Unknown's avatar

En hälsning från Paphos ö… 44 år för sent ?

Under förra månaden ifrågasatte Statstelevisionen SVT i Sverige – som aldrig, aldrig kan ha fel enligt dess egna journalister – ifall Cypern alls var ett lämpligt resmål för feta, penningstinna svenska turister och andra Européer. Det kan man verkligen fråga sig. Emellertid, några av “Hedniska Tankars” Polsk-brittiska vänner – för sådana finns det av historiska skäl rätt många -har just nu behagat semestra just på Cypern – hur de nu kan det. “Hedniska Tankars” chefredaktör kan det i alla händelser inte, och det beror på personliga och moraliska orsaker, snarare än ekonomiska.

Polen var allierat med Storbritannien under två världskrig, och därför är det inte så konstigt, att vi finner massor av personer med polskt ursprung i London, UK, Leeds eller lite varstans. I år – 2026 – kan vi också – i September – fira 44 års minnet av de kristna Falangisternas Massakrer på Civila i Beirut, 1992. Ni undrar kanske vad detta har med Cypern att göra – men jodå – sist “Hedniska Tankars” chefredaktör alls besökte Cypern, denna Cytheres och Aphrodites ö enligt Mytologin – och därmed också Frejas – eftersom hon är Venus närmaste motsvarighet enligt Asatro och Nordisk Hedendom, som han praktiserat, utövat och levt enligt i ett helt liv – så var det faktiskt i September, 1982 – det år han var 17 år gammal.

 

1982 var året då Ronald Reagan fortfarande var USA:s president, och gjorde anspråk på att styra Världen. Senare skulle denne åderförkalkade gamle Hollywood-skådespelare lansera tanken på ett “Star Wars” och krigföring i omloppsbana runt vår planet, där olika satellit-baserade system för övervakning skulle utkämpa regelrätta dueller – och som vi vet, håller detta på att bli verklighet år 2026, även om vi inte är riktigt där ännu. Ariel Sharon var Försvarsminister i Israel, och man har sagt att DE KRISTNAS angrepp på de sådär cirka 10 000 muslimerna i Es-Sabra och El-Shatila – samt den slakt som följde – av obeväpnade civila – den 16:e och 17:e September det året, skulle ha varit godkänd av Judarna i Israel, direkt eller indirekt. Som vi vet, blev Mr Sharon senare också Israelisk Premiärminister, vilket knappast förvånar någon nu levande människa.

 

Monoteismen är sig lik i alla tider. 

Enligt vanligtvis trovärdiga källor dog cirka 3500 män, kvinnor och barn i de två lägren – medan högst 2000 beväpnade “terrorister” enligt Israels språkbruk lyckades fly undan de 10 000 civila de fegt nog gömt sig ibland, i strid med Folkrätten och krigets Internationella lagar. Senare i livet skulle jag möta svenska sjukvårdsinstruktörer i FN-tjänst (UNFIL-styrkan), som själva varit på plats i Libanon och Beirut just det året, och som sett och fotograferat några av liken, och vad som annars fanns att se på ort och ställe, men det var först i Oktober 1982. Sverige deltog i UNFIL under hela perioden 1980-1994, och som bekant är det FORTFARANDE krig i Libanon och Beirut, över 32 år senare.

Ingenting Ingenting Ingenting har förändrats, och så länge islam, kristendom och judendom fortsätter att utövas på vår planet, kommer kriget i det påstått “heliga landet” fortsätta – sådan är min egen, högst personliga slutsats. Det har pågått sedan slaget vid Kadesh, 1274 år innan vår tideräkning, då “allsmäktiga” faraoners infanteri drabbade samman med Hettitiska stridsvagnar. Vi kan – ironiskt nog – fira 3300 års jubileum av Monoteistiskt krig, just i år – om någon nu alls tycker det är värt att fira, förstås.

