Ännu ett Marvel spektakel får premiär – och vi Hedningar IGNORERAR saken…

Man har – av anledningar som jag inte riktigt förstår – frågat mig vad jag tycker om den senaste halvdebila Popcorn-filmen från USA. ”Thor – Ragnarök” kallas spektaklet, och tydligen hade den premiär i förra veckan. För egen del tycker jag faktiskt ingenting, ingenting alls om denna film – utom att den är präktigt irrelevant för mig som Asatroende. Alltihop tilldrar ju sig hursomhelst i Marvels Universum, alltså en fiktiv serietidnings-Värld, och har inget som helst med verklig Hedendom eller Asatro eller ens Nordisk kultur att göra.

NEJ ! Thor eller Tor ser INTE ut såhär. Han är för det första Rödhårig, INTE blond, och MEDELÅLDERS och INTE i 30-års åldern…

Dessutom har ju Hollywood och Marvel gjort många sådana filmer förut, och om man alls skall tycka något, kan man tycka som Allsherjargodhi Hilmar Örn Hilmarsson uppe på Island, som redan 2011 fick frågan om vad han tyckte om sådana filmer. Svaret var förstås ungefär som mitt – dylika filmer är irrelevanta, och gör varken från eller till vad verklig Asatro beträffar, eftersom det är något helt annat än vad som skildras i dessa filmer. Debatten här hemma i Sverige har varit lite mer livaktig denna gång, och frånsett de som tror att denna taffliga amerikanska äventyrs-soppa med mycket explosioner och allt annat vi kan vänta oss på något sätt skulle populärisera Asatron och därmed locka fler anhängare till den, så kan jag endast svara att den sortens anhängare är vi nog inte så mycket hjälpta med, tyvärr – och vad filmen gör är bara att sprida amerikanska missuppfattningar, som att Tor och Loke skulle vara släkt (det är de inte alls!) eller att Hela, vanligen kallad Hel, alltså dödsgudinnan, på något sätt skulle vara Tors syster, vilket också är att förvrida den Nordiska gudasagan helt och hållet..

Marvel och USA gör med andra ord bara mer skada än nytta, men det visste vi redan förut…

Detta är HOR och inte TOR….

De svenska recensenterna i dagspressen har varit överraskande positiva, men det är heller inte så konstigt. De får ju betalda förhandsvisningar, och ännu mera pengar ”under bordet” för att skriva ”rätt åsikter – för så verkar det nuförtiden allt oftare gå till i den svenska journalistvärlden. Aftonbladet kallar filmen för ”ett komiskt rymdäventyr” och det kan man ju tycka, ifall mn får bra betalt för att se smörjan. Borås Tidning inflikar att det hela mer bygger på amerikansk humor än action, och Svenska Dagbladet slutligen, säger något seriöst för en gångs skull och konstaterar att ”strösslade vulgariteter kan inte rädda komedin” och i detta är jag för egen del beredd att instämma.

Detta är heller INTE Tor eller Thor, men en ful klump, vars namn är Trump, med rump i sump….

Men, för all del, som jag alltid brukat säga – Hollywood är nu en gång alltid Hollywood, ungefär som Popcorn är Popcorn och Amerikanska Dumheter är Amerikanska Dumheter

Långt bortom Marvel-soppan finns de verkliga Gudarna, och vi som känner dem vet att Thor eller på svenska Tor är alltid Rödhårig, Rödskäggig och en ätande och drickande Gud – han är med andra ord inte alls någon smärt och smidig idrottsbroiler eller kroppsbyggare, utan tämligen fet, likt Gustav Adolf, medelålders (i kraft av att han också har fru och barn sedan länge) och för övrigt en tämligen enkel och folkkär person, som inte alls är slimmad i ansiktet, utan som har grova och ojämna drag, ett väderbitet utseende och alltså minst av allt ska skildras som en bildskön typ. Tor framställs till exempel i Harbadsljod som barbent, och ytterst enkelt klädd, och i Trymskvida har han en sådan vass och otäck blick, att till och med den mest brutale av jättar eller Trym själv nästan svimmar, när han ser Tors ansikte. Tor ser alltså INTE vacker ut, och detta är ett mytologiskt faktum, även om Gudarna såklart kan anta olika utseenden efter behag, i synnerhet när de uppträder häromkring, eller i Midgårds Dalar.

Såhär bör vi tänka oss Thor eller Tor – fast ännu större !

Tor från en 1100-tals dopfunt i Skara stift… Alla äldre avbildningar visar honom som skäggig, och väderbiten…

Varje sann och äkta Nordbo känner Tors verkliga väsen…

Filmmakarna gör också flera groteska misstag, när de på sitt fåniga och överdrivna sätt försöker skildra de nordiska Gudarna. Loke är till exempel inte bildskön eller vacker. Hans mun har ju flera ärr, eftersom dvärgarna Brokk och Sindre en gång sydde ihop den med remmen Vartare, och ända sedan dess har Loke trasiga läppar, och sneda, kantiga drag. Så skildras han också på bläster-stenen från Snaptun i Danmark, på Gosforth-korset och flera avbildningar dessutom:

Nej, Loke är INTE bildskön eller vacker – om nu någon trodde det…

Ännu mer groteskt blir det när amerikanerna skall skildra Hel, som i filmen spelas av en svarthårig Kate Blanchett, tidigare mest berömd för att ha kreerat alvdrottningar i fantasy-filmer och annat i den stilen. Eddan säger tydligt och klart, att Hel är ”Hälften blek och Hälften Blå” och här får vi komma ihåg att blå också betyder svart på norröna, som i ordet ”Blåmän” till exempel. Dessutom står det också uttryckligen, att Hel är anskrämlig och skrämmande, som man ju kan förvänta sig av Lokes dotter, och inte heller bär hon några hjorthorn på huvudet, som i filmens Värld…

Hur än Hel ser ut, så ser hon INTE ut såhär…

På ett sätt kanske Marvel har tagit ett steg framåt från andra stereotypa och felaktiga skildringar av Hel – för oftast brukar amerikanerna i sin dumhet och oskuld tänka sig, att Hel skulle vara hälften skelettartad, med en halv dödskalle och den andra ansiktshalvan föreställande en vacker kvinna, vilket helt och hållet saknar varje form av stöd i Nordisk tradition, eller avbildningar före 1900-talet. Folktron säger, att Hel är den äldsta av alla skapade varelser, och eftersom hon är mycket gammal, bör hon tvivelsutan också se sådan ut, om man nu alls ska framställa henne.

Hon ser med andra ord inte ut som såhär:

Och heller inte som någon nödtorftigt uppsminkad, kristen Madonna i Halloween-utstyrsel…

Vi Nordbor har förstått våra Gudar, och vi ska kanske inte dela dem med några andra. ”Cultural Appropriation” eller snarare ”Cultural Misappropriation” som i Marvels Värld är inget vi ska uppmuntra eller tolerera, utan tvärtom bekämpa. Dessutom – vill man ha populärkultur, serier och liknande saker, så kan vi Nordbor skapa sådant SJÄLV utan amerikansk inblandning, på samma sätt som vi kunde skapa en självständig kultur även förr i tidense på Peter Madsens utmärkta skämtserier, till exempel – som också återger den verklige Tor lite av hans kraft, pondus och råstyrka, i den ätande, rödlätte mjödstinne sällens form, långt borta från Hollywood och dess lögner.

TOR HJÄLPE OCH BÄTTRE !!

