Du kan inte fira lucia ”som du vill” – för då är det INTE Lucia…

Jag vet inte allt vad lögnhalsar, tokfransar och allmänt okunniga människor man får se på Internet nuförtiden, och framförallt förstår jag inte varför de ska yttra sig om asatro, ifall de ingenting kan eller ingenting vet om det ämnet, och heller inte praktiserar det själva. Nyss har någotslags extremistgrupp som påstår att de skulle syssla med ”forn sed” – ett kristet begrepp, som inte finns i några andra än ett par kristna källor från Island, minst 250 år efter att hedendomen där förbjöds i lag försökt ”sälja på” lika okunniga journalister i det här landet att det skulle finnas något som heter ”Vent” (redan själva begreppet är felstavat) eller Solväntan, som vi hedningar skulle fira.

Vad är det här för idioti ? Vad är källan till det ?? Varför ljuger man rent ut, och kallar det ”fornt” eller ens en ”sed” när det inte är så, utan bara meningslöst flum, flimseflams, ja hitte-på ?

Någotslags fullständigt ”nyutnämnd” person, som står upp i Hallandsposten och kallar sig ”Blotgydja” eller något liknande – det blir lätt löjligt när detta görs på en basis av högst fem-sex personer, i mina ögon är man inte gydja eller gode över någonting, så länge man inte kan demonstrera att man faktiskt har ett fungerande Godord – påstår också, att ”Vent” är att ”göra lite som man vill”.. Så uttrycker hon det hela. Detta skall alltså vara ”fornt” och en sedvänja – att bara göra som man själv vill, rakt ut i luften – och sen har man fräckheten att påstå, att detta är tradition.

”Man äger ej snille, för det man är galen” sa en svensk poet en gång. Vad vederbörande inte vet, inte läst, inte förstår är att Jul och Lussi eller Ljusi – den fest för ljusets återkomst vid Midvinter som hon syftar på, och säger sig vilja fira ”lite hursomhelst” har mycket gamla anor. Jag har tagit upp dessa traditioner under stycket Lussi här ovan, och jag får väl upprepa, tills den här delen av allmänheten – eller vad det nu är för några – verkligen lär sig…

Redan på 300-talet före kristus skrev den grekiske geografen Pytheas om sin resa till Ultima Thule – i ett nu försvunnet verk som vi bara har kvar utdrag av hos andra antika geografer, Prokopios till exempel. Åsikterna har gått isär om var Pytheas – som var från Massilla eller det nutida Marseilles i Sydfrankrike – egentligen låg, men på hans beskrivning om dagens längd vid midvinter, har man gissat att han följde den norska kusten ända till Ofoten i Norr. Och där, konstaterade han:

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg, som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Verksamhetsbilder

Likheterna med den förment ”nutida” Luciatraditionen, som man tyckt sig iaktta tydliga bevis för, från herrgårdmiljöer i Västergötland från 1763 och framåt, är faktiskt ganska slående. Och man firar inte alls Lussi eller Lucia eller Ljusets återkomst ”Lite som man vill” – för då faller hela idén bakom alltsammans…

Nämen Ey Babbe-Ribba ! Lysrörens Kavring – Snart Jäla Hipster-kräk, står din begravning….” (Du kan INTE fira Lucia… ”lite som du vill” – för då ÄR det inte Lucia längre…)

(Utdrag ur Joakim Pirinens serie ”Socker-Conny Lussar upp grannarna” från det glada 1980-talet)

 

Nuförtiden är det många som tycks tro, att Lucia ska vara en man, helst då förstås en neger. Detta anses ”inkluderande” som det heter, och skall vara högsta mode – ungefär som när IKEA härförleden försökte byta ut begreppet ”Jul” emot ”Vinterfest” i tron att man skulle tjäna ”brownie points” eller någotslags ”konsument-poäng” hos de muslimska 7 %-en av den svenska allmänheten, genom att censurera bort Julen som begrepp.