1982 var också året min gamle far – död 1997 vid 67 års ålder – var nyskild, och det var därför han och jag alls befann oss på CypernNisses Bit som vi – under sedvanligt ordvitsande och svaga försök till humor två män emellan – hade döpt om Nissi Beach till. Stranden ifråga ligger vid Aya Napa, långt öster om Larnaca, fortfarade den Grek-Cypriotiska delens andra största stad, eftersom Cypern aldrig varit enat sedan 1974 – Muslimer och Turkar ockuperar fortfarande den norra fjärdedelen av ön. Dessutom kontrollerar Storbritannien stora delar av den Grekcypriotiska delen, och dessa territorier tillhör formellt inte något annat land – utom just Storbritannien 

 

Brittiskt Territorium på Cypern, anno 2026 – eftersom detta land inte är starkt nog att kunna förvalta sig självt…

Naturligtvis antog vi – 17 September 1982 – då massakrerna i Beirut började – att vad vi hörde var Brittiskt artilleri, som med grk eller kanske 3-inch eldrörsartilleri sköt ut över Medelhavet i någotslags övning – men Hej vad vi bedrog oss ! Redan samma kväll kunde vi höra BBC:s utsändningar, och vi förstod att det var Israeliskt flyg, artilleri och allehanda krigshändelser från just Beirut vi hört, mindre än 20 mil bort över öppet hav – och JA – sådana ljud KAN faktiskt höras på det avståndet, om nu ingen visste – om de atmosfäriska förhållandena är de rätta. Ljudet av Sovjetunionens slutanfall på Karelska Näset 1944 kunde höras också in till centrala Helsingfors, och min egen far kunde höra Peenemündes V-2 testanläggning sprängas i luften 1943 (“Operation Hydra”, Brittiska Royal Air Force) , liksom “operation Carthage” över Köpenhamn, 1945 – så detta var inget nytt för oss alls. 

Vad som däremot var nytt – huvudsakligen för mitt 17-åriga jag – var att ingen, absolut ingen av de brittiska, tyska och övriga turister som befann sig vid Aya Napa alls brydde sig, eller påverkades det minsta av vad som skedde, bokstavligt talat inom hörhåll, om än inte inför deras ögon. Jag slogs av det uppenbara hyckleriet i den situationen, så att säga – för så tänkte jag faktiskt i unga år, Hedning som jag var. Hela situationen föreföll extremt absurd, ja skrattretande – också för min far, eftersom vi delade samma sinne för svart humor.

Emellertid, 17 September 1982 var en minnesfylld dag – en dag jag aldrig skulle glömma – för den dagen lärde jag något om mänskligheten, eller om hur människor av vår djurart, Homo Sapiens Sapiens vanligen fungerar, och även om jag såklart inte kunde göra något åt saken för stunden – Idiotisk Greta Thunberg-mentalitet eller “Global Sumud” har aldrig legat för mig – så gjorde jag ett avgörande beslut i mitt liv, just den där dagen för nära 44 år sedan. Vi hade många vänner, som deltagit i UNFICYP (1964 – 1987) för till Cypern skickade Sverige över 27 500 man, fördelat på 38 bataljoner.

Och vi skulle ändå ha “semester” påstods detäven om Cypern – efter de “Drönare” som slagit ned på Brittiska baser 1 Mars, 4 Mars och 24 Mars i år (alla HAR bevisats vara från de Muslimska fanatikerna inom Hamas, som med Turkiets och Rysslands uppenbara bistånd skickar Shaheds och vad de nu kan komma över emot hela den fria Världen ) fortfarande inte är något “turistmål” och INTE borde bli föremål för så värst många turistresor, särskilt inte ifrån “vanliga” svenskars sida, inte i år, inte nästa år – och kanske aldrig någonsin mer. 

Istället beslöt min far och jag att göra en snabb dagsutflykt till Paphos, på andra sidan ön – 18 September 1982 – med vanlig buss, utan luftkonditionering eller så – samma buss som vanliga Grekcyprioter åkte, ingenting annat – vilket tog oss tio timmar, inte mer. Under hemvägen fick jag visserligen solsting, men vad tusan gjorde väl det ? Min far disponerade över en billig, halvlitersflaska “flygsprit” eller Ballantine’s blended whiskey – ett inte särskilt fint märke – så jag söp mig grundligt full, vilket jag inte alls gillade – min far drack inte en droppe av det där – för vi Hedningar är ytterst måttfulla vad spriten angår, vilket är en sund vana. Hans egen tvillingbror, däremot – skulle sluta som “konstnär” och nära nog fullblodsalkoholist innan han också dog 1997, bara någon månad efter min farsa, men det är en annan historia..