Thomas Thorild – ”Snillet” som trodde på Tors eld…

Ingen hedning i Sverige har väl kunnat undgå att observera det, men i morgon är det faktiskt Tors namnsdag enligt den svenska almanackan – och mycket riktigt infaller namnsdagen på en Torsdag, Tors Dag. Som jag skrivit har det aldrig varit Nordiskt Namnskick att uppkalla personer direkt efter Asatrons gudar, och innan kristendomen började mattas av under 1770-talet, förekom det överhuvudtaget inte alls, eftersom också landets kristna präster skulle tagit väldigt illa upp, ifall någon velat skriva in sig i kyrkböckerna under sådana namn. Idag lär det finnas 5214 personer i landet som heter Tor – på över 10 miljoner invånare – och man kan inte påstå, att det är särskilt många…

I morgon är det Tor själv, som har namnsdag – Men det har INTE du !!

Före 1772 lär det inte ha funnits en enda svensk som hetat Tor överhuvudtaget, och det förekom aldrig, att man döpte stackars små nyfödda barn till Loke, eller något annat sådant – själv känner jag till en god del exempel på att det av en eller annan anledning kan sluta illa, om man gör så – och det har jag redan skrivit. Om inte annat, för att man ger det oskyldiga barnet en tung kvarnsten om halsen till att bära – för vem kan egentligen leva upp till ett sådant namn – och om man verkligen respekterar andra människors religion, ska man då jämföra sig eller sina familjemedlemmar med gudarna ? Vad skulle hända, om du döpte din hund till Allah Mohammed, till exempel ?

Tror du att det skulle vara så bra – eller skulle det öka den kulturella förståelsen i samhället på något sätt ??

Ok, i de flesta muslimska länder kan en person mycket väl tänkas heta ”Mohammed” i förnamn, likaväl som en latinsk person från ett katolskt land möjligen kan få heta ”Jesus”,men däremot blir det bara för mycket, om samme person går runt och kallar sig Jesus Kristus. I båda fallen och i alla kulturer finns det ett fast namnskick, som man gör bäst i att inte bryta emot, om det skall gå väl. ”Snille och Smak” som man sa på 1700-talet…

Ett verkligt snille – eller en upplysningsman från just 1700-talet – som verkligen trodde på Tor (åtminstone skrev han, att han gjorde det – även om det var i lag förbjudet och garanterat farligt att ens försöka utöva Hedendom praktiskt på den tiden – det var stränga straff på sådant) var faktiskt Thomas Thorild, som egentligen hette Jönsson, och som var född i Svarteborg strax nära Munkedal, från Ranrike eller Bohuslän på den svenska västkusten. Först antog han namnet Thorén, och blev den förste svensk i modern tid som tagit sitt efternamn efter just Guden Thor, och det har vi anledning att minnas, nu när det ska vara Tors namnsdag.

Under romantiken och framåt blev Tor populär… Han inledde faktiskt upplysningstiden – som åskans gud – tack vare Thorild och andra

Nu lät det inte fornnordiskt eller radikalt nog, så Thomas Thorén bytte namn till Thomas Thorild, när Tors eld verkligen slagit rot inom honom, och han kom att bli  inte bara svärmisk poet, utan en verklig Tors-anhängare. Nuförtiden är Thomas Thorild, Bengt Lidner och liknande figurer från 1700-talet bara ihågkomna som exempel på hur man skriver dålig frivers, eller överdrivna dikter, som ingen längre vill läsa – skolans litteraturkunskap har förstört allt för oss.. Visserligen är Thorildsplan och Thorildsplans Gymnasium i Stockholm uppkallade efter honom, men vanligt folk känner inte längre till honom. Men redan som 16-åring började Thorild – som blyg student i Lund – avvika skarpt från ”Svenska” Kyrkans lära. Under inflytande av Rousseau började han dyrka ”naturen” istället för ”gud” – många hedningar än idag kallar sig ”naturtroende” och romantikens män var på sitt sätt farsor till dem alla.

Thorild var – för sin tid – radikal som få. Han skrev frivers, rakt av – och använde aldrig rim, utan ”fasliga” exempel på ordmusik, som idag kan se sig komiska, men utrop som ”Ve!” eller ”Satans djävlar!” mitt inne i vad som skulle vara en högstämd och fin dikt, betitlad ”passionerna” eller något annat, det var liksom någonting man inte gjorde. Man kunde inte bli accepterad av Kjellgren, den litterära parnassen eller dåtidens media, men kort före den franska revolutionen var sånt här närmast ”hårdrock” för sin tid, mer radikalt än Amon Arath eller dödsmetall –  och Thorild – som bosatte sig i Stockholm och skrev allt från Straffsången, Inbillningens nöjen och sin egen tidskrift, kallad den nya granskaren som propagerade för total tryckfrihet – ja sånt var närmast rena hedendomen, på den här tiden.

Om bloggar funnits på Thorilds tid, skulle han säkert också ha haft en egen blogg, likt Markus Birro – det är jag säker på…

Anropade Tor rätt ut, offentligt. Räknad som farlig jakobin och revolutionär. Sedermera landsförvisad från både Danmark och Sverige

Thorild skrev faktiskt ett förslag på ny tryckfrihetslag till Kungen, Gustav III – som inte alls hörde på det örat.  Samma år  – 1788 – ett år före franska revolutionen, skrev Thorild dikten ”Harmen” där han rent personligen sade sig haft en drömsyn eller vision, och mött Tor – som gett honom budskap om hur det stod till i Midgård.

Såhär lät det:

Dyster och vild satt THOR på Atlefjäll
och i svarta skyars virvel
dovt stormen kring hans huvud röt.
”Dödlige, kom !” sade hans rösts åska
till mig.. Jag kände kraft, i den stora känslans
rysning, fröjd jag kände och gick….”

Thorild hade blivit hedning, helt enkelt, och han förblev det till sitt livs slut. Och dramatiken i hans poesi stegrades ytterligare, för vad sägs om följande dagsaktuella rader:

Jag såg – längre bort millioner
stoftet kyssa, trampat av en TYRANN
som av högfärd vild sig vräkte
lik en gud på himmelens tron – men –
i hans ögon, gnistrade helvetet…

Vid hans blick reste sig en åsna upp
tredubbelt krönt, med gyllene mantel
till att hålla ödets bok
och dess eviga lag gällt skräna ut.

TYRANNENS hövdingar, vargar, vilt svultna
lömska, tröstande blod, tjöt i raseri
trälar tusende, tusende…
till att mördande mördas…
Ve – Ve !

Djävlars skratt med döende ack
rymderna göra till ett enda gny
och himlarna dånar dovt,
”Ve – ve !”

