Hur de förnekar och grumlar källorna…

Redan på 1990-talet var det känt att alla de platser som bär namnet ”St Olofs Källa” eller något liknande, är uppkallade efter Tor. Precis som Frej förvandlades till ”Sankt Erik” efter en högst obetydlig kung, som aldrig kanoniserats på allvar och heller inte erkänts av Påvekyrkan, var Olof Haraldsson av Norge inget helgon precis. Men Tor var en gud, och han var flitigt dyrkad, framförallt i Götalandskapen. Allt detta skrev vid namn Anders Hult redan på 1990-talet i sin bok ”Källan till Vattnet” som fortfarande går att få tag i.

Att Sankt Olofs socken i Skåne bär sitt namn efter Tor, känner också många till – Helgonet med sin yxa efterträdde Tor med sin hammare, men i Torskog vid Lilla Edet vågar man inget skriva om den Torskälla som finns där – utan förnekar helt källforskningen – allt man vågar viska om, är att källan är från ”förkristen” tid. Så ljuger och viskar de kristna – men från vilken gud leder då Torskog sitt namn – är det inte Tor själv, kanske – som just syns i det teofora ortsnamnet ?

Angående Lunkenende, som St Olof en gång hette, kände jag en kvinna i den byn. Hon bodde bara 500 meter från källan, men hade aldrig besökt den, aldrig gått dit, aldrig druckit av dess klara vatten. Hon hade varit svårt sjuk, anorektisk – lidit av hjärtfel – men jag visade henne Tors Källa och lät henne dricka av dess klara vatten. Jag gick Skåneleden dit, vilade vid hennes härd, sov hos henne. Jag vandrade förbi Odensjön, Hallaröd – med ännu en Torskälla – och ända från Klippan, vid Olsok och Olsmäss, som också firas för Tors skull, och inte för någon annan. Regnets och åskans gud måste man ha på sin sida i skördetider, det vet varje hederlig svensk av bondestam, och Tor står för skörden han också, inte bara äringens Frej.

Hon visste inte mycket om källor. Inte heller om källforskning. Hon tog den falska historia man snickrat ihop på 1800-talet om ”Jungfrukällan” högre upp från den gård där Torskällan i Sankt Olof ännu ligger för äkta, och förresten är ju Jungfrukällan en film av Ingmar Bergman också – det finns mycket om hedet och kristet i den filmen, gjord på balladen om Herr Tyres döttrar i Vänge. Jungfru var hon inte, det kan jag försäkra – men hon log och skrattade gärna, också vid källan den sommaren. Nå, nu fick vi inga barn ihop, men hon hade redan ett med en man som svikit och bedragit henne. Gissa vilken gud han hade, och var han kom ifrån. Det var inte från vårt land…

Nu läser jag om hur Ölänningar vid Källa ödekyrka förnekar Tor de också, och som de ynkliga stackare de är vägrar att nämna Tors namn. De säger att St Olof skulle vara den, som beskyddar sjöfarare – men Tors Män och de som någonting vet, inser sanningen och låter källornas friskhet vederkvicka sitt inre. Länsstyrelsen i Kalmar borde förmodligen veta att hut går hem, och våga släppa all sin motbjudande kristendom. De borde våga omnämna Tor, och kalla saker vid dess rätta namn. Sluta ljuga, helt enkelt.

Hur fick Aqua Virgo sitt namn ? Vet ni inte ens vad namnet ”Jungfrukälla” kommer ifrån ? Man benämner ett källsprång så, när det första gången kommer i dagen. Sedan kan källådern dyka ner under jord igen, och komma upp på en annan, stensatt plats – som Tors Källor vid Källa på Öland, och de många, många Torskällorna i Skåne.

Överallt förnekar de Tor. Överallt förnekar de den gud som ger oss vattnet och regnet från himlen, och glömmer hans kraft.

Men det folkliga motståndet fortsätter. Lev som jag, och känn, att du har de gamla gudarna på din sida. De sviker dig aldrig, om också somliga kvinnor ständigt sviker.

Eller – för att tala ett annat språk – lev likt en Asatrons partisan.
Vår dag ska komma. Tills dess, skyddar vi de källor som är våra, och som rinner fram ur marken vid våra fötter.

J’ai changé cent fois de nom
J’ai perdu femme et enfants
Mais j’ai tant d’amis
J’ai la France entière

Angående Marvels DUMMA HOR emot THOR…

Såkallat ”Christian Belittlement” – det vill säga falsk appropriering, uppsåtligt förlöjligande och förminskande av Nordiska Traditioner och Asatrons Gudar, blir allt vanligare och vanligare nuförtiden. Det sker såväl i USA som i övriga delar av Världen. När det gäller den svarta kulturen i Amerika, Judendomen eller andra minoritetsgrupper är media över hela världen inte sena att fördöma Kulturell Appropriering som rasism, och uppsåtlig förstörelse.

Men – när det gäller vår egen gemensamma Nordiska och Svenska kultur – ja då håller sig dessa förståsigpåare, ”Pundits”, dessa falska honoratiores, dessa skenheliga filmrecensenter tysta, och lyfter inte ett finger; gör aldrig ett enda tangentnedslag…

Varför är det så, månne ?

Nu har det uppstått en vild och o-ordnad debatt i ”Variety”, Dagens Nyheter och andra organ. Orsaken den här gången lär vara att Malaysias regering förbjudit Marvels senaste dumma, jönsiga och fullkomligt urvattnade Hollywood-spektakel betitlat ”Thor – Love and Thunder” för en påklistrad, obligatorisk gay-scen i slutet, där två män lär pussas. Jag erinrar mig först av allt hur det Isländska Asatrufélagids Allsherjargodi Hilmar Örn Hilmarson – som är en vis och lågmäld man – för många år sedan fick frågan vad han anser om Marvels och Jew Yorks ständiga bastardiseringar, rasistiska och osmakliga påhopp emot den VERKLIGE Thor, och Asatron som företeelse och religion.

Dagens Nyheters recensent tyckte att den senaste Marvel-soppan var tunn, plastig, illasmakande och innehållslös – och det stämmer !

 

Hur ser den VERKLIGE Thor ut, och hur är han till sinnet – Har ni aldrig ställt er den frågan ?

