Ny sajt om Slavisk hedendom

Man gör då och då sina fynd på nätet. Sajten Soltsna Roshcha ägnar sig åt slavisk och rysk hedendom, som är mycket lik den svenska och nordiska. Den är relativt nygrundad och innehåller än så länge inte så mycket material, men strukturen känns igen, ty den liknar väldigt mycket den jag använt här på Hedniska tankar. Den innehåller sidor om vad som bör göras och vad man helst kan undvika, i likhet med min sajt, men använder också ordet rekonstruktionism – något som faktiskt är aktuellt i de slaviska länderna, då mycket litet av deras hedniska arv finns kvar idag, medan vi här i Norden faktiskt har en levande tradition och ett levande kulturlandskap och en bevarad, dokumenterad historia att bygga på, och det i mycket högre utsträckning än våra närmaste grannar österut.

Den ryske sol- och äringsguden Dazbog eller Khors, är densamme som Frej hos oss. I Finland kallades han Lemminkäinen, efter det finska ordet för ljum, varm.

Den för mig okände författaren till den nya sajten använder också ordet prayers eller böner, en kristen term som vi Nordiska hedningar och Asatroende konsekvent undviker, eftersom vi aldrig någonsin ber till våra gudar, men däremot hedrar dem med blot eller offer – för vill man ha något av makterna, måste man först av allt själv kunna ge något, det må vara mat, gods eller materiella ting, eller mera immatriella, som arbete eller kärlek.

Dazbog är de nygiftas och fruktbarhetens beskyddare, och den finske Lemminkäinen reser mycket riktigt ned till Tuonela eller dödsriket för att finna sig en hustru, vilket är en klar parallell till den Nordiska myten om Frejs gifte med Gerd, jordgudinnan. Än så länge innehåller den ryska sajten bara info om en gudamakt förutom denne, och det är Perun, som hos letterna kallas Perkuno, hos Litauerna Perkunas, hos Finnarna Perkele, hos nordliga samer Horagalles, hos sydsamerna Thore-Karl, och som heter Tor hos oss och Donar hos de gamla saxarna.

Perun är Tor, och Tor är Perun….

Den slaviske åskguden tänks ibland beväpnad med en yxa eller en klubba istället för en hammare, men alltjämnt sänder han blixtar över skyn, precis som Tor hos oss. Som sagt, likheterna är ofta större än skillnaderna, och man får heller inte glömma, att de Ruser som grundade Ryssland, till ganska stor del bestod av ett nordiskt folkelement, som man ännu kan spåra i dagens Ryssland och de baltiska länderna – andelen blonda och blåögda ryssar är större än man tror. Gårdarike eller Ryssland kallades Svitjod hin Mikla, eller det stora Sverige i de isländska sagorna, och så länge båda våra folk var hedniska, hade vi alltid en god fred, handelsutbyte och fria resor mellan våra respektive länder.

Också i det stora Ryssland blotar man friskt – gå du också och gör sammalunda !

 

Först med katolicism och grekisk-ortodox kristendom, kom krigen, som hetsade våra folk mot varandra. Kungar och Tsarer ville föra krig, och därför består vår historia av ändlösa slagsmål med ryssen, fastän vi från början var ett folk, och hade samma sinne. Nu färgas våra relationer istället av ömsesidig misstänksamhet och fruktan, men så var det inte för tusen år sedan, när våra länder ännu var unga. Själv har  jag rest mycket i Österled, och nedför Dnjepr i en kopia av ett fartyg från tusentalet, och ut på Svarta Havet därefter, vilket jag flera gånger skildrat och beskrivit. Jag har vänner både i Ryssland och Ukraina, och för min del älskar jag ryssarna och deras grannfolk dubbelt mer än amerikanerna, som till sin natur är falska och ytliga, där ryssen i alla fall är ärlig och sann.

Lite musik av Arkona, det kända Hedniska och Ryska folkrocksbandet…

Både ryssar och ukrainare – särskilt på landsbygden – är bättre än sitt rykte, och gästfria, enkla människor, som inte bär någon falskhet eller något dubbelt i sinnet. Visserligen är de inte alltid goda, men i alla fall ärliga med vilka de är, och alltid visar de då sina avsikter tydligt, om positivt eller negativt, om så till dans eller slagsmål. Jag trivs faktiskt bättre i Ryssland än i USA, måste jag säga, för min erfarenheter av det stora landet i väster har inte varit lika positiva, och om än jag inte kan mer än tjugo-trettio ord ryska, högst, har ryssarna alltid behandlat mig bättre än amerikanerna, och det är vad jag som svensk utgår ifrån.

På Lovat och Neva har ryssarna nu egna kopior av Vikingatida skepp, som seglar lika bra som våra…

Jag har också seglat med delvis ryska skeppsbesättningar, och om den ryske soldaten och sjömannen har jag bara gott att säga. Han är inte så bra på att ta egna initiativ, det är sant, kan sällan läsa kartor och sjökort och ibland knappt läsa eller skriva, och ger man honom en tamp, fortsätter han att hålla i den; utan att förstå att han skulle lägga fast och beslå den, som en svensk eller nordbo skulle förstå i en liknande situation. Ryssen är van vid kommandostyrning, och att hans chef talar om allt för honom, får han inte en direkt order, så förstår han inte längre vad han ska göra, eller vad som förväntas. Men ryssen har styrka och hängivenhet, han kan ro i timmar och slåss lika länge utan att bli trött, och sällan såg man en karl, som nöjde sig med mindre mat eller mindre sömn än honom. Och ryssarnas tapperhet kan ingen ifrågasätta – den har de bevisat om och om igen – trots despoter och dåliga ledare. I Ryssland finns heller ingen invandring som här, och man för en politik, som går ut på att stärka det egna folket och de egna familjerna istället – alltså tvärtom mot vad vår egen Regering gör här hemma i Sverige.