Det var ord och inga visor, som ni hör. Det sparades inte på krutet eller ljudeffekterna. Thorilds generation hade vanan att bokstavera stora ord, typ ”Tyrann” och anspelningarna på Påven i Rom, som en trefaldigt krönt åsna, förstod alla på den här tiden. Thorild ville knycka Tors hammare, skrev han, och bulta ihjäl tyrannerna för mänsklightens bästa, en gång för alla – men Tor själv lyfte sin arm och hindrade honom, eftersom Tor visade sig vara en fredlig gud, som inte ville ha världskrig… och heller inte veta av onödigt prat om sk ”heder” eller ”ära” vilket är vanvettigt åsne-bröl för det mesta…

Dikten fortsätter med hur Thorild och Tor tillsammans ser den kristna kyrkan, full av skrikande åsnor som kallas präster, samt ”en ädel vis” – Rosseau själv, får man förmoda – som åsnorna vill bränna på bål, och…det hela slutar med att Tors gudagnista flyger in i poetens själ, och gör honom fri…

Kort efter sin dikts publicering stack Thorild själv till England, det enda land där man haft republik och dödat kungar, passande nog. Åren gick, och han fortsatte att skriva ”om det allmänna förståndets frihet”, ”kritik över kritiker” och annat sådant. Gustav III mördades, och den ärkekonservative Hertig Karl kom till makten. Sverige förblev en despoti, och den allt radikalare Thorild blev landsförvisad på fyra år av Högsta Domstolen 22 Februari 1792, eftersom man antog, att Thorild själv skulle göra revolution, bli en framtida folkledare och helt enkelt vara farlig för makthavarna

Thorild åkte till Köpenhamn, blev förälskad och skrev en skrift med titeln ”Om Quinnokönets naturliga höghet” där han argumenterade för att kvinnor på något sätt skulle vara bättre än män, mer än 200 år före Gudrun Schyman…

Just den tesen tror jag nu själv inte så mycket på, eftersom alla kön, kulturer och religioner nog tenderar att vara lika bra eller lika dåliga – det enda man i så fall kan säga, är att vissa kulturer är något smartare och något bättre anpassade för överlevnad, än till exempel IS eller Islamska Staten, men det är ungefär allt…

Thorild lämnade Danmark, men slog sig ned i Nordtyskland, och han slutade sina dagar som bibliotekarie och professor vid Universitetet i Greifswald -det fanns ju ännu ett svenskt Nordtyskland eller rättare sagt Pommern på den här tiden – och dog så till sist, 49 år gammal år 1806 efter att ha skrivit ihop en hel filosofi, utkast till reform av hela universitetsväsendet och annat…

Devisen ”Att tänka fritt är stort – men att tänka rätt är större” som ännu sitter i Uppsala Universitets aula, kommer från Thomas Thorild, mannen som eldade på med hjälp av Thor själv – och därmed lär Thorild, lurig som han var, ha menat att makthavarna, och de som bestämmer friheten samt dess gränser, inte är att lita på.

Thorild trodde inte på något PK-tänk, helt enkelt, och hans eget liv i åskgudens tjänst, bevisar det utom allt rimligt tvivel…

 

PK-tugg var inget för Thomas Thorild…

 

Hans motståndare Kellgren och Leopold studsade inför hans teorier, förstodo dem ej, utan avfärdade dem som bisarrerier. Hans lärjungar åter bländades av hans geni och imiterade honom, men icke heller de förstodo honom. Det är ingen tillfällighet, att Thorild som en vredgad Asa-Thor slungar blixtarna mot sina egna lärjungar och beskyller dem för att imitera utan att begripa, för att hacka ur idéer ur hans skrifter. Man betänke vad en sådan anklagelse vill säga i Thorilds mun, då för honom det stora idésammanhanget betyder allt.

Albert Nilsson

… Detta citat innebär nog en varning om att varje ord i devisen kan ha en helt annan och mer komplicerad innebörd än vi lekmän spontant tror.

Harald Bohlin
om Albert Nilsson

Om Tor, från Tors-dagskvällen

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero, well then just follow me

  • John Lennon, i sången ”A working class hero is something to be”

 

Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, och den har ingen politiker eller präst någonsin rått på. Visst, enstaka människor har väl försökt missbruka den, liksom ”fornsedare” och nazister, men det har alltid slutat illa för dem. Varje Torsdag blotar jag själv fortfarande kraftfullt till Tor, styrkans åskstarke Gud, Jodens son och Midgårds bevarare, och jag blotar främst genom mitt arbete, för Tor är en arbetets och det arbetande folkets Gud en gång för alla, han som tar i så att det rungar i Bergen, och som aldrig slutar att utföra sin uppgift, förrän den är löst. Under sen järnålder, när de kristna trängde sig på alltmer, föll människor i Norden tillbaka på Tor, och Torstron blev populär, med hammarformade amuletter i hundratal och tusental som skydd emot det kristna korset – denna lidandets och plågans symbol.

Mårten Eskil Winges bild från 1872, visar kanske Tor som de flesta svenskar ännu älskar att se honom….

4000 år tidigare gjordes denna bild – som ändå går att känna igen – det är TOR och ingen annan vi ser !

Tor finns också i rikt antal på hällristningarnas bilder från bronsåldern, och genom 4000 år av indoeuropeisk tradition har Tor hela tiden sett märkvärdigt lika ut. Naturligtvis har de kristna den sista tiden försökt förvanska och förminska honom, och så håller de på; ännu idag. På Wikipedia kan man se halvfigurer som Lars Lönnroth, den i lönn rotande kristne professorn och ryslige E-mer-i-Thursen (ja, han kallas ju ”Emeriturs”) försöka förminska Tor, genom att påstå att han helt säkert måste vara utvecklad ur den Romerske Herkules, en föråldrad teori från den norske 1800-tals biskopen Sophus Bugge, som inte kan räknas som vittnesgill. Både språkhistoriker och arkeologer har för länge sedan motbevisat detta, och 1700-1600 fk, då hällbilderna av Tor kom till, fanns det inga romare överhuvudtaget. Lönnroth översätter i sin senaste dåliga och osakliga Eddaöversättning epitetet ”Mannar all Herliga Mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” och påstår att det ”måste” översättas på det viset, men det måste det verkligen inte alls. Herr Professorn och E-mer-i-Thursen har haft tur hittills, för än har blixten inte slagit ner i hans sommarstuga, men snart så… Tor kan vara godmodig och tålmodig först, men när han väl handlar, är han snar till handling, och det är värt att minnas.

Tor i aktern på ett skepp, eller en båtlyftande Tor, förekommer på minst ett trettiotal hällbilder över hela Norden. Ofta håller han Hymers bryggkittel (som är himlavalvet) i ena handen, och det är i myten om Hymer och Tors fiskafänge, som den båtlyftande eller i ett skepp stående Tor finns med – för det nämns aldig annars…

Tanken att Tor är en härlig man, ja den allra härligaste och vackraste bland män må synas främmande för dessa småaktiga kristna, som inte förstår den rödhårige och rödskäggige gudens storhet. Alla hatar de honom och alla vill de förminska honom, på olika vis, men det går inte. Tor bevarar sitt lugn, sin styrka och sin storhet. För något år sedan försökte den odödligt löjlige Henrik Hallgren från ”Samfundet Forn Sed” förminska och brotta ned Tor genom att påstå att han skulle ”vara beroende av kvinnor och barn” i radio, i en extremt dålig intervju som aldrig någonsin bort få sändningsutrymme. Detta fick Ivar Arpi – Svenska Dagbladets Chefredaktör, att ryta till emot dessa förbannade fornsediska galenskaper, och ingripa för att skydda vårt kulturarv, vilket vi alla i Tors egen anda måste göra, när vi ser elaka små troll, inte bara på Internet.

Det gäller att FÖRSTÅ Tors andliga kraft, och det kan man bara göra genom att följa hans exempel – och genom HÅRT ARBETE för att uppnå bestämda mål…

Varje hedning och Nordbo vet i sitt hjärta och ända in i märgen att det är kvinnorna och barnen som är beroende av Thor, och som alla beskyddas av honom, och INTE omvänt. Jag har ofta märkt, att det är svaga, ofärdiga och ovärdiga män, som har problem med Tor, och som inte kan förstå Tors roll i tillvaron, utan som på olika sätt likt de kristna måste försöka förminska och förlöljiga honom, kanske därför att de själva vet att de är stora och omanliga fjollor, och innerst inne känner sig väldigt små och obekväma inför Tor, helt enkelt. I dagens tillvaro, fylld med kladdbögar och idrottsbroilers, anabol-dopade bodybuilders och patologiska dörrvakter finns det inte längre någon som hyllar Tors sunda, faderliga ideal (varom mer här nedan). Det är just därför de hatar Tor, Torshammaren och alla som bär den så mycket, att de till och med vill förbjuda den, trots att den blivit en symbol för en hel religion.