Ursprunget till själva ordet ”Jul” är som alla vet ett Germanskt ord, och julen är numera något som till och med de kristna firar, trots att exempelvis Julgranar, skinka och mångahanda andra ting är uttryckligen förbjudna i Bibeln, och vi kan svårligen tänka oss några svenska eller nordiska traditioner alls, utan att Jul och Lucia kommer med i sammanhanget. Att den ursprungliga solståndsdagen inföll 13 December enligt den gamla Julianska almanackan, och att de kristna inte firade jul alls förrän på 300-talet, då kejsar Konstantin i Bysans ”stal” hela festen från hedningarna och försökte appropriera den för egen räkning, har de flesta av oss numera helt glömt bort.

På samma sätt försöker makthavare av olika slag stjäla och förändra traditioner via ”kulturell appropriering” – men det mesta av det, blir bara fånigt…

Om jag själv skulle ta på mig en svart krullperuk och en regnbågsfärgad overall, sätta sugklockan till en gammal vasksug på huvudet, förse denna med en brinnande dildo högst upp och sedan ge mig ut på stan med en bricka full med mjuka taco-skal, falaffel och en blandning av messmör, maskinolja och majonnäs, tror jag inte detta skulle uppskattas någonstans. Sådant är inte särskilt ”nyskapande” eller ens ”inkluderande” som det heter, och varken kristna, muslimer eller hedningar skulle uppskatta sådana tilltag.

Ändå är det precis detta det lilla band av ”fornseds-patrask” som nu vill etablera sig i media, faktiskt gör med sitt idiotiska ”nämen gör precis som du vill, för ingen äger Lucia, så det så…

Inte heller skulle det uppskattas på de lokala ålderdomshemmen, daghemmen, regementena och skolorna om jag stängde in en levande katt i en konsum-kasse, och sa att detta var en ”Lusse-katt” som Socker-Conny på sin tid... Och sånger av typen: ”Någonting fruktansvärt / hänger i taket / blodrött och lite skärt / svullet och naket / Skrämda vi sitter här / ingen vet vad det är / utom Tant Sonja, / G-a-a-mla Tant Sonja (På melodi av den napoletanska fiskarvisan ”Santa Lucia”) skulle nog inte uppskattas de heller, lika lite som

  • Mohammed Ali var en Stalledräng
  • Då mörknar Imamen i Midvinter-tid
  • Akbar lelle, 13 dagar före Kamel
  • ”Nu är det Jihad igen”

Och flera andra, ”politiskt korrekta”, väldigt väldigt ”inkluderande” slagdängor, skulle nog inte göra någon större succe, annat än som en bisarr parodi.

De flesta människor i vårt land har ändå en mycket klar uppfattning om vad Lucia är för någonting, oavsett hur gammal vi anser traditionen vara, och det kan man inte ta ifrån dem. I Finland, vårt närmaste grannland, utsåg finska YLE eller Statstelevisionen Lucia kandidaterna för år 2019 härförleden, och då såg de ut såhär:

Som vi ser är det Nordiska flickor allesammans, och påfallande många av dem är blonda. På samma sätt är det nu både i UNT, samt Enköpings-Posten, förresten – och i år har man tydligen lämnat all denna lättköpta PK-mässiga, falska ”inkluderande” trend som inte gör någon människa glad bakom sig

Till och med UNT lät årets Lucia vara ljus och blond, som det en gång var tänkt och menat…

Att ljusets återkomst symboliseras av en blond, vitklädd kvinna är egentligen inte så konstigt. Hon är tänkt att vara Freja, eller Siv, solkvinnan – och i årets mörkaste, kallaste och råaste tid är det hennes ljus och upplysning människorna behöver – ”Frid på jorden, och till alla människor en god vilja”.

