I vilket en amerikansk jazzprofessor firade TOR till Midsommar…

Midsommaren är nu som bekant överstånden, och medan de flesta Asatroende firat bröllopet mellan Ärings- och himmelsguden Frej samt Gerd eller jordgudinnan, har där funnits utrymme för lokala varianter, som det också var i gamla dagar. Tor är en av de viktigaste gudamakterna under Midsommaren, och Frigg, vars månad det nu är, är förstås en annan. I Västergötland firades Frigg nu till Midsommar av åtminstone en del personer, och man får väl anta att det på platser som Friggeråker, Torsvi och Frövi samt många andra lokala gudahov i vårt land var det de lokala gudarna som firades, tillsammans med det stora gudaparet.

Tors eller Thors insatser för att skaffa oss regn och gröda, samt krossandet av Monoteismens fasansfulla giftorm skall inte förglömmas…

Borta i Chicago lever akademikern och jazzmusikern Professor Karl E H Seigfried, som nyligen också skrev om en Midsommar i Tors och de Torstroendes tecken, nu när jag själv nyligen tog upp Skånehammaren och dess betydelse för oss alla. Om Midvintern tillhör Oden, menade han, så tillhör Midsommaren i sanning Tor, som ju är regnets och regnmolnens herre, och inte bara åskans. I ett tidevarv när snedvridna människor börjat tillbe Loke, kanske vi ska påminna oss de raka ekarnas stammar och styrka – för ekträden är helgade åt Tor de med, konstaterar han. Och Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, ty:

For those of us who see the Norse myths as symbolic stories expressing the values of the past peoples that produced them (even if there was originally no clear distinction of “religion” as separate from life lived), Thor’s hammer can be seen not merely as a weapon of war but as a symbol of community.

In the hands of the god and of practitioners, the hammer was used to bless newborns, brides, and the dead – to hallow members of the community in the major life events in the community. As the god of the myths uses the hammer to protect the human world from the incursions of the threatening giants, archaeological finds show ancient heathens calling upon Thor to use his hammer and protect them from harm.

The hammer as a symbol of blessing and protection merges into the conceptual locus around the god himself, a god who can be seen as a positive embodiment of what we must all do for the betterment of the communities to which we belong.

Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
Brakade ned som ett järtecken från Herren Gud…

Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan bli jazzmusikant
Och att kyrkoherdens dotter
Släppt en sådan innanför sin särk
Det är dekadans i tiden, det är djävulens verk

Dekadent och försoffad är vår ungdom av idag
Och de bryr sig varken om religion eller lag
Du kan ingenting göra åt ‘et
Nej du har ingen chans
För det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!

– Text av Cornelis Vreeswijk ur jazzlåten ”Dekandens”

 

Nåja – nu kanske jag inte skall bli alltför ironiskKarl E H Siegfried har faktiskt en ytterligare poäng här, när han talar om innangård och utangård, och betydelsen av ett hedniskt samhälle på enad, nationell grund. Själv betraktar jag Sverige och Norden som just ett sådant hedniskt samhälle, med sin egen kultur, avskild från USA, Amerika och den amerikanska Asatro, som numera allt mindre liknar den svenska. Men många känner sig inspirerade av Tor, därborta – Torskelov – säger jag…

Inspiration can take many forms. For children, hearing the tales of Thor bravely standing up to giants and monsters can inspire them to be brave in the face of the frightening aspects of their young lives. For adults, hearing others speak at blót can inspire them to speak out themselves and to feel a sense of communal support. For all, the focused experience of standing around the tree during the ritual can reinforce internal feelings of dedication to the deity, the tradition, and their own commitment to right action.

Bär din Torshammare på RÄTT sätt, och undfly all ”fornsed”…

Annonser

Vårmåne och Segerblot

Jag har sagt det förut. Och jag säger det igen: ”Vid slutet står segern”.