Andra svaga och löjliga sk ”moderna” män vill helt förbjuda exempelvis idrott eller sport också, främst därför att det skulle vara en synd emot deras egen ökengud Allah.

Men låt oss börja från början. Kanhända var det Snorre Sturlasson, som inledde förminskandet och förklenandet av Thor, med sin version av Torsmyterna, och ”Tor hos Utgårdaloke” och de andra berättelserna (där Tor ägnar sig just åt idrott – vilket är värt att uppmärksamma – även ätning och drickning i kapp förekommer, liksom Tankens Idrotter – i ”Allvismál” till exempel framstår Tor som mycket klokare, än en del ger honom tilltro för) vilka idag bara framstår som barnsagor, därför att vi alla fått läsa dem i starkt förkortad och tillrättalagd form, från de tidigaste skolåren och lågstadiets läseböcker.

I berättelsen om Tors fiskfänge, eller Tor hos Hymer, förekommer Tor i sällskap med Himmelsguden Tyr; och vi bjuds på en berättelse med sant kosmiska proportioner. Tyrs mor skiner som guld, får vi veta, och hon är naturligtvis solen. Tyrs farmor, som också finns i berättelsen, har ”niohundra huvuden” och symboliserar natthimlen och stjärnorna. Tyr och Tor besöker Hymer, havsjätten, för att låna Hymers stora bryggkar Sjö-karen, som är minst en mil djup, och symboliserar himlavalvet. Medan Tyr stannar på land, tänker Tor ro ut med Hymer; men vrider dessförinnan huvudet av Hymers största oxe (med månens horn) så att de har något till agn… och han gör alltihop bara för att liksom säga ”Ja, det är karla-tag det, bräck nu detta, om du kan, din slusk till jätte där”. Vi vet alla vad som händer sedan, om inte annat därför att så många av oss läst det eller sett det avbildas så många gånger:

Tor och Hymers fiske från Gosforth-korset och Englands tidiga 900-tal

Tor fiskar till slut upp själva Jörmundgandr eller Midgårdsormen, som ligger kring jorden och håller den på plats, men Hymer blir rädd, och kapar reven. Då ger Tor honom en snyting, så att han ramlar över bord och drunknar, och Tor vadar till sist ensam i land och drar upp hela båten efter sig – under bronsåldern och hällbildernas tid tolkade man detta så, att båten var solbåten, i vilken gudarna färdas, och bryggkaret, som Tor sen välver över sig och bär hem, är himmelskupan – Tors styrka är boksttavligen så stor, att den ”inte är av denna världen” utan uppfyller hela kosmos, och det är vad berättelsen egentligen vill säga, fast det skymts bort i alla starkt förkortade och vanställda versioner sena tiders barn har läst.

Tor, Midgårdsormen och oxhuvudet igen, denna gång från Altunastenen nära Enköping, svenskt 1000-tal

Tor är så stark, att han i kampen med ormen trampar rakt genom båtbotten och ned i sjön, en detalj, som syns på många avbildningar. Och i tidernas fullbordan, när Ragnarök kommer och Tor slutgiltigt besegrar ormen, då skall han ta nio steg bort från sina händers verk, och ensam stå som segrare i alla fall, även om han sjunker ned, förgiftad av dess etter. I berättelse efter berättelse ser vi inte bara Tors styrka, utan hans storsinthet. Han skildras hela tiden som matfrisk, svår på dryckjom och en godmodig gud, och han delar alltid med sig av sin matsäck och skaffning till de behövande, ja han kokar till och med sina egna bockar och dragdjur till kvällsvard, vilket dock lockar Loke till att knäcka deras ben och försöka förstöra alltihop.

Tors fiske återigen, denna gången från 1600-talets Island. Megingjord, Tors styrkebältte, bär sitt namn skrivet i runor.

Vad händer då, om man försöker efterlikna Tor eller får Tors krafter inom sig ?- Jo, det har jag fått se. Jag såg för någon helg sedan en bataljonspastor, visserligen kristen men inte främmande för Asatron och dess Värld, dra på sig kroppsskydd, stridsväst och hjälm, och utan vapen springa efter de egna trupperna en hel dag, när de övade stormning och rensning av byggnad. Det var en präst, som kastade handgranat, undsatte sårade och bar dem bort från stridslinjen, och hade han inte haft Tor inom sig, hade han aldrig orkat eller förmått göra något av detta. På kvällen, när han tog av sig kroppsskyddet, såg han att den svarta prästskjortan hade blivit vit, för den färgades av saltet från hans egen svett, och på så sätt hade han funnit nåd inför Tors ögon. Och jag själv sade till honom, med hög röst: ”Se – detta är tecknet ! Kristen har du varit, men Hedning ska du nu varda ! Bränn vad du har tillbett, tillbe vad du innan har bränt – och Tors lycka skall följa dig !” medan allt manskap knäföll, och därefter stod upp och vrålade av glädje…

Man har också frågat mig hur jag efter långa arbetsdagar, där jag lyfter lastpallar och buntvis med materiel av olika slag kan orka skriva två-tre-fyra bloggar per kväll, på en halvtimme och rakt av, alltihop som first draft, utan några omarbetningar och tillrättaläggningar, och hur jag lyckats göra detta, år efter år. Svaret är att jag har Tors krafter bakom mig, och på det sättet kan jag lätt klara av att jobba i femton eller sexton timmar i sträck, utan att ens bli trött. Tor är inte för inte Karlarnas – det vill säga de fria böndernas och arbetarnas Gud, i motsats till Oden som mest dyrkas av jarlar och skalder, och i alla tider har det varit så.

Till och med kinesiska affischer avslöjar Tor som Arbetarklassens hjälte och Proletäriatets sanne Gud ! I Tors Hammare finns segern !!

Även om Tor ibland tänks åka i vagn och delta i strid, är det sällan han egentligen strider. Alla Tors strider består av en kamp man emot man emot jättar, som ofta är honom långt överlägsna ifråga om kroppskrafter eller storlek, men för det mesta betonas det att Tor går (”Kormt och Ormt och Karlögar två, Tor skall de vattnen vada” står det i Eddan”) där övriga gudar rider eller åker i vagn, och Tor har ingen häst, som kan bära honom, vilket däremot de andra Asarna har. Tor förlitar sig hela tiden på sig själv, och sin egen styrka, utan att använda maskiner eller konstlade hjälpmedel. Han symboliserar själva friheten, men också rättvisan och förmågan att hjälpa andra, och egentligen är det konstigt att de kristna hatat honom så mycket, när han egentligen framstår som en figur, med närmast kristus-lika egenskaper i myterna; men så vill de kristna heller inte ha någon konkurrens, och de kan heller inte heller erkänna, att andra folk gjort samma upptäckter och har minst lika bra etik eller moral som de själva.