“Petra Tou Roumio” är INTE döpt efter någon “Romeo” eller någon råmande boskap till Romer... Det är “Romarnas klippa” och sägs vara Venus, Aphroditis eller Freja Freya Freyjas rätta födelseplats, och den finns kvar ännu

Det var ganska grov sjö, 18 September 1982 – på ort och ställe – men min far och jag var ganska goda simmare – på den tiden – och Medelhavets vatten framstod som varmt för oss Nordbor. Längst ut i havet på den plats ni ser, står eller stod en liten, liten “svampformad” halvt borteroderad klippa – eller den yttersta punkt av vad som under antiken var en större halvö, men som nu är borteroderad. Några lokala turistbroschyrer innehöll den “halvautentiska” informationen om att den som – enligt lokal folktro – simmade hela sju varv runt denna sten kanske kunde förlänga sitt eget liv med sju år, eller lika många decennier. 

Sagt och gjort. Vi hoppade i, och började simma av alla krafter – för att hålla oss i form, för att hålla oss redo, för att fortsätta leva – och för att hylla den gudinna, vars “Fulltrui” vi ändå är, och alltid varit. Det enda som INTE framgick, var om man borde simma medsols eller motsols. Det kunde inga broschyrer upplysa oss om, men jag antog för egen del att motsols vore det rätta, eftersom detta handlade om föryngring och därmed att hejda något av tidens gång, medan min stackars far – dessvärre – antog att medsols vore den rätta riktningen. Mycket riktigt skulle han dö i förtid, och om han bara simmat åt rätt håll, hade han kanske kunnat förlänga sitt liv med några år – vem vet ?

Stenen vi simmade runt under storm och höga vågor syns i mitten av denna bild, mellan de två större klipporna

Den sjunde runan i Utharken – den äldre, 24-typiga runraden – som måste behandlas som ett Caesariskt chiffer när den används för esoteriska ändamål – varför förstår de invigda, och de som läst sin Sigurd Agrell från Lund – är  Wynjo-runan, den andra av Frejas egna runor, som betecknar “den sjunde himlens” lycksalighet. Allt detta visste vi redan, och sju varv skulle det vara – sju varv blev det. Man måste behärska “den gudomliga geometri” som även konstnären GAN – också från Lund – en gång talade om, och som baseras på det gyllene snittet och talet Pi:s gudomliga dimensioner, rent matematiskt sett – för allt mänskligt, ja även den enklaste folktro döljer det som vi kallar exakt vetenskap.

Sandro Botticelli, den Florentinske Renässans-målaren tänkte sig Venus Födelse såhär, år 1486. Som ni ser, hade han aldrig varit på Cypern eller besökt Cytheres ö i verkligheten, inte ens som “turist”. Senare skulle kristna fanatiker som den galne munken Savonarola få honom och andra att förstöra alla de vackraste konstverk han själv och många andra någonsin skapat. Men hans konst – helst och hållet Humanistisk, skapd av människohand och inte maskiner – bygger också på gyllene snittet, minst två gånger om – och kan liknas vid ett symmetriskt utförande av den dubbelspiral, som utmärker människans och allt levandes DNA.

Skönhetens proportioner är för alltid fastlagda, också i en tid när krig rasar; Monoteismen hotar att förstöra hela mänskligheten, och allt som är vackert eller värt att leva för överhuvudtaget.

Minns ni denne man ? Hans namn var Salwan Momika. Han föddes i Kurdistan, blev plutonchef i ett skoningslöst krig, som rasade i hans hemland och tvangs till sist flytta till Sverige. Han brände sin Koran, Övergav alla Biblar, stod inte längre ut med någon Monoteism – och han gjorde det offentligt, på Mynttorget framför vad som en gång var Justitiedepartementet och vad som skulle vara Rättvisans byggnad i centrala Stockholm, så att alla kunde se. Där har också jag själv – som skriver dessa rader – tagit initiativet och inspirerat hela Asatrosamfund på mer än 5000 personer till offentliga demonstrationer, när idiotiska “Såsialdemokraturiska” ministrar i vårt land försökt införa förbud emot Torshammare och Runor, lika fastlåsta som en gång Savonarola i sin inpiskade, intelligens-befriade Kristendom.

Man skrev i offentliga media att Salwan Momika skulle fått skydd från SÄPO, vårt lands Säkerhetspolis. Man ljög för oss. Man ljög, om och om och om igen – precis som media i vårt land alltid ljuger. 