Få vet varifrån detta citat egentligen kommer ifrån, och även om en del personer i sin fundamentala okunskap skulle börja skrika högt och yla som sinnessjuka och besatta, bara de visste; vill jag bara ha sagt först som sist att jag inta har några politiska avsikter alls med just detta uttalande, som är mycket generellt hållet. Idag är det dagen för Segerblotet enligt den Asatrogna och gamla Nordiska kalendern, för Segerblot infaller alltid på den första fullmånen efter Vårdagjämningen. Just i år, 2019 råkar det slumpa sig så att en sk ”supermåne” infaller, vilket bara betyder att månen är något närmare jorden än vanligt. Nästa gång detta fenomen inträffar är om bara fem år, inte om 68 år som en del mediakällor felaktigt hävdar. Skillnaden i avstånd är inte mer än 0,1 % i verkligheten, och varje någotsånär kunnig fotograf vet att man kan få månen att verka betydligt större på bild genom att fotografera en stor och känd byggnad från ett relativt långt avstånd, månen – som ligger längre bort i bild – kommer då att se mycket stor ut i förhållande till byggnaden, som blir relativt liten – avståndet fram till månen är ju såpass stort, att dess relativa storlek alltid blir densamma, om ni förstår hur jag menar.

Visst, månskivan verkar stor jämfört med Öresundsbron, då den dessutom står nära horisonten, men vad betyder det då, ni okunniga DN-journalister ?

Segerblotet, som vi Asatroende idag firar, skall inte blandas ihop eller förväxlas med Vanadisblotet vid Valborg, som infaller mycket senare under våren. Och vad vi firar är ljusets och därmed vegetationens seger, ingenting annat. De kristna fjantar och dillar en massa om ”obefläckad avelse (ett rent brott mot naturen, och något som inte kan existera där) och ”jungfrufödslar” såhär års. Något mer naturvidrigt och väsensfrämmande är svårt att alls tänka sig, och hur som helst vet de inte, att den sk ”Vårfrudagen” har ett hedniskt ursprung, och inget annat. I Folketymologin blev senare ”vårfrudagen” eller ”vafferdagen” som den uttalades i vissa svenska dialekter senare våffeldagen, och därför äter vi ännu våfflor den 25 mars, men det danska och sydsvenska ”fruedag” blev för lantbrukaren och bonden också ”fröedag” eller Frejas dag, för det var så Hedningarna i Norden förstod dessa kristna griller..

Vårfrun – målning av Anita Lindstrand

 

Kristendomens madonna-gestalt är en ren stöld från de äldsta polyteistiska religionerna i Världen, för exakt samma motiv fanns redan före år 2600 innan kristus. Redan då firade man i det gamla Egypten Isis, en himmelsgudinna med vingar och falkhamn, som troddes göra så att våren kom. Där ansåg man – som nästan överallt i Främre Orienten och Medelhavsområdet, att Solen skulle vara en manlig gud, och inte en kvinnlig, som hos oss. Med tanke på att solen där är mycket mer stark och förhärjande, särskilt sommartid, låg det nära till hands, men här i Norden har vi för det mesta tänkt oss solen som kvinnlig, likt Siv och Sunna. Äringsguden Frej, som motsvarar den Egyptiske Osiris, var för oss en himmelsgud, inte en fruktbarhetsgud under jorden i första hand.

Det finns flera forskare, som på fullt allvar sett en koppling mellan Bohusläns hällristningar från Bronsåldern, och den fullt samtida Egyptiska kulturen. De första böckerna om detta såg dagens ljus redan på 1960.talet, men sedan dess har få vågat utveckla temat. Myten om Isis och Osiris (vars kroppsfärg var grön) handlar om att den senare blev styckmördad av sin onde bror, åskguden Set, och att Isis i sin förtvivlan försökte samla ihop sin döde makes kroppsdelar, som låg utspridda över jorden. Hon saknade särskilt en alldeles speciell kroppsdel, som hade mycket eller rättare sagt allt med den manliga fruktbarheten att göra, för utan den, kunde hon inte leva; och heller inte bli fruktsam. Jag hoppas alla mina kvinnliga läsare är tillräckligt intelligenta för att förstå exakt vilken manlig kroppsdel jag pratar om, för man kan INTE bli med barn genom änglar. Enbart de kristna, som är lite bakom flötet; så att säga, tror att det går till så, och det finns visserligen enstaka kvinnor idag som ännu hävdar rena dumheter i stil med: ”Min pojkvän är minsann en ängel” men i verklighetens värld går det inte till på det viset. Karlar är inga änglar, och inte kvinnorna heller – och vad Isis, himladrottningen, var ute efter, var förstås en riktig karl och inget annat.