 

Tor GÅR varje dag till Asarnas Tingsplats på Idavallen, enligt Eddan. Såhär tänkte sig Lorentz Frölich det hela…

Själv har jag så ofta jag kunnat genom tjugo år av hedendom och mer följt Tors råd, och just gått och inte förlitat mig på någon mekanisk vagn eller liknande, då jag deltagit i något blot eller Ting. Den som färdas själv, kommer fram fort nog ändå, och i de senare folksagornas värld (där Tor ibland uppenbarar sig, se i den svenske Folklivsforskaren Ebbe Schöns samlingar) förkroppsligar Tor som ingen annan uttrycket ”själv är bäste dräng” och han tycker inte om att vila. I en berättelse kommer en gammal gumma i Halland och ger råd till Tor, som bär på en stor säck med mat, som han tänker dela ut till folk i en fattig socken. Tor sätter ner säcken och vilar mycket riktigt en kort stund, men finner att det blir mycket tyngre än att lyfta upp den på skuldrorna än han tänkt sig. ”Så är det att lyda kärring-råd” säger han då, i en enkel, talande och kärnfull replik. Också i Eddan har Tor sällan en tal-roll, men när han väl säger något eller talar är det väl betänkta, kortfattade och kärnfulla repliker, som åhörarna lär minnas. Gumman i sägnen är kanske Elle, eller ålderdomen, det enda väsen Tor inte kan besegra, eller Tökk, Loke i en trollkärrings gestalt, som i Baldersmyten.

Loke, tjuven eller skälmen, framstår som Tors följeslagare i många myter, och tanken att vådeldens gud på något sätt kan vara följeslagare till åskan, är väl inte så underlig – men en gång kommer Lokes talförhet och snacksalighet till korta, liksom Tors orubbliga lugn och tysta styrka, och det är när de möter Frejas vrede i berättelsen om Trym, för emot Freja, den kvinnliga skönheten och sexualiteten, står sig män av alla sorter (Tor och Loke är varandras motpoler, men förenas i det att de just är män, vilket Freja i-n-t-e är) helt slätt, och utskällda och molokna återvänder de så hem, därför att Freja är dem ovillig, och inte tänker ge med sig…

Tor och Loke återvänder efter att ha fått stryk av Freja i Trymskvida… (enligt Peter Madsens serie-version på Isländska) Observera att Tor alltid skildras som en rödskäggig och medelålders man, aldrig en ung eller blond… (förutom hos okunniga amerikaner)

Ett annat drag hos Tor – förutom förmågan att nöja sig med lite – är hur han genast adopterar de utfattiga barnen Tjalve och Röskva – den raska – Tjalve blev den senare Tjelvar i myten om Gotlands befolkande – och hur han hela tiden framstår som kvinnors och barns självklare vän och försvarare, gentemot Jotnar och de som hotar att förstöra hela tillvaron. En enda gång ser vi i myterna Tor handla en smula hjärtlöst emot en mindre eller svagare varelse, och det är något han aldrig någonsin gör annars. Det är när han sparkar in den framfusige dvärgen ”Lit” i baldersbålet, vid Balders skepps-begravning. ”Lit” betyder i skaldepoesin detsamma som kropp (vi Hedningar har inte alls ”kropp och själ” som motsatser, som hos de kristna, utan Hug eller intellekt, Hamn eller känslor och så Lit eller kropp – utan kännedom om detta mycket grundläggande förhållande kan man heller inte förstå den norröna kosmologin) för Tors styrka är som sagt inte av denna världen, och kroppen är just vad som bränns upp i själva Baldersbålet, som också är den sjunkande solen, som går ned i tidens hav.

Tor som kosmisk idol i röd bärnsten från Danmark – skägget som också blir ett hammarskaft, syns igen från flera bilder

Den enda gång Tor hotar att besegras, är i mötet med Hrungner med brynstenen, som närmast är hans dubbelgångare, och också är en son av jorden, liksom Tor. Men Hrugners hjärta och huvud är av sten – och till skillnad från Tor saknar han livets kraft, och all den kärlek och medkänsla Tor har – varför Tor till sist visar sig vara den starkare, eftersom han till skillnad från Hrungner slåss för ett gott och ädelt syfte. När Tor ligger dödligt sårad till följd av ett krossande slag i huvudet, och Gydjan Groa, som är gronaden eller växtkraften, sjunger galdrar över honom, vaknar Tor genast till, och berättar som det allra första han gör; att han räddat Groas man Aurvandil, Örvendil eller Horvendil (som också Saxo berättar om)  som också befunnit sig i jättarnas våld, men Tor har med sina sista krafter befriat honom; och burit hem honom på ryggen, som man gör med en sårad kamrat.

Också i dagens värld behövs krigare med Tors egenskaper…

Örvendels ena tå, Aurvandilstå, eller den stjärna i Orion (som hette just Aurvandil hos nordborna) som står lägst, stack ut och förfrös i Hvergelmirs kalla ström, när Tor till fots korsade den, på väg tillbaka till Asagård från Jotunheimen i Öster. Enligt anglerna var den stjärnan morgonstjärnan, men slutpunkten i myten om Tor och Hrungner är i alla fall ett kosmiskt drama även det, liksom Hymersmyten, och även om Groa glömmer sina sånger i glädjen över att ha fått tillbaka sin man till de levandes värld (och man därefter aldrig skall kasta en brynsten över golvet, för då rör sig flisan inne i Tors huvud) är den ändå en saga om rättfärdighetens seger över oförnuftet, medkänslans över det råa våldet, och hur de vapen, som brukas under lagarna, och för Midgårds bevarande alltid är överlägsna de krafter, som bara leder till anarki, kaos och förfall.

Tor har varit dyrkad i 4000 år minst, och inte ens de kristna kan undvara hans lugna styrka och berättigade vrede. Sök, och du skall finna honom ! Finn honom, och du ska själv bli lik Tor, och förkasta vad som inte håller måttet !

Erik Grates staty ”Monument över Yxman” inspirerad av Nordisk Bronsålder, mitt inne i det moderna Stockholm…

Barcelona, Åbo, Sverige och ”Svenska” Kyrkan… Monoteismens terror fortsätter.. (Hebdo, Hebdo !)

Överallt där Monoteism och Ökenreligioner frodas, växer också terrorn och mördandet av oskyldiga människor. Det gör detsamma om det är Barcelona, Åbo, Finland eller någon annanstans i Världen vi talar om – Monoteismens sorgliga resultat blir alltid ett och samma – fler mördade civila, i namn av Allah, Jahve eller ”Gud” – den ”ende” Guden som anser sig ha rätt, och vars anhängare fortsätter döda, skövla, lemlästa och mörda…

Ingen Polyteist har någonsin kommit på en sådan tanke, vad det nu kan bero på, för Polyteister ser ingen anledning att döda och mörda i sina Gudars eller religioners respektive namn, även om de kanske i och för sig inte är absolut fläckfria i alla avseenden. Hursomhelst visar verkligheten – som de flesta av oss faktiskt lever i, att det är de Monoteistiska religionerna, som är ett av hela Världens största och värsta problem, just nu.

Den verklige MÖRDAREN är fortfarande på fri fot…” (teckning ur den franska satirtidskriften ”Charlie Hebdo”)

Efter de senaste Monoteistiska terror-dåden i Spanien publicerade den franska satir-tidskriften Charlie Hebdo följande teckning, som innehåller rubriken ”Islam – för evigt en fredens religion” vilket tydligt visar hur ihålig dessa Öken-monoteisters religiositet är. Genast kom påståenden om att teckningen skulle vara rasistisk eller islamofob, och det påstods till och med, att man från Ministerhåll i Frankrike skulle ha sagt, att denna teckning är ytterst farlig, och omedelbart måste förbjudas eller censureras.

Döm nu själv om det var så farligt, egentligen… Inget tycks ha hänt, trots att minst två veckor gått sedan publiceringen, och teckningen har inte alls med någon etnicitet att göra. Den visar bara Islams tragiska konsekvenser, facit efter ännu ett blodigt terrordåd – och den vänder sig inte mot något särskilt land, någon särskild person eller någon särskild organisation heller, vad som kritiseras här är själva dödandet, själva terrorn som allt fler och fler människor Världen över blir utsatta för. Vad är det som är så ”fel” med detta ? Hursomhelst är det ju bara en skämt-teckning, och man kan knappast ställa till med repressalier, bara för en skämt-tecknares åsikter, eller hur ?