Något sådant skydd fanns aldrig – för just honom – men han valde rätt sida här i livet – och kampen för alla folks frihet och fred – kampen EMOT all Monoteism – blev hans öde.

Vi ska minnas honom, så länge vi någonsin lever.  Vi ska inte hämnas, utom genom att leva – och överrösta våra motståndare, utplåna all Monoteism – tills den inte längre existerar, tills bara Hedendom och Humanism finns kvar.

29 Januari, 2025 i Hovsjö, Södertälje må ha varit en svart dag – men var vi än är, någonstans i Världen – på Cypern, i Beirut, i Mälardalen – så finns hoppet – och Freja – alltid kvar.

Detta är en dag i Maj, då Cytheres sol ändå lyser över oss alla – som det är och som det ska vara.

Olika är mäns och kvinnors öden i Midgård, olik är den lott, som beskärs oss alla – men vi ska ändå leva.

Nu lite musik – av den tyske sångaren Hannes Wader, från ett fjärran 1980-tal – eller närmare bestämt 1984. Ett årtal, som en gång användes som en romantitel, men sången handlar om ett Världskrig, det första i ordningen, efter hur konventionell historieskrivning uppfattar saken – i vårt århundrade. Kanhända inleds snart Världskrig nummer tre – som vi redan konstaterade i detta inläggs inledning…

Denna sång är lika aktuell nu som för 42 år sedan. Monoteisterna lär sig aldrig…

Unknown's avatar

FREDAGAR för FREJA – Vad gör Ásatrúarfélagið och FEMEN i FREJA FREYA FREYAS Blomstermånad ?

Nu är det “Hedniska Tankars” äldsta kvinnliga redaktionsmedlem som sitter bakom tangentbrädet, denna Frejas Fredag – för ni vet väl att Fredagarna var helgade till Freja i Östnorden och på den Europeiska Kontinenten, medan de i Västnorden och på de Brittiska öarna tillhörde Frigg… På vår redaktion har vi ofta uppmärksammat detta med Synkronicitet, eller Asar och Vaners ingripande i verkligheten, för vissa saker som vi kan varsebli från vårt Elektroniska Hlidskjalf, tyder på Frejas direkta närvro, för de som har styrka nog i Hugen till att varsebli henne, det vill säga. Redan gamla skojare som Robert Anton Wilson och William S. Burroughs lade märke till den såkallade “23 paradoxen” eller det faktum att ju mer de själva studerade det nionde primtalet = 23, ju flera samband eller “slumpmässiga” händelser som hade samband med siffran 23 noterade de – deras hjärnor och medvetenhet ställde med tiden helt enkelt in sig på att “se” vissa saker, och mycket riktigt – de upptäckte allt fler och fler “23-relaterade incidenter” i sin vardag och verklighet.

Slump eller gudomarnas ingivelse ? Välj själva, men gotta er åt det faktum att Nio är Odens tal, som står för Naud-runan, och att Asarnas runa kommer som tredje runan i Utharken, för när man använder den äldre, 24-typiga runraden för magiska ändamål, sätter man Fehu eller F runan sist, och inte först – detta är ett såkallat “Caesariskt chiffer” – och den 23:e runan i Utharken är Odal-runan, Othala, som faktiskt står för hela den materiella världen – se i “Hedniska Tankars” runkurs – medan discordianerna och Robert Anton Wilson trodde att 23 kunde liknas vid 2 + 3 = 5, och den femte runan är Kaun, Sken, en femtedel av en Fem-uddig stjärna som tillhör Himladrottningen Frigg enligt vissa..

Men korrespondenserna slutar inte här... Ásatrúarfélagið på Island återfanns plötsligt i våra sökflöden, med Hyndluljóð – ett sent kväde ur 1200-talets Flatöbok i originalform. Egentligen tillhör detta kväde inte Eddan ellr Codex Regius alls, eftersom det måste ha diktats av skalderna någon gång mellan år 1000 och det tidiga 1200-talet i Norge eller på Island – och plötsligt hördes Hyndluljöd ljuda från Biennalen i Venedig, som Sveriges Radio – Riksradion – berättade om – men dess journalister förvred sanningen för oss, precis som vanligt.