Hällristning från Tuvene, nära Tanum i Bohuslän från 1600 år fk. Till vänster i bild syns den behornade Tor, åskguden, ha samlag med sin hustru Siv, solkvinnan. I mitten lyfter Tor ett gravskepp (jfr den Egyptiska solbåten) och välsignar en liggande död man (ja, det syns att det är en KARL, eller hur flickor ?) med lyft hammare. Jämför också den sittande, kvinnliga figuren under liket, vars pose också starkt erinrar om sittande, Egyptiska gudastatyer…

Alla känner vi till myten om Tors fiskafänge, och hur han bar i land jätten Hymers båt, ibland liknad vid en bryggkittel och stor som himmelskupan (det var den som användes för att brygga ölet vid Ägirs gille) efter att ha gett jätten en örfil, så att han damp i sjön. Den ”båtlyftarbragden” har forskare räknat till inte mindre än 60 avbildningar av, bara i Bohuslän – och den Egyptiske solgudens båt, tänktes också fara över himlen, tills den var nära att bli slukad av Aphopis-ormen, eller Apep, de Egyptiska myternas MidgårdsormSom besegrades av Set – också en rödskäggig åskgud, precis som Tor. (läs noga den text som ni får se genom att följa denna länk)

Solkvinnan Siv eller Sunna, Tors hustru enligt Henrik Andersson

Isis letade än här, än där. Ja, hon letade både här och där. Men till sist fick hon ändå tag i den felande delen, och det hon bara m-å-s-t-e ha. Först då blev hon fruktsam. Först då – och bara så och endast så – kunde hon få barn, och så kom våren åter – sedan gudinnan väl väckt liv i sin döde make igen, och fått vad hon var ute efter…. Här ser ni hur det gick till att återsända Osiris mumie till livet, enligt en papyrus från 1800 fk. Jajamen, det fanns sådana papyrusar att beskåda redan då. Intet nytt under solen, ej heller under kjolen, som vi Hedningar brukar säga.

Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…” lyder en känd svensk barnvisa…

I det gamla Egypten tillverkade man också små bilder av Osiris, och hans mest verksamma del, alltså själva verkansdelen i fruktsamhetsprocesen. Där var det inte som i dagens Sverige, där också små dagisbarn, som utsatts för kristet inflytande redan under den späda uppväxten, förvandlats till ”könsdysforiska” ADHD-offer, bara för att de inte haft några sunda manliga förebilder omkring sig, utan svaga, frånvarande fäder.

Det är viktigt med verkansdelarna !

Hedendomen och de hedniska religionerna har alltid förstått något, som Monoteisterna alltid saknat. De kristna har skällt oss Hedningar för att vara anhängare av fruktbarhetsreligioner, och använt den termen som om den vore en förolämpning. Det är till viss del sant – också Asatron ÄR en fruktbarhetsreligion, precis som alla andra religioner som dyrkar det sanna, goda och naturliga här i livet – till skillnad från kristendomens fokus på synd, plåga, död, skuld och straff. Men det är – som vi ska se – inte allt som hedendomen är, har varit och fortfarande kan vara – även om de kristna, fruktansvärt rädda för allt som verkar sex, som de ju är, som vanligt försökt vantolka alltsammans.

och somliga hedningar har FÖRSTÅTT vad livet går ut på, hur det blir till och vad vissa symboler de facto betyder…

De kristna förvandlade korset till en symbol för avskyvärd tortyr, död och lidande. Ursprungligen stod det för det kvinnliga (upptill) förenat med det manliga (nedtill) och hur nytt liv blir till. Inser ni hur ?