Som jag berättat för er (se ”Lussi” under Blot och Högtider här ovan) var Modranicht, eller ”Mödranatten”, natten för den nya kvinnliga solens födelse ett särskilt tillfälle, och både på brittiska öarna, i keltisk tradition och i Nordisk Hedendom var det detta man firade – vi kan se det hela lite som en ”förfest” rent kalendariskt sett, till Disablotet i Februari… Så var det ursprungligen tänkt, och följer vi naturens lagar, tror på en naturreligion och gör vad som är naturligt, så är det detta vi i Norden firar..

e36cb536f6c3d37443922bac69422c12freja-hacc88mndens-eld-1Det är i Frejas väna gestalt vi ser ”Lussebrudens” sanna ursprung…. Gudinnan stiger ned till Människornas värld, och tar sig en boning i en levande människa…

I Skottland blev nyligen åter en ”Pk-Ivrare” fullkomligt utskrattad i sociala media, enligt vad sajten ”Bored panda” vet att berätta. Han hade – anno 2019 – råkat hävda, att de skotska kandidaterna till Miss World var ”för vita” enligt hans åsikt, och att detta skulle vara detsamma som ”rasism”.

Det kan man ju inte påståför att någon har ett Nordiskt utseende, och anknyter till en verklig Nordisk tradition, gör inte denna någon ”bättre” eller ”sämre” än någon annan.

Jodå, skotska klankvinnor, som ställde upp i en miss-tävling anno 2019 var inga miss-lyckanden, utan påfallande blonda… undrar just varför ?

De flesta av de kvinnor som ställde upp, härstammad verkligen från Skottland och kom från kända skotska klaner – därför hade de också ett påfallande blont och Nordiskt utseende, vad det nu kunde bero på. Reglerna var helt enkelt sådana, att kandidaterna skulle motsvara folkflertalet, och vara ifrån Skottland – och det är faktiskt inte fel med sådana regler..

I Zimbabwe, däremot, såg kandidaterna till samma internationella tävling ut som såhär – och inte heller där var man ”inkluderande” som synes…

Föga förvånande…

Ingen tyckte det var något större fel på tävlingen och reglerna där heller – och på västindiska öar som Jamaica och Saint Lucia – ja – det finns faktiskt en sådan ö-nation – där såg man – ifall baddräkter skulle ingå – ut som såhär

och ingen reagerade, ingen gallskrek i pressen att detta var ”rasistiskt” eller ”icke inkluderande” eller annars betedde sig som en ”fornsedare” eller någon total djävla idiot – nej alla accepterade snällt grundförutsättningarna…

Vad man håller tävlingar om, kan variera, och naturligtvis finns det kanske dem, som tycker illa om ”talangjakter”, ”skönhetstävlingar” eller Lucia-kandidaturer rent generellt, eftersom de hatar det faktum att de själva kanske ingen talang har, inom just dessa ämnesområden, och därför inte kommer ifråga för just sådana arrangemang. Den inställningen kan man ju också ha ”om man vill” som det numera ska heta, men jag tror inte man blir särskilt hjälpt med den ute i stora vida Världen, där varje folk, varje etnicitet, varje nation och religion har sina traditioner av en alldeles speciell och naturlig orsak.

Här i Norden har vi ett Midvinter-mörker, och så kommer det sig att vi har börjat dyrka ljusets kvinnliga krafter. Bodde vi i Zimbabwe, dyrkade kanske vi något helt annat såhär års, och det behöver inte alls vara fel det heller, utan alldeles rätt efter de naturliga förutsättningar, som faktiskt råder precis där.

Vi behöver inte något djävla ”vent” hitte-på, något snack-i-backen eller nya Bogus-traditioner !

En kollega på jobbet idag berättade att hans egen tonårsdotter ställt upp i en lokal Lucia-tävling, eftersom hon kunde sjunga, och dessutom var en sådan person, som värnade om både barn och gamla. En ung kvinna, som ville göra något för sitt lokalsamhälle, grannar, vänner och de runt omkring henne.

Heder åt en sådan ungdom,tycker jag – för detta är precis vad Julen handlar om, och något vårt samhälle behöver. Det borde finnas fler flickor och kvinnor av hennes sort, och måtte vi en gång kunna skapa ett sundare, starkare släkte, höga och rakvuxna som Nordens furor, sega som Malungs läder och hårda som svenskt stål !

Vårmåne och Segerblot

Jag har sagt det förut. Och jag säger det igen: ”Vid slutet står segern”.

