Idag är det det traditionella datumet för Olsmässan eller Olofsmässan, som firas till minnet av Olof Haraldsson, en gång kung över Norge, som blev katolskt helgon. Men vad mång asvenskar inte vet, och inte fått lära sig, är att Kung Olav, med sin yxa, bara var en lätt maskerad Thor med sin hammare, precis som den halvt mytiske ”Sankt Erik” efterföljde Frej vid Frösgången över åkrarna i maj månad. Hela uppsatser har skrivits om folktron kring detta fenomen, och hur man i Sankt Olofs kyrka i Skåne fortsatte att dyrka Tors bild och beläte, nu i kristen förklädnad. Precis som Tor ofta avbildades trampande en jätte under fötterna, med sitt styrkebälte eller Megingjord om livet och hammaren i högsta hugg, avbildades Sankt Olof med Yxan, trampandes på en mörkhyad individ eller ett monster av något slag, och med ett bälte om livet, symboliserande hans styrka. I hundratals år igenom har man ristat runor och Torshammare på pelarna i samma kyrka, som tack till den dunderstarke guden och hans hjälp – och mycket riktigt åskar det, såhär års. Enbart idag rapporterar SMHI om hur Sverige träffats av mer än 1000 blixtar, enligt kvällsnyheterna. Uppsala Järnvägsstation har översvämmats av kraftiga skyfall, för dundrarens vrede är inte att leka med. På pelarna i många kyrkor möter oss Tors Hammare – beviset för en Hedendom som aldrig övervunnits, från Torshälla till Torsby… och alla övriga tjogtals socknar, uppkallade efter Tor.”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne… I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka. Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd. Något PfP eller NATO har aldrig hjälpt Sverige emot några skogsbränder. Det är viktigt att förstå. Det är Tors män och alla frivilliga som ställt upp – individuella insatser från individuella länder, inte eller EU:s centralbyråkrater. Befolkningen, som har gått man ur huse i de norra delarna över vårt land, följer verkligen Asatrons bud och värnar sitt eget land. Tillsammans med dem kämpar ännu brandmän och frivilliga räddningsarbetare från Polen, Norge och Finland – och det är dem och inte minst vi etniska svenskar själva – i vårt land – ingen annans ! – som fortsätter de många hjälpinsatserna.
Den tjugu och åttonde Juli’ I år, om jag mins, eller hur’? Den dagen var klart, stundom muli’ Med regn ur en blixtrande skur. Det var, om jag drar mig til sinnes, Den tjugu och femte, – Nå säj. – Pong pongtuli pongtuli. Nej! Nej, ve den som minnes !
– Ur Carl Michael Bellman, “Fredmans Epistlar”
(epistel nr 31)
Bellman-dagen, efter vår store nationalskald Carl Michael Bellman, (1740-1795) brukar nuförtiden firas den 26 Juli varje år, fastän den rätteligen borde firas den 28, som i år infaller på en Söndag. I ett helt liv förföljdes och trakasserades Bellman av den sk “Svenska” Kyrkan, som ogillade nästan allt han skrev, och till varje pris försökte förhindra, att hans poesi blev utgiven. Han var den förste, som på svenska vågade utropa “Ja, jag är en Hedning !” i skrift, och sjunga det, säga det, och förkunna det överallt dit han kom, precis som Olof von Dahlin på Ängsö slott – han blev också förföljd och trakasserad av precis samma Statskyrka efter sina berömda “Kalottpredikningar” och bibelparodier, där “pigan fick av den heliga buteljen“.
De kristna tål inte humor. De tål inte, att folk driver med dem och deras döds-fixerade religion, som bara går ut på lidande och smärta, inte ens sommartid, då livet i Sverige är skönt och lätt att leva. Men Bellmans eget folk förlät honom, och inte bara det – de tog honom till sitt hjärta. Till och med vädret och hela naturen är ännu som på Bellmans tid just i år, de “Galna Gretornas” halvdebila tjatande om klimatförändringar till trots. Jag anbefaller varmt Thord Lindés sajt “Bellman.net” för alla dem blad er läsare och läsarinnor som vill veta allt om Bellman – för Thord Lindé är och förblir enligt mig den bästa, mest tidstrogna och exakta Bellman-tolkare som alls finns i livet, dessa dagar.
Thord Lindé har tolkat Bellman i trettio års tid nu – minst – och börjar själv likna Bellman som gammal, snarare än den vilde och urspårade Fredman (Peace man !) som han återskapade i början av sin karriär, då jag själv med största nöje såg honom på krogarna i Gamla Stan kring år 1994. Bellman är ständigt aktuell, fast få vill minnas honom. För egen del befann jag mig det här året på en båt över Östersjön i riktning Österut, men på dess däck sjöng jag ändå Bellman, i motvind och för full hals. Mina medpassagerare måste ha tyckt om det, för många lyssnade, och ingen bad mig att sluta, när jag framförde min egen tolkning av just hela epistel nr 31 – här låter jag Per Malmborg – en annan tolkare – framföra samma sång i lugnt tempo.