 

 

När jag såg detta, skrattade jag högt – för de invigda vet, att Hyndla är diminutivum femininum av Hund, alltså en “liten hynda” – och alla sanna Islänningar känner sin historia, eftersom de kan den utantill, och sedan barnsben. Det var ju så att Mördar-prästen Thangbrand – missionären som kom till Island, dömdes fredlös efter ett mord och sedan återvände igen, för att mörda på nytt, intalade förrädare och svikare som Hjalti Skjeggjason till att kväda nidverser om Freja. Allt detta finns beskrivet i kristni saga. Och Hjalte reste till Svitjod sedan, där han bland annat skall ha deltagit i Norrmäns och Västgötars diplomatiska ambassad till Svearnas Olaf Skötkonung i den rättrådige Hedningen Torgny Lagmans tid – “Han själv son av tre Torgnyssöner” som vi skrev om härförleden, apropå den nuvarande Sveakungens 80-års dag.

Hjalte Skeggjason – innan han dog och sjönkt ned till Nástrand och det värsta och yttersta av Hels Viten, där NAS-arna dväljes – gav ormayngel ifrån sig, som växte upp till Biskopar och annat förbannat otyg, och de gjorde Island och dess fredliga folk stor skada, som tyvärr ej botats än idag, ty kristendomens svåra sjuka härjar än på den ön, som vi vet. Men Freja Freya Freyja lever också evinnerligen, och hennes “Fulltrui” eller de som verkligen tror på Freja av hjärtat och vandrar hennes på hennes stigar har INTE gett upp, värdiga Valkyriornas drottning, som de ju är.

Händelser framför Rysslands paviljong på Biennalen i Venedig – något så gott som INGA svenska media ens VÅGAR berätta om, eftersom de fylls till bredden av propalestinsk, islamistisk och kristen smörja – bevisar vad som hänt – med full tydlighet. BBC, The Guardian och andra Europeiska media skriver sakligare om ämnet.

 

VILDFREJORNA I FEMEN, den Ukrainska Protest-rörelsen som föddes 2008 i Kiev, innan Euromaidan-protesterna 2014 och sedan de TVÅ ryska krigen – är tillbaka, och de skräder inte orden. Medan en pro-muslimsk, socialistisk Regering väntas komma till makten i Sverige – och därmed göra slut på allt väsentligt Ukraina-stöd – Påverkansoperationerna har redan börjat, och vi vet så väl på vilken sida vår journalistkår befinner sig – det är inte på den sida som utgörs av det etniskt svenska och det etniskt ukrainska folket – så har nu Pussy Riot – sägs det – och anhängare i typisk “pussy” maskering också slutit upp, som vore de “Fröken Snusk” – hon är ju just nu under sitt rätta namn på väg till Mello-Dum-Pestivalen, för att erbjuda “panem et circenses” – bröd och cirkusar – till de auto-idiotiserade folkelement i alla länder som vill blunda för verkligheten.

 

KROSSA PATRIARKATET – SVEKFULL DÖD ÅT PUTIN, KYRKAN OCH MUSLIMERNA (Inna Shevchenko, en av Femens ledande gestalter efter sin flykt till Paris, 2014 – Hon trodde sig inleda en “världsrevolution” just där)

 

Vi Hedniska kvinnor och män är många, och vi minns. Det fanns en tid när vår redaktion skrev artikel efter artikel, inlägg efter inlägg om just FEMEN, och vi närapå höll på att bli en del av FIST – Femen International Support Team – tack vare vår redaktions fotografiska och konstnärliga färdigheter, liksom vår kunnighet i runor, kryptering och chiffer – något motståndsrörelser över hela världen kan ha nytta av. Det var innan Anna Hutsol, en av grunderskorna, hamnade i Moskva, där hon lever ett färglöst och anonymt liv som affärsjournalist. Det var innan Inna Shevchenko började skriva för Huffington Post och göra intervjuer för Al-Jazeera. Och innan Oksana Sjatjko tog livet av sig, ensam i Paris – och svenska tidningar började publicera lögner, lögner och åter lögner om också henne. Under lyckligare dagar nojsade och tjodade de som då var unga studentskor om att “we love FIST-ing” och “vi vill allt bli ordentligt fistade, allihop…”. Men – det var då, det. 2020-talets svenska kvinnor är snöpta, blyga, dompterade av Islam, Kristendom och “Sosseri” ända in i själen – och vågar inte välja Freja, vågar inte välja Hedendom och frihet. Vi väntar på en ny generation, och kanske väntar vi inte förgäves, denna torra och kalla vår 2026.

