Redan på 1990-talet var det känt att alla de platser som bär namnet ”St Olofs Källa” eller något liknande, är uppkallade efter Tor. Precis som Frej förvandlades till ”Sankt Erik” efter en högst obetydlig kung, som aldrig kanoniserats på allvar och heller inte erkänts av Påvekyrkan, var Olof Haraldsson av Norge inget helgon precis. Men Tor var en gud, och han var flitigt dyrkad, framförallt i Götalandskapen. Allt detta skrev vid namn Anders Hult redan på 1990-talet i sin bok ”Källan till Vattnet” som fortfarande går att få tag i.

Att Sankt Olofs socken i Skåne bär sitt namn efter Tor, känner också många till – Helgonet med sin yxa efterträdde Tor med sin hammare, men i Torskog vid Lilla Edet vågar man inget skriva om den Torskälla som finns där – utan förnekar helt källforskningen – allt man vågar viska om, är att källan är från ”förkristen” tid. Så ljuger och viskar de kristna – men från vilken gud leder då Torskog sitt namn – är det inte Tor själv, kanske – som just syns i det teofora ortsnamnet ?

Angående Lunkenende, som St Olof en gång hette, kände jag en kvinna i den byn. Hon bodde bara 500 meter från källan, men hade aldrig besökt den, aldrig gått dit, aldrig druckit av dess klara vatten. Hon hade varit svårt sjuk, anorektisk – lidit av hjärtfel – men jag visade henne Tors Källa och lät henne dricka av dess klara vatten. Jag gick Skåneleden dit, vilade vid hennes härd, sov hos henne. Jag vandrade förbi Odensjön, Hallaröd – med ännu en Torskälla – och ända från Klippan, vid Olsok och Olsmäss, som också firas för Tors skull, och inte för någon annan. Regnets och åskans gud måste man ha på sin sida i skördetider, det vet varje hederlig svensk av bondestam, och Tor står för skörden han också, inte bara äringens Frej.

Hon visste inte mycket om källor. Inte heller om källforskning. Hon tog den falska historia man snickrat ihop på 1800-talet om ”Jungfrukällan” högre upp från den gård där Torskällan i Sankt Olof ännu ligger för äkta, och förresten är ju Jungfrukällan en film av Ingmar Bergman också – det finns mycket om hedet och kristet i den filmen, gjord på balladen om Herr Tyres döttrar i Vänge. Jungfru var hon inte, det kan jag försäkra – men hon log och skrattade gärna, också vid källan den sommaren. Nå, nu fick vi inga barn ihop, men hon hade redan ett med en man som svikit och bedragit henne. Gissa vilken gud han hade, och var han kom ifrån. Det var inte från vårt land…

Nu läser jag om hur Ölänningar vid Källa ödekyrka förnekar Tor de också, och som de ynkliga stackare de är vägrar att nämna Tors namn. De säger att St Olof skulle vara den, som beskyddar sjöfarare – men Tors Män och de som någonting vet, inser sanningen och låter källornas friskhet vederkvicka sitt inre. Länsstyrelsen i Kalmar borde förmodligen veta att hut går hem, och våga släppa all sin motbjudande kristendom. De borde våga omnämna Tor, och kalla saker vid dess rätta namn. Sluta ljuga, helt enkelt.

Hur fick Aqua Virgo sitt namn ? Vet ni inte ens vad namnet ”Jungfrukälla” kommer ifrån ? Man benämner ett källsprång så, när det första gången kommer i dagen. Sedan kan källådern dyka ner under jord igen, och komma upp på en annan, stensatt plats – som Tors Källor vid Källa på Öland, och de många, många Torskällorna i Skåne.

Överallt förnekar de Tor. Överallt förnekar de den gud som ger oss vattnet och regnet från himlen, och glömmer hans kraft.

Men det folkliga motståndet fortsätter. Lev som jag, och känn, att du har de gamla gudarna på din sida. De sviker dig aldrig, om också somliga kvinnor ständigt sviker.

Eller – för att tala ett annat språk – lev likt en Asatrons partisan.
Vår dag ska komma. Tills dess, skyddar vi de källor som är våra, och som rinner fram ur marken vid våra fötter.

J’ai changé cent fois de nom
J’ai perdu femme et enfants
Mais j’ai tant d’amis
J’ai la France entière