Få vet varifrån detta citat egentligen kommer ifrån, och även om en del personer i sin fundamentala okunskap skulle börja skrika högt och yla som sinnessjuka och besatta, bara de visste; vill jag bara ha sagt först som sist att jag inta har några politiska avsikter alls med just detta uttalande, som är mycket generellt hållet. Idag är det dagen för Segerblotet enligt den Asatrogna och gamla Nordiska kalendern, för Segerblot infaller alltid på den första fullmånen efter Vårdagjämningen. Just i år, 2019 råkar det slumpa sig så att en sk ”supermåne” infaller, vilket bara betyder att månen är något närmare jorden än vanligt. Nästa gång detta fenomen inträffar är om bara fem år, inte om 68 år som en del mediakällor felaktigt hävdar. Skillnaden i avstånd är inte mer än 0,1 % i verkligheten, och varje någotsånär kunnig fotograf vet att man kan få månen att verka betydligt större på bild genom att fotografera en stor och känd byggnad från ett relativt långt avstånd, månen – som ligger längre bort i bild – kommer då att se mycket stor ut i förhållande till byggnaden, som blir relativt liten – avståndet fram till månen är ju såpass stort, att dess relativa storlek alltid blir densamma, om ni förstår hur jag menar.

Visst, månskivan verkar stor jämfört med Öresundsbron, då den dessutom står nära horisonten, men vad betyder det då, ni okunniga DN-journalister ?

Segerblotet, som vi Asatroende idag firar, skall inte blandas ihop eller förväxlas med Vanadisblotet vid Valborg, som infaller mycket senare under våren. Och vad vi firar är ljusets och därmed vegetationens seger, ingenting annat. De kristna fjantar och dillar en massa om ”obefläckad avelse (ett rent brott mot naturen, och något som inte kan existera där) och ”jungfrufödslar” såhär års. Något mer naturvidrigt och väsensfrämmande är svårt att alls tänka sig, och hur som helst vet de inte, att den sk ”Vårfrudagen” har ett hedniskt ursprung, och inget annat. I Folketymologin blev senare ”vårfrudagen” eller ”vafferdagen” som den uttalades i vissa svenska dialekter senare våffeldagen, och därför äter vi ännu våfflor den 25 mars, men det danska och sydsvenska ”fruedag” blev för lantbrukaren och bonden också ”fröedag” eller Frejas dag, för det var så Hedningarna i Norden förstod dessa kristna griller..

Vårfrun – målning av Anita Lindstrand

 

Kristendomens madonna-gestalt är en ren stöld från de äldsta polyteistiska religionerna i Världen, för exakt samma motiv fanns redan före år 2600 innan kristus. Redan då firade man i det gamla Egypten Isis, en himmelsgudinna med vingar och falkhamn, som troddes göra så att våren kom. Där ansåg man – som nästan överallt i Främre Orienten och Medelhavsområdet, att Solen skulle vara en manlig gud, och inte en kvinnlig, som hos oss. Med tanke på att solen där är mycket mer stark och förhärjande, särskilt sommartid, låg det nära till hands, men här i Norden har vi för det mesta tänkt oss solen som kvinnlig, likt Siv och Sunna. Äringsguden Frej, som motsvarar den Egyptiske Osiris, var för oss en himmelsgud, inte en fruktbarhetsgud under jorden i första hand.

Det finns flera forskare, som på fullt allvar sett en koppling mellan Bohusläns hällristningar från Bronsåldern, och den fullt samtida Egyptiska kulturen. De första böckerna om detta såg dagens ljus redan på 1960.talet, men sedan dess har få vågat utveckla temat. Myten om Isis och Osiris (vars kroppsfärg var grön) handlar om att den senare blev styckmördad av sin onde bror, åskguden Set, och att Isis i sin förtvivlan försökte samla ihop sin döde makes kroppsdelar, som låg utspridda över jorden. Hon saknade särskilt en alldeles speciell kroppsdel, som hade mycket eller rättare sagt allt med den manliga fruktbarheten att göra, för utan den, kunde hon inte leva; och heller inte bli fruktsam. Jag hoppas alla mina kvinnliga läsare är tillräckligt intelligenta för att förstå exakt vilken manlig kroppsdel jag pratar om, för man kan INTE bli med barn genom änglar. Enbart de kristna, som är lite bakom flötet; så att säga, tror att det går till så, och det finns visserligen enstaka kvinnor idag som ännu hävdar rena dumheter i stil med: ”Min pojkvän är minsann en ängel” men i verklighetens värld går det inte till på det viset. Karlar är inga änglar, och inte kvinnorna heller – och vad Isis, himladrottningen, var ute efter, var förstås en riktig karl och inget annat.