Om inte, så skåda Isis falk som sänker sig ned över Guden – avbildad på samma sätt som på hällristningen från Tanum…

Kristna, Muslimer och Judar har alltid varit rädda för den mänskliga sexualiteten – och särskilt då kvinnlig sexualitet, samt det manliga könsorganet.. Det är ett av deras religioners mest utmärkande kännetecken. De är besatta av en dödskult, medan hedningarna helt skamlöst hyllar livet i alla dess former, och dess rikedom. Och de skäms inte för sig, dessa hedningar – inte jag heller, förresten. Nymoralisterna förfasar sig, och vissa hedningar kan vid Segerblotet bara stanna vid det manliga, och har inte förstått den stora sanning, som i sig innesluter också det kvinnliga elementet, och som betyder fysisk förening med Freja, i tanke, ord eller handling. Hela tiden grips dessa nymoralister av skräck, ja av svartsjuka. Bara tanken på att någon hedning, framför en dator någonstans, eller kanske i sovrummet, har det mycket roligare och har ett mycket rikare liv än de någonsin haft, fyller dem med oresonligt hat och avsky. De spionerar och intrigerar emot sin nästa. De försöker förbjuda och ängsligt fördöma, och därigenom röjer de, att de är snöpta, svaga själar och kristna egentligen – de har inte skaffat sig Hedniska Tankar – helt enkelt.

Men våren kommer att segra, och det gör också pånyttfödelsen och livet. Var så säkra på det, godvänner…

För de snöpta och neurotiska kristna handlar ”passionshistorien” bara om död, lidande och fysisk tortyr. Alla hedningar vet, att verkliga passioner är något helt annat.

I vilket Odelsarven och andra spekulerar om Arkeoastronomi…

Arkeoastronomi, alltså vetenskapen om tidiga civilisationers och kulturers astronomiska vetande, är en jämförelsevis ny vetenskap, och ett föga utvecklat forskningsfält. För att lyckas inom detta ämne måste man ha tvärvetenskapliga insikter, och inte bara vara bildad inom historia, arkeologi och mytologi, utan också ha kunskap om astronomi, liksom om traditionell lärdomshistoria i övrigt, och dessutom vara fast förankrad inom den kultur man studerar.  Jag har redan nämnt Daniel Vagerstams sajt ”Sagas From the North” där ni kan finna många inlägg om just Arkeoastronomi, och de gamla nordbornas syn på stjärnhimlen och Världsalltet, frånsett vad jag själv sa om den märkliga överensstämmelsen mellan Asatrons skapelsemyt och den moderna fysikens ”Big bang teori” tidigare i veckan, eller detta med gnistan i Ginnungagap…

Jodu nalle ! Det sägs att det finns något som heter STORA BJÖRN däruppe, och dit får vi säkert komma när vi dör...” (Varje kultur har sina astronomiska föreställningar)

Om detta låter alltför spekulativt för er, så kan ni minnas att Stjärnbilden Karlavagnen – som de flesta svenskar nog känner igen – faktiskt fått sitt namn efter Tors Vagn och att vi de facto känner till de nordiska namnen på ännu fler konstellationer än så, även om det då och då dyker upp olika teorier om vilka stjärnbilder som har avsetts med vilka namn. Nu ger sig den norska – och ibland ganska spekulativa och personligt hållna sajten Odelsarven, skriven av Vegard Solheim in i debatten – också denna sajt har jag skrivit om förr, och även dess rika artikelarkiv kan rekommenderas..

Visste ni att det finns ett svenskt vetenskapligt sällskap för arkeoastronomi och etno-astronomi ? Man kan faktiskt hitta dem på Facebook…

Odelsarven bygger i sin tur på den isländske professorn Gisli Sigurdsson, som anser att hela Asatron kan förklaras utifrån kosmologiska termer, eller med andra ord att vad vi numera kallar ”myter” faktiskt till mycket stor del bygger på konkreta observationer av stjärnhimlen, och vad som rör sig där.  Nu är det i och för sig att åtskilligt förenkla Eddan, enligt vad jag själv anser, eftersom Hávamál till exempel bygger på mycket konkret livsvisdom, och att Asatron förstås har en andlig eller religiös dimension, precis som alla andra organiserade religioner – för Asatron är och var organiserad – den är visst inte någon flummig och oorganiserad ”forn sed”.