Livgardister — som nämns i epistel nr 31, och Tulltjänstemän – Bellman hörde ju själv till dem, och kunde också se till att “Nordström” (som i den dubbeltydiga textraden “Maka åt dig, Nordström ! Frun tillhör ju oss alla..” – att maka åt sig är ju att flytta, men också “maka” = gemål.) blev gift med Ulla Winblad, eller Maria Christina Kiellström, som hon egentligen hette. De blev bekanta på 1770-talet, när Bellman själv var i trettioårsåldern, och redan gift med Sofia Grönlund, har historikerna räknat ut.
Som alla vet dog Bellman på Stockholms Slott, i Kommendantsflygeln och inte i Bysättningshäktet på Södermalm – och i yttre borggårdens Norra flygel, en trappa upp finns fortfarande ett Bellman-rum, som bara invigda får se. Där står av tradition ännu en öppnad flaska Eau-de-Vie eller billigt brännvin (“Känn där far min, känn där hans anda..” som Bellman skrev) och spriten avdunstar sakta, sakta ut i gasform, men rummet som visas upp är inte det riktiga, vilket man vet efter bevarade illustrationer. Bellman dog på en soffa i det som nu är Slottskommendantens eget kontor, och där sitter fortfarande Livgardister, då detta skrivs. Så kom de att tillhöra poetens allra bästa vänner, ja ända in i döden var de honom trogna, trots att han skrivit satirer även om dem.
Bellman kände folk av alla sorter, och han gjorde dem levande för oss. Däri ligger hans största storhet om ni frågar mig, det musikaliska arvet till trots. För övrigt var Brännvinet på Bellmans tid bara ungefär hälften så starkt som det idag svagaste i “Bolagets” sortiment, alltså Brännvin Special kring ungefär 35 % alkoholstyrka. På Gustav III:s tid var det vanligen så utspätt att det inte höll mer än 18-20 % när det såldes på krogen, vilket förklarar de väldiga mängder som man också i “Stora och Lilla Bergsmansexamen” kunnat inta av det – utan att förlora medvetandet. Ulla Winblad, dock – hatade på sin ålderdom allt Bellman skrev, och ville inte längre förknippas med det. Bellman själv däremot visste att “Jofurr” är ett annat namn på Tor (se i episteln “Glimmande Nymf” – där står mycket riktigt “Sen jorden Jofurrs åska rönt“) och när han hela tiden anropar Freja i var och varannan Epistel, är det helt på allvar och visst inte något skämt.
Denna original-litografi över Fredmans Epistel nr 28 av Peter Dahl (1934-2019) finns ännu i Hedningens Hem. På 1990-talet, när serien (87 st!) gjordes och Peter Dahl ännu levde, kostade litografierna mer än 20 000 SEK / styck. Nuförtiden värderas de bara till 1500 eller så, därför att ingen längre vill ha dem…
Också med Sappören Fredrik Mowitz, dvs Ingenjörssoldaten vid Fältartilleriet på Ladugårdsgärde var Bellman högst bekant. Jag själv, som skriver dessa rader, har också haft en kollega vid namn Mowitz, som kunde upplysa mig om att hans förfader söp ihop med Bellman på sin tid – och det är verkligen inte alla, som kan intyga något sådant. Mowitz dog dock inte av Tuberkulos, som Bellman påstår – se den kliniskt exakta “Lungsots-episteln” nr 30 – det var ju Bellman själv, som dog i just den sjukdomen. Läkare har konstaterat, att Bellman beskriver alla symptom ytterst noggrant, och precis visste vad han talade om – när sjukdomen går in i sitt tredje och obotliga stadium, har patienten alla de tecken, som han räknar upp i sin svarta ballad. Jag själv fick som 18-åring TBC i första stadiet, och man sade till mig att jag aldrig mer skulle kunna vistas i fält, osv – särskilt inte vintertid – men mina somrar har jag tillbringat ombord på Vikingatida skeppsrepliker, på Nordsjön, Östersjön, Dnjepr i Ukraina bland annat – så där ser man… Arméläkarna sade till mig att det bara var en vanlig lunginflammation, men så var det inte… Men, förutom några år med blodupphostningar och ständiga infektioner, har jag ändå klarat mig ganska bra. “Från Fröjas tron, du sista vinken får” skriver Bellman, och det är fullständigt uppenbart, att Bellman själv aldrig trodde på den kristna religionen, utan ansåg sig vilja komma till Sessrumnirs salar, varken mer eller mindre.
“Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen, kanhända på ett år”
Bellmans humor är hårdhänt, ja ibland skoningslös – men så är också själva livet. Somliga sjunger bara de gladaste, mest oförargliga balladerna ur Bellmans produktion, men så gör inte jag – så gör inte Thord Lindé, så gör inte någon ärlig Bellman-tolkare, lika väl som Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och alla de andra. Jag citerar ur epistel 52, “Till Mowitz, när hans fästmö dog”
“Så din Charlotte, min frände När till din bädd hon anlände som en fisk hon kvickt sig vände Var led en sprittning kände Jag sjunger inte mer… Jag säger inte mer…
— —
Låt nu från din syn försvinna Var skymt av din älskarinna Fly min Bror, Fly Frejas skara och din frihet ömt försvara Förr du snärjdes i en snara Nu kan du på krogen vara Sen är du fri, min son ! Sen är du fri, min son !”