Vi lever i 2020-talets mitt, inte i 2010-talet.

Och vykortet – personligen signerat – från Oksana, som aldrig kunde fly i från sin kristna bakgrund och därför dog för egen hand, förskjuten av sin egen familj – hänger fortfarande på en vägg i våra redaktionslokaler. Vi minns Jenny Wenhammar från Kågeröd, Femens närapå enda svenska medlem, som tragiskt nog inte kunde frigöra sig från sin Miljöpartism, och som blev Islam-kramare efter sina sista aktioner. Svensk press hatade henne, och nu hämnas man – tio år och mer senare – genom att nästan helt ignorera Femens medverkan i den senaste aktionen i Venedig, bara därför att de maskerade demonstranterna i Rosa Riots-huvor var så mycket fler till antalet.

Vid en aktion i Katolska Domkyrkan eller Dumkyrkan nära Medborgarplatsen, Södermalm, Stockholm skadades Jenny Wenhammar allvarigt, när en “Kyrkotjänare” (inte präst) plötsligt sprang fram och försökte strypa henne, varefter han övergick till sparkar, slag och misshandel – som de kristna alltid gör, så fort de blir motsagda. Utomlands har – som ni kanske minns – sådant också hänt i Notre Dame de Paris, där en brand senare rättvist nog utbröt. Vi minns också Jenny Wenhammars och några andra aktivisters barbröstade aktion emot Moskén vid Björns Trädgård – där muslimsk hat-propaganda och Sharia-lagar emot kvinnor predikades så gott som dagligen på 2010-talet.

VÄLJ FREJAS VÄG – VID SLUTET STÅR SEGERN !!

Unknown's avatar

En ODENS eller ODINS dag med Freyja Ashwynn…

“Well, I’ve seen them come and go,
and I’ve seen them die.

And long ago, I stopped asking why.

— —

Mister Congressman – you can’t understand…”

– Aningen fritt efter en sång av John R. Cash, 1969

 

He is not his shadow
But his shadow became the light in our tents
that night, we could sleep no more.

– Per Lagerkvist, svensk nobelpristagare- från “Aftonland”
(Evening Land – i WH Audens översättning)

 

Hedniska Självbiografier är ett underskattat ämne. I November förra året utgavs boken på bilden nedan på det lilla, esoteriska bokförlaget “Mandrake press”. Den handlar om en kvinna som “Hedniska Tankars” chefredaktör faktiskt mött i verkligheten, under början av 1990-talet, och även om han inte längre minns det exakta årtalet, 1993 eller möjligen 1994 – så var det en upplevelse av ett slag, som han aldrig någonsin kommer att glömma. Vi har inte läst detta verk ännu, inte anförskaffat denna bok – men i det här fallet bryter vi emot våra egna principer – vi rekommenderar den i alla fall, obesett – för Freyja Ashwynn, född som Elizabeth Hooijschuur, i November 1949 är numera 76 år fyllda, och till skillnad från “fornsedare”, new age-pjollrare, wiccaner och andra tramsebyxor, så är hon någon som verkligen VET vad hon talar om, och det väcker vår respekt, kärlek och beundran – bara så att ni också vet…

 

 

 

Vi har redan många gånger tagit upp Gydjan Freyja Ashwynns böcker här på “Hedniska Tankar”, för vad hon inte redan kan om runor, är inte värt att veta. Seriösa verk – till skillnad från amerikanska klåpares och värdelösa “fornsedares” new age-mässiga, skrattretande påfund är svåra att finna, och ännu svårare är att hitta alla dem – Gydjor eller Godar – som ett helt liv har stått i Odens tjänst. Han är en gud med tusen namn, hundratals heiten och kenningar, och skulle någon av oss ha sett eller varseblivit honom, i det som de kristna hundarna envisas kalla för en “epifani” eller en direkt gudsuppenbarelse, så lär den individen aldrig någonsin bli samma människa efteråt – på gott eller ont.

Den som är Odens “Fulltrui” eller väljer hans väg, kommer på det ena eller andra sättet att välja kriget, döden eller stormen. Vinden, runorna och kunskapen. Allt är hans, och allt stammar från honom. Någon “Allfader” som de kristnes gud, har han aldrig varit – och kommer aldrig någonsin att vara. “Han ger seger åt somliga” står det i Eddan, och det innebär långtifrån alla. Han är INTE – har inte varit och kommer aldrig vara någotslags “inkluderande” gud – och ni bör inte inbilla er eller tro något sådant – för då kan det förr eller senare gå er illa. Fråga de som vet..