Hilmar Örn Hilmarson svarade lugnt och stilla att Amerikanernas ständiga krumsprång föga intresserade honom, och att de hursomhelst påstås försiggå i Marvels Univerum, som inte har någon påtaglig likhet alls med vår vanliga verklighet i Midgårds dalar, och därmed den värld vi lever i. Detta skedde redan 2015, och Asatrufelagid hade förstås – då som nu – viktigare saker för sig än att lyssna till amerikanska journalister och deras idiotiska prat, och därför brydde man sig heller inte om ännu dummare amerikanska filmer.

Den VERKLIGE Tor, och Åskans krafter klarar sig ändå, så blev det diplomatiska svaret den gången, och det kan Islänningarna förstås ha alldeles rätt i.

Men ändå tror jag – för min del – att den kulturella Isolationism, som Asatrufelagid ibland företräder, skadar Asatron som företeelse mycket mer än exempelvis intoleranta muslimer i Malaysia, eller någon annanstans. Kulturell Appropriering ÄR en reell fara, överallt i hela Världen, och den faran är värd att ta på det allra högsta av allvar, särskilt när den dyker upp i vårt eget land. Malaysia och dess befolkning må ha sina åsikter för sig – det är sant – men vi har också rätt till vår egen kultur, och den måste vi aktivt försvara, innan man trampar på oss och försöker utplåna den, liksom så många gånger förr.

Jag har skrivit om hur politiska grupper på yttersta vänsterkanten, inom de sk ”autonoma” och drogliberala sfärerna försökt ”Ta Över” Torshammaren som symbol, och hur ”Forn Sed” och dess alltmer fåtaliga proselyter försökt göra Torshammaren till symbol för Homosex – ett sammanhang som den inte alls hör hemma i.

Jag har försökt peka på rena basfakta, och förklara för er vem Thor i själva verket är, hur han ser ut, hur han beskrivs enligt historiska källor, och hur han är och agerar.

Se ovan i mitt artikelarkiv.

Tor är – och har alltid varit – kommer alltid att vara – en rödhårig, rödskäggig medelålders man, ingen skönlockig hipsteryngling med långt blont hår. Han är det arbetande folkets gud, en bondekarl och en hantverkare – sådan är han till sinnes, så ser han ut. Han är matfrisk, ätande och rödlätt – han dricker djupt när tillfälle ges, men hatar orättvisor – särskilt emot svagare och de som ingen annan hjälp får – han är snäll emot barn, gamla och vapenlösa, går alltid till fots – Tor rider aldrig, även om han kan åka i vagn och föraktar varken sill eller gröt till frukost, vilket vi lär oss av Harbadsljod.

Bakom Amerikas förbannade HOR – döljer sig den RIKTIGE Thor…

Och ändå är det allt färre och färre människor på vår jord, som verkligen förstår Thor eller tar honom på allvar, nuförtiden. Måtte åskan slå ned i huvudet på dem, och utplåna dem alla – för Thor och naturkrafterna är inte att leka med, när deras vredes dag väl kommer.

Personer med ytlig kunskap, de som aldrig läst ett sent tillkommet och antagligen kristet påverkat Eddakväde som Thrymskvida till slut borde inte yttra sig om Thor överhuvudtaget. Hela tiden övervärderas det korta lilla stycke där Loke narrar Thor att ta på sig en brudklänning och spela Frejas roll gentemot Thrym, Tursarna och deras giriga anhang, men den sagan är inte alls någotslags reklam för Homosex eller ens Transvestism – och kan inte kidnappas av någon PK-maffia heller, för läser man den till slut skall man upptäcka att den är en varning för guldtörst, habegär och girighet, något Thor som det enkla folkets gud föraktar.

De borde också läsa Allvismál, vilket ger en annan bild av en delvis intellektuell Thor – han som tävlar i klokskap emot dvärgen Allvis, som är ute efter Thors egen dotter – kanhända Trud, vars blotta namn betyder styrka – enbart för girighets och perverterad kärleks skull – men som Thor slutgiltigt besegrar, även om hans kunskap är grund – han räknar som i en namnthula upp olika företeelser i universum, och hur olika sorts varelser benämner dem, men han har – till klar skillnad från Oden – inget djupt vetande, ingen analyserande läggning eller någon djup törst efter ny kunskap, vilket Oden alltid har.

Asatrons gudomar är arketyper, de finns i människorna och i oss alla. Jag har märkt; att läkare, kirurger, smeder, polismän, soldater och hårt arbetande människor i gemen – de som tillhör Sverige, vårt eget land  – har oändligt lätt för att ta till sig Thor – och så har det alltid varit – de kan bära sina Torshammare med stolthet, för de är inga fjollor, är inte av Loke – tål inte vad äckel vi stundtals alla får trampa omkring i och vad vi ser omkring oss.

Hipster-skäggen, de bortklemade; de överdrivet intellektuella, fjollorna, muslimerna, de kristna och alla andra, som det finns nog och övernog av förstår inte Tor, de inser aldrig hans storhet, begriper sig inte på honom – och därför går det ofta som det går. De är rädda för den manliga styrkan. De är aggressionshämmade, snöpta i sin ständiga vilsenhet, utan mål och mening kritiserar de vad de aldrig kan förstå – och den Tors befriande och renande kraft som aldrig kan bli deras – och därför försöker de göra ner honom. De hatar Tor, vill inte acceptera hans närvaro – men åskan – och mycket annat – likt kriget i Ukraina, och den enkla vilja det Ukrainska folket har till att försvara sig – kanske deras enda försvar, likt Tors hammare för oss – ska kanske en gång slå ned i deras huvuden, och rena dem från allt deras självbelåtna fjolleri, som när Tor slutgiltigt tog sin hammare åter, och krossade skallen på Trym.

Vad är Satori – eller ”Varats Blixt” som Heidegger talade om ? (Fråga för de filosofiskt Torstroende, och de som lärt sig läsa…)

De av er som förstått skillnaden och syntesen mellan vad Nietsche en gång kallade det Dionysiska och det Apollinska – även om vi inte ska tro att Tor eller Loke är Dionysos, även om Odin kan ha drag av Apollon, en gud för kunskap och ljus han också – och som begripit det här med arketyper och Jungiansk psykologi skulle kanske ta fram den amerikanske psykologen Robert Bly’s bok ”Järn Hans” – den var mycket populär under det tidiga 1990-talet – men är idag helt bortglömd.