Gisli Sigurdsson anser att Vintergatan i själva verket är världsträdet Yggdrasil, en teori som föreslogs redan 1994 av en isländsk läkare och Paleoastronom vid namn Björn Jónsson, som ansåg att stjärnbilden skorpionen skulle motsvara Nidhögg, draken som gnager på Världsträdets rötter (Boken ”Star myths of the Vikings” från 1994 – som jag själv fått av en intresserad broder i Särimner, tillika Frimurare innehåller mycket mer fantasifullt stoff än så).  Svårigheten med teorier som de här är dels att hitta konkreta arkeologiska bevis, eller att härleda de beteckningar på stjärnbilder som de facto och bevisligen står i sagorna till rätt konstellation på himlen.

På Wikipedia kan man till exempel få veta, att de tre stjärnorna i Orions bälte skulle ha benämnts Friggerocken, alltså Friggs spinnrock. Detta är ett påstående, som också Odelsarven upprepar. Problemet är bara, att i Dalsländsk och Värmländsk sentida tradition, är det Cassiopeja som är Friggerocken – stjärnbilden liknades även av antikens greker vid en kvinna, som sitter ner och spinner – men på Vikingatiden fanns inga spinnrockar alls, eftersom spinnrocken som vi känner den uppfanns först på 1300-talet – och enligt andra traditioner spinner Frigg molnen på himlen under Dagtid..

Nu är det visserligen också så – som jag själv råkar känna till – att sländan, som man tidigare spann på, eller skytteln i en vävstol råkar heta ”roccetta” på  tidig italienska, och att man språkhistoriskt sett möjligen kan ha fått ordet ”rock” om spinnrocken därifrån, redan på 800-talet eller långt tidigare – Men, i alla fall… Stjärnbilden Orion, i vilken Orions bälte ingår, hette för de gamla nordborna Aurvandil eller Örvendel – Saxo Gramatticus kallar honom ”Horvendille” och han var enligt Eddan en väldig jägare, som följde med Tor på hans expedition österut till Jotunheimen (Karlavagnen roterar som man vet runt himmelskupan, och Tor kan mycket riktigt ses färdas österut, och tillbaka igen). Men Örvendel blev sårad i österled, och blev buren tillbaka av Tor, på hans rygg, och råkade under färden genom Elivågor (som en del har liknat vid Vintergatan) förfrysa sin ena tå – denna bröt Tor av, och kastade upp på himmelskupan. På Wikipedia påstår man nu – helt självsvåldigt och utan källhänvisningar att stjärnan ”Örvendelstå” skulle vara polstjärnan, medan alla andra forskare tror att Örvändelstå är den ljusa stjärnan Rigel, som mycket riktigt bildar Orion – Aurvendels ena fot..

För att ytterligare förvirra finns det Engelska, tidigmedeltida texter, där ”Earendel” på gammalengelska blivit till morgonstjärnan, eller Venus – vilket dock bevisligen är en kristen tradition, eftersom de kristna inte vågade nämna Freja eller Venus, som ju har namnsdag just idag, enligt den svenska almanackan. För att summera, så finns det alltid en hel del gemensamma problem inom paleo- eller arkeoastronomi, oberoende av vilken kultur man studerar.

Ett av dem är att olika folk naturligtvis dragit gränserna för stjärnbilderna på helt olika sätt, beroende på vilka figurer man tyckt sig se på stjärnhimlen.

I Grekland, Egypten och Rom kunde man exempelvis tala om stjärnbilden Lejonet, eftersom alla ju visste hur ett lejon såg ut, och att ett sådant bör ha en lång svans. Men här uppe i Norden fanns inga Lejon, och följaktligen kom samma stjärnbild att liknas vid något helt annat – och sakna den långa svansen.

