Grundböcker i Asatro – och svar på läsarfrågor

Som alla läsare vet och förstått är detta en personlig blogg, inte en ren informationssajt om Asatro, eller en introduktionssida för skolungdom eller liknande, men ett verk av en Asatrogen, som lever idag. Jag besvarar sällan läsarfrågor, men jag har redan skrivit några litteraturtips under huvudrubriken ”Asatro” ovan – klickar ni på det ordet och scrollar ni nedåt, kommer ni till ett gammalt inlägg som rekommenderar några objektiva och vederhäftiga böcker i ämnet.

Men, alltnog – för tre dagar sedan fick jag ett trevligt brev, ur vilket jag saxar följande:

Har funderat mycket på det som du skriver om att nordens historia och dess arkeologiska fynd, hamnar lite i skymundan. När jag tänker efter själv, och ser på dagens läroböcker så finns det ej så mycket beskrivet i dessa om nordens historia/mytologi. En enkel sökning på Bokus om asatro och vikingar ger mest böcker som är skrivna för sju till tolvåringar. Sedan hittar man mest engelska böcker som är skrivna om ämnet. Vilka böcker ska man läsa för att få mer information? Finns det böcker som är skrivna på svenska utan de tendentiösa inslagen? Jag har läst eddan, men köpte häromdagen en ny edda, som skulle vara så nära originalet som möjligt (codex regius vilket är originalet?). I denna bok finns det kommentarer och den var sammanställt utifrån flera olika översättare. Men man börjar fundera, när du beskriver feltolkningar från det fornnordiska språket. Försökte se vilka författarna var, fick upp att de levde på 1800-talet. Som jag sett på andra eddor verkar det vara många präster som är översättare. Dessa kan man tänka sig har/är mer tendentiösa.
Alltså böcker av intresse är väl sådana som beskriver det du berättar om i din blogg. E.x.v tiden före och under vikingatiden i Sverige, norden och Europa. Sådan litteratur som inte är eller har väldigt lite inslag av tenditiösa element. Men även böcker om nordbornas religion och utövning (eddan är väl given). Har faktiskt hittat två stycken böcker som kan vara av intresse: 9780190231972 , ancient scandinavia samt 9780415692625 , the viking world.
En till fundering som jag har är den om nordborna och samerna. Jag kan tänka mig att det förekommit visst utbyte mellan dessa folk t.e.x. Genom att samerna har en åskgud på sina ”trolltrummor”. Det finns även en gravhög i Sangis som ligger i Kalix kommun. I gravhögen har de hittat ben, svärd och sköldbuckla o.s.v. Och nej jag är ej same själv. Vad tror du om detta?
Det är faktiskt precis som brevskrivaren säger. En hel del moderna böcker är mycket tendentiösa, och en hel del Edda-utgåvor (som till exempel Lars Lönnroths version) är felöversatta – medan andra – som Collinders – lider av den lilla egenheten att vissa centrala strofer i Hávamál (bland annat den om hur Oden finner runorna) är bortklippta, fast Collinder ändå påstår att det skall vara den fullständiga versionen – och bläddrar man fram till fotnoterna, finner man att Collinder bara skrivit ”detta är runmagi och skall inte översättas” som enda ursäkt varför han tar bort, klipper och förvanskar.
Lars Lönnroth – som översätter ”Mannar allherliga mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” under förevändningen att han ”måste” översätta så (det måste man inte alls – denne gamle professor är antingen svårt senil eller helt enkelt dum i huvudet) är ännu värre, som exempel. Han är rent ut sagt intellektuellt ohederlig emot sina läsare, då han tror att han måste ”förenkla” (eller rättare sagt dra ned och besudla – för det är detta han hela tiden ägnar sig åt, när han tycker att berättelsen ”ska göras mustig” som han skriver – med uttryck som ”din bög!” eller ”gorma lagom” vilket inte alls finns i originalet – och vid sidan om ännu värre politiskt motiverade förvanskningar från USA (där Tor görs till transvestit) och sk ”PK-eddor” har man faktiskt rätt att ställa frågan vilka böcker som är åtminstone någorlunda objektiva, och kan läsas av nybörjare.
Själv tycker jag att Anders Baekstedts ”Nordiska Gudar och Hjältar” ISBN 91-37-09594-3  (mfl utgåvor) är en alldeles utmärkt och saklig bok att börja med. Den kom redan på 1960-talet på När Var Hurs förlag som en översättning från danskan, och har sett flera upplagor och uppdateringar sedan dess. Den politiserar inte, förvrider inte heller till någotslags ”Pk-tänk” á la vänstermänniskorna i ”forn sed”, utan håller sig historiskt korrekt och neutral, utan onödiga pekpinnar eller värdeomdömen.
Ur Baekstedts kapitel om Oden…
Folke Ströms ”Nordisk Hedendom” från 1960-talet är mer akademisk, men kortfattad, och var tills alldeles nyligen kursbok på universitetet, men lär knappast stå på pensum i just detta årtionde, då akademikerna hopar skällsord och fula tillmälen över de Asatroende, precis som vanligt. Teorierna i boken är delvis föråldrade och inte längre populära bland forskare idag, men boken innehåller också en riklig litteraturlista, och stimulerar till vidare undersökningar i egen regi, vilket är bra mycket bättre än dagens politiserade universitet.
Gro Steinslands ”Fornnordisk Religion” ISBN 9789127114296 som kom för ett antal år sedan, har jag gjort reklam för förr. Den är visserligen inte fri från värdeomdömen vad gäller dåtidens samhälle, och tenderar till feminism, men slår aldrig helt över i osakligheter, och innehåller också vissa försök till källkritik, ibland lyckade, ibland inte – men bokens verkliga förtjänst ligger i att den redovisar forskningsfronterna, som de såg ut under 2000-talets första årtionde, och därför verkar som en uppdatering samt komplettering till Baekstedt och Folke Ström…
Sangis-högen, så. Ja, enligt de flesta arkeologer utgör 800-talets gravhög från Sangis, ett solklart bevis för att även Norrbottens norra kust var befolkad av svenskar, och inte av samer. Den innehåller artefrakter som bevisligen var från Svealand, och inte är samiska, liksom hela begravningsskicket. Jag har inte funnit något på internet som tyder på att den manlige personen i graven – som har en fullständig vikingatida vapenutrustning varit något annat än just svensk, och från svealand – men i och för sig, möjligheten finns att artefrakter eller föremål kan exporteras mellan kulturer, eller att samer i området redan tidigt antagit svensk kultur och blandats med de svenska inflyttarna – det borde en antropologisk eller genetisk undersökning kunna ge svaret på, men jag har inte sett något om någon sådan, som sagt. Så när som på att ”lappknivar” och kanske några andra föremål importerats åt andra hållet (dvs från den samiska kulturen och in i den svenska) så torde motsatsen ha varit mycket vanligare, när det gäller hur föremål handlats med, och bytt ägare – oftast nog på fredlig väg, även om det – som jag skrivit tidigare med tanke på Koppom-fynden otvivelaktigt också rått krig, eller förekommit våldsamma sammandrabbningar, gång efter annan – och samerna var minst lika ofta aggressorn, eller angriparen.
I Sangis gick det helt säkert fredligare till, i alla fall vad man vet – och att detta var en svensk handelsplats och koloni, med en fast, åkerbrukande befolkning verkar vara ställt utom allt tvivel – och fler spår i exempelvis Tornedalen kanske finns – även om jag är föga beläst på förhistoria från just denna del av Sverige…
Otvivelaktigt fanns det svenska bosättningar i Nordligaste Bottenviken redan på 800-talet, fastän detta är något som ”somliga” inte vill erkänna…