Och den som har sina öron till att höra, han höre.

Robert Bly var faktiskt amerikan, men han hade en hel del kritiska uppfattningar om både det amerikanska samhället och vad vi ser runt om i Världen. Man gav honom naturligtvis aldrig något Nobelpris – kanhända därför att han var poet och alltför mycket omhuldade just Thor eller Tor – men låt oss dröja kvar vid den verklige Thor ett slag.

Möts vi av kulturell appropriering, så låt oss köra den BAKLÄNGES emot vår kulturs och tros fiender – Vi behöver inte sänka oss till deras låga nivå, men också vi har våra vapen…

 

Av en ”meningsfull tillfällighet” låt oss säga – eller det som kallas synkronicitet av somliga – har jag just fått tag i en hel del notiser, som har med Tor att göra. Därför fortsätter denna blogg på det tema Tor själv angett, ett tag till – även om det sker lugnt och stilla, och utan de urladdningar och den sommarens åska, som snart borde komma..

 

I vilket Jens Flycht menar att det ”inte skulle gå” att härleda skålgroparnas betydelse

Bara några minuter efter att jag publicerat mitt senaste inlägg om Karlebys Gånggrifter, gjorde en viss Jens Flycht, annars en flyhänt journalist ett inlägg på den utmärkta bloggen ”Sverigereportage” som jag ofta brukar läsa. Den utgör snarast en motsvarighet till bokserien ”Sällsamheter” som landskapsvis redovisade märkliga föremål, fornfynd, sevärdheter och personhistoria över hela Sverige – numera är den för länge sedan utgången, men kan hittas på exempelvis tradera…

Denna gång har emellertid Jens Flycht tagit sig vatten över huvudet. Han menar att det ”inte skulle gå” att härleda Skålgroparnas eller Älvkvarnarnas användning, när de skapades under yngre stenålder eller bronsålder – en för mig ganska häpnadsväckande slutsats, som vederlagts av de flesta arkeologer. Dessutom talar han emot sig själv, när han nämner att traditionen med ”smörjning” och offer i älvkvarnarna är hundratals år gammal. Varför skulle den då inte ha kunnat traderas ännu längre tillbaka i tiden ? Ok, vi har inte absoluta bevis för detta, eftersom vi saknar skriftliga källor – men VAD är egentligen skriftliga källor värda ? All arkeologi vore omöjlig som vetenskap, om man inte fick ta till indicier eller bedömningar av sannolikhet.

Betrakta här denna hällristning från Vitlycke i Tanum. Den föreställer helt klart guden Tor, med hammaren lyftad, åkande i en hjulförsedd vagn, som verkar förspänd med ett bockliknande djur. Hällristningen är minst 1600 år gammal, vilket man kunnat datera tämligen exakt med hjälp av spår av nötning och jordlager – den var ”övertorvad” tills Tanums hällar blev riktigt undersökta. 3600 år av historia har inte förändrat bilden av Tor, och förutom det har vi också dussintals andra bevis för att Asatrons myter faktiskt kan härledas tillbaka till Bronsålder, vilket bland annat bloggen ”Brons & Blod” redovisat rikhaltiga och utförliga bevis för, inklusive noggrant angivna akademiska källor.

Om nu saker och ting KAN traderas i minst 3600 år, varför skulle det då förhålla sig annorlunda med ”älvkvarnarna” ??

Förvisso har Jens Flycht rätt i att inte alla kommuner i Sverige är ärliga eller sanningsenliga, när det gäller hur de marknadsför sina fornlämningar till turist-industrin. Det gäller inte minst det kristna Västergötland, och exploateringen av det fejkade ”Arn-land” och vår medeltidshistoria, inklusive de påstått äldsta kyrkorna, vilka jag behandlat i flera inlägg. Men, Jens Flycht skriver – och här är jag benägen att ge honom rätt…

Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.

Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia.
Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:

”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal
älvkvarnar, små skålformade urgröpningar.
I dem offrade forntidens jordbrukare för att
få en god skörd. I kultens centrum stod
frukbarhetsgudinnan, modergudinnan.
Älvkvarnarnas var hennes tecken”

Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.

Detta är rätt och riktigt. Påståendena om en ”modergudinna” under Bronsåldern luktar båg, jox, lögn, hitte-på och BOGUS eller med andra ord pseudo-vetenskap. Antagligen står vi här inför en vilsen kommunal kultursekreterare, som lortat ned sig med ”fornsederi” och annan bluff, i stil med Marija Gimbutas och hennes för länge länge sedan avslöjade new age hokus pokus-teorier, som motbevisats gång på gång.

Sundbybergs Kommun borde VETA BÄTTRE än att publicera Hitte-på och BOGUS som varande vetenskaplig sanning… (Bildkälla: Sverigereportage)

Dessutom gör Jens Flycht en ordentlig tankevurpa, då han säger att skålgropar också skulle förekomma på vertikala ytor (helt utan att ge något exempel på det) och att detta skulle motbevisa det faktum att man i århundraden och i årtusenden offrat smör, säd och annat i dem. Men varför det ? Om skålgroparnas existens nu verkligen är ett ”mysterium” som Jens Flycht själv påstår, kan man inte tänka sig att det funnits flera användningsområden ? Fantasifulla teorier saknas inte. Jag har själv läst om skålgropar på hällristningar som en markering av stjärnbilder, antal barn, dagar och i England har man framlagt teorier om att det skulle röra sig om inknackade fixpunkter för forntida lantmäteri – ett slags gränsmarkeringar eller måttenheter, då flera Engelska gropar eller knackmärken har exakt samma diameter – en ”inch” eller tum…

Denna hällristning från Bohuslän innehåller yxlyftare på båda sidor om en tydligt markerad gräns…

Inte alla skålgropar har samma betydelse – vilket blir helt uppenbart om man detaljstuderar dem. Mycket ofta ligger de på isolerade stenblock eller hällar, helt utan någon form av bilder eller någon ”figurativ” ristning i närheten, eller intill groparna i stenen, som i en del fall tydligt kommit till med hjälp av knackstenar, och i andra fall med mejslar av metall, vilket man faktiskt kan spåra och urskilja. Somliga har menat, att det varit symboliska riter med eldborrar och liknande, som man tagit till vid solstånden. Även i sen folktro fanns liknande ceremonier. Man lät den ”gamla” elden brinna ut i vedspisen eller eldstaden, och tände en ny som ”gnideld” – och sparade glöderna till nästa solstånd – förmodligen var det inget ”magiskt” eller andligt alls med detta – utan bara en praktisk sedvänja. Det här känner inte Jens Flycht till, men nu så är han ju bara en svensk journalist, och inte en ÄKTA hedning, som jag själv..