På en annan sajt läser jag just att Arkona, det ryska hårdrocksbandet, tänker återvända till Sverige nästa år – och då blir det ännu mera hedniskt – i Falun av alla platser. Till slut avsäger vi oss kristendomen, tsarerna, kungarna och de som så länge velat störta oss alla i fördärvet. Till slut förenas vi, under en gemensam, Nordisk himmel…

Länge Leve Svitjod Hin Mikla – да здравствует великая россия

 

Annonser

En hednisk Dag för Turid, Tord och Trud…

Igår var det den nionde i nionde, en dag som en del hedningar firar som Asatrons dag, då ju talet nio är helgat till Oden, och Naud-runan, den största av Odens runor.

Enligt den svenska almanackan har Turid och Tord namnsdag idag, vilket är något underligt, eftersom Tor själv har namnsdag tillsammans med Tore den 19 Oktober. Tord och Tore är båda varianter på namnet Tor, vilket torde vara lätt att inse, men vad gäller Turid anser några personer att det skulle vara avlett av ett äldre Thorfridh, alltså Tors frid.  Mera sannolikt är nog att Turids namn är avlett av Trud, eller Thrud, Tors enda dotter.

Idag lär det enligt SCB: namndatabas finnas inte mindre än 458 kvinnor i Sverige som har namnet Turid som tilltalsnamn eller egennamn, men bara 3 stycken Trud.

Kändast är kanske Turid Lundquist, nu 69 år gammal, som under proggens stora epok under 1970-talet började sjunga svenska folkvisor istället, men som blev mobbad och utesluten ur alla större konsertarrangemang därför att hon inte var kommunist, och därför inte ”progressiv” nog enligt 70-talets Kulturmarxisters sätt att se. Hon förutspåddes en stor framtid som Sveriges svar på Joni Mitchell och andra singer/songwriters, men lurades av amerikanska skivbolag, och hela hennes karriär gick i kras. Vem vet väl vad hon och Hedendomen lyckats åstadkomma, ifall hon bara tillåtits framträda med sina egna visor, och ifall det fått råda yttrandefrihet ??

Skivomslag med Turid, där hon liknar Thrud, Tors urstarka dotter.

En helt annan Turid – som också blev nedslagen – förekommer i de isländska kristningasagorna. När Thangbrand, den onde missionären och kristne mördaren kom till Island, begick han många mandråp och ogärningar. Men när Alltinget skulle samlas på hösten 999, kom Thangbrand alltför sent till platsen, och kvar fanns bara en gammal gumma, Turid, som var över 90 år. Den kristne trängde sig på henne, och hotade henne med stryk ifall hon inte ville tro på Vite Krist.

Men gumman Turid satt där bara på sin sten i solskenet, för på Island den gången var det fortfarande närapå sommar, precis som det har varit idag. Hon svarade att hon aldrig någonsin skulle tro på Vitekrist, eftersom ingen hade sett honom, utom som en död bild på ett träkors. Då frågade Thangbrand henne om hon möjligen trodde på Tor istället, men hon svarade honom att hon inte sett Tor heller.Men” svarade hon, ”den gud som gjorde Solen är förvisso min gud, för han tillåter säkert att jag sitter här och vilar mina gamla och trötta ben ett tag, och Solen är också den gud som gör vår manliga ungdom lite raskare och djärvare, och som gör de unga kvinnorna kåtare och mer begivna på älskog om våren. Härav kan man tydligt se, hur god solen är för alla och envar...”

Då började Thangbrand slå och misshandla den stackars gamla kvinnan, knuffade ned henne från hennes sten och slog henne flera gånger i huvudet med sitt stora krucifix, medan han skrek och vrålade att hon var en hedning och en häderska. Men flera andra islänningar, som var på väg bort från Tinget, fick se allt detta och grep den kristne, som till sist blev utvisad på livstid från Island och dömd fredlös, för flera mord och andra illgärningar. Och om Turid är endast det att säga, att hon levde rätt lång tid efter detta, och aldrig slutade vara hedning i alla fall.

Få är de, som nu minns henne, men ett Hell Turid borde vi alla säga, inte minst på denna dag…

Karta över Thingvellir på Island. Här lär gumman Turids sten stå kvar, än idag…

Med Thrud eller Trud, Tors enda dotter, förhåller det sig annorlunda. Hon nämns på flera ställen i Eddan, bland annat i Allvismál, men också i listan över de Valkyrior, som bjuder på öl och mjöd i Valhall. Med de Valkyrior som korar valen, och som hämtar hem de fallna enligt Valfaders bud har hon inget att skaffa, eftersom Trud skildras som en stark, men tystlåten kvinna, ”mjällvit” står det i Allvismál och alltså med mycket ljus hy, samtidigt som hon vanligen tänks med rött hår som far sin.