AVSLÖJANDE: Hur du översätter centrala passager i Eddan, enbart med hjälp av en burk Red Bull… (inlägg från 10 Mars 2017)

Forna tiders Norröna, och vår egen tids isländska är och förblir ett underbart språk. Det finns så många bibetydelser, litterära allusioner och kulturella grundbegrepp i det språket som folk helt och hållet missar, även när de med viss rätt utger sig för att vara etymologer och kommer ifrån den akademiska Världen, där de tilldelats eller uppbär en professur med en och annan fin titel, och kanske en ännu finare grundlön – på våra skattebetalares bekostnad, naturligtvis. Eller om inte det, så i alla fall pengar från sagda universitets alltför frikostiga donatorer.

Ta istället det enkla och utmärkta begreppet ”Orkudrykkur” som det heter på Isländska, och som står skrivet på den burk med Red Bull Energidryck som jag håller i handen just nu.

Hedningar dricker inte sådant här, utom i undantagsfall

”Energidryck” som begrepp är egentligen fullständigt missvisande, för energidrycker innehåller ungefär samma mängd socker eller kolhydrater som vanlig läskeblask, och det finns inte alls mer energi i dem, bara för det. Vad de däremot innehåller är ganska stora doser av vanligt koffein – och de är inte alls mer energirikt än en kopp kaffe, som du ändå kan få eller dricka nästan varsomhelst i Världen.

Det finns tydligen svårt Red Bull-beroende amerikaner i vår Värld, som i egenskap av turister besöker Island, och en del av dem har ängsligt frågat på internet om Red Bull eller lokala motsvarigheter alls finns att tillgå på denna ensligt belägna ö i Nordatlanten. Svaret är givetvis ja, eftersom Island inte är något sagoland, fyllt av älvor och troll eller något idiotiskt Game-of-whatever Tolkien-rike, utan helt och hållet beläget i verklighetens värld; och ifall alla någotsånär vuxna människor som läser detta också kunde befinna sig där och inte låter sig själva fördummas så; att de urartar till inbillad ”forn sed eller något annat i den stilen skulle mycket vara vunnet, i alla fall om ni frågar mig.

Orkudrykkur” däremot – säger som ord något helt annat, och förklarar mycket bättre vad det faktiskt handlar om.Orka-dricka” på svenska helt enkelt, eller en dryck som man dricker för att prestera eller orka mer. Så enkelt är det. Det behövs inget djävla halvlatinskt joller eller något engelskt new age-flum om ”energier” (ja, ni vet) för att förklara den saken.

Varje verklig svensk eller Nordbo kan ändå förstå, vad ”orka-dricka” är och innebär.

En verklig Asatroende slutar inte hedna sitt folk och land därför att han är trött, han slutar när han är färdig…

Språket styr tanken och tanken styr språket – det är just därför det är så viktigt att finna rätt ord – och så är det också inom det här, som kallas Asatro.

”Drekkist i hofi” står det också på min isländska Red Bull burk, som jag alltså håller i handen just nu. Det är burkens varningstext, som på dålig och modern svenska har översatts till ”Konsumeras i måttliga mängder” vilket förstås är en mycket fri och oprecis, slarvigt kommersiell översättning, helt utan poesi eller känsla för sakers innehåll. Den isländska varningstexten är mycket mer kärnfull, för den säger att ”Ekki aeskilegt fyrir börn edha barnshafandi konur” – och så fungerar också Asatron – den är ingenting för barn eller barnrumpor, skulle man kunna säga – och missfoster eller ”gatukorsningar”, exempelvis, kan antagligen inte förstå den alls.

”Drekkist i hofi” betyder alltså att dricka med måtta, enkelt uttryckt – och är alltså en ren varningstext -men frasen betyder också mycket mer än så.

Den texten relaterar direkt till en central passage i Eddan, och en av de inledande stroferna i Hávamál, närmare bestämt. Vad frasen exakt betyder skall jag lära dig och visa dig, ifall du inte förstår den genast, och intiutivt gissar helt rätt – vilket ganska så många svenskar och nordbor fortfarande kan göra – om de har rätt anlag, rätt kulturell förståelse, rätt attityd och rätt förmåga.

Herne the Huntsman :”And now, thou shallst learn to cut down the mightiest tree in these Woods, with the single use of a HERRING !”

King Arthur: ”But that can’t be done – we shall do no such thing…”

Herne: ”Then, w-o-r-d-s shalt be spoken, because thou knoweth not what thy speakest…”

 

 

Såhär lyder Hávamáls nittonde strof, i Finnur Jonssons klassiska transkribering:

19.

