Nu över till en “gammal” Hednisk nyhet i sommarvärmen, närmare bestämt från Mars månad 2025. I det Grekiska Arkadien, beläget mitt på Peleponessos halvö – har det – för första gången på 1700 år byggts ett tempel åt Zeus, Pan och alla andra av Greklands gudamakter. Naturligtvis har de kristna, och den Grekiskt Ortodoxa Kyrkan skrikit och vrålat om “Djävulsdyrkare”, “Satan” och så vidare, precis som vanligt, och via intriger försökt att få lokala myndigheter att stoppa hela bygget på grund av formaliteter, överklagade tillstånd, moderna byggnadstillstånd och så vidare. Men – protesterna och alla hinder de kristna orsakat har varit förgäves, konstaterade Greek City Times den 3 April förra året.
Moderna kraftledningsgator syns i bakgrunden, men “Et in Arcadia Ego” skulle vi vilja utbrista. Kristendomen och Monoteismens tortyr av de grekiska folket har inte upphört, men Polyteism och en återgång till förfäders och förmödrars enkla tro varslar om bättre tider, då Humanism, och dygder som Xenia eller Gästvänskap, samt Arete, vilket är detsamma som måttfullhet, blygsamhet och dygd – samt trofasthet som i “Trua” eller Treue, ja Asatro – ännu fanns i världen, istället för svek, bönerabblande och automatisk “förlåtelse” genom att kräla i stoftet inför en “allsmäktig” gud, som redan Epikuros och de grekiska filosoferna från hans samtid bevisade vara en ren, logisk omöjlighet. De kristna säger att deras kraftlöse JHVH-1 samtidigt är Allgod och Allsmäktig – men varför tillåter han då ondskans existens ? Allvetande kan han heller inte vara, för redan i Skapelseberättelsen i Första Mosebok ser han inte Adam, som gömt sig i en buske – utan måste fråga sin egen skapelse var den blivit av, utan att vara retorisk.
Hedendomens gudar, däremot – fyller människan med kraft och skönhet, och lär henne att vara stolt över sitt eget verk. Både Dorer och Joner, samt alla de andra folk som under tidernas lopp invandrat till Grekland norrifrån – ja alla människor kan – om de vill och är villiga att lära sig tillräckligt mycket – bekänna sig till Hellenismos, eller den Hellenistiska religionen av idag. De kristna har som vanligt – i sin propaganda och sin förföljelse av Hellennerna – sagt att de skulle vara rasister, men det är inte sant. Samma förföljelse har skett även i Sverige, där Ministrar som Morgan “Mollgan” Johansson föröskt förbjuda Torshammaren, och infört rena diktaturfasoner. (se avsnittet “Runkampen” här ovan)
Om det övervägande antalet av “Hellenismens” utövare är vita, så beror det på att dagens Grekiska befolkning faktiskt till stora delar har vit hy, och varje folk har som bekant sin egen Hedendom, sin egen icke-monoteistiska tro.
“Vid slutet, står segern !”
Nike från Samothrake – Här i kopia på Konstakademin i Stockholm (efter ett original på Louvren, Paris)
Polen var allierat med Storbritannien under två världskrig, och därför är det inte så konstigt, att vi finner massor av personer med polskt ursprung i London, UK, Leeds eller lite varstans. I år – 2026 – kan vi också – i September – fira 44 års minnet av de kristna Falangisternas Massakrer på Civila i Beirut, 1992. Ni undrar kanske vad detta har med Cypern att göra – men jodå – sist “Hedniska Tankars” chefredaktör alls besökte Cypern, denna Cytheres och Aphrodites ö enligt Mytologin – och därmed också Frejas – eftersom hon är Venus närmaste motsvarighet enligt Asatro och Nordisk Hedendom, som han praktiserat, utövat och levt enligt i ett helt liv – så var det faktiskt i September, 1982 – det år han var 17 år gammal.
Enligt vanligtvis trovärdiga källor dog cirka 3500 män, kvinnor och barn i de två lägren – medan högst 2000 beväpnade “terrorister” enligt Israels språkbruk lyckades fly undan de 10 000 civila de fegt nog gömt sig ibland, i strid med Folkrätten och krigets Internationella lagar. Senare i livet skulle jag möta svenska sjukvårdsinstruktörer i FN-tjänst (UNFIL-styrkan), som själva varit på plats i Libanon och Beirut just det året, och som sett och fotograferat några av liken, och vad som annars fanns att se på ort och ställe, men det var först i Oktober 1982. Sverige deltog i UNFIL under hela perioden 1980-1994, och som bekant är det FORTFARANDE krig i Libanon och Beirut, över 32 år senare.
Naturligtvis antog vi – 17 September 1982 – då massakrerna i Beirut började – att vad vi hörde var Brittiskt artilleri, som med grk eller kanske 3-inch eldrörsartilleri sköt ut över Medelhavet i någotslags övning – men Hej vad vi bedrog oss ! Redan samma kväll kunde vi höra BBC:s utsändningar, och vi förstod att det var Israeliskt flyg, artilleri och allehanda krigshändelser från just Beirut vi hört, mindre än 20 mil bort över öppet hav – och JA – sådana ljud KAN faktiskt höras på det avståndet, om nu ingen visste – om de atmosfäriska förhållandena är de rätta. Ljudet av Sovjetunionens slutanfall på Karelska Näset 1944 kunde höras också in till centrala Helsingfors, och min egen far kunde höra Peenemündes V-2 testanläggning sprängas i luften 1943 (“Operation Hydra”, Brittiska Royal Air Force) , liksom “operation Carthage” över Köpenhamn, 1945 – så detta var inget nytt för oss alls.