Hild, Thrud (i mitten) och Hlökk skänker i mjöd i Valhalls sal. Hild fyller hornen, Hlokk lockar till att dricka mera, men Trud är ensam stark nog att bära in mjödkrus och öltunnor

Att tron på Trud varit verklighet, ser vi också från Karlevistenen på Öland – ett Torsvi – där ”stridernas Truds arbetare” är en kenning eller beskrivning på en verklig hövding. ”Karl” står här direkt för Tor, ”karlavagnen” är ju som alla vet den vagn, Tor själv åker med, och Tore-Karl kallas han ännu på många ställen. Trudvang, alltså Truds vångar eller fält, ”arbetets åker” heter den trakt, där Tor och Siv bor, tillsammans med Trud, och deras söner Magne och Mode.  ”Trud” betyder också ”arbete” eller ”möda” på flera slaviska språk, däribland ryskan, men också på polska – och dessa ord är antagligen inlånade, på den tiden Gårdarike eller Ryssland hette Svitjod hin Mikla, det stora Svitjod. Tor har alltid varit det arbetande folkets gud, åkerns och böndernas urstarke beskyddare, och att dessa egenskaper kom att överföras på hans dotter, är egentligen inte så konstigt.

En modern bild av Trud, som många tänker sig henne…

Orm Steinthorsson, en av det hedniska Islands skalder, skriver om en kvinna att hon är hrosta lúðrs gæi-Þrúðr, ”maltrostens lådas gåvo-Trud” eller den som bevarar vörten i huset, så att öl kan göras. Tor kallas också som Truds fader för þrámóðnir Þrúðar, alltså den som ”modstulet trånar efter Trud” under sina resor i Jotunheim, så till exempel i Ellif Gdrunarssons Torsdrapa.

I en av de allra berömdaste, men aldrig helt bevarade kvädena, Bragi Boddarsons ”Ragnarsdrapa” – diktad av en man så styv på att dikta, att han jämfördes med skaldekonstens gud Brage själv – sägs det att jätten Hrugner en gång rövade bort Trud från Asgård, för att våldta henne och dricka upp allt Asarnas öl. Samma sak står också skrivet i Tjodolf af Hvins ”Haustlång” eller Höstlång, (ett kväde så långt att det tog en hel höst att dikta) så vit vet helt säkert att det funnits andra och viktigare myter och sagor om Trud än de vi nu har kvar. Tor slog mycket riktigt ihjäl Hrugner, men fick ett svårt sår av jättens kastade brynsten i huvudet, varför man aldrig ska kasta brynstenar eller brynen omkring sig, då rör sig flisorna i Tors huvud där de sitter ännu, och då vredgas han. Men Trud kom lyckligt hem igen till Valhall, lät sig aldrig våldtas och var självrådigare och starkare till sinnet än någonsin, vilket man också kan minnas..

Trud var icke trånande, men vild och självständig

I ”Allvismál” slutligen, står det om hur en ful och oförskämd dvärg, kallad ”Allvis” försökte fria till Trud då hon var yngre, och ännu osjälvständig. Han tog löfte av Trud att förlova sig med henne först, utan att Tor visste om det, och när Tor for i österled, rustade den fräcke dvärgen till bröllop – vilket är själva inledningen på Eddadikten om Tors och dvärgens gissnings-tävling.

Allvis och Trud enligt en illustration av Lorentz Frölich från 1800-talet

Allvissmál har översatts minst fyra gånger till svenska, och finns i ett otal varianter som du kan beskåda på länken här. Men Tor och Allvis kom senare att råkas, och då påminde dvärgen om löftet, som han ansåg sig ha fått, fast Tor svarade att det äktenskapet var ogiltigt, för det hade han själv inte godkänt – det togs ju när han inte var hemma, och utan att fråga Tor om lov. Såhär lyder den första strofen i original:

”Bekki breiða, nú skal brúðr með mér – heim í sinni snúask; hratat um mægi – mun hverjum þykkja,heima skal-at hvíld nema.”

I min något fria översättning:

”Bädda bänkar breda, nu skall bruden med mig – hem i bråda rappet, omkull ska hon ! Kutat runt tillräckligt har jag, som alla vet, hemma skall jag med henne ligga !”

Men Tor unnade inte dvärgen detta sängelag, och därvid fick det bli. Istället höll han dvärgen vaken hela natten, och när solens första strålar kom, förvandlades Allvis till sten. Så går det, för de som är vrångvisa, och likt ”fornsedare” och annat patrask utmanar Asarnas makter. Vanligen är det dock Oden som är den visaste bland gudar, och en del gissar att det triumferande:

Nu dödas du, din dvärg, för nu skiner solen i salen” kan vara en Odens eller möjligen en Heimdalls galder, men här blir det istället Tor som får framsäga den. Alltnog, Trud drog hem med sin far, och i Valhall bär hon ännu det tyngsta lasset av tunnor och krus, valkyria som hon är.

Lär av detta nu, ack ni hedna och ludna !

Tor och Trud enligt en engelsk illustration från början av 1900-talet

I vilket en amerikansk jazzprofessor firade TOR till Midsommar…

Midsommaren är nu som bekant överstånden, och medan de flesta Asatroende firat bröllopet mellan Ärings- och himmelsguden Frej samt Gerd eller jordgudinnan, har där funnits utrymme för lokala varianter, som det också var i gamla dagar. Tor är en av de viktigaste gudamakterna under Midsommaren, och Frigg, vars månad det nu är, är förstås en annan. I Västergötland firades Frigg nu till Midsommar av åtminstone en del personer, och man får väl anta att det på platser som Friggeråker, Torsvi och Frövi samt många andra lokala gudahov i vårt land var det de lokala gudarna som firades, tillsammans med det stora gudaparet.

