“Sverige-reportage” heter en helt annan blogg i den Svensk-Hedniska Bloggosfären, som närmast är att likna vid en folklig proteströrelse. Den utges av en gammal journalist som heter Jens Flycht, som påfallande ofta skriver om hedniska gravfält, runstenar och andra slika ting i Mälardalen, där han själv bor. Han sysslar även med skytte, möter märkliga personer och besöker platser, som visst inte är okända men som glömts bort och försummats av inkompetenta myndigheter och den stora “allmänheten” som låtit sig fördummas av “Allsång på Skansen”, politiska tal i Almedalen, Mr Trumps Fotbolls-VM och liknande företeelser.

“Hedniska Tankars” redaktion om fyra personer däremot, arbetar träget vidare i huvudstadens Nordvästra Sektor, där kriminaliteten blomstrar, och  såkallade “småmord” hör till ordningen för dagen.

Men – bakom oss har vi en veckas semester – det är allt vi får i år – och den har tillbringats inom den populationsgenetiska kloak, som en gång hette Sverige, samt Danmark – som faktiskt är ett yndigt land och dessutom “Fröjas Sal” om man får tro på den danska nationalsången, og det skall man jo – måske.. ? (nej, inte “moské” – sådana har man alldeles för många av i Malmö)

Staden Lund, däremot – har ett universitet med en huvudbyggnad, som faktiskt står kvar trots att Lund bombades av Brittiska Royal Air Force under Andra Världskriget (det skedde 1943, av 2 och inte 1 Lancaster-flygplan ur en “Pathfinder” division) med fyra kvinnliga sfinxer eller “famösa klavermamseller” som Axel Wallengren, alias Falstaff Fakir skrev på det fjärran 1800-talet. Egentligen skulle de symbolisera de fyra fakulteterna Filosofi, Medicin, Juridik och Teologi – men det är en annan historia. I närheten finns ett Kulthurhistoriskt Museum som blivit ett forum för politisk korrekthet, trots att dess samlingar är stora nog för att bli Världsberömda, ett hus för den Akademiska Föreningen eller Föroreningen och mycket mer, samt Axel Ebbes skulptur från 1918 av “Mannen som bryter sig ut ur Klippan” 

Den symboliserar tankens frihet, och Hedendomens seger över all Kristendom, Monoteism och Islams slutliga nederlag. På den tiden det fanns riktiga Humanister i Lund gjorde någon en snö-skulptur en vinter med “Kvinnan som bryter sig in i Klippan” och en naken ung kvinna som visar allt hon har mellan benen bakifrån – det var före Världskrig nummer två och det blev stor skandal. I Lund levde och verkade också Sten Broman på sin tid. Han var en folk-kär person, i första hand musik-kritiker, recensent och Tv-stjärna i dåtida program som “Kontrapunkt” – SVT lärde på den tiden ut vettiga saker, istället för att göra folk till imbecilla vrak och förbarnsligade vuxna, med skitprogam som “Så ska det låta”, “allsång på Skansen” och så vidare – som idag. BBC har fortfarande kvar sin folkbildande uppgift, och kan erbjuda information skyhögt över SVT:s nivellering, liksom ett snabbt krympande fåtal TV-kanaler i Europa, men annars stör inget den fördumnings- och idiotiseringsprocess som sveper över det nutida Sverige. Sten Broman – dragspelshataren – var bland de första att uppmärksamma den, men frågan är väl hur han skulle ha sett på den TV-underhållning som erbjuds idag, “mediaman” som han faktiskt var.

Han sade en gång at than delade in mänskligheten i tre sorters folk: “Fähundar, Kladdsockar och Skitstövlar” – eller i alla fall något ditåt. Vanliga Fähundar finns det alldeles för många av, en “Kladdsock” betyder på Skånska en person som så att säga har lite otur när hon eller han försöker tänka, men en Skitstövel är en sådan som med full medvetenhet om saken tänker fel och följaktligen handlar felaktigt emot sina medmänniskor. Det gjorde aldrig Sten Broman – men dragspel, med ett slags väsande, flåsande missljud, var en sorts musik han aldrig förstod sig på. Ändå kunde han på 1970-talet glatt och villigt posera med kända dragspelare från 1970-talet på reklam-affischer över hela Sverige..

Och hade han humor för det mesta. Men Hedningens hustru minns följande historia, från en tid när den Hedning som skriver detta ännu var ett barn. 4 April 1974 hände det sig, att Sten Bromans stora komposition i fråga om klassisk musik – som han ju var expert-recensent på – som hette “Missa Cathedralis” och inte “Musica Cathedralis” – det namnet kom först senare, när han under självrannsakan och tydlig ruelse omarbetat alltihop  – skulle ha urpremiär, i Lunds Domkyrka förstås. Lund är dessvärre ett känt tillhåll för de kristna, och Sten Broman liksom alla någotsånär bildade personer i staden fick lida av deras förpestande närvaro i ett helt liv – fast nuförtiden är där ännu värre, när även islam har försökt etablera sig på platsen. För övrigt hade Lund en gång också – som enda stad i Sverige ett Polsk-Judiskt Ghetto av Centraleuropisk modell – i Arbetarstadselen “Nöden” i södra halvan av innerstaden – men numera är de gatorna för länge sedan gentrifierade till oigenkänlighet.