Hällristning från Tuvene, nära Tanum i Bohuslän från 1600 år fk. Till vänster i bild syns den behornade Tor, åskguden, ha samlag med sin hustru Siv, solkvinnan. I mitten lyfter Tor ett gravskepp (jfr den Egyptiska solbåten) och välsignar en liggande död man (ja, det syns att det är en KARL, eller hur flickor ?) med lyft hammare. Jämför också den sittande, kvinnliga figuren under liket, vars pose också starkt erinrar om sittande, Egyptiska gudastatyer…

Alla känner vi till myten om Tors fiskafänge, och hur han bar i land jätten Hymers båt, ibland liknad vid en bryggkittel och stor som himmelskupan (det var den som användes för att brygga ölet vid Ägirs gille) efter att ha gett jätten en örfil, så att han damp i sjön. Den ”båtlyftarbragden” har forskare räknat till inte mindre än 60 avbildningar av, bara i Bohuslän – och den Egyptiske solgudens båt, tänktes också fara över himlen, tills den var nära att bli slukad av Aphopis-ormen, eller Apep, de Egyptiska myternas MidgårdsormSom besegrades av Set – också en rödskäggig åskgud, precis som Tor. (läs noga den text som ni får se genom att följa denna länk)

Solkvinnan Siv eller Sunna, Tors hustru enligt Henrik Andersson

Isis letade än här, än där. Ja, hon letade både här och där. Men till sist fick hon ändå tag i den felande delen, och det hon bara m-å-s-t-e ha. Först då blev hon fruktsam. Först då – och bara så och endast så – kunde hon få barn, och så kom våren åter – sedan gudinnan väl väckt liv i sin döde make igen, och fått vad hon var ute efter…. Här ser ni hur det gick till att återsända Osiris mumie till livet, enligt en papyrus från 1800 fk. Jajamen, det fanns sådana papyrusar att beskåda redan då. Intet nytt under solen, ej heller under kjolen, som vi Hedningar brukar säga.

Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…” lyder en känd svensk barnvisa…

I det gamla Egypten tillverkade man också små bilder av Osiris, och hans mest verksamma del, alltså själva verkansdelen i fruktsamhetsprocesen. Där var det inte som i dagens Sverige, där också små dagisbarn, som utsatts för kristet inflytande redan under den späda uppväxten, förvandlats till ”könsdysforiska” ADHD-offer, bara för att de inte haft några sunda manliga förebilder omkring sig, utan svaga, frånvarande fäder.

Det är viktigt med verkansdelarna !

Hedendomen och de hedniska religionerna har alltid förstått något, som Monoteisterna alltid saknat. De kristna har skällt oss Hedningar för att vara anhängare av fruktbarhetsreligioner, och använt den termen som om den vore en förolämpning. Det är till viss del sant – också Asatron ÄR en fruktbarhetsreligion, precis som alla andra religioner som dyrkar det sanna, goda och naturliga här i livet – till skillnad från kristendomens fokus på synd, plåga, död, skuld och straff. Men det är – som vi ska se – inte allt som hedendomen är, har varit och fortfarande kan vara – även om de kristna, fruktansvärt rädda för allt som verkar sex, som de ju är, som vanligt försökt vantolka alltsammans.

och somliga hedningar har FÖRSTÅTT vad livet går ut på, hur det blir till och vad vissa symboler de facto betyder…

De kristna förvandlade korset till en symbol för avskyvärd tortyr, död och lidande. Ursprungligen stod det för det kvinnliga (upptill) förenat med det manliga (nedtill) och hur nytt liv blir till. Inser ni hur ?