Haldi-t maðr á keri,

drekki þó at hófi mjöð,

mæli þarft eða þegi,

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

 

Observera nu, att det står ”at hofi” här, och inte ”i hofi” vilket är ett modernt uttryck med en modern preposition. ”At” betyder förstås åt, för, till eller i riktning emot. Exakt samma fras ”at hofi” förekommer också i Vopnafjordssagan, där en av de kvinnliga huvudpersonerna berättar om en underlig dröm, som hon nyss haft:

Mik dreymði þat, segir hon, at veksá hér upp rísa at Hofi uxa bleikan, mikinn ok skrautligan

Kort sagt, Hon sa att hon drömde det, att det mitt ute på gårdsplanen växte upp en stor och ståtlig blek oxe – och det är på själva gården Hov eller Hof denna berättelse tilldrar sig. Det finns fortfarande många byar och gårdar som heter just ”Hov” i vårt land också – Hov i Hackås uppe i Jämtland är bara ett exempel – och Hov kan också betyda en konungs hov, till exempel, eller ett Gudahov, alltså en byggnad, där man inomhus ärar Gudarna, eftersom Asatron inte alls är och heller aldrig varit enbart en utomhus religon, eftersom man har vad arkeologerna kallar ”kulthus” bevarade i vårt land ända sedan bronsåldern, och för övrigt många ställen från äldre järnålder också – Rösa Ring vid Upplands Bro är ett annat exempel.

Däremot betyder ”Hof” på isländska aldrig aldrig någonsin ”hästhov” eller något ditåt, även om det är en ny homonym på svenska, eller ett likljudande ord – för på norröna och isländska (som alltså inte är samma sak – hoppas ni hänger med ?) heter hästhov hofr med ett tydligt r på slutet – dessa och andra saker kan man mycket lätt övertyga sig om i Zoegas klassiska lexikon över norröna, även om man nu inte dricker Zoegas kaffe..

 

Madr däremot betyder man, i överförd bemärkelse också flera män eller alltså manskap, eftersom det kan användas som plural. Det finns för övrigt en Madr eller Man-runa också, vilket alla runkunniga eller runska redan vet.

Mjöð betyder förstås mjöd, som alltså ska drickas ”efter hov” eller rättare sagt ” vid behov” på ren svenska, alltså när man verkligen behöver det, men aldrig någonsin annars. Också här infogar Hávamál en varningstext, som är på sin plats – för den texten – i flera föregående strofer, talar om alla slags osunda beroendeförhållanden, och inte enbart om överdrivet mjödrus, vilket de flesta översättare har missat.

 

Glömskans Häger svävar över rusets boning” – Hávamál strof 13

 

Nog om detta – men mæli þarft eða þegi, det vill säga ”tala vad tarvas eller tig!” står det också i Hávamáls 19 strof, och nog är det goda råd för en man, liksom en kvinna. Att ” Haldi-t maðr á keri,”

Det vill säga ”hålla män (pluralis) vid karet” (mjödkaret med andra ord, tänk på kung Fjolner som drunknade i ett mjödkar måste också läsas i sitt sammanhang, och här måste man begripa för vem eller till vem Hávamáls text är avsedd, man måste förstå textens sociala kontext, om man så vill.

I Hávamál är det ändå Oden själv som talar, det vet vi allihop. Han talar inte till fattiga vägfarande eller menlösa tiggare, som den svenske poeten Nils Ferlin skriver, utan till krigare, ledare och hövdingar. Det är just dem och inga andra, som skall hålla sina män vid mjödkaret, och endast med detta i åtanke, blir den fortsatta texten begriplig.

” drekki þó at hófi mjöð” – Drick du vid hovet ditt mjöd – det är jarlen eller Kungen, som ensam ska dricka vid Gudahovet tillsammans med Oden och Asarna, inga andra. Manskapet dricker och festar för sig själva, men chefen deltar inte i deras glada fest, han håller sig avskild, nykter och betraktar det hela på avstånd, just därför att det är han som får bära det fulla ansvaret ifall det händer något, och det är just han som ska vara deras chef.

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

Okynnig emot dig blir ingen man, om du tidigt går att sova,” ifall vi översätter det ordagrant, men ogrammatiskt. Observera att det står okynnis thess, det vill säga det är någon annan som är okynnig, om han tadlar egen chef för att denne går och lägger sig tidigt, det är alltså inte chefen som visar prov på okynne, därför att han har särskilda behov eller vanor, som han behöver för att alls kunna fungera i sin roll.

Tänk er situationen ombord på ett stort långskepp i en tillfällig naturhamn. Chefen ombord deltar inte i manskapets drickande av öl, mjöd eller mölska – som är en blandning av billigt öl och det betydligt dyrare mjödet – borta på fördäck. Han vet, att ”vädret kan ändras mycket på en vecka,än mer på en månad” vilket också står i Hávamál, och skall han kunna ha ett segelklart skepp nästa dag, så måste manskapet få ”festa av sig” medan de är i hamn, men det behöver inte chefen. Hans uppgift är att få igång dem, få upp dem på däck när det behövs, och utbilda dem så att det blir helt klara för strid – i alla lägen och i alla situationer. Därför inlåter han sig inte på onödigt småprat, utan talar vad som tarvas, men inte mer än så.

Har du inte upplevt de här situationerna – eller något som liknar dem –  så kan du aldrig förstå till vem och för vem Hávamál är skriven, och vad det är för slags kunnande, som lärs ut just här. Du måste ha seglat ”för om masten” eller ha älskat en vacker, men ack så komplicerad kvinna för att ens förstå det. En kvinna som likt ett stort och fint skepp ofta behöver ”riggas om” eller till och med spacklas, och som när som helst och vid minsta oförsiktiga vändning kan dra med sig en man i djupet. ”Du skall ha svärdet till att slåss med, skölden framför dig, skeppet till att segla och kvinnan till att kyssa” – det står också i Hávamál, och det är inte utan en viss poesi – av en enkel, rättfram och naturlig sort, som inkrökta akademiker aldrig någonsin i helvete kan förstå, därför att de aldrig har seglat ett sådant skepp och aldrig har kysst just en sådan kvinna.

Läs inte onödigt skräp – köp inte den här boken !

Låt oss nu se efter, hur ett antal kända översättare har närmat sig den här

Eddastrofen, och hur lite de förstått av dess verkliga innebörd. Lasse Lönnroth vill jag inte ens ta upp i sammanhanget, för som jag förklarat anser jag hans Eddatolkningar för helt undermånliga – jag har inte ens brytt mig om att se efter hur han tolkar just Hávamál 19, och jag kommer inte bry mig om just honom i framtiden heller.

Erik Brate tyckte år 1909 att det skulle stå såhär:

 

  1. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker.

