomen vinner alltid. Här hemma är namnet ”Fingal” inte så välkänt, utom i Marin Ljungs gamla skämt om ”Fingal Olsson” kanhända….

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, han är död.
– Det är han inte, han rör ju på sig.

Detta sägs helt apropå, när man ska få en hårdhjärtad kvinna att skratta – precis som när Loke försöker få Skade att skratta efter dråpet på hennes far, och lyckas med detta uppdrag genom att ”binda fast sina hemliga ting vid skägget på en getabock” som det står i Eddan – och ”än skrek Geten, och än skrek Loke”. Och slutligen log Skade, vinterns kalla gudinna..

Så ni ser. Hedendomens legender, sagor och myter nyskapas, omskapas, flyter samman, klyver sig, fortsätter att vara lämpliga för alla tillfällen och kommer ständigt tillbaks. Ingenting kan besegra dem, inte idag, inte några dagar. Att vara hedning är att vara människa, och att vara medveten om sin mänskliga natur. Sålunda Säger Särimners Sändebud – Sela !!