Allting har två sidor, och Bellman är medveten om det. Hans utgångspunkt i tillvaron är den livssyn, som präglar Humanisten och Polyteisten, trots allt – för även om Bellman har ett slags sorg i rosenrött inom sig, överröstas sorgen till slut alltid av en vildsint humor. Ingen kan därför begripa sig på Svenskarna, eller ens resten av mänskligheten som inte erkänner eller ser dessa drag också inom sig själv, och inser det faktum, att vi på 230 år eller så, aldrig kommit förbi just Bellman..
Kanske är det därför som barn i Sverige ännu berättar Bellman-historier för varandra ?
Ursprungligen var de inte alls barnsliga, utan högst reella episoder ur Bellmans förmodade liv, även om man inte kan bevisa den historiska sanningen kring dem. En av de äldsta Bellman-historier jag hört, går såhär:
“Bellman stod en vinterdag på Lovön, utanför Drottningholm. Han var klädd i bara skjortan. Då kom Gustav III åkande förbi i sin förgyllda kaross, och han sa till Bellman: “Tycker inte Bellman att det är kallt ?” – men Bellman svarade: “Ers majestät, hur kan det vara kallt ? Jag har ju på mig allt jag har…”
Senare blev Bellman-historierna lite mer utbyggda. Här är en, från början av 1950-talet:
“Bellman, en Tysk och en Dansk hamnade i Paris under Franska Revolutionen. Alla tre skulle de giljotineras. Först var det tyskens tur, men fallbilan hakade upp sig och fastnade. Då vart tysken frikänd. Sedan var det dags för dansken, men av någon anledning ville bilan fortfarande inte falla. Alltså frikände de honom också, och han fick gå levande därifrån.
Så var det då Bellmans tur, men han pekade bara upp emot himlen och han sa: “Jag har hittat felet, jag har hittat felet !” Det sitter en skruv instucken i rännan däruppe...”
Detta är fortfarande “I Bellmans anda” – kom ihåg vad jag sade om “sorgen i rosenrött” och Carl Michaels syn på tillvaron…
“En Trump-anhängare från USA, en Ryss och Bellman skulle en dag ställa upp i en Tv-show, som handlade om vem som kunde stanna längst inne i en stia med en ovanligt smutsig liten gris. Först gick Amerikanen in, och se – han kunde stanna tillsammans med grisen i tjugo timmar, två minuter och elva sekunder. Därpå var det Moskva-Ryssens tur. Han kunde stanna i stian under en period av tre månader, tjugo dagar, femton timmar och trettioåtta minuter blankt.
Till sist gick Bellman in, och efter tre sekunder for den lilla grisen ut, och den SKREK som så:
“De lurade mig, de lurade mig, de djävla SVT-producenterna !
Detta är värre än självaste Pernilla Wahlgren och Danny Saucedo. Om jag hade vetat att det skulle bli såhär, skulle jag ALDRIG ha skrivit på kontraktet…”
Precis som Tor ofta avbildades trampande en jätte under fötterna, med sitt styrkebälte eller Megingjord om livet och hammaren i högsta hugg, avbildades Sankt Olof med Yxan, trampandes på en mörkhyad individ eller ett monster av något slag, och med ett bälte om livet, symboliserande hans styrka. I hundratals år igenom har man ristat runor och Torshammare på pelarna i samma kyrka, som tack till den dunderstarke guden och hans hjälp – och mycket riktigt åskar det, såhär års. Enbart idag rapporterar SMHI om hur Sverige träffats av mer än 1000 blixtar, enligt kvällsnyheterna. Uppsala Järnvägsstation har översvämmats av kraftiga skyfall, för dundrarens vrede är inte att leka med. 
På pelarna i många kyrkor möter oss Tors Hammare – beviset för en Hedendom som aldrig övervunnits, från Torshälla till Torsby… och alla övriga tjogtals socknar, uppkallade efter Tor. 
”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne… I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka. Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd. 
Något PfP eller NATO har aldrig hjälpt Sverige emot några skogsbränder. Det är viktigt att förstå. Det är Tors män och alla frivilliga som ställt upp – individuella insatser från individuella länder, inte eller EU:s centralbyråkrater. Befolkningen, som har gått man ur huse i de norra delarna över vårt land, följer verkligen Asatrons bud och värnar sitt eget land. Tillsammans med dem kämpar ännu brandmän och frivilliga räddningsarbetare från Polen, Norge och Finland – och det är dem och inte minst vi etniska svenskar själva – i vårt land – ingen annans ! – som fortsätter de många hjälpinsatserna.
HELL TOR – Och leve våra frivilliga !