Fler än jag i den hedniska Världen är av den åsikten, att man inte alls kan förbjuda eller kritisera teckningar som de här, eftersom de utgör en rättmätig protest emot det meningslösa våld, som de Monoteistiska religionerna hela tiden utövar och står för. Lägg därtill det faktum, att Charlie Hebdos” redaktion själv redan blivit utsatt – det skedde redan 2015 – för ännu mer Monoteistiskt våld, i vad som var det värsta terror-attentatet i Frankrike sedan 1920-talet, även om ”dessa Satans mördare (för att använda en känd svensk Statsministers än mer kända uttryck) förstås höjt siffran på lemlästade lik i en och samma attack sedan dess.

Skulle då inte offren ens få försvara sig, genom en tyst protest ? Hebdo-redaktionen har inte utpekat någon särskild, ens bland mördarna, de har själva inte dragit kniv, inte kastat några bomber eller granater, och själva inte utövat något våld alls, men ändå kritiserar alltså de kristna och islamisterna dem för blotta det faktum, att de inte låter sig mördas stillatigande..

”Sticks and stones may break bones, but mere WORDS can’t hurt you…”

 

Mördaren i Åbo skrek ”Allahu Akbar” innan han gick till attack. Exakt samma valspråk, översatt till svenska, har Antje Jackélen, den svenska Ärkebiskopen, vilket utgör ett väl uppmärksammat faktum. Mördaren i Åbo lär också ha skrivit ett ”manifest” vars åsikter i nog så betänklig grad överensstämmer just med den ”Svenska” kyrkan, och när Sverige nu går till sk ”Kyrkoval” – ett val där det i många församlingar och stift bara finns ett enda Regeringsstött alternativ – kan man tänka sig något mer odemokratiskt – är de totalitära tendenser och det nakna maktspråk som denna ”Svenska” Kyrka riktar emot alla svenskar och Nordbor alltmer klart och tydligt.

”Svenska” Kyrkan har på senare tid begått flera rena lagbrott, då den börjat skydda personer som tagit sig in i vårt land på illegal väg.

Flera enskilda församlingar gör reklam för islam och stöder öppet islamisering av det svenska samhället, som synes… Var skall det egentligen sluta ? Vad är det här för sorts religion ? Är det ens ”kristendom” som alls predikas här, eller vad är det för underlig, beslöjad och dold verksamhet man vill uppmuntra ? I Åbo haglar manifesten, och knivhuggen i ryggen på oskyldiga Finländare.

På vilken sida står ”Svenska” Kyrkan ? Inte på svenskarnas, i alla fall... I Västerås står Sharia-lagar och Shador på Höstens program, anno 2018…

Strax nära Medborgarplatsen i Stockholm – där ett antal kriminella personer sittstrejkar – mördades nästan en svensk polisman igår. Det är väl känt, att förövaren var en 17-årig Marockan, som illegalt tagit sig in i Sverige – just en sådan person av samma sort, som ”Svenska” Kyrkan nu aningslöst och utan vederbörlig identitetskontroll skyddar.

Polismannen Ted Eriksson har själv berättat om hur han nästan dödades på öppen gata. Han är förstås inte den ende svensk, som drabbas av allt detta religiöst motiverade våld, som ”Svenska” kyrkan nu tagit under sina armar, och de facto skyddar. Det borde vara självklart, att kyrkor och religiösa grupperingar inte ska skydda brottslingar, och att identitetskontroll och liknande faktiskt är Polismaktens uppgift – inte religiösa samfunds.

Jag citerar ur bloggen ”Rotlöshet” skriven av en hednisk kollega, som jobbar som systemutvecklare, appropå ett och annat han och jag kan se omkring oss:

Idén om öppna gränser inom nationer är lika ödesdiger som att ha många öppna portar till en server. Fritt där vem som helst kan dra nytta av resurserna. På bekostnad av de processer inom systemet som behöver resurserna.

Förfrågningar och passeringar kan lamslå och få systemet otillgängligt. Obrukbart. Vilka är då skyldiga till att detta kan alls hända. Vilka är det som inte lärt sig om sin och andras säkerhet. Eller inte alls förstår allvaret i idén med öppna dörrar?

Idéer och ideologier kan bli rena giftet. Det är sällan den drabbade drabbas ensam. Den drabbade tar med sig alla andra om det vill sig riktigt illa.

Det krävs väktare, murar och annan säkerhet som håller koll på vad som händer. Både inom och utanför. För att allt ska bestå.

Minns historien om när gudarna ville ha en mur byggd runt Asgård. Hur gick det? Nåja. Loke lurade reda på situationen men Oden visste ju att det inte gick riktigt rätt till. Sådant slår alltid tillbaka. Förr eller senare. Murar och beskyddade portar är viktiga för att allt inuti ska fungera. Rapporter om vad som händer utanför behöver vara korrekta beskrivningar av verkligheten.

Annars, förr eller senare står där de som bränner ned allt.

Vi kan inte tillåta, att våra friheter i det här landet missbrukas av de som för evigt vill förstöra dem. Vi måste vända alla dessa falska ökenreligioner ryggen, och bygga oss ett bättre land, en bättre Värld, en vackrare och värdigare framtid.

Låt oss vända alla våldsreligioner och skräpreligioner ryggen ! Låt oss skratta åt dem och driva med dem, på Charlie Hebdos vis…

”Svenska” Kyrkans och Ärkebiskopens ständiga flirt med våldsbejakande religioner och totalitära läror typ Islam, är en mycket farlig väg att gå, i alla fall om vi skall kunna ha vårt svenska rättssamhälle någotsånär intakt. Det vet inte bara systemvetarna bland oss, utan också många Poliser – av egen hård erfarenhet – och fer och fler av oss svenskar har blivit medvetna om det – för kom ihåg att denna påstådda ”Folkkyrka” nu bara omfattar cirka 62 % av landets invånare.  ”Sharia” eller kristendomens eviga ”kvinnan tige i församlingen” varken kan eller ska uppmuntras.

För några dagar sedan besökte jag Gottsunda, en av de drygt 70 sk ”No go-zones” som faktiskt finns i Sverige, men som vår Regering förnekar själva existensen av. Andra Nordiska länders politiker har noga beskrivit problemet, som är välkänt sedan länge. Till och med våra närmaste grannar, och länder som historiskt sett varit del av en nordisk union, tvivlar nu alltmer öppet på den Regering, och den sk ”statskyrka” vi nu har.

En person jag känner där är mycket rädd, mest för sin lilla dotters skull. Hon vågar inte ens skicka dottern ner till det närbelägna förortscentret för att handla mat längre, eftersom man aldrig vet vad som kan hända, ens vid ett besök på gården i samma kvarter. Vi vet att uppklarningsprocenten, också för mycket allvarliga brott, inte är mer än 5-6 % i hela landet, för att inte tala om de områden där de flesta brotten begås, det vill säga de sk ”No-go zonerna”

På gatan utanför denna etniska svenskas hus mötte jag en annan kvinna, denna gång klädd i shador, och precis lika rädd hon. Hon höll noga sin egen dotter – i exakt samma ålder – under mycket nära uppsikt, bara för ett besök vid gungorna utanför samma hus – och när vi kom i samspråk, förklarade jag att svenska kvinnor i samma område var precis lika rädda för allt detta våld, all denna terror.  Och det värsta är, sade den utländska kvinnan, att det finns så många män som inte bryr sig, så många män som bara går förbi, men nu insåg hon, att det var en Nordisk Hedning hon pratade med, om inte annat syntes det ju på Torshammaren, som jag bar om halsen.