Tors eller Thors insatser för att skaffa oss regn och gröda, samt krossandet av Monoteismens fasansfulla giftorm skall inte förglömmas…

Borta i Chicago lever akademikern och jazzmusikern Professor Karl E H Seigfried, som nyligen också skrev om en Midsommar i Tors och de Torstroendes tecken, nu när jag själv nyligen tog upp Skånehammaren och dess betydelse för oss alla. Om Midvintern tillhör Oden, menade han, så tillhör Midsommaren i sanning Tor, som ju är regnets och regnmolnens herre, och inte bara åskans. I ett tidevarv när snedvridna människor börjat tillbe Loke, kanske vi ska påminna oss de raka ekarnas stammar och styrka – för ekträden är helgade åt Tor de med, konstaterar han. Och Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, ty:

For those of us who see the Norse myths as symbolic stories expressing the values of the past peoples that produced them (even if there was originally no clear distinction of “religion” as separate from life lived), Thor’s hammer can be seen not merely as a weapon of war but as a symbol of community.

In the hands of the god and of practitioners, the hammer was used to bless newborns, brides, and the dead – to hallow members of the community in the major life events in the community. As the god of the myths uses the hammer to protect the human world from the incursions of the threatening giants, archaeological finds show ancient heathens calling upon Thor to use his hammer and protect them from harm.

The hammer as a symbol of blessing and protection merges into the conceptual locus around the god himself, a god who can be seen as a positive embodiment of what we must all do for the betterment of the communities to which we belong.

Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
Brakade ned som ett järtecken från Herren Gud…

Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan bli jazzmusikant
Och att kyrkoherdens dotter
Släppt en sådan innanför sin särk
Det är dekadans i tiden, det är djävulens verk

Dekadent och försoffad är vår ungdom av idag
Och de bryr sig varken om religion eller lag
Du kan ingenting göra åt ‘et
Nej du har ingen chans
För det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!

– Text av Cornelis Vreeswijk ur jazzlåten ”Dekandens”

 

Nåja – nu kanske jag inte skall bli alltför ironiskKarl E H Siegfried har faktiskt en ytterligare poäng här, när han talar om innangård och utangård, och betydelsen av ett hedniskt samhälle på enad, nationell grund. Själv betraktar jag Sverige och Norden som just ett sådant hedniskt samhälle, med sin egen kultur, avskild från USA, Amerika och den amerikanska Asatro, som numera allt mindre liknar den svenska. Men många känner sig inspirerade av Tor, därborta – Torskelov – säger jag…

Inspiration can take many forms. For children, hearing the tales of Thor bravely standing up to giants and monsters can inspire them to be brave in the face of the frightening aspects of their young lives. For adults, hearing others speak at blót can inspire them to speak out themselves and to feel a sense of communal support. For all, the focused experience of standing around the tree during the ritual can reinforce internal feelings of dedication to the deity, the tradition, and their own commitment to right action.

Bär din Torshammare på RÄTT sätt, och undfly all ”fornsed”…

Vårmåne och Segerblot

Jag har sagt det förut. Och jag säger det igen: ”Vid slutet står segern”.

Få vet varifrån detta citat egentligen kommer ifrån, och även om en del personer i sin fundamentala okunskap skulle börja skrika högt och yla som sinnessjuka och besatta, bara de visste; vill jag bara ha sagt först som sist att jag inta har några politiska avsikter alls med just detta uttalande, som är mycket generellt hållet. Idag är det dagen för Segerblotet enligt den Asatrogna och gamla Nordiska kalendern, för Segerblot infaller alltid på den första fullmånen efter Vårdagjämningen. Just i år, 2019 råkar det slumpa sig så att en sk ”supermåne” infaller, vilket bara betyder att månen är något närmare jorden än vanligt. Nästa gång detta fenomen inträffar är om bara fem år, inte om 68 år som en del mediakällor felaktigt hävdar. Skillnaden i avstånd är inte mer än 0,1 % i verkligheten, och varje någotsånär kunnig fotograf vet att man kan få månen att verka betydligt större på bild genom att fotografera en stor och känd byggnad från ett relativt långt avstånd, månen – som ligger längre bort i bild – kommer då att se mycket stor ut i förhållande till byggnaden, som blir relativt liten – avståndet fram till månen är ju såpass stort, att dess relativa storlek alltid blir densamma, om ni förstår hur jag menar.

Visst, månskivan verkar stor jämfört med Öresundsbron, då den dessutom står nära horisonten, men vad betyder det då, ni okunniga DN-journalister ?

Segerblotet, som vi Asatroende idag firar, skall inte blandas ihop eller förväxlas med Vanadisblotet vid Valborg, som infaller mycket senare under våren. Och vad vi firar är ljusets och därmed vegetationens seger, ingenting annat. De kristna fjantar och dillar en massa om ”obefläckad avelse (ett rent brott mot naturen, och något som inte kan existera där) och ”jungfrufödslar” såhär års. Något mer naturvidrigt och väsensfrämmande är svårt att alls tänka sig, och hur som helst vet de inte, att den sk ”Vårfrudagen” har ett hedniskt ursprung, och inget annat. I Folketymologin blev senare ”vårfrudagen” eller ”vafferdagen” som den uttalades i vissa svenska dialekter senare våffeldagen, och därför äter vi ännu våfflor den 25 mars, men det danska och sydsvenska ”fruedag” blev för lantbrukaren och bonden också ”fröedag” eller Frejas dag, för det var så Hedningarna i Norden förstod dessa kristna griller..