Om inte, så skåda Isis falk som sänker sig ned över Guden – avbildad på samma sätt som på hällristningen från Tanum…

Kristna, Muslimer och Judar har alltid varit rädda för den mänskliga sexualiteten – och särskilt då kvinnlig sexualitet, samt det manliga könsorganet.. Det är ett av deras religioners mest utmärkande kännetecken. De är besatta av en dödskult, medan hedningarna helt skamlöst hyllar livet i alla dess former, och dess rikedom. Och de skäms inte för sig, dessa hedningar – inte jag heller, förresten. Nymoralisterna förfasar sig, och vissa hedningar kan vid Segerblotet bara stanna vid det manliga, och har inte förstått den stora sanning, som i sig innesluter också det kvinnliga elementet, och som betyder fysisk förening med Freja, i tanke, ord eller handling. Hela tiden grips dessa nymoralister av skräck, ja av svartsjuka. Bara tanken på att någon hedning, framför en dator någonstans, eller kanske i sovrummet, har det mycket roligare och har ett mycket rikare liv än de någonsin haft, fyller dem med oresonligt hat och avsky. De spionerar och intrigerar emot sin nästa. De försöker förbjuda och ängsligt fördöma, och därigenom röjer de, att de är snöpta, svaga själar och kristna egentligen – de har inte skaffat sig Hedniska Tankar – helt enkelt.

Men våren kommer att segra, och det gör också pånyttfödelsen och livet. Var så säkra på det, godvänner…

För de snöpta och neurotiska kristna handlar ”passionshistorien” bara om död, lidande och fysisk tortyr. Alla hedningar vet, att verkliga passioner är något helt annat.

Saga och Siv – vilka är dessa Viv ?

Innan nu den beramade ”Internationella kvinnodagen” – vad vi nu ska med sådana dagar till – (jag vill inte ha några ”internationella kvinnor” i mitt hem, eller nära sådana vid min barm, även om jag inte vet hur det är med er, kära läsare…) så kan vi som Henrik Andersson, särlingen bakom bloggen ”Ideell Kulturkamp” – som fortfarande starkt rekommenderas – påpekade; ändå notera att det var Saga och Siv som hade namnsdag i den gamla svenska almanackan i Fredags, och inga andra kvinnor. Men – vilka är då dessa viv ?

Både Saga och Siv hör till de mindre Gudinnorna eller Asynjorna i Asatron, som de flesta bildade svenskar och Nordbor vet.

Hellre en nationell Valkyriedag för svenska kvinnor, än de ”internationella” vilka de än nu är… eller skall vara…

Saga från Sökkvabäck – vilket såklart betyder den sanka bäcken, och inte något annat (vad som står på wikipedia är fel, och kommer från okunniga amerikaner, som nog inte har riktigt reda på etymologin) är Odens väninna, får vi veta i den poetiska Eddan, och vid den sanka bäcken dricker hon och Oden var dag glada ur skåla och horn av guld, står det skrivet. Man märker genast likheten med Fensalar, den boning där Frigga gråter efter Balders död, och att Fen betyder sumpmark på engelska, känner också de flesta till. Nästan alla moderna forskare har insett att Saga och Frigg förmodligen är samma gudinna, och vi ser inte någonstans i myterna eller hävderna att Saga någonsin skulle ha ägnats någon självständig dyrkan. Att Saga kommer av ordet säga eller uttala, som i Domsaga eller Lagsaga, alltså det ställe där lagen utsägs, fullt ut och i sin helhet ”med hund och harvpinnar” som det står i de gamla landskapslagarna, är också säkert. Amerikanska forskare har utan framgång försökt härleda Sagas namn ur ett antaget proto-germanskt ”sehwan” som betyder att skåda eller se,  men till och med katoliken Rudolf Simek dömer ut detta som fullständigt nys. Saga är ingen sierska eller Vala, utan en förtäljerska i Friggs gestalt, som rådgör med Oden själv, och därvidlag har de flesta kunniga människor låtit det hela stanna. Vi vet alla att en saga som i utsaga, är en muntlig historia eller berättelse.