Det här är fel, för det står inte ett enda ord om någon ”säng” i originalet. Det står bara ”att sova” för här är det inte tal om den sortens personer, som lever till lands och alls sover i några ”sängar” – för en bonde låter mest Hávamál-citat som ”vädret kan växla mycket på en vecka, än mer på en månad” som något oerhört prosaiskt, eller ett färglöst och mycket allmänt konstaterande, men för sjöfarande män, som ska vara ute i hårt väder, är detta en helt annan sak. De inser verkligen, vad som finns bakom det uttalandet. Hur tror du ens att en storm i September eller på hösten – som också nämns i Hávamál – ens mainfesterar sig ?

Hur gick ”Estonia” under ?

Hur sjönk den polska lastfärjan ”Jan Hewelius” ??

Ordet ”hovsamt” är onödigt blygsamt, och har numera helt annorlunda konnotationer, men redan vid 1800-talets första hälft tycke Afzelius att det skulle låta såhär:

Fatta bägarn, men drick till hof; tala hvad höfs, eller tig: För osed ingen dig viter, om tidigt du går att sofva.

Något ”vite” eller böter finns heller inte i originaltexten, men hövs som i behövs, och inte ett artigt höves, kommer sanningen betydligt närmare. Osed för okynne är heller inte exakt – osed och okynne är inte alls samma sak, därför att ordet okynne från början kommer av okunnighet, och därför att okynne då som nu betydde något skämtsamt, glatt (uttrycket ”okynnes fä” och ”okynnes hund” finns också i de gamla landskapslagarna) men osed är något som görs av ren illvilja, vilket det inte alls är fråga om här.

Dessutom står det inte alls något om ”bägare” i originalet – det är bara missledande trams, och det står inte ”fatta” utan just något som man verkligen får hålla i, som i hållas, uppehålla sig, finnas till på en bestämd plats och inget annat, och det ska vara vid ett kar dessutom, och ett stort kar, gemensamt och för alla är inte någon ”bägare” eller futtig liten kaffekopp, det här är mycket mer än så.

Engelskspråkiga översättare översätter precis lika djävla illa, och helt utan respekt för originalet även de:

Benjamin Thorpe i England tyckte under tidigt 1900-tal att det skulle heta:

  1. Let a man hold the cup, yet of the mead drink moderately, speak sensibly or be silent. As of a fault no man will admonish thee, if thou goest betimes to sleep.

Det här är fortfarande helt fel. Återigen, det handlar inte alls om någon kopp, utan ett helt kar, för många personer – en het källa heter på norröna ”Kerlaug”, alltså som ett kar där man tvättar sig eller lögar sig om lördagarna eller lögardagarna, det är därför det heter så, ifall ni inte tror på de nya teorierna om några Lodursdagar.

Dessutom står det inte ”yet” eller fastän, vilket är en helt felaktig konstruktion, eftersom den inte finns med i originalet, och ”moderately” låter som en trist instruktion för hotellgäster. Tarv, eller vad som tarvas är inte alls samma sak som ”sensibly” eller förnuftigt, för i snabba lägen är det bäst att chefen a-g-e-r-a-r – förnuft i sig har inget med ledarskap att göra, tror man det så tror man fel.

Thorpes försök att använda ”admonish” är också ovanligt tungrott, helt utan rätt anda, och ”thou goest” är hämtat från den kristna bibelns värld, eller någotslags Shakespeare-text, helt utan fart, fläkt och färg – tänk bara på ”Orkudrykkur” – det ordet är inte bara avsett att framsägas, det ska skrikas eller vrålas, man måste ta i – ända ifrån fötterna – ”ORKUDRYKKUR !” som när man lyfter loss ett ankare från en havsbotten…

Förutom WH Auden – vars 1940-tals översättning visserligen var poetisk, men mycket fri och oprecis, så anser vissa (speciellt i amerikansk asatro) att Samuel Bellows översättning från 1923 är den bästa, som har gjorts. Det anser inte jag, men Bellows översatte såhär:

(19) Shun not the mead,             but drink in measure; Speak to the point or be still; For rudeness none             shall rightly blame thee If soon thy bed thou seekest.

“In measure” sager fortfarande inte vad det är fråga om, som vi snart skall se, även om det kommer rätt nära. Det är inte helt ”to the point” utan bara nästan, men längre når Bellows aldrig, för han är ingen äkta Nordbo, och förstår heller inte nordiskt kynne eller nordisk kultur. ”Rudeness” och okynne är två vitt skilda begrepp – okynne är något som görs med glimten i ögat och närmast på skoj, ungefär som ”skaemtun” eller ursprunget till vårt moderna ord ”skämmas” – ett skämt kan vara något man också närapå skäms över, ungefär som en ung kvinna, som tycker om och njuter av att bli lite ”uppsmiskad” på skoj bara, men nog knappast kan tänkas gå längre än just så.. ”Rudeness” däremot är en ren satans förolämpning eller en allvarlig kränkning, något som definitivt går över gränsen, ungefär som Loke – jag är övertygad om att åtminstone mina kvinnliga läsare inser just den här skillnaden.

Om blame, synd, skam, skuld och straff står heller inte ett enda dugg i Eddans originaltext, för begrepp som dessa är egentligen helt främmande för oss hedningar. Det är bara det att samhället pådyvlar oss dessa saker, ungefär som fårskallen Bellows också envisas med att skriva ”säng” – det står inget om sängar i originalet, det står sova – och det kan man göra utan dessa i och för sig praktiska sovrumsmöbler. ”Be still” som han också talar om, finns där inte heller.

 

Mitt eget förslag till översättning slutligen, som är just ett förslag och inget annat, lyder såhär:

 

”Håll dina män vid karet

Men drick du vid Hovet

själv ditt mjöd.

Tala vad tarvas, eller tig !

Okynnig blir dig ingen man

Om du går tidigt att sova”

 

Tolkningen är här fortfarande öppen för alla betydelser av Hov-Gudahov-Kungens Hov eller ”vid hov av, dvs vid behov” som jag redan varit inne på. Så kan man översätta, för då är man trogen emot originaltexten, fuskar inte med orden och är samtidigt någorlunda betydelsemässigt exakt, utan att råka på avvägar.

Det är i Gudahovet, inför Kungen eller den högste befälhavaren, som den sanne hövdingen dricker sitt mjöd, som är gudamjödet, det som ger poesins ingivelse, ifall vi nu ska tala vad som tarvas, och säga vad som behövs, och det är icke av okynne, som detta nu framförs eller sägs.

