Inför stundande Vanadisblot, eller Valborg som de kristna hundarna kallar det, påstår media med Statstelevisionen SVT i spetsen som vanligt att “klimatförändringar” skulle ha drabbat Sverige. Tidigare i vår har man publicerat artiklar och uttalanden som påstår att hela Tornedalen och Norrland skulle vara särskilt hårt drabbat, Renar skulle inte få tillräcklig föda, älgvandringar utebli och en kristen domedag stunda. Vi hedningar vet bättre än så. Ragnarök kommer inte på väldigt, väldigt länge. Sakligare är man i så fall på Umeå Universitet, där markanvändning och liknande studeras. Bara 4 % av de 9 754 personer som alls har rättighet att rösta i sametinget äger några renar överhuvudtaget, och till och med Kristdemokraterna – ett Regeringsparti som knappast kan kallas demokratiskt, pga sin värdegrund har insett, att Rennäring inte längre kan vara ett Riksintresse och få styra hela utvecklingen norröver. Bönder och företrädare för areella näringar klagar alltid på vädret, av tradition och hävd.
Populism och Kristendom blandas till en ny, förfärlig smet – lika galen som Galna Greta eller den ökända Korpela-rörelsen på sin tid, ni vet de Meänkeli-talande galningarna som trodde att ett silverfärgat UFO skulle hämta de “rätt-troende” till JHVH:s “himmelrike” – när de nu inte sysselsatte sig med kollektivt kammande av sitt eget könshår och andra fnoskiga ritualer i den stilen.
SMHI – statens Meterologiska och Hydrologiska Institut – har FAKTA som bevisar att år 2026 hittills varit KALLARE än genomsnittet för perioden 1991 – 2025, och jämfört med perioden 1990 – 1961, är det en grad KALLARE i just Tornedalen än normalt. Självklart har “Hedniska Tankar” läsare i Tornedalen också, och eftersom vår äldsta kvinnliga redaktionsmedlem kommer från Råneå, är vi synnerligen väl underrättade om förhållandena i de norra delarna av vårt land.
Vanadisblot, Valborg och Maj har sedan urminnes tid firats med offentliga eldar Norröver. I Persien, Centralasien, Afghanistan och Iran firar man Nouruz eller Newroz för det nya året, och sommarhalvårets början… Bakom alltihop ligger gemensamma, Indoeuropeiska sedvänjor…
Om vi vänder upp och ned på Väderkartan och går till Skåne, Danmark och sydligaste Sverige, så firas där Valborg, Vanadisblot och Första Maj – ett proletärt arrangemang som vi får anledning att återkomma till. Redan 1915 skrev Lunda-akademikern och forskaren Martin P:son Nilsson i sin bok “Årets Folkliga Fester” en vacker text – präglad av sin tid – som beskrev alltsammans ytterst noga. Staden Lund har nämligen ett Universitet, den också – precis som Umeå har i våra dagar, och goda Humanister och Hedningar finns det ännu gott om i båda städerna.
1915 var ett år med Världskrig, Revolutioner och omvälvningar lite varstans i Världen, och nuförtiden fördummar sig hela människosläktet med hjälp av AI, och inte bara Kristendom eller Islam, samt andra Abrahamitiska och Abderitiska religoner, ni vet sådana som bara tillåter en enda gud, och sedan begår folkmord i den “ende” gudens namn. Martin P:son Nilsson är inte med oss längre, han vilar sedan 1967 tryggt i sin grav på Norra Kyrkogården i Lund, där också släktingar till “Hedniska Tankars” redaktionsmedlemmar finns begravna. Men vi själva skall en gång högsätta vår gemensamma aska, och inte ha någon gravsten alls – något vi redan skrivit om. För oss är det nog att återvända till den Jord eller det Hav som omger vår Värld, “Kringla Heimsis” kringskuren av många vikar. Vi förblir Vikingar, för Viken – eller området kring Öresund – och inte något Hormuz-sund var den trakt, som först blev isfri, när vårt urfolk – äldre än samerna, vars närvaro här bara varat i 7000 år – först gav sig över det som för 30 000 år sedan var en landbrygga emot den Euro-Asiska Kontinenten.
“Vår tids prisade uppfinningsrikedom förmår ej skapa något verkligt nytt i festernas yttre former. Man går i procession med fanor och emblem, som man alltid gjort, om också fanorna och emblemen är nya. Uppbyggelsetalen är en uppfinning av kristendomen, som den fogat till festerna, varesig innehållet är kristet eller icke. När man pliktskyldigast åhört alla tal, övergår man liksom i gamla dagar — — till festens senare och gladare del.
