Att den sista fullmåne som infaller i Gräsmånad eller April (enligt den gamla svenska kalendern) kallas Segerfull kanske de flesta Asatroende och verkliga Hedningar känner till. Och jo – det kan faktiskt slumpa sig så vissa år – att en och samma månad har två fullmånar...Däremot är det i-n-t-e bevisat, att just Tiburtius-dagen, 14 April skulle utgöra sommarhalvårets början i Sverige – detta är ”Wikipedia-kunskap” och slidder-sladder.

På Island räknade man vanligen sommarhalvåret från den tredje Torsdagen i April, men nuförtiden har Asatrufélagidh – ja  – man talar inte om någon ”forn sed” på Island, och man diskuterar inte med Amerikaner och andra utomstående på nätet – de förvrider ju ändå allt vi säger till oigennkänlighet – bestämt sig för att årets sommarhalvår skall inledas 25 April, dvs den Tors dag som infaller i morgon, vilket just i år är den fjärde Tors dagen, inte den 3:e...

SEGERBLOT genomför vi för att fira Vårens SEGER över Vintern – men det ska göras på rätt datum, när Sommarhalvåret verkligen börjar…

Vanadisblot – senare tvångs-kristnat till ”Valborg” är något helt annat…

Det Multikulturella Misch-Masch som kallas ”forn sed” ska vi inte gå in på. De här personerna säger att ”vi måste samarbeta med islam och de kristna ” (Varför det ? Får man inte ha självständiga samfund eller trosuppfattningar ?) – att man ska hålla ”Påskblot” – Påsken är en kristen och hebreisk fest -och de har gjort hela sin kalender till ett oaptitligt sammelsurium, helt utan logik, rim eller reson… Hedniska Tankar tar skarpt avstånd från allt sådant. Vi är inte ”New Age”. Vi är inte ”Wiccaner”, vi är inte ”Interfaith” eller något liknande, lika lite som exempelvis Folkekirken i Danmark eller Shintos fredliga utövare i Japan råkar vara det. Får de vara sig själva – utan inblandning – så får väl även vi…

I Reykjavik hålls nu Segerblotet klockan 1400 i morgon.

I Skagafjord hålls det klockan 1300

I Blöndalsbodar vid Egilsstad hålls det klockan 1800

och – slutligen – i Akureyri på Islands nordkust hålls det också om kvällen, 1800.

Med lite god vilja kan ju dessa blot få representera de fyra fjärdingar det Hedniska Island var indelat i, på den tiden det var en Hednisk fristat. Dessutom var varje fjärding indelad i tre tredningar – men det visste ni väl redan – eller hur ?

Här i Sverige har vi en lika gammal, hednisk indelning i Härad, Hundare och Skeppslag samt andra folkland – och den är inte alls medeltida eller kristen, även om wikipedia och vulgär-historiker typ Herman Lindquist och därmed likställda säger något annat. Läs Jon Krafts utmärkta böcker om Hednagudar och Hövdingadömen, samt hur de långt senare socknarna uppstod. Han har kartlagt Gudahov, Hargar och Hedniska kultplatser över hela det nutida Sverige, och ni ska få se – geografin stämmer överraskande väl med de arkeologiska bevisen – ända ned till bronsåldern för centralbygderna, inte alls ”900-talet” som Wikipedia felaktigt påstår.

Att Nordiska Asa Samfundet – det största samfundet för Asatro i det nutida Sverige firar Segerblot, nämnde HT redan för några dagar sedan. Nu sällar sig även ”Blotlaget Vergelmer” i Luleå till de lokala evenemangen – 27 April, inte den 25:e – men det är väl vackert så. Också i Norrbotten och Norra Norrland har man nu i alla fall kommit så långt, att man inser att Vårblot, Segerblot och Vanadisblot är tre olika saker, som sker i tur och ordning – vilket Hedniska Tankar och Samfundet Särimner införde i Sverige redan 2015. Sakta men säkert tar vi tillbaka det arv, som så länge förvägrats oss. Vi förvaltar den kultur och den tro som är vår – men ingen annans. Och vi är varken bättre eller sämre än någon annan kultur och tro i det avseendet, eftersom vi för det mesta håller fred, vill vara ifred och inte ”inkluderar” vem som helst.

Varför man stavar sig ”Vergelmer” när det heter ”Hvergelmer” med tydligt H, och ”Bärgälmer” enligt Viktor Rydberg på sin tid undandrar sig dock vår enkla bedömning. Tycker man att det är ”lattjo” uppe i Norrbotten att papegojmässigt upprepa allt svenska Wikipedia skriver, utan att verkligen studera källorna ?