Svenska språket lär ha ett enda ord, ett underbart ord och mycket starkt, som alla andra språk helt saknar.

Det är ordet ”lagom” och i det har många män sett svenskhetens kärna och rätta väsen. Inget annat språk – förutom några andra i den nordiska språkfamiljen har en exakt motsvarighet. Tyskarna försöker med ”ziemlich” eller ”tämligen” vilket också kan tydas eller förstås som någorlunda, med sans och måtta, eller utan övermått, och engelskans har ”seemly” vilket kommer från samma germanska ursprung, men sällan används nuförtiden. Engelskans raka motsats är ”unseemly” vilket betyder illavarslande eller olycksbådande, men ”seemly” är också vad som verkar någorlunda bra, passande eller utmärkt.

Inget av dessa ord uttrycker exakt det svenska ordet lagom, som är och förblir ett vikingatida ord, och som helt och hållet kommer från Asatrons egen värld.

Att ”dricka lag om” eller dricka laget runt enligt landets egna lagar är en Nordisk sed, som innebär att man låter ett stort dryckeshorn eller kanske ett helt mjödkar vandra runt i en cirkel. Där sitter trötta, hålögda och genomfrusna män, som kanske kämpat av alla sina krafter, och som gett sitt yttersta för vad de faktiskt tror på. Där sitter kvinnor och barn, där sitter unga som gamla. Där sitter du och jag, käre läsare – där sitter våra förfäder och förmödrar, ja där sitter hela vårt folk, och i detta finns ingen nedlåtenhet, i detta finns ingen rasism, i detta finns inget ”unseemly” för alla sitter vi där som likar, och ingen kan någonsin hålla sig för mer än någon annan, om inte därför att han fått till uppgift att dricka först, och därför sitter främst, och det är det första vi minns – ”Tha er fraemst um man” som det står i Voluspa – ett helt annat Eddakväde.

Ingen dricker nu mer av mjödet än någon annan, för det som finns i hornet ska räcka åt alla, det är en knapphetens resurs som delas, något som det inte finns nog eller övernog av. ”Med lag ska land byggas” heter det. Lag är både arbetslaget, lagen som styr landet och människorna, statens lagar och folket, ja till och med i ord som fotbollslag och ättikslag ser vi samma lagar och principer, detta eviga ”lagom” som till sist omfattar också själva naturen, vädret, årstiderna, makterna och allting.

Detta kan inga utlänningar någonsin begripa om de inte får lära sig det av oss, och engelsmän och amerikaner förstår det heller aldrig, lika lite som sydeuropéerna – om de inte – återigen – får lära sig det av oss, och förstå vad ordet verkligen betyder, och eftersinnande lär sig det.

 

Själv skrev jag exempelvis den här texten inom loppet av två timmar, inte mer. Det var all tid jag hade på mig, men mer behövdes inte, eftersom jag kan Eddans ord nästan utantill vid det här laget, och bär med mig dem i sinnet, varje vaken timme, varje dag. Allt som behövdes var en burk Red Bull, och en liten, liten varningstext på Isländska. Resten kunde jag skapa helt själv, bara genom att tänka efter – och det är jag fullständigt övertygad om att du som läser det här också kan göra, bara du har rätt attityd, rätt anlag, rätt kulturell förståelse och rätt förmåga.

 

Tror du fortfarande på översittare och inte översättare som den här professor Lönnroth i Göteborg däremot, eller de som säger sig utöva något som de lögnaktigt kallar ”forn sed” eftersom de insisterar på att detta kan förändras av vem som helst, närsomhelst, hursomhelst och att det helt saknar både riktning och Nordiskt innehåll, så tror jag däremot, att tyvärr inte kommer att lära dig något av detta alls, eftersom du inte har den rätta attityden, men det är förstås en annan historia.

 

Vet du egentligen hur Red Bull skapades ?

 

Var kommer denna ”Orkudrykkur” ifrån ?

 

Red Bull kommer inte alls från Island, utan från Österrike. Företaget med samma namn – Red Bull GmbH i Fuschl am See  kallade ursprungligen sin produkt för ”Blau Sau” eller ”Blå Suggan” på tyska, vilket var ett mycket suggestivt namn, som dessutom är tysk slang, eller ett modernt idiomatiskt uttryck, för att nu vara språkligt exakt. ”Blau sau” betyder att göra något extremt snabbt, i ultrahög fart och implicerar också hårt arbete under avsevärd tidspress, eller till och med stress. Sånt är jag själv van vid – jag vet inte hur det är med dig, men om du inte har vant dig vid det, så borde du verkligen träna både din kropp och ditt sinne – annars är du ingen bra medborgare, och därmed ganska så ”unseemly” ifall du frågar mig.

Välkommen till Eddan och verkligheten !

”Blau Sau” var en dryck, med härligt klarblå och himmelsfärgad färg. Eftersom de höga herrarna i Fuschl am See ville sälja sin produkt också i muslimska länder, bytte de ut både namnet och färgen på den, och numera är den som bekant urinfärgad, och ser ut som uttömningarna från en medelhavsbo som druckit för lite av både mjöd eller vatten, utom i specialvarianterna – företaget håller ju sig också med ett sådant.

Sådana anpassningar eller eftergifter gör emellertid inte jag, aldrig i Hels vite och aldrig någonsin, och det får du nog också vänja dig vid. Kanhända är det inte tillräcklig lagom för vissa, inte på långa vägar nära lagom, men här görs som sagt inga översättningar av just det begreppet, eftersom det inte går att översätta till något annat språk. Det är viktigt att inte slarva med orden som sagt, inte ljuga, inte välja fel begrepp, eller tänka fel.

 

”Tala vad tarvas, eller tig !”

”Eddans Besudlare” del 2… Om ”ordval” och annat..

Nu har jag inte räknat efter exakt, men i Professor Emeritus (eller är det ”E-mer-i-thurs” ?) Lars Lönnroths diskutabla nya Eddaöversättning, anmäld av Jonas Thente i Dagens Nyheter 4 Mars 2017, förekommer ordet ”Bög” ungefär 40 gånger.