Vårfrun – målning av Anita Lindstrand

 

Kristendomens madonna-gestalt är en ren stöld från de äldsta polyteistiska religionerna i Världen, för exakt samma motiv fanns redan före år 2600 innan kristus. Redan då firade man i det gamla Egypten Isis, en himmelsgudinna med vingar och falkhamn, som troddes göra så att våren kom. Där ansåg man – som nästan överallt i Främre Orienten och Medelhavsområdet, att Solen skulle vara en manlig gud, och inte en kvinnlig, som hos oss. Med tanke på att solen där är mycket mer stark och förhärjande, särskilt sommartid, låg det nära till hands, men här i Norden har vi för det mesta tänkt oss solen som kvinnlig, likt Siv och Sunna. Äringsguden Frej, som motsvarar den Egyptiske Osiris, var för oss en himmelsgud, inte en fruktbarhetsgud under jorden i första hand.

Det finns flera forskare, som på fullt allvar sett en koppling mellan Bohusläns hällristningar från Bronsåldern, och den fullt samtida Egyptiska kulturen. De första böckerna om detta såg dagens ljus redan på 1960.talet, men sedan dess har få vågat utveckla temat. Myten om Isis och Osiris (vars kroppsfärg var grön) handlar om att den senare blev styckmördad av sin onde bror, åskguden Set, och att Isis i sin förtvivlan försökte samla ihop sin döde makes kroppsdelar, som låg utspridda över jorden. Hon saknade särskilt en alldeles speciell kroppsdel, som hade mycket eller rättare sagt allt med den manliga fruktbarheten att göra, för utan den, kunde hon inte leva; och heller inte bli fruktsam. Jag hoppas alla mina kvinnliga läsare är tillräckligt intelligenta för att förstå exakt vilken manlig kroppsdel jag pratar om, för man kan INTE bli med barn genom änglar. Enbart de kristna, som är lite bakom flötet; så att säga, tror att det går till så, och det finns visserligen enstaka kvinnor idag som ännu hävdar rena dumheter i stil med: ”Min pojkvän är minsann en ängel” men i verklighetens värld går det inte till på det viset. Karlar är inga änglar, och inte kvinnorna heller – och vad Isis, himladrottningen, var ute efter, var förstås en riktig karl och inget annat.

Hällristning från Tuvene, nära Tanum i Bohuslän från 1600 år fk. Till vänster i bild syns den behornade Tor, åskguden, ha samlag med sin hustru Siv, solkvinnan. I mitten lyfter Tor ett gravskepp (jfr den Egyptiska solbåten) och välsignar en liggande död man (ja, det syns att det är en KARL, eller hur flickor ?) med lyft hammare. Jämför också den sittande, kvinnliga figuren under liket, vars pose också starkt erinrar om sittande, Egyptiska gudastatyer…

Alla känner vi till myten om Tors fiskafänge, och hur han bar i land jätten Hymers båt, ibland liknad vid en bryggkittel och stor som himmelskupan (det var den som användes för att brygga ölet vid Ägirs gille) efter att ha gett jätten en örfil, så att han damp i sjön. Den ”båtlyftarbragden” har forskare räknat till inte mindre än 60 avbildningar av, bara i Bohuslän – och den Egyptiske solgudens båt, tänktes också fara över himlen, tills den var nära att bli slukad av Aphopis-ormen, eller Apep, de Egyptiska myternas MidgårdsormSom besegrades av Set – också en rödskäggig åskgud, precis som Tor. (läs noga den text som ni får se genom att följa denna länk)

Solkvinnan Siv eller Sunna, Tors hustru enligt Henrik Andersson

Isis letade än här, än där. Ja, hon letade både här och där. Men till sist fick hon ändå tag i den felande delen, och det hon bara m-å-s-t-e ha. Först då blev hon fruktsam. Först då – och bara så och endast så – kunde hon få barn, och så kom våren åter – sedan gudinnan väl väckt liv i sin döde make igen, och fått vad hon var ute efter…. Här ser ni hur det gick till att återsända Osiris mumie till livet, enligt en papyrus från 1800 fk. Jajamen, det fanns sådana papyrusar att beskåda redan då. Intet nytt under solen, ej heller under kjolen, som vi Hedningar brukar säga.

Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…” lyder en känd svensk barnvisa…

I det gamla Egypten tillverkade man också små bilder av Osiris, och hans mest verksamma del, alltså själva verkansdelen i fruktsamhetsprocesen. Där var det inte som i dagens Sverige, där också små dagisbarn, som utsatts för kristet inflytande redan under den späda uppväxten, förvandlats till ”könsdysforiska” ADHD-offer, bara för att de inte haft några sunda manliga förebilder omkring sig, utan svaga, frånvarande fäder.

Det är viktigt med verkansdelarna !

Hedendomen och de hedniska religionerna har alltid förstått något, som Monoteisterna alltid saknat. De kristna har skällt oss Hedningar för att vara anhängare av fruktbarhetsreligioner, och använt den termen som om den vore en förolämpning. Det är till viss del sant – också Asatron ÄR en fruktbarhetsreligion, precis som alla andra religioner som dyrkar det sanna, goda och naturliga här i livet – till skillnad från kristendomens fokus på synd, plåga, död, skuld och straff. Men det är – som vi ska se – inte allt som hedendomen är, har varit och fortfarande kan vara – även om de kristna, fruktansvärt rädda för allt som verkar sex, som de ju är, som vanligt försökt vantolka alltsammans.

och somliga hedningar har FÖRSTÅTT vad livet går ut på, hur det blir till och vad vissa symboler de facto betyder…

De kristna förvandlade korset till en symbol för avskyvärd tortyr, död och lidande. Ursprungligen stod det för det kvinnliga (upptill) förenat med det manliga (nedtill) och hur nytt liv blir till. Inser ni hur ?