Det står skrivet:

Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu,
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.

(Grimnesmál, 26:e strofen)

I Hedniska Tankars översättning lyder samma strof sålunda:

Ektyrnir heter hjorten
som står på Hallen
och biter av Lärads lemmar.
Men av hans horn
dryper det ned i Hvergelmer
och dädan flödar vatten alla vägar.

Läser vi så den poetiska Eddan, närmare bestämt i Gylfaginning, där Oden själv blev till Hög, Jämnhög och Tredje – så ska vi finna att Hvergelmer omtalas flera gånger. ”Hallen” är här detsamma som Valhall, får vi veta, och hjorten Eiktyrnir på dess tak har så väldiga horn, att daggen som dryper av dem blir till alla floder, som rinner i underjorden.  Eller – i Finnur Jonssons transkriberade original:

Þá mælti Jafnhárr: ”Fyrr var þat mörgum öldum en jörð var sköpuð er Niflheimr var gerr, ok í honum miðjum liggr bruðr sá, er Hvergelmir heitir, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Svöl, Gunnþrá, Fjörm, Fimbulþul, Slíðr ok Hríð, Sylgr ok Ylgr, Víð, Leiftr. Gjöll er næst Helgrindum.”

”Då mälte Jämnhög: ”Före dess var många åldrar när jorden skapades (den skapades inte på en gång, utan byggdes av många gudar) och Nifelhem gjordes, och mitt i Nifelhem ligger så en brunn, som heter Hvergelmer, och därifrån faller det åar, som heter så: Svöl, Gunnthra, Fjörm, Fimbulthul, Slidr och Hrid, Sylg och Ylg, Vid, Leiftr, men Gjöll ligger närmast Helgrinden…

Nifel i Nifelhem är samma ord som ”nebel” på modern tyska, dis, töcken, dimma… Svöl är en sväljande underjordsflod, Gunn-Thra är ”Gunns” = stridens trånad, Gunn är också ett Valkyrienamn, Fjörm är Fjärran, Fimbulthul är ett Odens-heite, Slid och Strid är strida, vida floder, Sylg är ett annat ord för svalg, Ylg kan tolkas som glupande gap, Vid fodrar ingen förklaring, Leiftr är kanske den som kommer efter, men Gjöll eller Gäll är den flod, som faller nedåt i Hel, som ligger under själva Nifelhem – för världarna under jorden är i sanning många, och inte en – det är underjordiska glaciär-floder, slukhål, svalg och dolda djup man sett i naturen man talar om, inte bara ”grundvatten”.

Och vi läser också:

Ein er með ásum, en önnur með hrímþursum, þar sem forðum var Ginnungagap. In þriðja stendr yfir Niflheimi, ok undir þeiri rót er Hvergelmir, en Níðhöggr gnagar neðan rótina. En undir þeiri rót, er til hrímþursa horfir, þar er Mímisbrunnr, er spekð ok mannvit er í fólgit, ok heitir sá Mímir, er á brunninn. Hann er fullr af vísendum, fyrir því at hann drekkr ór brunninum af horninu Gjallarhorni. Þar kom Alföðr ok beiddist eins drykkjar af brunninum, en hann fekk eigi, fyrr en hann lagði auga sitt at veði.

Här talar Jämnhög eller Oden om de tre rötterna till Yggdrasil, Världsträdet:

”En leder till Asarna, en annan till Rimtursarna, där som fordom var Ginnungagap. Den tredje leder över Nifelhem, och under denna rot är Hvergelmer, men Nidhögg gnager ner (den) roten. Och under den rot, som vetter åt Rimtursarna, där är Mimersbrunnen, som ger talförmåga och manvett i följe, och han heter Mimer, som är i brunnen. Han är full av visdom, förty han dricker ur brunnen av det horn, som heter Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en dryck av brunnen, men han fick inget, innan han lade sitt öga i pant…”

Skall man ens översätta, skall man var så noggrann det går, och inte modernisera eller bastardisera. Och man får ingenting för ingenting. Också Oden själv måste BLOTA eller OFFRA för att uppnå Visdom – och att ”bedja” eller fä-aktigt be som de kristna, leder ingenstans, ingenvart, ingenstädes.

Så STÅR det i Eddan – Begrips !!

Där hör ni – Hedningar små – ack ni Hedna och mycket Ludna…

Varför ”Majgreven” slutligen segrade över ”Vintern” hör dock till Majandet, Valborg och Vanadisblotet – som är en pan-Europeisk sedvänja – utan förbindelse med all kristendom, och vida äldre... men – mer om det kan ni läsa under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan… eller i Maj månad, Vårmånad – när den slutligen kommer…