Det var ett genialt grepp, då det parti som framför andra framställer sig som framtidens, gjorde den fest till sin; som framförallt firar framtiden, men detta är ej en nyskapelse utan har sina rötter i det förgångna. Sambandet med den gamla Majfesten finns, även om det ligger dolt i människans outsläckliga förhoppning på en lycklig sommar och en fredlig skörd, en lyckligare social framtid, behovet av att samlas och fira årets och samhällets vårbrytning”
– Martin P:son Nilsson, ur “Årets Folkliga Fester” 1915
För övrigt har ingen mindre än Carl XVI Gustav Folke Hubertus – vår nuvarande Statschef – sin 80-årsdag just i Morgon, men det är en annan historia. Vi har ju fått skaka hand med honom två gånger samma sommar, anno 1997 – men det har vi redan beskrivit. “Marinmuseum” i Karlskrona invigdes det året, men det var i Borgholm, som vi svor vår trohetsed till honom, och vi är ganska så säker på att han kommer ihåg det, eftersom han är mycket minnesgod, kan konsten att välja sina ord. För övrigt kommenterade han det redan år 2015, då vi skrev ett annat inlägg på denna blogg – om hans äldsta dotter, och hennes man – bland annat. Som bekant tänker han inte låta sig pensioneras, för hans syssla innebär ett kall. Förr i tiden dömde Lagmannen i Uppland någon till att vara Sveakung, och så fick han rida sin Eriksgata över hela riket. Så gör vi också, inte till häst, men i handling, i tankar och i ord – över en hel Värld, eller så långt vi överhuvudtaget hinner segla eller flyga. I 52 år har han varit med och styrt vårt land, och han har aldrig fallit ned i den avgrund, som utmärker personer som Donald Trump, Vladimir Vladimirovitj Putin, Benjamin Netanjahu och Irans alla Ayatollor, till exempel. Själva styr vi inga Kungariken, men bara oss själva och de skepp vi råkar befinna oss på, om det vill sig väl.
“Ich trage eine Fahne, Und diese Fahne ist rot. Es ist die Arbeiterfahne, Die uns die Einheit gebot.
Sie hat unsre Väter begleitet – Durch Hader und Nacht und Krieg. Drum vorwärts ihr Söhne, erstreitet – Zu Ende den großen Sieg.”
Sveakungen hade en gång rätt att begära ut landets Ledung, och dess flotta – som fanns redan i äldsta tid enligt Tacitus – och så seglade man Österut eller Sydvart. Det görs fortfarande..
Som redan Magnus Barfot av Norge konstaterade – och senare Frans G Bengtsson – “Röde Orms” författare – som skrev essäer och även var verksam i Lund – så är det stor skillnad på “Stolkonungar” och “Sjökonungar”. Magnus Barfot var uppvuxen i Skottland och Hebriderna, och hade vad som krävdes för sin tid. “Sjökonungar, sade han – är inte komna till Midgård för att leva länge, men kan hinna att skaffa sig tillräcklig ära och ryktbarhet ändå, medan stolkonungar sitter på sin tron i många år, och därför lever de kanske mycket längre – om gudarna så vill” – Allt detta står att läsa i “Heimskringla” och de Norska konungasagorna, som sträcker sig fram till kristendomens 1200-tal, då Norge blev en del av ett feodalt Danmark, hedendom och Asatro försvann, liksom folkets frihet. Det var först efter det att Norge en tid varit förenat med Sverige (1814 – 1905), som det åter blev en självständig nation, och med undantag för en mycket kort period mellan 1940 och 1945, har ju Norge varit ett fritt land sedan dess.
Torgny Torgnysson Lagman, han själv son av inte mindre än tre Torgnysöner, talade däremot en gång på Uppsala-Tinget, till Olav Skötkonung, den förste svenske kung som svek sitt eget folk och blev kristen – och – än värre – ville gå i krig emot vårt norska broderfolk, vilket aldrig mer kommer att hända…
Annorlunda är nu sveakonungarnes sinnelag, än det förr har varit. Torgny, min farfar, mindes uppsalakonungen Erik Emundsson. Om honom sades det, att, medan han var i sin bästa ålder, hade han hvar sommar sjötåg ute, drog till åtskilliga land och lade under sig Finland, Estland, Kurland och många andra land i öster. Dock var han ej så högmodig, att hän ej ville höra de män, som hade något angeläget att tala med honom. Min fader, Torgny, var lång tid med konung Björn och kände hans seder, och därför stod Björns rike, medan han lefde, i mycken makt och led aldrig minskning; dock var han mild mot sina vänner.
Själv minnes jag konung Erik Segersäll och var med honom i många länder. Han ökade Svea rike och värjde det också , med honom var det lätt att komma i samspråk . — —
Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder har ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa invid Mora Stenar[269]. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»
Så är det än idag, denna vår och Valborg 2026. Vi har krig och oro i Världen, men fred i Väster. I Öster har vi ofred, men Gotland är ännu svenskt, och svenskar bebor Åland, västra Finland med Österbotten samt Egentliga Finland ända till Helsingfors, och kusterna intill Viborg. Ester, Letter och Litauer har valt att bli NATO-medlemmar och ställa sig på Västmakternas sida, liksom Polen – men i Ukrainas land, där staden Konunggård eller Kiev ännu ligger, sker förfärliga ting.
