Valborg och Vanadisblotet – för gudinnan Freja – har nyligen passerats, och med det övergången från vinter till sommar – för det är först nu som sommaren gör sig påmind i Sverige – här råder inte alls någon “global uppvärmning” detta år. Tvärtom är detta år naturligt kallare än vad som varit vanligt den sista 30 års perioden, och alla kristna fantasier om Yttersta Domen och så vidare, som de “Galna Gretorna” håller på med, kan vi lämna därhän. Temperaturen under Nordisk Bronsålder var ibland 5 grader varmare i Norden än i nutid, och även då överlevde både människor och djur – med bronsålderns teknik, utan Internet eller såkallat “sociala” media..
Mycket talar för att årets sommar blir kallare och regnigare än förut under 2000-talet. Den som lever, får se… Hursomhelst filosoferar nu vår medarbetare Javad Mofrad över Ull – på gotiska “Wultuz” – Bronsålderns gamle himmelsgud – se unde vårt artikelarkiv här ovan genom att klicka på den rödmarkerade länken – och kopplingen till Valborg, en fest som inte alls har något med någotslags kristet helgon att göra, utan mycket äldre traditioner och allmän-mänskliga sedvänjor.
Tjalve (eller Tjalfe) är i nordisk mytologi guden Tors snabbfotade tjänare och följeslagare. Han är bror till Röskva och förekommer i Snorres Edda. Tjälvar (eller Tjelvar) är en mytologisk gestalt i Gutasagan som enligt sägnen var den förste som bosatte sig på Gotland och förde elden dit. Innan han kom till ön sjönk den i havet om dagarna, men genom elden blev ön bunden och slutade sjunka. Han var far till Havde, som tillsammans med Vitastjärna blev förfader till gutarna.
“Tjelvars grav” finns faktiskt i form av en skepps-sättning på Gotland – och har i flera hundra år av folk-fantasin utpekats som graven efter en historisk Tjelvar.
Den är från Yngre Bronsålder, ca 1100 – 500 år före alla “kristusar”
Tjälvars namn kan ha haft anknytning till ordet Tjälra: Tjälra: (förr) råmärke; äv. om gränssten; äv. i utvidgad anv., om gräns [snarare än ordet “Tjäle” = frusen mark – red:s anmärkning ] Kanske grundas Tjelvars namn på Ty-ulle-ve (den heliga unga och snabba eldguden Ull). [som i en “Gudatriad” “Tyr – Ull – Ve” där “Ve” ibland är ett binamn för Oden – jämför med Grimnesmál mm) Namnet Thule (bärnstens land= brinnande stenens land) i varianten tuli betyder eld på estniska.
I Atlekvädet (i den Poetiska Eddan) nämns att Ull äger en ring vid vilken man kan svära ed, och i vissa tolkningar talas om “Ulls gunst” som frälsar ur flamman. Vissa mytologiska tolkningar antyder att han kan ha haft en funktion relaterad till elden eller kultiska eldar. Oden säger: “Ulls gunst äger alla gudars den först mig frälsar ur flamman.” (Grímnismál 42).
Ull (eller Uller) är en fornnordisk gud förknippad med vinter, jakt, skidåkning och bågskytte. Som son till Siv och styvson till Tor beskrivs han som en mästerlig “skidgud” och jägarnas beskyddare. Ull anses tillhöra ett äldre skikt av gudar och var mycket kultiverad i Sverige och Norge, vilket syns i ortnamn. Viktiga fakta om guden Ull: Boning: Ydalir (“Idegransdalarna”), vilket anspelar på idegranens betydelse för pilbågstillverkning. Attribut: Skidor, snöskor, båge och sköld.
Rättskipning: Ull var också en gud som förknippades med edgång och tingsfred, och man kunde svära vid “Ulls ring”. Kult: Många svenska ortnamn som Ullevi, Ulleråker och Ultuna tyder på en stark och utbredd kult, framförallt under järnåldern. Även om Ull sällan nämns i de bevarade eddorna, antyder de många ortnamnen att han var en betydande gudom i det förkristna Norden.
Tor, Tjalve och Tjalves syster Röskva i bakgrunden, ledsagad av Loke ( illustration av Constantin Hansen ur “Danmarkshistorie for Folket” år 1854)
Kanske står de mytologiska namnen Suethes (kremerande eller offergörande hyperbore) och Svarogich ( den slaviska eldguden) i ett visst förhållande till Ull som solgud. Saxo nämner att Ollerus (Ull) en gång ersatte Oden som högste gud.
Likheter mellan Siv och Valborg :
Siv (vendernas Siva) i betydelsen vit, påminner Valborg (Walpurgis, hon som väljer renheten). Hennes son eldguden Wulthus (Ull) påminner väl om namnet Valborg och hennes heliga eldar i slutet av vintern. Siv (Siva) i betydelsen ljus påminner om själva elden och den indiska gudomligheten Shiva som står i förbindelse med elden: Shiva, den gynnsamma i den hinduiska treenigheten, är intimt förknippad med elden som en kraft för transformation och kosmisk förstörelse. Han är ofta avbildad hållande Agni (eld) i handen eller dansande i en ring av lågor som Nataraja, Shivā (शिवा) är en kvinnlig motsvarighet till den manlige Shiva.
Dansande Shiva med en behållare för Agnis eld i en av hans händer (till vänster i bild). Staty från 800-1200 talets Indien, nu i Smithsonian Museum, Washington DC
Så har gudinnan Siv (Siva, “den ljusa” ) med sitt gyllene hår varit en riktig moder Svea. De tre första Kungarna i Ynglingaätten dvs, Yngve Frej och Fjölner och Sveigder syftar på gudarna
Frej, Oden och Ull (som sveakonung). Sveigder (även Svegder och Swegde, “svearnas kung”) var enligt Ynglingasagan kung i Svitjod. Han ska ha efterträtt sin far Fjölner (“den som döljer” = Oden) efter dennes död, och tillsammans med tolv följesmän rest omkring i världen, bland annat till Ryssland och Turkiet där han träffade släktingar (enligt Snorre hade asarna utvandrat från Turkiet).Under en andra resa till Turkiet blev han efter ett dryckesslag av en dvärg lockad att gå in i en stor sten, ty därinne skulle han kunna möta Oden. Han skall ha varit gift med Vana av Vanahem och hade med henne sonen Vanlande, som efterträdde honom på tronen.
Resultatet blir att Ynglingaättens uppgifter om svears och svenskars namn har haft någon anknytning med den unga eldguden Ull -o ch den unga fruktbarhetsguden Frej.
Tillägg från Redaktionen: Om nu Shiva – likt flera Hinduiska gudomar – kan vara ett syster-broder par – likt Vanernas Frej och Freja – är Tjalve och hans syster Röskva – “den raska” också bror och syster, och de syns ofta ihop med mycket gamla himmelsgudar – som Tor – eller solgudomligheten Ull – från Bronsåldern. De Indoeuropeiska gudarna flyter ihop, utvecklas, smälter samman på sin väg genom årtusenden – från ett gemensamt urhem i Euroasien.
Inte många nu levande människor har insett och förstått detta, utanför forskarvärlden. Tor existerade redan under Nordisk Bronsålder, och skapades inte alls under Järnålder eller Vikingatid, som en del helt okunniga “kulturjournalister” eller skribenter verksamma inom “populär historia” tror.
Ovedersägliga bevis finns i form av Hällristningar, som visar att Tor – Thor – i den form vi nu känner honom, är en vida äldre gudom..
Tor som hammarlyftande gud var känd redan för 3650 år sedan. Detta vägrar kristna forskare att erkänna