På Tullstorp-stenen i Skåne finns Fenrisulven avbildad, och den verkar onekligen motsvara stjärnbilden Leo eller Lejonet, enligt Daniel Vagerstam, fast nu med en helt annan form på huvud och svans än lejonets traditionella, eftersom man tagit med andra stjärnor i själva ”bilden”. Lapparna kallar exempelvis Karlavagnen för Skopan eller Kåsan, eftersom de ju saknar vagnar i sin kultur.  Och så här håller arkeoastronomerna på – utan så värst många avbildningar – annat än på stenar och hällristningar samt enstaka arkeologiska föremål, som Himmelsskivan från Nebra i Tyskland, gjord 1600 före kristus – som bevisligen kan användas som ett primitivt astrolabium eller stjärnkompass..

Arkeoastronomi må vara ett spännande forskningsfält, för amatörerna så väl som för proffsen och akademikerna, men riktigt vetenskaplig blir den bara, om man kan utgå från konkreta fynd och faktiska observationer. Odelsarven redovisar en ”table of correspondences” eller en korrespondens-tabell (välkänd form av uppställning för alla som studerat olika ockulta system) på planeter och gudar, som jag tycker haltar åtskilligt – och som också bygger på Gisli Sigurdssons rön—

Merkur – Loke

Venus – Frøya

Tellus – Jord/Rindr/Fjörgyn

Luna – Måne

Mars – Tyr

Jupiter – Thor

Saturn – Heimdal

Uranos – Odin

Neptun – Njord

Pluto – Hel

Faktum är, att som Baeksted och många andra redovisat, så var det Oden som romarna liknade vid Merkurius, och inte Loke. Merkurius var ju de dödas följeslagare, och budbäraren-vandraren bland gudarna, och alla vet vi, att detta är typiska Odensdrag. Att Jord, Rind, Gerd och Fjörgyn är benämningar på jorden, är allmänt känt, liksom att Freja och Venus är samma gudinna. Men Nanna i Baldersmyten är också en mångudinna, och att sätta in Heimdal för Saturnus är onekligen minst sagt djärvt, med tanke på hur Saturnus eller Kronos beskrivs i Grekisk mytologi – och de yttre planeterna Uranus, Neptunus och Pluto kan inte upptäckas utan teleskop – och de var knappast kända under hednisk tid…

En sak är emellertid säker. Vi vet att forntida kulturer kunde beräkna året och årstidernas gång mycket, mycket exakt, med bara några minuters fel. De insåg, att jorden var rund, att världsalltet var oändligt och att det fanns fler Världar eller Planeter än vår – och att Jorden snurrade runt Solen, och inte tvärtom – alltsammans kunskaper, som kristendomen och de kristna förstörde, när de väl utbredde sitt vålds-välde här i vårt land…

”Guldhatten” från Berlin är en av fyra kända kalendrar från 800-1000 år före kristus – de har ett fel på bara 0,46 – 0,07 % vad gäller årets och månadernas längd…

”Våra Gudamakter” – ny folder om Asatro

Saklig information är viktigt – nu när det finns en uppsjö av teorier, samfund, organisationer och till och med sekter – ja vad allt kan man inte hitta på Internet. På sajten ”Asatemplet” kan man hitta en nyutgiven skrift av Henrik Andersson, utgiven i Uppsala just nu i Oktober månad – som kort och på 44 faktaspäckade sidor ger dig ett kort ”vem är vem” i Asatrons Värld.

6037

Uppslaget har förstås funnits tidigare, från Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” från 1975 och vidare framåt, men vad som gör Henrik Anderssons skrift så läsvärd, är att den inte ger sig in på att redovisa de vildaste akademiska teorierna, och inte heller för mycket om väsen som Loke, Angerboda eller Hel, sk ”Rökkatru”, ”Lokeanism” och allt annat sådant, som det ändå finns nog eller övernog av på nätet. På det sätter fyller detta lilla häfte ett utmärkt hål i min bokhylla – och boken är charmerande trevligt och chosefritt skriven – ett slags enkel ”När Var Hur” handledning, som kan bli utgångspunkt för vidare studier i ämnet.