Om inte, så skåda Isis falk som sänker sig ned över Guden – avbildad på samma sätt som på hällristningen från Tanum…

Kristna, Muslimer och Judar har alltid varit rädda för den mänskliga sexualiteten – och särskilt då kvinnlig sexualitet, samt det manliga könsorganet.. Det är ett av deras religioners mest utmärkande kännetecken. De är besatta av en dödskult, medan hedningarna helt skamlöst hyllar livet i alla dess former, och dess rikedom. Och de skäms inte för sig, dessa hedningar – inte jag heller, förresten. Nymoralisterna förfasar sig, och vissa hedningar kan vid Segerblotet bara stanna vid det manliga, och har inte förstått den stora sanning, som i sig innesluter också det kvinnliga elementet, och som betyder fysisk förening med Freja, i tanke, ord eller handling. Hela tiden grips dessa nymoralister av skräck, ja av svartsjuka. Bara tanken på att någon hedning, framför en dator någonstans, eller kanske i sovrummet, har det mycket roligare och har ett mycket rikare liv än de någonsin haft, fyller dem med oresonligt hat och avsky. De spionerar och intrigerar emot sin nästa. De försöker förbjuda och ängsligt fördöma, och därigenom röjer de, att de är snöpta, svaga själar och kristna egentligen – de har inte skaffat sig Hedniska Tankar – helt enkelt.

Men våren kommer att segra, och det gör också pånyttfödelsen och livet. Var så säkra på det, godvänner…

För de snöpta och neurotiska kristna handlar ”passionshistorien” bara om död, lidande och fysisk tortyr. Alla hedningar vet, att verkliga passioner är något helt annat.

I vilket Odelsarven och andra spekulerar om Arkeoastronomi…

Arkeoastronomi, alltså vetenskapen om tidiga civilisationers och kulturers astronomiska vetande, är en jämförelsevis ny vetenskap, och ett föga utvecklat forskningsfält. För att lyckas inom detta ämne måste man ha tvärvetenskapliga insikter, och inte bara vara bildad inom historia, arkeologi och mytologi, utan också ha kunskap om astronomi, liksom om traditionell lärdomshistoria i övrigt, och dessutom vara fast förankrad inom den kultur man studerar.  Jag har redan nämnt Daniel Vagerstams sajt ”Sagas From the North” där ni kan finna många inlägg om just Arkeoastronomi, och de gamla nordbornas syn på stjärnhimlen och Världsalltet, frånsett vad jag själv sa om den märkliga överensstämmelsen mellan Asatrons skapelsemyt och den moderna fysikens ”Big bang teori” tidigare i veckan, eller detta med gnistan i Ginnungagap…

Jodu nalle ! Det sägs att det finns något som heter STORA BJÖRN däruppe, och dit får vi säkert komma när vi dör...” (Varje kultur har sina astronomiska föreställningar)

Om detta låter alltför spekulativt för er, så kan ni minnas att Stjärnbilden Karlavagnen – som de flesta svenskar nog känner igen – faktiskt fått sitt namn efter Tors Vagn och att vi de facto känner till de nordiska namnen på ännu fler konstellationer än så, även om det då och då dyker upp olika teorier om vilka stjärnbilder som har avsetts med vilka namn. Nu ger sig den norska – och ibland ganska spekulativa och personligt hållna sajten Odelsarven, skriven av Vegard Solheim in i debatten – också denna sajt har jag skrivit om förr, och även dess rika artikelarkiv kan rekommenderas..

Visste ni att det finns ett svenskt vetenskapligt sällskap för arkeoastronomi och etno-astronomi ? Man kan faktiskt hitta dem på Facebook…

Odelsarven bygger i sin tur på den isländske professorn Gisli Sigurdsson, som anser att hela Asatron kan förklaras utifrån kosmologiska termer, eller med andra ord att vad vi numera kallar ”myter” faktiskt till mycket stor del bygger på konkreta observationer av stjärnhimlen, och vad som rör sig där.  Nu är det i och för sig att åtskilligt förenkla Eddan, enligt vad jag själv anser, eftersom Hávamál till exempel bygger på mycket konkret livsvisdom, och att Asatron förstås har en andlig eller religiös dimension, precis som alla andra organiserade religioner – för Asatron är och var organiserad – den är visst inte någon flummig och oorganiserad ”forn sed”.

Gisli Sigurdsson anser att Vintergatan i själva verket är världsträdet Yggdrasil, en teori som föreslogs redan 1994 av en isländsk läkare och Paleoastronom vid namn Björn Jónsson, som ansåg att stjärnbilden skorpionen skulle motsvara Nidhögg, draken som gnager på Världsträdets rötter (Boken ”Star myths of the Vikings” från 1994 – som jag själv fått av en intresserad broder i Särimner, tillika Frimurare innehåller mycket mer fantasifullt stoff än så).  Svårigheten med teorier som de här är dels att hitta konkreta arkeologiska bevis, eller att härleda de beteckningar på stjärnbilder som de facto och bevisligen står i sagorna till rätt konstellation på himlen.