För övrigt har man hittat skålgropar i Grekland, Israel, på Sardinien, i hela Europa inklusive brittiska öarna, och dessutom också så långt bort som i Sydamerika och i Indien.. Självklart spänner detta fenomen över tusentals år och massor av OLIKA kulturer och folkstammar, och då kan det INTE finnas EN förklaring eller ett bruk bakom alltihop.

Men faktum är nog – också i Hinduismen har man sedan Vedisk tid ibland inte bara tänt eldoffer i större gropar – utan smort små gropar i offerhällar med koncentrerat smörfett, eller ghee… Om Indierna – såsom varande indoeuropéer – har denna ritual, oförändrad sedan drygt 4500 år – varför är det då så otänkbart för just Jens Flycht att tänka tanken, att det även i Norden kan traderas traditioner såpass länge…?? Nyligen visade SVT ett program med världens äldsta Lederhosen – ett plagg som ännu bärs i Bayern och alpområdet, men som faktiskt förelåg i stenåldersupplaga – så där ser man..

Betyder skålgroparna till vänster om denne yxlyftare från Flyhov vid Kinnekulle siffran ”fem” ? Och är skålgroparna ovanför och till höger om figuren en markering av solen eller månen i zenith, respektive vid horisonten – som en del föreslagit ??

Helt uppenbart är, att inte alla skålgropar har SAMMA betydelse. Studera exemplen från svenska hällristningar här ovan – för detta kan ni INTE motbevisa…

Idag har TOR namnsdag…

”När den snälle blir förbannad, blir han ilsken med besked !”

– skrivet av Tage Danielsson, svensk humorist och humanist

”A working class hero is something to be !”

– Skrivet, sjunget och sagt av John Lennon

 

Idag har Tor namnsdag enligt den nutida svenska almanackan. Många har – likt Loke – hans störste fiende och trätobroder – klara problem med honom, och förstår inte den manliga styrka, den värdighet och det lugn som Tor utstrålar. Men en som faktiskt tagit upp alla väsentliga fakta så här på namnsdagen är faktiskt ”Farfar Hebbe – en yngling på 78 bast” ifrån Skutskär, alldeles invid landskapsgränsen till Gästrikland – som bekant har det landskapet en bock som symbol, och bockarna är ju inte för inte Tors egna djur… Nåja – vi är alla ynglingar inombords, oavsett ålder, och alla behöver vi Tors styrka.

Före 1700-talet fanns inte Tor som egennamn i Sverige, vilket Farfar Hebbe mycket riktigt konstaterar. Inte i de övriga Nordiska länderna heller – det har aldrig varit Nordiskt namnskick att uppkalla sig direkt efter en gud – som jag många gånger påpekat för er. Inte förrän långt in på 1900-talet vågade man göra en namnsdag för Tor – namnet ansågs helt enkelt som ”för hedniskt” och den Svenska Kyrkan förbjöd oss att ens nämna honom i namnlängden. Dessa kristna fördomar har hängt i ända sedan 1000-talet, då Tor framstod som Hedendomens store försvarare, och som vi ser av Rökstenen och många Torshammar-fynd, var han redan självklar i den rollen från tidigt 800-tal och framåt, också i Sydskandinavien.

Hammartecknet – ofta utnyttjat för skydd och lycka – finns  också på många gravstenar – också så långt bort som på Arlington Cemetary, Washington DC, USA

Men nuförtiden finns det 5 433 Tor i Sverige, samt 14 520 Tore – trots att det riktiga namnskicket – att uppkalla barn till Torbjörn, Torult, Tordis, Torborg osv – syns allra best i runsvenskan – och numera har Institutet för Språk och Folkminnen utgett ett run-namns lexikon – som man kan ladda ned i .pdf format eller köpa som färdig bok för 240 kronor om man vill – och kanske är detta en lämplig julklapp för många blivande föräldrar..

Under Thor- och Tor- i lexikonet finner vi namnen Tora, Torbjörn, Torfast, Torfred, Torfrida, Turid, Torgard, Torgaut, Torgisl, Torgils, Torgrim, Torgunn, Torgunna, Torgeirr, Torgerd, Torgrim, Torhild, Torheid, Torkettil, Torkel, Torleif, Torlak, Tormarr, Tormod, Tormund, Torgny, Torsten, Torulf, och Torvald, för att nu bara nämna några. Detta visar tydligt, hur älskad och vördad Tor varit bland vanligt folk.

Detta är INTE Tor…

 

Idag sprids kristna Nidbilder av Tor, främst genom amerikansk populärkultur och oseriösa media. Till och med SVT tog upp saken i ett kåseri signerat Henrik Sköld från 12 September i år – men det är inget vi verkliga Hedningar och Asatroende bryr oss om. Vi är inte som de kristna och muslimska fundamentalisterna, som hela tiden knivhugger folk eller spränger dem i luften, så fort de ser något som inte passar deras egen smak eller föreställningsvärld. I SVT inslaget medverkade också den seriöse och sansade Johan Adetorp, lektor från Linnéuniversitetet, vars sakliga tonfall hindrade SVT för att spåra ur helt och hållet – och vad dataspelsbolag och därmed likställda gör med Tor eller Thor, intresserar oss inte nämnvärt..