“Den vilda Jakten” – Åsgårdsreien – eller “The Wild Hunt” existerar nämligen på riktigt, och i verkligheten.

Jag har själv sett och iakttagit den på nära håll – men där jag bara varit en betraktare – har Freja Aswynn – på sitt sätt – inte bara lyssnat, utan deltagit i den – genom många år, ja årtionden. Det måste man förstå. En epifani av Thor eller Tor, däremot – tar sig andra uttryck. Tänk dig att du får en blixt på 10 000 Volt och många Amperes styrka rakt genom kroppen, och att ditt hjärta kanske stannar någon minut, men att du ändå råkar överleva. Ungefär så känns det att möta Gudamakterna, oberoende av vilken av våra mer än 147 gudamakter i Asatron det handlar om.

 

Själv varseblev jag den Vilda Jakten på avstånd, i en skog nära Vittskövle, 1983 då jag var 18 gammal. En god vän skadades allvarligt vid en tältbrand natten efteråt, och fick andra gradens brännskador på händerna, låren och sådär 10-15 % av kroppen. Vad som hände i övrigt har jag beskrivit i ord, många gånger. När de 12-15 personer som upplevde tältbranden – jag låg själv innerst, eftersom jag var plutonchef – väl kommit ut, släpade jag själv och två andra honom en kilometer – och innan han fördes bort satt jag bredvid honom i mörkret, den där Novembernatten.

Han bad mig om en cigarett, men kunde inte tända den. Jag placerade den i munnen på honom, som man gör med en skadad. Innan skadechocken verkligen sätter in, är det ett bra sätt att avleda någons uppmärksamhet. Först började han skaka, sedan skrek han. På slutet var det så illa, att han om och om igen bad mig om att slå honom i huvudet med en sten, så att han skulle förlora medvetandet och få slut på sina smärtor. Jag kunde inte hjälpa honom, den gången. Visst fanns där kompanisjukvårdare och instruktörer,- men morfin eller något sådant, hade vi inte. Helikoptertransport var det inte tal om, det blev skakig 903:a och färd in till Lunds Akademiska sjukhus och brännskadekliniken där.

Dagen efteråt fick jag av en händelse syn på Per Lagerkvists “Aftonland” på något bibliotek, någonstans – där det talas om den spjutkastande guden – han som håller Gungners lans i sina händer. Ni förstår, det var jag som vaknade först – och beordrade eldposten i tältet att kasta ut en brinnande plastdunk med tvåtaktsolja för MC-ordonnansens Husquarna motorcykel, uppblandad med rester av t-sprit och slattar av lysfotogen. Tyvärr hade han, som satt eldpost ställt dunken för nära tältspisen – trivialt nog – och så fattade den eld. Nu offrade sig bara en man, för de andras skull och jag själv bar skulden till hans smärta, eftersom han lydde, och gjorde exakt vad jag sade åt honom att utföra.

 

Så – ni ser – Oden får alltid sina offer. På det ena eller andra sättet. Många är de som mött honom, men ytterst få är de män eller kvinnor som verkligen förstått, eller begripit vad han kräver – av sig själv, av sina “Fulltrui” – och av alla andra.  Han är förvisso hård – men rättvis. 

Oden – Odin – och Loke – hans skugga – finns i alla kulturer, alla land – och de som lever tillräckligt länge, kommer kanske att få se dem – innan de dör…

Freyja Ashwynn växte upp i en holländsk, strängt katolsk familj – strax efter Andra Världskriget. När hon bröt med dem, allesammans – ansåg de henne för galen. Hon befann sig på olika institutioner från det att hon var 9 till 18 år gammal, men – vid 30 års ålder flyttade hon till London – efter att ha lärt känna Oden, och runorna. Hon mötte Hilmar Örn Hilmarsson  från det Isländska Asatrufélagid, gifte sig två gånger – Edred Thorson – en annan storhet inom den moderna, esoteriska runologin – lärde sig förstå skillnaden mellan Sigurd Agrells epokgörande Uthark-teori och den missvisande nummerologi som andra “runmagiker” tyvärr ofta följer – med sorgligt resultat. Hon träffade dem alla, samspråkade med envar. Många av dem finns inte mer, eftersom de är döda och inte lever längre. Hon ägnade sig också åt folkmusik, eller neo-folk i Tufnell Park, nära Camden Town i London, där hon bott, verkat, lärt ut runkunskap och Asatro sedan 1979. Och ingen har gjort det bättre än hon, inte någonstans i just England UK, i alla fall.