Och Tor – förklarade jag för henne – är de små och de svagas beskyddare.

En gång ska vi kanske kunna skratta åt alltihop, och lämna all denna Sharia, alla dessa Ärke-pisskoppar och allt vad de står för bakom oss. En sundare, starkare och friskare generation skall komma, som inte tror på dessa ”Allsmäktiga” gudar mer… Och skrattet är också ett vapen, och en stark hammare i vår hand.

Här, eller i Spanien eller Frankrike.

 

Låt oss göra rent hus med dessa – allesammans. Och GÅ UR ”svenska” Kyrkan…

I vilket Onkel Olof funderar vidare….

Någonstans i min gamla hemprovins, kanske i trakten av Bromölla eller så, lever ett annat slags hedning, som till vardags är skollärare; och trots viss sympati för Asatron nog mest ändå är Taoist eller Buddhist, eftersom man som bekant kan vara Polyteist på flera vis. Det är just det som är det fina med Polyteismen. Du kan till och med vara Agnostiker, men fortfarande Polyteist i själ och hjärta, ungefär som Onkel Olof.

Det går nu ett rykte här på bygden att han nyligen slagit sig på politik, och numera önskar kandidera för Centerpartiet (kanske charmad av Annie Löf, hon som har sin lilla spricka i mitten – eller någon annan fröken Grön) fast han tidigare mest varit hugad åt miljöpartisterna. Kanhända har han tröttnat, liksom många andra – och givit upp varje tanke på det partiet, eftersom det ligger i Onkel Olofs egen natur att allt som oftast vara just trött och inget annat. Under långa perioder företa sig just ingenting, hålla upp med att blogga, rent av. Själv hälsar jag alltsomoftast på hos fröken Röd istället, appropå bloggtorkan, cunnus et lingus.

Ibland når hans funderingar åt John Chronschoughs håll, ibland inte. Ibland är han smått genial, men hans tankar är ofta Taos. Intet ont i det. Jag kan förstå honom, men tyvärr inte instämma i vad han säger.

De sista hundrafemtio årens utveckling på den här planeten borde tydligt och klart ha bevisat för oss alla att ingenting händer av sig själv, och att naturen inte kan överlämnas åt sig själv, utan att den så att säga behöver ett försvar emot själva mänskligheten. Det är vi människor som är Makternas händer och fötter, deras armar och ben. Arbetar vi inte, och försvarar vi inte den värld vi fått, går vi förlustiga om livets mening, även om var och en arbetar och tänker kring tillvaron efter sin förmåga, och efter sina behov.

Min egen livsfilosofi – en väg av handling och inte lugn, uttryckte jag med Ernst Thälmanns kända ord såhär, och för mig gäller den vägen fortfarande:

Das Wertvollste was Der Mensch besitzt, ist Das Leben. Es wird ihm nur ein einziges mal gegeben, und benutzen soll er es so, das er auch sterbend sagen kann: Mein ganzes Leben, mein ganzes Kraft habe ich den herrlichsten auf der Welt – den Kampf für der Befreiung der Menschheit gewidmet…

– Ernst Thälmann, tysk arbetarledare

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet. Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga: Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

Tor och Frej finns som markernas och Världens vårdare, lika väl som Oden eller Tyr, men själv föredrar jag som de flesta kunde ha gissat ändå Odens eller Tyrs väg, trots att det är en betydligt mer krävande väg än böndernas, eller för den delen Onkel Olofs. Världen består ännu av bönder, lika väl som av jarlar eller karlar; men jarl, karl och bonde är likväl icke detsamma, det vet exempelvis envar som sysslat med Stav. Likväl klarar sig världden inte utan bönder som tänker på bönders vis, de som odlar och tänker därefter, stilla; likt denne Olof.

Så är det, så månde det vara och så har det alltid varit.

Män av alla sorter behövs – liksom arbetare och tänkare – för att skapa en kultur, ett stort land och ett fredligt rike.

Kvinnor också.

Jag kommer att tänka på två kända dikter av en svensk nobelpristagare, som nyligen översatts till spanska i Mexico av alla länder. De förkroppsligar mycket av Tors, Tyrs och Odens vägar genom livet, och som bekant finns det nuförtiden många Asatroende i just Mexico också. Detta är för dem, liksom för hederliga hedningar överallt. Inte för diverse Amerikaner, fornsedare och därmed likställda.

Stridsguden

Från trollets dotter vände Tjalve hem
med springande steg till sin glömda hjord,
men segnade tåpig och blek på knä.
Tor själv, hans väldiga herre,
bred över bröstet, satt på klippan
och täljde en vallarestav.
Han log i sitt röda skägg.
»Träl,» sade han, »frukta dig ej!

På bänken ligger hammaren glömd,
ty markerna våras och blomma.
För att allt på den gröna jorden
skall gå sin gång och allt få sitt
och unga hjärtan bulta samman,
gärna någon stund ibland
vi bistra kämpar vakta getter.»

El dios de la guerra

De la hija del troll volvió Thialvi a casa,
de prisa hacia su descuidado rebaño,
pero cayó, torpe y pálido, de rodillas.
Thor mismo, su poderoso señor,
ancho de pecho, sentado en la roca
tallaba una estaca de empalizada.
Con una sonrisa en su roja barba.
–“Thrall” – dijo, –”¡No tengas miedo!”

En el banco hay un martillo olvidado,
pues los campos reverdecen y florecen.
Porque todo en la tierra verde
ha de seguir su curso y tener lo suyo
y los jóvenes corazones latir al unísono,
gustosos por un rato a veces
luchamos feroces por cuidar las cabras.–

Smycket

Lyckan är ett kvinnligt smycke.
Stränga gudar, hårda öden
och av bröd ett sparsamt stycke,
– det är liv för män.

La joya

La dicha es una joya femenina.
Dioses estrictos y fieros destinos,
una pieza de pan que se termina,
así es la vida para los hombres.

Nej men Usch Usch Usch – Ebba Busch (”Vad sade du att hon sade sade du ?” )

De sk Krist”Demokraternas” Partiledare Ebba Busch Thor lär ha sagt i en podcastad radiosändning att hon inte tror på evolutionsteorin och att hon bokstavligen tror att Adam och Eva skulle varit de första människorna, enligt Nättidningen Nyheter 24.

Tidigare är hon känd för att ha varit medlem i den fanatiska kristna sekten ”Livets Ord” under en lång rad av år, och aktivt förnekat allt tal om evolutionsteorin i dess skolor, bland annat på så sätt att hon varit med och förföljt biologilärare som haft avvikande uppfattning gentemot de kristna och försökt lära barnen vetenskapliga fakta, enligt Dagens Nyheter.

ebba-busch-thorKan vi ha kristna fanatiker i Riksdagen, vårt nationella parlament ? Vad ska andra länder tänka om oss ??

Fastän man väl alltid kan göra den observationen, att enstaka muntliga uttalanden kanske inte må anses som bindande, och att det mycket väl kan hända att ett intervjuoffer i radio ”gör bort sig” därför att programledaren ställer ledande frågor eller ogärna säger emot jakande påståenden (det kan hända och HAR hänt vissa hedningar också) så måste man nog fråga var dessa Krist ”Demokrater” egentligen står.