Detta är heller INTE Tor överhuvudtaget…

Hur Tor är till sinnes kommer bäst fram i Eddakvädet Harbadsljod, där han konfronteras med den dryge och oförskämde färjkarlen Harbard, som vägrar att ro honom över ett brett sund. Järavallen, nära Lomma i Skåne nämns i dikten, som faktiskt är förlagd till Öresund; och alltså inte vilket sund som helst (se vidare under ”Tor” i artikelarkivet ovan, huvudrubrik Asatro) Tor säger att han ätit sill och hafvri – alltså havre, antagligen i form av havrekakor – en skånsk bondes frukost (tidiga översättare misstolkade detta som hrafri, alltså bockar, dragarar, varför Nils Fredrik Sander skrev ”bock-kött” om tors frukostmåltid, när det står något helt annat i originalet) .

Tor är en rättfram, enkel medelålders man, med rött skägg och rött hår, som alla vet – och hans vanor är ytterst enkla. ”Barbent står du, har inte ens byxor på benen” säger Färjkarlen Harbard, och antagligen får vi tänka oss Tor i en enkel, lång kolt som räcker ned till halva låren, vilket järnålderns bönder ofta hade – i alla fall om vi inte skall tänka oss honom i Kilt, som ”Magnus Barfot” av Norge. Vi vet från Hymiskvida eller berättelsen om Tors fiske att just fisket är hans tidsfördriv, och Tor kommer österifrån, gående till det sund där Harbard väntar på honom. Nu är det så att ”Harbard” i sig är ett heite eller tillnamn för Oden, men de flesta forskare visste redan tidigt, att det är ingen annan än Loke som förklätt sig, och försöker framstå som en förklädd Oden, hela kvädet igenom. Under dess gång nämner han saker som bara Loke själv – men INTE Oden kan känna till, som den dolda ”grottan” under färden till utgårda-Loke – något som bara Tjalve, Röskva och Loke själv kan veta, därför att de var ensamma med Tor just vid det tillfället. Till och med de amerikaner, som krampaktigt håller fast vid den omöjliga teorin att Harbard skall vara Oden, får det otroligt svårt med de smädeord, som färjkarlen slänger i ansiktet på honom.

PUNDIGT så det förslår… Och det är FORTFARANDE inte Tor…

Tor säger i Harbadsljod mycket riktigt att han är Odens egen son, och varför Oden – i förklädnad – skulle förolämpa sin egen avkomma å det grövsta, är svårt att förstå. Dessutom säger Harbad att Tors mor skulle vara död, men Tors moder är Fjörgynn eller Jorden, som aldrig kan dö – och Oden är en minnesgod gud, som aldrig ljuger. För det tredje använder Harbard Lokes smädelse från Lokasenna om att Siv, Tors hustru, skulle vara notoriskt otrogen, vilket inte är sant – eftersom hon ju är solen själv.

Slutligen börjar Harbard – på Lokes vis – skryta om sina erövringar ibland kvinnor och prata om sex mitt inne bland förolämpningarna – också ett drag, som endast Loke uppvisar – I Lokasenna skryter han ju med att ha lägrat, förfört och övergett snart sagt varje Asynja. I den tjugonde strofen säger Harbard att han trollade en trollkarl vid namn Hlebard eller ”leopard” från vettet när han var i österled – men trollkarlen gav Loke sin ”gambanteinn” eller ”gamman-ten” (fröjde-pinne eller ”joystick” skulle vi säga på modernt språk) och Tor kommenterar, att Harbard då lönade god gåva med enbart ont. Vi vet alla att Loke är homosexuell och genompervers – och dessutom brukar Loke uppträda som lönnmördare – han tog ju livet av Tjatse, Skades far – vilket Oden däremot aldrig gör.

Detta är Fanimig HOR och  inte TOR…

Tor hatar mannamån och orättvisor, och han förklarar själv i Harbadsljod att han slåss emot Jotnars och Resars talrika släkte eftersom Midgård annars skulle översvämmas av dem och mänskligheten gå under – och han hyser alltid medlidande och medkänsla med dem som är i underläge – särskilt med barn. Harbard-Loke, den storsmädaren; säger att Tor har trälarnas ätt, men det bör ingen tro.

Han är själv en symbol för det arbetande folket, bönderna, fiskarna, allmogen, industriarbetaren med sin slägga – och i ”Allvismál” visar Tor att han långtifrån är någon dumbom eller klumpeduns, när han i gåtgissning besegrar dvärgen Allvis, och ger grundligt till känna sin kunskap om hela det Hedniska kosmos, med namn och allt.

Tor går eller vadar dagligen till Asarnas tingsplats på Idavallen, får vi veta i den poetiska Eddan, där alla andra Asar och Vaner rider – men ”Kormt och Ormt och Karlögar två – Tor skall de vattnen vada” står där – och en ”karlög” eller ”kerlaug” på isländska, är en kar-formad fördjupning i berggrunden.

Mera om Tor finner ni ovan, som sagt – och med Rödbetssoppa, fläsk och soppa på röda nypon, har den Hedning, som skriver detta hedrat Tor idag – på hans namnsdag.

DETTA är TOR eller THOR – Och SÅ skall det för alltid vara, intill Ragnarök !

I just think its concept is revolutionary. I hope it’s for workers and not for tarts and fags. I hope it’s about what Give Peace a Chance was about. But I don’t know – on the other hand, it might just be ignored. I think it’s for the people like me who are working class, who are supposed to be processed into the middle classes, or into the machinery. It’s my experience, and I hope it’s just a warning to people, Working Class Hero... (ännu ett citat från John Lennon)

Dundraren

Igår föll 34 mm regn under tre timmar på den ort, där jag vanligen vistas. Det var åska i luften, och jag kände på mig att åskan strax skulle slå ned, redan när den första blixten träffade, en kilometer bort. Och det var nog tur, att jag som Hedning fick denna förvarning och tillfälligt sökte skydd för regnet inuti en byggnad. Ett trettiotal personer gjorde inte det, och fick uppleva hur blixten slog ned ungefär 5-6 meter från dem – men dessbättre blev ingen skadad, denna gång.

De flesta personer som träffas av blixtnedslag, överlever dock i nio fall av tio, enligt vad statistik lär visa. I Sverige lär det vara ungefär 5-6 personer varje år som får hög Voltampere genom kroppen, och ändå överlever. Mötet med blixten är ett möte med Tor själv, en epifani, en gudsuppenbarelse, för det finns gudar i naturen, som varje hedning vet. De flesta som träffas av en blixt får också bestående effekter, och i hela Världen lär det vara närmare 24 000 personer som varje år träffas av en blixt – och deras liv blir sig aldrig riktigt likt igen, när de fått en uppenbarelse av naturkrafterna.