På Wikipedia kan man till exempel få veta, att de tre stjärnorna i Orions bälte skulle ha benämnts Friggerocken, alltså Friggs spinnrock. Detta är ett påstående, som också Odelsarven upprepar. Problemet är bara, att i Dalsländsk och Värmländsk sentida tradition, är det Cassiopeja som är Friggerocken – stjärnbilden liknades även av antikens greker vid en kvinna, som sitter ner och spinner – men på Vikingatiden fanns inga spinnrockar alls, eftersom spinnrocken som vi känner den uppfanns först på 1300-talet – och enligt andra traditioner spinner Frigg molnen på himlen under Dagtid..

Nu är det visserligen också så – som jag själv råkar känna till – att sländan, som man tidigare spann på, eller skytteln i en vävstol råkar heta ”roccetta” på  tidig italienska, och att man språkhistoriskt sett möjligen kan ha fått ordet ”rock” om spinnrocken därifrån, redan på 800-talet eller långt tidigare – Men, i alla fall… Stjärnbilden Orion, i vilken Orions bälte ingår, hette för de gamla nordborna Aurvandil eller Örvendel – Saxo Gramatticus kallar honom ”Horvendille” och han var enligt Eddan en väldig jägare, som följde med Tor på hans expedition österut till Jotunheimen (Karlavagnen roterar som man vet runt himmelskupan, och Tor kan mycket riktigt ses färdas österut, och tillbaka igen). Men Örvendel blev sårad i österled, och blev buren tillbaka av Tor, på hans rygg, och råkade under färden genom Elivågor (som en del har liknat vid Vintergatan) förfrysa sin ena tå – denna bröt Tor av, och kastade upp på himmelskupan. På Wikipedia påstår man nu – helt självsvåldigt och utan källhänvisningar att stjärnan ”Örvendelstå” skulle vara polstjärnan, medan alla andra forskare tror att Örvändelstå är den ljusa stjärnan Rigel, som mycket riktigt bildar Orion – Aurvendels ena fot..

För att ytterligare förvirra finns det Engelska, tidigmedeltida texter, där ”Earendel” på gammalengelska blivit till morgonstjärnan, eller Venus – vilket dock bevisligen är en kristen tradition, eftersom de kristna inte vågade nämna Freja eller Venus, som ju har namnsdag just idag, enligt den svenska almanackan. För att summera, så finns det alltid en hel del gemensamma problem inom paleo- eller arkeoastronomi, oberoende av vilken kultur man studerar.

Ett av dem är att olika folk naturligtvis dragit gränserna för stjärnbilderna på helt olika sätt, beroende på vilka figurer man tyckt sig se på stjärnhimlen.

I Grekland, Egypten och Rom kunde man exempelvis tala om stjärnbilden Lejonet, eftersom alla ju visste hur ett lejon såg ut, och att ett sådant bör ha en lång svans. Men här uppe i Norden fanns inga Lejon, och följaktligen kom samma stjärnbild att liknas vid något helt annat – och sakna den långa svansen.

På Tullstorp-stenen i Skåne finns Fenrisulven avbildad, och den verkar onekligen motsvara stjärnbilden Leo eller Lejonet, enligt Daniel Vagerstam, fast nu med en helt annan form på huvud och svans än lejonets traditionella, eftersom man tagit med andra stjärnor i själva ”bilden”. Lapparna kallar exempelvis Karlavagnen för Skopan eller Kåsan, eftersom de ju saknar vagnar i sin kultur.  Och så här håller arkeoastronomerna på – utan så värst många avbildningar – annat än på stenar och hällristningar samt enstaka arkeologiska föremål, som Himmelsskivan från Nebra i Tyskland, gjord 1600 före kristus – som bevisligen kan användas som ett primitivt astrolabium eller stjärnkompass..

Arkeoastronomi må vara ett spännande forskningsfält, för amatörerna så väl som för proffsen och akademikerna, men riktigt vetenskaplig blir den bara, om man kan utgå från konkreta fynd och faktiska observationer. Odelsarven redovisar en ”table of correspondences” eller en korrespondens-tabell (välkänd form av uppställning för alla som studerat olika ockulta system) på planeter och gudar, som jag tycker haltar åtskilligt – och som också bygger på Gisli Sigurdssons rön—

Merkur – Loke

Venus – Frøya

Tellus – Jord/Rindr/Fjörgyn

Luna – Måne

Mars – Tyr

Jupiter – Thor

Saturn – Heimdal

Uranos – Odin

Neptun – Njord

Pluto – Hel

Faktum är, att som Baeksted och många andra redovisat, så var det Oden som romarna liknade vid Merkurius, och inte Loke. Merkurius var ju de dödas följeslagare, och budbäraren-vandraren bland gudarna, och alla vet vi, att detta är typiska Odensdrag. Att Jord, Rind, Gerd och Fjörgyn är benämningar på jorden, är allmänt känt, liksom att Freja och Venus är samma gudinna. Men Nanna i Baldersmyten är också en mångudinna, och att sätta in Heimdal för Saturnus är onekligen minst sagt djärvt, med tanke på hur Saturnus eller Kronos beskrivs i Grekisk mytologi – och de yttre planeterna Uranus, Neptunus och Pluto kan inte upptäckas utan teleskop – och de var knappast kända under hednisk tid…

En sak är emellertid säker. Vi vet att forntida kulturer kunde beräkna året och årstidernas gång mycket, mycket exakt, med bara några minuters fel. De insåg, att jorden var rund, att världsalltet var oändligt och att det fanns fler Världar eller Planeter än vår – och att Jorden snurrade runt Solen, och inte tvärtom – alltsammans kunskaper, som kristendomen och de kristna förstörde, när de väl utbredde sitt vålds-välde här i vårt land…

”Guldhatten” från Berlin är en av fyra kända kalendrar från 800-1000 år före kristus – de har ett fel på bara 0,46 – 0,07 % vad gäller årets och månadernas längd…

”Våra Gudamakter” – ny folder om Asatro

Saklig information är viktigt – nu när det finns en uppsjö av teorier, samfund, organisationer och till och med sekter – ja vad allt kan man inte hitta på Internet. På sajten ”Asatemplet” kan man hitta en nyutgiven skrift av Henrik Andersson, utgiven i Uppsala just nu i Oktober månad – som kort och på 44 faktaspäckade sidor ger dig ett kort ”vem är vem” i Asatrons Värld.