Jonas Thente tycker att detta känns som en ”uppfräschning” skriver han, men det här känns faktiskt inte vidare ”fräscht”. Oden skälls för Bög, Loke skälls för ”bög”, Tor översätts som ”pojkvasker” i den Lönnrothska versionen av Harbardslojd – samtliga översättare jag någonsin känt till översätter helt annorlunda (originalet har ”Mannar All herliga Mannast” – vad kan väl det betyda så säg ? – ordet ”bög” är knappast det rätta i sammanhanget) och vi får läsa Bög, Bög och Bögelibög gång efter annan, exempelvis i ”Lokasenna” där Lönnroths användning av ordet blir närmast tröttsam och enerverande högfrekvent.

Loke: Ha ha hi hi fniss fniss – Nu så har jag kallat Allfader Oden för ”Bög” 40 gånger i rad.. Är jag inte rolig, så säg ?

Idun: Nej, det är du inte. Idag är det internationella kvinnodagen, och dessutom säger du väl så till ALLA gudinnor… Jag har saker att göra, äpplen att plocka, så farväl…för ALLTID !

Denne ”Lasse Liten” dold bakom en mask av en sextio års karl, till råga på stadgad akademiker, tycker tydligen att det är roligt, ja orimligt lustifierande och på alla sätt högeligen komiskt, att springa omkring och kalla människor eller Gudar för just bögar.

Själv har jag väldigt svårt att förstå vad det är som är så ”komiskt” eller ”roligt” eller ”nyskapande” med sådant här – det känns närmast mossigt, ja ganska urmodigt och fånigt faktiskt – man kan nog inte ens kalla det för ”forn sed”, allra helst som detta är fel i sak och dåligt översatt.

De isländska originalen – som finns tillgängliga på Internet numera och kan kontrolleras av alla och envar – se till exempel professor Finnur Jónssons utmärkta transkribering av Codex Regius och andra handskrifter innehåller orden Ragr (Rögr) respektive Ergi, ord som är närbesläktade med nutidsengelskans ”rage” och ”arghet” (ja, det heter också ”arg” på nutida tyska om en osedvanligt destruktiv och ond person) och det är givetvis så de ska översättas, och inte på något annat sätt. Visserligen k-a-n de också ha bibetydelser, i högst överförd bemärkelse, men i alla textställen jag känner till, är det knappast denna osedvanligt låga och grova tolkning som är huvudsaken, för i så fall missar man faktiskt mycket annat av Eddans betydelse.

Frågan om gudarnas eventuella sexualitet spelar för det mesta knappast någon roll i Eddatexterna alls, och då kan man också undra varför Lönnroth hela tiden måste anspela på sådant, eller hela tiden måste begränsa originaltextens ”rögr” (som i ”Rögr Vettr” – Onda varelse eller Onda kreatur, med andra ord – som Tor säger om Loke i Lokasenna) till att gälla just stjärtsex och bögeri – det verkar lite som om Lönnroth fått detta ”på hjärnan” – och då kan man också fråga sig varför…

Björketorpsstenen från svenskt 500-tal innehåller till exempel en förbannelseformel om att ”den som bryter detta kummel skall ständigt plågas av arghet” eller med andra ord svårartad ondska, ett elakartat tillstånd om man så vill, och på Salebystenen finns också formuleringen ”argi konu” eller ”argsint kona/kvinna” varför ”arg” eller ”arghet” inte slentrianmässigt och helt oöverlagt kan översättas med passiv manlig homosexualitet.

Det kan inte hjälpas.

Hela denna förmenta ”mustighet” eller ”folklighet” som den kristne Lönnroth ska servera, blir till sist bara en mycket illasmakande och fördomsfull blandning – en enda soppa av torftigt språk och ständigt upprepade skällsord och tillmälen. Det handlar om en översittare, inte en översättare. En som vill dra ned, förfula och förflacka. En person, som endast förstår det snuskiga, det grovkorniga och det fula i Eddan – och som gärna ser till att just dessa bitar ”lyfts fram” och får ökat utrymme, liksom bara för att visa hur primitiva och äckliga våra förfäder var – allt enligt samma kristna historieförfalskning – som förstås är tillkommen med full vilja och avsikt, därför att alla andra tolkningar rutinmässigt utesluts.

Att ”ragr” och ”aergi” kan betyda något helt annat, har Lönnroth själv fått reda på – jag har faktiskt upplyst honom om det själv, medan han skrev sin Eddaversion, och bett honom att avstå från fördomsfulla och missvisande uttalanden om homosexuella, som inte finns i Eddans originaltext. Men professor Lönnroth har inte velat lyssna. istället har han sagt och skrivit, att ”mannar allherliga mannast” om Tor m-å-s-t-e översättas på just hans vis, dvs inga andra tolkningar eller tydningar är tillåtna, eller ens tänkbara.

Diskussion är förbjudet, samtal är förbjudet, ifrågasättande av Lönnroths egen auktoritet är förbjudet.

Den som ens vågar ifrågasätta, utnämns genast av Lönnroth själv till ”nynazist” eller något ännu värre. Jag har svart på vitt ifråga om detta från hans egen ”Eddablogg” där jag själv skrivit kommentarer, och även Henrik Andersson – som jag ju känner – har hört professor Lönnroth Ex Cathedra och inför en föredragspublik på över 40 personer i Gamla Uppsala, anno 2015 anklaga just mig för sådant, dock helt utan att kunna anföra minsta bevis för de grova beskyllningarna, när sagde Henrik Andersson ställde honom till svars med en direkt fråga från auditoriet.

De flesta gamla män, som uppnått ”Professor Emeritus” graden, torde ha mera snille och smak än så. Att se vad som ska gälla för seriösa akademiker hoppa och stampa på vanliga amatörer, bara för att amatörerna också möjligen kan komma med ett tankekorn eller två, talar knappast till nyss nämnde herr Professor Lönnroths fördel.

Möjligen kunde jag ha översett med det hela ifall herr professorn vore 90 år, eller kanske i långt framskridnare ålder, eller ifall han själv råkar vara ”arg” eller ”ragr” som det heter, under inflytande av starka drycker, eller annars ifrån sina sinnen.

Jag kan bara sucka över alltsammans, och en smula medlidsamt försöka återgå till själva sakfrågan – varför har professor Lönnroth i Göteborg all denna homofobi, och varför är alla som ifrågasätter just honom genast ”nazister” ? Verkar det ens vara ett sakligt sätt att debattera på, från en akademiker i 60-års åldern ??