Jag har en kollega, som berättade om när en signalist träffades av en blixt, och hans metallförstärkta kängor bokstavligt talat exploderade. Ofta händer det att blixten ”går ut” vid ett metallföremål, eller fötterna. ”Sidoblixtar” och spänningsskillnader i marken kan också leda till ”snuddträff” för de som inte aktar sig i tid.

Nycklar, mynt och andra metallföremål som finns i närheten av en mänsklig kropp kan också hettas upp, och ge svåra brännskador – om inte blodkropparna i kroppens kapillärer förångas och ger upphov till en del intressanta mönster på huden, sk ”Licthenbergska figurer” som denna bild visar – vanligen bildar de också trädliknande eller blixtliknande mönster.

Sådana mönster uppstår redan när man står i närheten av en blixt – en direkt träff kan slita kläderna av en person, förånga vatten eller svett på kroppsytan och ge upphov till ännu värre skador, och ändå finns det dem, som överlevt en direkt träff av blixten ända upp till sju gånger. Bevis finns för att tusentals människor över hela Världen verkligen fått sina liv förändrade av Tors åska, och ändå är de flesta dumma amerikaner och engelsmän, som inte ens inser, att det var Tor som utvalt dem, så att de kunde förändra sina liv.

Vad Tor gör, är stora ting – men som Hedning hade jag alltså tydliga föraningar, och överlevde helt oskadd. Inte ens mina många fiender verkar kunna förgöra mig, när jag har Asa-Tor själv på min sida – så tolkar jag himlens budskap.

SVT rapporterar idag om hur den Frikyrkliga sk ”Ansgarii-Kyrkan” i Jönköping helt utplånades igår och brann ned till grunden till följd av ett blixtnedslag. Ett tydligt tecken bland många, som visar Tors missnöje med Ansgar och Kristendomen – och vem vet – kanske kommer den snart försvinna…

Såhär gick det med Ansgarii-Kyrkan i Jönköping. Den försvann med ett enda hammarslag…

”Hedniska Tankars 10 Populäraste sidor, 2020”

Årskrönikor är numera legio i svenska media, och själv har jag skrivit ganska många av dem genom åren.

Hedniska Tankar- den blogg ni läser just nu – är den största och mest besökta enskilda bloggen i hela det hedniska Sverige, och större än många förenings- och samfundssidor. Den har funnits i över nio år eller nära ett decennium nu, men här på WordPress är den bara lite över sex år gammal.

Ser man till statistiken från 2020, så har inte mycket förändrat sig sedan 2019. Freja är fortfarande den mest populära ibland bloggens olika ämnessidor, med 4197 besök, emot 3607 besök för 2019. Med tanke på att hela artikelarkivet här ovan fick 40 277 besök år 2020, så innebär det att mer än var tionde arkivbesök berör just gudinnan Freja, Freya eller Freyja – för just henne vill alla av någon anledning alltså läsa om – kanske för att man inbillat sig, att mina sidor på något sätt skulle innehålla något erotiskt material (tja, vad vet väl jag ?) eller också för att läsarna och läsarinnorna behöver Frejas krafter i en övrigt kärlekslös Värld.  Ni får välja själva, vad som är den rätta förklaringen, för jag kan då inte redogöra för det…

Asatro kommer som det näst mest populära ämnet, med 2070 besök emot 2049 stycken för år 2019. Intresset för Asatro växer hela tiden i Norden, men kunskaperna i ämnet är dåligt utbredda här och var, främst på grund av fake news och felaktiga fakta från ”forn sed” – ett uttryck som aldrig användes under den hedniska tiden – och en rad små grupper av fanatiker, som ännu tillåts springa lösa i det svenska samhället, utan att bli motsagda och nedkämpade med rena fakta sorgligt nog.

Därefter kommer sidan om Jul och Midvinter som den 3:e största, med 1701 besök år 2020, 1400 besök år 2019 – och 1609 besök för år 2018, eftersom den sidan var med ibland de tio mest besökta redan då. Intresset för Jultraditionerna skiftar något här alltså, men i fjol har de varit mer populära än någonsin förut, vilket kanske bekräftar vad Kungen sa i sitt Jultal, som jag ju tog upp så sent som igår. I kristid behövs traditionerna, det egna folkets kultur och sammanhållning, ifall vi skall kunna bygga ett starkt samhälle.

Läs och ät tills ni kräks – ty detta är min lekamen !

 

Sidan för ”bröllop och trolovning” ligger fortfarande kvar som nummer fyra, nu med 1067 besök emot 1300 besök under 2019 – kanske är folk inte lika giftassugna under pandemins och sjukdomens år 2020, som de var för två år sedan. Däremot är Tor, Trudvangs Dundergud och Människosläktets starke försvarare ny på femte plats, med 1035 besök från de som vill läsa om honom..

Några frågor på detta ? Något som ni inte har lärt er förstå ??

Sidan om Vårblot fick 2020 1015 stycken besök, emot 1309 stycken för 2019 – och kanske har jag för tillfället blivit färdig med det ämnet, eftersom jag under 2020 skrev mindre inlägg om just det. Därmed har vårbloten hamnat på sjätte plats, följda av Lussi – ljusets helg, som inte alls började med några förment kristna Lucior.. 2018 fick det ämnet 2815 besök, och var tydligen väldigt populärt för det året, eftersom det gått ned till 1051 och nu 906 besök sedan dess – alltså bara tredjedelen så många..

Dyrka Freja – dyrka gudinnan utomhus, inomhus, i er själva och och överallt !

På åttonde plats kom sidan om Alvablotet med 847 besök, emot 732 stycken för 2019. Kanske har vårt förhållande till döden, begravningar och förfäderna blivit starkare accentuerat under 2020, än det varit under tidigare år.  Och Allhelgona, denna förment kristna sed har som alla numera vet sitt ursprung i hedendomen, och fanns långt före det att någon kristendom kom till detta land, där kristendomen snart inte mera kommer att finnas kvar – redan är ju 47 % eller så av vårt folk hedningar, och inom kommande år väntas andelen bli ännu högre.