6037

Uppslaget har förstås funnits tidigare, från Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” från 1975 och vidare framåt, men vad som gör Henrik Anderssons skrift så läsvärd, är att den inte ger sig in på att redovisa de vildaste akademiska teorierna, och inte heller för mycket om väsen som Loke, Angerboda eller Hel, sk ”Rökkatru”, ”Lokeanism” och allt annat sådant, som det ändå finns nog eller övernog av på nätet. På det sätter fyller detta lilla häfte ett utmärkt hål i min bokhylla – och boken är charmerande trevligt och chosefritt skriven – ett slags enkel ”När Var Hur” handledning, som kan bli utgångspunkt för vidare studier i ämnet.

Tyvärr är den inte översatt till Engelska – nu när vi befinner oss i en internationaliserad värld – Asatro på nätet är till exempel en i hög grad Internationell miljö – vilket man skall vara medveten om – men här finner man rena basfakta, utan ”forn sed” eller förvrängningar…

Ibland har det hänt, att jag själv faktiskt hittat diverse egendomligheter även i vad som – på svenska – räknas som klassiska översättningar av Eddan. Mitt inne i Björn Collinders tolkning av Hávamal – just i inledningen på ”Runatál Havamals” med Odens schamanska resa i Världsträdet – har Collinder helt enkelt bara hoppat över en central strof med motiveringen ”Detta är Runmagi, och det ska inte översättas!” – ungefär som om hederliga Översättare kunde välja vilka kapitel de ska ha med i en bok, och helt hoppa över andra, på måfå, ungefär som ett gäng moderna teaterregissörer – som låter Hamlet spelas av idel raggare i 50-tals kostymer på en sjaskig bensinmack norr om Säffle – under två minuter – och sedan säger, ”Ja, detta är Shakespeare – oavkortad!

Problemet är förstås bara, att gör man så, talar man inte sanning. Då pratar man rent ut sagt strunt, och man kunde åtminstone ha den goda smaken att skriva ”i utdrag”, ”bearbetning av…” osv…

Henrik Anderssons folder innehåller som sagt bara basfakta – inga tolkningar, bearbetningar, alltför avancerade ”andliga” tydningar, personliga hänsyftningar, allegorier, figurativa tolkningar eller andra exempel på ”allmänhetens fria åkning” och det är just därför jag tycker hans bearbetning är så läsvärd, i dagens läge.

 

Snille_och_smak

Vi har Ohlmarks Edda från 1948, en poetisk och fri tolkning, fylld av must och märg, men med formuleringar som ibland träffar fullständigt fel, om man ser till det Isländska orginalet, som i transkription idag också finns att ladda ned från Internet. Vi har diverse moderna Edda-översättare vars editioner ännu är under arbete, och som inleder sitt tolkningsarbete med att tycka, att frasen ”Mannar, Allherliga Mannast !” som sägs om Guden Tor i Harbadsljod m-å-s-t-e lyda ”pojkvasker” istället – och som när man påpekar detta sakförhållande för dem sätter hela sin akademiska heder i pantraka motsatsen till sanningen.

Mannar Allherliga Mannast betyderMannen, den allra Härligaste bland Män” och den frasen kan inte betyda så mycket annat.

Detta behöver man inte ens vara språkhistoriker för att inse, eftersom de Nordiska språk vi talar idag faktiskt är ganska lika våra förfäders. Det finns ett värde i att låta guden Tor eller möjligen Thor faktiskt få vara just Tor, alltså den han ÄR och ingen annan, men detta har denna Emeritus eller möjligen ”E-mer-i-Thurs” inte förstått. Henrik Andersson inleder en tradition med att inte nämna de värsta Tursarna eller Trollen på hela Internet vid namn i sin skrift, och den traditionen följer jag också gärna nu, åtminstone till en del. Men – vi får inte glömma Marvels tecknare i USA, förstås. De som tycks lida av någotslags ”Thorettes” eller möjligen ”Tourettes Syndrom” så fort Guden Tor kommer på tal. Uttalar du själv Tors namn högt, händer det också ofta saker, har jag fått se – och det är kanske inte bara vidskepelse, eftersom han faktiskt är helig för allt fler och fler, och på sitt vis representerar en andlig kraft, som också kan materialisera sig i vardagen – skulle vi kunna säga…

I somras påpekade Gunnar Arpi i Svd – så att alla i den Asatrogna Världen noterade det – det gjorde åtminstone jag – värdet i att låta Guden Tor faktiskt få vara just Tor och ingen annan – och det värdet har i alla fall Henrik Andersson insett. Hans folder är fullständigt, kemiskt fri från allt sådant, som möter oss Asatrogna på media i annat fall, inklusive diverse politik (från vänstersidan, den yttersta högern ser vi faktiskt inte mycket av just nu) och känns därför härlig att läsa.

Jag rekommenderar starkt, att ni köper ett eget ex av den lilla skriften för att se vad jag talar om…