Att tänka sig, att det faktiskt kan stå något annat om Tor, exempelvis ”den allra härligaste och bästa bland män” ( ”Mannar allherliga mannast” behöver inte alls tolkas åt det sexuella hållet, och som mest nog är menat som en berömmande formulering om Tor i allmänhet, särskilt med avseende på sammanhanget i Harbadsljod) verkar vara tabu för Lönnroth. Enligt honom m-å-s-t-e det bara röra sig om bögar, stjärtsex, homofili och snusk.

Normala akademiker uttrycker sig inte så, knappt normala språkmän eller översättare heller. De flesta översättare och liknande jag någonsin känt till uttrycker sig vanligen en smula ödmjukare, en smula ärligare och respekterar de original de faktiskt ska tolka och just översätta.

Man kunde till exempel säga att ”det här är en tolkning, bland flera möjligheter som erbjuder sig” – de flesta forskare brukar åtminstone ibland använda sådana fraser – och även diskutera användningen av ”ergi” i förbannelseformler ur mer religionshistorisk synpunkt – men icke ! I DN:s, Thentes och Lönnrothandets värld verkar allt sådant vara bannlyst. Sakfrågorna lyser med sin frånvaro, den sakliga kritiken likaså… Ingen språkhistorisk analys. Ingen jämförelse med historiska källor, enkla att verifiera och allmänt tillgängliga, som exempelvis runstenstexter och andra språkminnen.

Undrar just varför. ÄR inte just detta ”Christian Belittlement” eller ett avsiktligt förminskande och förvrängande av Eddan, som jag tidigare skrivit om ?

Och om det i-n-t-e är så, och även denna tolkning från min sida är oriktig – vad skulle det då kunna vara ?

Var kommer Professor Lönnroths homofobi ifrån ? Jag tänker så det knakar, men hittar inget svar…

Ett rent sammanträffande kanske –  men när samma sammanträffande upprepas sådär ett fyrtiotal gånger, och ordet ”bög” ständigt upprepas om och om igen, ja nästan till leda – kan det då bero på ”slump” ??

Vad är meningen med alltsammans ? Man läser Lönnroths Edda, och man blir bestört.

EDDANS BESUDLARE

För tre dagar sedan fördes det in en artikel i Dagens Nyheter om Neil Gaimans Edda-förenkling och Lönnroths förvanskning av Eddan på nysvenska, signerad Jonas Thente eller möjligen Tönte. Den borde aldrig publicerats, med tanke på sitt felaktiga sakinnehåll. När jag först läste artikeln, upptäckte jag vad jag trodde var ett tryckfel. Det står att Lars Lönnroth, E-mer-I-thursen från Goteborg ni vet, är ”en av Världens främsta Eddaforskare”. Vad som menas, måste nog vara sämsta…

Lönnroths Edda försämrar, trivialiserar, förflackar och rensar bort betydelsebärande delar ur Hedendomen, som till exempel en hel del centrala begrepp. Ett exempel på det är en strof ur Lokasenna eller Oegrisdrikkja (som kvädet egentligen heter) som man citerar i DN:s artikel.

Såhär lyder till exempel 57:e strofen ur Lokasenna i original:

57.”Þegi þú, rög vættr,þér skal minn þrúðhamarr,Mjöllnir, mál fyrnema;herðaklettdrep ek þér halsi af,ok verðr þá þínu fjörvi of farit.”

I Lönnröths undermånliga och värdelösa ”översättning” blir det såhär:

Håll tyst, din fega bög,
din fräcka mun ska snart
mosas med hammaren Mjölner.
Din huvudknopp
knäcker jag vid halsen,
så blir det slut med dig

Detta är fel översatt, därför att ”Ragr” eller Aergi” är ett kulturellt och religiöst begrepp, som betyder, förvändhet, att vara ond eller i besittning av onda egenskaper, och visst inte bara manlig homosexualitet, som Lönnroth förenklar och trivialiserar ned det hela till. Se här bara !

Ordet finns redan på Björketorpsstenen, Salebystenen och flera andra runstenar. Lönnroth är själv Kristen, och inte objektiv som översättare, eller ska vi saga översittare, som han faktiskt är.. Han förstår helt enkelt inte ”pointen” med begreppet rögr eller ragr (vilket är samma ord som englskans rage, oresonlig vrede) utan missar den helt. Och en ”Thrudhammari” är en styrkehammare, inte bara en Hammare, vilken som helst.

Han tar helt bort ordet vaettr, alltså ordagrannt vätte eller varelse. Ordet fräck finns inte i originaltexten överhuvudtaget, utan ”ska ditt mål förnimma” är en mycket närmare översättning. Formuleringen ”fjörvi of farit” finns på flera ställen i Eddan, och betyder inte alls ”göra slut på” mer än i mycket vid bemärkelse. Så här kan man gå igenom Lasse Litens Lönnrothande på punkt efter punkt.

Avsikten marks tydligt. Det gäller att förkorta, göra ned, trivialisera och förenkla. Man staller sig själv som översittare i ett slags von-oben attityd emot den svenska allmänheten och alla Eddans läsare, och tror att de ”inte kan begripa svåra ord” och varje forsök att verkligen lära ut vad som står i Eddan stämplas ofrånkomligen som ”archaism” , ”gammalsvenska” osv osv.

Lägg inte pengar på sånt här ! Läs själva Eddan i original, eller köp en riktig översättning istället, en sån som inte stryker ord på måfå, förenklar eller drar ned..

DN och Jonas Thente borde verkligen inte låna sig till sådant här. Det borde ingen annan vettig människa heller, om ni vill höra min åsikt. Vad Lönnroth åstadkommit, är visst ingen ”uppfräschning” av Havamal eller Völuspa. Det är ett kristet tillintetgörande, ett trivialiserande utan grund eller innehåll, och det är också det sm är hans avsikt. Christian Belittlement, eller Kristet förminskande helt enkelt – omyndigförklarandet och idiotiserandet av en hel kulturkrets, förstörelsen av vårt Nordiska arv… allt det kristendomen inte lyckats med på tusen år, men som dess apostlar nu vill slutföra…

Henrik Andersson skriver på bloggen ”Ideell Kulturkamp” såhär:

Med alla gudamakter samt namn de har bredvid sina vanliga namn uppkom en mycket komplicerad tro. Dessvärre blev den så komplicerad att det för många enkla människor var mer lättfattligt med den nya religionen som bara förkunnade tron på en gud samt att det bara räckte med att en död man var en frälsare som kunde ge evigt liv. Man behövde inte tänka eller fundera, än mindre ta sig tid och möda att förstå poesi, det räckte ju med att bara tro. Asatron var knappast en primitiv religion med okunniga men råa vikingar som offrade djur och gapade och vrålade. Asatron var en mycket komplicerad religion för och av människor med hög intelligens och levnadsvisdom. Ingenting som senare gjorts när det gäller poesi och diktning har överträffats på över tusen år. Kristendomen började först ifrågasättas när bibeln överstates till folkspråken och folk insåg att det finns väldigt mycket ologiska luckor.