Kan kristendomen överhuvudtaget sägas vara en demokratisk religion, så länge den kräver alla människors underkastelse under en enda Gud, och använder totalt fascistoida paroller typ ”Jesus är Herre – vi är Guds slavar” och annat i den stilen ??

Christer Sturmark, ledare för Humanisterna, the Swedish Humanist Association uppges ha sagt till Nyheter 24 att

Jag utgår från att Ebba Busch Thor skämtar när hon säger att hon tror att de två första människorna var Adam och Eva. Annars har vi en partiledare som fundamentalt förkastar vetenskapen i klass med Donald Trump. Det vill jag inte tro… — – Om hon menar det bokstavligt och inte metaforiskt, så är det en förnekelse av hela den biologiska vetenskapsdisciplinen.

Med tanke på Ebba Busch Thors minst sagt suspekta förflutna i vissa sekter – som DN redan kommenterat utförligt och detalj, så verkar vi tyvärr ha anledning att tro det värsta. Också andra oberoende bloggare i Sverige har reagerat, och frågat hur vi egentligen bör se på dessa Krist ”Demokrater” med sina absurda påståenden om att de på något sätt skulle representera ”Svenska Värderingar” vilket de aldrig gjort, och per definition inte kan anses representera.

Och Thor ? Hur kan man kalla sig för något sådant i efternamn, och försöka ge sken av att man skulle vara Kristen ?

Borde inte ”Sacredeus” eller något liknande, mera kristligt, så att säga – vara aningen lämpligare, särskilt som det ska finnas Krist ”Demokrater” som redan heter så.. Rätteligen borde väl både Åskans Dundergud och JHVH-1 vara vreda på en viss Ebba idag – men – dt är ju deras sak – inte människornas..

På Facebook har flera ledande svenska humanister uttalat sig, och sagt saker som ”Vet hon inte att det var ASK och EMBLA som var de första människorna – Vilken okunskap !” och det måste man väl instämma i, för vad har Eva och Adolf eller vad de nu hette i den svenska kulturen att göra ?

is_36

 Ask och Embla var det – INGET annat...

norsethor

Detta är THOR men någon ”Ebba” känner han INTE !

klassiker

”We’d said it before – and we’ll say it again: ÖÖÖÖDUG-GYGJA !”

”Våra Gudamakter” – ny folder om Asatro

Saklig information är viktigt – nu när det finns en uppsjö av teorier, samfund, organisationer och till och med sekter – ja vad allt kan man inte hitta på Internet. På sajten ”Asatemplet” kan man hitta en nyutgiven skrift av Henrik Andersson, utgiven i Uppsala just nu i Oktober månad – som kort och på 44 faktaspäckade sidor ger dig ett kort ”vem är vem” i Asatrons Värld.

6037

Uppslaget har förstås funnits tidigare, från Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” från 1975 och vidare framåt, men vad som gör Henrik Anderssons skrift så läsvärd, är att den inte ger sig in på att redovisa de vildaste akademiska teorierna, och inte heller för mycket om väsen som Loke, Angerboda eller Hel, sk ”Rökkatru”, ”Lokeanism” och allt annat sådant, som det ändå finns nog eller övernog av på nätet. På det sätter fyller detta lilla häfte ett utmärkt hål i min bokhylla – och boken är charmerande trevligt och chosefritt skriven – ett slags enkel ”När Var Hur” handledning, som kan bli utgångspunkt för vidare studier i ämnet.

Tyvärr är den inte översatt till Engelska – nu när vi befinner oss i en internationaliserad värld – Asatro på nätet är till exempel en i hög grad Internationell miljö – vilket man skall vara medveten om – men här finner man rena basfakta, utan ”forn sed” eller förvrängningar…

Ibland har det hänt, att jag själv faktiskt hittat diverse egendomligheter även i vad som – på svenska – räknas som klassiska översättningar av Eddan. Mitt inne i Björn Collinders tolkning av Hávamal – just i inledningen på ”Runatál Havamals” med Odens schamanska resa i Världsträdet – har Collinder helt enkelt bara hoppat över en central strof med motiveringen ”Detta är Runmagi, och det ska inte översättas!” – ungefär som om hederliga Översättare kunde välja vilka kapitel de ska ha med i en bok, och helt hoppa över andra, på måfå, ungefär som ett gäng moderna teaterregissörer – som låter Hamlet spelas av idel krymplingar i 50-tals kostymer på en sjaskig bensinmack norr om Säffle – under två minuter – och sedan säger, ”Ja, detta är Shakespeare – oavkortad!

Problemet är förstås bara, att gör man så, talar man inte sanning. Då pratar man rent ut sagt strunt, och man kunde åtminstone ha den goda smaken att skriva ”i utdrag”, ”bearbetning av…” osv…

Henrik Anderssons folder innehåller som sagt bara basfakta – inga tolkningar, bearbetningar, alltför avancerade ”andliga” tydningar, personliga hänsyftningar, allegorier, figurativa tolkningar eller andra exempel på ”allmänhetens fria åkning” och det är just därför jag tycker hans bearbetning är så läsvärd, i dagens läge.

 

Snille_och_smak

Vi har Ohlmarks Edda från 1948, en poetisk och fri tolkning, fylld av must och märg, men med formuleringar som ibland träffar fullständigt fel, om man ser till det Isländska orginalet, som i transkription idag också finns att ladda ned från Internet. Vi har diverse moderna Edda-översättare vars editioner ännu är under arbete, och som inleder sitt tolkningsarbete med att tycka, att frasen ”Mannar, Allherliga Mannast !” som sägs om Guden Tor i Harbadsljod m-å-s-t-e lyda ”pojkvasker” istället – och som när man påpekar detta sakförhållande för dem sätter hela sin akademiska heder i pantraka motsatsen till sanningen.

Mannar Allherliga Mannast betyderMannen, den allra Härligaste bland Män” och den frasen kan inte betyda så mycket annat.

Detta behöver man inte ens vara språkhistoriker för att inse, eftersom de Nordiska språk vi talar idag faktiskt är ganska lika våra förfäders. Det finns ett värde i att låta guden Tor eller möjligen Thor faktiskt få vara just Tor, alltså den han ÄR och ingen annan, men detta har denna Emeritus eller möjligen ”E-mer-i-Thurs” inte förstått. Henrik Andersson inleder en tradition med att inte nämna de värsta Tursarna eller Trollen på hela Internet vid namn i sin skrift, och den traditionen följer jag också gärna nu, åtminstone till en del. Men – vi får inte glömma Marvels tecknare i USA, förstås. De som tycks lida av någotslags ”Thorettes” eller möjligen ”Tourettes Syndrom” så fort Guden Tor kommer på tal. Uttalar du själv Tors namn högt, händer det också ofta saker, har jag fått se – och det är kanske inte bara vidskepelse, eftersom han faktiskt är helig för allt fler och fler, och på sitt vis representerar en andlig kraft, som också kan materialisera sig i vardagen – skulle vi kunna säga…

I somras påpekade Gunnar Arpi i Svd – så att alla i den Asatrogna Världen noterade det – det gjorde åtminstone jag – värdet i att låta Guden Tor faktiskt få vara just Tor och ingen annan – och det värdet har i alla fall Henrik Andersson insett. Hans folder är fullständigt, kemiskt fri från allt sådant, som möter oss Asatrogna på media i annat fall, inklusive diverse politik (från vänstersidan, den yttersta högern ser vi faktiskt inte mycket av just nu) och känns därför härlig att läsa.

Jag rekommenderar starkt, att ni köper ett eget ex av den lilla skriften för att se vad jag talar om…

11221584_1123546267675462_4196579150332925313_n

Tor var själve Hrungners bane, och han fäller fortfarande sina fiender !