Saga och Oden enligt Lorentz Frölich, dansk illustratör från 1800-talet

Att Saga hela tiden betraktats som gudinna för historieskrivning, poeter och advokater är kanske inte heller så konstigt, och det är ingen inom den nutida nordiska Asatron som uppfattar henne på något annat sätt än detta. Men Sökkvabäck och Fensalar har också en mörkare sida – man har påpekat att de kan vara offersjöarna, där vapen och hästar sänktes ned en gång, och Frigg ensam känner alla Odens hemligheter, sägs det; deltar i hans rådslag och vet hans innersta tankar, samtidigt som hon inte bara sörjer Balder, utan all mänsklig dumhet, som de kristna och andra Monoteister utövar i Midgårds dalar…

 

Saga skildrad för ett av mina hedniska kalenderprojekt, anno 2011

Lars Lönnroths trista och kristna påpekanden om att Saga skulle vara lite känd, stämmer inte. I Grimnesmál säger Oden själv, att Sökkvabäck, där Saga bor, är den fjärde gudaboningen, och den har därför också  kopplats ihop med kräftans stjärnbild – kräftor lever ju just i sumpmarker och grunda sjöar. På nätet kan man hitta än mer om henne, även om mycket av det som sagts och skrivits inte är fritt från spekulativa inslag. Också Njärd eller Nerthus, den ursprungliga jordgudinnan, vars hemvist var just i offersjöarna, kan anas bakom Sagas gestalt. Källor, vattendrag och liknande är helgade till henne. Hon är källan inte bara till kunskapen och berättelsen, utan också till det klara vattnet – så har många uppfattat henne..

Vilhelm Moberg, den kanske svenskaste av alla författare, som slutligen förenades med Saga och uppgick i Sökkvabäcks töcken – han var inte för inte både historiker och berättare, och begrep sig också på Oden skrev en hel roman betitlad ”brudarnas källa” som i och för sig inte nämner Saga vid namn, men som ändå till stor del är tillägnad just henne, och hennes sällsamma kraft genom århundradena. Läs den, så får ni se…

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.

Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.

Siv eller Sif, solkvinnan, hon som också bär namnet Sunna och är Tors hustru, är av ett helt annat väsen. Att Tor som åskans och regnets gud är förmäld med Solen, hans synbara motsats, är egentligen logiskt. Om Frigg och Oden symboliserade jord respektive stormfylld himmel, är Siv och Tor ett gudapar av närbesläktat slag. Sivs blonda hår spelar en stor roll i den mest kända myten om henne, den där Loke – eldens gud – är avundsjuk på solen för dess strålar och skönet, och först anklagar henne för att ha begått hor med just honom, något som återkommer både i Lokasenna och Harbadsljod. När detta skändligen misslyckas, och Tor inte tror på hans dumma anklagelser, smörjer han in Sivs hår med tjära för att ytterligare svärta ned och besudla henne av ren småaktighet och avundsjuka, och därför heter det, att också solen inte är utan fläckar.

Som vi vet, segrar Siv till sist, och Loke måste se till att hon får en ännu bättre hårman än förut, men myten förklarar på sitt eget språk varför solen går i moln, och dess styrka avtar om vintern.

Siv och den lurande Loke, enligt engelsk illustration från 1900-talet början.

En del personer hävdar, att Siv skulle vara lite känd hon med, men ändå återkommer den arketypiska historien om henne, Tor och Loke i de mest oväntade sammanhang, inte minst därför att den är en evig historia, som ligger närmast inprogramerad i det mänskliga psyket. Berättelsen om den trogna hustrun, mannen som försöker pressa eller tvinga henne till otrohet, och den starka äkta mannen finns i de flesta kulturer jorden över, och dyker också upp i 1900-talets populärkultur…

Lyssna på låten ”Lightning’s Girl” från 1960 talet med Nancy Sinatra, och ni har hela den klassiska konfrontationen med den eldige Loke, skildrad av Siv självtexten är bara en lätt modernisering av samma urgamla myt..