Det är en sund motbild emot allt detta Rothande i Lönn. Att återge gamla sanger och kväden som de är, utan att fövanska och förfula. En Edda som behandlar sina läsare som vuxna människor, med bibehållen värdighet och stringens..

Det ligger något i det… ”Ekki Höggva!” var Snorre Sturlassons sista ord här i Världen..

 

 

 

 

”Våra Gudamakter” – ny folder om Asatro

Saklig information är viktigt – nu när det finns en uppsjö av teorier, samfund, organisationer och till och med sekter – ja vad allt kan man inte hitta på Internet. På sajten ”Asatemplet” kan man hitta en nyutgiven skrift av Henrik Andersson, utgiven i Uppsala just nu i Oktober månad – som kort och på 44 faktaspäckade sidor ger dig ett kort ”vem är vem” i Asatrons Värld.

6037

Uppslaget har förstås funnits tidigare, från Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” från 1975 och vidare framåt, men vad som gör Henrik Anderssons skrift så läsvärd, är att den inte ger sig in på att redovisa de vildaste akademiska teorierna, och inte heller för mycket om väsen som Loke, Angerboda eller Hel, sk ”Rökkatru”, ”Lokeanism” och allt annat sådant, som det ändå finns nog eller övernog av på nätet. På det sätter fyller detta lilla häfte ett utmärkt hål i min bokhylla – och boken är charmerande trevligt och chosefritt skriven – ett slags enkel ”När Var Hur” handledning, som kan bli utgångspunkt för vidare studier i ämnet.

Tyvärr är den inte översatt till Engelska – nu när vi befinner oss i en internationaliserad värld – Asatro på nätet är till exempel en i hög grad Internationell miljö – vilket man skall vara medveten om – men här finner man rena basfakta, utan ”forn sed” eller förvrängningar…

Ibland har det hänt, att jag själv faktiskt hittat diverse egendomligheter även i vad som – på svenska – räknas som klassiska översättningar av Eddan. Mitt inne i Björn Collinders tolkning av Hávamal – just i inledningen på ”Runatál Havamals” med Odens schamanska resa i Världsträdet – har Collinder helt enkelt bara hoppat över en central strof med motiveringen ”Detta är Runmagi, och det ska inte översättas!” – ungefär som om hederliga Översättare kunde välja vilka kapitel de ska ha med i en bok, och helt hoppa över andra, på måfå, ungefär som ett gäng moderna teaterregissörer – som låter Hamlet spelas av idel raggare i 50-tals kostymer på en sjaskig bensinmack norr om Säffle – under två minuter – och sedan säger, ”Ja, detta är Shakespeare – oavkortad!

Problemet är förstås bara, att gör man så, talar man inte sanning. Då pratar man rent ut sagt strunt, och man kunde åtminstone ha den goda smaken att skriva ”i utdrag”, ”bearbetning av…” osv…

Henrik Anderssons folder innehåller som sagt bara basfakta – inga tolkningar, bearbetningar, alltför avancerade ”andliga” tydningar, personliga hänsyftningar, allegorier, figurativa tolkningar eller andra exempel på ”allmänhetens fria åkning” och det är just därför jag tycker hans bearbetning är så läsvärd, i dagens läge.

 

Snille_och_smak

Vi har Ohlmarks Edda från 1948, en poetisk och fri tolkning, fylld av must och märg, men med formuleringar som ibland träffar fullständigt fel, om man ser till det Isländska orginalet, som i transkription idag också finns att ladda ned från Internet. Vi har diverse moderna Edda-översättare vars editioner ännu är under arbete, och som inleder sitt tolkningsarbete med att tycka, att frasen ”Mannar, Allherliga Mannast !” som sägs om Guden Tor i Harbadsljod m-å-s-t-e lyda ”pojkvasker” istället – och som när man påpekar detta sakförhållande för dem sätter hela sin akademiska heder i pantraka motsatsen till sanningen.

Mannar Allherliga Mannast betyderMannen, den allra Härligaste bland Män” och den frasen kan inte betyda så mycket annat.

Detta behöver man inte ens vara språkhistoriker för att inse, eftersom de Nordiska språk vi talar idag faktiskt är ganska lika våra förfäders. Det finns ett värde i att låta guden Tor eller möjligen Thor faktiskt få vara just Tor, alltså den han ÄR och ingen annan, men detta har denna Emeritus eller möjligen ”E-mer-i-Thurs” inte förstått. Henrik Andersson inleder en tradition med att inte nämna de värsta Tursarna eller Trollen på hela Internet vid namn i sin skrift, och den traditionen följer jag också gärna nu, åtminstone till en del. Men – vi får inte glömma Marvels tecknare i USA, förstås. De som tycks lida av någotslags ”Thorettes” eller möjligen ”Tourettes Syndrom” så fort Guden Tor kommer på tal. Uttalar du själv Tors namn högt, händer det också ofta saker, har jag fått se – och det är kanske inte bara vidskepelse, eftersom han faktiskt är helig för allt fler och fler, och på sitt vis representerar en andlig kraft, som också kan materialisera sig i vardagen – skulle vi kunna säga…

I somras påpekade Gunnar Arpi i Svd – så att alla i den Asatrogna Världen noterade det – det gjorde åtminstone jag – värdet i att låta Guden Tor faktiskt få vara just Tor och ingen annan – och det värdet har i alla fall Henrik Andersson insett. Hans folder är fullständigt, kemiskt fri från allt sådant, som möter oss Asatrogna på media i annat fall, inklusive diverse politik (från vänstersidan, den yttersta högern ser vi faktiskt inte mycket av just nu) och känns därför härlig att läsa.

Jag rekommenderar starkt, att ni köper ett eget ex av den lilla skriften för att se vad jag talar om…