Vad som däremot var nytt – huvudsakligen för mitt 17-åriga jag – var att ingen, absolut ingen av de brittiska, tyska och övriga turister som befann sig vid Aya Napa alls brydde sig, eller påverkades det minsta av vad som skedde, bokstavligt talat inom hörhåll, om än inte inför deras ögon. Jag slogs av det uppenbara hyckleriet i den situationen, så att säga – för så tänkte jag faktiskt i unga år, Hedning som jag var. Hela situationen föreföll extremt absurd, ja skrattretande – också för min far, eftersom vi delade samma sinne för svart humor.
Emellertid, 17 September 1982 var en minnesfylld dag – en dag jag aldrig skulle glömma – för den dagen lärde jag något om mänskligheten, eller om hur människor av vår djurart, Homo Sapiens Sapiens vanligen fungerar, och även om jag såklart inte kunde göra något åt saken för stunden – Idiotisk Greta Thunberg-mentalitet eller “Global Sumud” har aldrig legat för mig – så gjorde jag ett avgörande beslut i mitt liv, just den där dagen för nära 44 år sedan. Vi hade många vänner, som deltagit i UNFICYP (1964 – 1987) för till Cypern skickade Sverige över 27 500 man, fördelat på 38 bataljoner.
Istället beslöt min far och jag att göra en snabb dagsutflykt till Paphos, på andra sidan ön – 18 September 1982 – med vanlig buss, utan luftkonditionering eller så – samma buss som vanliga Grekcyprioter åkte, ingenting annat – vilket tog oss tio timmar, inte mer. Under hemvägen fick jag visserligen solsting, men vad tusan gjorde väl det ? Min far disponerade över en billig, halvlitersflaska “flygsprit” eller Ballantine’s blended whiskey – ett inte särskilt fint märke – så jag söp mig grundligt full, vilket jag inte alls gillade – min far drack inte en droppe av det där – för vi Hedningar är ytterst måttfulla vad spriten angår, vilket är en sund vana. Hans egen tvillingbror, däremot – skulle sluta som “konstnär” och nära nog fullblodsalkoholist innan han också dog 1997, bara någon månad efter min farsa, men det är en annan historia..
Det var ganska grov sjö, 18 September 1982 – på ort och ställe – men min far och jag var ganska goda simmare – på den tiden – och Medelhavets vatten framstod som varmt för oss Nordbor. Längst ut i havet på den plats ni ser, står eller stod en liten, liten “svampformad” halvt borteroderad klippa – eller den yttersta punkt av vad som under antiken var en större halvö, men som nu är borteroderad. Några lokala turistbroschyrer innehöll den “halvautentiska” informationen om att den som – enligt lokal folktro – simmade hela sju varv runt denna sten kanske kunde förlänga sitt eget liv med sju år, eller lika många decennier.
Sagt och gjort. Vi hoppade i, och började simma av alla krafter – för att hålla oss i form, för att hålla oss redo, för att fortsätta leva – och för att hylla den gudinna, vars “Fulltrui” vi ändå är, och alltid varit. Det enda som INTE framgick, var om man borde simma medsols eller motsols. Det kunde inga broschyrer upplysa oss om, men jag antog för egen del att motsols vore det rätta, eftersom detta handlade om föryngring och därmed att hejda något av tidens gång, medan min stackars far – dessvärre – antog att medsols vore den rätta riktningen. Mycket riktigt skulle han dö i förtid, och om han bara simmat åt rätt håll, hade han kanske kunnat förlänga sitt liv med några år – vem vet ?
Stenen vi simmade runt under storm och höga vågor syns i mitten av denna bild, mellan de två större klipporna
Skönhetens proportioner är för alltid fastlagda, också i en tid när krig rasar; Monoteismen hotar att förstöra hela mänskligheten, och allt som är vackert eller värt att leva för överhuvudtaget.
Något sådant skydd fanns aldrig – för just honom – men han valde rätt sida här i livet – och kampen för alla folks frihet och fred – kampen EMOT all Monoteism – blev hans öde.
Vi ska minnas honom, så länge vi någonsin lever. Vi ska inte hämnas, utom genom att leva – och överrösta våra motståndare, utplåna all Monoteism – tills den inte längre existerar, tills bara Hedendom och Humanism finns kvar.
29 Januari, 2025 i Hovsjö, Södertälje må ha varit en svart dag – men var vi än är, någonstans i Världen – på Cypern, i Beirut, i Mälardalen – så finns hoppet – och Freja – alltid kvar.
Detta är en dag i Maj, då Cytheres sol ändå lyser över oss alla – som det är och som det ska vara.
Olika är mäns och kvinnors öden i Midgård, olik är den lott, som beskärs oss alla – men vi ska ändå leva.
Nu lite musik – av den tyske sångaren Hannes Wader, från ett fjärran 1980-tal – eller närmare bestämt 1984. Ett årtal, som en gång användes som en romantitel, men sången handlar om ett Världskrig, det första i ordningen, efter hur konventionell historieskrivning uppfattar saken – i vårt århundrade. Kanhända inleds snart Världskrig nummer tre – som vi redan konstaterade i detta inläggs inledning…
Denna sång är lika aktuell nu som för 42 år sedan. Monoteisterna lär sig aldrig…