Sverige är ett underligt land. Numera har vi Ghetton i Betong, som “såsial-demokraturen” byggt åt oss. Före det fanns riktiga Ghetton, bland annat i Lund… Och den som en gång har tagit sig ut ur Betongen och Lämnat Ghettot bakom sig, minns i hela livet hur det var att växa upp så… sak samma om det var ett kristet ghetto eller ett muslimskt, för ghettot är alltid en TORFTIG miljö…

Alltnog, “Missan” eller Mässan som skulle framföras i katedralen, med allt kristet Mess Around – föll platt till marken. Ett mäktigt, fyra minuter långt orgelackord tonade ut över kyrkbänkarna, den där dagen i april 1974 – men nästa dag kunde häpna besökare läsa i Sydsvenska Dagbladet – vars musikrecensent just Sten Broman varit i alla år – om hur det blev en “Missa Catastrofalis ” för alla dessa Satans Kristna istället – och skammen blev allra störst för dess kompositör, Sten Broman själv. Vem kom egentligen med det uttrycket ? Gamla kulturjournalister vet inte sanningen, man trodde länge att det var Bromans efterträdare i “Sydsvenskan” – en viss Carl Håkan Larsén – dåförtiden i 30-års åldern – som gav upphov till det – men så var det inte alls. Framför honom i kyrkbänkarna satt en liten hedning på tio år den dagen, och det var han som avslöjade “Kejsarens Nya Kläder” och Hela den Kristna Bluffen, eftersom han aldrig trott på de kristnas gud.. Ja – det var som i den berömda sagan av H C Andersen ungefär – men Sten Broman gjorde alltså fiasko – och det var ingen annan än den Hedning, som skriver dessa rader som såg till att det blev just så.

Han råkade “missa” helt enkelt. Han skulle aldrig ha givit sig i lag med de kristna, utan fortsatt leva som den Hedning han var. Men händelsen och de negativa recensionerna, som en ung Hedning utlöst, knäckte honom nästan. Han kom aldrig över dem.

Såhär långt efteråt kan vi också avslöja, att Sten Broman tröstade sig ganska fort, även om han dog redan 1983 – vilket trots att han blev 81 år och alltmera cynisk och skröplig egentligen var alldeles för tidigt. Under 1970-talet umgicks han flitigt med strippan, utvikningsbruden och Sex-stjärnan Gunilla af Halmstad  (ja – det fanns sådana i Sverige då – numera är Heterosexualitet närapå förbjudet i Svensk kultur, feminister, islamister, bögar och nymoralister har tagit över – medan Broman, den gamle libertinen, väl sitter hos Brage och Idun i Breidablick just nu, tar sig en öl och ser ut över eländet). Hon lever fortfarande, och är idag 81 år gammal – alltså lika gammal som Sten Broman blev, och hon har utgett bloggar, böcker och mycket mer om sitt innehållsrika liv, bland annat när hon för tidningen “Lektyrs” räkning genomförde en “Gorilla Show” – eller va de “Går Illa !” på Sexorama i Stockholm, långt innan “Gorilla Girls” och FEMEN-rörelsen från Ukraina (kända från “Hedniska Tankar” ) också haft ett intimt samröre.

Bland annat sågs de två ta in på Hotell Falsterbohus – idag Bostadsätter för Miljonärer i ett alltmer ojämlikt Sverige – i skilda sovrum, men ändå. Och Kiviks Marknad var ändå Kiviks Marknad, med kvinnor som gick Fejas ärenden – men under “Bögens vecka” och Anal-kladderiets Stockholmsvälde får man såklart inte visa sådana saker längre, ens i Skåneland och de sydligare svenska provinserna, som är fästa vid vårt land för att visa pöbeln hur bra och förståndigt resten av Europa och de fria danskarna ännu lever, därför att människor av Danmark struntar i överheten, och får styra sig själva. I förtryckets och Jante-lagens mediastyrda Sverige, finns förstås inget sådant, nu eller förr – men som sagt – det är en annan historia. “Zontariffen för en Krona, för dig ända till Landskrona !” utbrast en gång Axel Wallengren innan han dog i Berlin, och om resan dit, tänker “Hedniska Tankar” berätta i ett annat Sverigereportage..

Falsterbohus eller Kvalster-bo Lus – det är bara att välja..

“Gunilla af Halmstad” gick Frejas ärenden och ägnade sig åt REN PORR – På sin tid… (foto från Tidningarnas Telegrambyrå, 1970-talet)