Freya Ashwynn mötte enligt sig själv Oden år 1983 – alltså samma år som jag – och det går inte att berätta hennes historia, utan att också berätta min egen. There is no way of telling her story, without telling my own“, för att parafrasera Martin Shen i någon gammal film, någonstans. Ni kan själva få avgöra om detta bara är rena tillfälligheter, eller mer än ett sammanträffande. Ni kan också få påstå eller säga att denna berättelse bara är trams, tomt poserande eller fåneri. Det intresserar mig inte, och det intresserar inte Gudamakterna heller. Jag har ju sagt att man möter dem bara vid ytterst begränsade, enstaka tillfällen, kanske bara en enda gång i livet – för i vardagen kan du som läser detta inte se eller varsebli dem – ifall du inte tränat din varseblivning, och därför fått försaka något annat. Likheter finns kanske med Jan Fries, “Helrunar” – här går vi hela vägen eller inte alls – inte att förväxla med den akademiske forskaren Jan de Fries – som var kristen, färgades av detta och dog år 1964.

 

Denna läsvärda bok utgavs 1981, inte 1951 som det felaktigt står på Amazon. 1951 var Freyja Ashwynn bara 2 år gammal, och kunde inte utge några böcker…

Freyja Ashwynn sägs ha kontroversiella åsikter – enligt vissa. Kritiker med kristet ursprung har såklart alltid smädat henne och hela Asatron, och sagt att hon skulle vara rasist,befinna sig långt ut till höger på den politiska skalan och så vidare – fastän ingenting kunde vara felaktigare. Den eller de som mött henne i levande livet, vet att hon säger vad som faller henne in, och hon utropade – högt och ljudligtOoo – Din ! ‘Es the Frigging Bollocks !!” vid sitt besök på Historiska Muséet i Stockholm där man gjort “Barum-kvinnan” från svensk stenålder till någotslags halvindiansk, sibirisk Schamankvinna i en numera Yggr ske pris omarbetad utställning från 1992. 

Man kan inte anklaga en fjällbäck för att den rinner och forsar, och man kan inte hejda en Gydjas ordflöde. Inte när hon heter Freyja Ashwynn, för hon sejdar ständigt, och befinner sig ibland i ett inre tillstånd, som ni vanliga läsare eller läsarinnor inte kan ha en aning om. Sofia Axelsson, som tillhör en vida yngre generation kvinnor från Sverige, är lite av samma andas barn när det gäller vild sejd, eller ett inspirerat skrivande – men hon slår aldrig över helt, och det gör inte Freyja Ashwynn heller.

 

 

Många äro komna, men få äro kallade” lär det stå i någotslags kristen bok. Själv vet jag inte, eftersom jag aldrig läst den. Är man Hedning, så är man Hedning, och är man Asatroende så är man Asatroende och inget annat. Freyja Aswynns självbiografi, däremot – är nog både spännande och intressant läsning – ifall man vet något om det sena 1900-talets esoterica, och förstår att uppskatta allt som sägs.

I länder som det alltmer intellektuelt torftiga och utarmade Sverige eller USA är böcker som “Walking with Woden” eller Wothan totalt omöjliga att ge ut, och knappast någon procent av befolkningen kan förstå dem, ifall de inte själva har liknande erfarenheter som bokens författarinna – inte “författare” eftersom detta gäller en kvinna. Rörande “blaskor” eller dagstidningar som DN, SvD, GP och så vidare, eller svenska recencenter i allmänhet, hyser jag föga eller intet hopp. Men – jag rekommenderar er faktiskt att köpa och läsa Freyja Ashwynns självbiografi – även om det inte – traditionsenligt – lär bli någon landsomfattande “Bokrea” i Sverige just i år, anno 2026 – förrän den 24 Februari.

25 GBP är inte för mycket begärt för att läsa boken på papper, och 10 USD ungefär för nät-upplagan, är ett rent underpris.