Tyvärr är den inte översatt till Engelska – nu när vi befinner oss i en internationaliserad värld – Asatro på nätet är till exempel en i hög grad Internationell miljö – vilket man skall vara medveten om – men här finner man rena basfakta, utan ”forn sed” eller förvrängningar…

Ibland har det hänt, att jag själv faktiskt hittat diverse egendomligheter även i vad som – på svenska – räknas som klassiska översättningar av Eddan. Mitt inne i Björn Collinders tolkning av Hávamal – just i inledningen på ”Runatál Havamals” med Odens schamanska resa i Världsträdet – har Collinder helt enkelt bara hoppat över en central strof med motiveringen ”Detta är Runmagi, och det ska inte översättas!” – ungefär som om hederliga Översättare kunde välja vilka kapitel de ska ha med i en bok, och helt hoppa över andra, på måfå, ungefär som ett gäng moderna teaterregissörer – som låter Hamlet spelas av idel raggare i 50-tals kostymer på en sjaskig bensinmack norr om Säffle – under två minuter – och sedan säger, ”Ja, detta är Shakespeare – oavkortad!

Problemet är förstås bara, att gör man så, talar man inte sanning. Då pratar man rent ut sagt strunt, och man kunde åtminstone ha den goda smaken att skriva ”i utdrag”, ”bearbetning av…” osv…

Henrik Anderssons folder innehåller som sagt bara basfakta – inga tolkningar, bearbetningar, alltför avancerade ”andliga” tydningar, personliga hänsyftningar, allegorier, figurativa tolkningar eller andra exempel på ”allmänhetens fria åkning” och det är just därför jag tycker hans bearbetning är så läsvärd, i dagens läge.

 

Snille_och_smak

Vi har Ohlmarks Edda från 1948, en poetisk och fri tolkning, fylld av must och märg, men med formuleringar som ibland träffar fullständigt fel, om man ser till det Isländska orginalet, som i transkription idag också finns att ladda ned från Internet. Vi har diverse moderna Edda-översättare vars editioner ännu är under arbete, och som inleder sitt tolkningsarbete med att tycka, att frasen ”Mannar, Allherliga Mannast !” som sägs om Guden Tor i Harbadsljod m-å-s-t-e lyda ”pojkvasker” istället – och som när man påpekar detta sakförhållande för dem sätter hela sin akademiska heder i pantraka motsatsen till sanningen.

Mannar Allherliga Mannast betyderMannen, den allra Härligaste bland Män” och den frasen kan inte betyda så mycket annat.

Detta behöver man inte ens vara språkhistoriker för att inse, eftersom de Nordiska språk vi talar idag faktiskt är ganska lika våra förfäders. Det finns ett värde i att låta guden Tor eller möjligen Thor faktiskt få vara just Tor, alltså den han ÄR och ingen annan, men detta har denna Emeritus eller möjligen ”E-mer-i-Thurs” inte förstått. Henrik Andersson inleder en tradition med att inte nämna de värsta Tursarna eller Trollen på hela Internet vid namn i sin skrift, och den traditionen följer jag också gärna nu, åtminstone till en del. Men – vi får inte glömma Marvels tecknare i USA, förstås. De som tycks lida av någotslags ”Thorettes” eller möjligen ”Tourettes Syndrom” så fort Guden Tor kommer på tal. Uttalar du själv Tors namn högt, händer det också ofta saker, har jag fått se – och det är kanske inte bara vidskepelse, eftersom han faktiskt är helig för allt fler och fler, och på sitt vis representerar en andlig kraft, som också kan materialisera sig i vardagen – skulle vi kunna säga…

I somras påpekade Gunnar Arpi i Svd – så att alla i den Asatrogna Världen noterade det – det gjorde åtminstone jag – värdet i att låta Guden Tor faktiskt få vara just Tor och ingen annan – och det värdet har i alla fall Henrik Andersson insett. Hans folder är fullständigt, kemiskt fri från allt sådant, som möter oss Asatrogna på media i annat fall, inklusive diverse politik (från vänstersidan, den yttersta högern ser vi faktiskt inte mycket av just nu) och känns därför härlig att läsa.

Jag rekommenderar starkt, att ni köper ett eget ex av den lilla skriften för att se vad jag talar om…