Mina artiklar om arkeologi fick 2020 780 stycken besök jämfört med 710 besök för år 2019, trots att det är den ämnessida som innehåller flest och längst inlägg – vilket ni torde kunna konstatera om ni läst den… Midsommar blev det tionde mest populära ämnet, med 744 besök – och därmed var denna lista slut.

I nästa inlägg tänker jag granska de 10 mest populära enskilda inläggen från förra året – och till dess – Till Äring och Frid !!

externsteine

Gudarna och makterna finns i naturen, och där kan du också möta dem…. De finns inte i kyrkor, synagogor eller moskéer…

Ny sajt om Slavisk hedendom

Man gör då och då sina fynd på nätet. Sajten Soltsna Roshcha ägnar sig åt slavisk och rysk hedendom, som är mycket lik den svenska och nordiska. Den är relativt nygrundad och innehåller än så länge inte så mycket material, men strukturen känns igen, ty den liknar väldigt mycket den jag använt här på Hedniska tankar. Den innehåller sidor om vad som bör göras och vad man helst kan undvika, i likhet med min sajt, men använder också ordet rekonstruktionism – något som faktiskt är aktuellt i de slaviska länderna, då mycket litet av deras hedniska arv finns kvar idag, medan vi här i Norden faktiskt har en levande tradition och ett levande kulturlandskap och en bevarad, dokumenterad historia att bygga på, och det i mycket högre utsträckning än våra närmaste grannar österut.

Den ryske sol- och äringsguden Dazbog eller Khors, är densamme som Frej hos oss. I Finland kallades han Lemminkäinen, efter det finska ordet för ljum, varm.

Den för mig okände författaren till den nya sajten använder också ordet prayers eller böner, en kristen term som vi Nordiska hedningar och Asatroende konsekvent undviker, eftersom vi aldrig någonsin ber till våra gudar, men däremot hedrar dem med blot eller offer – för vill man ha något av makterna, måste man först av allt själv kunna ge något, det må vara mat, gods eller materiella ting, eller mera immatriella, som arbete eller kärlek.

Dazbog är de nygiftas och fruktbarhetens beskyddare, och den finske Lemminkäinen reser mycket riktigt ned till Tuonela eller dödsriket för att finna sig en hustru, vilket är en klar parallell till den Nordiska myten om Frejs gifte med Gerd, jordgudinnan. Än så länge innehåller den ryska sajten bara info om en gudamakt förutom denne, och det är Perun, som hos letterna kallas Perkuno, hos Litauerna Perkunas, hos Finnarna Perkele, hos nordliga samer Horagalles, hos sydsamerna Thore-Karl, och som heter Tor hos oss och Donar hos de gamla saxarna.

Perun är Tor, och Tor är Perun….

Den slaviske åskguden tänks ibland beväpnad med en yxa eller en klubba istället för en hammare, men alltjämnt sänder han blixtar över skyn, precis som Tor hos oss. Som sagt, likheterna är ofta större än skillnaderna, och man får heller inte glömma, att de Ruser som grundade Ryssland, till ganska stor del bestod av ett nordiskt folkelement, som man ännu kan spåra i dagens Ryssland och de baltiska länderna – andelen blonda och blåögda ryssar är större än man tror. Gårdarike eller Ryssland kallades Svitjod hin Mikla, eller det stora Sverige i de isländska sagorna, och så länge båda våra folk var hedniska, hade vi alltid en god fred, handelsutbyte och fria resor mellan våra respektive länder.

Också i det stora Ryssland blotar man friskt – gå du också och gör sammalunda !

 

Först med katolicism och grekisk-ortodox kristendom, kom krigen, som hetsade våra folk mot varandra. Kungar och Tsarer ville föra krig, och därför består vår historia av ändlösa slagsmål med ryssen, fastän vi från början var ett folk, och hade samma sinne. Nu färgas våra relationer istället av ömsesidig misstänksamhet och fruktan, men så var det inte för tusen år sedan, när våra länder ännu var unga. Själv har  jag rest mycket i Österled, och nedför Dnjepr i en kopia av ett fartyg från tusentalet, och ut på Svarta Havet därefter, vilket jag flera gånger skildrat och beskrivit. Jag har vänner både i Ryssland och Ukraina, och för min del älskar jag ryssarna och deras grannfolk dubbelt mer än amerikanerna, som till sin natur är falska och ytliga, där ryssen i alla fall är ärlig och sann.

Lite musik av Arkona, det kända Hedniska och Ryska folkrocksbandet…

Både ryssar och ukrainare – särskilt på landsbygden – är bättre än sitt rykte, och gästfria, enkla människor, som inte bär någon falskhet eller något dubbelt i sinnet. Visserligen är de inte alltid goda, men i alla fall ärliga med vilka de är, och alltid visar de då sina avsikter tydligt, om positivt eller negativt, om så till dans eller slagsmål. Jag trivs faktiskt bättre i Ryssland än i USA, måste jag säga, för min erfarenheter av det stora landet i väster har inte varit lika positiva, och om än jag inte kan mer än tjugo-trettio ord ryska, högst, har ryssarna alltid behandlat mig bättre än amerikanerna, och det är vad jag som svensk utgår ifrån.

På Lovat och Neva har ryssarna nu egna kopior av Vikingatida skepp, som seglar lika bra som våra…

Jag har också seglat med delvis ryska skeppsbesättningar, och om den ryske soldaten och sjömannen har jag bara gott att säga. Han är inte så bra på att ta egna initiativ, det är sant, kan sällan läsa kartor och sjökort och ibland knappt läsa eller skriva, och ger man honom en tamp, fortsätter han att hålla i den; utan att förstå att han skulle lägga fast och beslå den, som en svensk eller nordbo skulle förstå i en liknande situation. Ryssen är van vid kommandostyrning, och att hans chef talar om allt för honom, får han inte en direkt order, så förstår han inte längre vad han ska göra, eller vad som förväntas. Men ryssen har styrka och hängivenhet, han kan ro i timmar och slåss lika länge utan att bli trött, och sällan såg man en karl, som nöjde sig med mindre mat eller mindre sömn än honom. Och ryssarnas tapperhet kan ingen ifrågasätta – den har de bevisat om och om igen – trots despoter och dåliga ledare. I Ryssland finns heller ingen invandring som här, och man för en politik, som går ut på att stärka det egna folket och de egna familjerna istället – alltså tvärtom mot vad vår egen Regering gör här hemma i Sverige.

På en annan sajt läser jag just att Arkona, det ryska hårdrocksbandet, tänker återvända till Sverige nästa år – och då blir det ännu mera hedniskt – i Falun av alla platser. Till slut avsäger vi oss kristendomen, tsarerna, kungarna och de som så länge velat störta oss alla i fördärvet. Till slut förenas vi, under en gemensam, Nordisk himmel…

Länge Leve Svitjod Hin Mikla – да здравствует великая россия

 

”Våra Gudamakter” – ny folder om Asatro

Saklig information är viktigt – nu när det finns en uppsjö av teorier, samfund, organisationer och till och med sekter – ja vad allt kan man inte hitta på Internet. På sajten ”Asatemplet” kan man hitta en nyutgiven skrift av Henrik Andersson, utgiven i Uppsala just nu i Oktober månad – som kort och på 44 faktaspäckade sidor ger dig ett kort ”vem är vem” i Asatrons Värld.

6037

Uppslaget har förstås funnits tidigare, från Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” från 1975 och vidare framåt, men vad som gör Henrik Anderssons skrift så läsvärd, är att den inte ger sig in på att redovisa de vildaste akademiska teorierna, och inte heller för mycket om väsen som Loke, Angerboda eller Hel, sk ”Rökkatru”, ”Lokeanism” och allt annat sådant, som det ändå finns nog eller övernog av på nätet. På det sätter fyller detta lilla häfte ett utmärkt hål i min bokhylla – och boken är charmerande trevligt och chosefritt skriven – ett slags enkel ”När Var Hur” handledning, som kan bli utgångspunkt för vidare studier i ämnet.

Tyvärr är den inte översatt till Engelska – nu när vi befinner oss i en internationaliserad värld – Asatro på nätet är till exempel en i hög grad Internationell miljö – vilket man skall vara medveten om – men här finner man rena basfakta, utan ”forn sed” eller förvrängningar…

Ibland har det hänt, att jag själv faktiskt hittat diverse egendomligheter även i vad som – på svenska – räknas som klassiska översättningar av Eddan. Mitt inne i Björn Collinders tolkning av Hávamal – just i inledningen på ”Runatál Havamals” med Odens schamanska resa i Världsträdet – har Collinder helt enkelt bara hoppat över en central strof med motiveringen ”Detta är Runmagi, och det ska inte översättas!” – ungefär som om hederliga Översättare kunde välja vilka kapitel de ska ha med i en bok, och helt hoppa över andra, på måfå, ungefär som ett gäng moderna teaterregissörer – som låter Hamlet spelas av idel raggare i 50-tals kostymer på en sjaskig bensinmack norr om Säffle – under två minuter – och sedan säger, ”Ja, detta är Shakespeare – oavkortad!

Problemet är förstås bara, att gör man så, talar man inte sanning. Då pratar man rent ut sagt strunt, och man kunde åtminstone ha den goda smaken att skriva ”i utdrag”, ”bearbetning av…” osv…

Henrik Anderssons folder innehåller som sagt bara basfakta – inga tolkningar, bearbetningar, alltför avancerade ”andliga” tydningar, personliga hänsyftningar, allegorier, figurativa tolkningar eller andra exempel på ”allmänhetens fria åkning” och det är just därför jag tycker hans bearbetning är så läsvärd, i dagens läge.

 

Snille_och_smak

Vi har Ohlmarks Edda från 1948, en poetisk och fri tolkning, fylld av must och märg, men med formuleringar som ibland träffar fullständigt fel, om man ser till det Isländska orginalet, som i transkription idag också finns att ladda ned från Internet. Vi har diverse moderna Edda-översättare vars editioner ännu är under arbete, och som inleder sitt tolkningsarbete med att tycka, att frasen ”Mannar, Allherliga Mannast !” som sägs om Guden Tor i Harbadsljod m-å-s-t-e lyda ”pojkvasker” istället – och som när man påpekar detta sakförhållande för dem sätter hela sin akademiska heder i pantraka motsatsen till sanningen.

Mannar Allherliga Mannast betyderMannen, den allra Härligaste bland Män” och den frasen kan inte betyda så mycket annat.

Detta behöver man inte ens vara språkhistoriker för att inse, eftersom de Nordiska språk vi talar idag faktiskt är ganska lika våra förfäders. Det finns ett värde i att låta guden Tor eller möjligen Thor faktiskt få vara just Tor, alltså den han ÄR och ingen annan, men detta har denna Emeritus eller möjligen ”E-mer-i-Thurs” inte förstått. Henrik Andersson inleder en tradition med att inte nämna de värsta Tursarna eller Trollen på hela Internet vid namn i sin skrift, och den traditionen följer jag också gärna nu, åtminstone till en del. Men – vi får inte glömma Marvels tecknare i USA, förstås. De som tycks lida av någotslags ”Thorettes” eller möjligen ”Tourettes Syndrom” så fort Guden Tor kommer på tal. Uttalar du själv Tors namn högt, händer det också ofta saker, har jag fått se – och det är kanske inte bara vidskepelse, eftersom han faktiskt är helig för allt fler och fler, och på sitt vis representerar en andlig kraft, som också kan materialisera sig i vardagen – skulle vi kunna säga…

I somras påpekade Gunnar Arpi i Svd – så att alla i den Asatrogna Världen noterade det – det gjorde åtminstone jag – värdet i att låta Guden Tor faktiskt få vara just Tor och ingen annan – och det värdet har i alla fall Henrik Andersson insett. Hans folder är fullständigt, kemiskt fri från allt sådant, som möter oss Asatrogna på media i annat fall, inklusive diverse politik (från vänstersidan, den yttersta högern ser vi faktiskt inte mycket av just nu) och känns därför härlig att läsa.

Jag rekommenderar starkt, att ni köper ett eget ex av den lilla skriften för att se vad jag talar om…